Svensk rättsvård
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSI( RÄTTSVÅRD
Av professor NILS HERLITZ
RÅTTEN består icke av egen kraft. Den är ett människoverk, och
för dess upprätthållande och förkovran fordras ständigt nya insatser av lagstiftare, domare, ämbetsmän och medborgare. Lagstiftarna ha att sörja för goda lagar; domare och ämbetsmän äro
rättens tjänare, och på oss alla ankommer det både att inrätta
vårt liv inom rättens ram och att på de vägar, som stå oss till
buds, gripa in när det tyckes oss att rätten är i trångmål. Rättens
liv är egentligen en strid, som fortgår oavlåtligen på många fronter, på växlande fronter, mellan olika människor och inom människornas sinnen. Man talar om rättsröta. J a, i rättens liv kämpa
alltid onda krafter mot goda; så är det ju med allt människoverk.
Där finns ond vilja, hänsynslös egennytta, ofullkomlig kunskap
både om rätten och om det liv som den skall reglera, bristande
förstånd och brist på tid och krafter. Det är fel som vidlåda oss
alla, myndigheter och enskilda människor. Det är en illusion, att
rättens liv skulle kunna utvecklas i gudomlig höghet och renhet.
Det är därför som det oavlåtligen måste föras en kamp för rätten,
en kamp i samlevnaden med andra människor och mot svagheter
i våra egna sinnen. Och alla äro vi enrollerade i rättskampens
värnpliktsarme.
Egentligen är det mångahanda olika slags strävanden som giva
sig namnet rättskamp. Men rätten har sin egen anda, och där den
icke är för handen, tar rättskämpen lätt fel på vänner och fiender.
Till juristens utbildning hör det att denna anda skall inplantas
hos honom, men den kräves också hos den enskilde medborgare
som ställer sig i rättskampens tjänst. Låt mig försöka antyda vad
den innebär.
Rättslivet bygger på så vitt möjligt säker kunskap om vad som
har hänt och om de förhållanden i övrigt som rätten reglerar.
»Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra», heter det
Tal vid Jordbrukets dag i Borås 14 juni 1953.
350
Svensk rättsvård
i vår regeringsform. Mycket har gjorts för att myndigheterna
skola kunna fastställa vad som verkligen är sant, och man har
rätt att kräva, att de lägga ned all kraft på denna grundläggande
uppgift; eljest slår lagens arm i blindo. De lyckas emellertid inte
därmed utan att begagna all den kunskap som människorna kunna
ge genom vittnesmål vid domstol, anmälningar till myndigheter,
upplysningar i pressen osv. Så till vida ha vi alla del i rättsvården.
l\fen det är viktigt, att det drages en skarp gräns mellan den
säkert utredda sanningen å ena sidan, förmodanden och påståenden
å den andra. Vi måste med en vaken kritik möta de mångahanda
uppgifter, som lämnas i pressen, inför domstol och annorledes, även
om de framföras med än så stor tvärsäkerhet, som slutgiltiga
domar, och aldrig glömma, att de kunna vara behäftade med allsköns ofullkomlighet, härflyta ur grumliga källor, rykten och missförstånd, dikteras av illvilja och sensationslystnad. Sanningens
väg är svår. Fälla vi våra domar på så osäker grund, då handla
vi i en anda som icke är rättens, och då skapas en oro och en
osäkerhet som äventyrar ett sunt rättsliv. Visst kunna myndigheterna också taga miste, men i stort sett ha de- åtminstone domstolarna- de största möjligheterna att fastställa, vad som är sant
och falskt.
Domstolar och andra myndigheter äro också tillvida ofullkomliga, att de icke alltid lyckas utreda vad som är sant. Har ett brott
begåtts~ Har en tjänsteman handlat så eller så? Myndigheterna ha
försökt att utreda saken men ej kommit till klarhet. Det är naturligt, att i sådana fall luften surrar av påståenden och gissningar och misstankar och att människorna oroas av rättens ofullkomlighet. Men låt oss besinna, att denna ofullkomlighet vidlåder
rätten inte blott i ett och annat särfall som fångar uppmärksamheten och sätter fantasien i rörelse. Den följer av rättens ofrånkomliga begränsning. Det finns otaliga brott som inte kunnat utredas, för att inte tala om dem som aldrig uppdagats. De människor som skola handhava rätten äro inte, och kunna aldrig bli,
utrustade med gudomlig skarpblick och kunskap. Och det kan
inte hjälpas att de, som skulle kunnat ge besked, understundom
ha suddigt och osäkert minne eller medvetet förtiga sanningen.
Ett ihärdigt sökande efter sanningen och en klar insikt om våra
möjligheters begränsning- bådadera höra till rättsvårdens sanna
anda. Vi måste finna oss i att leva i en värld, vars sammanhang
vi icke kunna till alla delar överblicka.
För en jurist är det självklart, att var sak har minst två sidor.
