Litteratur

LITTERATUR
EN NY BISMARCK-TOLKNING
I en stormig tid har Schweiz väl hävdat sin ställning som ett europeiskt kulturland och ett neutralt utsiktstorn. Tack vare ett högt utvecklat bildningsväsen och moderna universitet med självständiga
lärostolar i medeltidens och nutidens historia, allmän historia, allmän
statslära, idehistoria och politik ha detta lands högskolor visat sig
vuxna sin uppgift att följa tidens debatt och att berika den. Som ett
föregångsland i modern historievetenskap från J ohannes von Miiller
fram till Burckhardt och i våra dagar Kaegi har Schweiz på ett före·
bildligt sätt tagit ställning till vår tids mest brännande problem. Det
Bismarckska rikets slutgiltiga sönderfall och Tysklands skymfliga
sammanbrott 1945 har aktualiserat frågan om Tyskland och dess för·
flutna. Och i Schweiz och annorstädes har Bismareks omdiskuterade
gestalt stått i medelpunkten för dessa debatter.
Meningarna ha brutit sig skarpt och lidelsefullt. Ar 1945 betecknar
Friedrich Wilhelm Foerster, tysk, bosatt i Schweiz, Bismarck som en
brutal statsman, som direkt förberett vägen till nationalismens hypertrofi i det Tredje riket. Han går här tillbaka till liknande teser, som
han redan uppställde år 1916 under det första världskrigets dagar. I
Schweiz har vidare den tyskfödde publicisten Eyck offentliggjort ett
arbete i tre band om Bismarck, i vilket författaren utifrån liberala
synpunkter påbördar Bismarck skulden för de frihetsvänliga krafternas ständiga tillbakagång under och efter Bismarck i Tyskland. I mot·
sats till dessa radikala omtolkningar ha de schweiziska professorerna
W. Näf och Muralt betonat vikten av denna epoks tidsförhållanden
för Tysklands politik och ansett Bismareks rike som en rättsstat i västerländsk mening, en stat, som tryggat kontinentens fred och utgjort
ett bålverk mot den moderna politikens upplösande dynamiska krafter. I denna uppfattning mötas Muralt och Näf med den schweiziske
historikern Hermann Bächtold (död 1934), vilken i skarpsinniga undersökningar klargjort det Bismarckska rikets betydelse för Europas
fred.
Åven professor J. R. von Salis har i en nyligen utkommen bok
»Weltgeschichte der neuesten Zeit» (Band I, Ziirich 1951) ställt Bismarck i medelpunkten för sin framställning och försökt sig på att
besvara frågan om Bismareks betydelse som statsman. Salis’ verk, som
är byggt på grundliga källstudier och en beundransvärd kunskap om
den moderna hävdaforskningens landvinningar, är avsett att i tre
band skildra den världshistoriska utvecklingen fram till våra dagar.
Band I omfattar Bismareks tidsålder och imperialismens utveckling
fram till 1907.
380
Litteratur
Hur har nu Salis bedömt Bismareks statsmannagärningT Enligt
Salis betecknar det tyska rikets grundande en vändpunkt i Europas
politik. Härigenom hade Tyskland blivit kontinentens ledande stat, sedan Frankrikes ställning ödesdigert försvagats, och Tysklands utrikespolitik hade blivit normgivande för de europeiska makterna. Det
tyska rikets grundläggning framkallade omedelbart allvarliga farhågor för Tysklands eventuella planer på ett senare världsherravälde.
Tyskland framstod som ett fruktansvärt hot mot de andra folkens nationella frihet och självständighet. Sedan år 1870 talar man enligt Salis
med rätta om den väpnade fredens tid, dvs. en upprustningstävlan
stormakterna emellan, varigenom världsfreden ständigt står på spel
och staternas militära resurser bli den utslagsgivande faktorn i utrikespolitiken.
Det Bismarckska rikets författning bar en alltigenom auktoritär
prägel. Den var i ordets egentliga mening Bismareks verk och avsedd
att trygga kejsarens, rikskanslerns, militärmaktens, junkrarnas och
ämbetsmannakårens maktställning i kampen mot de frihetsvänliga
krafternas uppsving. Som en hela folkets representation intog riksdagen tvärtemot författningens mening en helt undanskymd ställning
och blev så småningom under Bismareks dominerande inflytande efter 1878 alltmera ett lydigt verktyg i den mäktige rikskanslerns hand.
