Kunskap om samhället
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~’r- _ _ _ _ _ _ _ _ _…..__ _ _;.;___..__..;;:_____;’———
I(UNSKAP OM SAMHÄLLET
Av docenten SVEN DAHL
DEN traditionella formen och den nedärvda terminologien framstå lätt som något i och för sig givet, det märker man alltför väl,
om man tar del av diskussionen om läroämnena i skolan. Dunkla
och affektbetonade minnen från den egna skoltiden påverka mångas
attityd till de »ämnen», som trängas om uppmärksamheten på skolschemat. Värderingar av skolämnen göras med utgångspunkt från
det egna yrkets behov eller också präglas de av vars och ens personliga läggning. Klagomål över allt det onödiga, som man får
läsa i skolan, framföras med samma frenetiska patos som bekymren över att våra studenter »inte kan någonting» och att det
inte görs någonting för att bibringa dem tillräcklig allmänbildning, klassisk, humanistisk, litterär, historisk, fysikalisk, kemisk
eller vilken term man nu använder för dessa utan bestämd gräns
i varandra övergående och varandra delvis täckande begrepp.
»Man skall inte lära sig mer än man behöver kunna senare i
livet.» Naturligtvis, men vad menas med att »behöva kunna»~
Den förra stora skolreformen vände sig med stora later mot
»mångläseriet», som det skickligt påfunna bildningsfientliga slagordet löd. Specialisering påstods vara tidens lösen och borde ske,
så tidigt som möjligt. Den som inte »behövde» alla de tre språken,
matematik eller biologi skulle få slippa dem så tidigt som möjligt.
Domaren »behöver» inte kunskaper i biologi, lantmätaren inte i
franska, resonerade man. Det märkliga var, att man lyckades g~
specialiseringstendensen prägel av att vara modern, radikal, framstegsbetonad och demokratisk, medan »mångläseriet» var konservativt i sämsta mening, reaktionärt och förstockat. Men eftersom
man gått i den gamla skolan, hade man också kunskaper i det
»onödiga» ämnet latin och dekreterade »non multa sed multum»,.
vilket betyder att det är bättre att kunna ett par ämnen ordentligt
än att nosa på ett flertal. Latinska citat ha den fördelen, att d~
362
= ————————–~———~ ·~
K unskap om samhället
täppa till munnen på folk av annan mening. Ingen vågar bestrida
det riktiga i dem eller göra sig mödan bevisa, att de icke passa i
sammanhanget.
Som väl är synes numera den uppfattningen, att kravet på en
allmänbildning skulle vara reaktionärt, ha försvunnit. slagordet
»mångläseri» likaledes, och universitetens under senare år alltmera understrukna krav på bredare allmänbildning ha lett fram
till den förbluffande konsekvensen, att vi nu komma att få ett
gymnasium bestående av en allmänbildnings- och två specialistlinjer. De allmänbildade anses tydligen inte »behöva» kunskaper
i latin och latinarna »behöva» inte mera kunskaper i matematik
än realskolans. Låt gå för att utrymmesbristen på skolschemat
framtvingar detta – det finns dock många bildade människor,
som faktiskt äro medvetna om att de »behövt» den kunskap både
i latin och matematik som de fått. Ty det är faktiskt märkligt, att
denna kombination av kunskaper, som under flera decennier majoriteten av våra studenter (latinarna) valde, icke längre skall
vara tänkbar på gymnasiet. Varför inte återinföra denna möjlighet, även till priset av en alternativ femårig gymnasielinje, som
gåve så mycket av både latin- och reallinjens ämnen, som rymdes på schemat, och som kunde bli en verklig allmänbildningslinje~
Men latin är en hävstång till kunskaper och allmänbildning av
många slag och matematik ett vetenskapligt redskap. Båda ämnena äro alltså mera av formell natur (ej alls sagt i föraktfull
mening). De s. k. orienteringsämnena – ordet är inte riktigt sympatiskt- få emellertid på sin lott att ge det mesta av den allmänbildning, som det här ovan frågades efter. Varför skall man nu
vara allmänbildad, varför skall man kunna litet av varje, varför
är multa minst lika viktigt som multum~ Svaren kunna vara
många, men här är ett: För att man skall få realitetssinne och
känsla för proportioner och inte minst ett rikligt associationsförråd. Kunskap om verkligheten, det är allmänbildning, och verkligheten, det är det samhälle som människan lever i och de s. k.
