Dagens frågor
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Höger- Genom de svenska motororganisationernas gemensamma
trafik? framställning har frågan om införandet av högertrafik i
vårt land ånyo blivit aktuell. Det finnes därför all anledning att
även i den offentliga debatten uppmärksamma denna fråga, som nära
angår såväl hela samhällslivet som envar enskild.
Först må det konstateras, att i princip finnas inga skäl varför
högertrafik skulle vara att föredraga framför vänstertrafik eller
tvärtom. Att sitta vid vägkantsidan har sina fördelar – att sitta vid
vägmitten har sina. I allmänhet torde man kunna säga att på ett primitivt vägnät, med en myckenhet smala vägar, det är fördelaktigare
att sitta på vägkantsidan, så att man kan hålla så mycket som möjligt åt sidan. Vid möte är det utan vidare så, men troligen även vid
omkörning, ty nästan det viktigaste på sådana vägar, är att den omkörde saktar in och kör så mycket som möjligt åt sidan, så att den
omkörande får manöverutrymme. På verkligt moderna vägar med
flera filer och i bästa fall dubbla vägbanor spelar det ingen roll för
körningen, på vilken sida ratten sitter, men för förarens i- och urstigning, parkering och dylikt är det naturligtvis bättre, om den sitter
vid vägkantsidan.
Rattens genomgående placering till vänster är snarast en fördel
vid vänstertrafik på ett vägnät sådant som det svenska med sina till
stor del smala vägar. Om vi ville, kunde vi i stor utsträckning få
högerstyrda bilar, eftersom rätt många engelska bilar numera importeras och bilarna faktiskt i England skola vara högerstyrda, men
det egendomliga (och kanske signifikativa) är att de engelska bilar,
som beställas hit, äro vänsterstyrda. Dessutom äro de i Sverige tillverkade bilarna vänsterstyrda, och de kunna ju icke väsentligen vara
avsedda för export till högerländer.
Ivern att övergå till högertrafik och därmed ansluta till mönstret i
den stora världen gör att propagandan ibland får något liksom litet
andfått över sig. Ett skäl, som nyligen antyddes i en tidningsnotis,
var att Sverige var ensamt om vänstertrafik »bland kontinentens
länder». Men Sverige är inte alls något av kontinentens länder, även
om det råkar vara landfast. Det är i realiteten precis lika insulärt
som England, som också har vänstertrafik och näppeligen i första
taget överger den. Vårt land är vidsträckt och glesbefolkat, de avlägsna avkrokarna många, vägnätet oerhört stort och delvis med
mycket ringa trafikfrekvens. Dragartrafik existerar fortfarande i
rätt stor utsträckning, särskilt men ingalunda endast i avkrokarna.
Genom att landet i realiteten är insulärt, korsas det icke nämnvärt
av genomgående trafik till andra länder. I stor utsträckning finns
337
,-
Dagens frågor
det avlägsna bygder, där icke heller någon egentlig genomlöpande
inhemsk trafik förekommer.
Det avgörande för frågan, om anslutning till skicket på den europeiska kontinenten bör ske, måste naturligtvis vara en avvägning av
fördelar mot nackdelar, samt en uppskattning av deras relativa betydelse.
Fördelen kan egentligen endast vara en: utländska bilister få det
lättare i Sverige och svenska bilister få det lättare i den del av utlandet, som har högertrafik (alltså icke t. ex. Storbritannien och en
hel del andra ställen). Denna fördel uppstår för en jämförelsevis
liten grupp människor, de som fara i bil utomlands. Sveriges geografiska läge gör, att denna grupp aldrig kan bli mycket stor. Någon
våldsam genomgående trafik kan ju aldrig tänkas. Det relativt fattiga och icke särskilt folkrika Norge kommer säkerligen aldrig att
skicka några härskaror av fordon över våra gränser. Tron att en
omläggning till högertrafik skulle locka fler turister synes alldeles
falsk: vad som lockar är snarast det särartade, det som skiljer sig
från vad man är van vid.
Vad åter beträffar fördelen med en inhemsk högerregel för svenska
bilisters utomlandskörning, får denna icke överdrivas. I allmänhet
torde nämligen ingen för utiandskörning överhuvudtaget kvalificerad förare ha någon svårighet att under den relativt korta tid, ett
utiandsbesök i allmänhet varar, prestera den grad av energi och uppmärksamhet, som krävs för att fullt konsekvent tillämpa den främmande körregeln. Den saken är f. ö. enkel och följer automatiskt med
den nödvändigtvis högre grad av vakenhet, som krävs för att i blinken sätta sig in i främmande bestämmelser, anordningar, vägmärken, lokala körregler och sedvänjor. Det torde snarast vara till fördel
med den naturliga uppmärksamhetsanspänning, som medvetandet om
den främmande väjningsregeln medför. Dessutom har man det naturliga stödet av alla andras körsätt och väjning, som gör det lätt att
falla in i schemat.
Därefter till nackdelarna. Den mest iögonenfallande är väl de oerhörda kostnaderna. Det är klart, att det finns en hel del människor,
som ha direkt intresse av att några hundra miljoner rulla, men i det
stora hela är det ju rent bortkastade pengar: för Sverige som isolerad
företeelse uppkommer ingen som helst fördel – det blir bara, som
om hela landet såge sig i spegeln – och för Sverige i relation till
andra länder blir fördelen på långt när icke av den storleksordning,
att den ens uppväger penningutlägget.
Den andra stora nackdelen är de oundvikliga offren i människoliv,
person- och materielskador. Särskilt människoliven och personskadorna är det väl fråga om man har rätt att ta på sitt samvete. De
måste i vart fall bli oerhört mycket större än några skador, som möjligen uppkomma genom att vi ha en avvikande regel från andra länder. En direkt påverkan och propaganda har mycket svårt att nå ut i
alla landets skrymslen och vrår. Varken tidningar eller radio tränga
ut i alla hörn av vårt land. Landsbygden är långt ifrån fullständigt
elektrifierad. Kanske särskilt landsbygdsbefolkningen är i rätt stor
338
Dagens frågor
utsträckning trög att lära nytt. Dessutom måste man minnas, att vid
en dylik omläggning det gäller att lära om för varenda individ oavsett ålder, samhällsklass och förståndsgåvor: från de minsta barnen
till åldringar av alla kategorier, från högkvalificerade bilister till de
allra mest obegåvade fotgängare. Till och med dragdjuren måste dresseras om, kanske det allra svåraste. Det är dylika och liknande överväganden, som göra, att man säger sig att olyckor i hög grad förr
eller senare måste bli följden av en omläggning i Sverige. – Jämfö-
relse har ibland skett med den relativa lätthet, varmed övergången
genomförts i exempelvis östm·rike och Argentina. Man får då minnas,
att Österrike är ett mycket litet land, genomkorsat av leder från och
till och emellan angränsande länder, medan Argentina trots sin storlek ännu i denna dag har ett ytterst outvecklat vägnät, vars absoluta
antal kilometer är en ringa bråkdel av det svenskas och varå utanför
de större städerna fordonstrafik icke förekommer i någon nämnvärd
utsträckning.
Härtill kommer ännu en nackdel. Eftersom människan är oliksidig,
förefaller det troligt, att det icke är alldeles likgiltigt, om man håller
till höger eller vänster. Det ena bör vara fysiologiskt fördelaktigare.
