Återblick på 1946 års svensk ryska kreditavtal
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÅTERBLICK PÅ 1946 ÅRS
SVENSK-RYSKA KREDITAVTAL
Av teol. kand. IVAR WALLENSTEEN
ÅR 1920 träffade Sveriges allmänna exportförening med centralorganet för de ryska kooperativa föreningarna en handelsuppgörelse, som torde kunna betecknas som Sovjetunionens första handelsavtal med utlandet. Att man på sovjetrysk sida uppskattade
den inställning vårt land därmed intog, framgår av ett uttalande
i det ryska handelskommissariatets tidskrift, där det heter, att
»Sverige kom att inta den första platsen i Sovjetrepublikernas
handelsutbyte med utlandet och utgjorde det lufthål, genom vilket de kunde upprätthålla ekonomiska förbindelser med yttervärlden».
I mars 1924 erkände Sverige Sovjetunionen de jure, och detta
steg följdes inom kort av ett handelsavtal mellan svenska och
sovjetryska regeringarna. Fram t. o. m. 1932 utvecklade sig det
svensk-ryska varuutbytet gynnsamt. Ar 1933 fick emellertid den
svenska utförseln till Sovjetunionen vidkännas en kraftig beskärning, eller från 35 miljoner kronor året före till13 miljoner kronor.
Ett från svensk sida samma år föreslaget kreditavtal blev av
skilda anledningar icke förverkligat. Under perioden 1933-1939
kom värdet av den svenska exporten till Sovjetunionen att stanna
vid ett så lågt årsgenomsnitt som 13 miljoner kronor och den genomsnittliga importen från detta land till cirka 19 miljoner kronor
per år. Här bör emellertid anmärkas, att minskningen i handelsutbytet med Sovjetunionen icke drabbade Sverige enbart utan
framstod som ett led i en allmän begränsning av importen, som
Sovjetunionen företog i början av 1930-talet.
Avspärrningen västerut, som blev en följd av krigshändelserna
i april 1940, ökade Sovjetunionens potentiella betydelse som avnämare av svenska produkter och som leverantör till vårt land.
Den 7 september samma år ingicks i Moskva ett handelsavtal, som
430
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
var avsett att lägga grunden till ett väsentligt utvidgat varuutbyte
mellan de båda länderna. Samtidigt beviljade Sverige en kredit
till Sovjetunionen om 100 miljoner kronor att utnyttjas under en
tvåårsperiod. Att man från svensk sida ville ha en äterförsäkring
i Ryssland mot eventuella påtryckningar från Tyskland, torde vara
uppenbart.
På grund av krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen
i juni 1941 omöjliggjordes praktiskt taget alla varutransporter
mellan Sverige och Sovjetunionen. Sedan vapenstillestånd slutits
mellan Finland och Sovjetunionen i september 1944, kunde dessa
äter komma i gång och under hösten samma år skeppades till
Sovjetunionen produkter till ett värde av omkring 40 miljoner
kronor. Införseln från Sovjetunionen uppgick 1945 till cirka 26
miljoner kronor.
Under krigsåren hölls fortlöpande kontakt med sovjetryska handelsmyndigheter i syfte att söka nå en utvidgning av den svenskryska handeln, vilket förutsatts vid överenskommelsen på hösten
1940. Hur stor roll önskemålet att underlätta för Finland att komma
ur kriget spelade vid samlingsregeringens villighet att förhandla,
är svårt att avgöra. Ett faktum är emellertid, att det inom regeringen fanns medlemmar, för vilka denna hänsyn varit avgörande.
Den 24 februari 1944 överlämnades till Sovjetunionen ett förslag
till ett omfattande handelsavtal, som upptog svenska exportvaror
till ett belopp av cirka 570 miljoner kronor att levereras under
en period av två år. Förslaget antogs dock icke av ryssarna.
I en promemoria, som statsrådet Wigforss överlämnade till Sovjetunionens minister i Stockholm madame Kollontay den 6 november 1944 ställdes för en period av fem år en svensk kredit i utsikt,
som vid periodens slut fick uppgå till högst l 000 miljoner kronor.
Krediten skulle delas lika mellan staten och den svenska industrien. Den statliga delen skulle löpa med en ränta å 8 1/2 % och
äterbetalas efter fem år. Kreditgivningen skulle därjämte stä i
ett visst förhållande till utbyteshandeln.
Denna senare sammankoppling var man på sovjetryskt håll icke
benägen att godta och även i andra punkter gjordes erinringar.
Efter fortsatta förhandlingar meddelades från svensk sida den 28
juni 1945 i enlighet med direktiv från statsråden Wigforss och
Ohlin, att man för att underlätta uppnåendet av en svensk-sovjetisk
överenskommelse vore villig rucka på tidigare krav under förutsättning, att man vid gemensamma överläggningar lyckades finna
andra utvägar att säkra erforderlig import.