naturlagar, som reglera hennes liv och hennes tekniska möjligheter. Kunskapen om verkligheten förutsätter kunskap om hur
denna verklighet uppstått. Skolan har av gammalt flera ämnen på
sitt schema, som skola tillfredsställa dessa önskemål. Det har sedan
länge ansetts nödvändigt, att litteraturhistoria och historia läses
av alla gymnasister fram till studentexamen, och så blir det även
i fortsättningen. övriga ämnen, geografi, biologi, fysik och kemi
363
_ .. ”
l
~—————-~~–~–~-·~~~——~
Sven Dahl
upphöra för specialistlinjerna att vara obligatoriska på högre stadium.
Uppdelningen av dessa givna »ämnen» är segt fasthållen sedan
mycket länge och har blivit sakrosankt, enligt uppgift därför att
skolmedicinska synpunkter anses förbjuda införande av nya ämnen. Man har litet svårt att förstå, att flera timmar i färre ämnen
skulle vara mindre påfrestande än färre timmar i flera ämnen. Det
ligger en värdefull stimulans i att icke tvingas att bevista alltför
många lektioner under en lärares ledning utan i stället få kontakt
med flera. När man nu ger »historia med samhällslära» så mycket
som 5 timmar i veckan i de högsta ringarna, måste detta vara ett
allvarligt pedagogiskt missgrepp.
Nya viktiga vetenskaper ha uppstått, men de måste alla trängas
in i ämnenas accepterade ram. De moderna samhällsvetenskaperna
ha dock framtvingat ett nytt ämne, samhällslära, som dock icke
får kallas för särskilt ämne utan föranlett termen »historia med
samhällslära». Samhällsläran söker ännu i hög grad sin form, men
det mest påtagliga elementet i den är vad som rör statens och
kommunernas förvaltning, de politiska partierna och ideologierna,
de viktigaste näringsorganisationerna och dylikt.
Betydligt mera vagt och konturlöst blir ämnet, när det även
säges skola behandla »några av det ekonomiska livets viktigaste
företeelser såsom spörsmål beträffande statens, kommunens och
den enskilde medborgarens hushållning».
Förmodligen åsyftas härmed den svenska statens, de svenska
kommunernas och de svenska (företagens och) medborgarnas hushållning, vilket mera rakt på sak kan kallas Sveriges näringsliv.
Uppenbart är, att om man skall få sinne för proportioner och realiteter när det gäller Sveriges näringsliv, det icke räcker vare sig
med mer eller mindre abstrakta allmänna omdömen och generaliseringar eller med anläggande av stats- eller kommunalfinansiella
synpunkter, ej heller med Medelsvenssons privatekonomiska bekymmer att få lönen att räcka till hyra, mat och skatt. En svensk domare,
som även i fortsättningen i regel kommer att vara utbildad på
latinlinjen och en svensk ämbetsman, han må vara diplomat, lantmätare eller S. J.-tjänsteman (i vilka senare fall han troligen gått
reallinjen), bör ha det realitetssinne som endast detaljerade kunskaper om näringslivet i Sveriges skilda delar kunna ge. Ändå
hör det inte till skolans s. k. samhällskunskap att veta något om
vad som är basen för näringslivet t. ex. på Gotland, i Bergslagen
eller i Norrbottens kustlandskap. Man vet föga om det svenska
364
d
K unskap om samhället
samhället och dess grundvalar, om man bara betraktar jordbruket som en helhet, utan att veta, varför det är en väsentlig skillnad
mellan Dalarnas och Mälarlandskapens jordbruk, eller om man
betraktar industrin eller möjligen exportindustrin resp. hemmaindustrin som odelbara enheter. Det är självklart för den, som känner till saken, att det i många avseenden är avsevärda skillnader
mellan Västernorrland och Västerbotten likväl som mellan de
skilda delarna av Alvsborgs län. I offentliga utredningar betraktas
ofta länen, som om de vore naturliga enheter och som om länssiffrorna därför vore verkligt belysande för näringslivets problem
-trots att de flesta svenska län innehålla de mest disparata områden. Det är i regel inte svårt att få fram statistik för andra och
enhetligare och därför mycket intressantare områden än län, men
det kan man inte göra, om man inte känner tilllandets näringsliv
och dess naturliga förutsättningar i detalj och den kännedomen har
man inte bara därför att man är välorienterad i åtskilligt av vad
som officiellt benämnes samhällslära. Den omständigheten, att samhällsläran måste kopplas ihop med historia av medicinska och
andra skäl och att termen samhällslära inte tidigare brukat inkludera en konkret bild av det svenska näringslivet, borde verkligen
icke få utgöra tillräckligt skäl för att kunskaper på detta sistnämnda gebit icke skulle vara obligatoriska för de humanister,
naturvetenskapsmän och tekniker som mer eller mindre tvingas
att ta studentexamen på specialistlinjerna utan ekonomisk geografi, det ämne som ensamt kan ge den sida av samhällskunskapen
som här efterlyses.
