Litteratur
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
, .
LITTERATUR
OM DET MILITÄRA, DET VETENSKAPLIGA OCH DET
IDEOLOGISKA KRIGET
Au kommendörkapten 1V!AGNUS HAMMAR
The effect of these weapons must be to increase the entropy of this planet, until all distinctions of hot and cold,
good and bad, man and matter have vanished in the formation of the white furnace of a new star. Norbert Wiener.1
I Bertrand Russelis »Filosofi för lekmän» behandlar författaren
mänsklighetens framtid. Han skriver: »Innan detta århundrade slutar,
kommer, om inte någonting alldeles oväntat inträffar, en av tre möjligheter att ha blivit verklighet. De tre äro följande:
l. Slut på allt mänskligt liv, kanske på allt liv över huvud på vår
planet.
2. En återgång till barbari efter en katastrofal minskning av jordklotets befolkning.
3. Världens enande under en enda regering, som har monopol på
alla viktigare krigsvapen.
Det har under senare år utom Russell funnits många profeter, vilka
med det vetenskapliga kriget som bakgrund siat om ett kommande
ragnarök. Det har varit goda tider för apokalyptiskt författarskap.
Såväl tidningarna – politiska eller illustrerade – som bokförlagen
ha kunnat konstatera att framtidskrigets horrörer äro prima sensationsmaterial, som med begärlighet slukas av en vetgirig allmänhet.
Flygande tefat, robotar med stora eller små atombomber, atomdrivna
ubåtar, bakteriekrig och radiologiska dödsmoln äro allt företeelser,
som sätta fantasien i dallring. Det är sådant pressen vill ha.
En i fråga om avancerad och nästan makaber fantasi framstående
författare är fransmannen Rougeron, som redan 1948 utgav sin bok
»La prochaine guerre». Rougeron är icke ett nytt namn. Han framträdde redan på 1930-talet, som profet för Donhets lära om det obegränsade luftkriget. Nu är han profet för raketen, som han anser
kunna ersätta flertalet vapen från luftvärnskanonen till bombplanet.
Han utmålar också drastiskt det vetenskapliga kriget. Han är övertygad om, att detta icke kommer att begränsas till de egentliga militära stridsmedlen med den atombombsladdade raketroboten som förnämsta tillhygge, utan han skisserar jämväl det biologiska och det
528
Litteratur
meteorologiska kriget. Det förra anser han idealiskt i guerillakriget
och för sabotage. Det kan omfatta alla tänkbara former från spridande
av potatissjukdomar i jordbruksdistrikten till insmugglande av påsar
med pestsmittade loppor i tättrafikerade spårvagnar och förgiftning
av dricksvattnet i en storstad. De vetenskapsmän, som framställt medlen, kunna måhända förfasa sig, men— »de måste resignera inför
profaneringen av deras vetenskap. Sabotören, som utsprider loppor
på spårvagnen eller skadeinsekter på potatisfälten, behöver mindre specialkunskap än den, som vill oskadliggöra ett lokomotiv eller spränga
en bro.»
Om man sedan verkligen lyckas med att med hjälp av kolsyresnö
eller silverjodid reglera nederbörden, kan det meteorologiska kriget
komma att framstå såsom ett förstörelsemedel, som i verkningskraft
långt överstiger såväl atombomben som det biologiska kriget. Europa
får sin nederbörd ur de från Atlanten kommande fuktiga västliga
vindarna, vilka ge en årsnederbörd åt Frankrike på 800-600 mm, åt
Mellaneuropa 600 och åt Moskva-området c:a 500, för att bortåt Sibirien avtaga till250 mm. Ett systematiskt avtappande av molnen mellan
Island och Azorerna skulle förvandla Ukraina till ett stäppområde
med halvt ökenkaraktär. En minskning av nederbörden om sommaren
uttunnar växtligheten och uteblivna snöfall om vintern kommer den
höstsådda säden att förfrysa.