431
.· -··-· ..•••:,.. :.:· .. ,_.–~i..~ •••
– – – – – -~—-·~—–
Ivar W allensteen
Den 26 mars 1946 överlämnades så från svensk sida den promemoria, som skulle utgöra grundvalen för de senare träffade avtalen. En kredit om en miljard kronor skulle vara en forutsättning för förhandlingarna. Som handelsminister fungerade nu hr
Myrdal.
I april-maj 1946 verkställdes en undersökning om våra leveransmöjligheter till Sovjetunionen och på grundval härav beslöt regeringen den 17 maj, att officiella förhandlingar skulle upptagas
med Sovjetunionen. En förhandlingsdelegation utsågs och chef för
denna blev envoyen Rolf Sohlman.
När förhandlingarna den 27 maj inleddes i Moskva, hade delegaterna med sig en lista över hur miljardkrediten skulle fyllas.
Det visade sig emellertid nu, att denna lista icke alls kunde godkännas av Sovjetunionens representanter. Dessa lade i stället fram
en helt annan önskelista. Från svensk sida klargjordes omedelbart,
att uppfyllandet av denna lista översteg den svenska industriens
kapacitet.
De sovjetryska önskemålen vidarebefordrades emellertid i juni
till vederbörande svenska företag. Den undersökning, som nu gjordes, gav till resultat, att man knappast kunde leverera för mer än
300 eller 350 miljoner inom den ryska önskelistan. Allteftesom industriföretagen noggrannare undersökte sina möjligheter, kunde
denna siffra emellertid så småningom gradvis ökas till 650 miljoner. I svaren reserverade man sig genomgående för bristen på
arbetskraft och material. I vissa fall uppställde man som villkor
en utbyggnad av industrianläggningarna.
I juni kallades även representanter för ett antal exportindustrier
till ett informationssammanträde med regeringens delegater. Det
upplystes, att Sovjetunionen begärt varor på kredit om tillsammans en miljard kronor, fördelade på 5 år, och att därutöver förutsågs ett varuutbyte om 100 miljoner kronor per år i vardera
riktningen. Det angavs, att krediten vore »en förutsättning för
återlmytandet av normala handelsförbindelser och goda förhållanden över huvud taget mellan de två rikena». Vid konferensen synes
kritik ha framförts, icke mot en ökad handel österut, utan mot
alltför stora leveranser under de närmaste åren. Även framhölls
osäkerheten beträffande arbetskraften och att det fanns små utsikter att nämnvärt öka produktionen.
Att det från näringslivets sida förelåg ett starkt intresse för en
utvidgning av våra handelsförbindelser med Sovjetunionen, är
uppenbart. Detta intresse hade vuxit, sedan det stod klart, att
432
( _______________~–~——–·._’-~——–·
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
Tyskland, sannolikt för lång tid framöver, bortfallit som handelspartner. Men man beklagade redan i maj 1946, att förhandlingarna
icke kommit igång tidigare. Industrierna var nu i stor utsträckning belagda med order för lång tid. Bristen på arbetskraft och
material hade börjat göra sig alltmer kännbar.
Handelsöverläggningarna mellan de svenska och sovjetryska representanterna fortsatte i Stockholm under sommaren. Sedan parternas ståndpunkter bragts tillräckligt nära varandra, överflyttades förhandlingarna den 5 september ånyo till Moskva, där de
slutfördes den 7 oktober 1946.
De uppgörelser, som träffades, innebar i huvudsak följande.
l. 1940 års varuutbytes- och betalningsavtal förlängdes med vissa
ändringar att gälla under en tid av ytterligare 5 år. I anslutning
härtill fastställdes kontingentlistor, enligt vilka ett varuutbyte
förutsågs på 100 miljoner kronor i vardera riktningen t. o. m. 1947
års utgång. I särskild skriftväxling konstaterades, att parterna i
fortsättningen skulle eftersträva en utvidgning av det ömsesidiga
varuutbytet.
2. Träffades ett kreditavtal, genom vilket svenska regeringen
beviljade ryska regeringen en kredit till ett belopp av en miljard
kronor att principiellt under en femårsperiod – i praktiken blev
det sexår-utnyttjas för inköp av varor och för vissa finansiella
betalningar m. m. Krediten skulle gälla 15 år och den effektiva
räntan vara 2 3/s Ofo.
3. Träffades en överenskommelse rörande transittrafiken, varigenom de båda länderna tillförsäkrade varandra rätt till obehindrad
varutransitering genom den andra partens territorium över vissa
särskilt angivna gränsorter.
4. Reglerades vissa ömsesidiga ekonomiska anspråk, som uppstått
genom de baltiska staternas inlemmande med Sovjetunionen.
Två handelsavtal avslöts sålunda i Moskva, dels ett ömsesidigt
varuutbytesavtal och dels ett kreditavtal. I den allmänna debatten
har dessa båda avtal icke sällan kommit att sammanblandas. Mot
varuutbytesavtalet har emellertid aldrig någon starkare kritik
riktats. När man gått till storms mot »ryssavtalet», har kritiken
gällt miljardkrediten.
