Churchill och Europa
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
,; ’
\
..
CHURCHILL OCH EUROPA
Au överste RAGNAR SMITH
NÄR Churchill och torypartiet kom till makten, väckte det på
sina håll förvåning – bland kontinentens federalister besvikelse
– att regeringsskiftet medförde så liten ändring i Storbritanniens
europeiska politik. Alltifrån Zurichtalet 1946 hade Churchill framstått som den europeiska enhetens föregångsman. När han som
efterföljansvärt exempel nämnde 1940 års försök att skapa en
fransk-brittisk union, kunde man ju knappast tro annat än att
han åsyftade ett federalt Europa, även omfattande Storbritannien.
Vid andra tillfällen hade han uttryckt sig försiktigare och skjutit
den rent kontinentala koordinationen i förgrunden. Mången fann
dock skillnaden mellan ord och handling väl stor. Först genom
Edenplanen har motsatserna fått sin förklaring.
Det brukar sägas, att brittisk utrikespolitik är grundad på faktiska behov och att alla regeringar därför med eller mot sin vilja
måste följa ungefär samma linjer. Man finner också lätt, att partierna mindre kritiserar varandras ståndpunkter än oförmågan
att hävda dem och därmed främja rikets bästa. Man slåss inte om
politikens mål men desto mer om taktiken.
Storbritanniens politik präglas av landets dubbelställning, så-
som dels betydelsefull medlem av det europeiska statssystemet,
dels ledande makt inom ett världsomspännande samvälde. Skall
föreningsbanden med grannfolken eller med dominierna ges företräde~ Att Europas och samväldets krav stundom råkar i konflikt,
är blott alltför tydligt. Detta har länge utgjort britternas stora
problem.
Samväldet vilar på ekonomisk och militär intressegemenskap.
Liksom dominierna, numera moderlandets borgenärer, är måna
om dettas solvens, är den brittiska industrien beroende av dominiernas och koloniernas råvaror. Om Storbritannien ej längre kan
garantera sina forna lydländers försvar, så blir detta dock väsent- 18
Churchill och Europa
ligt svårare utan brittisk hjälp. Ett villkor för att sådan skall
kunna lämnas är i sin tur ett effektivt bassystem på sistnämnda
länders mark.
Den ekonomiska krisen – och särskilt den alltmer hårdnande
konkurrens som möter engelsk exportindustri på världsmarknaden
– har gjort det till en öppen fråga, hur länge en 50-miljonersnation skall kunna finna sitt uppehälle på de brittiska öarna, vilkas livsmedelsproduktion blott räcker för hälften så många innebyggare. Detta har väckt tanken på en omfattande folköverflyttning till samväldets transoceana delar. Att Engelska kanalen ej
längre skyddar mot varje fara var en av andra världskrigets
smärtsammaste erfarenheter för det engelska folket. Nu har hotet
från ryska atombomber och raketvapen aktualiserat bekymren.
En stor del av krigsindustrien har därför överförts till Australien
och Canada. Om något måste ju dessa föreslagna eller redan genomförda omgrupperingar understryka samväldeskravens betydelse.
För varje år har de engelska partierna allt enigare hyllat regeln
>)samväldet främst» och avvisat den europeiska federalismens inviter. Konservativa och liberaler har ogillat labours förutfattade
mening mot samarbete med icke-socialistiska stater, men i sak
har man väsentligen kommit till samma resultat. Svårigheterna
att i den tänkta Europaarmen direkt inordna brittiska stridskrafter – med dessas vidsträckta uppgifter i främmande världsdelar
-har för varje engelsman legat i öppen dag. Om labour betraktat
schurnanplanens kol- och stålpool som en kapitalistisk kartell, vilken måste befaras sänka de engelska arbetarnas löner, så har de
andra partierna inte varit mindre oroliga för den egna industriens
livsmöjligheter inom en sådan sammanslutnings ram. Att för
Europas skull avstå från suveräniteten, ter sig mindre lockande
för ett folk med britternas intressen »over the seven seas». Man
vet, att landets öde är förenat med det övriga Europas, men handlingsfriheten vill man ännu bevara.
