Eli Heckscher och Svensk Tidskrift

ELI HECI(SCHER
OCH SVENSK TIDSKRIFT
Av f. d. arkivrådet HERMAN BRULIN
Det finns nu inte många kvar av dem, som för några och fyrtio är
sedan samlades i »juntan» kring den återupplivade Svensk Tidskrift.
Redan under 1920-talet förlorade denna krets Sam. Olason och Carl
Hallendorff, under 1930-talet Verner Söderberg och Torvald Höjer, 1943
Gustaf Stridsberg. Och under det nya decenniet ha med ej fullt två
års mellanrum tidskriftens båda första redaktörer slutat sin levnad:
Gösta Bagge den 3 januari 1951 och Eli Heckscher den 23 december
1952. En minnesruna över Gösta Bagge finns tecknad på ledande plats
i tidskriftens första häfte för 1951. Då Algot Bagge, som dagen efter
Heckschers död i Svenska Dagbladet givit en på hågkomster frän
juntären stödd karakteristik av denna period i den bortgångnes liv,
av tidsskäl var hindrad att enligt tidskriftsredaktionens önskan återupptaga ämnet i utförligare form, lades uppgiften i min hand.
Att jag vågat ge mig i kast därmed, beror till stor del därpå, att
jag för ändamålet fått tillgång till Heckschers mycket rikhaltiga och
av hans maka omsorgsfullt förtecknade brevarkiv, som innehåller inte
bara hans mottagna brev utan också (i koncept, kopia eller i vissa
fall original) många av dem han själv skrivit. Ä ven Gösta Bagges
bevarade brevsamling med dess mängd av originalskrivelser från redaktionskamraten har jag fått använda. Själv har jag också i behåll
ett och annat brev i ämnet samt korta almanacksanteckningar. Tid
och utrymme ha visserligen inte medgivit mer än en så att säga
stickprovsmässig genomgång av detta material, huvudsakligen inriktad på Heckschers egen redaktörstid, dvs. ung. till första världskrigets avslutning. Särskilt då det gäller en modern brevväxling,
måste man också hålla i minnet, att den blott kan ge en mycket fragmentarisk upplysning, ty i regel förstummas den ju så ofta brevskrivarne vistas på samma ort. Full klarhet på alla punkter ger icke detta
material, men det har dock i åtskilliga fall kunnat lägga en fastare
grundval för framställningen.
Först blott en hastig blick tillbaka. Svensk Tidskrift har gamla
förnämliga anor, särskilt förbundna med Uppsala. Raden av dess
förfäder börjar med Carl Rupert Nybloms Svensk Literatur-Tidskrift 1865-68, fortsatt t. o. m. 1876 under namnet Svensk Tidskrift
407
.- ..:.•..·.~’ ;. _.._;..,_,..
Herman Brttlin
för litteratur, politik och ekonomi av män som Hans Forssell och
(mot slutet) Harald Hjärne. Efter några års uppehåll följde så
Ny Svensk Tidskrift 1880-90 (de två första åren utgiven av Axel
Lundström och Adolf Lindgren, sedan av Reinhold Geijer) och
slutligen 1891-95 l!”’rans v. Scheeles Svensk Tidskrift. I en dåtida
uppsaliensares minne står den sistnämnda som en ovärderlig kunskapsspridare och tankeställare. Dess nedläggande betydde ett
kännbart tomrum, och för en under Hjärnes inflytande uppvuxen
akademisk ungdomskrets, som längtade efter att själv kunna göra
en insats för vad den fann i hans paroll »försvar och reformer»,
låg det nära till hands att spana efter möjligheter att ge en sådan
tidskrift som den avsomnade nytt liv. Mannen som man hoppades
»skulle göra’t» fanns också. I Gunnar Hazelius såg man den givne
ledaren, och själv tänkte denne – då principiella motsättningar
inom det fäderneärvda Nordiska Museets ledning 1904 gåvo honom
frihet att lägga om sin levnadsbana – att ägna sina krafter åt
fri politisk verksamhet med en ny Svensk Tidskrift (eller kanske
»Svensk Politisk Tidskrift») som organ. Men redan innan dessa
planer hunnit mogna, stäcktes de genom hans död den 26 februari
1905. Ingen inom kretsen hade vid den tiden möjlighet att taga
upp verket. Till dem som djupast kände hans bortgång som en ej
blott personlig utan också nationell förlust hörde Eli Heckscher,
och han har vid upprepade tillfällen i tryck betonat denna synpunkt. Det är knappast någon konstruktion att i hans senare insatser för Svensk Tidskrift se ett medvetet fullföljande av Gunnar
Hazelius’ tankar.
Emellertid gjorde sig vid samma tid en ungkonservativ strömning bemärkt även vid Göteborgs Högskola, med den vältalige
statskunskaparen Rudolf Kjellen och filosofen Vitalis Norström
som lärofäder och deras yngre vän Adrian Molin som drivande
kraft. Strax efter unionskrisens avveckling publicerade den sistnämnde programskriften »Svenska spörsmål och krav», och på våren
1906 bebådades, att mot slutet av året en nationellt frisinnad tidskrift med .honom som redaktör skulle börja utgivas på Gebers
förlag. Kontakt mellan de båda någorlunda parallella linjerna låg
nära till hands, och då Molin i maj s. å. formligen inbjöd med·
lemmar av den uppsvenska kretsen till medarbetarskap, blevo sva·
ren jakande. Alltifrån början innehöll följaktligen hans tidskrift,
åt vilken han gav namnet Det Nya Sverige, bidrag också från detta
håll – i de båda första årgångarna 1907 och 1908 bl. a. fem artiklar
av Stridsberg, fyra av Söderberg och tre av Heckscher.
408
. {
Eli Beckseker och Svensk Tidskrift
Då emellertid förlaget snart tröttnade på det förmodligen föga
lukrativa företaget, lades detta i november 1908 om till ett särskilt
förlagsaktiebolag; vid anskaffningen av aktiebeloppet kunde den
nämnda gruppen genom sina försänkningar på olika håll göra en
betydande insats, vilket naturligtvis bidrog att stärka dess inflytande inom tidskriften. Dennas arbetsformer organiserades nu
på ett sätt, som i viss mån företecknar den blivande Svensk Tidskrifts. Vid sidan av bidrag under författarnamn förekommo osignerade artiklar avsedda att uttrycka en samfälld uppfattning. En
mindre redaktionskommitte omfattade jämte redaktören ett par av
de stadigvarande medarbetarna, medan en vidare krets då och då
samlades till otvungen diskussion av tidskriftens angelägenheter.
