Trygghet genom pensionering
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TRYGGHET
GENOM PENSIONERING
EN NY GIV I AMERIKANSK VÄLFÄRDsPOLITIK
Av direktörsassistenten SVEN HYDEN, Sv. Arbetsgivareföreningen
DEN amerikanska mentaliteten med dess hävdande av individualismen och dess beundran av framgången kan knappast förutsättas utgöra en lämplig jordmån för kollektiva trygghetssträvanden.
Med tanke på genomsnittsamerikanens uppfostran och vana att
redan tidigt klara sig själv och den för Amerika typiska glorifieringen av ungdomen vore det ej att förvåna, om pensioneringsfrågor betraktades såsom oväsentliga. På senare tid har emellertid
hos de breda lagren en strävan efter ökad trygghet börjat göra sig
gällande. Detta sammanhänger sannolikt i ej ringa mån med att
flertalet inte längre i Förenta Staterna ser det förlovade land, där
var och en har utsikter att nå mycket högt upp på den ekonomiska
och sociala rangskalan. I trettioårsåldern står det för det övervägande antalet arbetare, tjänstemän och småföretagare klart, att
de inte kommer att kunna förbättra sin sociala ställning i nämnvärd grad. Det är då naturligt, att de vid sidan om sin strävan
efter högsta möjliga inkomst koncentrerar ett betydande intresse
på att nå ett tillfredsställande mått av social trygghet. Ett praktiskt resultat av dessa strävanden på det federala planet är den
lagstiftning, som utgör motsvarigheten till den svenska folkpensionen. Inom de olika delstaterna åter har trygghetssträvandena
bland annat lett till lagstiftning om skydd mot olycksfall i arbete
och yrkessjukdom eller till statligt stöd åt olika former av hjälpoch försäkringsverksamhet.
På det privata området var det till en början främst storföretagen, som ägnade de anställdas trygghet vid ålderdom och sjukdom stor uppmärksamhet. De äldsta pensioneringsplanerna och de
äldsta välfärdsfonderna inom större amerikanska företag daterar
sig från tiden före första världskriget. Man kan dock om denna
513
Sven Hyden
verksamhet till de anställdas fromma fälla det omdömet, att den
huvudsakligen syftade till att tillgodose trotjänarnas intressen.
Ä ven om de anställda i dessa företag teoretiskt kunde räkna med
visst stöd från arbetsgivaren vid ålderdom eller i händelse av
sjukdom, begränsades deras förhoppningar i detta hänseende av
det faktum, att de kunde nå denna trygghet endast genom att uppgiva möjligheten att bryta sig nya levnadsbanor. Liksom i Europa
trängde sig dock så småningom hos arbetsgivarna den uppfattningen igenom, att åtgärder av social natur borde utsträckas även
till andra kategorier anställda än trotjänare till att mer eller
mindre omfatta alla, som kunde betraktas som fast anställda. I
motsats mot vad fallet varit i Europa gjorde man därvid som regel
inte någon skillnad mellan arbetstagare i olika ställning.
Pensioneringsproblemet är för närvarande att betrakta som en
av de stora frågorna på den amerikanska arbetsmarknaden. Inom
vida kretsar av USA:s arbetsgivare har man en välvillig inställning till spörsmålet att ordna pensioneringsfrågan vid sidan av
de från staten utgående förmånerna, och inom de anställdas organisationer utgör kravet på förbättrade pensionsförmåner ett förstarangsintresse. Vissa faktorer har fört pensioneringsfrågan för
anställda närmare sin lösning, och av dessa är det särskilt tre,
som aktualiserats på senare tid, som är värda att hålla i minnet.
För det första har det i domstolsutslag år 1948 fastslagits, att skyldighet föreligger för arbetsgivare att på arbetstagarorganisations
begäran ingå i förhandlingar om pensioner. Denna skyldighet har
tidigare bestritts av arbetsgivarna, som ansett, att pensionsfrågan
inte varit av art att lämpligen regleras genom kollektivavtal, och
man har därför- även inom sådana företag, där man fört en mycket liberal pensioneringspolitik – vägrat att förhandla därom. I
det ovannämnda, prejudicerande domstolsutslaget förpliktades
emellertid Inland Steel Company att förhandla om pensioner, och
efter en långvarig strejk, där pensionsfrågorna föranledde de
största motsättningarna, träffades kollektivavtal mellan bolaget
och dess till CIO hörande motpart om viss pensionering. Självfallet innebär skyldigheten att förhandla om pensioner inte skyldighet att också därom träffa avtal, men alla i Förenta staterna
gällande regler för avtalsförhandlingar, t. ex. förlikningsväsendet,
utseende av undersökningskommissioner och rätt att under vissa
omständigheter tillgripa konfliktåtgärd, äger sin tillämpning
ifråga om dessa förhandlingar.
Pensioneringsväsendets utveckling i Förenta staterna torde
514
Trygghet genom pensionering
emellertid i än högre grad främjas därav att alla former av löneförhöjning i egentlig mening är underkastade godkännande av
lönestabiliseringsrådet, the Wage Stabilization Board, medan pensionsutfästelser är undantagna från sådant godkännande. Lönestabiliseringsrådet har från slutet av fyrtiotalet och allt fortfarande med hård hand beskurit möjligheterna att höja lönerna,
och de företag, som på grund av gynnsamma konjunkturer ansett
sig kunna ha råd med och kanske även önskat ekonomiska förbättringar för sina anställda, har endast i begränsad omfattning
kunnat göra detta genom direkta löneförhöjningar. I stället har
man tillgripit utvägen att införa pensioneringssystem eller, där
sådana redan funnits, förbättra förmånerna härav. Inom amerikanska företagarkretsar och i viss utsträckning även inom fackföreningsrörelsen sticker man inte under stol med åsikten att pensioneringsväsendets snabba utveckling i USA i väsentlig grad
måste tillskrivas ovannämnda omständigheter. Fackföreningarna
har många gånger funnit det meningslöst att hårt driva lönekrav,
då man utgått från att även om arbetsgivarna skulle vara villiga
att helt eller delvis acceptera dessa krav, något godkännande av
lönestabiliseringsrådet knappast kunnat väntas. Man har i stället
upptagit kraven på vidgade sociala förmåner, främst förbättrade
pensioner. Då sedan slutet av fyrtiotalet i Förenta Staterna rått
full och överfull sysselsättning inom betydande områden, har det
även för arbetsgivarna tett sig naturligt att göra medgivanden
på pensioneringsområdet, i synnerhet som man härvid ofta haft
möjlighet att uppställa villkor, som bidragit till att minska rörligheten.