I vad mån engelsmännens betänkligheter ökats genom fruktan
för fransk dominans, är svårt att avgöra. Så mycket säkrare är,
att Storbritanniens behov av direkt samverkan med USA spelat
en stor roll. Mången anser detta samarbete viktigare än det
europeiska. I varje fall ställer sig synpunkterna på de atlantiska
förbindelserna ofta olika norr och söder om Engelska kanalen, och
därför vill man i London behålla en fri och obunden ställning.
19
; ’
l
Ragnar Smith
Enligt Edens ord önskar Storbritannien på sitt särskilda siitt tjäna
den atlantiska gemenskapen.
Edenplanen innebär, att de organ, som skall utöva Europaarmens och Schumanpoolens politiska överledning, anslutas till
Europarådet. Rent militärt är Europaarmen avsedd att underställas Atlantstyrkornas överbefälhavare. De frågor beträffande
denna arme, som man i Strasbourg – åtminstone i samrådets
form- kan tänkas handlägga, ligger mest på det administrativa
planet. Naturligtvis kan dock även dessa, såsom berörande en försvarsorganisations uppbyggnad och underhåll, få militär betydelse. Hur förhållandet mellan Europarådet och de »begränsade
gemenskaperna» i detalj skall utformas, är ett svårlöst problem.
Här går meningarna ännu i sär.
Planen utgör en syntes av de faktorer, som hestämt torypartiets
inställning. Den avspeglar intresset för västeuropeisk integration
och önskan att stödja denna – men även farhågorna för att låta
Storhritannien självt organisatoriskt bindas. Närmast är den ett
nytt utslag av de jämviktssträvanden, som främst torde prägla
den gamle krigsledaren Churchills tankegångar. Hans mål har i
första hand varit att på alliansernas traditionella väg biträda en
europeisk kraftsamling, så långt den gemensamma faran gjort
detta nödvändigt. Om han från hörjan även varit benägen att
låta sitt land ingå i en europeisk union, har han i varje fall nu
funnit sig böra – åtminstone tills vidare – uppge tanken härpiL
Då den franske f. d. konseljpresidenten Reynaud i våras sällade
sig till Edenplanens anhängare, kunde han ej undertrycka den
ironiska anmärkningen, att Storbritannien fått bråttom att samarbeta med det övriga Västeuropa, när detta börjat visa tecken till
att vilja gå sin egen väg. Det skulle alltså ha varit engelsmännens
fruktan för att bli isolerade genom den internt kontinentala federalismen, som drivit fram planen. Så väl som denna överensstämmer med britternas tidigare, i Bryssel- och Atlantpakterna manifesterade politik, synes Reynauds insinuation dock knappast vara
befogad.
En vanlig förklaring till Edenplanens tillkomst har emellertid
varit, att engelsmännen velat blåsa liv i Europarådet för att där
kunna kontrollera utvecklingen på fastlandet. Om så vore, skulle
denna deras önskan vara fullt förståelig med hänsyn till deras
militära åtaganden och de vitala intressen, som de ha att bevaka
på andra sidan Kanalen. Britterna, som, vid sidan av USA, hittills
20
..
~–~~—~–~ – – – – –
Churchill och Europa
lämnat det kraftigaste bidraget till Västeuropas försvar, kunde
inte gärna helt ställas utanför frågan om kontinentens framtid.
De exklusiva federalisternas förslag i sådan riktning lär ej vinna
gehör.
Till grund för Edenplanen ligger såväl naturlig självbevarelsedrift som ett aktningsvärt mått av europeisk och västerländsk
solidm·itet.