Redan på ett tidigt stadium hyste man på borgerligt håll oro
för att regeringen skulle åsidosätta en parlamentarisk prövning
av handelsförhandlingarna och provisoriskt sätta avtalet i kraft
utan riksdagens hörande. Den l juli ställde hr Nordensson i första
kammaren en enkel fråga till statsminister Hansson, om rege- 433
Ivar W allensteen
ringen hade för avsikt att låta riksdagen pröva frågan och fatta
beslut, innan man band sig. statsministern svarade kort och ganska
bryskt, att frågan alltjämt var föremål för övervägande. När riksdagen i oktober kopplades in på ärendet, var emellertid avtalet
redan slutet.
Pressdebatten kulminerade på hösten. Den 22 oktober anklagade
Dagens Nyheter regeringen och särskilt handelsminister Myrdal
för osanningar i samband med avtalsfrågan och Svenska Dagbladet
skrev den 26 oktober, att »det lyckligaste som kunde ske, utan tvivel
vore, att hr Myrdal ersattes med en man, vilken det fria näringslivet kan möta med förtroende».
Mitt under den hetsiga debatten, avgav industriförbundet och
exportföreningen en gemensam skrivelse till utrikesutskottet, där
det redogjordes för avtalskomplexets utgångsläge och förutsättningar. Det underströks här önskvärdheten av, att en betydande
utvidgning kom till stånd av vårt lands ekonomiska förbindelser
med Sovjetunionen. Det försäkrades, att den svenska industrien,
trots pressande förhållanden och ovissheten om den framtida utvecklingen, skulle göra det bästa möjliga av de ingångna uppgörelserna. De svårigheter, som kunde väntas möta, uppvisades
och det betonades, att det moraliska ansvaret för genomförandet
av kreditleveranserna icke utan vidare kunde anses vila på industrien. I sammanhanget erinrades om de förbehåll beträffande bl. a.
arbetskraft och materialtillgång, som företagen knutit till sina
leveranserbjudanden.
Den ovannämnda skrivelsen från industriförbundet och exportföreningen, som gav en sammanfattning av hur industrien såg
på avtalsfrågan, återgavs in extenso i utrikesutskottets utlåtande.
Utskottet fann naturligt, att de synpunkter, som där framfördes,
skulle beaktas av regeringen. Vidare framhölls, att avtalskomplexet till dimensioner och konstruktion var av en »för svenska
förhållanden osedvanlig och svårbedömlig karaktär». Beträffande
kreditleveranserna underströks, att lika väl som vårt land befordrade en utvidgning av sin efterkrigshandel med andra länder
genom kreditgivning, var det berättigat att genom beviljande av
kredit befrämja utvecklingen av handeln med Sovjetunionen. Ett
bifall till regeringens förslag skulle öppna väg för en önskvärd
utvidgning av vår handel med Sovjetunionen, medan ett avslag
för avsevärd tid framåt skulle kunna spärra vägen.
Även om utskottet var enhälligt i slutsatsen, att propositionerna
borde godkännas av riksdagen, var betänkligheterna rätt stora.
434
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
I ett särskilt yttrande framhöll utskottets åtta borgerliga ledamöter, att regeringen borde ha eftersträvat »ett något mera begränsat avtal». Som motivering anfördes, att vårt försörjningsläge
sedan sommaren 1945 undergått en allvarlig åtstramning. Knappheten på arbetskraft och många varuslag hade blivit akut. Trots
justeringar hade avtalet blivit »Överdimensionerat». Att förkasta
det borde dock icke ifrågakomma, då detta som utskottet framhållit, för avsevärd tid framåt skulle kunna spärra vägen för ett
upptagande av de ekonomiska förbindelserna med Sovjetunionen.
Någon formell reservation gjordes alltså icke.
Den 13 november godkändes efter långa kammardebatter som
väntat regeringens propositioner. I andra kammaren begärdes
dock från högerhåll votering, vilken utföll så, att 156 röstade för
avtalet, 18 mot, därav 14 högermän, 2 folkpartister, l bondeförbundare och hr Wigforss, som tryckte på fel knapp, 22 ledamöter
avstodo och 33 var frånvarande.
När man på borgerligt oppositionshåll röstade för avtalet, skedde
det helt säkert icke med någon större tillfredsställelse utan därför,
att riksdagen försatts i ett tvångsläge. Några möjligheter till ändringar i avtalet fanns inte. Man hade att välja mellan att acceptera
det eller avslå det helt. Betänkligheter mot kreditavtalets omfattning och våra möjligheter att uppfylla detsamma uttalades redan
i utskottet. Men ett avslag skulle sannolikt för lång tid ha stoppat
allt handelsutbyte med Sovjetunionen. Av två onda ting måste man
välja det minst onda. Förhandlingarna hade också otvivelaktigt
förts så, att vårt land redan på ett tidigt stadium bundit sig med
vittgående utfästelser. Ett avslag hade säkerligen varit mindre
välbetänkt.
Anmärkningarna mot själva handläggningen av ärendet var
säkerligen befogade. Anklagelserna mot hr Myrdal för obehöriga
påtryckningar på industrien bemöttes knappast övertygande, även
om det som en svaghet må framhållas, att uppgiftslämnarnas namn
på grund av omständigheterna icke kunde offentliggöras.
