Traditionens betydelse som historisk källa
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TRADITIONENs BETYDELSE
SOM HISTORISK KÄLLA
Au professor BIRGER NERMAN
DET är få ståndpunkter, som bland vissa grupper av historiker
möta sådant motstånd som försvar för den historiska riktigheten
av en tradition eller kärnan i en sådan. Det är ofta tillåtet att fritt
uppkonstruera ett händelseförlopp, som icke har stöd i någon källa.
Men om man förklarar, att vissa moment i traditionskällor kunna
vara riktiga – visst icke alla, men en stomme, ett skelett – då
bryter alltid kritiken lös, och den blir ofta upprörd. Ty den som
vågat försvara en tradition, han har försyndat sig emot något,
som för vissa historiker blivit det heligaste av allt: den s. k. källkritiken. Han saknar historisk metod.
Hur kan det då komma sig, att traditionen blivit så olika bedömd~
För att kunna besvara denna fråga måste vi giva några antydningar om den historiska utvecklingen av synen på traditionskällorna.
I äldre tider såg man i allmänhet ganska kritiklöst på de historiska traditionerna; man accepterade gärna vad som icke i och för
sig lät allt för fantastiskt. Naturligtvis hade man olika inställning
allt efter bedömarens egen läggning; den ene bedömde källorna
ganska nyktert och kritiskt, medan den andre var ganska omdömeslös. Men man hade i allmänhet icke fastslagit några mera
preciserade principer för bedömandet.
Det var – frånsett enstaka tidigare ansatser – först med 1800-
talet, som man på allvar började utveckla sådana principer. Detta
skedde i samband med den kritiska forskningens genombrott inom
den internationella historievetenskapen.
En av de teser, som den kritiska historieforskningen uppställde,
var den i och för sig rimliga, att källorna skulle ordnas efter ålder.
Vid värderingen av uppgifterna i källor av i stort samma slag
borde de i de äldre källorna ges företräde framför dem i de yngre,
där avvikelser föreligga. Man kunde i regel följa, hur de yngre
438
Traditionens betydelse som historisk källa
källorna voro beroende av de äldre och hur utvecklingen gick emot
allt större förvanskning av händelseförloppet, allt eftersom källorna blevo yngre och yngre. Verkligt värde hade endast de samtida källorna, vilka dock givetvis också de måste underkastas en
kritisk värdesättning; de källor, som voro yngre än händelsen.
voro, när samtida källor förelågo, i stort betydelselösa.
Men särskilt för äldre tider föreligga ofta inga samtida källor,
och den enda verkligt kritiska ståndpunkten vore i sådana fall att
helt förkasta alla källor. Och ifrån ståndpunkten att man icke
kunde lita på uppgifterna i sådana källor var steget icke långt till
ståndpunkten att allt, både personer och händelser i dessa källor,
vore helt uppdiktat. En forskningsriktning går gärna till motsatt
ytterlighet mot en föregående, och det var naturligt, att på den
okritiska riktning, som dittills i stort rått inom historieforskningen, skulle följa en riktning, som i fråga om traditionskällor i
väsentligaste grad blev förnekelsen.
För att taga ett par exempel, blev det naturligt, att man gjorde så
gott som rent hus ifråga om Ynglingaättens svenska konungar och
att man lika energiskt förklarade, att Kristus aldrig existerat
– samtida källor finnas ju icke i någotdera fallet. Personerna förklarades i sådana fall gärna vara mytiska, Kristus t. ex. en växtlighetsgudom.
Men ägde verkligen dessa principer allmän giltighetT Och gick
man ej till överdrifU
Uppordnandet av källorna efter ålder var nog bra. Men var det
så säkert, att en äldre källa skulle ha riktigare uppgifter än en
senare~ Kunde det inte t. ex. hända, att en person med ovanligt
gott minne 50 år efter en händelse riktigare kunde återge denna
än en person med dåligt minne lO år efter händelsen~ Och skapade
icke antagandet att en traditionskällas både personer och händelser vore helt uppdiktade ofta verkliga svårigheter att förklara,
hur traditionerna i så fall kommit till’ Alla uppgifter i traditionskällor ha dock icke schablonmässig karaktär och kunna därför icke
förklaras som blotta sagomotiv, som man gripit till. Så kunna t. ex.
beträffande Kristus näppeligen alla moment i evangeliernas berättelser om honom förklaras som sådana gängse sagomotiv.