I själva verket är det för den högersirliga människan själv naturligare och riktigare att väja åt vänster. Man vänder den starkare
sidan åt den mötande; man har, emedan högra benet är starkare, en
naturlig benägenhet att svänga åt vänster. Ifråga om uppsittning på
hästar och i fordon är det, som alla veta, naturligare att göra det
från vänster. Det är alltså bättre, om fordon äro parkerade utmed
vänstra trottoaren och så vidare. Vänstertrafiken är följaktligen i och
för sig en fördel, som skulle gå förlorad genom en omläggning. Ur
militär synpunkt är det naturligtvis en fördel att vi ha en annan
trafikregel än andra länder.
slutligen kommer frågan: är det verkligen sant, att vi en dag
»måste» göra denna omläggning, och att sålunda varje dags uppskov
medför en stigande oundviklig kostnad’ Näppeligen förhåller det sig
så. Den internationella fordonstrafiken kommer aldrig för Sveriges
vidkommande att nå någon våldsam utveckling. Om man ser på Argentina, så ’finner man, att vad som där hejdat vägnätets utveckling
har varit flygets snabba frammarsch. Det är icke troligt, att marktrafiken kommer att få en ständigt växande internationell betydelse.
Den internationella trafiken, t. o. m. privat turisttrafik, i framtiden
hör säkerligen luften till, och där äro enhetliga trafikregler redan
en verklighet, precis som på sjön. Att det inte medför någon konflikt
med landtrafikreglerna veta vi redan av engelsk och egen långvarig
erfarenhet. Trafiken på marken kommer utan tvivel att få alltmera
lokal karaktär. Ingen kommer att ha tålamod längre att tillryggalägga månghundramila sträckor i bil. Byggandet av verkligt ändamålsenliga bilvägar (autostrador) kommer att kosta så mycket, att
det i längden blir prohibitivt, emedan ett tekniskt riktigt utvecklat
flyg blir så mycket fördelaktigare, ekonomiskt och på andra sätt.
Det »måste», som man nu synes tro på, kommer därför säkerligen i
framtiden att upplösas i intet.
339
., …
Dagens frågor
Sammanfattningsvis synes sålunda nackdelarna betydligt överväga
fördelarna, i synnerhet då fråga är om en reform, som säkerligen
inom icke alltför avlägsen tid kommer att visa sig överflödig.
Sist och slutligen vore det föga välbetänkt att nu kosta på några
hundra miljoner på en reform av så tvivelaktigt värde, när Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen ropar efter medel till de allra nödvändigaste
åtgärderna för vägarnas förbättring och underhåll. Varje öre, som
kan åstadkommas, bör givetvis gå till dessa ändamål.
Minoritetens vilja Som vanligt avslutades riksdagens vårsession med
till ansvar. en debatt kring statsregleringen. Denna överläggning fick i år sin särskilda karaktär av högerns stora partimotion om
en omläggning av budgetarbetet och statbehandlingen och det därtill
knutna yrkandet om en sänkning av uttagningsprocenten från 110 till
100. Motsvarande yrkande om uttagningsprocenten hade folkpartiet
ställt, dock med en principiellt annorlunda motivering, en motivering
som lät åtskilligt tala om sig. Man förordade nämligen inom denna
meningsriktning sådana anordningar, som i realiteten betydde, att
skattesänkningen skulle finansieras -lånevägen!
I den nämnda högermotionen riktas från principiella utgångspunkter en väl underbyggd kritik mot de metoder, som tillämpas vid
budgetarbetet och vilka omöjliggör för oppositionen att öva ett verkligt inflytande i det ögonblick, då det avgörande beslutet om skattesatsen skall fattas.
Enligt den nuvarande ordningen beslutar ju riksdagen undan för
undan i utgiftsfrågor. Dessa beslut betraktas såsom definitiva. Den
slutliga, parlamentariska befattningen med riksstaten inskränker sig
därför på det hela taget till att bevillningsutskottet och därmed riksdagen adderar samman inkomstposterna i enlighet med de nya inkomstberäkningar, som bruka avlämnas mot slutet av sessionen, sammanställer dem med de redan avgjorda anslagsanspråken och tager
ställning till frågan, huruvida budgeten antingen skall överbalanseras
eller underbalanseras eller jämvikt mellan utgifter och inkomster eftersträvas. Som budgetregulator tjänstgör den statliga inkomstskatten. statsregleringens fastställande framstår därför som en ren expeditionsåtgärd.
Vilka möjligheter har oppositionen att i ett dylikt system påverka
händelseutvecklingen och därmed den slutliga skattesatsen~ Naturligtvis kan minoriteten kontinuerligt, när det gäller utgiftsfrå-
gorna, ställa alternativa yrkanden. Men allteftersom dessa yrkanden
röstas ner, kommer man fram till en punkt, då majoriteten har att
dra konsekvenserna av sina ståndpunktstaganden och fastställa den
skattesats, som därav obönhörligen måste framgå. Läget blir på det
sättet låst i upploppet. Enligt hittills tillämpad praxis har minoriteten satts ur stånd att i det avgörande ögonblicket ställa yrkanden,
som kunnat leda till positiva resultat. I och med att majoriteten tidigare definitivt beslutat utgifterna, måste den också skaffa täckning
för dem. I år exempelvis ledde ju detta till att majoriteten, antingen
den velat det eller ej, måste acceptera en uttagningsprocent av 110.
340
Dagens frågor
På senare tiden har från majoritetens sida – icke minst av statsministern – gång på gång krav framställts på att oppositionen skall
ställa alternativ. Dylika krav synas berättigade, åtminstone inom
vissa gränser. Men en förutsättning för att alternativ skall kunna presenteras är ju att de tekniska möjligheterna härför åvägabringas. Tyvärr har majoriteten hittills icke velat vara med om att ställa dessa
tekniska möjligheter till förfogande. Så länge detta inte sker, har majoriteten föga reellt underlag för sina krav på alternativ. Så länge
majoriteten inte sörjer för de erforderliga riksdagstekniska förutsättningarna, så länge äro också oppositionsgrupperna berövade sina arbetsmöjligheter på ett alldeles avgörande område, nämligen det som
gäller de för alla medborgare allt väsentligare frågorna om skatter
och avgifter till det allmänna eller med andra ord, när det gäller en
så oerhört viktig faktor i hela vårt ekonomiska liv som statsbudgeten.
De former, under vilka denna statsbudget fastställes måste anses så-
som ytterst otillfredsställande. Man får dock betänka, att riksdagen i
det budgetförslag, som nu sanktionerats, tager ut i direkt skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse 4 miljarder kronor, i bilskattemedel
610 miljoner, i tullar och acciser 2,3 miljarder osv.
Yrkanden på en reform ha tidigare framförts, dock utan att hittills något verkligt framsteg gjorts. En ändring måste emellertid
komma till stånd. Alldeles otvivelaktigt föreligger ett demokratiskt
behov av möjligheter även för parlamentariska minoritetsgrupper att
i ett sammanhang kunna redovisa resultaten av sina insatser i riksdagen och att framställa de yrkanden, dessa kunna föranleda. Allt tal
om svensk parlamentarism, om hänsynstagande till minoriteten, om
majoritetens ansvar likasåväl som minoritetens etc., allt detta ter sig
skäligen meningslöst, så länge oppositionspartierna måste arbeta utifrån de förutsättningar, som här tecknats. En tänkbar utväg ur svå-
righeterna vore givetvis en anordning, enligt vilken fattade utgiftsbeslut vore att anse som preliminära, tills hela budgetarbetet slutförts.
