Dagens frågor
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~··
DAGENS FRÅGOR
Den finländska Hösten 1952 har det i Finland talats mycket om nödriksdagsviljan. vändigheten att stärka partidisciplinen och göra de i
regeringen företrädda grupperna lyhörda för den sittande ministärens
maningar och förslag. Ett faktum är nämligen att ministären Kekkonen haft allvarliga bekymmer med oppositionen inom regeringschefens egen grupp och att inte heller socialdemokraterna utanför ministären ådagalagt den rätta följsamheten i fråga om de styrandes
intentioner.
Visserligen har statsminister Kekkonen vid två tillfällen under detta
år, i mars och i oktober, genom snabba och aggressiva grepp tvungit
de genstörtiga inom bondeförbundet till tystnad och underkastelse,
men det förefaller som om botgöringens tyngdpunkt mera hade varit
förlagd till confessio oris än till contritio cordis och satisfactio operis.
Av en del uttalanden i agrarbladen att döma har hjärtats förkrosselse
inte varit allmän och tillfyllestgörelsen genom goda gärningar har
knappast gått fri från anmärkningar. Till och med beträffande munnens bekännelse har oppositionella röster låtit höra sig i småbondeskogen. Detsamma kan sägas om socialdemokraterna under förutsättning att avvikelserna icke riktats mot dogmatiskt förankrade trossatser eller odisputabla fackföreningskrav.
Den finländska riksdagskrönikan hösten 1952 ger ett antal belägg
för uppfattningen, att folkrepresentationen ännu inte blivit reducerad
till ett transportföretag, som blott vidare befordrar av regeringen
gjorda beställningar. Då det i september ansågs vara en viktig statsuppgift att ge landet en folkförsörjningsminister – posten skulle beklädas av en socialdemokrat i syfte att öka den socialdemokratiska
representationen i enlighet med det samarbetsavtal som ingicks hösten
1951 – så sade riksdagens majoritet, med statsutskottet i spetsen, bestämt ifrån, att arrangemanget var omöjligt. I den föregående pressdebatten hade de stämmor, som förordat åtgärden, drunknat i den kör,
som fann planen motbjudande och otidsenlig. På den punkten hade
det inte lönat sig för herr Kekkonen eller regeringen att hota med
uppbrott för att få sin vilja igenom. Riksdagens obenägenhet att ånyo
upprätta ett departement, vars blotta namn framkallade föga angenäma minnen från gångna kristidsår, tillkännagavs så tydligt, att
regeringen nödgades anlita utvägen med en lag, avseende ministeriernas arbetsuppgifter, vilken gjorde det möjligt för socialdemokraterna
att uppnå den eftertraktade förstärkningen.
Man erinrar sig också att regeringens planer angående statens anskaffningscentral, vars uppgift skulle bli att högeligen statsmonopoli- 40- 523450 Svensk Tidskrift 1952 587
Dagens frågor
sera vissa inköp, mötte en mycket hård motvind i riksdagen. Ett projekt, utarbetat med tanke på den statliga apoteksverksamhetens utbyggnad, ledde till ett starkt uppbåd av kritiker både i och utanför
folkrepresentationen. Rätt symtomatiskt var att riksdagen upptog till
behandling några socialdemokratiska motionärers förslag att likställa
statsunderstöden till städernas folkskolor med bidragen till samma
skolor i köpingarna och landskommunerna; att en motion får denna
placering på den parlamentariska dagordningen är något rätt ovanligt
i Finland. Det märkliga inträffade vidare att riksdagen med en överväldigande majoritet, trots ivriga invändningar från olika ministrar,
inte minst från regeringschefen själv, accepterade ett förslag, som i
stort sett sammanföll med motionärernas krav.
statsminister Kekkonen kan, då han tänker på förhållandena inom
sitt eget parti, med en viss rätt erinra sig det antika härskarordet
om att hålla en varg i öronen. Ett par gånger har han lyckats betvinga
de oppositionella, men var och en som känner läget undrar, huru
många gånger samma trick – avgångshotet – kan komma till användning med avsedd effektivitet. Under den en vecka långa regeringskrisen i oktober fick statsministern i agrarpartiets äldsta och mest
auktoritativa språkrör, tidningen Ilkka i Vasa, inhämta att det vore
gagnlöst att sparka stubben därför att ett lass vält, alldenstund
olyckan även kan ha andra orsaker; detta var efter statsministerns
häftiga vidräkning den 19 oktober med oppositionen inom sin egen
grupp. Tidningen påtalade i samma ledande artikel, att statsministern
så gott som helt blundat för den socialdemokratiska koalitionsbroderns
illojala tilltag.
Det har också pågått en observerad polemik i agrarförbundets press
om partioppositionens rättigheter och skyldigheter. Den satakundensiska agrartidningen Lalli – namnet taget efter den västfinska bonde,
som enligt folktraditionen på Kjulo träsk mördade den förste främlingen i landet, d. v. s. biskop Henrik – påpekade att herr Kekkonen
nästa gång i vittnens närvaro måste mottaga en försäkran om de
oppositionella elementens lojalitet. Tidningen Ilkka genmälde att det
också är en uppgift att slå vakt om folkrepresentanternas kritikrätt
och parlamentariska frihet, även om vaksamheten avser egna gruppmedlemmar. Några faneder kan inte avfordras riksdagsmännen. Det
får inte heller bli fråga om att med fingrarna på partibibeln säga till
regeringsbildaren: »Bjud eller befall, vi lyda.» Det politiska arbetet
måste vara förbundet med prövning och eftertänksamhet, vilket innebär att kritiken också riktas mot män, som representera partiet. Någon
ovillkorlig lydnad skall man inte fordra av riksdagsmän, som utsetts
genom fria val, yttrade Ilkka i formuleringar, som hade en vidare
syftande adress än partikollegan Lalli.