351
Nils Herlitz
Därav den gyllene regeln, att man aldrig får döma mellan två
parter utan att ha lyssnat till dem båda. Man kan inte begära
detsamma av alla människor. Det är naturligt, att en part inför
domstol hävdar sin sak och intet annat. Och i samhällslivet behöva
vi människor som så helhjärtat fullfölja en strävan, att de icke
hava något till övers för motsatta intressen utan tvärtom bekämpa
dem. Också för rättslivet kan det vara till gagn, att människor
med hänförd ensidighet angripa vad de uppfatta som orätt. Men
en grym handling begår den som dömer en medmänniska ohörd.
Och en verkligt positiv insats i rättsvården gör endast den som
vet att väga och lyssna, och som håller inne med sin dom, till dess
han vunnit ett objektivt grepp om sammanhangen. Det är den
urgamla nämndemannaandan. Vi ha mött den i livet hos många
människor, de rättvisa, de lugnt eftersinnande, de som stå ödmjuka
inför svårigheten i att skipa rätt åt alla. Vi kunna inte, och vi vilja
väl inte räkna med en sådan anda hos alla människor. Men vi
kunna alla vänja oss att lita mera till dem som ha den andan än
till de entusiastiska ivrarna, när det gäller att fälla domar om
rätt och orätt. Vi kunna mobilisera en välgrundad misstro till dem
som i tal och skrift – och framför allt i tryck – framträda med
anspråk på domarauktoritet utan att äga den rätta andan.
Ja, att döma är en svår och ansvarsfull sak, både för jurister
och lekmän.
De, som inte äro hemmastadda i rättens villsamma värld, bli
ofta förvånade och oroade av att meningarna äro delade bland
dem som skola tolka och tillämpa lagen. Man ser olika myndigheter handla olika. Man ser, att vad häradsrätten beslutat, överkorsas av hovrätt och högsta domstolen. Man kan få se juristerna
i fejd med varandra inför offentligheten, t. ex. i pressen. Detta
utlöser ofta undran och förargelse. Här måste ju åtminstone någon
ha orätt, och det betyder väl, att det är klent beställt med hans
duglighet. Ja, så vore det om rätten vore ett system av regler med
oomtvistligt innehåll. Men det är den inte, och det kan den aldrig
bli. Lagar och författningar söka fånga livets mångfaldiga förhållanden i allmänna regler. Men livet är så växlingsrikt, att de
icke ens tillnärmelsevis kunna i varje särskilt fall som möter klart
angiva, vad som är att göra. Lagarnas obestämda, elastiska regler
måste lämna ett större eller mindre utrymme för dens omdöme som
skall tillämpa dem. Inom juristskrået föres ett ständigt meningsutbyte om hur olika lagar skola förstås; och det kräves ofta nog
mycken tankemöda för att där komma till klarhet. Däri består
352
Svensk rättsvård
till stor del juristens utbildning och liv. Men ingen bör under så-
dana förhållanden finna det märkvärdigt, att meningarna växla
och bryta sig. Det hör, också det, med till den ofullkomlighet som
vidlåder rätten så länge den inte vilar i Guds utan i människors
hand. Den som lärt sig inse detta har lärt sig att se med respekt
även på dem som i rättsfrågor ha andra uppfattningar än han
själv.
Särskilt svår är rättstillämpningen därför att den måste tränga
mycket djupt ned i människornas sinnen. Om en människa – en
ämbetsman eller en enskild person- har handlat mot lagens bud,
måste man se till, om han verkligen rår för vad han har gjort.
För att kunna döma en människa – vare sig det är en domare
eller du och jag som skall göra det – skall man ha klart för sig
hans personliga förutsättningar, hans bevekelsegrunder, de omständigheter under vilka han handlade, de påverkningar under
vilka han stod, osv. När en person åtalas för brott, gör man nu
för tiden allt för att undersöka vad som kan ursäkta hans gärning.
Ämbets- och tjänstemän kunna icke tillnärmelsevis ha samma anspråk på undseende. Men även den kritik som riktas mot dem,
måste beakta vad som gör det svårt att i allt följa lagens bud. .Just
i våra dagar har man exempelvis anledning att besinna, hur komplicerad lagstiftningen har blivit – så att det ofta är mycket svårt
att träffa det rätta -, hur otillräcklig personalen mångenstädes
är – så att det är svårt att hinna med en tillräckligt grundlig
prövning -, huruledes det ofta gäller att handla mycket snabbt,
huruledes man i många fall – just därför att göromålen ständigt
växa – måste lägga tungt ansvar på dem som icke ha erfarenhet
och kunskap nog att bära det. Vad som brister i våra dagars förvaltning beror ofta nog inte på personliga fel hos tjänstemännen,
utan är konsekvensen av en lagstiftning som pålagt myndigheterna större och svårare uppgifter än de kunna bemästra. Det är
oftare än man tänker lagstiftarna, som bära ansvaret för rättsvårdens ofullkomlighet.
En grundprincip i all rättsvård är att avgöra enskilda fall på
grundval av allmänna regler.