Det visade sig dock efterhand inte så lätt att samstämma de kärvare uppsaliensiska och de mera översvallande göteborgska tongångarna, och Molin kände sig utan tvivel i längden besvärad och
hämmad av den kritik, som stundom kunde möta uppslag eller
artiklar, vilka lågo honom särskilt om hjärtat. Klyftan vidgades
alltmera, och i februari 1910 kom det till en kris. Den bottnade väl
mindre i påtagliga politiska motsättningar än i spänningen mellan
å ena sidan redaktörens månhet om sin handlingsfrihet och på
den andra en viss brist på tilltro till hans omdöme. Säkerligen i
syfte att så stärka sin position, tog han sig före att på egen hand
vända sig till aktieägare i bolaget, även sådana som inträtt däri
på anmodan från medlemmar av vår grupp, med förslag att överlåta sina aktier på honom. Detta tillspetsade konflikten, och motåtgärder vidtogos. I sakens intresse undvek man dock på ömse sidor
öppen brytning, och förhandlingar om en modus vivendi pågingo
under några månader. Trivseln i samarbetet var emellertid borta,
någon definitiv överenskommelse om dettas fortsättning nåddes
icke, och vid en bolagsstämma den 31 augusti 1910 genomförde
oppositionen – i stillsamma former – bolagets upplösning.
De båda linjerna skildes alltså. Det Nya Sverige fortsatte under
Molins ledning sin verksamhet oberoende av sina forna bundsförvanter. Dessas krets, som under krisens förlopp åter upptagit tanken på ett eget tidskriftsföretag, var nu beredd att med disponibla
och nyförvärvade tillgångar och krafter helt förverkliga den
Svensk Tidskrift de själva tänkt sig.
Eli Heckscher och Gösta Baggeåtogosig med glatt mod gemensamt redaktörskapets möda och ansvar. De voro ej obekanta med
dess problem efter att i Det Nya Sverige ha haft – än båda, än
409
Herman Brulin
endera- att i stor utsträckning företräda sin grupp i samarbetet
eller dispyterna med tidskriftens redaktör.
Heckscher, som nyss fyllt 31 år, hade redan i olika sammanhang
framträtt offentligt och även anlitats för allmänna uppdrag. Fil.
doktor sedan 1907, hade han medhunnit en betydande historisk och
nationalekonomisk produktion och var sedan 1909 professor vid den
nyinrättade och av honom med intensivt intresse omfattade Handelshögskolan. Bagge var 2 1/2 år yngre och hade ännu ej hunnit
avsluta sina akademiska studier (han blev fil. licentiat i slutet
av 1911 och doktor 1917), men hans särskilt i en trängre krets upplivande och medryckande väsen, hans under resor i USA – då
ej så ofta besökt som i våra dagar- vidgade politiska vyer, hans
levande socialpolitiska intresse och hans stridsglada motvilja mot
inom stockholmshögern uppdykande bossväldestendenser förde honom tidigt fram i första ledet (1913 blev han stadsfullmäktig).
Dubbleringen av redaktörer, vilka kompletterade varandra så
väl som dessa, var icke blott i och för sig gagnelig utan också nödvändig, därför att de båda voro överhopade med andra uppgifter
och dessutom emellanåt fingo anledning till utrikes resor eller
andra ledigheter från tidskriftsbördan. De alternerade i sådana
fall men stodo då som eljest i livlig inbördes kontakt. För två
personer med så utpräglade meningar och därtill så pass arbetspressade som dessa utgjorde ett så intimt samarbete ingalunda
någon beständig idyll. Deras brevväxling är verkligt otvungen
-Bagges mästerskap i humoristiskt drastiska tillmälen avlockade
en gång hans korrespondent en smickrande placering av honom
inom brevskrivarlitteraturen vid sidan av Ludvig XIV:s berömda
svägerska, den frispråkiga Liselotte av Pfalz -, och läsaren kan
onekligen ibland haja till och undra: hur skall detta gåY De voro
emellertid tillräckligt goda vänner och dessutom lojala och självkritiska män för att gång efter annan överbrygga divergenserna
utan men för tidskriften.
Svensk Tidskrifts första häfte (1911: l), som utkom i början av
december 1910, inleddes med en anmälan, vari bl. a. såsom kärnan
av dess redaktionella ståndpunkt angavs:
»den svenska statens inre och yttre styrka och statsarbetets effektivitet, till stöd för landets gemensamma uppgifter, till vård om rikets
internationella ställning och till statsintressets befrämjande gentemot
alla enskilda partiers och klassers övergrepp eller oberättigade anspråk».
410
ELI HECKSCHER
Foto 1920
GÖSTA BAGGE
Foto 1921
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
I denna anmälan ingick en reputerlig lista på bortåt 80 personer,
som utlovat sin medverkan. Icke alla men många av dem infriade
efterhand sina utfästelser, och många andra artikelförfattare stötte
till under årens lopp. Huvudbördan kom naturligtvis dock att
vila på de båda redaktörerna och därnäst på den trängre men
till sin omfattning ej formligen begränsade redaktionsjuntan.
Dennas stora betydelse för Svensk Tidskrift sammanhängde med
utmärkande drag i häftenas konstruktion: de genom särskild stilsort framhävda, oftast signerade redaktionella artiklarna, de ej
sällan förekommande utrikespolitiska, ekonomiska och sociala
översikterna och framför allt den iögonenfallande nyskapade avdelningen Dagens Frågor (i dagligt tal kallade »scrap’ar»), som
ej här tarvar någon beskrivning, då den väl mer än något annat
gjort tidskriften bemärkt. Bidragen i denna avdelning voro länge
med ytterst få undantag osignerade, varigenom också de fingo
en i viss mån redaktionell prägel. Med årgången 1913 tillkom en
särskild avdelning Litteratur med signerade recensioner och översikter.
För att detta system skulle kunna fungera fordrades en väl sammanhållen, på olika områden sakkunnig och – icke minst – arbetsvillig stab. Och den fanns. Av den ursprungliga kärntruppens medlemmar ha åtskilliga nämnts i början av denna artikel; dit hörde
också Sigurd Curman och Oscar Wieselgren, och kretsen utvidgades
efterhand med yngre krafter, av vilka en och annan senare kom att
stå vid Bagges sida eller ensam som redaktör. Till Heckschers omsorger om Svensk Tidskrift hörde också, att han i sitt exemplar därav
(vilket enligt hans föreskrift framdeles skall överlämnas till Kungl.
Biblioteket) gjort anteckningar om författarskapet till däri förekommande osignerade bidrag1 ; de ge alltså en värdefull komplettering till
den (ävenledes genom hans försorg) 1923 tryckta innehållsförteckningen till årgångarna 1911-1922.