Det säges så ofta, att man kan inte på en gång kräva höjda utgifter och sänkta skatter. Inom högern delar man denna uppfattning.
Man kan otvivelaktigt inte lyfta sig själv i håret. Högern fullföljer
därför sin linje från i fjol. Partiet har förordat en rad väsentliga
prutningar för att bereda utrymme för sänkning av statsskattens uttagningsprocent med tio enheter. På denna väg har det varit möjligt
att komma fram till ett hållbart alternativ, som kunnat redovisas i
detalj.
Partiet har således ställt yrkanden om reducering av utgifterna vid
behandlingen av ärenden, som gällt bostadsransoneringen, arbetslöshetsförsäkringen, jordbrukets rationalisering, priskontrollnämnden,
administrationen av den nya kartellövervakningen m. m. Förslag ha
också väckts om förbättrade statsinkomster vid finansieringen av
folkpensionsreformen och om uppskov med den kostsamma sjukförsäkringen.
Dessa initiativ visa, att utrymme skapats för den önskade inkomstskattesänkningen, även då kravet på kvarlåtenskapsskattens, bilaccisens och investeringsavgiftens snara avskaffande inräknas i kalky- 341
– ’\
:•
Dagens frågor
lerna. Besparingarna uppgå till brutto ungefär 184 miljoner och netto
– i sämsta fall – till ungefär 100 miljoner för budgetåret 1953/54.
Apropos folkpensionsreformen! Av nämnda utgiftsminskning på
brutto 184 miljoner faller den alldeles övervägande delen på den anordning med folkpensionsavgiften, som gruppen ifrågasatt. Eller annorlunda uttryckt: En del av besparingen för statsverket uppnås genom en höjning av folkpensionsavgiften och drabbar således på den
vägen skattebetalarna. För en sådan höjning tala dock starka sakliga
skäl, och den skulle knappast möta någon invändning från skattebetalarhåll, om samtidigt en skattesänkning genomfördes, som många
gånger om uppväger ökningen av folkpensionsavgiften. Detsamma
skulle kunna sägas om de andra besparingsåtgärder, som gruppen
föreslagit i syfte att möjliggöra en skattesänkning. Självfallet voro förslagsställarna medvetna om att, såvida deras yrkande om en uttagningsprocent av 100 för senare hälften av nästa budgetår blivit bifallen av riksdagen, detta betydde, att en ny riksstat hade måst framläggas.
Riksdagsmajoriteten avvisade högerinitiativet. Något annat var ju
heller inte att vänta. Intressant är emellertid att konstatera den reaktion, som högerns framträdande i denna betydelsefulla angelägenhet
föranlett. Det föreföll sålunda nästan som om kamrarna inte ville
taga folkpartiets förslag riktigt på allvar. Det kom helt bort i omröstningarna, i vilka högerlinjen punkt efter punkt röstades upp till
kontraproposition i huvudvoteringen. Dessförinnan hade finansminister Sköld själv understrukit, att det bara fanns två realistiska alternativ, nämligen regeringens och högerns.
På flera håll inom den socialdemokratiska pressen gingo liknande
uppfattningar igen i kommentarerna till riksdagsbeslutet. MorgonTidningen exempelvis ansåg sig »i rättvisans namn» böra medge, att
»högerns nu tillämpade argumentering i riksdagen, då det gäller
skatteuttaget, bärs upp av en påfallande strävan till hederlig redovisning». »Att en minoritet sålunda» – hette det vidare – »vid slutet
av en riksdagsperiod vill ge en sammanfattande bild av sin politik
bör anses vara god demokratisk ordning». Tidningen Arbetet kostade
på sig ett erkännande att högern vid årets riksdag »verkligen följt en
linje som i viss mån kan kallas ett alternativ». Osv.
Säkerligen kommer denna fråga tillbaka. Här diskuteras nämligen
problem, vilka böra intressera alla. Å ven en regering, som bygger på
en solid riksdagsmajoritet, kan nämligen komma i en sådan situation,
då den nödgas ta sin inställning till redan beslutade utgifter under
omprövning. Det kan – för att ta ett exempel – vara fråga om investeringsanslag, som i ett givet läge icke kunna tillfredsställas med
hänsyn till då rådande förhållanden på kapitalmarknaden.
De nuvarande stela formerna för den parlamentariska behandlingen av riksstaten måste mjukas upp av många skäl. Det viktigaste
av dessa är att de knappast kunna anses förenliga – dessa former –
med ett parlamentariskt system och med det ansvar, som i ett folkstyre av denna typ även en minoritet vill och måste känna för vad
som beslutas i riksförsamlingen.
342
Dagens frågor
McCarthyism är ett nytt ord i det amerikanska språket, och det förekommer ofta i pressen. Det kan av hans många motståndare definieras som det sätt, på vilket senator Joseph McCarthy
utnyttjar sina privilegier som senator till att skandalisera och förfölja amerikanska statstjänstemän, särskilt sådana inom utrikestjänsten, eller hans sätt att driva hetsjakt på oliktänkande i allmänhet. Senatorns vänner i pressen undvika vanligen ordet, men de skulle
snarast säga, att det innebär det sätt, på vilket han avslöjar kommunister och moraliska »security risks» och rensar upp i det träsk, som
den trumanska administrationen lämnat efter sig.
J oe McCarthy som moralens särskilde riddare är en syn, som kanske
de som närmare känt honom inte alls väntat sig och som bidrar till
att göra hans vedersakare rasande. Han valdes till en av senatorerna
för Wisconsin 1948, en yrkespolitiker som många andra, vilken inte
skydde att ta emot de röster, som det kommunistiska partiet erbjöd
och gav honom. Få i Washington kände hans namn när han kom dit.
I februari 1950 höll han emellertid ett rutinmässigt politiskt anförande,
som formades till ett anfall mot kommunister inom förvaltningen
och särskilt inom utrikestjänsten. I State Department, dvs. utrikesdepartementet, påstod han att det fanns 205 medlemmar av det kommunistiska partiet och att han höll listan över dessa i sin hand.
Det sista påståendet var säkerligen en osanning; i varje fall har
McCarthy själv aldrig sökt bevisa att det var sant. Det gavs annars
många tillfällen därtill. Talet väckte ett enormt uppseende, och senatorn fann sig själv plötsligt vara föremål för en ofantlig publicitet.
Med den trivdes han förträffligt. Han angreps hårdhänt av bl. a. den
demokratiske ledaren i senaten Scott Lucas för sina påståenden.
McCarthy upprepade dem, lätt förändrade för varje gång, medgav
aldrig ett misstag och svarade aldrig direkt på en fråga. En senatskommitte tillsattes för att undersöka hans material. McCarthy lämnade inga bevis för vad han sagt, men han kom med nya anklagelser.
Han utnyttjade sin immunitet som senator till det yttersta genom personliga angrepp mot folk, som inte hade möjlighet att försvara sig.