Och därtill kom, att stundom inom andra vetenskaper gjordes
upptäckter, som gåvo bestyrkande åt vissa traditionsuppgifter.
Icke minst gällde detta arkeologien. Det behöver här blott erinras
om, att skildringen av t. ex. vissa vapen, smycken och kärl i de
homeriska dikterna genom Schliemanns grävningar i Grekland
439
Birger Nerman
visade sig överensstämma med dem som funnits till i verkligheten
några hundra år före dikternas nedskrivande.
Det har så småningom blivit uppenbart, att så enkelt, som den
s. k. kritiska forskningen tagit på problemet, kan traditionens
värde icke bedömas.
Emellertid kvarstå alltjämt många forskare på denna ståndpunkt. Hur kan då detta förklaras~
Jag skulle vilja förklara det ur två drag i deras läggning.
Det ena är en viss abstrakt lynnesriktning. Sådana forskare
kunna vara ytterst klara i bevisföringen och skarpsinniga i att se
sammanhang, men de sakna en viss förmåga att fatta ett händelseförlopp, personer och föremål konkret. De ha därför svårt att
värdera en arkeologisk belysning av en källa. De ha svårt att,
om en saga talar om en utvandring ifrån ett land till ett annat
och om arkeologien just för ifrågavarande tid – och endast då –
visar en utvandring från det förra landet till det senare, uppskatta
arkeologiens belysning av den litterära uppgiften eller, om en
dikt talar om att ett svärd har en ring i hjaltet och om detta endast
finnes hos svärd under en viss begränsad tid, inse, att uppgiften
måste återgå på just denna tid.
Det andra draget i den personliga läggningen, som gör det svårt
för en forskare att förstå, att det kan ligga något i en tradition, är
brist på starkt utvecklat minne. Man kan göra den iakttagelsen, att
de ivrigaste förnekarna av traditionens betydelse också i regel ha
dåligt minne.
Å andra sidan visar det sig, att de som hålla på traditionerna i
regel äro personer med en mer konkret läggning och med ett utvecklat minne.
Det är därför ganska naturligt, att arkeologer, vilka äro vana
vid att realistiskt syssla med verkligheten från gamla tider, ofta
visat stor förståelse för traditionens betydelse. För att nämna
några svenska arkeologer ha såväl Oscar Montelius som Bernhard
Salin och Oscar Almgren ställt sig positiva till traditionerna som
historiska källor.
Vad betydelsen av minnet beträffar, må det tillåtas mig att
nämna några ord om mitt eget fall. När jag i Uppsala började studera de gamla nordiska sagorna, rådde ännu en mycket avvisande
inställning till deras historiska värde. Vetenskapsmännen ställde
sig t. ex. negativa till praktiskt taget hela den svenska Ynglingaätten. De sågo nästan idel mytologi och dikt bakom berättelserna
om denna; blott ett par konungar tillätos att kvarstå som histo- 440
Traditionens betydelse som historisk källa
riska, men med ett minimum av som historiskt riktiga godtagna
uppgifter kring dem. Då jag till min allmänna läggning var radikal, borde jag ha varit predisponerad till att acceptera en sådan
ståndpunkt. Men jag kunde det icke. Orsaken var mitt minne, som
utan svårighet kan omfatta tusenden av namn och siffror, liksom
det sätter mig i stånd att i betydande utsträckning lära mig både
vers och prosa utantill. Jag hade svårt att föreställa mig, att
Yogiingaättens konungalängd, bevarad i dikten Ynglingatal från
tiden strax efter år 850, icke kunnat vara riktigt återgiven fr. o. m.
tiden omkring år 500, alltså för ca 350 år, dvs. 10-12 generationer.