Näringslivet är en väsentlig sida, minst sagt, av samhället. Men
konkret kunskap på detta gebit hör inte till samhällsläran, det är
konsekvensen av den traditionella terminologin. De som nu befinna
sig i beslutande ställning ha inte själva i skolan kommit i åtnjutande av någon modern geografisk undervisning, eftersom geografin vid universiteten först de senaste årtiondena fått en ordentlig utformning. De, som i skolan undervisats i geografi av den
nya generationen geografilärare, ha långt kvar till maktens tinnar. Geografi var i gamla tider i första hand ett inpräntande av namn
utan tillägnande av synpunkter av större värde och utan att
sammanhangen på något sätt kommo fram. Hur skulle det kunna
ha varit annorlunda, när geografilärarna ofta voro rena amatörer utan, eller med mycket dålig, utbildning i ämnet. Det var
överdrift i ena riktningen, detta med många fakta utan sammanhang. Samhällsläran som den är tänkt på de nya gymnasierna
365
Sven Dahl
blir en överdrift åt andra hållet, allmänna uttalanden om vårt
lands ekonomiska förhållanden utan konkretion. Låt oss i stället
gå medelvägen, den enda som i längden ger realitetssinne: en konkret bild av det svenska näringslivet med ett lagom antal väl valda
detaljer, insatta i sitt rätta sammanhang. Den ekonomiska geografin är den vetenskap som specialiserat sig på detta och det finns
ingen anledning att avstå från kravet på att den viktiga samhällskunskap och därmed allmänbildning som detta ämne ger skall bibringas alla som genomgå gymnasiet.
366
I(UNSKAP OM SAMHÄLLET
Av docenten SVEN DAHL
DEN traditionella formen och den nedärvda terminologien framstå lätt som något i och för sig givet, det märker man alltför väl,
om man tar del av diskussionen om läroämnena i skolan. Dunkla
och affektbetonade minnen från den egna skoltiden påverka mångas
attityd till de »ämnen», som trängas om uppmärksamheten på skolschemat. Värderingar av skolämnen göras med utgångspunkt från
det egna yrkets behov eller också präglas de av vars och ens personliga läggning. Klagomål över allt det onödiga, som man får
läsa i skolan, framföras med samma frenetiska patos som bekymren över att våra studenter »inte kan någonting» och att det
inte görs någonting för att bibringa dem tillräcklig allmänbildning, klassisk, humanistisk, litterär, historisk, fysikalisk, kemisk
eller vilken term man nu använder för dessa utan bestämd gräns
i varandra övergående och varandra delvis täckande begrepp.
»Man skall inte lära sig mer än man behöver kunna senare i
livet.» Naturligtvis, men vad menas med att »behöva kunna»~
Den förra stora skolreformen vände sig med stora later mot
»mångläseriet», som det skickligt påfunna bildningsfientliga slagordet löd. Specialisering påstods vara tidens lösen och borde ske,
så tidigt som möjligt. Den som inte »behövde» alla de tre språken,
matematik eller biologi skulle få slippa dem så tidigt som möjligt.
Domaren »behöver» inte kunskaper i biologi, lantmätaren inte i
franska, resonerade man. Det märkliga var, att man lyckades g~
specialiseringstendensen prägel av att vara modern, radikal, framstegsbetonad och demokratisk, medan »mångläseriet» var konservativt i sämsta mening, reaktionärt och förstockat. Men eftersom
man gått i den gamla skolan, hade man också kunskaper i det
»onödiga» ämnet latin och dekreterade »non multa sed multum»,.
vilket betyder att det är bättre att kunna ett par ämnen ordentligt
än att nosa på ett flertal. Latinska citat ha den fördelen, att d~
362
= ————————–~———~ ·~
K unskap om samhället
täppa till munnen på folk av annan mening. Ingen vågar bestrida
det riktiga i dem eller göra sig mödan bevisa, att de icke passa i
sammanhanget.