Diskussionen om statsråden Myrdals och Undens handläggning
av avtalsfrågan, fortsattes vid 1947 års riksdag. I dechargebetänkandet riktades nämligen från borgerligt håll reservationsvis anmärkningar mot de båda statsråden för deras underlåtenhet att
i tid underställa utrikesnämnden avtalet. Reservanterna framhöll,
att enligt regeringsformen rådplägning med utrikesnämnden skall
ske i alla utrikesärenden av större vikt före avgörandet. Så borde
alltså ha skett, innan Sverige överlämnade sin promemoria till
31- 533448 Svensk Tidskrift 1953 435
l var W allensteen
Sovjetunionen i mars 1946. Vid dechargedebatten den 28 maj 1947
diskuterades innebörden av anmärkningarna. Utrikesministernhr Myrdal hade till allmän lättnad lämnat regeringen i april –
hävdade gentemot hr Herlitz, att det icke varit ett konstitutionellt
fel att icke höra utrikesnämnden. Från debatten kan nämnas att
konstitutionsutskottets socialdemokratiske ordförande hr Hallen
förklarade, att han, om han inte av en tillfällighet varit frånvarande från utskottet, då frågan behandlades, skulle ha biträtt
anmärkningen mot utrikesministern för försummelse att sammankalla utrikesnämnden. situationen skulle då ha blivit, att jämnt
hälften av utskottets ledamöter stött anmärkningen.
Vid 1948 års riksdag motionerade högermännen Ljungqvist och
Henriksson om en »skyndsam undersökning rörande möjligheterna
att med hänsyn till landets försämrade ekonomiska läge få till
stånd en revision av gällande kreditutfästelser gentemot utlandet».
Kreditavtalet med Sovjetunionen framstod härvid som det centrala
problemet. Utskottet framhöll i sitt utlåtande, att det vore »uppenbart, att den långsamma återhämtningen i världen och vårt eget
lands nuvarande ekonomiska läge gör det utomordentligt angeläget
att undvika en ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning».
Utskottet beslöt dock enhälligt avstyrka motionen och riksdagen
följde utskottet.
Vid 1950 års riksdag gick folkpartiet fram med partimotion med
krav på revision av avtalet och högerledaren hr Hjalmarson begärde i en interpellation en redogörelse för den senaste utvecklingen av avsluten inom det svensk-ryska kreditavtalets ram. Utskottet avstyrkte motionerna, men dess höger- och folkpartirepresentanter reserverade sig för bifall. Riksdagen följde utskottet.
Revisionskravet understöddes kraftigt av Dagens Nyheter och Gö-
teborgs Handels- och Sjöfartstidning, medan Svenska Dagbladet
ansåg att man »icke utan ytterst tvingande skäl borde framtvinga
ett riksdagsuttalande för en avtalsrevision».
När man nu ser tillbaka på utvecklingen, finner man, att farhågorna för avtalets störande och över huvud taget negativa inflytande på industriens normala drift och på den svenska samhällsekonomien dessbättre icke bekräftades i någon större utsträckning. Icke heller besannades hr Myrdals och andras profetior, att
vi 1947-48 skulle råka in i en allvarlig världsdepression, vilket
varit ett av de starkaste motiven för att sluta ett så stort avtal.
Till all lycka avböjde man från sovjetrysk sida 1947 cirka tre
fjärdedelar av de svenska offerterna med motiveringen, att pri- 436
. :’
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
serna låg för högt. Sannolikt väntade man på ryskt håll vid den
tiden ett snabbt konjunkturomslag i den kapitalistiska världen
och trodde sig längre fram kunna nå fördelaktigare priser och
därmed större leveranser.
I Sovjetunionen synes man emellertid 1948 ha varit missbelåten
med de svenska handelsförbindelserna. Under sommaren mullrade
den ryska radion för att tvinga till nya ansträngningar att fullfölja kreditavtalet. Under första halvåret 1949 visade man från
rysk sida ett nyvaknat intresse för avtalet. Genom konjunkturomsvängningen för de svenska småbåtsvarven, kunde dessa offerera trålare m. fl. fartygstyper till priser, som väckte positivt intresse hos ryssarna.
Fram till den 30 september 1949 uppgick de ryska beställningarna
till 392 miljoner kronor. I november kunde man konstatera, att
beloppet sedan årets början ökat med cirka 90 miljoner kronor,
vilket var väsentligt mer än man på förhand räknat med.
Vid årsskiftet 1950 knöt sig därför intresset främst till frågan,
i vilken utsträckning ryssarna under avtalets två sista år kunde
tänkas vilja i forcerat tempo ta ut det mesta möjliga av avtalet.
Det är mot bakgrunden härav, av oron för en sådan utveckling
man har att se folkpartimotionen i januari 1950 och hr Hjalmarsons interpellation i samma månad. Men icke heller på denna punkt
skulle farhågorna besannas. När avtalet i december 1952 utlöpte,
hade endast 555,1 miljoner kronor av miljardkrediten tagits i anspråk av ryssarna.