Trots de tvenne fallsegrarna måste herr Kekkonen alltjämt räkna
med, att det finns en riksdagsvilja, som inte alltid kan övervinnas
och som kan komma med obehagliga överraskningar. Det ges påminnelser då och då från olika håll inom hans eget parti att mycket av
det, som regeringen gjort, varit varken lyckligt eller framsynt. Den
ministeriella suveräniteten har sina ganska tydligt skönjbara gränser.
588
~:.
Dagens frågor
President Presidentkandidaten Eisenhowers första och viktigaste
Eisenhower. uppgift blev att ena det parti som efter svåra strider
nominerat honom. Presidenten Eisenhowers viktigaste uppgift blir att
ena det amerikanska folket, att redan från första början framstå som
den samlande och kraftfulle ledare som det amerikanska folket behöver och önskar. Utan tvekan kommer han därvid att finna sin ställning stärkt av den överväldigande segern, både vad röstetalet beträffar
och i fråga om stöd från alla delar inom den amerikanska unionen,
inte minst från den traditionellt demokratiska Södern. Valkampanjen
var bitter och långvarig. Trots det gentlemannamässiga sätt på vilket
Stevenson erkände sig besegrad och uppmanade hela folket att »sluta
leden» bakom Eisenhower och trots den beredvillighet president Truman genast visade att lämna Eisenhower all tänkbar hjälp för att
underlätta regimskiftet återstår ännu mycken bitterhet. Dessutom är
den grupp inom det republikanska partiet både inflytelserik och talrik
som fortfarande anser att en orättfärdighet begicks, då senator Taft
fick ge vika för den politiske nykomlingen Eisenhower.
Efter tjugo år av oavbruten maktutövning står det demokratiska
partiet vid slutpunkten på en väg som kan karakteriseras med orden
Roosevelt-New Deal-Truman-Fair Deal. Stora svårigheter av rent
praktisk art möta vid republikanernas övertagande av makten. Det
beräknas att åtminstone 2000 tjänstemän inom den centrala förvaltningen skola lämna plats för republikanska efterträdare. Kandidater
saknas ingalunda – trots den ofta förvånansvärt låga avlöningen
äro befattningarna inom administrationen eftersträvade. Eisenhower
måste under en kort och hektisk tid fram till den 20 januari, då han
installeras i sitt nya ämbete, taga ställning till dessa både betydelsefulla och ömtåliga personfrågor. Utan erfarenhet från civil administration skall Eisenhower leda en förvaltning som sysselsätter mer än
2 1/2 miljon människor. Valet av rådgivare och medhjälpare är av
enorm betydelse.
Traditionellt kan en nyvald president räkna med att under den
första delen av mandatperioden inte möta allvarligare motstånd från
kongressens sida. Men tämligen snart tar denna presidentens s. k.
smekmånad slut, och folkrepresentationen, främst kanske den mäktiga
och självmedvetna senaten, börjar opponera. En stor del av det program som Truman gick till val på 1948, lyckades denne senare icke
genomföra på grund av kongressens motstånd.
Vad inrikespolitiken beträffar är bekämpandet av inflationen den
angelägnaste uppgiften. Demokraterna ha framför allt litat till priskontroll och inskränkningar i avtalsfriheten rörande löner. Den nya
republikanska administrationen kommer sannolikt att mera trygga sig
till penningpolitikens klassiska medel. Under valrörelsen framhöll
Eisenhower, att de statliga utgifterna skulle kunna skäras ner betydligt och att en skattesänkning vore möjlig. Den nuvarande budgeten har ett utgiftsbelopp på c:a 80 biljoner dollars och Eisenhower
var nog djärv att nämna, att en sänkning till 60 biljoner inom två år
vore tänkbar och rimlig. Ä ven om ansvaret för det budgetförslag som
läggs fram i januari nästa år helt och hållet åvilar Trumanregimen,
589
:~
~ ______________._~_.~———~~-·——~~–~–·-·_·__________________________
Dagens frdgor
kommer Eisenhower snart nog att konfronteras med en bister verklighet, då han skall förena löftena om sänkta statsutgifter med oförändrade förmåner. Den latenta motsättningen mellan Eisenhower och
Taftgruppen kan mycket väl bringas till en utlösning, då finansieringen av det omfattande amerikanska utrikespolitiska hjälpprogrammet aktualiseras.
U. S. A:s ledande roll i den fria världens försvar mot den kommunistiska diktaturen ställer oerhörda krav på den som skall stå i spetsen för världens mäktigaste nation. Till Eisenhowers mest positiva
egenskaper hör hans ofta omvittnade förmåga att skapa laganda och
samhörighetskänsla, att få människor att samarbeta. En god del av
hans framgångar under det andra världskriget och inom NATO förklaras av denna egenskap, vilken dessutom paras med en taktkänsla
och diplomatisk smidighet som är beundransvärd.
De utrikespolitiska problem som vänta den tillträdande presidenten
äro av sådan räckvidd, att Eisenhower måste ägna dem det mesta
av sin tid och kraft. (Och däri se demokraterna och de moderata republikanerna en stor fara då det öppnar vägen för en dominans inom
inrikespolitiken för Taftfalangen.) U. S. A:s relationer med Frankrike
äro kyligare än på länge, i England kan en tydlig antiamerikansk
tendens konstateras, särskilt inom Labours vänsterflygel, i många
andra Atlantpaktsstater är missnöjet med upprustningens bördor fullt
tydligt och de forna fienderna, Väst-Tyskland och Japan, erbjuda
med sin ökade självständighet nya och svårlösta problem. Men det
allt överskuggande är givetvis Korea-kriget.