Denne förstod att mästerligt spela ut de olika partierna mot varandra
för att påtvinga dem sin egen politiska kurs. Rankes tes om utrikespolitikens primat och Rochaus uppfattning om staternas upprätthållande genom samma krafter, som skapat dem, ha fått sin bekräftelse
i Bismareks rike.
Ett av huvudproblemen för Salis utgör liberalismens tillbakaträngande till följd av riksförfattningens auktoritära karaktär. Bismarck var i grunden en realpolitiker, som väl förstod konsten att
diagnostisera tidens tendenser. Det tyska rikets grundande stod i
överensstämmelse med denna tidsålders strävanden att förhjälpa folken till nationella statsbildningar. Längtan efter en enhetsstat var
djupt rotad i den tyska allmänhetens medvetande. Bismarck har i
själva verket förverkligat den århundraden gamla drömmen om tysk
enhet. Denna enhet blir verklighet på laglig väg. Och under dessa
förutsättningar gick enheten före friheten. Bismareks styrka och svaghet ha båda legat i hans realpolitiska uppfattning. Bismareks realpolitik är inte, som man kunnat förmoda, identisk med hämningslös
maktpolitik, fylld av förakt mot andra folk och genomsyrad av nationalistisk högfärd. Realpolitik betyder tvärtom för Bismarck en politik, som i tillbörlig mån beaktar den naturliga »statsegoismen», men
samtidigt de olika folkens intressen. Endast en rättvis politik, som
väger det egna folkets maktanspråk mot de andra folkens berättigade
livsanspråk, kan leda framåt. Som realpolitiker skiljer sig Bismarck
bjärt från de så kallade politiska »doktrinärerna», som oberoende av
tidens ständiga skiftningar avgöra politiska konflikter i enlighet med
fasta orubbliga grundsatser. Bismareks politik saknar därför det idealistiska drag, som så typiskt utmärker statsmän som t. ex. von Stein,
Wilhelm von Humboldt och Gladstone. Bismarck bekänner sig till en
381
…
———————·-·–·———
Litteratur
öppen-dörrspolitik, som från fall till fall bestämmer de nödvändiga
åtgärderna och helt anpassar politiken efter den varje gång föreliggande situationen. På grund av Bismareks stora diplomatiska erfarenhet, hans ovanliga vidsynthet och måttfullhet har denna politik både
kunnat trygga Europas fred och Tysklands maktställning på kontinenten. Farhågorna beträffande Tysklands hot mot andra länder ha
icke besannats. I stället blev Bismarck själv en erkänd garant för den
europeiska freden.
Hans politik efter 1870 åsyftar
l. att trygga Tysklands kontinentala maktställning,
2. att hindra Frankrike att ingå ett förbund, riktat mot Tyskland,
3. att omöjliggöra en för Tyskland oförmånlig maktgruppering på
fastlandet och
4. att undvika varje konflikt, som skulle kunna hota det europeiska
statssystemet.
För att nå sitt mål, visar sig Bismarck ibland vara en slug politiker,
som inte ryggar tillbaka för starka påtryckningsmedel. Han lämnar
emellertid aldrig ur sikte sitt mål att stärka Tysklands europeiska
maktställning. Därför ger han sig heller inte in på riskfyllda utomeuropeiska företag, som helt skulle förskjuta politikens tyngdpunkt.