Jag kunde icke fatta, att det skulle föreligga några svårigheter
att, om man som ung av t. ex. sina föräldrar fått lära den, komma
ihåg den i hela sitt liv. I detta sammanhang bör f. ö. nämnas, att
de konungar, vilkas historiska existens den dåtida forskningen
hade svårt att komma ifrån, voro två ifrån 500-talet, Ottar och
Adils; orsaken till att de i regel erkändes som historiska var, att
de även förekomma i den från tiden omkring år 700 eller något
senare härrörande anglosaxiska dikten Beowulf. Det var onekligen en egendomlig ståndpunkt att, medan man accepterade som
historiska konungar av Yogiingaätten från förra hälften och
mitten av 500-talet, avfärdade man som ohistoriska dem som i
stamtavlan följde ungefär 100 år senare och alltså lågo vida närmare Yogiingatals tillblivelse, t. ex. Bröt-Anund och lngjald illråde.
Men till det ovan anförda komma för bedömandet av traditionens historiska värde några andra synpunkter.
En sådan är den, att det är personer, som ha särskilt gott ininne,
som livligast intressera sig för traditionerna. Sådana personer
kunna därför ofta kontrollera dem. Detta har givetvis verkat i
positiv riktning för traditionernas historiska värde.
En annan synpunkt, som bör framhållas, är, att minnet i gamla
tider belastades vida mindre än i våra dagar, då nyheterna ständigt strömma på oss. Det fanns på den tiden inga tidningar, ingen
telefon, kommunikationerna voro vida långsammare osv.
Vad särskilt genealogierna beträffar, måste vi, om vi nu hålla
oss till Norden, besinna, vilken stor betydelse under forntid och
medeltid kännedomen om släkthärledningen hade för arv o. a. För
att äga rätt arvsrätt var man- något som framgår av lagar och
andra källor- skyldig att kunna styrka sin ätt i flera generationer på både fädernet och mödernet; man har uppgifter om en
fordran på kännedom om 6 sådana. Och allra viktigast var det
441
Birger Nerman
naturligtvis för kungaättlingarna att kunna styrka sin riktiga
arvsrätt. I fråga om de förnäma ätterna, främst de kungliga dynastierna, fanns det givetvis också ett större antal personer än
annars, som hade kännedom om ättledningen. När det gäller dessa
ätter, böra utsikterna vara större än i andra fall, att de skola vara
helt eller delvis korrekta.
Viktiga ha vidare t. ex. gränsläggningsöverenskommelser varit,
varför man måste ha varit angelägen om, att dessa riktigt bevarades i traditionerna.
Emellertid är det ju klart, att, liksom man icke utan vidare
skall förkasta en tradition, skall man heller icke utan vidare
acceptera den. För varje fall måste en detaljprövning försiggå.
I många fall äga vi, åtminstone t. v., inga möjligheter till en
sådan kontrollering. I andra finnas däremot sådana.
Så kan man t. ex. i fråga om vissa dynastier konstatera, att namnen i dessa givits efter vissa lagar. För att taga ett exempel,
allitterera i den svenska Ynglingaätten fr. o. m. Agne t. o. m. Ingjald illråde alla namnen, i det de alla börja på vokal. Men jag
har visat upp, att de också bildats efter en annan princip. Om de
återföras till sina äldre former, ser man, att vissa namnelement
gå igen. Så lyda namnen Ann och Adils i sina former från 500-
talet AupawiniR och AupagislaR och ha alltså leden Aupa- gemensam. Men just så bildade kontinentens germaner sina namn vid
denna tid. Ungefär vid ättens försvinnande från Sverige till Norge
inträder ett annat namnskick: namnen ärvas från en död släkting,
och detta iakttages mycket korrekt. Man vet, att detta namnskick
på germanskt område efterträtt det tidigare. Av dessa förhållanden har jag dragit den slutsatsen, att Ynglingaätten i dessa partier
– och de äro huvudparten- i stort måste vara historisk.