Eisenhowers löfte i valkampanjens slutskede att, om han blev vald,
personligen bege sig till Korea och undersöka möjligheterna att bringa
kriget till ett »hederligt» slut gjorde uppenbarligen ett starkt intryck
på många amerikanska väljare. Det tragiska Korea-kriget, där U. S. A.
får bära en så oproportionerligt stor del av bördorna, oroar amerikanarna djupt. President Trumans beslutsamma ingripande för mer
än två år sedan, som sannolikt räddade större delen av Fjärran östern
från att falla i kommunisternas händer, utvecklade sig så små-
ningom till tröstlöst skyttegravskrig och ändlösa förhandlingar, medan
de amerikanska förlustsiffrorna sköto i höjden. Eisenhower lovade
inte fred i Korea men många trodde att han gjorde det. Hur kommer
opinionen att reagera om resan till Korea inte leder till någon på-
taglig framgång’ Ligger en utvidgning av kriget inom möjligheternas
ram, om ett ev. ultimatum till Kommunist-Kina att draga tillbaka
de »frivilliga» från Nord-Korea ej skulle ge avsett resultaU
Det blir en tung uppgift för Eisenhower att fatta de avgörande
besluten under trycket från den amerikanska opinionen och med den
hotande kommunistiska aggressionen och ett förödande tredje världskrig i perspektivet. Den amerikanska utrikespolitiken kommer sannolikt att ägna problemen i Asien ökad uppmärksamhet och det amerikanska hjälpprogrammet att utbyggas i denna del av världen. Men
samtidigt kommer säkerligen Eisenhowers personliga kännedom om
Europa att tillförsäkra Atlantpaktsstaterna allt det stöd som det är
ekonomiskt möjligt för U. S. A. att lämna.
590
Dagens frågor
En stor personlig popularitet – långt större än det republikanska
partiets – en allmän önskan om ett regimskifte och behovet av en
stark man med utrikespolitisk erfarenhet såsom president förde Eisenhower till seger. Presidenten Eisenhower har förutsättningarna att
bli generalen i Vita Huset som vinner freden.
Det amerikanska Det amerikanska tvåpartisystemet har visat sig äga
presidentvalet. en förvånande stabilitet. En bidragande orsak därtill är otvivelaktigt den elasticitet som utmärker både det demokratiska och det republikanska partiet. Så snart ett tredje parti visat sig
på allvar kunna appellera till väljarna har endera av partierna –
eller bägge – mer eller mindre fullständigt accepterat det program
som motiverade partiets existens och tvåpartisystemet har kunnat
bestå orubbat. Förekomsten av sinsemellan ofta mycket olika grupper
som samsas inom samma parti, exempelvis vad demokraterna beträffar
utpräglade vänstermän och höggradigt konservativa, för att icke säga
reaktionära, sydstatspolitiker, har bidragit till partiernas heterogena
struktur. Icke utan fog har det sagts, att U. S. A. har lika många demokratiska och lika många republikanska partier som det finns stater i
unionen. Vart fjärde år uppnås av politiska skäl en viss enighet och
under en intensiv och hektisk valkampanj fungerar tvåpartisystemet
tämligen tillfredsställande.
Det är emellertid tvivel underkastat vilket öde det republikanska
partiet, och därmed det traditionella tvåpartisystemet, gått till mötes,
om demokraternas tjugoåriga maktinnehav icke kunnat bringas till
ett slut. Efter motgången 1948, då en säker seger förbyttes i ett svidande nederlag, kämpade republikanerna desperat. Som kandidat hade
man förvärvat en av landets populäraste män, tidigare icke politiskt
engagerad men med en avsevärd utrikespolitisk erfarenhet.
General Eisenhower kom inte sina republikanska uppdragsgivares
förhoppningar på skam, han snarast överträffade dem. Med 33 miljoner
av sammanlagt 60 miljoner avgivna röster nådde han det högsta absoluta röstetal någon presidentkandidat någonsin uppnått. storleken av
hans majoritet har emellertid tidigare överträffats, exempelvis av
Roosevelt 1936, som då segrade med en majoritet av omkring llmiljoner röster. Med 442 av de 531 elektorsrösterna hemförde han 39 av de
48 staterna, men både Hoover 1928 och Roosevelt 1932, 1936 och 1940
lyckades erövra flera elektorsröster än Eisenhower i år. Det typiska
i Eisenhowers seger är dess karaktär av personlig framgång. Det republikanska partiet lyckades blott med ett nödrop vinna majoritet i
kongressen.
I den betydelsefulla senaten är den republikanska majoriteten den
minsta tänkbara, 48 mot 47 och en oberoende. Skulle den sistnämnde,
den som republikan valde senator Morse, vilken som en protest mot
Eisenhowers kompromiss med det republikanska partiets högerflygel
under ledning av senator Taft förklarade sig som »oberoende republikan» mitt under valrörelsen, övergå till det demokratiska lägret blir
det den republikanske vicepresidenten som i egenskap av senatens
591
l .
Dagens frågor
talman får fälla avgörandet. I representanthuset är den republikanska
majoriteten också synnerligen knapp med 221 platser av 435.
Franklin D. Roosevelt grundade sina och det demokratiska partiets
upprepade segrar på koalition mellan arbetare och bönder samt på
»the Solid South». Dessutom stödde han sig på de av republikanerna
så fruktade »politiska maskinerna» i storstäderna som med effektivitet
och precision organiserade och levererade de erforderliga majoriteterna. 1948 kunde Truman, trots förlusten av fyra sydstater, vilka
revolterade mot det demokratiska partiet och nominerade en egen
kandidat, fortfarande hålla samman arbetare och bönder och hemföra
segern.
Eisenhower lyckades med vad knappast någon på allvar tilltrott
honom, att erövra flera av sydstaterna, bland dem Texas och Florida.
Bland bönderna fick han stöd från stora grupper som tidigare vunnits:
för demokraternas jordbrukarvänliga politik och bland arbetarna inhöstade han uppenbarligen vissa framgångar trots att de fackliga
landsorganisationerna tagit parti för demokraternas kandidat Stevenson. Den klassolidaritet som på många håll i Europa bär upp mäktiga
socialdemokratiska partier, väsentligen stödda av industriarbetarna,
är icke samma dominerande faktor i U. S. A. Av alla de betydelsefulla
minoritetsgrupperna, som ofta ha en utslagsgivande ställning i skilda
delstater, förefaller det som om det endast vore negerrösterna som så
gott som helt tillfallit demokraterna.