Alltså: avgöra enskilda fall. En domare dömer i det mål som han
har utrett och befattar sig ej med annat. Vad som kan brista i vår
rättsvård, det får också bedömas från fall till fall. Människorna
äro lätt nog färdiga med mycket längre gående omdömen. Det hör
man så ofta på andra områden. En jude har lurat mig – alltså
äro judarna ett pack. En socialdemokratisk kommunalman har för- 353
.-
Nils Herlitz
skingrat – alltså är hans parti ganska misstänkt. En officer har
uppträtt olämpligt – alltså är officerskåren odemokratisk. Hur
mycket ont vållas icke av sådana orättfärdiga, ogrundade domar.
Det är på samma sätt med våra ämbets- och tjänstemän. En av
dem har begått ett fel! Ja, låt oss då undersöka, så gott vi det
kunna, om det beror på allmänna vanor inom myndigheterna, på
krafter som inte bara ha verkat i det fallet utan göra sig gällande
också i andra. Låt oss då slå ned på dessa vanor, dessa krafter.
Några sådana faktorer har jag redan antytt. Och det finnes nog
också andra. Men innan ett dylikt sammanhang är klarlagt eller
har gjorts troligt, är det både meningslöst och orättfärdigt att fatta
det enskilda fallet som symptom på ett allmänt missförhållande.
Den som på sådana grunder ställer diagnosen att vårt rättsliv lider
av rättsröta är en kvacksalvare.
De enskilda fallen skola bedömas på grundval av allmänna regler, som sikta till att var gång som olika människor befinna sig i
samma situation de skola behandlas på samma sätt. Att lika skall
behandlas lika är rättsvårdens grundregel. En domare, som dömer
i ett enskilt fall, har alltid i tankarna en mängd andra fall som
skulle kunna inträffa. I våra mellanhavanden med myndigheterna
händer det oss ofta, att vi reagera instinktivt mot en åtgärd som
ter sig orättfärdig. Men innan man låter den impulsen mynna ut
i en dom, är det angeläget att försöka göra klart för sig, vilken
regel man själv ville uppställa som grundval för sin dom, och
överväga, vad den leder till för konsekvenser i andra fall. Det I
viljen människorna skola göra Eder, det gören I ock dem. Man
saknar alltför ofta sådan eftertanke,· då press och allmänhet få
ögonen på en särskild händelse och därvid – ofta ledda av en
sund rättskänsla -reagera häftigt men utan överblick över sammanhangen och de konsekvenser beträffande andra situationer som
deras ståndpunkt rätteligen leder till.
En särskild tillspetsning få rättsvårdens problem, när man måste
erkänna, att myndigheterna handla som lagen bjuder, men samtidigt tycker att lagen är orättvis, orättfärdig. Det råder alltid
spänning och motsättning mellan den gällande lagen och människornas krav på rättfärdighet. Särskilt i en tid, då rätten omvandlas hastigt och på oväntat sätt griper in i den enskildes leverne, är det naturligt att rätten ofta tycks oss orättfärdig, och
att människornas sinnen göra uppror. Då ligger den tanken snubblande nära till hands, att vi inte äro skyldiga att lyda orättfärdiga
lagar, eller t. o. m. att vi ha rätt att vedergälla statens ogärningar
354
Svensk rättsvård
genom att sätta oss över dess bud. Byggnadsregleringen är så
orättvis att man kan sätta sig över den; skatterna trycka så orättfärdigt att man får rätta sin deklaration därefter. Ä andra sidan
ropas det ofta i rättfärdighetens namn på straff, när en ogärning,
som enligt lag ej kan straffas, upprör sinnena. Sådana tänkesätt
äro naturliga, men mycket farliga. Sätta vi de enskilda människornas mening om vad som är rätt i högsätet, då lämnas fältet
fritt för godtycke, och den lagliga ordningen faller sönder. Seklers
erfarenhet av lagbunden samhällsutveckling har givit oss oskattbara lärdomar om betydelsen av att alltid bygga på lagens grund.
Är lagen orättfärdig, skall den ej brytas utan ändras. Det aktiva
motståndets krafter må sparas till långt svårare brytningstider än
dem vi nu uppleva.
Jag har försökt att belysa rättsvårdens sanna väsen, den anda
som skall prägla domares och ämbetsmäns gärning och som vi
måste önska också hos de enskilda människor, som vilja göra en
gagnelig insats i rättsvårdens tjänst.
Att sådana insatser behövas har jag redan betonat. Ju mer vår
rättsordning utvecklas, växer och kompliceras, desto ömtåligare
är den, desto större faran för missgrepp och missbruk. Och vad
överheten gör för dess vård räcker icke långt. Det behöves mycket
mera, det behöves att hela folket är med.
Den medborgerliga laglydnaden är vår första plikt. Det går
vågor av lagtrots över vårt land. Brottsligheten bland ungdomen
växer. Inom alla lager försvagas respekten för lagarna, bl. a. genom
den osäkerhet som präglar alla brytningstider. På en punkt skymtar man något som liknar en verklig rättsröta. Det är en brottslig
och straffbar gärning att »pådikta» någon ett brott, eller att mot
någon »utsätta rykte om gärning eller last, som för hans ära,
goda namn och medborgerliga anseende menligt är». Men i den
häxdans av ärekränkningar, som vi nu för tiden bevittna, har man
intrycket att detta lagbud blivit en död bokstav. Ansvaret härför
bära icke blott de som förtala utan också de som lyssna med intresse och föra förtalet vidare. Det är så med all orätt; den främjas
inte minst av dem som se den utan att reagera; de medverka till
att rättens anda, som skulle vara vår livsluft, förgiftas.