Det kan knappast råda någon tvekan om, att en hel del av de vetenskapliga fantastiska stridsmedlen med forskningens nuvarande mobilisering i sinom tid kunna bli verklighet. Man kan knappast heller
hysa den förhoppningen, att mänskligheten av rena förnuftskäl skall
låta bli att använda dem och därigenom undvika en katastrof. Homo
hornini lupus – människan är en varg mot människor – gäller nog
ännu. Man har ibland sökt tröst i den tanken, att USA t. v. skulle ha
monopol på atombomben. Från flygmilitärt håll har hävdats, att f. n.
den viktigaste fredsfaktorn är USA:s med atombomber utrustade flygvapen. Det kan ligga en del sanning häri, men trösten är rätt kortvarig. Monopoltiden är beklagligt kort. Wiener lägger fram en del
intressanta synpunkter på detta. Han påpekar, att den vetenskapliga
standarden runt om i världen är tillräckligt hög för att var som helst
lösa ett vetenskapligt problem, som man fått veta är lösbart. Det finns
inga järnridåer för tanken. »In view of this it is perfectly fair to say
that the one secret concerning the atomic bomb which might have
been kept and which was given to the public and to all potential
enemies without the least inhibition, was that of the possibility of
its construction.»
Denna tankegång leder honom fram till slutsatsen, att det i det
vetenskapliga försvarsarbetet icke är någon skillnad mellan att skaffa
sig själv vapen och förse en potentiell fiende med samma redskap.
Vetenskapen rusar i en kapplöpning på liv och död med sin egen
skugga. »Thus each terryfying discovery merely increases our subjection to the need of making a new discovery. – – – We are in the
position of the man who has only two ambitions in life. One is to
invent the universal solvent, which will dissolve any solid substance,
529
Litteratur
and the seeond is to invent the universal container, which will hold
any liquid. Whatever this inventor does, he will be frustrated.»
Både Wiener och Bertrand Russeli ha tyckt sig finna, att vetenskapsmannens ställning i denna makabra kapplöpning är ganska prekär. För den enkle mannen på gatan är vetenskap något ganska mystiskt och misstänkt. Vetenskapsmannen betraktas ungefär som medicinmannen av vildarna. Visserligen är medicinmannen en makt, men
han kan också bli en bra syndabock och ett lämpligt offer till gudarna.
Russeli skriver: »Föreställ er, att bägge sidorna är i stånd att förstöra
fiendens viktigaste städer och industricentra; föreställ er ett nästan
fullständigt utplånande av laboratorier och bibliotek åtföljt av en
hög dödlighetsprocent bland vetenskapsmännen; föreställ er hungersnöd beroende på radioaktiv besprutning och epidemier framkallade
genom bakteriologisk krigföring; skulle den sociala sammanhållningen kunna överleva en sådan belastning~ Skulle inte profeter förkunna för de till vanvett drivna folken att deras olyckor helt och
hållet berodde på vetenskapen och att utrotning av alla bildade män
skulle leda till tusenårsrikeU» I den skildringen närmar sig Russeli
det makabra efter-atomkrigs-samhället med Belialsdyrkan och barnaoffer, som Aldous Huxley skildrar i »Apa och Ande».
För tillfället kan man knappast komma längre i pessimism om man
inte med detta även avser det alternativet att man lyckas initiera
jordklotet till en jättelik atombomb eller ur astronomisk synvinkel
en nova i Vintergatans stjärnsystem. Men Einstein har ju nyligen
genom uttalande i pressen lugnat de oroliga på denna punkt och meddelat, att det är lika osannolikt att jorden sprängs i atomer på grund
av uppfinningen av atombomben, som att den skulle brännas upp
genom att tändstickan uppfunnits. Måhända kan detta betraktas som
optimism.
På senare tid ha emellertid framträtt några skribenter, som övergivit apokalypsen och något lugnare diskutera den dagsaktuella situationen. Det är den välkände engelske generalen C. F. J. Fuller samt
en fransk överste vid namn Achard-James. Den förre skriver i »Ordnance» om »Fantastic versus conventional weapons» och den senare
i Revue de Detense Nationale om »Du combat singulier a la guerre
totale».