Vidare kan man t. ex. genom arkeologien bestyrka vissa uppgifter. Så t. ex. om konungarnas gravplatser. Om av Ynglingakonungarna blott tre, Ann, Egil och Adils, i Snorre Sturlasons i
början av 1200-talet författade, på Ynglingatal och svenska traditioner byggande Ynglingasaga uppges ha blivit höglagda i Gamla
Uppsala och de tidpunkter, till vilka man kommer vid försök att
historiskt datera dem, stämma med högarnas arkeologiska tid,
är detta givetvis ett medel att kontrollera traditionens ifrågavarande uppgifter.
Även ortnamn kunna bidraga till kontroll av traditionen. När
Uppsalahögarnas systerhög i Vendel i Uppland redan på 1600-talet
kallas Ottarshögen och en utgrävning visat, att högen härrör från
442
…
Traditionens betydelse som historisk källa
tiden omkring år 525, den tidpunkt till vilken man historiskt kan
förlägga Ottar Vendelkråkas död, är namnet Ottarhögen ett bland
de bidragande momenten i bevisen för Ottars historiska verklighet.
Men det är ju klart, att man icke bör betrakta alla traditioner
eller moment i dem som likvärdiga ur historisk synpunkt.
Först är det givetvis att märka, att traditionen under längre tid
icke kan korrekt vidarebefordra berättelsen om ett längre händelseförlopp. Här insmyga sig med tiden fel och förvrängningar, oriktiga motiveringar och även tillägg.
Särskilt tillägg, innehållande allmänna motiv, uppstå gärna under traditionernas fortlevande. Sådana äro t. ex. i fråga om Jesus
flera av evangeliernas berättelser om de honom tillskrivna undren
(att förvandla vatten till vin osv.), tretalet vid Petrus’ förnekelse
av mästaren m. fl.
Med detta sammanhänger, att moment, vilka äro känslobetonade,
ofta äro felaktiga. Så har man gärna velat försköna det egna
folkets upplevelser. En strid, som för ett folk i verkligheten varit
ett nederlag, kan i traditionen med tiden förgyllas till en seger.
Och till en betydande konung kan traditionen· i hans land knyta
moment, som i verkligheten icke haft med honom att göra. Har
han gjort vissa erövringar, kunna dessa i traditionen utökas med
sådana, som aldrig ägt rum, i vissa fall med sådana, som gjorts
av andra och vilka han alltså i traditionen »ärvt».
Det bör också framhållas, att rena förväxlingar förekomma i
traditionerna, t. ex. av samma namn, och sådana förväxlingar
kunna ge upphov till berättelser. Så har i Norge och på Island
det med Ottars död samhörande Vendel i Uppland missuppfattats
som Vendel i norra Jylland (det nuvarande området Vendsyssel).
Av denna förväxling har så konstruerats en berättelse att Ottar
företagit ett härnadståg till det jylländska Vendel, på vilket han
stupar. Det faktum att hans kvarlevor läggas i en hög vid Vendel
i Uppland omformas till att hans döda kropp av fienderna lägges
på en hög i Vendel i Jylland till rov för djur och fåglar. Och av
den verklige Ottars binamn Vendelkråka, som endast betyder
’Vendelbon’, ’han som har eller hade med Vendel att göra’, konstrue~·as så en berättelse, att danerna skicka en träkråka till
svearna och förklara, att mera var deras konung ej värd – danerna gåvo honom därför namnet Vendelkråka.
Å andra sidan är det i regel icke obetydlig sannolikhet, att uppgifter av mera rent saklig art, genealogier, notiser om gravplatser
osv., äro riktiga.
443
\.
Birger Nerman
Jag har en gång uttryckt förhållandena i fråga om tillkomsten
av traditionerna så: »Man diktar uppgifter av allmännare art,
man omformar och omvärderar verkligheten. Men man skapar icke
nakna sakuppgifter utan tendens.»