Den tredje faktorn hänför sig till beskattningsreglerna, i vad
avser den federala skatten. De amerikanska arbetsgivarna äger
under vissa betingelser rätt att från den beskattningsbara inkomsten avdra belopp, som avsatts för pensionering. I motsats till i
Sverige gäller den regeln, att för pensionering avsatta belopp
fysiskt måste avskiljas från företaget och överlämnas till en utomstående, vanligtvis ett förvaltningsorgan eller ett försäkringsbolag. Företaget har inte någon som helst företrädesrätt att disponera dessa medel såsom lån, utan de är ur förtagets synpunkt
att betrakta såsom utgivna. För skattefrihet gäller ytterligare den
förutsättningen, att pensioneringen inte får verka diskriminerande
för vissa av företagets anställda. I praktiken tolkas denna bestämmelse så, att pensioneringen skall omfatta minst 70% av de anställda, ellerom-såsom kan ske i viss begränsad omfattning –
515
) ’
l
, . . ’
Sven Hyden
vissa grupper av anställda undantagas, 80 % av de återstående
skall komma i åtnjutande av pension. Avsikten med att över huvud
taget medgiva en diskriminering av upp till 30 % av de anställda
är att man skall kunna undantaga från pensioneringssystemet dels
anställda i högre tjänsteställning, dels sådana anställda vilka nått
en så hög ålder, att avsättningarna för deras pensionering skulle
bli oproportionerligt betungande eller också att pensionsbeloppen
för dem skulle bli mycket låga på grund av att de endast har
några få år kvar till pensionsålderns inträde. Det är sålunda uteslutet att skattefritt göra avsättningar för pensionering av endast
vissa mindre grupper anställda, t. ex. företagsledare eller tjänstemän. Beskattningsmyndigheterna tolkar dessa bestämmelser så
strängt, att pensionerna i praktiken blir i stort sett lika för alla
anställda, dock med den modifikationen, att anställda med inkomster under 3 600 dollars per år må åtnjuta en pension i proportion
till förhållandet mellan deras aktuella lön och en tänkt lön på
3 600 dollars. Efter särskilda överenskommelser med beskattningsmyndigheterna finnes dock möjligheter till avvikelser. Dessa har
emellertid hittills varit relativt fåtaliga.
De senaste åren har helt förändrat bilden av den privata pensioneringens utveckling och omfattning i Förenta Staterna. Vid
andra världskrigets början var högst 3 miljoner anställda knutna
till sådana företag, där pension i en eller annan form kunde erhållas efter mycket lång tjänstgöring. För närvarande räknar man
med mellan 11 och 12 miljoner anställda i företag med ordnat pensioneringssystem. Särskilt åren 1949-1952 medförde en stark utökning av pensioneringssystemet
Man väntar, att i de avtalsrörelser, som kommer att upptas hösten 1952 för betydande områden av amerikanskt näringsliv, särskilt den industriella sektorn, kravet på pensionering blir en central fråga. Härtill kommer, att många tecken tyder på att den statliga pensioneringen kommer att undergå förändringar både i form
av utvidgat personområde och i form av ökade belopp.
Den svenska folkpensionens motsvarighet i Förenta Staterna benämnes Social Security. Den infördes år 1935 och innebar avgiftsskyldighet för alla arbetsgivare inom industrin och samtliga anställda inom industrin. Avgränsningen av yrken sker genom en
katalogmässig uppräkning. Området för lagen har successivt utvidgats och numera omfattar skyldigheten att inbetala avgifter
till Social Security även företagare och ansUillda inom vissa delar
av distributionen. Alltjämt är emellertid arbetstagarna inom lant- 516
Trygghet genom pensionering
och skogsbruket samt anställda hos flertalet fria företagare inom
intellektuella yrken undantagna. stats- och kommunalanställda
är befriade från skyldigheten att tillhöra Social Security. På senare tid har en möjlighet till frivillig anslutning öppnats, en möjlighet som i betydande omfattning börjat utnyttjas. Särskilt lär
detta gälla fria företagare.
Finansieringen av Social Security sker efter fördelningssystemet. Avgifterna utgår med viss procent av lönerna upp till ett tak
av 3 600 dollars per år och individ. För närvarande erlägger arbetsgivare och arbetare 1 1/2 % vardera av den aktuella lönen, dvs.
tillhopa 3 %, men avgifterna kommer att successivt stiga, allt eftersom pensionärerna blir flera. Sålunda väntas avgifterna stiga
till 4 % år 1954, till 5 % år 1960 för att från år 1970 stabiliseras
vid 6,5 %. Med hänsyn till den relativt snabba lönestegringen har
Social seeurity-avgifterna under senare år lämnat ett betydande
överskott, vilket gör att avgiftshöjningarna kanske kan ske något
långsammare än man ursprungligen tänkt sig. Avgifterna uppgår
för närvarande till cirka 4 miljarder dollars per år och beräknas
på grund av försäkringens successiva utbyggnad till nya medborgargrupper stiga till över 12 miljarder år 2000, allt räknat i
oförändrat penningvärde.
Förmånerna från Social Security är beroende av de inbetalda
avgifternas storlek och antalet månader som vederbörande varit
i sådant arbete, som medfört avgiftsskyldighet. Pensionens höjd
är beroende av antalet månadsinbetalningar och det inbetal-ade
beloppets storlek. Vid en maximal inbetalningstid, som beräknas
till 45 år, utgår en pension av 55 % av vederbörandes inkomst upp
till 100 dollars per månad och 15 % av inkomster mellan 100 och
300 dollars per månad. Härigenom blir den maximala pensionen
85 dollars per månad, om vederbörande haft minst 3 600 dollars
i årsinkomst under hela inbetalningstiden. Emellertid kommer
pensionen som regel att bli lägre därigenom att genomsnittsinkomsten ligger vid cirka 2 400 dollars, därvid hänsyn inte tages
till inkomster över 3 600 dollars. Lönespridningen är stor geografiskt, dyrortsmässigt och branscherna emellan och beroende av
yrkesskicklighet. Minimipensionen har nyligen höjts. Den lägsta
pension, som kan utgå, utgör 25 dollars per månad. Man har vidare
innevarande år verkställt den viktiga förändringen, att Social
Security utgår till alla pensionstagare över 65 år, vilka har inkomst
av förvärvsarbete understigande 75 dollars per månad. Tidigare
var den inkomst av förvärvsarbete en pensionär kunde åtnjuta
35- 523449 Svensk Tidskrift 1952 517
—-~~-~——-~~~c.. •·
Sven Hyden
50 dollars per månad. Sedan pensionären uppnått 75 års ålder, förekommer över huvud taget ej någon inkomstprövning.