Fuller påpekar först att det i den militära utvecklingen sällan inträffar plötsliga förändringar eller revolutioner. Det nya som kommer
förenas med det konventionella och ger förändringarna karaktären
av evolution. Därför ha både Donhet med sitt obegränsade bombkrig
och nutidens profeter för det vetenskapliga kriget fel. De konventionella vapnen komma att användas länge ännu, ty det vetenskapliga kriget kan ej alltid tillgripas och därtill finns flera skäl.
När Korea-kriget började, voro de amerikanska styrkorna starkt
mekaniserade och beredda att bekämpa en fiende organiserad som
under VK II. Det visade sig emellertid rätt snart, att deras vapen
inte voro alldeles lämpade att bekämpa en halvt om halvt guerillaarme. Där behövdes vältränat infanteri med lätt utrustning. Ån
mindre skulle det gå att utnyttja atomkriget mot en sådan fiende.
530
Litteratur
Det skulle vara som att skjuta myggor med elefantbössa. Av detta
skäl har man alltjämt användning av en hel del konventionella krigföringsmetoder.
En annan illustration är »bondekriget» i Kina 1935–49. Mao Tsetung, som började med några guerillaband 1935, hade militärt sett
inga stora utsikter, då han 1949 med sina illa utrustade armeer satte
igång för att slutgiltigt besegra Chiang Kai-shek’s fem och en halv
milj. man. Mao »based his strength upon the thousands of social
groups in China, and he saw, very early in his career, that power in
the modern world is not waged by guns but by the agreement of the
social groups to enforce their demands, and there is no other ultimate
power». Mao segrade därför att den kinesiske bonden trodde sig kunna
få sina önskningar uppfyllda genom honom. Detta var det revolutionära kriget; där hjälper inte vapenmakt.
Man kan jämföra detta med kejsar Henrik IV:s krigsförklaring
mot påven år 1076. Påven hade inga världsliga maktmedel men bannlyste Henrik och dem som följde honom. Han blev därigenom övergiven och ensam och fick som botgörare bege sig till Canossa. Henriks
fel var, att ehuru han var fullt beredd på en sorts krig, så fann han
sig, när kriget kom, ställd inför en helt annan sorts krig.
Det finns således tre sorters krig ·- det reguljära, det irreguljära
och det revolutionära – och man kan icke bekämpa det ena med det
andra. Marx och hans nuvarande banerförare Stalin ha anammat det
revolutionära – eller ideologiska – kriget och genom en fantastisk
kombination av propaganda, undermineringsverksamhet, statskupper
och inbördeskrig på fem år lyckats skapa det sovjetiska ideologiska
imperiet, inneslutande cirka 1/a av jordens invånare. Detta har lyckats
huvudsakligen därför att motståndarna icke varit beredda på denna
sorts krig.
Fullers slutsats blir, att man i denna tidsålder av våldsamma ideologier måste vara beredd att föra alla dessa tre sorters krig. Vetenskapen med atomvapen och det konventionella mera guerilla-betonade
försvaret ha som viktigaste uppgift att förhindra det vetenskapliga
krigets utbrott, respektive att insättas mot guerillakrig. Men de ideologiska styrkornas ändamål är att vinna det revolutionära kriget utan
att behöva tillgripa vapen. Om detta icke lyckas och man tillgriper
atomvapen kan just detta betyda förlust i den ideologiska kampen,
därför att det kaos sådana vapen komma att skapa, skulle stimulera
till den revolution, som man önskar undvika. Att helt förlita sig på
vetenskapens fantastiska vapen skulle därför vara en felspekulation.
