Sovjetunionens ekonomiska styrka
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
, ’
\
–~– –~—·—-~-~-
SOVJETUNIONENs
EI(ONOJ\IISI(A STYRI(A
.4u fil. lic. HENRIK AKERLUND
I BöRJAN av oktober 1952 sammanträdde i Kreml i Moskva det
sovjetryska kommunistpartiets 19. kongress för att åhöra statsledningens redogörelse för bl. a. Sovjetunionens ekonomiska utveckling. I utländsk press har händelsen tilldragit sig betydande intresse och föranlett kanske litet osäkra och tveksamma men dock
respektfulla kommentarer. Tveksamheten hänför sig till ovissheten
om vad man skall tro om publicerade siffrors vederhäftighet, och
respekten till den kraftutveckling, varom siffrorna, om de äro riktiga, vittna. Det kan också konstateras, att från östområdet flyktade experter, som anses trovärdiga t. ex. i Förenta staterna, ha
en benägenhet att nedvärdera uppgifter om sovjetekonomiens
styrka men inte att helt jäva dem. Måhända kan detta sammanhänga med svårigheten att på avstånd följa utvecklingens gång
och en lättförståelig önskan att inte vara för pessimistisk inför
ett främmande folk om dettas egen relativa styrka. För Sverige,
som är nära granne till Sovjetunionen, är det all anledning att
med skärpt uppmärksamhet följa den sovjetryska utvecklingen,
kanske framför allt därför att ekonomien därstädes i så hög grad
står i militärstatens tjänst. I föreliggande artikel skall med anlitande av anglosaxiska källor lämnas en översikt av vad som framkommit om sovjetrysk ekonomi i samband med den 19. kommunistkongressen. Därvidlag förutsätts, att lämnade sifferuppgifter ge
en någorlunda tillförlitlig bild av läget. Äro de hållna i underkant,
är det blott så mycket värre.
Till en början måste framhållas, att det var första gången på
tretton år d. v. s. sedan 1939, som kongressen sammankallats. Två
skäl kunna anföras härför, i vad angår ekonomien, nämligen att
de styrande ansett sig ha något att visa upp för folket, någonting
att med tillfredsställelse peka på:, och att de för framtiden vilja
motivera, vad de ämna använda den uppbyggda produktionsapparaten till. Att den skall än mer inriktas på militära ändamål och
14
Sovjetunionens ekonomiska styrka
fortsatt expansion av den tunga industrien på bekostnad av gemene
mans standard, kan även i en diktaturstat fordra motivering, liksom diskussionen om storleken av det köttstycke, som man ändå
inte kan komma ifrån att lova ett förnöjsamt folk, kan bliva en
mäktig sporre till nya ansträngningar.
Efter krigets slut tillkännagav Stalin, att Sovjetunionen efter
tre femårsplaner d. v. s. år 1960 skulle vara i stånd att producera
500 miljoner ton kol, 50 miljoner ton tackjärn och 60 miljoner ton
vardera av stål och olja. Detta mål ligger så högt, att det år 1946
utomlands måste ha uppfattats som höggradigt orealistiskt. Till
jämförelse skall nämligen framhållas, att Förerita staternas produktion år 1951 faktiskt utgjorde 523 miljoner ton kol, 64 miljoner
ton tackjärn, 95 miljoner ton stål och 307 miljoner ton olja. Ä ven
om de ryska målen om åtta år äro lägre än dagens amerikanska
prestationer, äro de dock av liknande storleksordning utom i fråga
om oljan. De äro också ännu så länge enbart planer, men det som
är anmärkningsvärt och bör uppmärksammas, är det förhållandet,
att utvecklingen sedan 1946 är sådan, att de uppsatta målen skulle
nås till 1960, om samma takt som hittills kunde bibehållas. Oljan
skulle till och med ha nått sin siffra redan före 1955. Det är naturligtvis ingalunda sagt, att samma takt kan bibehållas, tvärtom
talar mycket för att den i verkligheten kommer att sjunka. Det
är alltid lättare att återvinna förluster till följd av krig etc. än
att skapa nytt helt och hållet, och den västliga världen har det sista
året fått erfara stagnation och till och med i vissa fall sjunkande
produktion trots tidigare stark efterkrigsutveckling. Detsamma
kan hända också i Sovjetunionens statliga planhushållning. Men
det gäller att riktigt bedöma de resultat, som under förutsättning
av sannfärdiga upplysningar faktiskt förverkligats. För det övriga
Europas del ger vad som hittills uppnåtts mer än anledning till
eftertänksamhet.
