Stillestånd i Korea – vad sen
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STILLESTÅND I I(OREA
VAD SEDAN?
DET krävdes mer än två år av invecklade och tålamodsprövande
förhandlingar för att nå fram till en första blygsam etapp på
vägen mot avspänning och fred i Fjärran östern. Och ändå är
resultatet skäligen magert och i ett sammanhang som detta självklart. Man har slutat att skjuta på varandra, man utväxlar fångar
och man har skapat en 4 km bred neutral zon i anslutning till
den tidigare frontlinjen genom att på ömse sidor gå tillbaka 2 km.
En övervakningkommission med svensk ordförande och med
svensk, schweizisk, polsk och tjeckisk, dvs. i kriget neutral personal
skall kontrollera, att bestämmelserna i vapenstilleståndsfördraget
efterföljas av båda de stridande parterna, i söder FN genom dess
överkommando i Tokio och i norr den nordkoreanska regeringen,
som formellt företräder även de kinesiska s. k. frivilliga. Kommissionens viktigaste uppgift blir givetvis att tillse, att de krigförande parterna inte utnyttja stilleståndet till att otillbörligt förbereda ett förnyat anfall. Det ligger i sakens natur, att båda
parternas krigsledningar – i nära anslutning till avtalets undertecknande – omsorgsfullt betonade, att den omedelbara stridsberedskapen inte på något sätt fick slappna eller eftersättas. Den
kommunistiska parten har redan propagandistiskt firat stilleståndet som en stor seger. Och de få veckor, som nu ha hunnit förflyta,
ha varit uppfyllda av intermezzon, beskyllningar och motbeskyllningar.
Ett uppnått måU Nej. En etapp på vägen~ Ja, såtillvida som
den aggression, som inleddes 1950, nu har slagits tillbaka. Men vad
sedan’
Inom 90 dagar skall, enligt stilleståndsfördraget, den konferens
sammanträda, som har att ta itu med de verkliga problemen, att
söka åstadkomma en varaktig fred. Men man har ännu inte kunnat enas om vare sig plats, tid eller deltagare, och de problem det
här gäller äro oupplösligt sammanlänkade med de världsomspännande och hittills orubbliga motsättningarna mellan öst och väst.
347
:•
Stillestånd i Korea – vad sedan?
En verklig fred förutsätter, att hela Korea enas under en regim,
som motsvarar folkmajoritetens önskan, i den mån denna överhuvudtaget låter sig utrönas i ett land av denna typ. Få torde de
vara som tro, att Moskva och Peking skulle gå med på en sådan
uppgörelse. Man gör därför säkert klokt i att inte räkna med
stora eller snabba resultat av den beramade konferensen. Därtill
ha de gångna åtta årens många förhandlingar givit alltför beklämmande åskådningsundervisning.
Redan det närmaste förspelet till stilleståndet avslöjade på nytt
de slumrande motsättningarna mellan USA och dess västallierade,
främst Storbritannien och Frankrike. Det går knappast längre att
dölja, att USA- i starkt medvetande om sin dominerande styrka
-helst går sin egen väg och låter lugnande försäkringar och tillrättalägganden maskera de reella åsiktsskillnaderna. Utrikesminister Dulles’ snabba resa till Soeul, hans uppenbarligen fullt
avsiktliga men, som det visade sig, alltför öppenhjärtiga uttalanden vid avresan och inte minst den preliminära defensivalliansen av den 7 augusti med Sydkorea avslöja väsentliga drag i
USA:s nuvarande politik. Dulles tror uppenbarligen inte på någon
väsentligen ändrad hållning i Moskva. För honom står alltjämt
hårt mot hårt som den enda utvägen. Och så fullföljer han – med
stilleståndet som förnyad impuls – det arbete på en Stillahavspakt, en Fjärran östernunion under USA:s ledning, som han
sedan 1949 så oförtrutet ägnat sig åt och som redan avsatt en
rad resultat, fredsfördraget och alliansen med J apan, ANZUSpakten, hjälpen till Chiang Kai-sjek på Formosa, det alltmer framträdande understödet åt fransmännen i Indokina osv. En uppgörelse i Fjärran östern kan för en sådan politik inte nås genom
eftergifter av USA och västmakterna; den måste ställa kraven i
första hand på motsidan. Och om inte Storbritannien och Frankrike vilja acceptera och ansluta sig – så mycket värre för dem
och för Västeuropa.
Mot denna bakgrund och med allt hänsynstagande till »den
nya taktiken i Kreml» är det svårt att se, att en eventuell fredskonferens efter stilleståndet i Korea kan bli något annat än en
ny rad av långdragna men resultatlösa förhandlingar.