Valkampanjen var utomordentligt intensiv. På grund av att demokraterna lancerade en man som för den stora massan amerikanare
var totalt okänd såg sig de demokratiska valmakarna nödsakade att
starta kampanjen tidigare än vanligt. Större delen av augusti och
september månader ägnades åt att göra Stevenson känd över hela
landet, främst med televisionens hjälp. Trots de ökade möjligheterna
för den politiska propagandan att komma i kontakt med den enskilda
väljaren som begagnandet av television innebär, fortgick likafullt de
traditionella talarturneerna över hela kontinenten. Icke minst televisionsutsändningarna bidrogo till att driva partiernas valutgifter i
höjden, och en tillförlitlig uppskattning ger vid handen att de totala
kostnaderna torde ha uppgått till den fantastiska summan av 75 miljoner dollars.
Eisenhower och Stevenson voro givetvis valkampanjens huvudaktö-
rer men stundom spelades huvudrollen av helt andra politiker. Sedan
Eisenhower och Taft kommit till en överenskommelse engagerade sig
Taft ivrigt i kampanjen och företog omfattande talarturneer, främst
i den fortfarande på många håll isolationistiska Mellanvästern. President Truman kopierade sina »whistlestop»-resor från år 1948 och sparade icke någon möda under sina försök att diskreditera Eisenhower.
Truman får nog anses vara den i första rummet skyldige till att
striden i sitt slutskede fördes med en bitterhet och på en nivå som
få väntat sig några månader tidigare. Måhända kunde Truman åberopa goda taktiska skäl för att angripa Eisenhower på det demagogiska och hänsynslösa sätt som skedde, särskilt med tanke på den
gentlemannamässiga attityd som Stevenson gjort till sin. Men många
592
~· ~~-~~~——–
Dagens frågor
funno det upprörande att landets president tillät sig att uppträda så
mot den man som han tidigare varit beredd att varmt förorda som
presidentkandidat.
Förutom Taft och Truman bör även republikanernas kandidat till
vicepresidentposten, senator Nixon, nämnas bland dem som kunde
konkurrera med presidentkandidaterna om väljarnas intresse. DemoKraternas vicepresidentkandidat Sparkman blev aldrig den nationellt
kände figur som Nixon lyckades bli. Men så hade han ju heller icke
anledning att i en radio- och televisionsutsändning över hela landet
närmare förklara sig rörande förekomsten av en speciell privat fond
för politiska ändamål. Nixons tårdrypande men skickliga strid till
försvar för en hotad politisk framtid var en av valrörelsens mest
dramatiska episoder och inledde dessutom det lätt löjeväckande offentliggörandet av huvudkandidaternas ekonomiska förhållanden.
En icke obetydlig roll spelade den ökände republikanska senatorn
McCarthy, som Eisenhower av partitaktiska skäl ansåg sig tvungen
att acceptera. I ett framträdande en vecka före valet beskyllde han
både Stevenson och en rad av Stevensons rådgivare för prokommunistiska ställningstaganden i ett anförande som vimlade av förvrängningar och rena förfalskningar. Under senare år har McCarthy tagit
jakten på kommunistsympatisörer på entreprenad. Det skall bli intressant att se åt vilket håll han kommer att vända sin aktivitet när
han inte längre kan anklaga administrationen för släpphänthet mot
kommunisterna med samma frenesi som tidigare. Många intellektuella
frukta att han skall börja angripa universiteten och söka inskränka
den fria forskningen.
Valets huvudfrågor kan i korthet sägas ha varit: Koreakriget, kommunismen inom och utom U. S. A., korruptionen i förvaltningen, inflationen och skatterna. Republikanerna befunno sig mestadels på
·offensiven och tycktes vilja lägga skulden på demokraterna för i varje
fall inflationen och de höga skatterna samt naturligtvis för den korruption i Washington mot vilken Eisenhower riktade sitt »korståg».
Atombombspionaget fick Trumanregimen likaså klä skott för och mer
eller mindre direkt skylldes till slut även Koreakriget på denna. Demokraterna försvarade sig antingen genom att säga att bägge partierna
varit ense om den politik som förts eller också genom att bagatellisera
besvärande fakta. Republikanernas krav på ett systemskifte möttes
med varningar för depression, arbetslöshet och minskade sociala förmåner.
Guvernör Stevenson gjorde en utomordentligt förnämlig insats. Icke
någon demokratisk kandidat, vem han än varit, hade sannolikt kunnat
förhindra Eisenhowers seger. Av taktiska skäl avstod Stevenson icke
från att ta upp impopulära frågor. I Södern försvarade han demokraternas ståndpunkt i fråga om civil rights och den federala äganderätten till den s. k. tidelandsoljan, i Mellanvästern angrep han isolationism och McCarthyism. Humoristisk och utpräglat intellektuell förde
han en kampanj efter sitt eget huvud men kämpade en hopplös kamp
mot den enorma popularitet Eisenhower åtnjöt i så gott som alla läger,
inte minst bland kvinnorna. Stevenson lovade icke någon snar och
593
~,F,~,~
”·\
Dagens frågor
lätt lösning av Koreakonflikten, någon av hans talförfattare kom inte
på iden att föreslå en resa till Korea. Kanske överskattade han
stundom sin publik. Men det tillhör nu de mest sympatiska misstag
en politiker kan göra sig skyldig till.
I det tal i vilket Stevenson accepterade demokraternas nominering
till presidentkandidat uttalade han, att han betraktade den kommande
kampanjen som ett tillfälle att »höja och uppfostra» det amerikanska
folket. Med sin hederlighet och ärlighet skapade han gynnsamma förutsättningar för den reorganisation som förestår inom det demokratiska partiet. Republikanernas seger var följden av en enda mans
enastående popularitet och det demokratiska partiet är fortfarande
en betydande maktfaktor.
Boston i november. Lennart Blom.