Man finner där, att han och Bagge i främsta rummet svarade
för allmänpolitiska samt ekonomiska och sociala ämnen, Söderberg
och Höjer för utrikespolitiska och samtidshistoriska – särskilt
deras bidrag kunna utan tvivel alltjämt läsas med utbyte. Olason
och Hallendorff behandlade bl. a. riksdagsfrågor och aktuell historia, Algot Bagge juridiska, Curman och Axel Boethius kulturminnenas, Bertil Boethius skogens och bygdens, Curt Rohtlieb jordbrukets problem. Wieselgrens område var främst litteraturen, men
1 I fråga om hans egna artiklar finnas fullständiga uppgifter i den 1950 tryckta
»Eli F. Heckschers bibliografi».
411
Herman Brulin
hans penna löpte gärna utöver dess gränser, och för stridsbergs
kunskaper och intressen funnos ju knappast några gränser alls;
E. H. Thörnberg lämnade också gärna bidrag. Bland de senare
tillkomna medarbetarna märker man exempelvis Yngve Lorents,
Nils Ahnlund och Ivar Anderson. För egen del sysslade jag mest
med vad som på militärt tungomål skulle kunna kallas försvars»detaljen», där jag bl. a. hade att i civil tidskriftsformulering insmälta det värdefulla material, som våra vänner inom krigsmakten tilllands och vatten (Jochum Åkerman, Hans Ericson, Einar
af Wirsen m. fl.) försägo oss med.
Bidragen gingo i manuskript eller korrektur fram och tillbaka
mellan författarna och redaktörerna, och dessutom sammanträdde
medarbetarna i växlande omfattning till olika slags juntor, på
varierande lokaler eller i varandras och framför allt i redaktörernas hem. Dessa samkväm höra till ens verkligt goda minnen,
fyllda som de voro av allvarliga, stundom skarpa tankeutbyten i
riksviktiga frågor och därjämte pepprade med studentikost skämt,
där spydigheter och vedernamn fingo maskera den inbördes uppskattning och ärliga vänskap, som låg på bottnen av det hela.
En sällsynt enhetlig stämning behärskade vår krets. Vi visste
vad vi ville, vi kände att det tidskrävande arbetet för det gemensamma målet var befogat, och vi saknade icke förhoppningar om
dess verkan.
Visserligen var motståndet segt, både bland den breda massan,
som inte kunde eller ville inse de påstådda farornas verklighet,
och inom den radikala intelligensen, som i försvarsivrarnas förehavanden framför allt sågo ett försök att sätta käpp i hjulet för
den framrullande demokratiska segervagnen. – Här en liten aktuell utvikning: Det är kuriöst att iakttaga den anakronistiska
trosvisshet, varmed man på vänsterhåll än idag efter två världskrig ogärna vill se 1910-talets försvarskampanj annat än som ett
illojalt (för att inte säga illegalt) attentat mot den ortodoxa parlamentarismen; visst kan man ur numera tillgängliga vittnesbörd om den politiska stridens förlopp – då som eljest – spåra
en blandning av olika motiv, men man får därvid ej glömma, att
den parlamentariska doktrinen icke ägde någon konstitutionell
giltighet utan var ett politiskt program, som alltjämt var omstritt och även de facto endast inom mycket ovissa gränser hade
vunnit hävd; en rad inlägg i Svensk Tidskrift under dessa år vittnar i sin mån om diskussionens fortgång.
I alla händelser blev det tydligt, att försvarsviljans många
412
. :’
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
flöden i vårt land trots mothåll och bakslag och trots egna ensidigheter och -på sina håll – fula överdrifter arbetade sig framåt.
Världshändelsernas tryck, propagandans smittande entusiasm och
det härskande liberala partiets psykologiska missgrepp förde flock
efter flock ej minst av den bildade ungdomen över till oppositionen.
Man hade en förnimmelse av islossning.
Det var en ström av dramatiska och tankeväckande händelser,
som fyllde dessa Svensk Tidskrifts tidigaste år. På våren 1911
F-båts-beslutet; på hösten vänsterpartiernas seger i riksdagsvalet,
Lindmans avgång och Staaffs makttillträde; i december regeringsbeslutet om »anstånd» med pansarbåtsbygget – den nuvarande
generationen gör sig knappast någon föreställning om styrkan av
känsloreaktionen mot detta beslut. Nu följde slag i slag i januari
1912 Hedins »Varningsord» samt pansarbåtsinsamlingarna, i maj
förda till över all förväntan lyckligt resultat. Världspolitikens
vanskligheter tillspetsades 1911 i Marockokrisen och Tripoliskriget,
1912-13 i Balkankrigen. Härhemma: 1913 upptäckten av de ryska
spionerierna, försvarsföredragen landet över, Staaffs Karlskronatal
i december; i februari 1914 bondetåget, borggårdstalet, regeringskrisen, studentuppvaktningen och Hammarskjöldska ministären;
så vårvalen med sina stora men dock ej tillräckliga framgångar
för försvarsvännerna, sommarriksdagen. Och mitt under de sega
förhandlingarna vid denna: Sarajevomordet den 28 juni, Österrikes ultimatum, »svarta veckan» och den l augusti världskrigets
utbrott.
I försvarsarbetet under dessa år medverkade juntans medlemmar på många sätt, genom publicistik såväl inom som även utanför tidskriften, genom deltagande i föredragsverksamheten och
uppehållande av kontakter med de likasinnade Uppsalastudenterna
osv. Den från vår sida i opposition mot valledningen företagna,
för tillfället resultatlösa kampanjen för Hallendorffs kandidatur
vid riksdagsvalet 1911 var på sitt sätt ett slag för försvarets dominans i högerpolitiken. Under kungatalskrisen efter bondetåget nedlades mycken energi på den till den bildade opinionens samling
syftande »kungaadressen».