överste Achard-James kommer till liknande resultat på helt andra
vägar. Han följer krigskonstens utveckling från vildens envig fram
till det ideologiska kriget. Under tidigare epoker måste kriget avgöras
genom ett tillintetgörande eller oskadliggörande av den fientliga
krigsmakten. Det taktiska och strategiska målet blev striden. När
organisation och industri senare möjliggjorde en mäktig tillförselflod
av reservpersonal och materiel blev det inte tillräckligt att vinna
striden; man måste också beröva fienden hans källor för krigsmaktens
förnyelse. Det blev också nödvändigt att bryta viljan till motstånd
531
—–·~·····-··-··
Litteratur
hos den icke stridande delen av fiendelandet. Nästa steg blev att i
kriget i första hand rikta krigshandlingarna mot de krigsindustriena
styrkekällorna, mot förbindelserna och mot fiendens moral. I kriget
blir striden en eventualitet, som helst bör undvikas. Hitler lyckades
under åren närmast före 1939 nå en hel del begränsade mål på det
viset. Men utvecklingen synes nu gå vidare. Man söker nu icke blott
att genom hot om insats av den moderna vetenskapens fantastiska
förstörelsemedel förtaga fienden lusten att gripa till krig, utan man
går ändå längre. Idealet för en stat är i dag att driva andra staterpresumtiva motståndare – till att ansluta sig till den egna politiken
och samhällsskicket.
Men man skall därvid notera, att denna ideologiska propaganda
lättare kan insättas under fred än under krig. Genom krig riskeras
att resultat helt uteblir. strategien måste då inriktas på att undvika
militärt krig. Och det är alldeles klart, att de som föra detta ideologiska krig propagera för militär fred. Man undviker nu kriget liksom
man i en tidigare epok syntes undvika striden.
Det är detsamma som Fullers revolutionära krig.
Achard-James är kanske i sin exemplifiering och bevisföring en
aning långsökt. Han registrerar symptomen och extrapolerar utvecklingskurvan. Men hans slutsatser kunna vara värda att beaktas.
Enligt Fuller och Achard-James är det således ingalunda säkert,
att vi stå inför utbrottet av ett krig med insats av alla vetenskapens
förstörelsemedel. Troligare är, att det framför oss ligger en period
av ideologisk spänning och propagandakrig förstärkt med guerillakrig
av Korea-karaktär i olika delar av världen.
Om detta är riktigt kan allt profeterande om världens och kulturens
undergång genom atomkrig och andra »devilish inventions» åstadkomma viss skada. Dels medför det en underskattning av de konventionella vapnens betydelse, dels kan det genom skrämselverkan uppluckra den moraliska motståndskraften.
För ett land som Sverige gäller det för de närmaste åren att behålla
huvudet kallt och stärka motståndsförmågan såväl mot konventionell
krigföring eller guerillakrig som mot det revolutionära kriget. De
resurser, som kunna mobiliseras för dessa ändamål, stötta varandra.
Vetskapen om, att landet äger ett respektabelt försvar, stärker den
moraliska ryggraden. Hur välgörande kändes det inte för folkets
självkänsla, när det några timmar efter Catalina-planets nedskjutning
meddelades i radio, att svenskt jaktflyg låg i luften över området
och svenska örlogsfartyg voro på väg.
På samma sätt är det för försvaret en styrka att känna folkets vilja
att värna sin ideologi och sitt land. När därför t. ex. riksdagen antager ett försvarsprogram eller beviljar medel för skyddsrumsbyggen,
innebär detta icke blott ett ökande av det aktiva och passiva försvarets materiel, det innebär också en manifestation, som stärker moralen och motståndskraften mot det revolutionära kriget.
Sådana manifestationer förbättra i högsta grad våra möjligheter
att leva vidare i en ond värld även utan atomstridsmedeL
532
;-_.,..~· ’! _ _. ·-III ————·-
Litteratur
LITTERATUR:
l) Norbert Wiener: The hu1nan use of hurnan beeings. 19,50.
2) Bertrand Russell: Filosofi för le7crnän. 1’950.
3) Rougeron: La prochaine guerre. ’1’!~48.
4) C. l<’. J. J.’uller: Fantastic versus Conventional Weapons. Ordnanee Maj-juni
1952.
5) Colonel Aehard-James: D1t combat singulier a la guerre totale. Revue de Defense
Nationale. Febr. 195’2.