I regel blir det därför icke så stor del av traditionerna, som kvarstår som historiskt riktig, vanligen blott en liten del. De som hålla
på traditionerna försvara i regel ingalunda allt, vilket deras vedersakare gärna vilja förege, utan de hålla för historiska i allmänhet blott en kärna, ett skelett, de stora linjerna. Men även dessa
äro för tider, om vilka endast traditionskällor föreligga, av stort
värde att känna.
Men framför allt är det, vare sig man accepterar eller förnekar,
av vikt att gå fram med försiktighet. Man skall ha klart för sig
att icke ta med mera av traditionerna än de moment, som kunna
bestyrkas, liksom att, om man konstaterar, att vissa moment äro
felaktiga, därmed icke hela traditionen har fallit.
Och likaså bör man besinna, att, om man förkastar en tradition,
man icke får framkonstruera ett annat händelseförlopp, om vilket
icke något som helst finnes meddelat i källorna. I senare fallet står
man inför obegränsade möjligheter och befinner sig helt på diktens
område.
444
.:
i~.———————-~————~~————-
SOM HISTORISK KÄLLA
Au professor BIRGER NERMAN
DET är få ståndpunkter, som bland vissa grupper av historiker
möta sådant motstånd som försvar för den historiska riktigheten
av en tradition eller kärnan i en sådan. Det är ofta tillåtet att fritt
uppkonstruera ett händelseförlopp, som icke har stöd i någon källa.
Men om man förklarar, att vissa moment i traditionskällor kunna
vara riktiga – visst icke alla, men en stomme, ett skelett – då
bryter alltid kritiken lös, och den blir ofta upprörd. Ty den som
vågat försvara en tradition, han har försyndat sig emot något,
som för vissa historiker blivit det heligaste av allt: den s. k. källkritiken. Han saknar historisk metod.
Hur kan det då komma sig, att traditionen blivit så olika bedömd~
För att kunna besvara denna fråga måste vi giva några antydningar om den historiska utvecklingen av synen på traditionskällorna.
I äldre tider såg man i allmänhet ganska kritiklöst på de historiska traditionerna; man accepterade gärna vad som icke i och för
sig lät allt för fantastiskt. Naturligtvis hade man olika inställning
allt efter bedömarens egen läggning; den ene bedömde källorna
ganska nyktert och kritiskt, medan den andre var ganska omdömeslös. Men man hade i allmänhet icke fastslagit några mera
preciserade principer för bedömandet.
Det var – frånsett enstaka tidigare ansatser – först med 1800-
talet, som man på allvar började utveckla sådana principer. Detta
skedde i samband med den kritiska forskningens genombrott inom
den internationella historievetenskapen.
En av de teser, som den kritiska historieforskningen uppställde,
var den i och för sig rimliga, att källorna skulle ordnas efter ålder.
Vid värderingen av uppgifterna i källor av i stort samma slag
borde de i de äldre källorna ges företräde framför dem i de yngre,
där avvikelser föreligga. Man kunde i regel följa, hur de yngre
438
Traditionens betydelse som historisk källa
källorna voro beroende av de äldre och hur utvecklingen gick emot
allt större förvanskning av händelseförloppet, allt eftersom källorna blevo yngre och yngre. Verkligt värde hade endast de samtida källorna, vilka dock givetvis också de måste underkastas en
kritisk värdesättning; de källor, som voro yngre än händelsen.
voro, när samtida källor förelågo, i stort betydelselösa.
Men särskilt för äldre tider föreligga ofta inga samtida källor,
och den enda verkligt kritiska ståndpunkten vore i sådana fall att
helt förkasta alla källor. Och ifrån ståndpunkten att man icke
kunde lita på uppgifterna i sådana källor var steget icke långt till
ståndpunkten att allt, både personer och händelser i dessa källor,
vore helt uppdiktat. En forskningsriktning går gärna till motsatt
ytterlighet mot en föregående, och det var naturligt, att på den
okritiska riktning, som dittills i stort rått inom historieforskningen, skulle följa en riktning, som i fråga om traditionskällor i
väsentligaste grad blev förnekelsen.