437
SVENSK-RYSKA KREDITAVTAL
Av teol. kand. IVAR WALLENSTEEN
ÅR 1920 träffade Sveriges allmänna exportförening med centralorganet för de ryska kooperativa föreningarna en handelsuppgörelse, som torde kunna betecknas som Sovjetunionens första handelsavtal med utlandet. Att man på sovjetrysk sida uppskattade
den inställning vårt land därmed intog, framgår av ett uttalande
i det ryska handelskommissariatets tidskrift, där det heter, att
»Sverige kom att inta den första platsen i Sovjetrepublikernas
handelsutbyte med utlandet och utgjorde det lufthål, genom vilket de kunde upprätthålla ekonomiska förbindelser med yttervärlden».
I mars 1924 erkände Sverige Sovjetunionen de jure, och detta
steg följdes inom kort av ett handelsavtal mellan svenska och
sovjetryska regeringarna. Fram t. o. m. 1932 utvecklade sig det
svensk-ryska varuutbytet gynnsamt. Ar 1933 fick emellertid den
svenska utförseln till Sovjetunionen vidkännas en kraftig beskärning, eller från 35 miljoner kronor året före till13 miljoner kronor.
Ett från svensk sida samma år föreslaget kreditavtal blev av
skilda anledningar icke förverkligat. Under perioden 1933-1939
kom värdet av den svenska exporten till Sovjetunionen att stanna
vid ett så lågt årsgenomsnitt som 13 miljoner kronor och den genomsnittliga importen från detta land till cirka 19 miljoner kronor
per år. Här bör emellertid anmärkas, att minskningen i handelsutbytet med Sovjetunionen icke drabbade Sverige enbart utan
framstod som ett led i en allmän begränsning av importen, som
Sovjetunionen företog i början av 1930-talet.
Avspärrningen västerut, som blev en följd av krigshändelserna
i april 1940, ökade Sovjetunionens potentiella betydelse som avnämare av svenska produkter och som leverantör till vårt land.
Den 7 september samma år ingicks i Moskva ett handelsavtal, som
430
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
var avsett att lägga grunden till ett väsentligt utvidgat varuutbyte
mellan de båda länderna. Samtidigt beviljade Sverige en kredit
till Sovjetunionen om 100 miljoner kronor att utnyttjas under en
tvåårsperiod. Att man från svensk sida ville ha en äterförsäkring
i Ryssland mot eventuella påtryckningar från Tyskland, torde vara
uppenbart.
På grund av krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen
i juni 1941 omöjliggjordes praktiskt taget alla varutransporter
mellan Sverige och Sovjetunionen. Sedan vapenstillestånd slutits
mellan Finland och Sovjetunionen i september 1944, kunde dessa
äter komma i gång och under hösten samma år skeppades till
Sovjetunionen produkter till ett värde av omkring 40 miljoner
kronor. Införseln från Sovjetunionen uppgick 1945 till cirka 26
miljoner kronor.
Under krigsåren hölls fortlöpande kontakt med sovjetryska handelsmyndigheter i syfte att söka nå en utvidgning av den svenskryska handeln, vilket förutsatts vid överenskommelsen på hösten
1940. Hur stor roll önskemålet att underlätta för Finland att komma
ur kriget spelade vid samlingsregeringens villighet att förhandla,
är svårt att avgöra. Ett faktum är emellertid, att det inom regeringen fanns medlemmar, för vilka denna hänsyn varit avgörande.
Den 24 februari 1944 överlämnades till Sovjetunionen ett förslag
till ett omfattande handelsavtal, som upptog svenska exportvaror
till ett belopp av cirka 570 miljoner kronor att levereras under
en period av två år. Förslaget antogs dock icke av ryssarna.
I en promemoria, som statsrådet Wigforss överlämnade till Sovjetunionens minister i Stockholm madame Kollontay den 6 november 1944 ställdes för en period av fem år en svensk kredit i utsikt,
som vid periodens slut fick uppgå till högst l 000 miljoner kronor.
Krediten skulle delas lika mellan staten och den svenska industrien. Den statliga delen skulle löpa med en ränta å 8 1/2 % och
äterbetalas efter fem år. Kreditgivningen skulle därjämte stä i
ett visst förhållande till utbyteshandeln.
Denna senare sammankoppling var man på sovjetryskt håll icke
benägen att godta och även i andra punkter gjordes erinringar.
Efter fortsatta förhandlingar meddelades från svensk sida den 28
juni 1945 i enlighet med direktiv från statsråden Wigforss och
Ohlin, att man för att underlätta uppnåendet av en svensk-sovjetisk
överenskommelse vore villig rucka på tidigare krav under förutsättning, att man vid gemensamma överläggningar lyckades finna
andra utvägar att säkra erforderlig import.
431
.· -··-· ..•••:,.. :.:· .. ,_.–~i..~ •••
– – – – – -~—-·~—–
Ivar W allensteen
Den 26 mars 1946 överlämnades så från svensk sida den promemoria, som skulle utgöra grundvalen för de senare träffade avtalen. En kredit om en miljard kronor skulle vara en forutsättning för förhandlingarna. Som handelsminister fungerade nu hr
Myrdal.