Den fjärde femårsplanens resultat för år 1951 visa en kolproduktion av 281, en oljeutvinning av 42, en tackjärnsframställning av
22 och en stålproduktion av 31 miljoner ton. Alstringen av elektrisk
energi utgjorde 113 milliarder kilowattimmar. Samma år producerade England, Frankrike och Västtyskland tillsammans 415 miljoner ton kol, 2 miljoner ton olja, 29 miljoner ton tackjärn, 39 miljoner ton stål och alstrade 147 milliarder kilowattimmar elektrisk
kraft. Från att ha varit underlägset enbart Hitlertyskland 1939 är
Sovjetunionen nu inte så långt ifrån jämbördigt med Västeuropas
tre största länder tillsammantagna.
2- 533441 Svensk Tidskrift 1953 15
..
Henrik Akerlund
Den femte femårsplanen förutser i sin tur till år 1955 en höjning
av produktionssiffrorna, som skulle föra landet ett gott stycke förbi
de nyssnämnda tre ländernas nuvarande kapacitet. Kolet skulle
höjas till 372, oljan till 70, tackjärnet till 34 och stålet till 44 miljoner ton samt elektriciteten till 162 milliarder kilowattimmar.
Man får väl förutsätta, att utvecklingen inte heller står still i
Västeuropa, men skall ledningen kunna bibehållas, får takten inte
sjunka under den ryska, i vilket fall Sovjetunionen skulle ytterligare inknappa på försprånget blott för att vid en senare tidpunkt
passera.
Alltjämt är produktiviteten d. v. s. resultatet per arbetande individ mycket låg i förhållande till den västliga världen, men framstegen äro dock även i detta hänseende så pass betydande, att
jämförelser kunna göras med t. ex. Frankrike. Den enskilde ryssens
standard kan givetvis heller inte bli hög, så länge produktiviteten
släpar efter, men femårsplanen räknar med en icke föraktlig höjning av konsumtionsvarutillgången. Dubbelt så mycket tyger, skor
och fett som år 1940 skulle finnas att tillgå 1955, och redan nu
uppges försörjningen vara bättre än före kriget, även med hänsyn
tagen till den ökade befolkningen. Jämfört med levnadsvillkoren i
väster är den ryska standarden naturligtvis mycket låg, men den
psykologiska verkan på moralen av redan inträffade förbättringar
och löften om en ljusare framtid skall inte underskattas. Svensken
må förbruka sjuttio kilogram socker om året utan att riktigt veta,
hur bra han har det, men om ryssen får öka sin konsumtion från
tio till tjugo kilogram, då märker han förändringen och tycker
att han fått det bra, vilket stärker regimen.
Även om således den individuella produktiviteten liksom levnadsstandarden är låg, representerar den befintliga produktionsapparaten inte desto mindre en betydande ekonomisk potential
och är en maktfaktor av rang. I förhållande till folkmängden må
den ännu vara för liten jämfört med Förenta staterna och Europa,
men den är otvivelaktigt stor nog för att uppbära en fruktansvärd
militärmaskin. Den är betydligt större än den Hitler på sin tid
hade för sin krigsmakt, vilket ter sig nog så oroande. Inte minst
viktigt är därvid att observera, att stålframställningen snarare
är ett mera utpräglat mått på verkstadsproduktionen och krigsmaterielframställningen än i andra länder, där mycket järn går
åt till fredliga ändamål såsom husbyggen, personbilar och dylikt.