Som väl är synes numera den uppfattningen, att kravet på en
allmänbildning skulle vara reaktionärt, ha försvunnit. slagordet
»mångläseri» likaledes, och universitetens under senare år alltmera understrukna krav på bredare allmänbildning ha lett fram
till den förbluffande konsekvensen, att vi nu komma att få ett
gymnasium bestående av en allmänbildnings- och två specialistlinjer. De allmänbildade anses tydligen inte »behöva» kunskaper
i latin och latinarna »behöva» inte mera kunskaper i matematik
än realskolans. Låt gå för att utrymmesbristen på skolschemat
framtvingar detta – det finns dock många bildade människor,
som faktiskt äro medvetna om att de »behövt» den kunskap både
i latin och matematik som de fått. Ty det är faktiskt märkligt, att
denna kombination av kunskaper, som under flera decennier majoriteten av våra studenter (latinarna) valde, icke längre skall
vara tänkbar på gymnasiet. Varför inte återinföra denna möjlighet, även till priset av en alternativ femårig gymnasielinje, som
gåve så mycket av både latin- och reallinjens ämnen, som rymdes på schemat, och som kunde bli en verklig allmänbildningslinje~
Men latin är en hävstång till kunskaper och allmänbildning av
många slag och matematik ett vetenskapligt redskap. Båda ämnena äro alltså mera av formell natur (ej alls sagt i föraktfull
mening). De s. k. orienteringsämnena – ordet är inte riktigt sympatiskt- få emellertid på sin lott att ge det mesta av den allmänbildning, som det här ovan frågades efter. Varför skall man nu
vara allmänbildad, varför skall man kunna litet av varje, varför
är multa minst lika viktigt som multum~ Svaren kunna vara
många, men här är ett: För att man skall få realitetssinne och
känsla för proportioner och inte minst ett rikligt associationsförråd. Kunskap om verkligheten, det är allmänbildning, och verkligheten, det är det samhälle som människan lever i och de s. k.
naturlagar, som reglera hennes liv och hennes tekniska möjligheter. Kunskapen om verkligheten förutsätter kunskap om hur
denna verklighet uppstått. Skolan har av gammalt flera ämnen på
sitt schema, som skola tillfredsställa dessa önskemål. Det har sedan
länge ansetts nödvändigt, att litteraturhistoria och historia läses
av alla gymnasister fram till studentexamen, och så blir det även
i fortsättningen. övriga ämnen, geografi, biologi, fysik och kemi
363
_ .. ”
l
~—————-~~–~–~-·~~~——~
Sven Dahl
upphöra för specialistlinjerna att vara obligatoriska på högre stadium.
Uppdelningen av dessa givna »ämnen» är segt fasthållen sedan
mycket länge och har blivit sakrosankt, enligt uppgift därför att
skolmedicinska synpunkter anses förbjuda införande av nya ämnen. Man har litet svårt att förstå, att flera timmar i färre ämnen
skulle vara mindre påfrestande än färre timmar i flera ämnen. Det
ligger en värdefull stimulans i att icke tvingas att bevista alltför
många lektioner under en lärares ledning utan i stället få kontakt
med flera. När man nu ger »historia med samhällslära» så mycket
som 5 timmar i veckan i de högsta ringarna, måste detta vara ett
allvarligt pedagogiskt missgrepp.
Nya viktiga vetenskaper ha uppstått, men de måste alla trängas
in i ämnenas accepterade ram. De moderna samhällsvetenskaperna
ha dock framtvingat ett nytt ämne, samhällslära, som dock icke
får kallas för särskilt ämne utan föranlett termen »historia med
samhällslära». Samhällsläran söker ännu i hög grad sin form, men
det mest påtagliga elementet i den är vad som rör statens och
kommunernas förvaltning, de politiska partierna och ideologierna,
de viktigaste näringsorganisationerna och dylikt.
Betydligt mera vagt och konturlöst blir ämnet, när det även
säges skola behandla »några av det ekonomiska livets viktigaste
företeelser såsom spörsmål beträffande statens, kommunens och
den enskilde medborgarens hushållning».