Men den medborgerliga laglydnaden är långt ifrån allt. Lika
viktigt är att aktivt ingripa mot orätten. Myndigheterna taga ofta
miste och äro stundom orättrådiga. Det blir ingen sund balans i
rättslivet om inte medborgarna äro på sin vakt.
355
Nils Herlitz
Det är för det första en medborgerlig plikt att stå på sin rätt.
Vi främja inte rättens herravälde genom att stillatigande finna
oss i det som vi uppfatta som orätt och försumma att begagna de
möjligheter till rättelse som svensk lag frikostigt ger oss. Låt mig
särskilt framhålla en förklädd form av orätt, som nu för tiden ofta
möter oss. Det är mycket vanligt, att myndigheter, utan att ha rätt
att fordra, ändå begära något av oss – och det i former som ge
intryck av att vi ej ha annat än att lyda. Det är av stor betydelse
att medborgarna i sådana lägen göra klart för sig, var gränsen
för myndigheternas makt går och inte böja sig i blindo.
En allmänt medborgerlig kontroll och kritik över ämbetsmännens
förvaltning- utövad av pressen och av enskilda människor – är
också oumbärlig för ett sunt rättsliv, och det är en glädje att se,
att viljan till sådan kritik vaknat till starkt liv. Mycket är i vår
rätt gjort för att främja medborgerlig kontroll. Det är ett privilegium- utan motstycke i andra länder- att en och var har tillgång till myndigheternas handlingar och därigenom kan få klarhet
om vad de gjort eller icke gjort. Denna rätt har ofta missbrukats,
till skandalisering och till hänsynslösa ingrepp i privatlivets
helgd långt utöver vad som i andra länder vore möjligt; men den
är också – och bör vara – ett redskap för en sund rättsvård. I
tidningspressen har kritiken och diskussionen om allmänna angelägenheter fritt spelrum. Friheten missbrukas ofta, men är på
samma gång av oskattbart värde. Ett enastående privilegium är
också, att vi få rikta justitieombudsmannens uppmärksamhet på
fel som ämbets- och tjänstemän ha begått och därmed utverka en
ordentlig rättslig prövning av dem. Men det är märkvärdigt, hur
litet denna rätt begagnas.
Icke minst betydelsefullt är, om medborgarnas intresse inte stannar vid enskilda missgrepp, utan går ett stycke längre på djupet
med sammanhangen och inriktas på att bättra det i vår lagstiftning som inte motsvarar rättfärdighetens fordringar. Det är dithän intresset skall riktas, då man i första hand är hågad att reagera mot en orättfärdig lag genom att bryta mot den. Det svaras,
att den enskilde är maktlös. Men det är han inte. Även om det är
regering och riksdag som bestämma lagarnas innehåll, är det intet
tvivel om att en vaken medborgerlig opinion är en stark kraft.
Det politiska livet är i detta nu framförallt en fråga om fördelningen av timliga förmåner och pålagor: understöd, subventioner,
priser, hyror, skatter och avgifter. Det kan komma något väsentligt nytt in i vårt politiska liv, om det svenska folket också börjar
356
——·—-’-’”””’””””’====……====…………=====,.— – – – – –
Svensk rättsvård
fråga sina representanter: Vad vilja ni göra för att skaffa oss en
rättfärdigare lagstiftning~
Det blir naturligtvis aldrig någon enhetlig folkmening som växer
fram från sådana utgångspunkter. Ty det kan icke hjälpas att vi
komma till olika meningar, om vi söka göra klart för oss vad som
är rätt och rättfärdigt. För min egen del skulle jag till exempel
önska av vår lagstiftning: större frihet för de enskilda människorna, större säkerhet, klarare begränsning av myndigheternas
rätt att bjuda och befalla, återställande av den domarmässiga
självständighet för förvaltningsmyndigheterna som på senare tid
väsentligt försvagats genom trycket från en maktfullkomlig regering, ökade möjligheter att få förvaltningsmyndigheternas åtgärder underkastade domstolsprövning.
Andra må, som sagt, tolka rättfärdighetens fordringar på vår
lagstiftning annorlunda. Men alla kunna vi förena oss om att mer
än nu göra rättfärdigheten till ledstjärna för våra samhälleliga
strävanden: kämpa oss fram från halvsanningar, vanföreställningar och slagord till en fördjupad insikt, lyfta oss från den närsynta kampen för egna intressen till omsorgen om att det må ske
rättvisa åt alla, omsätta den hjälplösa misstänksamheten och de
spontana reaktionerna inför företeelser, som vi ogilla, till genomtänkta allmänna principer för myndigheters och människors handlingssätt och framför allt låta den inre röst, som talar i allas våra
hjärtan om skillnaden mellan sant och falskt, mellan rätt och
orätt, ljuda ohämmad och stark i rådslag om allmänna angelägenheter. Detta är vad vi alla kunna göra för svensk rättsvård.