594
————————————-·——–
DAGENS FRÅGOR
Den finländska Hösten 1952 har det i Finland talats mycket om nödriksdagsviljan. vändigheten att stärka partidisciplinen och göra de i
regeringen företrädda grupperna lyhörda för den sittande ministärens
maningar och förslag. Ett faktum är nämligen att ministären Kekkonen haft allvarliga bekymmer med oppositionen inom regeringschefens egen grupp och att inte heller socialdemokraterna utanför ministären ådagalagt den rätta följsamheten i fråga om de styrandes
intentioner.
Visserligen har statsminister Kekkonen vid två tillfällen under detta
år, i mars och i oktober, genom snabba och aggressiva grepp tvungit
de genstörtiga inom bondeförbundet till tystnad och underkastelse,
men det förefaller som om botgöringens tyngdpunkt mera hade varit
förlagd till confessio oris än till contritio cordis och satisfactio operis.
Av en del uttalanden i agrarbladen att döma har hjärtats förkrosselse
inte varit allmän och tillfyllestgörelsen genom goda gärningar har
knappast gått fri från anmärkningar. Till och med beträffande munnens bekännelse har oppositionella röster låtit höra sig i småbondeskogen. Detsamma kan sägas om socialdemokraterna under förutsättning att avvikelserna icke riktats mot dogmatiskt förankrade trossatser eller odisputabla fackföreningskrav.
Den finländska riksdagskrönikan hösten 1952 ger ett antal belägg
för uppfattningen, att folkrepresentationen ännu inte blivit reducerad
till ett transportföretag, som blott vidare befordrar av regeringen
gjorda beställningar. Då det i september ansågs vara en viktig statsuppgift att ge landet en folkförsörjningsminister – posten skulle beklädas av en socialdemokrat i syfte att öka den socialdemokratiska
representationen i enlighet med det samarbetsavtal som ingicks hösten
1951 – så sade riksdagens majoritet, med statsutskottet i spetsen, bestämt ifrån, att arrangemanget var omöjligt. I den föregående pressdebatten hade de stämmor, som förordat åtgärden, drunknat i den kör,
som fann planen motbjudande och otidsenlig. På den punkten hade
det inte lönat sig för herr Kekkonen eller regeringen att hota med
uppbrott för att få sin vilja igenom. Riksdagens obenägenhet att ånyo
upprätta ett departement, vars blotta namn framkallade föga angenäma minnen från gångna kristidsår, tillkännagavs så tydligt, att
regeringen nödgades anlita utvägen med en lag, avseende ministeriernas arbetsuppgifter, vilken gjorde det möjligt för socialdemokraterna
att uppnå den eftertraktade förstärkningen.
Man erinrar sig också att regeringens planer angående statens anskaffningscentral, vars uppgift skulle bli att högeligen statsmonopoli- 40- 523450 Svensk Tidskrift 1952 587
Dagens frågor
sera vissa inköp, mötte en mycket hård motvind i riksdagen. Ett projekt, utarbetat med tanke på den statliga apoteksverksamhetens utbyggnad, ledde till ett starkt uppbåd av kritiker både i och utanför
folkrepresentationen. Rätt symtomatiskt var att riksdagen upptog till
behandling några socialdemokratiska motionärers förslag att likställa
statsunderstöden till städernas folkskolor med bidragen till samma
skolor i köpingarna och landskommunerna; att en motion får denna
placering på den parlamentariska dagordningen är något rätt ovanligt
i Finland. Det märkliga inträffade vidare att riksdagen med en överväldigande majoritet, trots ivriga invändningar från olika ministrar,
inte minst från regeringschefen själv, accepterade ett förslag, som i
stort sett sammanföll med motionärernas krav.
statsminister Kekkonen kan, då han tänker på förhållandena inom
sitt eget parti, med en viss rätt erinra sig det antika härskarordet
om att hålla en varg i öronen. Ett par gånger har han lyckats betvinga
de oppositionella, men var och en som känner läget undrar, huru
många gånger samma trick – avgångshotet – kan komma till användning med avsedd effektivitet. Under den en vecka långa regeringskrisen i oktober fick statsministern i agrarpartiets äldsta och mest
auktoritativa språkrör, tidningen Ilkka i Vasa, inhämta att det vore
gagnlöst att sparka stubben därför att ett lass vält, alldenstund
olyckan även kan ha andra orsaker; detta var efter statsministerns
häftiga vidräkning den 19 oktober med oppositionen inom sin egen
grupp. Tidningen påtalade i samma ledande artikel, att statsministern
så gott som helt blundat för den socialdemokratiska koalitionsbroderns
illojala tilltag.
Det har också pågått en observerad polemik i agrarförbundets press
om partioppositionens rättigheter och skyldigheter. Den satakundensiska agrartidningen Lalli – namnet taget efter den västfinska bonde,
som enligt folktraditionen på Kjulo träsk mördade den förste främlingen i landet, d. v. s. biskop Henrik – påpekade att herr Kekkonen
nästa gång i vittnens närvaro måste mottaga en försäkran om de
oppositionella elementens lojalitet. Tidningen Ilkka genmälde att det
också är en uppgift att slå vakt om folkrepresentanternas kritikrätt
och parlamentariska frihet, även om vaksamheten avser egna gruppmedlemmar. Några faneder kan inte avfordras riksdagsmännen. Det
får inte heller bli fråga om att med fingrarna på partibibeln säga till
regeringsbildaren: »Bjud eller befall, vi lyda.» Det politiska arbetet
måste vara förbundet med prövning och eftertänksamhet, vilket innebär att kritiken också riktas mot män, som representera partiet. Någon
ovillkorlig lydnad skall man inte fordra av riksdagsmän, som utsetts
genom fria val, yttrade Ilkka i formuleringar, som hade en vidare
syftande adress än partikollegan Lalli.