Efter Edenplanens framförande har man på fastlandet tagit
initiativ till en politisk, halft federal sammanslutning mellan
Frankrike, Italien, Västtyskland och Beneluxstaterna – alltså
samma länder, som förut engagerats i Schumanpool och Europaarmeplaner. Från början utgjorde projektet delvis ett motförslag
till engelsmännens plan, men sedan dessa förklarat sig önska unionen »Lilla Europa» all framgång, har en avspänning inträtt.
Genom deras försonliga uppträdande har inte endast motsättningen i Strasbourg mellan federalister och funktionalister mildrats utan även utsikter skapats för en kombination mellan Lilla
Europa- och Edenplanerna. Denna gynnsamma utveckling motväges emellertid av den skärpta fransk-tyska misstro, som hindrat
en lösning av Europaarmefrågan. Har den politiska unionen väl
förverkligats eller planlagts, borde det dock sedan bli lättare att
komma överens även beträffande dess krigsmakt. På federalisthåll
hoppas man, att detta skall visa sig vara en bättre ordning för
frågornas behandling än den motsatta, som framtvingats av vapenhotet fn\n öster.
Det kan emellertid också hända, att Storbritanniens nej till de
federalistiska förslagen i så hög grad försvårat en uppgörelse mellan fransmän och tyskar, att dessa varken kan enas om politisk
eller militär samordning. Oavsett engelsmännens skäl för sin
ståndpunkt, är det naturligtvis en olycka, att de nu ej kan gå
samma vägar som Västeuropas andra stora nationer. Hemmaoppositionen mot den schurnan-Adenauerska försoningsaktionens
uppläggning har härigenom kraftigt förstärkts. Till skillnad från
de mest entusiastiska federalisterna har kritikerna funnit Storbritannien vara oumbärligt inom varje organisation av Västeuropas stater: för att vidga den ekonomiska basen och balansera
de latenta motsättningarna mellan andra medlemmar. – Säkert
vore det dock förhastat att i brittiska göranden och låtanden se
det avgörande hindret för fransk-tysk enighet. Att det finns när- 21
l,
\
Ragnar Smith
mare liggande svårigheter att övervinna, har Saarfrågans utveckling visat.
Engelsmännen har från sina utgångs}Junkter gjort allt vad de
kunnat för att främja Europas konsolidering. De är beredda att
intimt samarbeta med Schumanpool och Europaarme och har lämnat vittgående politiska och militära garantier. Det kraftnedsatta
och nödställda Storbritannien har här gjort betydelsefulla insatser. Åran av den kontinentala integrationens framsteg må i
första hand tillkomma federalismens förkämpar – i dagens beträngda läge är det dock till vidgade anglosachsiska utfästelser,
som de knyter sina största förväntningar. Kan föreningsbanden
mellan Europarådets samtliga medlemsstater upprätthållas, kommer detta främst att vara britternas förtjänst – genom deras
redobogenhet att uthålligt stödja ett gott verk, även när de ej ser
sig i stånd till lika radikala åtgärder som andra. Det är nu att
hoppas, att ej nationer, vilkas läge är mindre komplicerat- vilka
inte har något samvälde att sörja för – skall reducera verkan av
dessa insatser till den europeiska sammanhållningens fromma.
Edenplanen åsidosätter Europarådets särprägel som icke-militär
organisation. Härifrån har Churchill bortsett – nu liksom för två
år sedan, då han i Strasbourg först framkastade tanken på en
Europaarme. Detta måste tyda på att han, förklarligt nog, finner
omsorgen om Europas trygghet viktigare än allt annat. Planens
militära sida har likväl vållat bekymmer för Europarådets alliansfria medlemmar, Sverige och Irland. Obestridligt är, att till rådet
anslutna organ avses behandla frågor, som faller utanför dettas
ursprungligen angivna syften. Sedan nämnda stater erbjudits att
själva bestämma, i vilka organ och vid vilka ärendens handläggning de skall representeras, kan väl dock en lösning av denna
komplikation knappast vara omöjlig att uppnå.