Realpolitik som en särpräglad uttrycksform för statsnyttans ide
har fått sin mest typiske representant i Bismarck. Hos honom avteckna sig tydligt intressepolitikens ljus- och skuggsidor. Salis stöder
sin uppfattning med många tungt vägande exempel. Mot militärens och
konung Wilhelm I:s annektionspolitik kräver Bismarck år 1866 en försoningsfred mellan Preussen och Österrike med hänsyn till de båda
ländernas framtida politiska intressen. Vid kapitulationsförhandlingarna i Sedan kräver däremot Bismarck den franska armens fullständiga kapitulation utan att taga hänsyn till den franska nationens
ära. Vid freden i Frankfurt år 1871 begär Bismarck annekteringen av
Elsass-Lothringen av militär-strategiska skäl. Han beaktar icke befolkningens pro-franska inställning i dessa landsdelar. Icke heller har
han låtit influera sig av de tyska patrioternas uppfattning om ElsassLothringens språkgemenskap med Tyskland. Som ren intressepolitiker, som städse räknar med statens naturliga maktbegär, tillbakavisar
Bismarck oeftergivligt alla krav på en sammanslutning av alla tyskar
inom ett rike. Bismarck skulle ha varit beredd att gripa till vapen mot
de i Österrike bosatta tyskarna, om de på allvar hade velat förena sig
med Tyskland. Det tysk-österrikiska förbundet av år 1879 är för Bismarck en realistisk nödvändighetsåtgärd för att bromsa upp Rysslands panslavism, men det innebär på intet sätt en fullständig brytning med Ryssland. Av statspolitiska skäl önskar Bismarck vänskapliga relationer mellan Tyskland, Österrike och Ryssland för att som
ärlig medlare kunna ha dessa makters orientpolitik under kontroll.
Endast försiktigt och eftertänksamt slår Bismarck in på kolonialpolitikens väg. Från Bismareks synpunkt sedd skall kolonialpolitiken
stärka Tysklands kontinentala maktställning men på intet sätt inveckla Tyskland i världsomspännande företag, vilka skulle äventyra
Tysklands tryggade ställning som kontinentalmakt. Som realistisk in- 382
E
Litteratur
tressepolitiker är Bismarck avogt stämd både mot panslavistiska och
pangermanska tankegångar. Europaiden utövar ingen dragningskraft
på honom, enär Europas säkerhet bäst tryggas genom en utjämning
av det politiska intressespelet. Religiösa, andliga och kulturella moment kunna aldrig svetsa samman en kontinent, söndersplittrad av
oöverbryggbara intressemotsatser. I avsaknad av djupare förståelse
för ideernas betydelse i det politiska maktspelet tror sig Bismarck
kunna varaktigt undertrycka socialismen och katolicismen med hjälp
av politiska maktmedel. Av alla dåtida statsmän är Bismarck den ledande. Han äger tillräcklig auktoritet för att kunna verka som skiljedomare i europeiska maktkonflikter.
I jämförelse med Gladstone och Disraeli är Bismarck en erkänd auktoritet. Gladstone, en dålig människokännare, en svag utrikespolitiker
men ett finansgeni och i besittning av omfattande humanistisk bildning, är som ideologisk politiker Bismareks dödsfiende. Bismareks
styrka ligger ju just i hans realistiska bedömande av världshändelserna. Däremot har Bismarck mycket gemensamt med Disraeli, vars
imperialistiska maktpolitik väcker genklang och förståelse hos Tysklands store statsman. Som helhetsomdöme framstår Bismarck för Salis
som en »machiavellist» av renaste ull, vilken emellertid i en epok av
hårda maktkonflikter förmått att trygga och säkra den europeiska
freden och Tysklands dominerande ställning på kontinenten.
Bismareks störtande år 1890 har enligt Salis’ skarpsinniga analys
sin orsak i Bismareks förakt för parlamentarismen och för de framträngande demokratiska tidsströmningarna och i denne statsmans
blinda förtroende för monarkiens maktställning som förutsättning för
Tysklands förgrundsställning i världspolitiken. Bismarck har blivit
ett offer för de krafter, som han själv satt i sadeln. Han stärkte monarkiens och monarkens anseende på ett sådant sätt, att den unge
kejsaren, Wilhelm II, utan svårighet kunde störta den erfarne gigantiske politikern med europeisk ryktbarhet. Bismareks störtande betyder en vändpunkt i Europas politik. Det väckte bestörtning, oro och
skepsis långt utanför Tysklands gränser, och överallt saknades den
kunnige statsmannens vidsynta ledning. Efter år 1890 och fram till det
första världskriget har ingen statsman intagit en sådan rangplats som
Otto v. Bismarck, konstaterar Salis. De nya förmågor, som efter Bismarck dyka upp på den historiska skådebanan, ha slagit in på revolutionära och revolutionerande vägar, som mynnat ut i de stora världskrigen. Bismareks dominerande inflytande hade bromsat upp de underjordiska strömningar, som kunnat leda fram till en dynamisk
världspolitik.