Under tiden går utvecklingen i Västeuropa mot en kris. Valutgången i Italien, Frankrikes oföränderliga labilitet, Storbritanniens svaga ekonomi, som dock under den konservativa ledningen långsamt förbättras, allt samverkar till en ökande eftersläpning i återupprustningsarbetet, en ökande osäkerhet kring
348
Stillestånd i Korea- vad sedan?
trygghetsproblemets främsta exponent, Europaarmen. Ljuspunkten
är Västtysklands imponerande snabba återhämtning och styrketillväxt. Valet där den 6 september får därför en utslagsgivande
betydelse. Om förbundskansler Adenauer efter valet återkommer
med oförändrat eller ökat väljarunderlag, är det åtskilligt som
tyder på att den redan inledda närmare kontakten med USA ytterligare fördjupas, att USA i Europa satsar på Västtyskland, även
till priset av ett sönderfallande av den skröpliga europeiska försvarsgemenskapen. I så fall innebär detta en hårt mot hårt-politik
även i Europa.
Den pågående notväxlingen kring det från båda sidor föreslagna
fyrmaktsmötet på utrikesministerbasis är ett nytt exempel på de
gamla vanliga metoderna, förslag och motförslag som ömsesidigt
upphäva varandra, medan tiden går. Det finns inte mycket, som
skulle kunna tyda på att en verklig uppgörelse om det österrikiska
fredsfördraget eller i tysklandsfrågan skulle vara ett tuppfjät närmare nu än tidigare, trots de många utjämnande smådragen i den
nya ryska politiken och Moskvas åtminstone tillfälligt försämrade
förhandlingsposition.
Vad sedan?
Vapenstilleståndet i Korea öppnar otvivelaktigt en rad nya möjligheter för en aktiv politik från Moskva och Kommunist-Kina.
Medan USA av strategiska skäl – vedergällningshotet gör knappast tillräcklig verkan på en motståndare, som vet att världskrigsrisken kommer att avhålla från alla ytterligheter – kan frigöra
endast mindre delar av sina nu i Korea bundna stridskrafter ur
alla tre försvarsgrenarna, ha Sovjetunionens krigsindustri och
Kinas politiska och militära strategi befriats från en tyngande
börda. Det går inte att förutse, om eller hur eller när denna ökade
handlingsfrihet kan komma att utnyttjas. Men att den direkt eller
indirekt kommer att påverka läget i hela Sydöstasien, i Tibet,
i Sydasien, ja ända borta i Persien är blott alltför sannolikt. Så till
vida har man rätt, när man nu i Moskva och Peking lyckönskar
varandra till den i Korea uppnådda segern.
349
VAD SEDAN?
DET krävdes mer än två år av invecklade och tålamodsprövande
förhandlingar för att nå fram till en första blygsam etapp på
vägen mot avspänning och fred i Fjärran östern. Och ändå är
resultatet skäligen magert och i ett sammanhang som detta självklart. Man har slutat att skjuta på varandra, man utväxlar fångar
och man har skapat en 4 km bred neutral zon i anslutning till
den tidigare frontlinjen genom att på ömse sidor gå tillbaka 2 km.
En övervakningkommission med svensk ordförande och med
svensk, schweizisk, polsk och tjeckisk, dvs. i kriget neutral personal
skall kontrollera, att bestämmelserna i vapenstilleståndsfördraget
efterföljas av båda de stridande parterna, i söder FN genom dess
överkommando i Tokio och i norr den nordkoreanska regeringen,
som formellt företräder även de kinesiska s. k. frivilliga. Kommissionens viktigaste uppgift blir givetvis att tillse, att de krigförande parterna inte utnyttja stilleståndet till att otillbörligt förbereda ett förnyat anfall. Det ligger i sakens natur, att båda
parternas krigsledningar – i nära anslutning till avtalets undertecknande – omsorgsfullt betonade, att den omedelbara stridsberedskapen inte på något sätt fick slappna eller eftersättas. Den
kommunistiska parten har redan propagandistiskt firat stilleståndet som en stor seger. Och de få veckor, som nu ha hunnit förflyta,
ha varit uppfyllda av intermezzon, beskyllningar och motbeskyllningar.
Ett uppnått måU Nej. En etapp på vägen~ Ja, såtillvida som
den aggression, som inleddes 1950, nu har slagits tillbaka. Men vad
sedan’
Inom 90 dagar skall, enligt stilleståndsfördraget, den konferens
sammanträda, som har att ta itu med de verkliga problemen, att
söka åstadkomma en varaktig fred. Men man har ännu inte kunnat enas om vare sig plats, tid eller deltagare, och de problem det
här gäller äro oupplösligt sammanlänkade med de världsomspännande och hittills orubbliga motsättningarna mellan öst och väst.
347
:•
Stillestånd i Korea – vad sedan?