I april-maj 1946 verkställdes en undersökning om våra leveransmöjligheter till Sovjetunionen och på grundval härav beslöt regeringen den 17 maj, att officiella förhandlingar skulle upptagas
med Sovjetunionen. En förhandlingsdelegation utsågs och chef för
denna blev envoyen Rolf Sohlman.
När förhandlingarna den 27 maj inleddes i Moskva, hade delegaterna med sig en lista över hur miljardkrediten skulle fyllas.
Det visade sig emellertid nu, att denna lista icke alls kunde godkännas av Sovjetunionens representanter. Dessa lade i stället fram
en helt annan önskelista. Från svensk sida klargjordes omedelbart,
att uppfyllandet av denna lista översteg den svenska industriens
kapacitet.
De sovjetryska önskemålen vidarebefordrades emellertid i juni
till vederbörande svenska företag. Den undersökning, som nu gjordes, gav till resultat, att man knappast kunde leverera för mer än
300 eller 350 miljoner inom den ryska önskelistan. Allteftesom industriföretagen noggrannare undersökte sina möjligheter, kunde
denna siffra emellertid så småningom gradvis ökas till 650 miljoner. I svaren reserverade man sig genomgående för bristen på
arbetskraft och material. I vissa fall uppställde man som villkor
en utbyggnad av industrianläggningarna.
I juni kallades även representanter för ett antal exportindustrier
till ett informationssammanträde med regeringens delegater. Det
upplystes, att Sovjetunionen begärt varor på kredit om tillsammans en miljard kronor, fördelade på 5 år, och att därutöver förutsågs ett varuutbyte om 100 miljoner kronor per år i vardera
riktningen. Det angavs, att krediten vore »en förutsättning för
återlmytandet av normala handelsförbindelser och goda förhållanden över huvud taget mellan de två rikena». Vid konferensen synes
kritik ha framförts, icke mot en ökad handel österut, utan mot
alltför stora leveranser under de närmaste åren. Även framhölls
osäkerheten beträffande arbetskraften och att det fanns små utsikter att nämnvärt öka produktionen.
Att det från näringslivets sida förelåg ett starkt intresse för en
utvidgning av våra handelsförbindelser med Sovjetunionen, är
uppenbart. Detta intresse hade vuxit, sedan det stod klart, att
432
( _______________~–~——–·._’-~——–·
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
Tyskland, sannolikt för lång tid framöver, bortfallit som handelspartner. Men man beklagade redan i maj 1946, att förhandlingarna
icke kommit igång tidigare. Industrierna var nu i stor utsträckning belagda med order för lång tid. Bristen på arbetskraft och
material hade börjat göra sig alltmer kännbar.
Handelsöverläggningarna mellan de svenska och sovjetryska representanterna fortsatte i Stockholm under sommaren. Sedan parternas ståndpunkter bragts tillräckligt nära varandra, överflyttades förhandlingarna den 5 september ånyo till Moskva, där de
slutfördes den 7 oktober 1946.
De uppgörelser, som träffades, innebar i huvudsak följande.
l. 1940 års varuutbytes- och betalningsavtal förlängdes med vissa
ändringar att gälla under en tid av ytterligare 5 år. I anslutning
härtill fastställdes kontingentlistor, enligt vilka ett varuutbyte
förutsågs på 100 miljoner kronor i vardera riktningen t. o. m. 1947
års utgång. I särskild skriftväxling konstaterades, att parterna i
fortsättningen skulle eftersträva en utvidgning av det ömsesidiga
varuutbytet.
2. Träffades ett kreditavtal, genom vilket svenska regeringen
beviljade ryska regeringen en kredit till ett belopp av en miljard
kronor att principiellt under en femårsperiod – i praktiken blev
det sexår-utnyttjas för inköp av varor och för vissa finansiella
betalningar m. m. Krediten skulle gälla 15 år och den effektiva
räntan vara 2 3/s Ofo.
3. Träffades en överenskommelse rörande transittrafiken, varigenom de båda länderna tillförsäkrade varandra rätt till obehindrad
varutransitering genom den andra partens territorium över vissa
särskilt angivna gränsorter.
4. Reglerades vissa ömsesidiga ekonomiska anspråk, som uppstått
genom de baltiska staternas inlemmande med Sovjetunionen.
Två handelsavtal avslöts sålunda i Moskva, dels ett ömsesidigt
varuutbytesavtal och dels ett kreditavtal. I den allmänna debatten
har dessa båda avtal icke sällan kommit att sammanblandas. Mot
varuutbytesavtalet har emellertid aldrig någon starkare kritik
riktats. När man gått till storms mot »ryssavtalet», har kritiken
gällt miljardkrediten.