Sådana grupper, som inte obligatoriskt omfattas av Social Security, kan genom frivilliga åtgärder falla därunder, och härigenom kan Social Security utsträckas till lantarbetare, skogsarbetare, olika slag av professionals och småföretagare. Dessa inbetalar för närvarande 1 1/2 % av inkomst av rörelse eller tjänst. Inkomsterna fastställs härvid med hänsyn till så sen taxering som
möjligt. Eftersom avgiften här endast är hälften av den som erlägges för obligatoriskt anslutna, blir också pensionen endast hälften, dvs. ett maximum av 40 dollars per månad jämte dyrtidstillägg.
Den privata pensioneringen anknyter i flertalet fall till Social
Security. Man kan härvid urskilja två helt olika system. Det vanligaste innebär, att arbetsgivaren garanterar arbetstagaren en pension som uppgår till ett visst belopp, i vilket inräknas vad som kan
utgå från Social Security. Det betyder med andra ord, att ur arbetsgivarsynpunkt pensionen blir lägre, ju högre belopp, som utgår
från Social Security. De högre avlönade arbetstagarna, vilka på
grund av avgiftssystemet erhåller en relativt hög Social Security,
får lägre arbetsgivarpension. Motiveringen härför är att arbetsgivaren bidrager till uppbyggandet av pension i form av Social
Security. Detta system har den nackdelen, att arbetsgivaren inte
vet, hur stor den pension är som han en gång kan komma att utbetala. Då medel för pensioneringen som ovan nämnts fysiskt
måste avskiljas från företaget och man ofta anlitar försäkringsvägen, är det ytterligt svårt att beräkna premierna, och pensioneringen blir därför ett riskfyllt företag för försäkringsinstitutionen. Systemet har vidare den nackdelen, att om förändringar
inträffar i lagstiftningen rörande Social Security, tvister uppstår
hur arbetsgivarens åtaganden skall tolkas. Sådana tvister väntas innevarande år, då som nämnts förmånerna från Social Security höjts. Det kan då ifrågasättas, huruvida arbetsgivarna skall
utgiva i motsvarande mån lägre pensioner. I flertalet falllär man
emellertid redan på förhand ha löst denna tvistefråga, därigenom
att arbetsgivarna åtagit sig att utbetala samma pension som tidigare och att följaktligen betrakta dyrtidstillägget till Social Security såsom obefintligt.
En mindre vanlig men modern pensionsform är den att arbetsgivaren garanterar ett belopp, som utgår oberoende av vad arbetstagaren erhåller från Social Security och oberoende av hans andra
518
’-· .,._.~— ——-
Trygghet genom pensionering
eventuella inkomster. Arbetsgivaren utger enligt detta system ett
fixt pensionsbelopp, som i regel varierar med hänsyn till antalet
fullgjorda tjänsteår. Försäkringsbolag, flertalet större arbetsgivare, arbetsgivarorganisationer samt även fackföreningarna hävdar, att denna sistnämnda form är den för framtiden mest önskvärda, och den vinner alltmer terräng.
Det alldeles övervägande antalet privata pensionsplaner bygger
på att de anställda skall erhålla en pension, som i de fall Social
Security inkluderas skall uppgå till som regel 100 dollars per må-
nad eller stundom högre belopp för dem som uppnått ett visst bestämt antal tjänsteår och viss ålder. Tjänstgöringstidens längd och
åldersgränsen varierar något, ehuru 65 års ålder och 30 tjänsteår
vanligtvis utgör de pensionsberättigande förutsättningarna, stundom med den modifikationen, att den anställde äger uttaga pension tidigare, till exempel redan vid 60 års ålder, om han uppfyllt
kravet på antalet tjänsteår. I de modernaste systemen, där sammanknytning inte skett med Social Security, är den högsta pensionen ofta satt något lägre än till 100 dollars per månad, men i
många fall har man valt just detta belopp eller till och med något
högre belopp. De amerikanska företagarna och arbetarna har i
diskussionerna om pensionsplaner funnit det nödvändigt att tillskapa enkla och för alla lättförståeliga regler, även om man därigenom skulle behöva göra våld på aktuariemässiga beräkningar.
Som regel har man därvid valt den metoden, att de anställda förvärvar lika stor andel av sin sammanlagda pensionsrätt för varje
anställningsår. Ett icke ovanligt förfarande är sålunda, att man
sätter en tjänsteårsgräns vid 25 år och en åldersgräns vid 65 år
och bestämmer den fulla pensionen till 100 dollars per månad. Man
låter då arbetstagaren intjäna en pensionsrätt om 4 % av den fulla
pensionen för varje arbetsår, dvs. en pension motsvarande 4 dollars
per månad för varje fullgjort arbetsår. Har en arbetare anstälJts
vid 45 års ålder och stått kvar till 65 år, har han sålunda förvärvat
20/2s av full pension, dvs. i det nämnda fallet 80 dollars per månad.
Denna regel är emellertid i de flesta fall underkastad den mycket
viktiga modifikationen, att för pension kräves ett minsta antal tjänsteår, till exempel15, i några fall 20 eller mer. Slutar den anställde.
innan han uppnått det föreskrivna antalet tjänsteår, går han helt
miste om pension. Oftast modifieras den sistnämnda hårda regeln
dock med att invalidpension kan komma att utgå.
Diskussionens vågor går höga om lämpligheten av att arbetsgivarna betalar hela kostnaden för pensionering eller av att arbets- 519
i’ ’
l
:> ~-··-
Sven Hyden
tagarna skall deltaga. De äldre pensioneringssystemen bygger i
flertalet fall på metoden, att arbetstagarna skall deltaga, i princip
med hälften av kostnaderna, medan de på senare tid tillkomna
systemen oftast helt finansieras av arbetsgivarna. Det förstnämnda
systemet, där arbetstagarna deltar i kostnaderna, motiveras av
att pensionen betraktas som en extra förmån, som arbetsgivarna
inte är pliktiga att utgiva, och det anses därför rimligt att de
förmånsberättigade själva i viss utsträckning bidrar till kostnaderna. Det senare systemet åter bygger på den grundtanken, att
pensionen är en del av lönen och att det därför är rimligt, att den
helt betalas av arbetsgivaren. Man kan emellertid inte tala om en
klar tidigare och klar senare uppfattning. Det finns mycket gamla
system, där arbetsgivarna betalar allt, och det finns nya överenskommelser om pensionering, där arbetstagarna svarar för upp till
hälften av kostnaderna. Inom stålindustrin bidrar arbetstagarna
inte till pensioneringen, men inom andra storföretag, till exempel
General Electric, betalar arbetstagarna betydande andelar inte
bara för pensionering utan också för andra slag av sociala förmåner. Bakom principen om fördelning av kostnaderna ligger
ofta det resonemanget, att en förmån som man erhåller gratis inte
uppskattas. Ä ven från de anställdas egen sida framhålles stundom
vid de företag, där både arbetsgivarna och de anställda deltar i
kostnaderna, att fördelningstanken innebär en riktig prhicip.