För att taga ett par exempel, blev det naturligt, att man gjorde så
gott som rent hus ifråga om Ynglingaättens svenska konungar och
att man lika energiskt förklarade, att Kristus aldrig existerat
– samtida källor finnas ju icke i någotdera fallet. Personerna förklarades i sådana fall gärna vara mytiska, Kristus t. ex. en växtlighetsgudom.
Men ägde verkligen dessa principer allmän giltighetT Och gick
man ej till överdrifU
Uppordnandet av källorna efter ålder var nog bra. Men var det
så säkert, att en äldre källa skulle ha riktigare uppgifter än en
senare~ Kunde det inte t. ex. hända, att en person med ovanligt
gott minne 50 år efter en händelse riktigare kunde återge denna
än en person med dåligt minne lO år efter händelsen~ Och skapade
icke antagandet att en traditionskällas både personer och händelser vore helt uppdiktade ofta verkliga svårigheter att förklara,
hur traditionerna i så fall kommit till’ Alla uppgifter i traditionskällor ha dock icke schablonmässig karaktär och kunna därför icke
förklaras som blotta sagomotiv, som man gripit till. Så kunna t. ex.
beträffande Kristus näppeligen alla moment i evangeliernas berättelser om honom förklaras som sådana gängse sagomotiv.
Och därtill kom, att stundom inom andra vetenskaper gjordes
upptäckter, som gåvo bestyrkande åt vissa traditionsuppgifter.
Icke minst gällde detta arkeologien. Det behöver här blott erinras
om, att skildringen av t. ex. vissa vapen, smycken och kärl i de
homeriska dikterna genom Schliemanns grävningar i Grekland
439
Birger Nerman
visade sig överensstämma med dem som funnits till i verkligheten
några hundra år före dikternas nedskrivande.
Det har så småningom blivit uppenbart, att så enkelt, som den
s. k. kritiska forskningen tagit på problemet, kan traditionens
värde icke bedömas.
Emellertid kvarstå alltjämt många forskare på denna ståndpunkt. Hur kan då detta förklaras~
Jag skulle vilja förklara det ur två drag i deras läggning.
Det ena är en viss abstrakt lynnesriktning. Sådana forskare
kunna vara ytterst klara i bevisföringen och skarpsinniga i att se
sammanhang, men de sakna en viss förmåga att fatta ett händelseförlopp, personer och föremål konkret. De ha därför svårt att
värdera en arkeologisk belysning av en källa. De ha svårt att,
om en saga talar om en utvandring ifrån ett land till ett annat
och om arkeologien just för ifrågavarande tid – och endast då –
visar en utvandring från det förra landet till det senare, uppskatta
arkeologiens belysning av den litterära uppgiften eller, om en
dikt talar om att ett svärd har en ring i hjaltet och om detta endast
finnes hos svärd under en viss begränsad tid, inse, att uppgiften
måste återgå på just denna tid.
Det andra draget i den personliga läggningen, som gör det svårt
för en forskare att förstå, att det kan ligga något i en tradition, är
brist på starkt utvecklat minne. Man kan göra den iakttagelsen, att
de ivrigaste förnekarna av traditionens betydelse också i regel ha
dåligt minne.
Å andra sidan visar det sig, att de som hålla på traditionerna i
regel äro personer med en mer konkret läggning och med ett utvecklat minne.
Det är därför ganska naturligt, att arkeologer, vilka äro vana
vid att realistiskt syssla med verkligheten från gamla tider, ofta
visat stor förståelse för traditionens betydelse. För att nämna
några svenska arkeologer ha såväl Oscar Montelius som Bernhard
Salin och Oscar Almgren ställt sig positiva till traditionerna som
historiska källor.