Han fick pressen med sig eller emot sig, men han blev och förblev ett
förstasidesnummer.
Den metod, som han utvecklat för att hålla intresset levande för
sina anklagelser, den som man kallat mccarthyism, karakteriseras
av hänsynslösa anfall, utfrågningar inför senatskommitteer och förvrängningar av svaren, ytliga undersökningar genom anställda
tjänstemän, undvikande eller inga svar på frågor, beskyllningar för
kommunism mot dem som försvara sig själva eller andra. Goebbels
kunde ha avundats honom sättet. I första ögonblicket kan det synas
svårförklarligt, hur en man som McCarthy kunnat finna en plats i
USA:s senat.
Förklaringen är emellertid, att McCarthy ridit högt på samma våg
som senare förde Eisenhower till presidentskapet. Man blev till sist
i USA grundligt trött på Trumans regering, mindre därför att den representerade det demokratiska partiet än på det arv den tagit från
Roosevelts New Deal. Roosevelts namn står för närvarande inte högt
343
,., ’
\
Dagens frågor
i kurs i USA. Man anklagar honom för att ha sålt ut Västeuropa till
Stalin, att ha hindrat västmakterna i deras segerögonblick för att till-.
fredsställa Sovjetunionens aspirationer och för att ha utlämnat Kina
till kommunismen. Inåt beskylles han för att ha undergrävt den traditionella företagarandan inom USA och för att ha inlett en smygsocialisering. Ä ven om Roosevelt bör bedömas mera kritiskt-objektivt
än som skedde vid det plötsliga meddelandet om hans död, är mycket
av vad som nu anföres mot honom orättvist. Roosevelt förde inte sin
militärpolitik utan stöd av framför allt sina militära rådgivare. Vad
Kina beträffar, är den amerikanska kinapolitiken främst formulerad
av general Marshall under hans tid som rådgivare åt Chiang KaiShek. Vad åter beträffar inrikespolitiken inledde Roosevelt en socialpolitik, som USA måste acceptera och som redan nu förefaller självklar för de flesta. Men han utnyttjade sin ställning till att oerhört
öka det statliga (federala) intresset på bekostnad av både delstaterna
och den privata sektorn. I den vidgade federalismens spår följde en
otrolig byråkrati, och under Trumans tid åtskillig korruption, en
mängd kommissioner (agencies) av olika slag och tusentals tjänstemän. En av dessa hette Alger Hiss.
Hiss-affären är historien om hur en mycket hög tjänsteman inom
State Department överbevisades om att ha tillhört det kommunistiska partiet och att ha drivit spioneri för rysk räkning inom departementet – anklagelser han under ed nekat till. Den har haft ett oerhört inflytande på bedömningen av statstjänstemännen i allmänhet
och utrikestjänstens tjänstemän i synnerhet. Fallet Hiss kan bara förklaras historiskt. Han var ett barn av den stora depressionen och fann
sina ideal i kommunismen och sin praktiska politik i New Deal. Han
lärde sig hata allt vad fascism och nazism hette, men han var som
så många andra länge blind för det totalitära draget i Sovjetunionens
statsskick. Han var en intellektuell salongskommunist som gick ett
steg för långt och blev spion och som längre fram desperat sökte dölja
sitt förflutna. Men allmänheten i USA frågade: Om en hög tjänsteman var kommunist, hur många andra ha varit deU Om Hiss bevisligen utövade inflytande vid tillkomsten av FN, hur långt tjänade
han – och andra – ryska intressen~ När därtill kommer, att inte
minst under inflytande av McCarthy’s angrepp ett stort antal, i själva
verket räknat i hundratal, anställda inom utrikestjänsten avskedats
som homosexuella och därigenom enligt amerikansk lag både omoraliska och »security risks», har State Department blivit skottavlan för
en mängd anklagelser. Ett stort antal senatskommitteer ha följt
McCarthy i spåren och skaffa sig nu en billig publicitet genom att
kalla inför sig tjänstemän från utrikesdepartementet och utsätta dem
för korsförhör i olika avseenden.
Ingen kommer emellertid upp mot McCarthy. Han var den som började, och han fick rätt, det är propagandatesen. På den har han under
de tre år som gått sedan hans första framträdande arbetat sig upp
till att bli en makt i USA. Han återvaldes i höstas i Wisconsin till
senaten med stor majoritet, och hans anhängare räknas i miljoner
över hela landet. Eisenhower, som undvek att ta ställning mot honom
344
Dagens frågor
under valkampanjen och som till och med lät fotografera sig när han
tog McCarthy i hand, ansåg förmodligen, att angrepp mot demokraternas regim fick man acceptera, hur de än voro formulerade,
men att angriparen automatiskt skulle komma i skymundan, när re·
publikanerna kommo till makten. Häri räknade han fel. McCarthy har
fortsatt, som om ingenting hänt. Särskilt den nye utrikesministern
John Foster Dulles har visat, att han inte äger kraft nog att stå upp
emot McCarthy. Två gånger ha de drabbat samman, först angående
Voice of America, där McCarthy klart segrade, och sedan när Wisconsinsenatorn började driva egen utrikespolitik och påstod sig ha träffat
avtal (som ej publicerats) med grekiska redare om att upphöra med
handeln på Kina. McCarthy lär ha ett alldeles särskilt gott öga till
Dulles, som han vill få ut ur regeringen. Omdömesgilla iakttagare tro,
att han kommer att lyckas.
För närvarande lär McCarthy kasta sina blickar på FBI, den berömda säkerhetspolisen. Denna samlar instruktionsmässigt allt om
alla tjänstemän, som skola säkerhetsundersökas, och tar principiellt
inte ställning till materialet. Dess akter kunna alltså innehålla en
osorterad blandning av fakta och skvaller och skulle i händerna på
en samvetslös person lämna rika tillfällen till politisk utpressning.
Hittills har administrationen vägrat att släppa McCarthy dit, och presidenten har understött den. Men vägarna äro många, och otvivelaktigt
finns det just nu tjänstemän, som vilja klara sitt eget skinn genom att
samarbeta med McCarthy.
Dagens läge är, att han besitter långt större makt, än administrationen vill erkänna. Han bereder regeringen allvarliga bekymmer genom sina förföljelser mot tjänstemän, som lojalt och sin plikt likmä-
tigt tjänat under Roosevelt och Truman. Många äro dödsförskräckta
för honom och fulla av förakt mot de nya maktägarna, som inte kunna
skydda sina egna tjänstemän. Hearstpressen stöder honom, och t. ex.
den egendomligt halvfascistiska American Legion och den urkonservativa, politiskt obildade men mäktiga organisationen DAR
(Daughters of the American Revolution) äro hans trogna anhängare.
På många håll diskuterar man på fullt allvar, om han kommer att
ställa upp vid nästa presidentval. Troligen faller han igenom redan
vid nomineringen, och knappast blir han president, men redan tanken
att Joe McCarthy skulle ha en chans att nå den högsta posten i USA
är skrämmande. Hans framgångar hittills demonstrera sidor av
USA:s politiska liv, som visa vad man- med ett milt uttryck- kan
kalla omogna drag.