Ovan har framhållits, att flertalet pensionssystem bygger på att
det är trotjänarna som skall erhålla pension. Denna grundtanke
har emellertid under hand måst modifieras. I den mån arbetstagarna deltar i kostnaderna för pensioneringen, har de undantagslöst rätt att på ett eller annat sätt tillgodoräkna sig de medel de
själva inlevererat, antingen så att de vid uppnådd pensionsålaer
erhåller en reducerad pension, om de lämnat det företag, som ursprungligen infört pensionssystemet, eller också så att de erhåller
ett visst kapitaliserat belopp, då de lämnar det pensionsgivande
företaget. I åtskilliga fall har man emellertid härutöver enats om
en sådan utformning av pensioneringen, att även belopp, som arbetsgivaren inbetalar, under vissa angivna betingelser skall komma
även andra än trotjänare till del i form av pensioner. Som regel
uppställs emellertid vissa minimikrav, till exempel 10, 15 eller 20
års tjänstgöring i ett och samma företag. Någon fullständig oantastbar pensionering, till exempel av typ SPP i Sverige, torde
knappast finnas. I de fall man enats om en sådan form av oantastbarhet, synes man i stället ha valt livräntevägen.
520
Trygghet genom pensionering
En stark reaktion mot den bristande oantastbarheten har föranlett vissa arbetstagargrupper att kräva en fullständig omläggning av pensioneringssystemen. Resultat på detta område har arbetarna nått inom gruvindustrin, där arbetsgivarna inbetalar ett
visst belopp per arbetstimme till en central kassa, huvudsakligen
administrerad av gruvarbetarfackföreningen. Från denna kassa
utbetalas pension efter principen 100 dollars i månaden minskat
med Social Security. Emellertid är oantastbarheten modifierad
därigenom att arbetstagaren endast erhåller pension under den
grundförutsättningen, att han vid pensionstillfället är kvar inom
gruvnäringen. Han behöver däremot inte vara kvar i samma företag; det väsentliga är att han inte lämnat branschen. Liknande
system har genomförts för vissa branscher, ehuru med geografisk
begränsning, till exempel för den tyngre konfektionsindustrin i
New York-distriktet.
En i Förenta Staterna mycket omdiskuterad plan för pensionering är den som kommit att tillämpas vid vissa smärre företag i
Toledo. Här krävde automobilarbetarna en oantastbar pension,
men då arbetsgivarna under inga förhållanden ville medverka tilJ
en sådan pensionering som skulle försämra kostnadsläget för Toledo-industrierna i förhållande till andra industrier, kunde man
inte genomdriva sina önskemål i annan mån än att 19 smärre företag tvingades slå sig tillsammans och via en gemensam kassa,
skött av arbetsgivarna men kontrollerad av arbetarna, svara för
arbetstagarnas pension. De kassor som nyss beskrivits av· typen
Toledo finansieras som regel genom att ett bestämt belopp inbetalas för varje arbetad timme, därvid särskild bokföring föres för
varje enskild arbetstagare. Det kan vara av intresse att konstatera, att man genom dessa kassors verksamhet kan få ett begrepp
om den verkliga arbetstiden i vissa fack i Förenta staterna. Så
till exempel ger statistiken vid en relativt stor sådan kassa i Detroit, som omfattar arbetsgivare med tillhopa mellan 30 000-40 000
arbetstagare vid handen, att den genomsnittliga arbetstiden, oräknat semester, per arbetstagare inom området för kassans verksamhet år 1951 var 2 372 arbetstimmar per år, dvs. väsentligt mer än
som är fallet inom europeisk industri med 48 timmars arbetsvecka.
De ekonomiska följderna av den snabba takt, i vilken pensioneringen utbyggts i Förenta Staterna vid sidan om den statliga
pensionen, börjar inge vissa bekymmer. Man räknar med att de
institutioner, som mottar premier för framtida pensionering, för
närvarande uppbär mer än 2 miljarder dollars om året. De reser- 521
~~
l
..
Sven Hyden
ver, som för ändamålet redan uppsamlats i försäkringsbolag, utgör
mer än 6 miljarder dollars, och en försiktig beräkning av för pensionering reserverade medel, som finns hos andra institutioner ger
vid handen, att det sammanlagda beloppet för närvarande uppgår
till mellan 15 och 20 miljarder dollars. Hittills har det inte förelegat några nämnvärda svårigheter att finna placering för dessa
betydande belopp. En väsentlig del av reserverna har använts för
förvärv av fondnoterade aktier och fastigheter samt självfallet
genom utnyttjande av sådana placeringar, som är vanliga för försäkringsinrättningar. Man ser emellertid med visst bekymmer på
placeringssvårigheterna i framtiden, dels därför att reserverna
kommer att gå upp till mycket stora belopp, innan inkomster och
utgifter kommer att balansera, dels därför att utgifterna för pensionering med hänsyn till systemets snabba utveckling kommer att
få allt större proportioner. Av dessa anledningar höjs starka röster
för att man bör ompröva hela pensioneringssystemet och överväga,
om man inte kan ena sig om ett acceptabelt fördelningssystem.
J ag har i denna korta framställning avsiktligt gått förbi de
pensioneringssystem, som kombineras med vinstandelssystem. Så-
dana finns i inte obetydlig omfattning, men de är inte nämnvärt
populära, varken bland arbetsgivare eller arbetstagare särskilt på
grund av den osäkerhet, som alltid sammanhänger med ett vinstandelssystem. Det råder emellertid en strävan i vida kretsar att
skapa system, som å ena sidan ger en betydande säkerhet för en
viss grundpension och å andra sidan öppnar vida möjligheter för
en hög tilläggspension eller för andra former av stöd vid inkomstbortfall till anställda i framgångsrika företag. Det finnes inte
någon möjlighet att inom ramen för denna korta uppsats närmare
gå in på de många variationer för pensionering, som olika slag av
vinstandelssystem öppnar. Det må vara nog att framhålla, att det
föreligger en klar tendens att helt säkerställa en viss pension hellre
än att vilja ett system, som möjligen kan ge en högre men osäkrare
pension. I den mån vinstandelssystem tillämpas, höjes många röster för att det inte skall få någon nämnvärd inverkan på pensionerna utan i stället ge fördelar åt dem som befinner sig i aktivt
arbete.