Vad betydelsen av minnet beträffar, må det tillåtas mig att
nämna några ord om mitt eget fall. När jag i Uppsala började studera de gamla nordiska sagorna, rådde ännu en mycket avvisande
inställning till deras historiska värde. Vetenskapsmännen ställde
sig t. ex. negativa till praktiskt taget hela den svenska Ynglingaätten. De sågo nästan idel mytologi och dikt bakom berättelserna
om denna; blott ett par konungar tillätos att kvarstå som histo- 440
Traditionens betydelse som historisk källa
riska, men med ett minimum av som historiskt riktiga godtagna
uppgifter kring dem. Då jag till min allmänna läggning var radikal, borde jag ha varit predisponerad till att acceptera en sådan
ståndpunkt. Men jag kunde det icke. Orsaken var mitt minne, som
utan svårighet kan omfatta tusenden av namn och siffror, liksom
det sätter mig i stånd att i betydande utsträckning lära mig både
vers och prosa utantill. Jag hade svårt att föreställa mig, att
Yogiingaättens konungalängd, bevarad i dikten Ynglingatal från
tiden strax efter år 850, icke kunnat vara riktigt återgiven fr. o. m.
tiden omkring år 500, alltså för ca 350 år, dvs. 10-12 generationer.
Jag kunde icke fatta, att det skulle föreligga några svårigheter
att, om man som ung av t. ex. sina föräldrar fått lära den, komma
ihåg den i hela sitt liv. I detta sammanhang bör f. ö. nämnas, att
de konungar, vilkas historiska existens den dåtida forskningen
hade svårt att komma ifrån, voro två ifrån 500-talet, Ottar och
Adils; orsaken till att de i regel erkändes som historiska var, att
de även förekomma i den från tiden omkring år 700 eller något
senare härrörande anglosaxiska dikten Beowulf. Det var onekligen en egendomlig ståndpunkt att, medan man accepterade som
historiska konungar av Yogiingaätten från förra hälften och
mitten av 500-talet, avfärdade man som ohistoriska dem som i
stamtavlan följde ungefär 100 år senare och alltså lågo vida närmare Yogiingatals tillblivelse, t. ex. Bröt-Anund och lngjald illråde.
Men till det ovan anförda komma för bedömandet av traditionens historiska värde några andra synpunkter.
En sådan är den, att det är personer, som ha särskilt gott ininne,
som livligast intressera sig för traditionerna. Sådana personer
kunna därför ofta kontrollera dem. Detta har givetvis verkat i
positiv riktning för traditionernas historiska värde.
En annan synpunkt, som bör framhållas, är, att minnet i gamla
tider belastades vida mindre än i våra dagar, då nyheterna ständigt strömma på oss. Det fanns på den tiden inga tidningar, ingen
telefon, kommunikationerna voro vida långsammare osv.
Vad särskilt genealogierna beträffar, måste vi, om vi nu hålla
oss till Norden, besinna, vilken stor betydelse under forntid och
medeltid kännedomen om släkthärledningen hade för arv o. a. För
att äga rätt arvsrätt var man- något som framgår av lagar och
andra källor- skyldig att kunna styrka sin ätt i flera generationer på både fädernet och mödernet; man har uppgifter om en
fordran på kännedom om 6 sådana. Och allra viktigast var det
441
Birger Nerman
naturligtvis för kungaättlingarna att kunna styrka sin riktiga
arvsrätt. I fråga om de förnäma ätterna, främst de kungliga dynastierna, fanns det givetvis också ett större antal personer än
annars, som hade kännedom om ättledningen. När det gäller dessa
ätter, böra utsikterna vara större än i andra fall, att de skola vara
helt eller delvis korrekta.
Viktiga ha vidare t. ex. gränsläggningsöverenskommelser varit,
varför man måste ha varit angelägen om, att dessa riktigt bevarades i traditionerna.
Emellertid är det ju klart, att, liksom man icke utan vidare
skall förkasta en tradition, skall man heller icke utan vidare
acceptera den. För varje fall måste en detaljprövning försiggå.
I många fall äga vi, åtminstone t. v., inga möjligheter till en
sådan kontrollering. I andra finnas däremot sådana.