För verktygsmaskiner, en av sista världskrigets värsta flaskhalsar,
metallbearbetning och verkstadsprodukter i gemen förutser fem- 16
——-~- ~–~–
Sovjetunionens ekonomiska styrka
årsplanen de allra största ansträngningarna. stålproduktionen
hänger därför uppenbart inte i luften. I fråga om rustningarnas
storlek i pengar lämnar den årliga budgeten vissa upplysningar,
men viktigare är, att pengarna verkligen kunna omvandlas i krigsförnödenheter av god kvalitet. Erfarenheterna av den ryska materielen i Korea torde därvidlag tala sitt tydliga språk.
Inför den offentliggjorda statistiken är det fullt förståeligt, att
kommentarerna i väster varit försiktiga. Det har kommit en annan
och allvarligare ton i dem än t. ex. under 1930-talet, då siffrornas
tillförlitlighet antingen allmänt drogs i tvivelsmål, eller man
mången gång menade, att de, även om de voro riktiga i och för
sig, inte representerade en färdig och väl sammangjuten produktionsapparat. I sistnämnda hänseende har erfarenheten tvingat kritikerna att lära om. Klokheten bjuder att godta storleksordningen
av de officiella uppgifterna om de faktiska prestationerna, tills
annat bevisas. Det enda utrymme för tvivel, som kan försvaras,
är möjligheten att förverkliga de uppställda planerna inom angiven tid. Takten i produktionsstegringen är nämligen i genomsnitt
inte mindre än tolv procent om året, och det är utomordentligt
högt. För den västra världen har produktionsstegringen under
1952 nästan upphört eller i varje fall sjunkit till blott ett par
procent. Inför det tryck, som österifrån utövas inte endast politiskt
utan även ekonomiskt, måste den ekonomiska expansionen i västern
fortsättas med beslutsamhet. Det är alltför stora risker förenade
med att låta expansionen avstanna.
17
\
–~– –~—·—-~-~-
SOVJETUNIONENs
EI(ONOJ\IISI(A STYRI(A
.4u fil. lic. HENRIK AKERLUND
I BöRJAN av oktober 1952 sammanträdde i Kreml i Moskva det
sovjetryska kommunistpartiets 19. kongress för att åhöra statsledningens redogörelse för bl. a. Sovjetunionens ekonomiska utveckling. I utländsk press har händelsen tilldragit sig betydande intresse och föranlett kanske litet osäkra och tveksamma men dock
respektfulla kommentarer. Tveksamheten hänför sig till ovissheten
om vad man skall tro om publicerade siffrors vederhäftighet, och
respekten till den kraftutveckling, varom siffrorna, om de äro riktiga, vittna. Det kan också konstateras, att från östområdet flyktade experter, som anses trovärdiga t. ex. i Förenta staterna, ha
en benägenhet att nedvärdera uppgifter om sovjetekonomiens
styrka men inte att helt jäva dem. Måhända kan detta sammanhänga med svårigheten att på avstånd följa utvecklingens gång
och en lättförståelig önskan att inte vara för pessimistisk inför
ett främmande folk om dettas egen relativa styrka. För Sverige,
som är nära granne till Sovjetunionen, är det all anledning att
med skärpt uppmärksamhet följa den sovjetryska utvecklingen,
kanske framför allt därför att ekonomien därstädes i så hög grad
står i militärstatens tjänst. I föreliggande artikel skall med anlitande av anglosaxiska källor lämnas en översikt av vad som framkommit om sovjetrysk ekonomi i samband med den 19. kommunistkongressen. Därvidlag förutsätts, att lämnade sifferuppgifter ge
en någorlunda tillförlitlig bild av läget. Äro de hållna i underkant,
är det blott så mycket värre.