36- 523449 Svensk Tidskrift 1952 533
LITTERATUR
OM DET MILITÄRA, DET VETENSKAPLIGA OCH DET
IDEOLOGISKA KRIGET
Au kommendörkapten 1V!AGNUS HAMMAR
The effect of these weapons must be to increase the entropy of this planet, until all distinctions of hot and cold,
good and bad, man and matter have vanished in the formation of the white furnace of a new star. Norbert Wiener.1
I Bertrand Russelis »Filosofi för lekmän» behandlar författaren
mänsklighetens framtid. Han skriver: »Innan detta århundrade slutar,
kommer, om inte någonting alldeles oväntat inträffar, en av tre möjligheter att ha blivit verklighet. De tre äro följande:
l. Slut på allt mänskligt liv, kanske på allt liv över huvud på vår
planet.
2. En återgång till barbari efter en katastrofal minskning av jordklotets befolkning.
3. Världens enande under en enda regering, som har monopol på
alla viktigare krigsvapen.
Det har under senare år utom Russell funnits många profeter, vilka
med det vetenskapliga kriget som bakgrund siat om ett kommande
ragnarök. Det har varit goda tider för apokalyptiskt författarskap.
Såväl tidningarna – politiska eller illustrerade – som bokförlagen
ha kunnat konstatera att framtidskrigets horrörer äro prima sensationsmaterial, som med begärlighet slukas av en vetgirig allmänhet.
Flygande tefat, robotar med stora eller små atombomber, atomdrivna
ubåtar, bakteriekrig och radiologiska dödsmoln äro allt företeelser,
som sätta fantasien i dallring. Det är sådant pressen vill ha.
En i fråga om avancerad och nästan makaber fantasi framstående
författare är fransmannen Rougeron, som redan 1948 utgav sin bok
»La prochaine guerre». Rougeron är icke ett nytt namn. Han framträdde redan på 1930-talet, som profet för Donhets lära om det obegränsade luftkriget. Nu är han profet för raketen, som han anser
kunna ersätta flertalet vapen från luftvärnskanonen till bombplanet.
Han utmålar också drastiskt det vetenskapliga kriget. Han är övertygad om, att detta icke kommer att begränsas till de egentliga militära stridsmedlen med den atombombsladdade raketroboten som förnämsta tillhygge, utan han skisserar jämväl det biologiska och det
528
Litteratur
meteorologiska kriget. Det förra anser han idealiskt i guerillakriget
och för sabotage. Det kan omfatta alla tänkbara former från spridande
av potatissjukdomar i jordbruksdistrikten till insmugglande av påsar
med pestsmittade loppor i tättrafikerade spårvagnar och förgiftning
av dricksvattnet i en storstad. De vetenskapsmän, som framställt medlen, kunna måhända förfasa sig, men— »de måste resignera inför
profaneringen av deras vetenskap. Sabotören, som utsprider loppor
på spårvagnen eller skadeinsekter på potatisfälten, behöver mindre specialkunskap än den, som vill oskadliggöra ett lokomotiv eller spränga
en bro.»
Om man sedan verkligen lyckas med att med hjälp av kolsyresnö
eller silverjodid reglera nederbörden, kan det meteorologiska kriget
komma att framstå såsom ett förstörelsemedel, som i verkningskraft
långt överstiger såväl atombomben som det biologiska kriget. Europa
får sin nederbörd ur de från Atlanten kommande fuktiga västliga
vindarna, vilka ge en årsnederbörd åt Frankrike på 800-600 mm, åt
Mellaneuropa 600 och åt Moskva-området c:a 500, för att bortåt Sibirien avtaga till250 mm. Ett systematiskt avtappande av molnen mellan
Island och Azorerna skulle förvandla Ukraina till ett stäppområde
med halvt ökenkaraktär. En minskning av nederbörden om sommaren
uttunnar växtligheten och uteblivna snöfall om vintern kommer den
höstsådda säden att förfrysa.