357
Av professor NILS HERLITZ
RÅTTEN består icke av egen kraft. Den är ett människoverk, och
för dess upprätthållande och förkovran fordras ständigt nya insatser av lagstiftare, domare, ämbetsmän och medborgare. Lagstiftarna ha att sörja för goda lagar; domare och ämbetsmän äro
rättens tjänare, och på oss alla ankommer det både att inrätta
vårt liv inom rättens ram och att på de vägar, som stå oss till
buds, gripa in när det tyckes oss att rätten är i trångmål. Rättens
liv är egentligen en strid, som fortgår oavlåtligen på många fronter, på växlande fronter, mellan olika människor och inom människornas sinnen. Man talar om rättsröta. J a, i rättens liv kämpa
alltid onda krafter mot goda; så är det ju med allt människoverk.
Där finns ond vilja, hänsynslös egennytta, ofullkomlig kunskap
både om rätten och om det liv som den skall reglera, bristande
förstånd och brist på tid och krafter. Det är fel som vidlåda oss
alla, myndigheter och enskilda människor. Det är en illusion, att
rättens liv skulle kunna utvecklas i gudomlig höghet och renhet.
Det är därför som det oavlåtligen måste föras en kamp för rätten,
en kamp i samlevnaden med andra människor och mot svagheter
i våra egna sinnen. Och alla äro vi enrollerade i rättskampens
värnpliktsarme.
Egentligen är det mångahanda olika slags strävanden som giva
sig namnet rättskamp. Men rätten har sin egen anda, och där den
icke är för handen, tar rättskämpen lätt fel på vänner och fiender.
Till juristens utbildning hör det att denna anda skall inplantas
hos honom, men den kräves också hos den enskilde medborgare
som ställer sig i rättskampens tjänst. Låt mig försöka antyda vad
den innebär.
Rättslivet bygger på så vitt möjligt säker kunskap om vad som
har hänt och om de förhållanden i övrigt som rätten reglerar.
»Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra», heter det
Tal vid Jordbrukets dag i Borås 14 juni 1953.
350
Svensk rättsvård
i vår regeringsform. Mycket har gjorts för att myndigheterna
skola kunna fastställa vad som verkligen är sant, och man har
rätt att kräva, att de lägga ned all kraft på denna grundläggande
uppgift; eljest slår lagens arm i blindo. De lyckas emellertid inte
därmed utan att begagna all den kunskap som människorna kunna
ge genom vittnesmål vid domstol, anmälningar till myndigheter,
upplysningar i pressen osv. Så till vida ha vi alla del i rättsvården.
l\fen det är viktigt, att det drages en skarp gräns mellan den
säkert utredda sanningen å ena sidan, förmodanden och påståenden
å den andra. Vi måste med en vaken kritik möta de mångahanda
uppgifter, som lämnas i pressen, inför domstol och annorledes, även
om de framföras med än så stor tvärsäkerhet, som slutgiltiga
domar, och aldrig glömma, att de kunna vara behäftade med allsköns ofullkomlighet, härflyta ur grumliga källor, rykten och missförstånd, dikteras av illvilja och sensationslystnad. Sanningens
väg är svår. Fälla vi våra domar på så osäker grund, då handla
vi i en anda som icke är rättens, och då skapas en oro och en
osäkerhet som äventyrar ett sunt rättsliv. Visst kunna myndigheterna också taga miste, men i stort sett ha de- åtminstone domstolarna- de största möjligheterna att fastställa, vad som är sant
och falskt.
Domstolar och andra myndigheter äro också tillvida ofullkomliga, att de icke alltid lyckas utreda vad som är sant. Har ett brott
begåtts~ Har en tjänsteman handlat så eller så? Myndigheterna ha
försökt att utreda saken men ej kommit till klarhet. Det är naturligt, att i sådana fall luften surrar av påståenden och gissningar och misstankar och att människorna oroas av rättens ofullkomlighet. Men låt oss besinna, att denna ofullkomlighet vidlåder
rätten inte blott i ett och annat särfall som fångar uppmärksamheten och sätter fantasien i rörelse. Den följer av rättens ofrånkomliga begränsning. Det finns otaliga brott som inte kunnat utredas, för att inte tala om dem som aldrig uppdagats. De människor som skola handhava rätten äro inte, och kunna aldrig bli,
utrustade med gudomlig skarpblick och kunskap. Och det kan
inte hjälpas att de, som skulle kunnat ge besked, understundom
ha suddigt och osäkert minne eller medvetet förtiga sanningen.
Ett ihärdigt sökande efter sanningen och en klar insikt om våra
möjligheters begränsning- bådadera höra till rättsvårdens sanna
anda. Vi måste finna oss i att leva i en värld, vars sammanhang
vi icke kunna till alla delar överblicka.
För en jurist är det självklart, att var sak har minst två sidor.