Redan på ett tidigt stadium hyste man på borgerligt håll oro
för att regeringen skulle åsidosätta en parlamentarisk prövning
av handelsförhandlingarna och provisoriskt sätta avtalet i kraft
utan riksdagens hörande. Den l juli ställde hr Nordensson i första
kammaren en enkel fråga till statsminister Hansson, om rege- 433
Ivar W allensteen
ringen hade för avsikt att låta riksdagen pröva frågan och fatta
beslut, innan man band sig. statsministern svarade kort och ganska
bryskt, att frågan alltjämt var föremål för övervägande. När riksdagen i oktober kopplades in på ärendet, var emellertid avtalet
redan slutet.
Pressdebatten kulminerade på hösten. Den 22 oktober anklagade
Dagens Nyheter regeringen och särskilt handelsminister Myrdal
för osanningar i samband med avtalsfrågan och Svenska Dagbladet
skrev den 26 oktober, att »det lyckligaste som kunde ske, utan tvivel
vore, att hr Myrdal ersattes med en man, vilken det fria näringslivet kan möta med förtroende».
Mitt under den hetsiga debatten, avgav industriförbundet och
exportföreningen en gemensam skrivelse till utrikesutskottet, där
det redogjordes för avtalskomplexets utgångsläge och förutsättningar. Det underströks här önskvärdheten av, att en betydande
utvidgning kom till stånd av vårt lands ekonomiska förbindelser
med Sovjetunionen. Det försäkrades, att den svenska industrien,
trots pressande förhållanden och ovissheten om den framtida utvecklingen, skulle göra det bästa möjliga av de ingångna uppgörelserna. De svårigheter, som kunde väntas möta, uppvisades
och det betonades, att det moraliska ansvaret för genomförandet
av kreditleveranserna icke utan vidare kunde anses vila på industrien. I sammanhanget erinrades om de förbehåll beträffande bl. a.
arbetskraft och materialtillgång, som företagen knutit till sina
leveranserbjudanden.
Den ovannämnda skrivelsen från industriförbundet och exportföreningen, som gav en sammanfattning av hur industrien såg
på avtalsfrågan, återgavs in extenso i utrikesutskottets utlåtande.
Utskottet fann naturligt, att de synpunkter, som där framfördes,
skulle beaktas av regeringen. Vidare framhölls, att avtalskomplexet till dimensioner och konstruktion var av en »för svenska
förhållanden osedvanlig och svårbedömlig karaktär». Beträffande
kreditleveranserna underströks, att lika väl som vårt land befordrade en utvidgning av sin efterkrigshandel med andra länder
genom kreditgivning, var det berättigat att genom beviljande av
kredit befrämja utvecklingen av handeln med Sovjetunionen. Ett
bifall till regeringens förslag skulle öppna väg för en önskvärd
utvidgning av vår handel med Sovjetunionen, medan ett avslag
för avsevärd tid framåt skulle kunna spärra vägen.
Även om utskottet var enhälligt i slutsatsen, att propositionerna
borde godkännas av riksdagen, var betänkligheterna rätt stora.
434
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
I ett särskilt yttrande framhöll utskottets åtta borgerliga ledamöter, att regeringen borde ha eftersträvat »ett något mera begränsat avtal». Som motivering anfördes, att vårt försörjningsläge
sedan sommaren 1945 undergått en allvarlig åtstramning. Knappheten på arbetskraft och många varuslag hade blivit akut. Trots
justeringar hade avtalet blivit »Överdimensionerat». Att förkasta
det borde dock icke ifrågakomma, då detta som utskottet framhållit, för avsevärd tid framåt skulle kunna spärra vägen för ett
upptagande av de ekonomiska förbindelserna med Sovjetunionen.
Någon formell reservation gjordes alltså icke.
Den 13 november godkändes efter långa kammardebatter som
väntat regeringens propositioner. I andra kammaren begärdes
dock från högerhåll votering, vilken utföll så, att 156 röstade för
avtalet, 18 mot, därav 14 högermän, 2 folkpartister, l bondeförbundare och hr Wigforss, som tryckte på fel knapp, 22 ledamöter
avstodo och 33 var frånvarande.
När man på borgerligt oppositionshåll röstade för avtalet, skedde
det helt säkert icke med någon större tillfredsställelse utan därför,
att riksdagen försatts i ett tvångsläge. Några möjligheter till ändringar i avtalet fanns inte. Man hade att välja mellan att acceptera
det eller avslå det helt. Betänkligheter mot kreditavtalets omfattning och våra möjligheter att uppfylla detsamma uttalades redan
i utskottet. Men ett avslag skulle sannolikt för lång tid ha stoppat
allt handelsutbyte med Sovjetunionen. Av två onda ting måste man
välja det minst onda. Förhandlingarna hade också otvivelaktigt
förts så, att vårt land redan på ett tidigt stadium bundit sig med
vittgående utfästelser. Ett avslag hade säkerligen varit mindre
välbetänkt.
Anmärkningarna mot själva handläggningen av ärendet var
säkerligen befogade. Anklagelserna mot hr Myrdal för obehöriga
påtryckningar på industrien bemöttes knappast övertygande, även
om det som en svaghet må framhållas, att uppgiftslämnarnas namn
på grund av omständigheterna icke kunde offentliggöras.