Till en början måste framhållas, att det var första gången på
tretton år d. v. s. sedan 1939, som kongressen sammankallats. Två
skäl kunna anföras härför, i vad angår ekonomien, nämligen att
de styrande ansett sig ha något att visa upp för folket, någonting
att med tillfredsställelse peka på:, och att de för framtiden vilja
motivera, vad de ämna använda den uppbyggda produktionsapparaten till. Att den skall än mer inriktas på militära ändamål och
14
Sovjetunionens ekonomiska styrka
fortsatt expansion av den tunga industrien på bekostnad av gemene
mans standard, kan även i en diktaturstat fordra motivering, liksom diskussionen om storleken av det köttstycke, som man ändå
inte kan komma ifrån att lova ett förnöjsamt folk, kan bliva en
mäktig sporre till nya ansträngningar.
Efter krigets slut tillkännagav Stalin, att Sovjetunionen efter
tre femårsplaner d. v. s. år 1960 skulle vara i stånd att producera
500 miljoner ton kol, 50 miljoner ton tackjärn och 60 miljoner ton
vardera av stål och olja. Detta mål ligger så högt, att det år 1946
utomlands måste ha uppfattats som höggradigt orealistiskt. Till
jämförelse skall nämligen framhållas, att Förerita staternas produktion år 1951 faktiskt utgjorde 523 miljoner ton kol, 64 miljoner
ton tackjärn, 95 miljoner ton stål och 307 miljoner ton olja. Ä ven
om de ryska målen om åtta år äro lägre än dagens amerikanska
prestationer, äro de dock av liknande storleksordning utom i fråga
om oljan. De äro också ännu så länge enbart planer, men det som
är anmärkningsvärt och bör uppmärksammas, är det förhållandet,
att utvecklingen sedan 1946 är sådan, att de uppsatta målen skulle
nås till 1960, om samma takt som hittills kunde bibehållas. Oljan
skulle till och med ha nått sin siffra redan före 1955. Det är naturligtvis ingalunda sagt, att samma takt kan bibehållas, tvärtom
talar mycket för att den i verkligheten kommer att sjunka. Det
är alltid lättare att återvinna förluster till följd av krig etc. än
att skapa nytt helt och hållet, och den västliga världen har det sista
året fått erfara stagnation och till och med i vissa fall sjunkande
produktion trots tidigare stark efterkrigsutveckling. Detsamma
kan hända också i Sovjetunionens statliga planhushållning. Men
det gäller att riktigt bedöma de resultat, som under förutsättning
av sannfärdiga upplysningar faktiskt förverkligats. För det övriga
Europas del ger vad som hittills uppnåtts mer än anledning till
eftertänksamhet.
Den fjärde femårsplanens resultat för år 1951 visa en kolproduktion av 281, en oljeutvinning av 42, en tackjärnsframställning av
22 och en stålproduktion av 31 miljoner ton. Alstringen av elektrisk
energi utgjorde 113 milliarder kilowattimmar. Samma år producerade England, Frankrike och Västtyskland tillsammans 415 miljoner ton kol, 2 miljoner ton olja, 29 miljoner ton tackjärn, 39 miljoner ton stål och alstrade 147 milliarder kilowattimmar elektrisk
kraft. Från att ha varit underlägset enbart Hitlertyskland 1939 är
Sovjetunionen nu inte så långt ifrån jämbördigt med Västeuropas
tre största länder tillsammantagna.
2- 533441 Svensk Tidskrift 1953 15
..
Henrik Akerlund
Den femte femårsplanen förutser i sin tur till år 1955 en höjning
av produktionssiffrorna, som skulle föra landet ett gott stycke förbi
de nyssnämnda tre ländernas nuvarande kapacitet. Kolet skulle
höjas till 372, oljan till 70, tackjärnet till 34 och stålet till 44 miljoner ton samt elektriciteten till 162 milliarder kilowattimmar.
Man får väl förutsätta, att utvecklingen inte heller står still i
Västeuropa, men skall ledningen kunna bibehållas, får takten inte
sjunka under den ryska, i vilket fall Sovjetunionen skulle ytterligare inknappa på försprånget blott för att vid en senare tidpunkt
passera.