351
Nils Herlitz
Därav den gyllene regeln, att man aldrig får döma mellan två
parter utan att ha lyssnat till dem båda. Man kan inte begära
detsamma av alla människor. Det är naturligt, att en part inför
domstol hävdar sin sak och intet annat. Och i samhällslivet behöva
vi människor som så helhjärtat fullfölja en strävan, att de icke
hava något till övers för motsatta intressen utan tvärtom bekämpa
dem. Också för rättslivet kan det vara till gagn, att människor
med hänförd ensidighet angripa vad de uppfatta som orätt. Men
en grym handling begår den som dömer en medmänniska ohörd.
Och en verkligt positiv insats i rättsvården gör endast den som
vet att väga och lyssna, och som håller inne med sin dom, till dess
han vunnit ett objektivt grepp om sammanhangen. Det är den
urgamla nämndemannaandan. Vi ha mött den i livet hos många
människor, de rättvisa, de lugnt eftersinnande, de som stå ödmjuka
inför svårigheten i att skipa rätt åt alla. Vi kunna inte, och vi vilja
väl inte räkna med en sådan anda hos alla människor. Men vi
kunna alla vänja oss att lita mera till dem som ha den andan än
till de entusiastiska ivrarna, när det gäller att fälla domar om
rätt och orätt. Vi kunna mobilisera en välgrundad misstro till dem
som i tal och skrift – och framför allt i tryck – framträda med
anspråk på domarauktoritet utan att äga den rätta andan.
Ja, att döma är en svår och ansvarsfull sak, både för jurister
och lekmän.
De, som inte äro hemmastadda i rättens villsamma värld, bli
ofta förvånade och oroade av att meningarna äro delade bland
dem som skola tolka och tillämpa lagen. Man ser olika myndigheter handla olika. Man ser, att vad häradsrätten beslutat, överkorsas av hovrätt och högsta domstolen. Man kan få se juristerna
i fejd med varandra inför offentligheten, t. ex. i pressen. Detta
utlöser ofta undran och förargelse. Här måste ju åtminstone någon
ha orätt, och det betyder väl, att det är klent beställt med hans
duglighet. Ja, så vore det om rätten vore ett system av regler med
oomtvistligt innehåll. Men det är den inte, och det kan den aldrig
bli. Lagar och författningar söka fånga livets mångfaldiga förhållanden i allmänna regler. Men livet är så växlingsrikt, att de
icke ens tillnärmelsevis kunna i varje särskilt fall som möter klart
angiva, vad som är att göra. Lagarnas obestämda, elastiska regler
måste lämna ett större eller mindre utrymme för dens omdöme som
skall tillämpa dem. Inom juristskrået föres ett ständigt meningsutbyte om hur olika lagar skola förstås; och det kräves ofta nog
mycken tankemöda för att där komma till klarhet. Däri består
352
Svensk rättsvård
till stor del juristens utbildning och liv. Men ingen bör under så-
dana förhållanden finna det märkvärdigt, att meningarna växla
och bryta sig. Det hör, också det, med till den ofullkomlighet som
vidlåder rätten så länge den inte vilar i Guds utan i människors
hand. Den som lärt sig inse detta har lärt sig att se med respekt
även på dem som i rättsfrågor ha andra uppfattningar än han
själv.
Särskilt svår är rättstillämpningen därför att den måste tränga
mycket djupt ned i människornas sinnen. Om en människa – en
ämbetsman eller en enskild person- har handlat mot lagens bud,
måste man se till, om han verkligen rår för vad han har gjort.
För att kunna döma en människa – vare sig det är en domare
eller du och jag som skall göra det – skall man ha klart för sig
hans personliga förutsättningar, hans bevekelsegrunder, de omständigheter under vilka han handlade, de påverkningar under
vilka han stod, osv. När en person åtalas för brott, gör man nu
för tiden allt för att undersöka vad som kan ursäkta hans gärning.
Ämbets- och tjänstemän kunna icke tillnärmelsevis ha samma anspråk på undseende. Men även den kritik som riktas mot dem,
måste beakta vad som gör det svårt att i allt följa lagens bud. .Just
i våra dagar har man exempelvis anledning att besinna, hur komplicerad lagstiftningen har blivit – så att det ofta är mycket svårt
att träffa det rätta -, hur otillräcklig personalen mångenstädes
är – så att det är svårt att hinna med en tillräckligt grundlig
prövning -, huruledes det ofta gäller att handla mycket snabbt,
huruledes man i många fall – just därför att göromålen ständigt
växa – måste lägga tungt ansvar på dem som icke ha erfarenhet
och kunskap nog att bära det. Vad som brister i våra dagars förvaltning beror ofta nog inte på personliga fel hos tjänstemännen,
utan är konsekvensen av en lagstiftning som pålagt myndigheterna större och svårare uppgifter än de kunna bemästra. Det är
oftare än man tänker lagstiftarna, som bära ansvaret för rättsvårdens ofullkomlighet.
En grundprincip i all rättsvård är att avgöra enskilda fall på
grundval av allmänna regler.