Den utan jämförelse viktigaste insatsen från detta håll var emellertid f ö r s v a r s h a n d b o k e n, »Försvarsfrågan. En handledning. Utgifven av Svensk Tidskrifts redaktion», som efter mer än
årslång förberedelse utkom i början av juni 1913. Förtjänsten av
dess tillkomst är i främsta rummet att tillräkna Heckscher, vilken
tagit initiativet till detta tidiga »team-work» och såsom huvud- 413
Herman Brulin
redaktör hade att såväl vid dess planläggning som vid införskaffandet och sammanställningen av de många olika bidragen hålla
trådarna i sin hand; själv var han författare till omkr. en tredjedel
av den över 300 sidor starka boken. När man nu fyrtio år efteråt
åter bläddrar i den, får man ett starkt intryck av hur den i sitt
föreliggande skick, med sin logiska och pedagogiskt klara uppläggning, sin rikedom på fakta, sin precision i citaten, sitt praktiska rubrik- och registersystem och framför allt sin på en gång
fasta och sakliga ton, bär hans prägel. Den angav själv sin tendens
helt enkelt som: s v e n s k f ö r s v a r s v i l j a s s t ä r k a n d e, och
den var uppdelad i fem avdelningar, betitlade: »Sverige är värt att
försvara. – Sverige kan försvaras. – Sverige behöver försvaras
med vapenmakt. – Försvarsorganisationens grundvalar. – Försvaret ruinerar icke Sverige.» De olika dithörande ämnena voro utdelade på- i trycket ej namngivna – medarbetare, i allmänhet
tillhörande tidskriftsstaben, med bästa tillgängliga sakkunskap eller
lämplighet var på sitt område; de militära specialisternavoro Otto
Lybeck och ’Virsen, vilken sistnämnde hade sin under signaturen
»Keith» nyss utgivna bok »Den svenska folkhären» att ösa ur. Åven
eljest kunde någon gång redan publicerade uppsatser komma till
användning. Till hjälp vid arbetet utdelades till författarna en
enkom verkställd samling utdrag ur belysande yttranden av både
meningsfränder och – framför allt – motståndare, i stor utsträckning avtryckta i boken.
I mängden av överhettad propagandalitteratur blev detta arbete
just genom sin sakliga och ändå lättillgängliga karaktär självt
något av en sensation; den uppnådde under åren 1913-14 ej mindre
än fem upplagor, som flitigt utspredos. Olason berättar i ett av
sina (i Historisk Tidskrift 1951, sid. 188 ff., tryckta) stenografiska
brev till sin maka, daterat »dagen före bondetåget», bland andra
hörsagor: »I går gick 3 ton försvarshandböcker ut med resemarskalkar, bondetåget till mötes.» Åven en eller annan för sakskäl
lyhörd politisk motståndare beaktade den- i Bagges brevsamling
ligger t. ex. ett kort från den liberale riksdagsmannen borgmästare
Jakob Pettersson i Södertälje, varmed denne, under antagande att
det »alltid gläder författaren att se frukter av sitt arbete», översänder ett föredrag, »inspirerat av Eder handbok ’Försvarsfrå-
gan’.» Bland erkännanden från meningsfränder uppskattade Heckscher antagligen ej minst ett kort från K. G. Westman, som ju inte
var någon sina vänners smickrare, vari denne uttryckte sitt behov att
414
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
»säga dig ett varmt tack för din handbok i försvarsfrågan. För så
vitt okunnighet och dumhet kunna drivas tillbaka med förnuftsskäl
-och därpå får ju en vetenskapsman ej tvivla- trots allt-, måste
man få se verkan av dina och dina medhjälpares klubbslag. I varje
fall har du fritagit oss alla, dina vettiga samtida, från en del av det
ansvar, som en försummad upplysningsverksamhet medför inför eftervärlden.»1
På samma gång som krigsutbrottet framtvang en för den närmaste tiden tillfredsställande lösning av försvarsfrågan, avslutade
det den epok, då intresset för denna utgjort ett enande band mellan
olika nationella riktningar i vårt politiska liv. De nya problem,
som nu tornade upp sig, voro av ömtåligare art. Misstron och
avogheten mot Ryssland jämte intresset för Finlands sak behöll
visserligen sin axiomatiska karaktär, men Sveriges inställning till
R y s s l a n d s f i e n d e r och till R y s s l a n d s b u n d s f ö r v a nt e r, våra handelsförhållanden till båda maktgrupperna och bådaderas övergrepp mot de neutrala öppnade frågor, där nyanserna
i bedömningen på vår sida lätt kunde växa till motsättningar.
Inom Svensk Tidskrift väckte de aktivistiska tendenser, som då
och då döko upp på eljest närstående håll, ingen anklang, utan den
förfäktade konsekvent i ledare – såsom (Hallendorffs) »Under
stormen», Söderbergs »De neutrala och kriget», Heckschers »England» (alla under senare delen av 1914) och den sistnämndes
»Sveriges ekonomiska oberoende» (1915)- liksom i Dagens Frågor
upprätthållandet av Sveriges proklamerade neutralitet, stödd på
ett starkt försvar, såsom formen för vår utrikespolitik under
kriget.
Alldeles lättfången var dock icke denna eniga linje, allraminst
för Heckscher. Med hans djupa förankring i engelsk kultur och
litteratur, hans intresse och- visserligen ej kritiklösa- beundran
för Englands både inre och yttre tidigare och nyaste historia var
det för honom en särskilt hård påfrestning att se detta rike av
förhållandenas makt fört i krig med det av honom aktade om ock
ej älskade Tyskland och i nära förbund med vad Kipling en gång
kallat »the Bear that looks like a man». Känslomässigt voro utan
tvivel hans sympatier pro-brittiska, men han svävade icke på målet
i kritiken både av det engelska trycket på den svenska handeln och
av Erantings på en gång »onationella» och »ointernationella»
entente-propaganda 1915 och efteråt. Men på samma gång bidrog
1 I de i denna uppsats förekommande citaten tages ej hänsyn till brevskrivarnas
individuella stavnings- och interpunktionsvanor.
415
. . ’ -”’·–..,_,.,.•…._<a<-’_-t:•.’— .•1–_,._.’i… -~- ~ –
\.
Herman Brulin
den nämnda problemställningen säkerligen till den plågsamma
inre spänning, som att döma av hans brevväxling under denna
tid behärskade honom.
Även eljest längtade han att mera odelat få ägna sig åt vetenskapen; åtminstone i vissa stunder ville han snarast möjligt lämna
politiken och bli fri från ansvaret för tidskriften. Detta framgår
otvetydigt av ett (både i utkast och i ett modifierat original befintligt) brev till Gösta Bagge, daterat så tidigt som den 16 september 1914. Han befann sig då i en ansträngande militärförläggning i Roslagen och hade tydligen en ohygglig känning av den
psykiska förlamning, som ej torde vara sällsynt för intellektuellt
anlagda beredskapsmän, om de också kanske i regel taga det mindre
tragiskt än denne passionerade hjärnarbetare. Han förstod emellertid väl, att han ej kunde kasta allt på sin ävenledes mycket
upptagne medredaktör, utan tänkte sig exempelvis ett års respit,
om han sedan bleve fri för alltid. Av särskilt intresse och belysande för hans systematiska planläggning av sitt liv är en (blott
i utkastet förekommande) passus:
»Som jag kanske har sagt dig någon gång, är det min förhoppning
att vid 40 års ålder kunna börja med [det följande kursiverat i trycket]
’t:ad jag betraktat som min uppgift, nämligen Sveriges ekonomiska
historia; men vad som dessförinnan skall avarbetas kräver sina rundliga fem år.»