Med år 1890 börjar i ordets sannaste bemärkelse imperialismens
tidsålder, kännetecknad av stormakternas ohöljda strävan att genom
en medveten utomeuropeisk kolonialpolitik upphöja sig till världsmakter. Sedan dess ha historiens gränser flyttats långt utanför
Europa. U. S. A. och J apan ha trätt fram som nya världsmakter, som
energiskt och kraftfullt förfäkta sina anspråk. Tysklands kontinentalpolitik avlöses av en imperialistisk maktpolitik, som att döma av den
nye dådkraftige kejsar Wilhelm II:s ord åsyftar att säkra Tyskland
383
·”
Litteratur
en plats i solen bland världsmakterna och en stormaktsställning både
tilllands och sjöss. Motsatserna folken emellan antaga oanade dimensioner, och parallellt med imperialismens fortskridande genombrott
försiggår en gränslös brutalisering av det mänskliga psyket. Läran
om staten som ett slags biologisk organism, som tillväxer och utvidgar sig, vinner genklang i Amerika, England, Frankrike och Tyskland. Den amerikanske marinofficeren Mahan påpekar sjöväldets betydelse för statens maktpolitik och finner en hängiven anhängare i
engelsmannen Colomb och i fransmannen Isoulet. Mahans läror beundras och accepteras av den unge kejsaren Wilhelm II. Och som väl
för första gången Salis påpekar, har Mahan redan i stor utsträckning anteciperat Hanshofers teorier om ett folks livsrum, om geopolitiken och liknande uppfattningar, som i hög grad influerat Tysklands
politik på 1920- och 1930-talen. I Tyskland bedrives på 1890-talet en
livlig flottpropaganda, som sprider sig i vida kretsar och finner begeistrade anhängare i geografen Ratzel, i nationalekonomen Max
Weber och i historikern Dietrich Schäfer. Vid sekelskiftet söker den
franska nationalismen, förkunnad av bl. a. Maurras, Deroulede, Drumond och Lemaitre anslutning till liknande strömningar i Tyskland.
Skarpsinnigt och övertygande visar Salis med många exempel, hur
dessa imperialistiska ideer sedan år 1890 de facto bestämt världsmakternas politik.
Salis’ Bismarckuppfattning förtjänar starkt beaktande av alla politiska kretsar. Han har med lycklig hand undvikit faran att teckna
en banal, förenklad Bismarckbild, som det numera blivit på modet på
bägge fronterna, där man än utmålar Bismarck i blind beundran som
en politisk heros utan motstycke, än som en politisk ulv i fårakläder.
I verkligheten var Bismarck en rikt fasetterad personlighet med stor
politisk erfarenhet och en levande realistisk ansvarskänsla för den
europeiska politiken. Men om Salis härleder den väpnade fredens period från år 1870, går han utan tvivel för långt. Redan Napoleon III:s
politik var utan tvekan en utpräglad maktpolitik, som lika mycket
satt kontinentens trygghet i fara som den vidsynte statsmannen Bismarck säkrat den mellan 1870 och 1890. Inte heller är det riktigt träffande att beteckna Bismarck som en machiavellist av renaste ull.
Salis’ framställning själv motsäger helt denna tes. Visserligen hade
realpolitikern sin givna begränsning på grund av sitt förakt för de
ideella faktorernas betydelse. Men hans styrka låg dock i ett visst hänsynstagande till alla folks politiska intressen, vilka redan i realiteten
under Bismareks skede bestämt världspolitikens gång. Hur betydelsefull Bismareks måttfulla Europa-politik i själva verket varit, ha först
senare tider kunnat konstatera. Salis’ dramatiska skildring av den
imperialistiska tidsålderns demoniska maktbegär låter oss ana, vad
det hade betytt för oss, om en statsman med Bismareks visdom, erfarenhet och internationella auktoritet hade lett Europas öden efter år
1890. Synnerligen intressant är Salis’ påpekande, hurusom de imperialistiska strömningarna samtidigt brutit fram i alla de stora kulturländerna och utan förbarmande upplöst tidigare traditioner.
Salis’ verk är en fyndgruva för varje diplomat, publicist och histo- 384
…
Litteratur
riker, men även för den historiskt intresserade allmänheten, och man
hoppas, att det blir författaren förunnat att fullborda sitt standardverk.
Erich Wittenberg.