Trots de tvenne fallsegrarna måste herr Kekkonen alltjämt räkna
med, att det finns en riksdagsvilja, som inte alltid kan övervinnas
och som kan komma med obehagliga överraskningar. Det ges påminnelser då och då från olika håll inom hans eget parti att mycket av
det, som regeringen gjort, varit varken lyckligt eller framsynt. Den
ministeriella suveräniteten har sina ganska tydligt skönjbara gränser.
588
~:.
Dagens frågor
President Presidentkandidaten Eisenhowers första och viktigaste
Eisenhower. uppgift blev att ena det parti som efter svåra strider
nominerat honom. Presidenten Eisenhowers viktigaste uppgift blir att
ena det amerikanska folket, att redan från första början framstå som
den samlande och kraftfulle ledare som det amerikanska folket behöver och önskar. Utan tvekan kommer han därvid att finna sin ställning stärkt av den överväldigande segern, både vad röstetalet beträffar
och i fråga om stöd från alla delar inom den amerikanska unionen,
inte minst från den traditionellt demokratiska Södern. Valkampanjen
var bitter och långvarig. Trots det gentlemannamässiga sätt på vilket
Stevenson erkände sig besegrad och uppmanade hela folket att »sluta
leden» bakom Eisenhower och trots den beredvillighet president Truman genast visade att lämna Eisenhower all tänkbar hjälp för att
underlätta regimskiftet återstår ännu mycken bitterhet. Dessutom är
den grupp inom det republikanska partiet både inflytelserik och talrik
som fortfarande anser att en orättfärdighet begicks, då senator Taft
fick ge vika för den politiske nykomlingen Eisenhower.
Efter tjugo år av oavbruten maktutövning står det demokratiska
partiet vid slutpunkten på en väg som kan karakteriseras med orden
Roosevelt-New Deal-Truman-Fair Deal. Stora svårigheter av rent
praktisk art möta vid republikanernas övertagande av makten. Det
beräknas att åtminstone 2000 tjänstemän inom den centrala förvaltningen skola lämna plats för republikanska efterträdare. Kandidater
saknas ingalunda – trots den ofta förvånansvärt låga avlöningen
äro befattningarna inom administrationen eftersträvade. Eisenhower
måste under en kort och hektisk tid fram till den 20 januari, då han
installeras i sitt nya ämbete, taga ställning till dessa både betydelsefulla och ömtåliga personfrågor. Utan erfarenhet från civil administration skall Eisenhower leda en förvaltning som sysselsätter mer än
2 1/2 miljon människor. Valet av rådgivare och medhjälpare är av
enorm betydelse.
Traditionellt kan en nyvald president räkna med att under den
första delen av mandatperioden inte möta allvarligare motstånd från
kongressens sida. Men tämligen snart tar denna presidentens s. k.
smekmånad slut, och folkrepresentationen, främst kanske den mäktiga
och självmedvetna senaten, börjar opponera. En stor del av det program som Truman gick till val på 1948, lyckades denne senare icke
genomföra på grund av kongressens motstånd.
Vad inrikespolitiken beträffar är bekämpandet av inflationen den
angelägnaste uppgiften. Demokraterna ha framför allt litat till priskontroll och inskränkningar i avtalsfriheten rörande löner. Den nya
republikanska administrationen kommer sannolikt att mera trygga sig
till penningpolitikens klassiska medel. Under valrörelsen framhöll
Eisenhower, att de statliga utgifterna skulle kunna skäras ner betydligt och att en skattesänkning vore möjlig. Den nuvarande budgeten har ett utgiftsbelopp på c:a 80 biljoner dollars och Eisenhower
var nog djärv att nämna, att en sänkning till 60 biljoner inom två år
vore tänkbar och rimlig. Ä ven om ansvaret för det budgetförslag som
läggs fram i januari nästa år helt och hållet åvilar Trumanregimen,
589
:~
~ ______________._~_.~———~~-·——~~–~–·-·_·__________________________
Dagens frdgor
kommer Eisenhower snart nog att konfronteras med en bister verklighet, då han skall förena löftena om sänkta statsutgifter med oförändrade förmåner. Den latenta motsättningen mellan Eisenhower och
Taftgruppen kan mycket väl bringas till en utlösning, då finansieringen av det omfattande amerikanska utrikespolitiska hjälpprogrammet aktualiseras.
U. S. A:s ledande roll i den fria världens försvar mot den kommunistiska diktaturen ställer oerhörda krav på den som skall stå i spetsen för världens mäktigaste nation. Till Eisenhowers mest positiva
egenskaper hör hans ofta omvittnade förmåga att skapa laganda och
samhörighetskänsla, att få människor att samarbeta. En god del av
hans framgångar under det andra världskriget och inom NATO förklaras av denna egenskap, vilken dessutom paras med en taktkänsla
och diplomatisk smidighet som är beundransvärd.
De utrikespolitiska problem som vänta den tillträdande presidenten
äro av sådan räckvidd, att Eisenhower måste ägna dem det mesta
av sin tid och kraft. (Och däri se demokraterna och de moderata republikanerna en stor fara då det öppnar vägen för en dominans inom
inrikespolitiken för Taftfalangen.) U. S. A:s relationer med Frankrike
äro kyligare än på länge, i England kan en tydlig antiamerikansk
tendens konstateras, särskilt inom Labours vänsterflygel, i många
andra Atlantpaktsstater är missnöjet med upprustningens bördor fullt
tydligt och de forna fienderna, Väst-Tyskland och Japan, erbjuda
med sin ökade självständighet nya och svårlösta problem. Men det
allt överskuggande är givetvis Korea-kriget.