522
GENOM PENSIONERING
EN NY GIV I AMERIKANSK VÄLFÄRDsPOLITIK
Av direktörsassistenten SVEN HYDEN, Sv. Arbetsgivareföreningen
DEN amerikanska mentaliteten med dess hävdande av individualismen och dess beundran av framgången kan knappast förutsättas utgöra en lämplig jordmån för kollektiva trygghetssträvanden.
Med tanke på genomsnittsamerikanens uppfostran och vana att
redan tidigt klara sig själv och den för Amerika typiska glorifieringen av ungdomen vore det ej att förvåna, om pensioneringsfrågor betraktades såsom oväsentliga. På senare tid har emellertid
hos de breda lagren en strävan efter ökad trygghet börjat göra sig
gällande. Detta sammanhänger sannolikt i ej ringa mån med att
flertalet inte längre i Förenta Staterna ser det förlovade land, där
var och en har utsikter att nå mycket högt upp på den ekonomiska
och sociala rangskalan. I trettioårsåldern står det för det övervägande antalet arbetare, tjänstemän och småföretagare klart, att
de inte kommer att kunna förbättra sin sociala ställning i nämnvärd grad. Det är då naturligt, att de vid sidan om sin strävan
efter högsta möjliga inkomst koncentrerar ett betydande intresse
på att nå ett tillfredsställande mått av social trygghet. Ett praktiskt resultat av dessa strävanden på det federala planet är den
lagstiftning, som utgör motsvarigheten till den svenska folkpensionen. Inom de olika delstaterna åter har trygghetssträvandena
bland annat lett till lagstiftning om skydd mot olycksfall i arbete
och yrkessjukdom eller till statligt stöd åt olika former av hjälpoch försäkringsverksamhet.
På det privata området var det till en början främst storföretagen, som ägnade de anställdas trygghet vid ålderdom och sjukdom stor uppmärksamhet. De äldsta pensioneringsplanerna och de
äldsta välfärdsfonderna inom större amerikanska företag daterar
sig från tiden före första världskriget. Man kan dock om denna
513
Sven Hyden
verksamhet till de anställdas fromma fälla det omdömet, att den
huvudsakligen syftade till att tillgodose trotjänarnas intressen.
Ä ven om de anställda i dessa företag teoretiskt kunde räkna med
visst stöd från arbetsgivaren vid ålderdom eller i händelse av
sjukdom, begränsades deras förhoppningar i detta hänseende av
det faktum, att de kunde nå denna trygghet endast genom att uppgiva möjligheten att bryta sig nya levnadsbanor. Liksom i Europa
trängde sig dock så småningom hos arbetsgivarna den uppfattningen igenom, att åtgärder av social natur borde utsträckas även
till andra kategorier anställda än trotjänare till att mer eller
mindre omfatta alla, som kunde betraktas som fast anställda. I
motsats mot vad fallet varit i Europa gjorde man därvid som regel
inte någon skillnad mellan arbetstagare i olika ställning.
Pensioneringsproblemet är för närvarande att betrakta som en
av de stora frågorna på den amerikanska arbetsmarknaden. Inom
vida kretsar av USA:s arbetsgivare har man en välvillig inställning till spörsmålet att ordna pensioneringsfrågan vid sidan av
de från staten utgående förmånerna, och inom de anställdas organisationer utgör kravet på förbättrade pensionsförmåner ett förstarangsintresse. Vissa faktorer har fört pensioneringsfrågan för
anställda närmare sin lösning, och av dessa är det särskilt tre,
som aktualiserats på senare tid, som är värda att hålla i minnet.
För det första har det i domstolsutslag år 1948 fastslagits, att skyldighet föreligger för arbetsgivare att på arbetstagarorganisations
begäran ingå i förhandlingar om pensioner. Denna skyldighet har
tidigare bestritts av arbetsgivarna, som ansett, att pensionsfrågan
inte varit av art att lämpligen regleras genom kollektivavtal, och
man har därför- även inom sådana företag, där man fört en mycket liberal pensioneringspolitik – vägrat att förhandla därom. I
det ovannämnda, prejudicerande domstolsutslaget förpliktades
emellertid Inland Steel Company att förhandla om pensioner, och
efter en långvarig strejk, där pensionsfrågorna föranledde de
största motsättningarna, träffades kollektivavtal mellan bolaget
och dess till CIO hörande motpart om viss pensionering. Självfallet innebär skyldigheten att förhandla om pensioner inte skyldighet att också därom träffa avtal, men alla i Förenta staterna
gällande regler för avtalsförhandlingar, t. ex. förlikningsväsendet,
utseende av undersökningskommissioner och rätt att under vissa
omständigheter tillgripa konfliktåtgärd, äger sin tillämpning
ifråga om dessa förhandlingar.
Pensioneringsväsendets utveckling i Förenta staterna torde
514
Trygghet genom pensionering
emellertid i än högre grad främjas därav att alla former av löneförhöjning i egentlig mening är underkastade godkännande av
lönestabiliseringsrådet, the Wage Stabilization Board, medan pensionsutfästelser är undantagna från sådant godkännande. Lönestabiliseringsrådet har från slutet av fyrtiotalet och allt fortfarande med hård hand beskurit möjligheterna att höja lönerna,
och de företag, som på grund av gynnsamma konjunkturer ansett
sig kunna ha råd med och kanske även önskat ekonomiska förbättringar för sina anställda, har endast i begränsad omfattning
kunnat göra detta genom direkta löneförhöjningar. I stället har
man tillgripit utvägen att införa pensioneringssystem eller, där
sådana redan funnits, förbättra förmånerna härav. Inom amerikanska företagarkretsar och i viss utsträckning även inom fackföreningsrörelsen sticker man inte under stol med åsikten att pensioneringsväsendets snabba utveckling i USA i väsentlig grad
måste tillskrivas ovannämnda omständigheter. Fackföreningarna
har många gånger funnit det meningslöst att hårt driva lönekrav,
då man utgått från att även om arbetsgivarna skulle vara villiga
att helt eller delvis acceptera dessa krav, något godkännande av
lönestabiliseringsrådet knappast kunnat väntas. Man har i stället
upptagit kraven på vidgade sociala förmåner, främst förbättrade
pensioner. Då sedan slutet av fyrtiotalet i Förenta Staterna rått
full och överfull sysselsättning inom betydande områden, har det
även för arbetsgivarna tett sig naturligt att göra medgivanden
på pensioneringsområdet, i synnerhet som man härvid ofta haft
möjlighet att uppställa villkor, som bidragit till att minska rörligheten.