DE OLYCKLIGA KVINNORNA
Reflexioner kring Simone de Beauvoirs •>Det andra köneb
Prisma, vår exklusiva, numera tyvärr nedlagda kulturtidskrift publicerade 1948 inledningskapitlet till Simone de Beauvoirs Le Deuxieme
Sexe (tysk upplaga hos Rowohlt, Hamburg, »Das andere Geschlecht.
Sitte und Sexus der Frau»). Som romanförfattarinna har de Beauvoir
gjort sig ett namn – Andras blod har ju också blivit översatt till
svenska- och detta kanske inte minst därför, att hon tillhör kretsen
kring Sartre; hon kallas gärna ironiskt »La Sartreuse».
»Det andra könet» är en polemisk bok (750 oktavsidor i den tysk:~
upplagan) och hur man ställer sig till den, beror mycket av ens egen
inställning till »det andra könet» och givetvis av vilket kön man själv
tillhör. Beklagligt nog har det blivit allt vanligare, i varje fall här i
landet, att kvinnaböcker – böcker skrivna av eller om kvinnor och
om kvinnaproblem-i regel behandlas av kvinnliga skribenter. Därigenom blir det ofta inte någon givande debatt mellan könen, ty
genomsnittsmannen reagerar på så sätt att han tycker: Nåväl, kvinnaböcker recenserade av kvinnor. Vad angår saken mig’f Det är helt
och hållet en angelägenhet för dem. Men eftersom Simone de Beauvoir
anser att denna värld helt och hållet präglas av mansvälde, vänder
hon sig just till männen: det är de, som är de skyldiga, om än kvinnorna har del i deras skuld.
D e t a n d r a k ö n e t. Redan detta begrepp visar enligt de BeauYoir i vilken värld vi lever. Vi talar inte om männen som det a n d r a
könet, det är och har alltid varit kvinnorna vi avser med denna term.
Att männen är det f ö r s t a könet har alltid betraktats som något
så självklart, att det varit onödigt att framhålla det. I många språk,
bl. a. i franskan, betyder l’komme både man och människa. Hos många
folk definierades kvinnan som det icke-man varande. Mannen har
sedan urminnes tider skapat alla värderingar, icke kvinnan. Å ven i
de länder och religioner, där kvinnliga gudar dyrkas, är det männen
som skapat och upphöjt den kvinnliga gudomen. de Beauvoir citerar
Frazer: »Männen skapar gudarna, kvinnorna tillber dem.» Medan
mannen uppfattar sig själv som subjekt, som värdesättande subjekt,
upplever kvinnan sig själv som objekt, värdemottagande objekt, men
samtidigt också som subjekt.
I denna kluvenhet finner de Beauvoir grundorsaken till kvinnans
vanskliga belägenhet. Ur denna kluvenhet söker författarinnan förklara allt det som mannen sedan gammalt uppfattat som »ologiskt»,
»obegripligt», »mysteriöst» hos kvinnan. Lidelsefullt förnekar de Beau·
voir, att kvinnans sätt att leva, att vara, att känna, att älska skulle
kunna betingas av hennes anatomiska och fysiologiska förutsättningar. »Man födes inte till kvinna, man blir det», med dessa katego- 385
Litteratur
riska ord inleder hon andra boken i »Det andra könet» och fortsätter:
.»Inget biologiskt, psykiskt eller ekonomiskt öde bestämmer den form,
som den kvinnliga människan antar i samhällets sköte. Civilisationen
i sin helhet skapar den mellanprodukt mellan mannen och kastraten,
som betecknas som kvinna.»
Man märker snart att de Beauvoir här står inför ett svårlöst dilemma. A ena sidan söker hon förklara kvinnan och hennes beteende
helt och hållet såsom betingade av s i t u a t i o n e n (det existentialistiska uttrycket för miljö), å andra sidan ägnar hon hela andra
boken åt en ingående skildring av det kvinnliga barnets uppväxande
till kvinna med allt vad detta innebär av fysiologiska påfrestningar,
samtidigt som hon med eftertryck klargör, att den hormonala balansen
hos kvinnan är mycket mer labil än hos mannen. Den logiska slutsatsen av detta borde inte kunna bli något annat än: måste inte kvinnan- det må vara i ett patriarkaliskt eller matriarkaliskt samhälletill följd av sin anatomi uppleva ett öde, som är helt annorlunda än
mannens, eller med andra ord: måste inte mannens öde bliva ett annat
än kvinnans, till följd av att han till sin kropp helt enkelt inte är
kvinna~ Ett samhälle, alltså ett människokollektiv, som inte på något
sätt reagerar olika beträffande flickans och pojkens anatomiska olikheter och därmed olika samhälleliga uppgifter, ett sådant samhälle
är väl otänkbarn Ä ven om olikheterna värderas lika – och det är
detta vi måste sträva till – förblir olikheten som sådan bestående.