Eisenhowers löfte i valkampanjens slutskede att, om han blev vald,
personligen bege sig till Korea och undersöka möjligheterna att bringa
kriget till ett »hederligt» slut gjorde uppenbarligen ett starkt intryck
på många amerikanska väljare. Det tragiska Korea-kriget, där U. S. A.
får bära en så oproportionerligt stor del av bördorna, oroar amerikanarna djupt. President Trumans beslutsamma ingripande för mer
än två år sedan, som sannolikt räddade större delen av Fjärran östern
från att falla i kommunisternas händer, utvecklade sig så små-
ningom till tröstlöst skyttegravskrig och ändlösa förhandlingar, medan
de amerikanska förlustsiffrorna sköto i höjden. Eisenhower lovade
inte fred i Korea men många trodde att han gjorde det. Hur kommer
opinionen att reagera om resan till Korea inte leder till någon på-
taglig framgång’ Ligger en utvidgning av kriget inom möjligheternas
ram, om ett ev. ultimatum till Kommunist-Kina att draga tillbaka
de »frivilliga» från Nord-Korea ej skulle ge avsett resultaU
Det blir en tung uppgift för Eisenhower att fatta de avgörande
besluten under trycket från den amerikanska opinionen och med den
hotande kommunistiska aggressionen och ett förödande tredje världskrig i perspektivet. Den amerikanska utrikespolitiken kommer sannolikt att ägna problemen i Asien ökad uppmärksamhet och det amerikanska hjälpprogrammet att utbyggas i denna del av världen. Men
samtidigt kommer säkerligen Eisenhowers personliga kännedom om
Europa att tillförsäkra Atlantpaktsstaterna allt det stöd som det är
ekonomiskt möjligt för U. S. A. att lämna.
590
Dagens frågor
En stor personlig popularitet – långt större än det republikanska
partiets – en allmän önskan om ett regimskifte och behovet av en
stark man med utrikespolitisk erfarenhet såsom president förde Eisenhower till seger. Presidenten Eisenhower har förutsättningarna att
bli generalen i Vita Huset som vinner freden.
Det amerikanska Det amerikanska tvåpartisystemet har visat sig äga
presidentvalet. en förvånande stabilitet. En bidragande orsak därtill är otvivelaktigt den elasticitet som utmärker både det demokratiska och det republikanska partiet. Så snart ett tredje parti visat sig
på allvar kunna appellera till väljarna har endera av partierna –
eller bägge – mer eller mindre fullständigt accepterat det program
som motiverade partiets existens och tvåpartisystemet har kunnat
bestå orubbat. Förekomsten av sinsemellan ofta mycket olika grupper
som samsas inom samma parti, exempelvis vad demokraterna beträffar
utpräglade vänstermän och höggradigt konservativa, för att icke säga
reaktionära, sydstatspolitiker, har bidragit till partiernas heterogena
struktur. Icke utan fog har det sagts, att U. S. A. har lika många demokratiska och lika många republikanska partier som det finns stater i
unionen. Vart fjärde år uppnås av politiska skäl en viss enighet och
under en intensiv och hektisk valkampanj fungerar tvåpartisystemet
tämligen tillfredsställande.
Det är emellertid tvivel underkastat vilket öde det republikanska
partiet, och därmed det traditionella tvåpartisystemet, gått till mötes,
om demokraternas tjugoåriga maktinnehav icke kunnat bringas till
ett slut. Efter motgången 1948, då en säker seger förbyttes i ett svidande nederlag, kämpade republikanerna desperat. Som kandidat hade
man förvärvat en av landets populäraste män, tidigare icke politiskt
engagerad men med en avsevärd utrikespolitisk erfarenhet.
General Eisenhower kom inte sina republikanska uppdragsgivares
förhoppningar på skam, han snarast överträffade dem. Med 33 miljoner
av sammanlagt 60 miljoner avgivna röster nådde han det högsta absoluta röstetal någon presidentkandidat någonsin uppnått. storleken av
hans majoritet har emellertid tidigare överträffats, exempelvis av
Roosevelt 1936, som då segrade med en majoritet av omkring llmiljoner röster. Med 442 av de 531 elektorsrösterna hemförde han 39 av de
48 staterna, men både Hoover 1928 och Roosevelt 1932, 1936 och 1940
lyckades erövra flera elektorsröster än Eisenhower i år. Det typiska
i Eisenhowers seger är dess karaktär av personlig framgång. Det republikanska partiet lyckades blott med ett nödrop vinna majoritet i
kongressen.
I den betydelsefulla senaten är den republikanska majoriteten den
minsta tänkbara, 48 mot 47 och en oberoende. Skulle den sistnämnde,
den som republikan valde senator Morse, vilken som en protest mot
Eisenhowers kompromiss med det republikanska partiets högerflygel
under ledning av senator Taft förklarade sig som »oberoende republikan» mitt under valrörelsen, övergå till det demokratiska lägret blir
det den republikanske vicepresidenten som i egenskap av senatens
591
l .
Dagens frågor
talman får fälla avgörandet. I representanthuset är den republikanska
majoriteten också synnerligen knapp med 221 platser av 435.
Franklin D. Roosevelt grundade sina och det demokratiska partiets
upprepade segrar på koalition mellan arbetare och bönder samt på
»the Solid South». Dessutom stödde han sig på de av republikanerna
så fruktade »politiska maskinerna» i storstäderna som med effektivitet
och precision organiserade och levererade de erforderliga majoriteterna. 1948 kunde Truman, trots förlusten av fyra sydstater, vilka
revolterade mot det demokratiska partiet och nominerade en egen
kandidat, fortfarande hålla samman arbetare och bönder och hemföra
segern.
Eisenhower lyckades med vad knappast någon på allvar tilltrott
honom, att erövra flera av sydstaterna, bland dem Texas och Florida.
Bland bönderna fick han stöd från stora grupper som tidigare vunnits:
för demokraternas jordbrukarvänliga politik och bland arbetarna inhöstade han uppenbarligen vissa framgångar trots att de fackliga
landsorganisationerna tagit parti för demokraternas kandidat Stevenson. Den klassolidaritet som på många håll i Europa bär upp mäktiga
socialdemokratiska partier, väsentligen stödda av industriarbetarna,
är icke samma dominerande faktor i U. S. A. Av alla de betydelsefulla
minoritetsgrupperna, som ofta ha en utslagsgivande ställning i skilda
delstater, förefaller det som om det endast vore negerrösterna som så
gott som helt tillfallit demokraterna.