Rycket i kedjan blev emellertid denna gång utan resultat, han
stod tills vidare kvar på sin redaktionspost – men hann ändå
under 1915 jämte mycket annat (efter en utrikes studieresa på
sommaren) få ut sitt ett par hundra sidor stora arbete »Världskrigets ekonomi»; de nyssnämnda bidragen till Svensk Tidskrift
från denna tid ge ej heller intryck av att vara tillkomna invita
.Minerva.- Och 35 år senare förelåg trots allt hans opus maximum,
»Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa», färdigt så långt
som till år 1815. Den något annorlunda upplagda fortsättning,
varom han ännu i sina sena år drömde, blev oskriven, men det
vore långsökt att lägga detta enbart eller främst Svensk Tidskrift
tilllast-hela livet igenom fanns det för honom mycket annat än
den vetenskapliga huvuduppgiften, som han måste »avarbeta», för
egen räkning liksom för andras. –
Även efter återkomsten till civila levnadsförhållanden på hösten
1914 fortgick emellertid hans brottning med sitt intellekt. I ett brev
till Gösta Bagge den 6 september 1915, varav här ett stycke skall
citeras, ger han denne- med en viss självironi men tydligen på
416
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
allvar – vad han kallar en »självbespeglande psykologi, som en
engelsk gentleman aldrig skulle ha förfallit till».1
»… Hemligheten är, att jag har ett abnormt behov av enhetlighet i
åskådning och därför ständigt försöker få en förklaring av varje
särskild punkt så att den kommer i linje med min totaluppfattning.
Till sist är jag då framme vid en ståndpunkt som är uppenbart orimllg; och då börjar jag plocka sönder det hela igen för att få fram en
annan obruten linje, som det går med på samma sätt, osv. in infinitum.
Därför går jag under en tio-femton år från den ena ytterligheten
till den andra. Det mänskliga intellektets vägar äro för mig oföränderliga som naturlagar; jag kan inte hindra mig själv att tänka så
som mitt s. k. förnuft kräver. Själva fenomenet förefaller emellertid
mig själv mer än underligt, ty man får väl ändå anta att tillvaron
verkligen hänger ihop, dvs. att det inte finns två eller flera oförenliga
sanningar. Förklaringen är kanske, att det mänskliga förnuftet ej
räcker till att se detta sammanhang – det bryts i skyn, det bryts i
gruset, för Gud allena är det ett – eller ännu antagligare, att undertecknads förnuft ej gör det …» [Och sedan fortsätter brevet med sakliga upplysningar om scrap’ar.]
Ungefär ett år senare skriver Heckscher (också i ett brev till
Bagge), djupt upprörd över vissa i en tysk publikation förekommande utrikespolitiska yttranden av själve Harald Hjärne, att
»uppsatsen blivit en ny märkessten på den väg jag för närvarande
vandrar, bort från gamla gudar och ideal till något mål som jag ej
själv anar – en väg, vars tillvaro du, käre Gösta, i din godhet och
klokhet gärna vill trolla bort, men den finns där ändå».
Dessa temperamentsutbrott – vilka, ehuru långtifrån enastående, dock icke äro representativa för den ordinära tonen i
Heckschers korrespondens och delvis kunna finna sin förklaring i
tillfälliga anledningar – äro här återgivna till belysning av den
förskjutning i hans tankevärld, som under dessa år förde honom
ett gott stycke till vänster om hans gamla meningsfränder. Själva
förhållandet blev naturligtvis efterhand fullt märkbart för dessa,
men för egen del har jag först genom bekantskapen med brevmaterialet fått ett intryck av, hur tidigt, våldsamt och djupt han
råkade in i denna- man kanske kan säga- nationalekonomiskpolitiska troskris. Den hindrade honom dock ej att lojalt och med
oförminskad energi fullgöra sitt redaktörsvärv i Svensk Tidskrift,
så länge detta varade.
1 Bagges svar i denna punkt löd: »Om du inte missförstår mig, skulle jag vilja
säga dig, att en av de förnämsta orsakerna, varför jag håller mer av dig än de
flesta … av mina vänner är just att du inte är det bittersta en engelsk gentleman.»
417
\.
Herman Brulin
Det utrikespolitiska inslaget i denna kris, den »anglomani», som
påstådd och avviftad stundom spökar i brevväxlingen, och hans
starka oro för den »tyska faran» i händelse av en- under vissa
tider ingalunda otänkbar – för Tyskland lyckosam utgång av
kriget, kom knappast till några iögonenfallande uttryck i hans
egna artiklar i tidskriften, vilka ju för övrigt efter vanan först
diskuterades inom redaktionen. Men det var t. ex. med synbart
nöje, som han beredde plats (i första häftet av årgången 1916) för
en artikel av den forne tyskentusiasten Nils Wohlin, »Vad många
svenska nationalister tänka», där det skarpt varnades mot tysk
infiltration av svensk kultur och ekonomi.
Det är inte meningen att här försöka närmare följa återverkningarna av världskrigets växlingar på det inre läget i vårt land
eller Svensk Tidskrifts ställningstaganden till bådadera. Endast
ett par huvuddrag av de sistnämnda skola framhållas. Under de
växande svårigheterna härhemma, kännbara framför allt genom
de från båda de krigförande lägren alltmera trängda handels- och
försörjningsmöjligheterna, sökte tidskriften hålla sin kurs, orienterande och polemiserande till stöd för svensk ståndaktighet mot
de växande påtryckningar utifrån och inifrån, som krävde eftergifter i handelsförhandlingarna med ententen; detta även efter
den Hammarskjöldska regeringens fall i mars 1917. Och då efter
den ryska revolutionen den finska krisen mot slutet av 1917 blev
akut, tog tidskriften, under kritik av den efter höstvalen s. å. nytillkomna liberal-socialistiska regeringens politik, ivrigt till orda
för vapenhjälpen till Finland. Ett par mycket skarpa ledare i dessa
båda ämnen i början av 1918, »Demokrati och storfinans» och
»Sveriges skam och Sveriges skada», hade fattats i pennan av
Bagge, men då de voro osignerade, voro de båda redaktörerna
solidariskt ansvariga.