Förmodligen åsyftas härmed den svenska statens, de svenska
kommunernas och de svenska (företagens och) medborgarnas hushållning, vilket mera rakt på sak kan kallas Sveriges näringsliv.
Uppenbart är, att om man skall få sinne för proportioner och realiteter när det gäller Sveriges näringsliv, det icke räcker vare sig
med mer eller mindre abstrakta allmänna omdömen och generaliseringar eller med anläggande av stats- eller kommunalfinansiella
synpunkter, ej heller med Medelsvenssons privatekonomiska bekymmer att få lönen att räcka till hyra, mat och skatt. En svensk domare,
som även i fortsättningen i regel kommer att vara utbildad på
latinlinjen och en svensk ämbetsman, han må vara diplomat, lantmätare eller S. J.-tjänsteman (i vilka senare fall han troligen gått
reallinjen), bör ha det realitetssinne som endast detaljerade kunskaper om näringslivet i Sveriges skilda delar kunna ge. Ändå
hör det inte till skolans s. k. samhällskunskap att veta något om
vad som är basen för näringslivet t. ex. på Gotland, i Bergslagen
eller i Norrbottens kustlandskap. Man vet föga om det svenska
364
d
K unskap om samhället
samhället och dess grundvalar, om man bara betraktar jordbruket som en helhet, utan att veta, varför det är en väsentlig skillnad
mellan Dalarnas och Mälarlandskapens jordbruk, eller om man
betraktar industrin eller möjligen exportindustrin resp. hemmaindustrin som odelbara enheter. Det är självklart för den, som känner till saken, att det i många avseenden är avsevärda skillnader
mellan Västernorrland och Västerbotten likväl som mellan de
skilda delarna av Alvsborgs län. I offentliga utredningar betraktas
ofta länen, som om de vore naturliga enheter och som om länssiffrorna därför vore verkligt belysande för näringslivets problem
-trots att de flesta svenska län innehålla de mest disparata områden. Det är i regel inte svårt att få fram statistik för andra och
enhetligare och därför mycket intressantare områden än län, men
det kan man inte göra, om man inte känner tilllandets näringsliv
och dess naturliga förutsättningar i detalj och den kännedomen har
man inte bara därför att man är välorienterad i åtskilligt av vad
som officiellt benämnes samhällslära. Den omständigheten, att samhällsläran måste kopplas ihop med historia av medicinska och
andra skäl och att termen samhällslära inte tidigare brukat inkludera en konkret bild av det svenska näringslivet, borde verkligen
icke få utgöra tillräckligt skäl för att kunskaper på detta sistnämnda gebit icke skulle vara obligatoriska för de humanister,
naturvetenskapsmän och tekniker som mer eller mindre tvingas
att ta studentexamen på specialistlinjerna utan ekonomisk geografi, det ämne som ensamt kan ge den sida av samhällskunskapen
som här efterlyses.
Näringslivet är en väsentlig sida, minst sagt, av samhället. Men
konkret kunskap på detta gebit hör inte till samhällsläran, det är
konsekvensen av den traditionella terminologin. De som nu befinna
sig i beslutande ställning ha inte själva i skolan kommit i åtnjutande av någon modern geografisk undervisning, eftersom geografin vid universiteten först de senaste årtiondena fått en ordentlig utformning. De, som i skolan undervisats i geografi av den
nya generationen geografilärare, ha långt kvar till maktens tinnar. Geografi var i gamla tider i första hand ett inpräntande av namn
utan tillägnande av synpunkter av större värde och utan att
sammanhangen på något sätt kommo fram. Hur skulle det kunna
ha varit annorlunda, när geografilärarna ofta voro rena amatörer utan, eller med mycket dålig, utbildning i ämnet. Det var
överdrift i ena riktningen, detta med många fakta utan sammanhang. Samhällsläran som den är tänkt på de nya gymnasierna
365
Sven Dahl
blir en överdrift åt andra hållet, allmänna uttalanden om vårt
lands ekonomiska förhållanden utan konkretion. Låt oss i stället
gå medelvägen, den enda som i längden ger realitetssinne: en konkret bild av det svenska näringslivet med ett lagom antal väl valda
detaljer, insatta i sitt rätta sammanhang. Den ekonomiska geografin är den vetenskap som specialiserat sig på detta och det finns
ingen anledning att avstå från kravet på att den viktiga samhällskunskap och därmed allmänbildning som detta ämne ger skall bibringas alla som genomgå gymnasiet.
366