345
c ’
\
’”den gamla goda tiden.::
har
kommit
med guld- silver- och bronskvaliteterna i
arbetsklädet•
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD
–
Höger- Genom de svenska motororganisationernas gemensamma
trafik? framställning har frågan om införandet av högertrafik i
vårt land ånyo blivit aktuell. Det finnes därför all anledning att
även i den offentliga debatten uppmärksamma denna fråga, som nära
angår såväl hela samhällslivet som envar enskild.
Först må det konstateras, att i princip finnas inga skäl varför
högertrafik skulle vara att föredraga framför vänstertrafik eller
tvärtom. Att sitta vid vägkantsidan har sina fördelar – att sitta vid
vägmitten har sina. I allmänhet torde man kunna säga att på ett primitivt vägnät, med en myckenhet smala vägar, det är fördelaktigare
att sitta på vägkantsidan, så att man kan hålla så mycket som möjligt åt sidan. Vid möte är det utan vidare så, men troligen även vid
omkörning, ty nästan det viktigaste på sådana vägar, är att den omkörde saktar in och kör så mycket som möjligt åt sidan, så att den
omkörande får manöverutrymme. På verkligt moderna vägar med
flera filer och i bästa fall dubbla vägbanor spelar det ingen roll för
körningen, på vilken sida ratten sitter, men för förarens i- och urstigning, parkering och dylikt är det naturligtvis bättre, om den sitter
vid vägkantsidan.
Rattens genomgående placering till vänster är snarast en fördel
vid vänstertrafik på ett vägnät sådant som det svenska med sina till
stor del smala vägar. Om vi ville, kunde vi i stor utsträckning få
högerstyrda bilar, eftersom rätt många engelska bilar numera importeras och bilarna faktiskt i England skola vara högerstyrda, men
det egendomliga (och kanske signifikativa) är att de engelska bilar,
som beställas hit, äro vänsterstyrda. Dessutom äro de i Sverige tillverkade bilarna vänsterstyrda, och de kunna ju icke väsentligen vara
avsedda för export till högerländer.
Ivern att övergå till högertrafik och därmed ansluta till mönstret i
den stora världen gör att propagandan ibland får något liksom litet
andfått över sig. Ett skäl, som nyligen antyddes i en tidningsnotis,
var att Sverige var ensamt om vänstertrafik »bland kontinentens
länder». Men Sverige är inte alls något av kontinentens länder, även
om det råkar vara landfast. Det är i realiteten precis lika insulärt
som England, som också har vänstertrafik och näppeligen i första
taget överger den. Vårt land är vidsträckt och glesbefolkat, de avlägsna avkrokarna många, vägnätet oerhört stort och delvis med
mycket ringa trafikfrekvens. Dragartrafik existerar fortfarande i
rätt stor utsträckning, särskilt men ingalunda endast i avkrokarna.
Genom att landet i realiteten är insulärt, korsas det icke nämnvärt
av genomgående trafik till andra länder. I stor utsträckning finns
337
,-
Dagens frågor
det avlägsna bygder, där icke heller någon egentlig genomlöpande
inhemsk trafik förekommer.
Det avgörande för frågan, om anslutning till skicket på den europeiska kontinenten bör ske, måste naturligtvis vara en avvägning av
fördelar mot nackdelar, samt en uppskattning av deras relativa betydelse.
Fördelen kan egentligen endast vara en: utländska bilister få det
lättare i Sverige och svenska bilister få det lättare i den del av utlandet, som har högertrafik (alltså icke t. ex. Storbritannien och en
hel del andra ställen). Denna fördel uppstår för en jämförelsevis
liten grupp människor, de som fara i bil utomlands. Sveriges geografiska läge gör, att denna grupp aldrig kan bli mycket stor. Någon
våldsam genomgående trafik kan ju aldrig tänkas. Det relativt fattiga och icke särskilt folkrika Norge kommer säkerligen aldrig att
skicka några härskaror av fordon över våra gränser. Tron att en
omläggning till högertrafik skulle locka fler turister synes alldeles
falsk: vad som lockar är snarast det särartade, det som skiljer sig
från vad man är van vid.
Vad åter beträffar fördelen med en inhemsk högerregel för svenska
bilisters utomlandskörning, får denna icke överdrivas. I allmänhet
torde nämligen ingen för utiandskörning överhuvudtaget kvalificerad förare ha någon svårighet att under den relativt korta tid, ett
utiandsbesök i allmänhet varar, prestera den grad av energi och uppmärksamhet, som krävs för att fullt konsekvent tillämpa den främmande körregeln. Den saken är f. ö. enkel och följer automatiskt med
den nödvändigtvis högre grad av vakenhet, som krävs för att i blinken sätta sig in i främmande bestämmelser, anordningar, vägmärken, lokala körregler och sedvänjor. Det torde snarast vara till fördel
med den naturliga uppmärksamhetsanspänning, som medvetandet om
den främmande väjningsregeln medför. Dessutom har man det naturliga stödet av alla andras körsätt och väjning, som gör det lätt att
falla in i schemat.
Därefter till nackdelarna. Den mest iögonenfallande är väl de oerhörda kostnaderna. Det är klart, att det finns en hel del människor,
som ha direkt intresse av att några hundra miljoner rulla, men i det
stora hela är det ju rent bortkastade pengar: för Sverige som isolerad
företeelse uppkommer ingen som helst fördel – det blir bara, som
om hela landet såge sig i spegeln – och för Sverige i relation till
andra länder blir fördelen på långt när icke av den storleksordning,
att den ens uppväger penningutlägget.
Den andra stora nackdelen är de oundvikliga offren i människoliv,
person- och materielskador. Särskilt människoliven och personskadorna är det väl fråga om man har rätt att ta på sitt samvete. De
måste i vart fall bli oerhört mycket större än några skador, som möjligen uppkomma genom att vi ha en avvikande regel från andra länder. En direkt påverkan och propaganda har mycket svårt att nå ut i
alla landets skrymslen och vrår. Varken tidningar eller radio tränga
ut i alla hörn av vårt land. Landsbygden är långt ifrån fullständigt
elektrifierad. Kanske särskilt landsbygdsbefolkningen är i rätt stor
338
Dagens frågor
utsträckning trög att lära nytt. Dessutom måste man minnas, att vid
en dylik omläggning det gäller att lära om för varenda individ oavsett ålder, samhällsklass och förståndsgåvor: från de minsta barnen
till åldringar av alla kategorier, från högkvalificerade bilister till de
allra mest obegåvade fotgängare. Till och med dragdjuren måste dresseras om, kanske det allra svåraste. Det är dylika och liknande överväganden, som göra, att man säger sig att olyckor i hög grad förr
eller senare måste bli följden av en omläggning i Sverige. – Jämfö-
relse har ibland skett med den relativa lätthet, varmed övergången
genomförts i exempelvis östm·rike och Argentina. Man får då minnas,
att Österrike är ett mycket litet land, genomkorsat av leder från och
till och emellan angränsande länder, medan Argentina trots sin storlek ännu i denna dag har ett ytterst outvecklat vägnät, vars absoluta
antal kilometer är en ringa bråkdel av det svenskas och varå utanför
de större städerna fordonstrafik icke förekommer i någon nämnvärd
utsträckning.
Härtill kommer ännu en nackdel. Eftersom människan är oliksidig,
förefaller det troligt, att det icke är alldeles likgiltigt, om man håller
till höger eller vänster. Det ena bör vara fysiologiskt fördelaktigare.