Den dom över den Hammarskjöldska politiken, som Torsten
Gihl fällt i sin kunskapsrika men subjektiva fjärde del av »Den
svenska utrikespolitikens historia» (1951), träffar givetvis också
dem, som försvarade och efter förmåga stödde densamma, alltså
icke minst den dåvarande Svensk Tidskrift. För egen del saknar
jag förutsättningarna för att uppträda som dess försvarsadvokat,
men så många fakta ha dock framdragits till kontrakritik av de
Gihlska teserna\ att man alltjämt kan drista sig att påstå, att
1 Se särskilt Karl-Gustaf Hildebrands recension i Historisk Tidskrift 1953,
sid. 99 ff., .Arthur Montgomerys i Ekonomisk Revy 1952, s. 129 ff. och Sigfrid
Linners .Anteckningar i Svensk Tidskrift 1952, sid. 435 ff. och 497 ff.
418
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
denna tidskrift då även i detta stycke icke varit utan fog för
sin ståndpunkt. Därmed skall ej bestridas, att till förmån för dennas
vedersakare kan åberopas den slutliga utgångens ovedersägliga
vitsord att de kalkylerat riktigare, liksom ej heller att här som i
den finska frågan både ofullständig kännedom om viktiga förhållanden, som numera blivit bekanta, och en överdriven hjältedyrkan
åt ena sidan och inbitna fördomar åt motsatta hållet eller andra
ensidigheter kunna ha bidragit till utformningen av tidskriftens
hållning.
Av Heckschers många bidrag i Svensk Tidskrift under de båda
sista krigsåren är det jämförelsevis få, som direkt behandla den
periodens aktuella omvälvningar. De flesta syssla med ekonomiska
ämnen, visserligen även de ofta av vikt för det politiska läget.
Ej sällan talas i hans brev om hans minskade intresse för politiken,
vilket likväl ingalunda avhåller honom från att taga livlig del i
diskussionen om artiklar inom det området. Tydligen syssla hans
tankar mycket med vad som skulle komma efter Ragnarök (så
i artiklarna »Framtiden», som inledde årgången 1917 och »Krigets
oväntade avkomlingar» i andra häftet 1919), och han varnar Bagge
för att inte ta »folkens förbund» på allvar; han karakteriserar
detta som »en politisk realitet på gott och ont» och han ber honom:
»Låt nu ej din vanliga skarpblick för det närmast liggande skymma
detta något mindre dagspolitiska.»
De nämnda åren voro för honom som redaktör en särskilt på-
kostande tid. Hans intresse för tidskriften var oförminskat, och
han ville gärna skriva i den. Men han tyckte inte om att skriva
annat än »precis vad man menar och så som man menar». Han
fick emellertid ofta ej juntan med på sina synpunkter, och för
att ej mot dess uppfattning engagera tidskriften kunde han i
egenskap av redaktör icke tillämpa den regeln. A andra sidan
ville han i samma egenskap gärna hindra sådant att komma in
som han ogillade, vilket i sin ordning gjorde tidskriften mindre
positiv. »Kollektivt författarskap» förklarade han nu vid ett tillfälle vara hans innersta väsen emot.
Till detta kom en utanförliggande speciell omständighet. Med
tillämpning av en ide, som lär vara amerikansk, att en intellektuellt verksam människa någon gång om möjligt bör skaffa sig
ett »sabbatsår» för att mera ostört kunna ägna sig åt sina intressen, lyckades Heckscher göra sig ledig från sin professur från
hösten 1918 till våren 1919 för att bosätta sig på Lisjö gård i
Västmanland. Denna anordning måste emellertid i hög grad för- 30- 533448 Svensk Tidskrift 1953 419
\.
Herman Brulin
svåra kommunikationerna inom tidskriften och bidrog så till att
även ur dess synpunkt göra hela redaktörsfrågan aktuell. Den
ordnades så, att Gösta Bagge för senare delen av 1918 under hand
skötte redaktionen, men att Heckscher med utgången av året
formligen avgick från sin hittillsvarande post och Bagge från
och med nästa årgång ensam stod som utgivare.1
Det i sluthäftet för 1918 ingående titelbladet för året är det sista,
som bär Eli Heckschers namn, och med denna årgång var alltså
den betydelsefulla insats i den svenska politiska tidskriftslitteraturen, som hans åttaåriga redaktörskap i Svensk Tidskrift innebär, avslutad – åtminstone formellt sett.
I själva verket blev emellertid förändringen utåt föga märkbar, och även mindre bemärkt än man skulle väntat – vilken
central ställning inom kretsen man på motsatt håll tilldelade
honom, framgår av ett uttryck som E. Palmstierna en gång använde i sin nu tryckta dagbok: »den Heckscherska ligan». De båda
forna redaktionskamraterna voro fullt ense om fortsatt samarbete,
och i den anmälan, som på baksidan av 1919 års första häfte meddelade den nya anordningen, framhölls -också, att den icke innebar
någon ändring i tidskriftens kurs eller ett upphörande av Heckschers medverkan. Detta var icke någon tom gest. En animerad
rådplägning och diskussion om artiklar, både hans och andras,
pågick under hela Lisjö-vistelsen, och efter återkomsten till Stockholm deltog han åter som förut i juntsamvaron. Redan det första
häftet 1919 innehöll två »scrap’ar», det andra också en signerad
artikel, hela årgången sammanlagt ett dussin bidrag av honom,
de flesta om ekonomiska och därmed besläktade ämnen; 1920
finner man emellertid vid sidan av åtskilliga sådana bland Dagens Frågor även~ för första gången på länge – ett rent politiskt inlägg av honom om »Sverige, Finland och Åland», 1921
fortsatt med en signerad uppsats »Efter Åland», i vilka båda
han försöker gjuta olja på de av en så olycksalig nabotvist farligt upprörda vågorna. I den följande årgången fäster man sig
ur olika synpunkter vid dels minnesartikeln över Harald Hjärne
– där i varje fall en av de sex år tidigare avsvurna »gamla gu- ’ Ungefär detta intryck av förloppet får man vid en sammanställning av olika
brev från Heekscher, särskilt ett par från oktober 1918, det ena till hans moder
och det andra till Nils \Vohlin, vilken sistnämnde fått kännedom om saken och i sin
dåvarande reformatoriska högerståndpunkts intresse förgäves sökt övertala honom
r.tt frångå sitt beslut.
420
.,
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
darna» åter kommer till heders -, dels den första av de under
signaturen »Junius» publicerade försöken att realistiskt beskriva
»Hur Sverige regeras» (den andra uppsatsen följde 1929).