22
\
..
CHURCHILL OCH EUROPA
Au överste RAGNAR SMITH
NÄR Churchill och torypartiet kom till makten, väckte det på
sina håll förvåning – bland kontinentens federalister besvikelse
– att regeringsskiftet medförde så liten ändring i Storbritanniens
europeiska politik. Alltifrån Zurichtalet 1946 hade Churchill framstått som den europeiska enhetens föregångsman. När han som
efterföljansvärt exempel nämnde 1940 års försök att skapa en
fransk-brittisk union, kunde man ju knappast tro annat än att
han åsyftade ett federalt Europa, även omfattande Storbritannien.
Vid andra tillfällen hade han uttryckt sig försiktigare och skjutit
den rent kontinentala koordinationen i förgrunden. Mången fann
dock skillnaden mellan ord och handling väl stor. Först genom
Edenplanen har motsatserna fått sin förklaring.
Det brukar sägas, att brittisk utrikespolitik är grundad på faktiska behov och att alla regeringar därför med eller mot sin vilja
måste följa ungefär samma linjer. Man finner också lätt, att partierna mindre kritiserar varandras ståndpunkter än oförmågan
att hävda dem och därmed främja rikets bästa. Man slåss inte om
politikens mål men desto mer om taktiken.
Storbritanniens politik präglas av landets dubbelställning, så-
som dels betydelsefull medlem av det europeiska statssystemet,
dels ledande makt inom ett världsomspännande samvälde. Skall
föreningsbanden med grannfolken eller med dominierna ges företräde~ Att Europas och samväldets krav stundom råkar i konflikt,
är blott alltför tydligt. Detta har länge utgjort britternas stora
problem.
Samväldet vilar på ekonomisk och militär intressegemenskap.
Liksom dominierna, numera moderlandets borgenärer, är måna
om dettas solvens, är den brittiska industrien beroende av dominiernas och koloniernas råvaror. Om Storbritannien ej längre kan
garantera sina forna lydländers försvar, så blir detta dock väsent- 18
Churchill och Europa
ligt svårare utan brittisk hjälp. Ett villkor för att sådan skall
kunna lämnas är i sin tur ett effektivt bassystem på sistnämnda
länders mark.
Den ekonomiska krisen – och särskilt den alltmer hårdnande
konkurrens som möter engelsk exportindustri på världsmarknaden
– har gjort det till en öppen fråga, hur länge en 50-miljonersnation skall kunna finna sitt uppehälle på de brittiska öarna, vilkas livsmedelsproduktion blott räcker för hälften så många innebyggare. Detta har väckt tanken på en omfattande folköverflyttning till samväldets transoceana delar. Att Engelska kanalen ej
längre skyddar mot varje fara var en av andra världskrigets
smärtsammaste erfarenheter för det engelska folket. Nu har hotet
från ryska atombomber och raketvapen aktualiserat bekymren.
En stor del av krigsindustrien har därför överförts till Australien
och Canada. Om något måste ju dessa föreslagna eller redan genomförda omgrupperingar understryka samväldeskravens betydelse.
För varje år har de engelska partierna allt enigare hyllat regeln
>)samväldet främst» och avvisat den europeiska federalismens inviter. Konservativa och liberaler har ogillat labours förutfattade
mening mot samarbete med icke-socialistiska stater, men i sak
har man väsentligen kommit till samma resultat. Svårigheterna
att i den tänkta Europaarmen direkt inordna brittiska stridskrafter – med dessas vidsträckta uppgifter i främmande världsdelar
-har för varje engelsman legat i öppen dag. Om labour betraktat
schurnanplanens kol- och stålpool som en kapitalistisk kartell, vilken måste befaras sänka de engelska arbetarnas löner, så har de
andra partierna inte varit mindre oroliga för den egna industriens
livsmöjligheter inom en sådan sammanslutnings ram. Att för
Europas skull avstå från suveräniteten, ter sig mindre lockande
för ett folk med britternas intressen »over the seven seas». Man
vet, att landets öde är förenat med det övriga Europas, men handlingsfriheten vill man ännu bevara.