För att ta ett drastiskt exempel. Ä ven om den hormonala labiliteten,
som gör att kvinnan har lättare att falla i gråt, lättare att hamna i
nevros och psykos, svårare att upprätthålla en känslornas jämvikt,
icke längre moraliskt värderas när såväl kvinnor som män allmänt
erkänner, att det här är fråga om medfödda fysiologiska fakta – så
förblir dock trots allt denna hormonala labilitet och densammas följdföreteelser bestående som fakta.
I verkets första bok demonstrerar de Beauvoir kvinnans ställning
inom mänsklighetens historia. Hon konstaterar, att kvinnan till största
odelen varit mannens slavinna. Framför allt har arvsrätten och det
satt på vilket den reglerades under århundraden kraftigt bidragit till
att beröva kvinnan hennes rättigheter. Under vissa epoker, framför
B.llt under Roms blomstringstid och förfall, lyckades kvinnorna tillkämpa sig vissa friheter – men eftersom de inte fick några offentliga
uppgifter att leva för, ledde dessa friheter endast till sedligt förfall.
Därmed kommer vi till en annan av de Beauvoirs teser. Eftersom
kvinnan ännu i dag inte i samma utsträckning som mannen deltar i
det offentliga livet, i näringslivet eller i forskningen, ja överhuvudtaget inte där mannen gör en insats, så lever kvinnan ett skenliv.
Nu måste man komma ihåg, att de Beauvoir är fransyska och boken
skriven med Frankrike som kulturell skådebana för ögonen. Familjelivet i Frankrike har dock ännu bevarat många »borgerliga» drag
från 1800-talet och tidigare skeden, varför de Beauvoirs kritik inte
utan vidare är berättigad exempelvis för Sveriges vidkommande. Om
nu Sverige skall anses vara ett pionjärland beträffande kvinnans likställighet och hennes möjligheter i olika yrken, så borde ju svenskorna
’386
–
Litteratur
vara »lyckligare», mera »harmoniska», än fransyskorna. Märkligt nog
säger de Beauvoir emellertid om de skandinaviska kvinnorna att de
är sportiga, renliga, effektiva – och frigida. Givetvis är sådana allmänna omdömen utan statistiskt underlag helt värdelösa. de Beauvoir
tycks inte heller märka, att hon här motsäger sig själv, när hon förklarar de franska kvinnornas »olycka» med att de inte har samma
möjligheter på yrkesbanan som fransmännen och alltså icke kan
skapa sig en reell, från mannen oberoende verklighet utan bara en
skentillvaro. Att vara mor och uppfostra barn inom familjens hägn
betraktar inte de Beauvoir som en tillfredsställande uppgift. Men då
borde slutsatsen inte ha blivit, att frigiditet skulle vara mera vanlig
bland de skandinaviska kvinnorna utan i stället, att dessa är så mycket
lyckligare.
de Beauvoir är beläst och detta märks också vid hennes val av
exempel, ehuru dessa i allmänhet inte hämtats ur vetenskapliga undersökningar och utredningar utan från skönlitteraturen, främst från
1800-talets och det begynnande 1900-talets franska litteratur. Gång på
gång slår det läsaren, att sådana är ju förhållandena inte längre och
att bevisföringen begagnar sig av föråldrade argument.