En verklig fred förutsätter, att hela Korea enas under en regim,
som motsvarar folkmajoritetens önskan, i den mån denna överhuvudtaget låter sig utrönas i ett land av denna typ. Få torde de
vara som tro, att Moskva och Peking skulle gå med på en sådan
uppgörelse. Man gör därför säkert klokt i att inte räkna med
stora eller snabba resultat av den beramade konferensen. Därtill
ha de gångna åtta årens många förhandlingar givit alltför beklämmande åskådningsundervisning.
Redan det närmaste förspelet till stilleståndet avslöjade på nytt
de slumrande motsättningarna mellan USA och dess västallierade,
främst Storbritannien och Frankrike. Det går knappast längre att
dölja, att USA- i starkt medvetande om sin dominerande styrka
-helst går sin egen väg och låter lugnande försäkringar och tillrättalägganden maskera de reella åsiktsskillnaderna. Utrikesminister Dulles’ snabba resa till Soeul, hans uppenbarligen fullt
avsiktliga men, som det visade sig, alltför öppenhjärtiga uttalanden vid avresan och inte minst den preliminära defensivalliansen av den 7 augusti med Sydkorea avslöja väsentliga drag i
USA:s nuvarande politik. Dulles tror uppenbarligen inte på någon
väsentligen ändrad hållning i Moskva. För honom står alltjämt
hårt mot hårt som den enda utvägen. Och så fullföljer han – med
stilleståndet som förnyad impuls – det arbete på en Stillahavspakt, en Fjärran östernunion under USA:s ledning, som han
sedan 1949 så oförtrutet ägnat sig åt och som redan avsatt en
rad resultat, fredsfördraget och alliansen med J apan, ANZUSpakten, hjälpen till Chiang Kai-sjek på Formosa, det alltmer framträdande understödet åt fransmännen i Indokina osv. En uppgörelse i Fjärran östern kan för en sådan politik inte nås genom
eftergifter av USA och västmakterna; den måste ställa kraven i
första hand på motsidan. Och om inte Storbritannien och Frankrike vilja acceptera och ansluta sig – så mycket värre för dem
och för Västeuropa.
Mot denna bakgrund och med allt hänsynstagande till »den
nya taktiken i Kreml» är det svårt att se, att en eventuell fredskonferens efter stilleståndet i Korea kan bli något annat än en
ny rad av långdragna men resultatlösa förhandlingar.
Under tiden går utvecklingen i Västeuropa mot en kris. Valutgången i Italien, Frankrikes oföränderliga labilitet, Storbritanniens svaga ekonomi, som dock under den konservativa ledningen långsamt förbättras, allt samverkar till en ökande eftersläpning i återupprustningsarbetet, en ökande osäkerhet kring
348
Stillestånd i Korea- vad sedan?
trygghetsproblemets främsta exponent, Europaarmen. Ljuspunkten
är Västtysklands imponerande snabba återhämtning och styrketillväxt. Valet där den 6 september får därför en utslagsgivande
betydelse. Om förbundskansler Adenauer efter valet återkommer
med oförändrat eller ökat väljarunderlag, är det åtskilligt som
tyder på att den redan inledda närmare kontakten med USA ytterligare fördjupas, att USA i Europa satsar på Västtyskland, även
till priset av ett sönderfallande av den skröpliga europeiska försvarsgemenskapen. I så fall innebär detta en hårt mot hårt-politik
även i Europa.
Den pågående notväxlingen kring det från båda sidor föreslagna
fyrmaktsmötet på utrikesministerbasis är ett nytt exempel på de
gamla vanliga metoderna, förslag och motförslag som ömsesidigt
upphäva varandra, medan tiden går. Det finns inte mycket, som
skulle kunna tyda på att en verklig uppgörelse om det österrikiska
fredsfördraget eller i tysklandsfrågan skulle vara ett tuppfjät närmare nu än tidigare, trots de många utjämnande smådragen i den
nya ryska politiken och Moskvas åtminstone tillfälligt försämrade
förhandlingsposition.
Vad sedan?
Vapenstilleståndet i Korea öppnar otvivelaktigt en rad nya möjligheter för en aktiv politik från Moskva och Kommunist-Kina.
Medan USA av strategiska skäl – vedergällningshotet gör knappast tillräcklig verkan på en motståndare, som vet att världskrigsrisken kommer att avhålla från alla ytterligheter – kan frigöra
endast mindre delar av sina nu i Korea bundna stridskrafter ur
alla tre försvarsgrenarna, ha Sovjetunionens krigsindustri och
Kinas politiska och militära strategi befriats från en tyngande
börda. Det går inte att förutse, om eller hur eller när denna ökade
handlingsfrihet kan komma att utnyttjas. Men att den direkt eller
indirekt kommer att påverka läget i hela Sydöstasien, i Tibet,
i Sydasien, ja ända borta i Persien är blott alltför sannolikt. Så till
vida har man rätt, när man nu i Moskva och Peking lyckönskar
varandra till den i Korea uppnådda segern.
349