I vad mån engelsmännens betänkligheter ökats genom fruktan
för fransk dominans, är svårt att avgöra. Så mycket säkrare är,
att Storbritanniens behov av direkt samverkan med USA spelat
en stor roll. Mången anser detta samarbete viktigare än det
europeiska. I varje fall ställer sig synpunkterna på de atlantiska
förbindelserna ofta olika norr och söder om Engelska kanalen, och
därför vill man i London behålla en fri och obunden ställning.
19
; ’
l
Ragnar Smith
Enligt Edens ord önskar Storbritannien på sitt särskilda siitt tjäna
den atlantiska gemenskapen.
Edenplanen innebär, att de organ, som skall utöva Europaarmens och Schumanpoolens politiska överledning, anslutas till
Europarådet. Rent militärt är Europaarmen avsedd att underställas Atlantstyrkornas överbefälhavare. De frågor beträffande
denna arme, som man i Strasbourg – åtminstone i samrådets
form- kan tänkas handlägga, ligger mest på det administrativa
planet. Naturligtvis kan dock även dessa, såsom berörande en försvarsorganisations uppbyggnad och underhåll, få militär betydelse. Hur förhållandet mellan Europarådet och de »begränsade
gemenskaperna» i detalj skall utformas, är ett svårlöst problem.
Här går meningarna ännu i sär.
Planen utgör en syntes av de faktorer, som hestämt torypartiets
inställning. Den avspeglar intresset för västeuropeisk integration
och önskan att stödja denna – men även farhågorna för att låta
Storhritannien självt organisatoriskt bindas. Närmast är den ett
nytt utslag av de jämviktssträvanden, som främst torde prägla
den gamle krigsledaren Churchills tankegångar. Hans mål har i
första hand varit att på alliansernas traditionella väg biträda en
europeisk kraftsamling, så långt den gemensamma faran gjort
detta nödvändigt. Om han från hörjan även varit benägen att
låta sitt land ingå i en europeisk union, har han i varje fall nu
funnit sig böra – åtminstone tills vidare – uppge tanken härpiL
Då den franske f. d. konseljpresidenten Reynaud i våras sällade
sig till Edenplanens anhängare, kunde han ej undertrycka den
ironiska anmärkningen, att Storbritannien fått bråttom att samarbeta med det övriga Västeuropa, när detta börjat visa tecken till
att vilja gå sin egen väg. Det skulle alltså ha varit engelsmännens
fruktan för att bli isolerade genom den internt kontinentala federalismen, som drivit fram planen. Så väl som denna överensstämmer med britternas tidigare, i Bryssel- och Atlantpakterna manifesterade politik, synes Reynauds insinuation dock knappast vara
befogad.
En vanlig förklaring till Edenplanens tillkomst har emellertid
varit, att engelsmännen velat blåsa liv i Europarådet för att där
kunna kontrollera utvecklingen på fastlandet. Om så vore, skulle
denna deras önskan vara fullt förståelig med hänsyn till deras
militära åtaganden och de vitala intressen, som de ha att bevaka
på andra sidan Kanalen. Britterna, som, vid sidan av USA, hittills
20
..
~–~~—~–~ – – – – –
Churchill och Europa
lämnat det kraftigaste bidraget till Västeuropas försvar, kunde
inte gärna helt ställas utanför frågan om kontinentens framtid.
De exklusiva federalisternas förslag i sådan riktning lär ej vinna
gehör.
Till grund för Edenplanen ligger såväl naturlig självbevarelsedrift som ett aktningsvärt mått av europeisk och västerländsk
solidm·itet.