Alltså: avgöra enskilda fall. En domare dömer i det mål som han
har utrett och befattar sig ej med annat. Vad som kan brista i vår
rättsvård, det får också bedömas från fall till fall. Människorna
äro lätt nog färdiga med mycket längre gående omdömen. Det hör
man så ofta på andra områden. En jude har lurat mig – alltså
äro judarna ett pack. En socialdemokratisk kommunalman har för- 353
.-
Nils Herlitz
skingrat – alltså är hans parti ganska misstänkt. En officer har
uppträtt olämpligt – alltså är officerskåren odemokratisk. Hur
mycket ont vållas icke av sådana orättfärdiga, ogrundade domar.
Det är på samma sätt med våra ämbets- och tjänstemän. En av
dem har begått ett fel! Ja, låt oss då undersöka, så gott vi det
kunna, om det beror på allmänna vanor inom myndigheterna, på
krafter som inte bara ha verkat i det fallet utan göra sig gällande
också i andra. Låt oss då slå ned på dessa vanor, dessa krafter.
Några sådana faktorer har jag redan antytt. Och det finnes nog
också andra. Men innan ett dylikt sammanhang är klarlagt eller
har gjorts troligt, är det både meningslöst och orättfärdigt att fatta
det enskilda fallet som symptom på ett allmänt missförhållande.
Den som på sådana grunder ställer diagnosen att vårt rättsliv lider
av rättsröta är en kvacksalvare.
De enskilda fallen skola bedömas på grundval av allmänna regler, som sikta till att var gång som olika människor befinna sig i
samma situation de skola behandlas på samma sätt. Att lika skall
behandlas lika är rättsvårdens grundregel. En domare, som dömer
i ett enskilt fall, har alltid i tankarna en mängd andra fall som
skulle kunna inträffa. I våra mellanhavanden med myndigheterna
händer det oss ofta, att vi reagera instinktivt mot en åtgärd som
ter sig orättfärdig. Men innan man låter den impulsen mynna ut
i en dom, är det angeläget att försöka göra klart för sig, vilken
regel man själv ville uppställa som grundval för sin dom, och
överväga, vad den leder till för konsekvenser i andra fall. Det I
viljen människorna skola göra Eder, det gören I ock dem. Man
saknar alltför ofta sådan eftertanke,· då press och allmänhet få
ögonen på en särskild händelse och därvid – ofta ledda av en
sund rättskänsla -reagera häftigt men utan överblick över sammanhangen och de konsekvenser beträffande andra situationer som
deras ståndpunkt rätteligen leder till.
En särskild tillspetsning få rättsvårdens problem, när man måste
erkänna, att myndigheterna handla som lagen bjuder, men samtidigt tycker att lagen är orättvis, orättfärdig. Det råder alltid
spänning och motsättning mellan den gällande lagen och människornas krav på rättfärdighet. Särskilt i en tid, då rätten omvandlas hastigt och på oväntat sätt griper in i den enskildes leverne, är det naturligt att rätten ofta tycks oss orättfärdig, och
att människornas sinnen göra uppror. Då ligger den tanken snubblande nära till hands, att vi inte äro skyldiga att lyda orättfärdiga
lagar, eller t. o. m. att vi ha rätt att vedergälla statens ogärningar
354
Svensk rättsvård
genom att sätta oss över dess bud. Byggnadsregleringen är så
orättvis att man kan sätta sig över den; skatterna trycka så orättfärdigt att man får rätta sin deklaration därefter. Ä andra sidan
ropas det ofta i rättfärdighetens namn på straff, när en ogärning,
som enligt lag ej kan straffas, upprör sinnena. Sådana tänkesätt
äro naturliga, men mycket farliga. Sätta vi de enskilda människornas mening om vad som är rätt i högsätet, då lämnas fältet
fritt för godtycke, och den lagliga ordningen faller sönder. Seklers
erfarenhet av lagbunden samhällsutveckling har givit oss oskattbara lärdomar om betydelsen av att alltid bygga på lagens grund.
Är lagen orättfärdig, skall den ej brytas utan ändras. Det aktiva
motståndets krafter må sparas till långt svårare brytningstider än
dem vi nu uppleva.
Jag har försökt att belysa rättsvårdens sanna väsen, den anda
som skall prägla domares och ämbetsmäns gärning och som vi
måste önska också hos de enskilda människor, som vilja göra en
gagnelig insats i rättsvårdens tjänst.
Att sådana insatser behövas har jag redan betonat. Ju mer vår
rättsordning utvecklas, växer och kompliceras, desto ömtåligare
är den, desto större faran för missgrepp och missbruk. Och vad
överheten gör för dess vård räcker icke långt. Det behöves mycket
mera, det behöves att hela folket är med.
Den medborgerliga laglydnaden är vår första plikt. Det går
vågor av lagtrots över vårt land. Brottsligheten bland ungdomen
växer. Inom alla lager försvagas respekten för lagarna, bl. a. genom
den osäkerhet som präglar alla brytningstider. På en punkt skymtar man något som liknar en verklig rättsröta. Det är en brottslig
och straffbar gärning att »pådikta» någon ett brott, eller att mot
någon »utsätta rykte om gärning eller last, som för hans ära,
goda namn och medborgerliga anseende menligt är». Men i den
häxdans av ärekränkningar, som vi nu för tiden bevittna, har man
intrycket att detta lagbud blivit en död bokstav. Ansvaret härför
bära icke blott de som förtala utan också de som lyssna med intresse och föra förtalet vidare. Det är så med all orätt; den främjas
inte minst av dem som se den utan att reagera; de medverka till
att rättens anda, som skulle vara vår livsluft, förgiftas.