Valkampanjen var utomordentligt intensiv. På grund av att demokraterna lancerade en man som för den stora massan amerikanare
var totalt okänd såg sig de demokratiska valmakarna nödsakade att
starta kampanjen tidigare än vanligt. Större delen av augusti och
september månader ägnades åt att göra Stevenson känd över hela
landet, främst med televisionens hjälp. Trots de ökade möjligheterna
för den politiska propagandan att komma i kontakt med den enskilda
väljaren som begagnandet av television innebär, fortgick likafullt de
traditionella talarturneerna över hela kontinenten. Icke minst televisionsutsändningarna bidrogo till att driva partiernas valutgifter i
höjden, och en tillförlitlig uppskattning ger vid handen att de totala
kostnaderna torde ha uppgått till den fantastiska summan av 75 miljoner dollars.
Eisenhower och Stevenson voro givetvis valkampanjens huvudaktö-
rer men stundom spelades huvudrollen av helt andra politiker. Sedan
Eisenhower och Taft kommit till en överenskommelse engagerade sig
Taft ivrigt i kampanjen och företog omfattande talarturneer, främst
i den fortfarande på många håll isolationistiska Mellanvästern. President Truman kopierade sina »whistlestop»-resor från år 1948 och sparade icke någon möda under sina försök att diskreditera Eisenhower.
Truman får nog anses vara den i första rummet skyldige till att
striden i sitt slutskede fördes med en bitterhet och på en nivå som
få väntat sig några månader tidigare. Måhända kunde Truman åberopa goda taktiska skäl för att angripa Eisenhower på det demagogiska och hänsynslösa sätt som skedde, särskilt med tanke på den
gentlemannamässiga attityd som Stevenson gjort till sin. Men många
592
~· ~~-~~~——–
Dagens frågor
funno det upprörande att landets president tillät sig att uppträda så
mot den man som han tidigare varit beredd att varmt förorda som
presidentkandidat.
Förutom Taft och Truman bör även republikanernas kandidat till
vicepresidentposten, senator Nixon, nämnas bland dem som kunde
konkurrera med presidentkandidaterna om väljarnas intresse. DemoKraternas vicepresidentkandidat Sparkman blev aldrig den nationellt
kände figur som Nixon lyckades bli. Men så hade han ju heller icke
anledning att i en radio- och televisionsutsändning över hela landet
närmare förklara sig rörande förekomsten av en speciell privat fond
för politiska ändamål. Nixons tårdrypande men skickliga strid till
försvar för en hotad politisk framtid var en av valrörelsens mest
dramatiska episoder och inledde dessutom det lätt löjeväckande offentliggörandet av huvudkandidaternas ekonomiska förhållanden.
En icke obetydlig roll spelade den ökände republikanska senatorn
McCarthy, som Eisenhower av partitaktiska skäl ansåg sig tvungen
att acceptera. I ett framträdande en vecka före valet beskyllde han
både Stevenson och en rad av Stevensons rådgivare för prokommunistiska ställningstaganden i ett anförande som vimlade av förvrängningar och rena förfalskningar. Under senare år har McCarthy tagit
jakten på kommunistsympatisörer på entreprenad. Det skall bli intressant att se åt vilket håll han kommer att vända sin aktivitet när
han inte längre kan anklaga administrationen för släpphänthet mot
kommunisterna med samma frenesi som tidigare. Många intellektuella
frukta att han skall börja angripa universiteten och söka inskränka
den fria forskningen.
Valets huvudfrågor kan i korthet sägas ha varit: Koreakriget, kommunismen inom och utom U. S. A., korruptionen i förvaltningen, inflationen och skatterna. Republikanerna befunno sig mestadels på
·offensiven och tycktes vilja lägga skulden på demokraterna för i varje
fall inflationen och de höga skatterna samt naturligtvis för den korruption i Washington mot vilken Eisenhower riktade sitt »korståg».
Atombombspionaget fick Trumanregimen likaså klä skott för och mer
eller mindre direkt skylldes till slut även Koreakriget på denna. Demokraterna försvarade sig antingen genom att säga att bägge partierna
varit ense om den politik som förts eller också genom att bagatellisera
besvärande fakta. Republikanernas krav på ett systemskifte möttes
med varningar för depression, arbetslöshet och minskade sociala förmåner.
Guvernör Stevenson gjorde en utomordentligt förnämlig insats. Icke
någon demokratisk kandidat, vem han än varit, hade sannolikt kunnat
förhindra Eisenhowers seger. Av taktiska skäl avstod Stevenson icke
från att ta upp impopulära frågor. I Södern försvarade han demokraternas ståndpunkt i fråga om civil rights och den federala äganderätten till den s. k. tidelandsoljan, i Mellanvästern angrep han isolationism och McCarthyism. Humoristisk och utpräglat intellektuell förde
han en kampanj efter sitt eget huvud men kämpade en hopplös kamp
mot den enorma popularitet Eisenhower åtnjöt i så gott som alla läger,
inte minst bland kvinnorna. Stevenson lovade icke någon snar och
593
~,F,~,~
”·\
Dagens frågor
lätt lösning av Koreakonflikten, någon av hans talförfattare kom inte
på iden att föreslå en resa till Korea. Kanske överskattade han
stundom sin publik. Men det tillhör nu de mest sympatiska misstag
en politiker kan göra sig skyldig till.
I det tal i vilket Stevenson accepterade demokraternas nominering
till presidentkandidat uttalade han, att han betraktade den kommande
kampanjen som ett tillfälle att »höja och uppfostra» det amerikanska
folket. Med sin hederlighet och ärlighet skapade han gynnsamma förutsättningar för den reorganisation som förestår inom det demokratiska partiet. Republikanernas seger var följden av en enda mans
enastående popularitet och det demokratiska partiet är fortfarande
en betydande maktfaktor.
Boston i november. Lennart Blom.
594
————————————-·——–