Det kan knappast råda någon tvekan om, att en hel del av de vetenskapliga fantastiska stridsmedlen med forskningens nuvarande mobilisering i sinom tid kunna bli verklighet. Man kan knappast heller
hysa den förhoppningen, att mänskligheten av rena förnuftskäl skall
låta bli att använda dem och därigenom undvika en katastrof. Homo
hornini lupus – människan är en varg mot människor – gäller nog
ännu. Man har ibland sökt tröst i den tanken, att USA t. v. skulle ha
monopol på atombomben. Från flygmilitärt håll har hävdats, att f. n.
den viktigaste fredsfaktorn är USA:s med atombomber utrustade flygvapen. Det kan ligga en del sanning häri, men trösten är rätt kortvarig. Monopoltiden är beklagligt kort. Wiener lägger fram en del
intressanta synpunkter på detta. Han påpekar, att den vetenskapliga
standarden runt om i världen är tillräckligt hög för att var som helst
lösa ett vetenskapligt problem, som man fått veta är lösbart. Det finns
inga järnridåer för tanken. »In view of this it is perfectly fair to say
that the one secret concerning the atomic bomb which might have
been kept and which was given to the public and to all potential
enemies without the least inhibition, was that of the possibility of
its construction.»
Denna tankegång leder honom fram till slutsatsen, att det i det
vetenskapliga försvarsarbetet icke är någon skillnad mellan att skaffa
sig själv vapen och förse en potentiell fiende med samma redskap.
Vetenskapen rusar i en kapplöpning på liv och död med sin egen
skugga. »Thus each terryfying discovery merely increases our subjection to the need of making a new discovery. – – – We are in the
position of the man who has only two ambitions in life. One is to
invent the universal solvent, which will dissolve any solid substance,
529
Litteratur
and the seeond is to invent the universal container, which will hold
any liquid. Whatever this inventor does, he will be frustrated.»
Både Wiener och Bertrand Russeli ha tyckt sig finna, att vetenskapsmannens ställning i denna makabra kapplöpning är ganska prekär. För den enkle mannen på gatan är vetenskap något ganska mystiskt och misstänkt. Vetenskapsmannen betraktas ungefär som medicinmannen av vildarna. Visserligen är medicinmannen en makt, men
han kan också bli en bra syndabock och ett lämpligt offer till gudarna.
Russeli skriver: »Föreställ er, att bägge sidorna är i stånd att förstöra
fiendens viktigaste städer och industricentra; föreställ er ett nästan
fullständigt utplånande av laboratorier och bibliotek åtföljt av en
hög dödlighetsprocent bland vetenskapsmännen; föreställ er hungersnöd beroende på radioaktiv besprutning och epidemier framkallade
genom bakteriologisk krigföring; skulle den sociala sammanhållningen kunna överleva en sådan belastning~ Skulle inte profeter förkunna för de till vanvett drivna folken att deras olyckor helt och
hållet berodde på vetenskapen och att utrotning av alla bildade män
skulle leda till tusenårsrikeU» I den skildringen närmar sig Russeli
det makabra efter-atomkrigs-samhället med Belialsdyrkan och barnaoffer, som Aldous Huxley skildrar i »Apa och Ande».
För tillfället kan man knappast komma längre i pessimism om man
inte med detta även avser det alternativet att man lyckas initiera
jordklotet till en jättelik atombomb eller ur astronomisk synvinkel
en nova i Vintergatans stjärnsystem. Men Einstein har ju nyligen
genom uttalande i pressen lugnat de oroliga på denna punkt och meddelat, att det är lika osannolikt att jorden sprängs i atomer på grund
av uppfinningen av atombomben, som att den skulle brännas upp
genom att tändstickan uppfunnits. Måhända kan detta betraktas som
optimism.
På senare tid ha emellertid framträtt några skribenter, som övergivit apokalypsen och något lugnare diskutera den dagsaktuella situationen. Det är den välkände engelske generalen C. F. J. Fuller samt
en fransk överste vid namn Achard-James. Den förre skriver i »Ordnance» om »Fantastic versus conventional weapons» och den senare
i Revue de Detense Nationale om »Du combat singulier a la guerre
totale».