Den tredje faktorn hänför sig till beskattningsreglerna, i vad
avser den federala skatten. De amerikanska arbetsgivarna äger
under vissa betingelser rätt att från den beskattningsbara inkomsten avdra belopp, som avsatts för pensionering. I motsats till i
Sverige gäller den regeln, att för pensionering avsatta belopp
fysiskt måste avskiljas från företaget och överlämnas till en utomstående, vanligtvis ett förvaltningsorgan eller ett försäkringsbolag. Företaget har inte någon som helst företrädesrätt att disponera dessa medel såsom lån, utan de är ur förtagets synpunkt
att betrakta såsom utgivna. För skattefrihet gäller ytterligare den
förutsättningen, att pensioneringen inte får verka diskriminerande
för vissa av företagets anställda. I praktiken tolkas denna bestämmelse så, att pensioneringen skall omfatta minst 70% av de anställda, ellerom-såsom kan ske i viss begränsad omfattning –
515
) ’
l
, . . ’
Sven Hyden
vissa grupper av anställda undantagas, 80 % av de återstående
skall komma i åtnjutande av pension. Avsikten med att över huvud
taget medgiva en diskriminering av upp till 30 % av de anställda
är att man skall kunna undantaga från pensioneringssystemet dels
anställda i högre tjänsteställning, dels sådana anställda vilka nått
en så hög ålder, att avsättningarna för deras pensionering skulle
bli oproportionerligt betungande eller också att pensionsbeloppen
för dem skulle bli mycket låga på grund av att de endast har
några få år kvar till pensionsålderns inträde. Det är sålunda uteslutet att skattefritt göra avsättningar för pensionering av endast
vissa mindre grupper anställda, t. ex. företagsledare eller tjänstemän. Beskattningsmyndigheterna tolkar dessa bestämmelser så
strängt, att pensionerna i praktiken blir i stort sett lika för alla
anställda, dock med den modifikationen, att anställda med inkomster under 3 600 dollars per år må åtnjuta en pension i proportion
till förhållandet mellan deras aktuella lön och en tänkt lön på
3 600 dollars. Efter särskilda överenskommelser med beskattningsmyndigheterna finnes dock möjligheter till avvikelser. Dessa har
emellertid hittills varit relativt fåtaliga.
De senaste åren har helt förändrat bilden av den privata pensioneringens utveckling och omfattning i Förenta Staterna. Vid
andra världskrigets början var högst 3 miljoner anställda knutna
till sådana företag, där pension i en eller annan form kunde erhållas efter mycket lång tjänstgöring. För närvarande räknar man
med mellan 11 och 12 miljoner anställda i företag med ordnat pensioneringssystem. Särskilt åren 1949-1952 medförde en stark utökning av pensioneringssystemet
Man väntar, att i de avtalsrörelser, som kommer att upptas hösten 1952 för betydande områden av amerikanskt näringsliv, särskilt den industriella sektorn, kravet på pensionering blir en central fråga. Härtill kommer, att många tecken tyder på att den statliga pensioneringen kommer att undergå förändringar både i form
av utvidgat personområde och i form av ökade belopp.
Den svenska folkpensionens motsvarighet i Förenta Staterna benämnes Social Security. Den infördes år 1935 och innebar avgiftsskyldighet för alla arbetsgivare inom industrin och samtliga anställda inom industrin. Avgränsningen av yrken sker genom en
katalogmässig uppräkning. Området för lagen har successivt utvidgats och numera omfattar skyldigheten att inbetala avgifter
till Social Security även företagare och ansUillda inom vissa delar
av distributionen. Alltjämt är emellertid arbetstagarna inom lant- 516
Trygghet genom pensionering
och skogsbruket samt anställda hos flertalet fria företagare inom
intellektuella yrken undantagna. stats- och kommunalanställda
är befriade från skyldigheten att tillhöra Social Security. På senare tid har en möjlighet till frivillig anslutning öppnats, en möjlighet som i betydande omfattning börjat utnyttjas. Särskilt lär
detta gälla fria företagare.
Finansieringen av Social Security sker efter fördelningssystemet. Avgifterna utgår med viss procent av lönerna upp till ett tak
av 3 600 dollars per år och individ. För närvarande erlägger arbetsgivare och arbetare 1 1/2 % vardera av den aktuella lönen, dvs.
tillhopa 3 %, men avgifterna kommer att successivt stiga, allt eftersom pensionärerna blir flera. Sålunda väntas avgifterna stiga
till 4 % år 1954, till 5 % år 1960 för att från år 1970 stabiliseras
vid 6,5 %. Med hänsyn till den relativt snabba lönestegringen har
Social seeurity-avgifterna under senare år lämnat ett betydande
överskott, vilket gör att avgiftshöjningarna kanske kan ske något
långsammare än man ursprungligen tänkt sig. Avgifterna uppgår
för närvarande till cirka 4 miljarder dollars per år och beräknas
på grund av försäkringens successiva utbyggnad till nya medborgargrupper stiga till över 12 miljarder år 2000, allt räknat i
oförändrat penningvärde.
Förmånerna från Social Security är beroende av de inbetalda
avgifternas storlek och antalet månader som vederbörande varit
i sådant arbete, som medfört avgiftsskyldighet. Pensionens höjd
är beroende av antalet månadsinbetalningar och det inbetal-ade
beloppets storlek. Vid en maximal inbetalningstid, som beräknas
till 45 år, utgår en pension av 55 % av vederbörandes inkomst upp
till 100 dollars per månad och 15 % av inkomster mellan 100 och
300 dollars per månad. Härigenom blir den maximala pensionen
85 dollars per månad, om vederbörande haft minst 3 600 dollars
i årsinkomst under hela inbetalningstiden. Emellertid kommer
pensionen som regel att bli lägre därigenom att genomsnittsinkomsten ligger vid cirka 2 400 dollars, därvid hänsyn inte tages
till inkomster över 3 600 dollars. Lönespridningen är stor geografiskt, dyrortsmässigt och branscherna emellan och beroende av
yrkesskicklighet. Minimipensionen har nyligen höjts. Den lägsta
pension, som kan utgå, utgör 25 dollars per månad. Man har vidare
innevarande år verkställt den viktiga förändringen, att Social
Security utgår till alla pensionstagare över 65 år, vilka har inkomst
av förvärvsarbete understigande 75 dollars per månad. Tidigare
var den inkomst av förvärvsarbete en pensionär kunde åtnjuta
35- 523449 Svensk Tidskrift 1952 517
—-~~-~——-~~~c.. •·
Sven Hyden
50 dollars per månad. Sedan pensionären uppnått 75 års ålder, förekommer över huvud taget ej någon inkomstprövning.