I själva verket är det för den högersirliga människan själv naturligare och riktigare att väja åt vänster. Man vänder den starkare
sidan åt den mötande; man har, emedan högra benet är starkare, en
naturlig benägenhet att svänga åt vänster. Ifråga om uppsittning på
hästar och i fordon är det, som alla veta, naturligare att göra det
från vänster. Det är alltså bättre, om fordon äro parkerade utmed
vänstra trottoaren och så vidare. Vänstertrafiken är följaktligen i och
för sig en fördel, som skulle gå förlorad genom en omläggning. Ur
militär synpunkt är det naturligtvis en fördel att vi ha en annan
trafikregel än andra länder.
slutligen kommer frågan: är det verkligen sant, att vi en dag
»måste» göra denna omläggning, och att sålunda varje dags uppskov
medför en stigande oundviklig kostnad’ Näppeligen förhåller det sig
så. Den internationella fordonstrafiken kommer aldrig för Sveriges
vidkommande att nå någon våldsam utveckling. Om man ser på Argentina, så ’finner man, att vad som där hejdat vägnätets utveckling
har varit flygets snabba frammarsch. Det är icke troligt, att marktrafiken kommer att få en ständigt växande internationell betydelse.
Den internationella trafiken, t. o. m. privat turisttrafik, i framtiden
hör säkerligen luften till, och där äro enhetliga trafikregler redan
en verklighet, precis som på sjön. Att det inte medför någon konflikt
med landtrafikreglerna veta vi redan av engelsk och egen långvarig
erfarenhet. Trafiken på marken kommer utan tvivel att få alltmera
lokal karaktär. Ingen kommer att ha tålamod längre att tillryggalägga månghundramila sträckor i bil. Byggandet av verkligt ändamålsenliga bilvägar (autostrador) kommer att kosta så mycket, att
det i längden blir prohibitivt, emedan ett tekniskt riktigt utvecklat
flyg blir så mycket fördelaktigare, ekonomiskt och på andra sätt.
Det »måste», som man nu synes tro på, kommer därför säkerligen i
framtiden att upplösas i intet.
339
., …
Dagens frågor
Sammanfattningsvis synes sålunda nackdelarna betydligt överväga
fördelarna, i synnerhet då fråga är om en reform, som säkerligen
inom icke alltför avlägsen tid kommer att visa sig överflödig.
Sist och slutligen vore det föga välbetänkt att nu kosta på några
hundra miljoner på en reform av så tvivelaktigt värde, när Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen ropar efter medel till de allra nödvändigaste
åtgärderna för vägarnas förbättring och underhåll. Varje öre, som
kan åstadkommas, bör givetvis gå till dessa ändamål.
Minoritetens vilja Som vanligt avslutades riksdagens vårsession med
till ansvar. en debatt kring statsregleringen. Denna överläggning fick i år sin särskilda karaktär av högerns stora partimotion om
en omläggning av budgetarbetet och statbehandlingen och det därtill
knutna yrkandet om en sänkning av uttagningsprocenten från 110 till
100. Motsvarande yrkande om uttagningsprocenten hade folkpartiet
ställt, dock med en principiellt annorlunda motivering, en motivering
som lät åtskilligt tala om sig. Man förordade nämligen inom denna
meningsriktning sådana anordningar, som i realiteten betydde, att
skattesänkningen skulle finansieras -lånevägen!
I den nämnda högermotionen riktas från principiella utgångspunkter en väl underbyggd kritik mot de metoder, som tillämpas vid
budgetarbetet och vilka omöjliggör för oppositionen att öva ett verkligt inflytande i det ögonblick, då det avgörande beslutet om skattesatsen skall fattas.
Enligt den nuvarande ordningen beslutar ju riksdagen undan för
undan i utgiftsfrågor. Dessa beslut betraktas såsom definitiva. Den
slutliga, parlamentariska befattningen med riksstaten inskränker sig
därför på det hela taget till att bevillningsutskottet och därmed riksdagen adderar samman inkomstposterna i enlighet med de nya inkomstberäkningar, som bruka avlämnas mot slutet av sessionen, sammanställer dem med de redan avgjorda anslagsanspråken och tager
ställning till frågan, huruvida budgeten antingen skall överbalanseras
eller underbalanseras eller jämvikt mellan utgifter och inkomster eftersträvas. Som budgetregulator tjänstgör den statliga inkomstskatten. statsregleringens fastställande framstår därför som en ren expeditionsåtgärd.
Vilka möjligheter har oppositionen att i ett dylikt system påverka
händelseutvecklingen och därmed den slutliga skattesatsen~ Naturligtvis kan minoriteten kontinuerligt, när det gäller utgiftsfrå-
gorna, ställa alternativa yrkanden. Men allteftersom dessa yrkanden
röstas ner, kommer man fram till en punkt, då majoriteten har att
dra konsekvenserna av sina ståndpunktstaganden och fastställa den
skattesats, som därav obönhörligen måste framgå. Läget blir på det
sättet låst i upploppet. Enligt hittills tillämpad praxis har minoriteten satts ur stånd att i det avgörande ögonblicket ställa yrkanden,
som kunnat leda till positiva resultat. I och med att majoriteten tidigare definitivt beslutat utgifterna, måste den också skaffa täckning
för dem. I år exempelvis ledde ju detta till att majoriteten, antingen
den velat det eller ej, måste acceptera en uttagningsprocent av 110.
340
Dagens frågor
På senare tiden har från majoritetens sida – icke minst av statsministern – gång på gång krav framställts på att oppositionen skall
ställa alternativ. Dylika krav synas berättigade, åtminstone inom
vissa gränser. Men en förutsättning för att alternativ skall kunna presenteras är ju att de tekniska möjligheterna härför åvägabringas. Tyvärr har majoriteten hittills icke velat vara med om att ställa dessa
tekniska möjligheter till förfogande. Så länge detta inte sker, har majoriteten föga reellt underlag för sina krav på alternativ. Så länge
majoriteten inte sörjer för de erforderliga riksdagstekniska förutsättningarna, så länge äro också oppositionsgrupperna berövade sina arbetsmöjligheter på ett alldeles avgörande område, nämligen det som
gäller de för alla medborgare allt väsentligare frågorna om skatter
och avgifter till det allmänna eller med andra ord, när det gäller en
så oerhört viktig faktor i hela vårt ekonomiska liv som statsbudgeten.
De former, under vilka denna statsbudget fastställes måste anses så-
som ytterst otillfredsställande. Man får dock betänka, att riksdagen i
det budgetförslag, som nu sanktionerats, tager ut i direkt skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse 4 miljarder kronor, i bilskattemedel
610 miljoner, i tullar och acciser 2,3 miljarder osv.
Yrkanden på en reform ha tidigare framförts, dock utan att hittills något verkligt framsteg gjorts. En ändring måste emellertid
komma till stånd. Alldeles otvivelaktigt föreligger ett demokratiskt
behov av möjligheter även för parlamentariska minoritetsgrupper att
i ett sammanhang kunna redovisa resultaten av sina insatser i riksdagen och att framställa de yrkanden, dessa kunna föranleda. Allt tal
om svensk parlamentarism, om hänsynstagande till minoriteten, om
majoritetens ansvar likasåväl som minoritetens etc., allt detta ter sig
skäligen meningslöst, så länge oppositionspartierna måste arbeta utifrån de förutsättningar, som här tecknats. En tänkbar utväg ur svå-
righeterna vore givetvis en anordning, enligt vilken fattade utgiftsbeslut vore att anse som preliminära, tills hela budgetarbetet slutförts.