Det skulle föra vällångt att år för år fortsätta denna bläddring
i Heckschers bibliografi. Det är dock av intresse att se, i vad mån
hans 1921 begynta regelbundna författarskap i Dagens Nyheter,
vår gamle ärkefiende från 1910-talets försvarsstrider, -.vars intresse för anknytningen väckts genom hans samma år publicerade
skrift »Gammal och ny ekonomisk liberalism» – återverkat på
hans medverkan i Svensk Tidskrift. Det betydde ingalunda något
avbrott av denna, hans intresse och penna räckte till för båda.
Visserligen minskas under de följande åren antalet av hans bidrag
i Dagens Frågor, men de fortsätta dock med något eller några
nummer nästan vart år under Bagges redaktörstid (till 1930) och
upphöra ej heller helt under Ivar Andersons (1931-32). Åven
sedan tidskriften efter nedläggandet under tiden 1933-36 återupptagits under Håstads ledning, bibehöll han kontakten genom
en eller annan artikel under sitt namn nästan årligen till 1942, då
hans medarbetarskap slutade med en uppsats om »Den ekonomiska
vetenskapens grundläggning i Sverige».
Omfattningen av Heckschers andel i Svensk Tidskrifts innehåll
framgår av följande, på en summarisk genomgång av hans bibliografi grundade ungefärliga beräkning. Man finner där 174 nummer upptagna såsom ingående i tidskriften (därav 94 från hans
redaktörstid 1911-18); av dem äro 56 (under den nämnda perioden
22), i de allra flesta fall signerade, att betrakta som artiklar, medan
118 (resp. 72) äro osignerade bidrag bland Dagens Frågor eller i
några fall kortare recensioner o. dyl. Räknar man i medeltal längden av hans artiklar till något över ett halvark och en »Scrap» till
ett par tre sidor, blir sammanlagda resultatet approximativt bortåt
850 sidor, vilket betyder, att han ensam (givetvis enligt tidskriftens arbetsmetoder ofta efter samråd med redaktionskamrater)
står för ungefär en och en halv normal årgång. Därtill kommer
hans andel i Försvarshandboken, som uppgår till omkr. 100 sidor.
Här skulle denna uppsats kunna avslutas. Det må dock ej anses
opåkallat att därtill foga några personliga intryck av Eli Heckscher, närmast fastän ej uteslutande från den här behandlade perioden. Jag tror, att det ligger i linje med hans livsuppfattning, om
jag därvid icke inskränker mig till att enbart understryka hans
-för envar uppenbara- förtjänster, utan också beaktar sådana
421
-·
Herman Brulin
sidor av hans väsen, som ibland kunde göra honom (för att använda ett uttryck i något av hans egna brev) »besvärlig» för sina
vänner- och för sig själv. Jag är dock angelägen att framhålla,
att jag knappast gör detta sistnämnda med stöd av egna e r f a r e nh e t e r -ty sädana äger jag i det avseendet praktiskt taget ingautan fastmera på grund av iakttagelser utifrän eller konstruktioner, vilka ju kunna vara ensidiga eller beroende på missförstånd.
Hans arbetsvilja och arbetsförmåga voro snart sagt enastående.
På honom om någon passa de ord in, som den av honom en tid högt
uppskattade Kipling diktat om förmågan att »fill the unforgiving
minute l with sixty seconds’ worth of distance run». Belysande exempel, både gripande och humoristiska, skulle kunna åberopas i
mängd, men jag vill här försöka att inte sväva ut för brett.
Hans forcerade arbetstakt sammanhängde nära med hans starka
pliktmedvetande, hans känsla av ansvar för sin begåvning, sina
ärvda förutsättningar, sin ställning i livet. Hans nationalekonomiska inriktning och hans starka sociala känsla gävo denna etiska
läggning en i mänga avseenden asketisk form, vars allbekanta
överdrifter- hans motvilja mot ytterkläder, hans radikala kaloritänkande etc. – utan tvivel bidrogo till de upprepade, heroiskt
burna sjukdomsfall, som drabbade honom under hans senare är.
över huvud var han en man med stort moraliskt mod. Han drog
sig icke för att taga ansvar, både för egen del och för andras. Han
vande sig tidigt att yttra sin mening både i skrift och genom framträdande i diskussioner, och han var aldrig rädd att i en sak, som
låg honom om hjärtat, offentligt eller enskilt säga vad han menade,
även om det kunde väcka anstöt och välla obehag både för honom
och för hans motpart; men han försummade ej att i det senare
fallet efteråt rannsaka sig själv och uppriktigt delge den kritiserade resultatet av sin prövning. Mot allt som för honom tedde sig
som feghet reagerade han, och han sträckte detta begrepp mycket
längt, icke alltid besinnande den – visserligen billiga och ä sin
sida farliga – synpunkten, att en politisk person vid sitt handlande måste pröva riskerna ej blott för sig och sina landsmän i
den egna generationen utan också för rikets framtid.
Om hans vittomfattande och djupgående kunskaper behöver ej
ordas, och hans vetenskapliga gärning ligger utanför planen för
denna framställning; ett par fakta må dock även här betonas,
dels att såväl de höga kraven på den ekonomisk-historiska forskningens karaktär i värt land som ämnets nuvarande ställning i
skolan och den akademiska undervisningen hos oss främst äro hans
422
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
verk, dels att hans egna vetenskapliga bidrag givit den s v e n s k a
forskningens resultat på detta område en bemärkt plats i den internationella Iitteraturen.1
Med sin lärdom, sin logiska skärpa och sin klara framställningsförmåga var han också en farlig motståndare i en debatt- såvida
inte någon gång just hans logik gjorde honom sprattet att driva
konsekvenserna ett stycke längre än vanligt folk kunde finna rimligt. I ett meningsutbyte föreföll han aldrig att tvivla på att han
h a d e rätt, och han ville också gärna f å rätt.
Många av de här berörda egenskaperna kunde var för sig bidraga till den »oförmåga att gå ihop med andra», som han själv
konstaterar i sitt förut citerade brev till modern från oktober 1918.
De stränga krav han ställde på sig själv ville han rätt långt göra
gällande även mot andra, stundom kanske utan att till fullo besinna deras olika förutsättningar och speciella situationer och med
ett eftertryck, som för känsliga sinnen kunde förefalla mästrande.