Fuller påpekar först att det i den militära utvecklingen sällan inträffar plötsliga förändringar eller revolutioner. Det nya som kommer
förenas med det konventionella och ger förändringarna karaktären
av evolution. Därför ha både Donhet med sitt obegränsade bombkrig
och nutidens profeter för det vetenskapliga kriget fel. De konventionella vapnen komma att användas länge ännu, ty det vetenskapliga kriget kan ej alltid tillgripas och därtill finns flera skäl.
När Korea-kriget började, voro de amerikanska styrkorna starkt
mekaniserade och beredda att bekämpa en fiende organiserad som
under VK II. Det visade sig emellertid rätt snart, att deras vapen
inte voro alldeles lämpade att bekämpa en halvt om halvt guerillaarme. Där behövdes vältränat infanteri med lätt utrustning. Ån
mindre skulle det gå att utnyttja atomkriget mot en sådan fiende.
530
Litteratur
Det skulle vara som att skjuta myggor med elefantbössa. Av detta
skäl har man alltjämt användning av en hel del konventionella krigföringsmetoder.
En annan illustration är »bondekriget» i Kina 1935–49. Mao Tsetung, som började med några guerillaband 1935, hade militärt sett
inga stora utsikter, då han 1949 med sina illa utrustade armeer satte
igång för att slutgiltigt besegra Chiang Kai-shek’s fem och en halv
milj. man. Mao »based his strength upon the thousands of social
groups in China, and he saw, very early in his career, that power in
the modern world is not waged by guns but by the agreement of the
social groups to enforce their demands, and there is no other ultimate
power». Mao segrade därför att den kinesiske bonden trodde sig kunna
få sina önskningar uppfyllda genom honom. Detta var det revolutionära kriget; där hjälper inte vapenmakt.
Man kan jämföra detta med kejsar Henrik IV:s krigsförklaring
mot påven år 1076. Påven hade inga världsliga maktmedel men bannlyste Henrik och dem som följde honom. Han blev därigenom övergiven och ensam och fick som botgörare bege sig till Canossa. Henriks
fel var, att ehuru han var fullt beredd på en sorts krig, så fann han
sig, när kriget kom, ställd inför en helt annan sorts krig.
Det finns således tre sorters krig ·- det reguljära, det irreguljära
och det revolutionära – och man kan icke bekämpa det ena med det
andra. Marx och hans nuvarande banerförare Stalin ha anammat det
revolutionära – eller ideologiska – kriget och genom en fantastisk
kombination av propaganda, undermineringsverksamhet, statskupper
och inbördeskrig på fem år lyckats skapa det sovjetiska ideologiska
imperiet, inneslutande cirka 1/a av jordens invånare. Detta har lyckats
huvudsakligen därför att motståndarna icke varit beredda på denna
sorts krig.
Fullers slutsats blir, att man i denna tidsålder av våldsamma ideologier måste vara beredd att föra alla dessa tre sorters krig. Vetenskapen med atomvapen och det konventionella mera guerilla-betonade
försvaret ha som viktigaste uppgift att förhindra det vetenskapliga
krigets utbrott, respektive att insättas mot guerillakrig. Men de ideologiska styrkornas ändamål är att vinna det revolutionära kriget utan
att behöva tillgripa vapen. Om detta icke lyckas och man tillgriper
atomvapen kan just detta betyda förlust i den ideologiska kampen,
därför att det kaos sådana vapen komma att skapa, skulle stimulera
till den revolution, som man önskar undvika. Att helt förlita sig på
vetenskapens fantastiska vapen skulle därför vara en felspekulation.