Det säges så ofta, att man kan inte på en gång kräva höjda utgifter och sänkta skatter. Inom högern delar man denna uppfattning.
Man kan otvivelaktigt inte lyfta sig själv i håret. Högern fullföljer
därför sin linje från i fjol. Partiet har förordat en rad väsentliga
prutningar för att bereda utrymme för sänkning av statsskattens uttagningsprocent med tio enheter. På denna väg har det varit möjligt
att komma fram till ett hållbart alternativ, som kunnat redovisas i
detalj.
Partiet har således ställt yrkanden om reducering av utgifterna vid
behandlingen av ärenden, som gällt bostadsransoneringen, arbetslöshetsförsäkringen, jordbrukets rationalisering, priskontrollnämnden,
administrationen av den nya kartellövervakningen m. m. Förslag ha
också väckts om förbättrade statsinkomster vid finansieringen av
folkpensionsreformen och om uppskov med den kostsamma sjukförsäkringen.
Dessa initiativ visa, att utrymme skapats för den önskade inkomstskattesänkningen, även då kravet på kvarlåtenskapsskattens, bilaccisens och investeringsavgiftens snara avskaffande inräknas i kalky- 341
– ’\
:•
Dagens frågor
lerna. Besparingarna uppgå till brutto ungefär 184 miljoner och netto
– i sämsta fall – till ungefär 100 miljoner för budgetåret 1953/54.
Apropos folkpensionsreformen! Av nämnda utgiftsminskning på
brutto 184 miljoner faller den alldeles övervägande delen på den anordning med folkpensionsavgiften, som gruppen ifrågasatt. Eller annorlunda uttryckt: En del av besparingen för statsverket uppnås genom en höjning av folkpensionsavgiften och drabbar således på den
vägen skattebetalarna. För en sådan höjning tala dock starka sakliga
skäl, och den skulle knappast möta någon invändning från skattebetalarhåll, om samtidigt en skattesänkning genomfördes, som många
gånger om uppväger ökningen av folkpensionsavgiften. Detsamma
skulle kunna sägas om de andra besparingsåtgärder, som gruppen
föreslagit i syfte att möjliggöra en skattesänkning. Självfallet voro förslagsställarna medvetna om att, såvida deras yrkande om en uttagningsprocent av 100 för senare hälften av nästa budgetår blivit bifallen av riksdagen, detta betydde, att en ny riksstat hade måst framläggas.
Riksdagsmajoriteten avvisade högerinitiativet. Något annat var ju
heller inte att vänta. Intressant är emellertid att konstatera den reaktion, som högerns framträdande i denna betydelsefulla angelägenhet
föranlett. Det föreföll sålunda nästan som om kamrarna inte ville
taga folkpartiets förslag riktigt på allvar. Det kom helt bort i omröstningarna, i vilka högerlinjen punkt efter punkt röstades upp till
kontraproposition i huvudvoteringen. Dessförinnan hade finansminister Sköld själv understrukit, att det bara fanns två realistiska alternativ, nämligen regeringens och högerns.
På flera håll inom den socialdemokratiska pressen gingo liknande
uppfattningar igen i kommentarerna till riksdagsbeslutet. MorgonTidningen exempelvis ansåg sig »i rättvisans namn» böra medge, att
»högerns nu tillämpade argumentering i riksdagen, då det gäller
skatteuttaget, bärs upp av en påfallande strävan till hederlig redovisning». »Att en minoritet sålunda» – hette det vidare – »vid slutet
av en riksdagsperiod vill ge en sammanfattande bild av sin politik
bör anses vara god demokratisk ordning». Tidningen Arbetet kostade
på sig ett erkännande att högern vid årets riksdag »verkligen följt en
linje som i viss mån kan kallas ett alternativ». Osv.
Säkerligen kommer denna fråga tillbaka. Här diskuteras nämligen
problem, vilka böra intressera alla. Å ven en regering, som bygger på
en solid riksdagsmajoritet, kan nämligen komma i en sådan situation,
då den nödgas ta sin inställning till redan beslutade utgifter under
omprövning. Det kan – för att ta ett exempel – vara fråga om investeringsanslag, som i ett givet läge icke kunna tillfredsställas med
hänsyn till då rådande förhållanden på kapitalmarknaden.
De nuvarande stela formerna för den parlamentariska behandlingen av riksstaten måste mjukas upp av många skäl. Det viktigaste
av dessa är att de knappast kunna anses förenliga – dessa former –
med ett parlamentariskt system och med det ansvar, som i ett folkstyre av denna typ även en minoritet vill och måste känna för vad
som beslutas i riksförsamlingen.
342
Dagens frågor
McCarthyism är ett nytt ord i det amerikanska språket, och det förekommer ofta i pressen. Det kan av hans många motståndare definieras som det sätt, på vilket senator Joseph McCarthy
utnyttjar sina privilegier som senator till att skandalisera och förfölja amerikanska statstjänstemän, särskilt sådana inom utrikestjänsten, eller hans sätt att driva hetsjakt på oliktänkande i allmänhet. Senatorns vänner i pressen undvika vanligen ordet, men de skulle
snarast säga, att det innebär det sätt, på vilket han avslöjar kommunister och moraliska »security risks» och rensar upp i det träsk, som
den trumanska administrationen lämnat efter sig.
J oe McCarthy som moralens särskilde riddare är en syn, som kanske
de som närmare känt honom inte alls väntat sig och som bidrar till
att göra hans vedersakare rasande. Han valdes till en av senatorerna
för Wisconsin 1948, en yrkespolitiker som många andra, vilken inte
skydde att ta emot de röster, som det kommunistiska partiet erbjöd
och gav honom. Få i Washington kände hans namn när han kom dit.
I februari 1950 höll han emellertid ett rutinmässigt politiskt anförande,
som formades till ett anfall mot kommunister inom förvaltningen
och särskilt inom utrikestjänsten. I State Department, dvs. utrikesdepartementet, påstod han att det fanns 205 medlemmar av det kommunistiska partiet och att han höll listan över dessa i sin hand.
Det sista påståendet var säkerligen en osanning; i varje fall har
McCarthy själv aldrig sökt bevisa att det var sant. Det gavs annars
många tillfällen därtill. Talet väckte ett enormt uppseende, och senatorn fann sig själv plötsligt vara föremål för en ofantlig publicitet.
Med den trivdes han förträffligt. Han angreps hårdhänt av bl. a. den
demokratiske ledaren i senaten Scott Lucas för sina påståenden.
McCarthy upprepade dem, lätt förändrade för varje gång, medgav
aldrig ett misstag och svarade aldrig direkt på en fråga. En senatskommitte tillsattes för att undersöka hans material. McCarthy lämnade inga bevis för vad han sagt, men han kom med nya anklagelser.
Han utnyttjade sin immunitet som senator till det yttersta genom personliga angrepp mot folk, som inte hade möjlighet att försvara sig.