Sådana grupper, som inte obligatoriskt omfattas av Social Security, kan genom frivilliga åtgärder falla därunder, och härigenom kan Social Security utsträckas till lantarbetare, skogsarbetare, olika slag av professionals och småföretagare. Dessa inbetalar för närvarande 1 1/2 % av inkomst av rörelse eller tjänst. Inkomsterna fastställs härvid med hänsyn till så sen taxering som
möjligt. Eftersom avgiften här endast är hälften av den som erlägges för obligatoriskt anslutna, blir också pensionen endast hälften, dvs. ett maximum av 40 dollars per månad jämte dyrtidstillägg.
Den privata pensioneringen anknyter i flertalet fall till Social
Security. Man kan härvid urskilja två helt olika system. Det vanligaste innebär, att arbetsgivaren garanterar arbetstagaren en pension som uppgår till ett visst belopp, i vilket inräknas vad som kan
utgå från Social Security. Det betyder med andra ord, att ur arbetsgivarsynpunkt pensionen blir lägre, ju högre belopp, som utgår
från Social Security. De högre avlönade arbetstagarna, vilka på
grund av avgiftssystemet erhåller en relativt hög Social Security,
får lägre arbetsgivarpension. Motiveringen härför är att arbetsgivaren bidrager till uppbyggandet av pension i form av Social
Security. Detta system har den nackdelen, att arbetsgivaren inte
vet, hur stor den pension är som han en gång kan komma att utbetala. Då medel för pensioneringen som ovan nämnts fysiskt
måste avskiljas från företaget och man ofta anlitar försäkringsvägen, är det ytterligt svårt att beräkna premierna, och pensioneringen blir därför ett riskfyllt företag för försäkringsinstitutionen. Systemet har vidare den nackdelen, att om förändringar
inträffar i lagstiftningen rörande Social Security, tvister uppstår
hur arbetsgivarens åtaganden skall tolkas. Sådana tvister väntas innevarande år, då som nämnts förmånerna från Social Security höjts. Det kan då ifrågasättas, huruvida arbetsgivarna skall
utgiva i motsvarande mån lägre pensioner. I flertalet falllär man
emellertid redan på förhand ha löst denna tvistefråga, därigenom
att arbetsgivarna åtagit sig att utbetala samma pension som tidigare och att följaktligen betrakta dyrtidstillägget till Social Security såsom obefintligt.
En mindre vanlig men modern pensionsform är den att arbetsgivaren garanterar ett belopp, som utgår oberoende av vad arbetstagaren erhåller från Social Security och oberoende av hans andra
518
’-· .,._.~— ——-
Trygghet genom pensionering
eventuella inkomster. Arbetsgivaren utger enligt detta system ett
fixt pensionsbelopp, som i regel varierar med hänsyn till antalet
fullgjorda tjänsteår. Försäkringsbolag, flertalet större arbetsgivare, arbetsgivarorganisationer samt även fackföreningarna hävdar, att denna sistnämnda form är den för framtiden mest önskvärda, och den vinner alltmer terräng.
Det alldeles övervägande antalet privata pensionsplaner bygger
på att de anställda skall erhålla en pension, som i de fall Social
Security inkluderas skall uppgå till som regel 100 dollars per må-
nad eller stundom högre belopp för dem som uppnått ett visst bestämt antal tjänsteår och viss ålder. Tjänstgöringstidens längd och
åldersgränsen varierar något, ehuru 65 års ålder och 30 tjänsteår
vanligtvis utgör de pensionsberättigande förutsättningarna, stundom med den modifikationen, att den anställde äger uttaga pension tidigare, till exempel redan vid 60 års ålder, om han uppfyllt
kravet på antalet tjänsteår. I de modernaste systemen, där sammanknytning inte skett med Social Security, är den högsta pensionen ofta satt något lägre än till 100 dollars per månad, men i
många fall har man valt just detta belopp eller till och med något
högre belopp. De amerikanska företagarna och arbetarna har i
diskussionerna om pensionsplaner funnit det nödvändigt att tillskapa enkla och för alla lättförståeliga regler, även om man därigenom skulle behöva göra våld på aktuariemässiga beräkningar.
Som regel har man därvid valt den metoden, att de anställda förvärvar lika stor andel av sin sammanlagda pensionsrätt för varje
anställningsår. Ett icke ovanligt förfarande är sålunda, att man
sätter en tjänsteårsgräns vid 25 år och en åldersgräns vid 65 år
och bestämmer den fulla pensionen till 100 dollars per månad. Man
låter då arbetstagaren intjäna en pensionsrätt om 4 % av den fulla
pensionen för varje arbetsår, dvs. en pension motsvarande 4 dollars
per månad för varje fullgjort arbetsår. Har en arbetare anstälJts
vid 45 års ålder och stått kvar till 65 år, har han sålunda förvärvat
20/2s av full pension, dvs. i det nämnda fallet 80 dollars per månad.
Denna regel är emellertid i de flesta fall underkastad den mycket
viktiga modifikationen, att för pension kräves ett minsta antal tjänsteår, till exempel15, i några fall 20 eller mer. Slutar den anställde.
innan han uppnått det föreskrivna antalet tjänsteår, går han helt
miste om pension. Oftast modifieras den sistnämnda hårda regeln
dock med att invalidpension kan komma att utgå.
Diskussionens vågor går höga om lämpligheten av att arbetsgivarna betalar hela kostnaden för pensionering eller av att arbets- 519
i’ ’
l
:> ~-··-
Sven Hyden
tagarna skall deltaga. De äldre pensioneringssystemen bygger i
flertalet fall på metoden, att arbetstagarna skall deltaga, i princip
med hälften av kostnaderna, medan de på senare tid tillkomna
systemen oftast helt finansieras av arbetsgivarna. Det förstnämnda
systemet, där arbetstagarna deltar i kostnaderna, motiveras av
att pensionen betraktas som en extra förmån, som arbetsgivarna
inte är pliktiga att utgiva, och det anses därför rimligt att de
förmånsberättigade själva i viss utsträckning bidrar till kostnaderna. Det senare systemet åter bygger på den grundtanken, att
pensionen är en del av lönen och att det därför är rimligt, att den
helt betalas av arbetsgivaren. Man kan emellertid inte tala om en
klar tidigare och klar senare uppfattning. Det finns mycket gamla
system, där arbetsgivarna betalar allt, och det finns nya överenskommelser om pensionering, där arbetstagarna svarar för upp till
hälften av kostnaderna. Inom stålindustrin bidrar arbetstagarna
inte till pensioneringen, men inom andra storföretag, till exempel
General Electric, betalar arbetstagarna betydande andelar inte
bara för pensionering utan också för andra slag av sociala förmåner. Bakom principen om fördelning av kostnaderna ligger
ofta det resonemanget, att en förmån som man erhåller gratis inte
uppskattas. Ä ven från de anställdas egen sida framhålles stundom
vid de företag, där både arbetsgivarna och de anställda deltar i
kostnaderna, att fördelningstanken innebär en riktig prhicip.