Författarinnans metod är i övrigt, att hon ur den medicinska litteraturen, främst då den psykoanalytiska, drar fram alla de fall då
kvinnor hamnat i en själslig sjukdom. Hon betraktar dessa sjukdomsfall blott som förstoringar av kvinnans vanliga lidanden. Riktigare,
och som det förefaller mera givande, hade det dock varit, om hon
använt den enorma möda detta verk måste ha kostat henne till att
undersöka ett lika stort antal fall, då kvinnor är lyckliga, harmoniska,
nöjda. Frågan hur en människa blir lycklig, är förvisso av lika stor
om inte större vikt än frågan om vad det är som gör en människa
olycklig. Enligt de Beauvoir är kvinnans chanser att få leva ett lugnt
och lyckligt liv nära nog lika med noll. Genom att författarinnan
envist kretsar kring det negativa i kvinnans liv- mannens liv börjar
då alltmera framstå som idealiskt, fyllt av skaparglädje och personligt
initiativ ’– lyckas hon nästan övertyga läsaren. Ånda tills läsaren
upptäcker, att det exempelvis ur den wienske psykoanalytikern Wilhelm stekels skrifter, som hon så flitigt citerar, skulle kunna dras
fram precis lika många fall av själsliga sjukdomar hos män. Men
varför nämner de Beauvoir inte Stekels »Brev till en mor», där denne
av henne så uppskattade själsläkare uttryckligen varnar för att flickor
uppfostras till pojkar’ stekel har i sin praktik alltid gjort den erfarenheten, att kvinnor som helt och hållet bejakar sitt liv som kvinna,
har mycket större förutsättningar att bli lyckliga, harmoniska människor än de, som inte kan finna sig i sin kvinnliga roll. För Helen
Deutsch, den i Amerika verksamma wienska psykoanalytikern, har
de Beauvoir bara syrligt hån till övers. Helen Deutsch företräder
nämligen tankar, som är mycket besläktade med dem som stekel förkunnat i sina brev om könens uppfostran.
de Beauvoir är emellertid på grund av de faktiska förhållandena
tvungen erkänna, att när en kvinna accepterar sin roll som kvinna –
den roll, som både naturen och vårt samhälle anvisar henne – kan
387
·~ .-
Vitteratur
hon bli lycklig. Men de Beauvoir betraktar denna roll som något
föraktligt. Uppenbarligen vill hon hellre offra kvinnans lycka än att
finna sig i att kvinnorna blir lyckliga i sin kvinnliga roll. Hon demonstrerar här tydligt ideernas makt över intressena. Hellre en olycklig men »fri» kvinna än en lycklig men »bunden» eller »underkuvad»
kvinna.
Hur ser då hennes drömsamhälle uU Där råder naturligtvis den
absoluta jämlikheten. Men denna jämlikhet, som lagen redan nu garanterar, är i de Beauvoirs ögon än så länge en hägring, eftersom kvinnan i flertalet fall ännu inte är den ekonomiska medelpunkten i familjen. Hon är inte ens likställd med mannen, eftersom denne fortfarande tjänar ihop uppehället för hustru och barn, och flyttar han
– t. ex. därför att hans yrke kräver det – måste ju hustrun och
barnen följa med. I de Beauvoirs ögon har mannen sålunda ett övertag, som han för övrigt inte är sen att utnyttja. Fullständig jämställdhet kan enligt henne inte nås, om inte båda parterna är ekonomiskt oberoende.
Men hur går det då med kvinnans roll som mor~ Skall hon inte, i
varje fall så länge barnen är i skolåldern, låta sig angeläget vara att
ägna dem all möjlig vård, att uppfostra dem~ Nu är de Beauvoir
överhuvudtaget inte särskilt förtjust i kvinnans roll som mor. Hon
uppfattar kvinnans anatomi, som förbereder henne för barnalstring,
som en svår hämsko för kvinnans själsliga och intellektuella utveckling. Hon betraktar också kvinnorna – nära nog utan undantag –
som olämpliga för uppfostrarens roll, särskilt då som flickornas uppfostrare. Ty den anpassning, som kvinnorna trots allt har uppnått i
samhället, är i de Beauvoirs ögon en missanpassning, som mödrarna
medvetet eller omedvetet överför på det uppväxande släktet. Alltså
behövs här en radikal avvänjning: kollektivet bör överta barnens uppfostran medan både man och kvinna är upptagna av förvärvsarbete.
»Detta», säger de Beauvoir, »är precis den värld som sovjetrevolutionen
hade lovat. Kvinnorna skulle uppfostras precis som männen och formas likadant, de skulle arbeta under samma betingelser och för samma
lön.» När som helst skulle dessa »äktenskap» kunna sägas upp av än
den ena, än den andra parten. Men varken i Ryssland, Frankrike eller
Amerika har detta mål förverkligats, säger de Beauvoir.