Han fick pressen med sig eller emot sig, men han blev och förblev ett
förstasidesnummer.
Den metod, som han utvecklat för att hålla intresset levande för
sina anklagelser, den som man kallat mccarthyism, karakteriseras
av hänsynslösa anfall, utfrågningar inför senatskommitteer och förvrängningar av svaren, ytliga undersökningar genom anställda
tjänstemän, undvikande eller inga svar på frågor, beskyllningar för
kommunism mot dem som försvara sig själva eller andra. Goebbels
kunde ha avundats honom sättet. I första ögonblicket kan det synas
svårförklarligt, hur en man som McCarthy kunnat finna en plats i
USA:s senat.
Förklaringen är emellertid, att McCarthy ridit högt på samma våg
som senare förde Eisenhower till presidentskapet. Man blev till sist
i USA grundligt trött på Trumans regering, mindre därför att den representerade det demokratiska partiet än på det arv den tagit från
Roosevelts New Deal. Roosevelts namn står för närvarande inte högt
343
,., ’
\
Dagens frågor
i kurs i USA. Man anklagar honom för att ha sålt ut Västeuropa till
Stalin, att ha hindrat västmakterna i deras segerögonblick för att till-.
fredsställa Sovjetunionens aspirationer och för att ha utlämnat Kina
till kommunismen. Inåt beskylles han för att ha undergrävt den traditionella företagarandan inom USA och för att ha inlett en smygsocialisering. Ä ven om Roosevelt bör bedömas mera kritiskt-objektivt
än som skedde vid det plötsliga meddelandet om hans död, är mycket
av vad som nu anföres mot honom orättvist. Roosevelt förde inte sin
militärpolitik utan stöd av framför allt sina militära rådgivare. Vad
Kina beträffar, är den amerikanska kinapolitiken främst formulerad
av general Marshall under hans tid som rådgivare åt Chiang KaiShek. Vad åter beträffar inrikespolitiken inledde Roosevelt en socialpolitik, som USA måste acceptera och som redan nu förefaller självklar för de flesta. Men han utnyttjade sin ställning till att oerhört
öka det statliga (federala) intresset på bekostnad av både delstaterna
och den privata sektorn. I den vidgade federalismens spår följde en
otrolig byråkrati, och under Trumans tid åtskillig korruption, en
mängd kommissioner (agencies) av olika slag och tusentals tjänstemän. En av dessa hette Alger Hiss.
Hiss-affären är historien om hur en mycket hög tjänsteman inom
State Department överbevisades om att ha tillhört det kommunistiska partiet och att ha drivit spioneri för rysk räkning inom departementet – anklagelser han under ed nekat till. Den har haft ett oerhört inflytande på bedömningen av statstjänstemännen i allmänhet
och utrikestjänstens tjänstemän i synnerhet. Fallet Hiss kan bara förklaras historiskt. Han var ett barn av den stora depressionen och fann
sina ideal i kommunismen och sin praktiska politik i New Deal. Han
lärde sig hata allt vad fascism och nazism hette, men han var som
så många andra länge blind för det totalitära draget i Sovjetunionens
statsskick. Han var en intellektuell salongskommunist som gick ett
steg för långt och blev spion och som längre fram desperat sökte dölja
sitt förflutna. Men allmänheten i USA frågade: Om en hög tjänsteman var kommunist, hur många andra ha varit deU Om Hiss bevisligen utövade inflytande vid tillkomsten av FN, hur långt tjänade
han – och andra – ryska intressen~ När därtill kommer, att inte
minst under inflytande av McCarthy’s angrepp ett stort antal, i själva
verket räknat i hundratal, anställda inom utrikestjänsten avskedats
som homosexuella och därigenom enligt amerikansk lag både omoraliska och »security risks», har State Department blivit skottavlan för
en mängd anklagelser. Ett stort antal senatskommitteer ha följt
McCarthy i spåren och skaffa sig nu en billig publicitet genom att
kalla inför sig tjänstemän från utrikesdepartementet och utsätta dem
för korsförhör i olika avseenden.
Ingen kommer emellertid upp mot McCarthy. Han var den som började, och han fick rätt, det är propagandatesen. På den har han under
de tre år som gått sedan hans första framträdande arbetat sig upp
till att bli en makt i USA. Han återvaldes i höstas i Wisconsin till
senaten med stor majoritet, och hans anhängare räknas i miljoner
över hela landet. Eisenhower, som undvek att ta ställning mot honom
344
Dagens frågor
under valkampanjen och som till och med lät fotografera sig när han
tog McCarthy i hand, ansåg förmodligen, att angrepp mot demokraternas regim fick man acceptera, hur de än voro formulerade,
men att angriparen automatiskt skulle komma i skymundan, när re·
publikanerna kommo till makten. Häri räknade han fel. McCarthy har
fortsatt, som om ingenting hänt. Särskilt den nye utrikesministern
John Foster Dulles har visat, att han inte äger kraft nog att stå upp
emot McCarthy. Två gånger ha de drabbat samman, först angående
Voice of America, där McCarthy klart segrade, och sedan när Wisconsinsenatorn började driva egen utrikespolitik och påstod sig ha träffat
avtal (som ej publicerats) med grekiska redare om att upphöra med
handeln på Kina. McCarthy lär ha ett alldeles särskilt gott öga till
Dulles, som han vill få ut ur regeringen. Omdömesgilla iakttagare tro,
att han kommer att lyckas.
För närvarande lär McCarthy kasta sina blickar på FBI, den berömda säkerhetspolisen. Denna samlar instruktionsmässigt allt om
alla tjänstemän, som skola säkerhetsundersökas, och tar principiellt
inte ställning till materialet. Dess akter kunna alltså innehålla en
osorterad blandning av fakta och skvaller och skulle i händerna på
en samvetslös person lämna rika tillfällen till politisk utpressning.
Hittills har administrationen vägrat att släppa McCarthy dit, och presidenten har understött den. Men vägarna äro många, och otvivelaktigt
finns det just nu tjänstemän, som vilja klara sitt eget skinn genom att
samarbeta med McCarthy.
Dagens läge är, att han besitter långt större makt, än administrationen vill erkänna. Han bereder regeringen allvarliga bekymmer genom sina förföljelser mot tjänstemän, som lojalt och sin plikt likmä-
tigt tjänat under Roosevelt och Truman. Många äro dödsförskräckta
för honom och fulla av förakt mot de nya maktägarna, som inte kunna
skydda sina egna tjänstemän. Hearstpressen stöder honom, och t. ex.
den egendomligt halvfascistiska American Legion och den urkonservativa, politiskt obildade men mäktiga organisationen DAR
(Daughters of the American Revolution) äro hans trogna anhängare.
På många håll diskuterar man på fullt allvar, om han kommer att
ställa upp vid nästa presidentval. Troligen faller han igenom redan
vid nomineringen, och knappast blir han president, men redan tanken
att Joe McCarthy skulle ha en chans att nå den högsta posten i USA
är skrämmande. Hans framgångar hittills demonstrera sidor av
USA:s politiska liv, som visa vad man- med ett milt uttryck- kan
kalla omogna drag.
345
c ’
\
’”den gamla goda tiden.::
har
kommit
med guld- silver- och bronskvaliteterna i
arbetsklädet•
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD
–