Detta sammanhängde också med en läggning hos honom, som kan
vara mycket tilltalande i och för sig, men som samtidigt möjligen
kunde motverka just den intensiva strävan till objektivitet, som
fyllde honom – s t r ä v a n, ty vilken temperamentsfull människa
kan n å det måleU Han har själv i ett brev från 1911 skrivit:
»••• J ag förnekar inte, att jag ställer större anspråk på mina vänner
än på mina fiender, och att det grämer mig betydligt mera, om vännerna icke motsvara de högre anspråken, än om fienderna ej nå upp
emot de lägre …»
Ett och annat av vad här har sagts kan möjligen inge någon
läsare den föreställningen, att Heckscher med sin asketiska läggning och allvaret i sin karaktär var torr och tråkig. Det var mycket
långt därifrån. Hans intressesfär var vid, även om vissa områden
av kulturlivet (t. ex. musiken) voro helt uteslutna därifrån. Han
var nära förtrogen med den klassiska litteraturen på olika språk
och full av citat från Schiller och Samuel Johnson, Dickens och
Disraeli, Tegner och Karlfeldt. Han var – ur sina speciella syn- 1 Av Heckschers större arbeten är »Världskrigets ekonomi» (1915) översatt till
ryska, »Kontinentalsystemet» (1918) till engelska, »Industrialismen» (tryckt första
gången 19311 ytterligare fyra upplagor) till danska och »Merkantilismen» (två delar,
1931) till tyska, engelska, italienska och spanska (Mexico 1943); nya upplagor av
sistnämnda verk äro att vänta både på svenska och engelska. Särskilt glädjande är,
att även den under titeln »Svenskt arbete och liv» (1941) utgivna populära sammanfattningen av det ovan sid. 416 omnämnda huvudarbetet »Sveriges ekonomiska historia» skall utkomma i engelsk översättning, framfört till nyaste tid.
423
Herman Brulin’ ·
punkter, som han en gång redovisade i något av sina många radioanföranden~ road av bra detektivromaner, och George Borrows
zigenarskildring »Lavengro» var en av hans älsklingsböcker. I
vanligt sällskapsliv deltog han nog mera av pliktkänsla än av
passion, meu han var själv en förträfflig värd, och i ett samkväm
sådant som t. ex. en »junta med fruar» fann han sig icke utan
välbehag omgiven av de senare, som villigt anammade hans verkligt fängslande konversation – så frarot han inte hade något speciellt att säga någon närvarande trätobroder, ty då kunde d e bli
så fängslade av varandra, att man just inte hörde av någondera
mera den kvällen. Skämt med honom själv var allt annat än sällsynt, och han lyssnade därtill med på en gång roat och självrannsakande tålamod.
Det finns emellertid till sist ännu ett kapitel av hans liv, som
ej får förbigås, hans storslagna hjälpsamhet. För egna behov höll
han hårt på slanten, men gällde det att befrämja en sak, som han
tyckte vara av betydelse, eller att ge ett skäligt handtag åt en vän,
var han generös. Och inte bara så, att han lyssnade till en vädjan,
han kunde själv ta initiativet på ett rörande, stundom överraskande sätt. Otaliga äro t. ex. de avhandlingar och uppsatser, inte
bara inom hans eget fack utan också sådana som endast på någon
punkt tangerade detta, för vilkas kontroll eller förbättring han
utan att visa en otålig min offrat mycket av sin dyrbara tid. Och
man har ett intryck, att det länge hörde till hans principer att
aldrig, om saken ej var alldeles orimlig eller omöjlig, avböja en
framställning om ett föredrag.
In summa: I stort som i smått minns jag honom icke blott som
en av de bästa vänner jag ägt utan också- med sina mänskligt
ofrånkomliga begränsningar eller överdrifter- som en av de bästa
människor jag lärt känna.
Detta subjektiva vittnesbörd av en person, som under mer än
ett halvsekel fick räkna sig som hans vän, skall emellertid här icke
vara sista ordet.
Samma dag som underrättelsen om Eli Heckschers bortgång
nådde den då åttiofyraårige generallöjtnanten .Tochum Åkerman,
skrev denne till hans maka ett brev, varav jag med bådas tillstånd
återger huvuddelen. Efter att ha betecknat den bortgångne som
»en av Sveriges få märkesmän» yttrar brevskrivaren:
»Tyvärr är jag ingalunda kompetent att värdesätta hans vetenskapliga gärning, men jag har alltid med beundran och behållning läst
424
’··
Eli Heckscher och Svensk Tidskrift
eller hört hans klara, rediga och upplysande framställning. Vad jag
kanske än mer beundrar är hans fosterländska sinnelag, hans förmåga
att tränga till botten även i frågor, som lågo utanför hans egentliga
arbetsområde, samt hans okuvliga vilja att kämpa för det han efter
moget övervägande funnit rätt och bäst. J ag tänker härvid icke minst
på Sveriges försvar.
Det är nu många decennier sedan vi diskuterade, skrevo och kämpade sida vid sida, men i mycket tacksamt minne bevarar jag den
bortgångnes sanningssökande frågor, tankeväckande inlägg och entusiasmerande kampparoller. Det är en tid i mitt politiska liv, som jag
med glädje erinrar mig och som för mig var oerhört lärorik, icke
minst tack vare Eli.
Så är nu även han borta, liksom så många andra av den s. k. juntan.
Jag tillhörde den visserligen icke, men var ofta närvarande vid dess
sammanträden, då någon försvarsfråga behandlades, och jag samarbetade med många av dess medlemmar. Det känns så tomt efter dem.
Man kunde uppriktigt och ärligt säga dem sin mening, även om den
ej var deras. Man behövde aldrig befara ett obehörigt utnyttjande av
det sagda eller skrivna. Det låg idealitet över meningsutbytena och
arbetet, man kämpade för rikets väl, icke för partiets, klassens eller
personens väl.
Eli förkroppsligade i hela sitt framträdande denna idealitet och icke
minst därför skall han av mig bevaras i ljust, tacksamt och av beundran fyllt minne.»1
1 P. S. Det har fogat sig så, att nästan samtidigt med denna uppsats Hcckschers
person och livsverk blivit föremål för några andra framställningar, vilka jag är
glad att sålunda få tillfälle att omnämna. I sin nyutkomna minnesbok »~finnen som
dröjt kvar» har A x e l H i r s c h ägnat honom en bred, levande och av varm
sympati buren karaktärsteckning, där han för övrigt särskilt uppmärksammar och
utförligt citerar några av hans artiklar från den tid min uppsats gäller. Den viktigaste sidan av Heckschers verksamhet, vilken, så som jag begränsat min uppgift,
i min artikel endast behövt antydas, är i stället själva huvudämnet för A r t h u r
M o n t g o m e r y s minnesteckning i tredje häftet av Ekonomisk Tidskrifts årgång
1953: »Eli Heckscher som vetenskapsman». På samma gång kan nämnas, att i tryckfärdigt manuskript föreligger en uppsats av B e r t i l B o et h i u s – liksom Montgomery en av Heckschers närmaste intressefränder och arbetskamrater -, som skall
ingå i Vitterhetsakademiens Årsbok för innevarande år bland Minnesord över avlidna ledamöter.
425
\.