Det främsta hindret på denna väg till kvinnornas egentliga människoblivande anser de Beauvoir- naturligtvis- männen vara. Det är
dessa som med tusen sinom tusen band vill hålla kvinnan i hennes
beroendeställning, ja, de söker inbilla kvinnorna att deras nuvarande
belägenhet har stora fördelar framför den, som de Beauvoir utmålar.
Mannen frestar kvinnan att vinna framgång genom att lita på skönhet, kärlek, goda förbindelser och allsköns hjälp utifrån och inte genom att vara skapande på samma sätt som han. Så korrumperas
flickans själ från sin begynnelse. – Att alla de föreslagna ändrade
arrangemangen ytterst också skulle komma mannen till godo, i sin
tur göra honom oberoende av kvinnans tyranni – den härsklystna
modern, den tjatiga makan- är de Beauvoir helt övertygad om, i den
mån hon ens bryr sig om mannens åsikter och känslor.
388
•
Litteratur
Det är, inte minst moraliskt, svårt att ta ställning till de Beauvoirs
teorier och krav. Säger man emot, och hon väntar sig invändningar
av »de konservativa» som hon kallar dem (och av männen i största
allmänhet), råkar man genast ut för den misstanken, att man själviskt
vill söka bevara »manssamhällets privilegier». I själva verket kan
man överhuvudtaget inte protestera utan risk att tillvitas föga ädla
motiv. Man känner sig ganska hjälplös mot denna benhårda dogmatik,
som iklätt sig rättvisans kåpa.
Hur skulle männen reagera inför detta beauvoirska samhälle1 Detta
samhälle skulle ju fostra mäns likar i så måtto, att det skulle bli en
kvinnlig generation, lika aggresiv, aktiv och energisk som den nuvarande manliga påstås vara. Det förefaller mig, att i varje fall de
första generationerna av män, som skulle leva i ett sådant samhälle,
skulle svara med neuroser. Eftersom varje samhälle är ett konkurrenssamhälle- även det kommunistiska där bara medlen att nå samhällets toppar är annorlunda än i det kapitalistiska samhället – vilket
gör att mannen måste hävda sig mot sina medmän, skulle han även
än mer än vad som nuförtiden är fallet behöva hävda sig i det offentliga och det privata livet mot kvinnorna. Samhället skulle inte visa
avspänning mellan könen utan konkurrenskampen istället överföras
på förhållandet mellan man och kvinna. Själsliga störningar av alla
möjliga slag skulle bli vanligare hos männen. Möjligen skulle i ett
sådant samhälle den abstrakta rättvisan ha segrat·- men till vilket
pris!
Det vore förvisso önskvärt, att någon institution eller kvinnosammanslutning inbjöde Simone de Beauvoir till ett längre studieuppehåll,
exempelvis i Sverige. de Beauvoir bedömer läget i mångt och mycket
ur en helt och hållet fransk synpunkt – hur skulle hon kunna annorlunda! – och otvivelaktigt skulle det för henne vara av stort värde
att i grunden få studera ett samhälle, där kvinnans ställning- framför allt i medelklassen – betydligt skiljer sig från fransyskans. Sverige, överhuvudtaget Skandinavien, har realiserat en hel rad av de
önskemål som de Beauvoir har på sin lista. Visserligen motsvarar
den skandinaviska verkligheten inte på långt när de Beauvoirs mest
extrema krav, men hon skulle kunna uppfatta Sverige som ett experimentalfält De skandinaviska, främst de svenska kvinnorna, åtnjuter
en frihet som är otänkbar för många kontinentala kvinnor och flickor.
Detta kan exakt konstateras. Svårare – men ändå är detta viktigare
-är det att komma fram till ett svar på frågan: är den skandinaviska
kvinnan lyckligare än den franska1 Ty förändringar i samhällets
struktur sådana som de Beauvoir skisserar, måste väl vara dikterade
av en innerlig önskan att se människorna, både kvinnan och mannen,
lyckligare än de nu är. Rättvisa och rättvisekrav måste väl finnas till
för människans skull, för att göra henne lyckligare och inte tvärtom.
Vad nytta har man av en stat, där pro forma alla rättvisekrav i förhållandet man-kvinna till äventyrs är uppfyllda, men båda könen
känner sig olyckliga i sin nya belägenhet!
Paul Patera.
389