överste Achard-James kommer till liknande resultat på helt andra
vägar. Han följer krigskonstens utveckling från vildens envig fram
till det ideologiska kriget. Under tidigare epoker måste kriget avgöras
genom ett tillintetgörande eller oskadliggörande av den fientliga
krigsmakten. Det taktiska och strategiska målet blev striden. När
organisation och industri senare möjliggjorde en mäktig tillförselflod
av reservpersonal och materiel blev det inte tillräckligt att vinna
striden; man måste också beröva fienden hans källor för krigsmaktens
förnyelse. Det blev också nödvändigt att bryta viljan till motstånd
531
—–·~·····-··-··
Litteratur
hos den icke stridande delen av fiendelandet. Nästa steg blev att i
kriget i första hand rikta krigshandlingarna mot de krigsindustriena
styrkekällorna, mot förbindelserna och mot fiendens moral. I kriget
blir striden en eventualitet, som helst bör undvikas. Hitler lyckades
under åren närmast före 1939 nå en hel del begränsade mål på det
viset. Men utvecklingen synes nu gå vidare. Man söker nu icke blott
att genom hot om insats av den moderna vetenskapens fantastiska
förstörelsemedel förtaga fienden lusten att gripa till krig, utan man
går ändå längre. Idealet för en stat är i dag att driva andra staterpresumtiva motståndare – till att ansluta sig till den egna politiken
och samhällsskicket.
Men man skall därvid notera, att denna ideologiska propaganda
lättare kan insättas under fred än under krig. Genom krig riskeras
att resultat helt uteblir. strategien måste då inriktas på att undvika
militärt krig. Och det är alldeles klart, att de som föra detta ideologiska krig propagera för militär fred. Man undviker nu kriget liksom
man i en tidigare epok syntes undvika striden.
Det är detsamma som Fullers revolutionära krig.
Achard-James är kanske i sin exemplifiering och bevisföring en
aning långsökt. Han registrerar symptomen och extrapolerar utvecklingskurvan. Men hans slutsatser kunna vara värda att beaktas.
Enligt Fuller och Achard-James är det således ingalunda säkert,
att vi stå inför utbrottet av ett krig med insats av alla vetenskapens
förstörelsemedel. Troligare är, att det framför oss ligger en period
av ideologisk spänning och propagandakrig förstärkt med guerillakrig
av Korea-karaktär i olika delar av världen.
Om detta är riktigt kan allt profeterande om världens och kulturens
undergång genom atomkrig och andra »devilish inventions» åstadkomma viss skada. Dels medför det en underskattning av de konventionella vapnens betydelse, dels kan det genom skrämselverkan uppluckra den moraliska motståndskraften.
För ett land som Sverige gäller det för de närmaste åren att behålla
huvudet kallt och stärka motståndsförmågan såväl mot konventionell
krigföring eller guerillakrig som mot det revolutionära kriget. De
resurser, som kunna mobiliseras för dessa ändamål, stötta varandra.
Vetskapen om, att landet äger ett respektabelt försvar, stärker den
moraliska ryggraden. Hur välgörande kändes det inte för folkets
självkänsla, när det några timmar efter Catalina-planets nedskjutning
meddelades i radio, att svenskt jaktflyg låg i luften över området
och svenska örlogsfartyg voro på väg.
På samma sätt är det för försvaret en styrka att känna folkets vilja
att värna sin ideologi och sitt land. När därför t. ex. riksdagen antager ett försvarsprogram eller beviljar medel för skyddsrumsbyggen,
innebär detta icke blott ett ökande av det aktiva och passiva försvarets materiel, det innebär också en manifestation, som stärker moralen och motståndskraften mot det revolutionära kriget.
Sådana manifestationer förbättra i högsta grad våra möjligheter
att leva vidare i en ond värld även utan atomstridsmedeL
532
;-_.,..~· ’! _ _. ·-III ————·-
Litteratur
LITTERATUR:
l) Norbert Wiener: The hu1nan use of hurnan beeings. 19,50.
2) Bertrand Russell: Filosofi för le7crnän. 1’950.
3) Rougeron: La prochaine guerre. ’1’!~48.
4) C. l<’. J. J.’uller: Fantastic versus Conventional Weapons. Ordnanee Maj-juni
1952.
5) Colonel Aehard-James: D1t combat singulier a la guerre totale. Revue de Defense
Nationale. Febr. 195’2.
36- 523449 Svensk Tidskrift 1952 533