Efter Edenplanens framförande har man på fastlandet tagit
initiativ till en politisk, halft federal sammanslutning mellan
Frankrike, Italien, Västtyskland och Beneluxstaterna – alltså
samma länder, som förut engagerats i Schumanpool och Europaarmeplaner. Från början utgjorde projektet delvis ett motförslag
till engelsmännens plan, men sedan dessa förklarat sig önska unionen »Lilla Europa» all framgång, har en avspänning inträtt.
Genom deras försonliga uppträdande har inte endast motsättningen i Strasbourg mellan federalister och funktionalister mildrats utan även utsikter skapats för en kombination mellan Lilla
Europa- och Edenplanerna. Denna gynnsamma utveckling motväges emellertid av den skärpta fransk-tyska misstro, som hindrat
en lösning av Europaarmefrågan. Har den politiska unionen väl
förverkligats eller planlagts, borde det dock sedan bli lättare att
komma överens även beträffande dess krigsmakt. På federalisthåll
hoppas man, att detta skall visa sig vara en bättre ordning för
frågornas behandling än den motsatta, som framtvingats av vapenhotet fn\n öster.
Det kan emellertid också hända, att Storbritanniens nej till de
federalistiska förslagen i så hög grad försvårat en uppgörelse mellan fransmän och tyskar, att dessa varken kan enas om politisk
eller militär samordning. Oavsett engelsmännens skäl för sin
ståndpunkt, är det naturligtvis en olycka, att de nu ej kan gå
samma vägar som Västeuropas andra stora nationer. Hemmaoppositionen mot den schurnan-Adenauerska försoningsaktionens
uppläggning har härigenom kraftigt förstärkts. Till skillnad från
de mest entusiastiska federalisterna har kritikerna funnit Storbritannien vara oumbärligt inom varje organisation av Västeuropas stater: för att vidga den ekonomiska basen och balansera
de latenta motsättningarna mellan andra medlemmar. – Säkert
vore det dock förhastat att i brittiska göranden och låtanden se
det avgörande hindret för fransk-tysk enighet. Att det finns när- 21
l,
\
Ragnar Smith
mare liggande svårigheter att övervinna, har Saarfrågans utveckling visat.
Engelsmännen har från sina utgångs}Junkter gjort allt vad de
kunnat för att främja Europas konsolidering. De är beredda att
intimt samarbeta med Schumanpool och Europaarme och har lämnat vittgående politiska och militära garantier. Det kraftnedsatta
och nödställda Storbritannien har här gjort betydelsefulla insatser. Åran av den kontinentala integrationens framsteg må i
första hand tillkomma federalismens förkämpar – i dagens beträngda läge är det dock till vidgade anglosachsiska utfästelser,
som de knyter sina största förväntningar. Kan föreningsbanden
mellan Europarådets samtliga medlemsstater upprätthållas, kommer detta främst att vara britternas förtjänst – genom deras
redobogenhet att uthålligt stödja ett gott verk, även när de ej ser
sig i stånd till lika radikala åtgärder som andra. Det är nu att
hoppas, att ej nationer, vilkas läge är mindre komplicerat- vilka
inte har något samvälde att sörja för – skall reducera verkan av
dessa insatser till den europeiska sammanhållningens fromma.
Edenplanen åsidosätter Europarådets särprägel som icke-militär
organisation. Härifrån har Churchill bortsett – nu liksom för två
år sedan, då han i Strasbourg först framkastade tanken på en
Europaarme. Detta måste tyda på att han, förklarligt nog, finner
omsorgen om Europas trygghet viktigare än allt annat. Planens
militära sida har likväl vållat bekymmer för Europarådets alliansfria medlemmar, Sverige och Irland. Obestridligt är, att till rådet
anslutna organ avses behandla frågor, som faller utanför dettas
ursprungligen angivna syften. Sedan nämnda stater erbjudits att
själva bestämma, i vilka organ och vid vilka ärendens handläggning de skall representeras, kan väl dock en lösning av denna
komplikation knappast vara omöjlig att uppnå.
22