Alltjämt är produktiviteten d. v. s. resultatet per arbetande individ mycket låg i förhållande till den västliga världen, men framstegen äro dock även i detta hänseende så pass betydande, att
jämförelser kunna göras med t. ex. Frankrike. Den enskilde ryssens
standard kan givetvis heller inte bli hög, så länge produktiviteten
släpar efter, men femårsplanen räknar med en icke föraktlig höjning av konsumtionsvarutillgången. Dubbelt så mycket tyger, skor
och fett som år 1940 skulle finnas att tillgå 1955, och redan nu
uppges försörjningen vara bättre än före kriget, även med hänsyn
tagen till den ökade befolkningen. Jämfört med levnadsvillkoren i
väster är den ryska standarden naturligtvis mycket låg, men den
psykologiska verkan på moralen av redan inträffade förbättringar
och löften om en ljusare framtid skall inte underskattas. Svensken
må förbruka sjuttio kilogram socker om året utan att riktigt veta,
hur bra han har det, men om ryssen får öka sin konsumtion från
tio till tjugo kilogram, då märker han förändringen och tycker
att han fått det bra, vilket stärker regimen.
Även om således den individuella produktiviteten liksom levnadsstandarden är låg, representerar den befintliga produktionsapparaten inte desto mindre en betydande ekonomisk potential
och är en maktfaktor av rang. I förhållande till folkmängden må
den ännu vara för liten jämfört med Förenta staterna och Europa,
men den är otvivelaktigt stor nog för att uppbära en fruktansvärd
militärmaskin. Den är betydligt större än den Hitler på sin tid
hade för sin krigsmakt, vilket ter sig nog så oroande. Inte minst
viktigt är därvid att observera, att stålframställningen snarare
är ett mera utpräglat mått på verkstadsproduktionen och krigsmaterielframställningen än i andra länder, där mycket järn går
åt till fredliga ändamål såsom husbyggen, personbilar och dylikt.
För verktygsmaskiner, en av sista världskrigets värsta flaskhalsar,
metallbearbetning och verkstadsprodukter i gemen förutser fem- 16
——-~- ~–~–
Sovjetunionens ekonomiska styrka
årsplanen de allra största ansträngningarna. stålproduktionen
hänger därför uppenbart inte i luften. I fråga om rustningarnas
storlek i pengar lämnar den årliga budgeten vissa upplysningar,
men viktigare är, att pengarna verkligen kunna omvandlas i krigsförnödenheter av god kvalitet. Erfarenheterna av den ryska materielen i Korea torde därvidlag tala sitt tydliga språk.
Inför den offentliggjorda statistiken är det fullt förståeligt, att
kommentarerna i väster varit försiktiga. Det har kommit en annan
och allvarligare ton i dem än t. ex. under 1930-talet, då siffrornas
tillförlitlighet antingen allmänt drogs i tvivelsmål, eller man
mången gång menade, att de, även om de voro riktiga i och för
sig, inte representerade en färdig och väl sammangjuten produktionsapparat. I sistnämnda hänseende har erfarenheten tvingat kritikerna att lära om. Klokheten bjuder att godta storleksordningen
av de officiella uppgifterna om de faktiska prestationerna, tills
annat bevisas. Det enda utrymme för tvivel, som kan försvaras,
är möjligheten att förverkliga de uppställda planerna inom angiven tid. Takten i produktionsstegringen är nämligen i genomsnitt
inte mindre än tolv procent om året, och det är utomordentligt
högt. För den västra världen har produktionsstegringen under
1952 nästan upphört eller i varje fall sjunkit till blott ett par
procent. Inför det tryck, som österifrån utövas inte endast politiskt
utan även ekonomiskt, måste den ekonomiska expansionen i västern
fortsättas med beslutsamhet. Det är alltför stora risker förenade
med att låta expansionen avstanna.
17