Ovan har framhållits, att flertalet pensionssystem bygger på att
det är trotjänarna som skall erhålla pension. Denna grundtanke
har emellertid under hand måst modifieras. I den mån arbetstagarna deltar i kostnaderna för pensioneringen, har de undantagslöst rätt att på ett eller annat sätt tillgodoräkna sig de medel de
själva inlevererat, antingen så att de vid uppnådd pensionsålaer
erhåller en reducerad pension, om de lämnat det företag, som ursprungligen infört pensionssystemet, eller också så att de erhåller
ett visst kapitaliserat belopp, då de lämnar det pensionsgivande
företaget. I åtskilliga fall har man emellertid härutöver enats om
en sådan utformning av pensioneringen, att även belopp, som arbetsgivaren inbetalar, under vissa angivna betingelser skall komma
även andra än trotjänare till del i form av pensioner. Som regel
uppställs emellertid vissa minimikrav, till exempel 10, 15 eller 20
års tjänstgöring i ett och samma företag. Någon fullständig oantastbar pensionering, till exempel av typ SPP i Sverige, torde
knappast finnas. I de fall man enats om en sådan form av oantastbarhet, synes man i stället ha valt livräntevägen.
520
Trygghet genom pensionering
En stark reaktion mot den bristande oantastbarheten har föranlett vissa arbetstagargrupper att kräva en fullständig omläggning av pensioneringssystemen. Resultat på detta område har arbetarna nått inom gruvindustrin, där arbetsgivarna inbetalar ett
visst belopp per arbetstimme till en central kassa, huvudsakligen
administrerad av gruvarbetarfackföreningen. Från denna kassa
utbetalas pension efter principen 100 dollars i månaden minskat
med Social Security. Emellertid är oantastbarheten modifierad
därigenom att arbetstagaren endast erhåller pension under den
grundförutsättningen, att han vid pensionstillfället är kvar inom
gruvnäringen. Han behöver däremot inte vara kvar i samma företag; det väsentliga är att han inte lämnat branschen. Liknande
system har genomförts för vissa branscher, ehuru med geografisk
begränsning, till exempel för den tyngre konfektionsindustrin i
New York-distriktet.
En i Förenta Staterna mycket omdiskuterad plan för pensionering är den som kommit att tillämpas vid vissa smärre företag i
Toledo. Här krävde automobilarbetarna en oantastbar pension,
men då arbetsgivarna under inga förhållanden ville medverka tilJ
en sådan pensionering som skulle försämra kostnadsläget för Toledo-industrierna i förhållande till andra industrier, kunde man
inte genomdriva sina önskemål i annan mån än att 19 smärre företag tvingades slå sig tillsammans och via en gemensam kassa,
skött av arbetsgivarna men kontrollerad av arbetarna, svara för
arbetstagarnas pension. De kassor som nyss beskrivits av· typen
Toledo finansieras som regel genom att ett bestämt belopp inbetalas för varje arbetad timme, därvid särskild bokföring föres för
varje enskild arbetstagare. Det kan vara av intresse att konstatera, att man genom dessa kassors verksamhet kan få ett begrepp
om den verkliga arbetstiden i vissa fack i Förenta staterna. Så
till exempel ger statistiken vid en relativt stor sådan kassa i Detroit, som omfattar arbetsgivare med tillhopa mellan 30 000-40 000
arbetstagare vid handen, att den genomsnittliga arbetstiden, oräknat semester, per arbetstagare inom området för kassans verksamhet år 1951 var 2 372 arbetstimmar per år, dvs. väsentligt mer än
som är fallet inom europeisk industri med 48 timmars arbetsvecka.
De ekonomiska följderna av den snabba takt, i vilken pensioneringen utbyggts i Förenta Staterna vid sidan om den statliga
pensionen, börjar inge vissa bekymmer. Man räknar med att de
institutioner, som mottar premier för framtida pensionering, för
närvarande uppbär mer än 2 miljarder dollars om året. De reser- 521
~~
l
..
Sven Hyden
ver, som för ändamålet redan uppsamlats i försäkringsbolag, utgör
mer än 6 miljarder dollars, och en försiktig beräkning av för pensionering reserverade medel, som finns hos andra institutioner ger
vid handen, att det sammanlagda beloppet för närvarande uppgår
till mellan 15 och 20 miljarder dollars. Hittills har det inte förelegat några nämnvärda svårigheter att finna placering för dessa
betydande belopp. En väsentlig del av reserverna har använts för
förvärv av fondnoterade aktier och fastigheter samt självfallet
genom utnyttjande av sådana placeringar, som är vanliga för försäkringsinrättningar. Man ser emellertid med visst bekymmer på
placeringssvårigheterna i framtiden, dels därför att reserverna
kommer att gå upp till mycket stora belopp, innan inkomster och
utgifter kommer att balansera, dels därför att utgifterna för pensionering med hänsyn till systemets snabba utveckling kommer att
få allt större proportioner. Av dessa anledningar höjs starka röster
för att man bör ompröva hela pensioneringssystemet och överväga,
om man inte kan ena sig om ett acceptabelt fördelningssystem.
J ag har i denna korta framställning avsiktligt gått förbi de
pensioneringssystem, som kombineras med vinstandelssystem. Så-
dana finns i inte obetydlig omfattning, men de är inte nämnvärt
populära, varken bland arbetsgivare eller arbetstagare särskilt på
grund av den osäkerhet, som alltid sammanhänger med ett vinstandelssystem. Det råder emellertid en strävan i vida kretsar att
skapa system, som å ena sidan ger en betydande säkerhet för en
viss grundpension och å andra sidan öppnar vida möjligheter för
en hög tilläggspension eller för andra former av stöd vid inkomstbortfall till anställda i framgångsrika företag. Det finnes inte
någon möjlighet att inom ramen för denna korta uppsats närmare
gå in på de många variationer för pensionering, som olika slag av
vinstandelssystem öppnar. Det må vara nog att framhålla, att det
föreligger en klar tendens att helt säkerställa en viss pension hellre
än att vilja ett system, som möjligen kan ge en högre men osäkrare
pension. I den mån vinstandelssystem tillämpas, höjes många röster för att det inte skall få någon nämnvärd inverkan på pensionerna utan i stället ge fördelar åt dem som befinner sig i aktivt
arbete.
522