Men den medborgerliga laglydnaden är långt ifrån allt. Lika
viktigt är att aktivt ingripa mot orätten. Myndigheterna taga ofta
miste och äro stundom orättrådiga. Det blir ingen sund balans i
rättslivet om inte medborgarna äro på sin vakt.
355
Nils Herlitz
Det är för det första en medborgerlig plikt att stå på sin rätt.
Vi främja inte rättens herravälde genom att stillatigande finna
oss i det som vi uppfatta som orätt och försumma att begagna de
möjligheter till rättelse som svensk lag frikostigt ger oss. Låt mig
särskilt framhålla en förklädd form av orätt, som nu för tiden ofta
möter oss. Det är mycket vanligt, att myndigheter, utan att ha rätt
att fordra, ändå begära något av oss – och det i former som ge
intryck av att vi ej ha annat än att lyda. Det är av stor betydelse
att medborgarna i sådana lägen göra klart för sig, var gränsen
för myndigheternas makt går och inte böja sig i blindo.
En allmänt medborgerlig kontroll och kritik över ämbetsmännens
förvaltning- utövad av pressen och av enskilda människor – är
också oumbärlig för ett sunt rättsliv, och det är en glädje att se,
att viljan till sådan kritik vaknat till starkt liv. Mycket är i vår
rätt gjort för att främja medborgerlig kontroll. Det är ett privilegium- utan motstycke i andra länder- att en och var har tillgång till myndigheternas handlingar och därigenom kan få klarhet
om vad de gjort eller icke gjort. Denna rätt har ofta missbrukats,
till skandalisering och till hänsynslösa ingrepp i privatlivets
helgd långt utöver vad som i andra länder vore möjligt; men den
är också – och bör vara – ett redskap för en sund rättsvård. I
tidningspressen har kritiken och diskussionen om allmänna angelägenheter fritt spelrum. Friheten missbrukas ofta, men är på
samma gång av oskattbart värde. Ett enastående privilegium är
också, att vi få rikta justitieombudsmannens uppmärksamhet på
fel som ämbets- och tjänstemän ha begått och därmed utverka en
ordentlig rättslig prövning av dem. Men det är märkvärdigt, hur
litet denna rätt begagnas.
Icke minst betydelsefullt är, om medborgarnas intresse inte stannar vid enskilda missgrepp, utan går ett stycke längre på djupet
med sammanhangen och inriktas på att bättra det i vår lagstiftning som inte motsvarar rättfärdighetens fordringar. Det är dithän intresset skall riktas, då man i första hand är hågad att reagera mot en orättfärdig lag genom att bryta mot den. Det svaras,
att den enskilde är maktlös. Men det är han inte. Även om det är
regering och riksdag som bestämma lagarnas innehåll, är det intet
tvivel om att en vaken medborgerlig opinion är en stark kraft.
Det politiska livet är i detta nu framförallt en fråga om fördelningen av timliga förmåner och pålagor: understöd, subventioner,
priser, hyror, skatter och avgifter. Det kan komma något väsentligt nytt in i vårt politiska liv, om det svenska folket också börjar
356
——·—-’-’”””’””””’====……====…………=====,.— – – – – –
Svensk rättsvård
fråga sina representanter: Vad vilja ni göra för att skaffa oss en
rättfärdigare lagstiftning~
Det blir naturligtvis aldrig någon enhetlig folkmening som växer
fram från sådana utgångspunkter. Ty det kan icke hjälpas att vi
komma till olika meningar, om vi söka göra klart för oss vad som
är rätt och rättfärdigt. För min egen del skulle jag till exempel
önska av vår lagstiftning: större frihet för de enskilda människorna, större säkerhet, klarare begränsning av myndigheternas
rätt att bjuda och befalla, återställande av den domarmässiga
självständighet för förvaltningsmyndigheterna som på senare tid
väsentligt försvagats genom trycket från en maktfullkomlig regering, ökade möjligheter att få förvaltningsmyndigheternas åtgärder underkastade domstolsprövning.
Andra må, som sagt, tolka rättfärdighetens fordringar på vår
lagstiftning annorlunda. Men alla kunna vi förena oss om att mer
än nu göra rättfärdigheten till ledstjärna för våra samhälleliga
strävanden: kämpa oss fram från halvsanningar, vanföreställningar och slagord till en fördjupad insikt, lyfta oss från den närsynta kampen för egna intressen till omsorgen om att det må ske
rättvisa åt alla, omsätta den hjälplösa misstänksamheten och de
spontana reaktionerna inför företeelser, som vi ogilla, till genomtänkta allmänna principer för myndigheters och människors handlingssätt och framför allt låta den inre röst, som talar i allas våra
hjärtan om skillnaden mellan sant och falskt, mellan rätt och
orätt, ljuda ohämmad och stark i rådslag om allmänna angelägenheter. Detta är vad vi alla kunna göra för svensk rättsvård.
357