Diskussionen om statsråden Myrdals och Undens handläggning
av avtalsfrågan, fortsattes vid 1947 års riksdag. I dechargebetänkandet riktades nämligen från borgerligt håll reservationsvis anmärkningar mot de båda statsråden för deras underlåtenhet att
i tid underställa utrikesnämnden avtalet. Reservanterna framhöll,
att enligt regeringsformen rådplägning med utrikesnämnden skall
ske i alla utrikesärenden av större vikt före avgörandet. Så borde
alltså ha skett, innan Sverige överlämnade sin promemoria till
31- 533448 Svensk Tidskrift 1953 435
l var W allensteen
Sovjetunionen i mars 1946. Vid dechargedebatten den 28 maj 1947
diskuterades innebörden av anmärkningarna. Utrikesministernhr Myrdal hade till allmän lättnad lämnat regeringen i april –
hävdade gentemot hr Herlitz, att det icke varit ett konstitutionellt
fel att icke höra utrikesnämnden. Från debatten kan nämnas att
konstitutionsutskottets socialdemokratiske ordförande hr Hallen
förklarade, att han, om han inte av en tillfällighet varit frånvarande från utskottet, då frågan behandlades, skulle ha biträtt
anmärkningen mot utrikesministern för försummelse att sammankalla utrikesnämnden. situationen skulle då ha blivit, att jämnt
hälften av utskottets ledamöter stött anmärkningen.
Vid 1948 års riksdag motionerade högermännen Ljungqvist och
Henriksson om en »skyndsam undersökning rörande möjligheterna
att med hänsyn till landets försämrade ekonomiska läge få till
stånd en revision av gällande kreditutfästelser gentemot utlandet».
Kreditavtalet med Sovjetunionen framstod härvid som det centrala
problemet. Utskottet framhöll i sitt utlåtande, att det vore »uppenbart, att den långsamma återhämtningen i världen och vårt eget
lands nuvarande ekonomiska läge gör det utomordentligt angeläget
att undvika en ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning».
Utskottet beslöt dock enhälligt avstyrka motionen och riksdagen
följde utskottet.
Vid 1950 års riksdag gick folkpartiet fram med partimotion med
krav på revision av avtalet och högerledaren hr Hjalmarson begärde i en interpellation en redogörelse för den senaste utvecklingen av avsluten inom det svensk-ryska kreditavtalets ram. Utskottet avstyrkte motionerna, men dess höger- och folkpartirepresentanter reserverade sig för bifall. Riksdagen följde utskottet.
Revisionskravet understöddes kraftigt av Dagens Nyheter och Gö-
teborgs Handels- och Sjöfartstidning, medan Svenska Dagbladet
ansåg att man »icke utan ytterst tvingande skäl borde framtvinga
ett riksdagsuttalande för en avtalsrevision».
När man nu ser tillbaka på utvecklingen, finner man, att farhågorna för avtalets störande och över huvud taget negativa inflytande på industriens normala drift och på den svenska samhällsekonomien dessbättre icke bekräftades i någon större utsträckning. Icke heller besannades hr Myrdals och andras profetior, att
vi 1947-48 skulle råka in i en allvarlig världsdepression, vilket
varit ett av de starkaste motiven för att sluta ett så stort avtal.
Till all lycka avböjde man från sovjetrysk sida 1947 cirka tre
fjärdedelar av de svenska offerterna med motiveringen, att pri- 436
. :’
Återblick på 1946 års svensk-ryska kreditavtal
serna låg för högt. Sannolikt väntade man på ryskt håll vid den
tiden ett snabbt konjunkturomslag i den kapitalistiska världen
och trodde sig längre fram kunna nå fördelaktigare priser och
därmed större leveranser.
I Sovjetunionen synes man emellertid 1948 ha varit missbelåten
med de svenska handelsförbindelserna. Under sommaren mullrade
den ryska radion för att tvinga till nya ansträngningar att fullfölja kreditavtalet. Under första halvåret 1949 visade man från
rysk sida ett nyvaknat intresse för avtalet. Genom konjunkturomsvängningen för de svenska småbåtsvarven, kunde dessa offerera trålare m. fl. fartygstyper till priser, som väckte positivt intresse hos ryssarna.
Fram till den 30 september 1949 uppgick de ryska beställningarna
till 392 miljoner kronor. I november kunde man konstatera, att
beloppet sedan årets början ökat med cirka 90 miljoner kronor,
vilket var väsentligt mer än man på förhand räknat med.
Vid årsskiftet 1950 knöt sig därför intresset främst till frågan,
i vilken utsträckning ryssarna under avtalets två sista år kunde
tänkas vilja i forcerat tempo ta ut det mesta möjliga av avtalet.
Det är mot bakgrunden härav, av oron för en sådan utveckling
man har att se folkpartimotionen i januari 1950 och hr Hjalmarsons interpellation i samma månad. Men icke heller på denna punkt
skulle farhågorna besannas. När avtalet i december 1952 utlöpte,
hade endast 555,1 miljoner kronor av miljardkrediten tagits i anspråk av ryssarna.
437