Så kan man t. ex. i fråga om vissa dynastier konstatera, att namnen i dessa givits efter vissa lagar. För att taga ett exempel,
allitterera i den svenska Ynglingaätten fr. o. m. Agne t. o. m. Ingjald illråde alla namnen, i det de alla börja på vokal. Men jag
har visat upp, att de också bildats efter en annan princip. Om de
återföras till sina äldre former, ser man, att vissa namnelement
gå igen. Så lyda namnen Ann och Adils i sina former från 500-
talet AupawiniR och AupagislaR och ha alltså leden Aupa- gemensam. Men just så bildade kontinentens germaner sina namn vid
denna tid. Ungefär vid ättens försvinnande från Sverige till Norge
inträder ett annat namnskick: namnen ärvas från en död släkting,
och detta iakttages mycket korrekt. Man vet, att detta namnskick
på germanskt område efterträtt det tidigare. Av dessa förhållanden har jag dragit den slutsatsen, att Ynglingaätten i dessa partier
– och de äro huvudparten- i stort måste vara historisk.
Vidare kan man t. ex. genom arkeologien bestyrka vissa uppgifter. Så t. ex. om konungarnas gravplatser. Om av Ynglingakonungarna blott tre, Ann, Egil och Adils, i Snorre Sturlasons i
början av 1200-talet författade, på Ynglingatal och svenska traditioner byggande Ynglingasaga uppges ha blivit höglagda i Gamla
Uppsala och de tidpunkter, till vilka man kommer vid försök att
historiskt datera dem, stämma med högarnas arkeologiska tid,
är detta givetvis ett medel att kontrollera traditionens ifrågavarande uppgifter.
Även ortnamn kunna bidraga till kontroll av traditionen. När
Uppsalahögarnas systerhög i Vendel i Uppland redan på 1600-talet
kallas Ottarshögen och en utgrävning visat, att högen härrör från
442
…
Traditionens betydelse som historisk källa
tiden omkring år 525, den tidpunkt till vilken man historiskt kan
förlägga Ottar Vendelkråkas död, är namnet Ottarhögen ett bland
de bidragande momenten i bevisen för Ottars historiska verklighet.
Men det är ju klart, att man icke bör betrakta alla traditioner
eller moment i dem som likvärdiga ur historisk synpunkt.
Först är det givetvis att märka, att traditionen under längre tid
icke kan korrekt vidarebefordra berättelsen om ett längre händelseförlopp. Här insmyga sig med tiden fel och förvrängningar, oriktiga motiveringar och även tillägg.
Särskilt tillägg, innehållande allmänna motiv, uppstå gärna under traditionernas fortlevande. Sådana äro t. ex. i fråga om Jesus
flera av evangeliernas berättelser om de honom tillskrivna undren
(att förvandla vatten till vin osv.), tretalet vid Petrus’ förnekelse
av mästaren m. fl.
Med detta sammanhänger, att moment, vilka äro känslobetonade,
ofta äro felaktiga. Så har man gärna velat försköna det egna
folkets upplevelser. En strid, som för ett folk i verkligheten varit
ett nederlag, kan i traditionen med tiden förgyllas till en seger.
Och till en betydande konung kan traditionen· i hans land knyta
moment, som i verkligheten icke haft med honom att göra. Har
han gjort vissa erövringar, kunna dessa i traditionen utökas med
sådana, som aldrig ägt rum, i vissa fall med sådana, som gjorts
av andra och vilka han alltså i traditionen »ärvt».
Det bör också framhållas, att rena förväxlingar förekomma i
traditionerna, t. ex. av samma namn, och sådana förväxlingar
kunna ge upphov till berättelser. Så har i Norge och på Island
det med Ottars död samhörande Vendel i Uppland missuppfattats
som Vendel i norra Jylland (det nuvarande området Vendsyssel).
Av denna förväxling har så konstruerats en berättelse att Ottar
företagit ett härnadståg till det jylländska Vendel, på vilket han
stupar. Det faktum att hans kvarlevor läggas i en hög vid Vendel
i Uppland omformas till att hans döda kropp av fienderna lägges
på en hög i Vendel i Jylland till rov för djur och fåglar. Och av
den verklige Ottars binamn Vendelkråka, som endast betyder
’Vendelbon’, ’han som har eller hade med Vendel att göra’, konstrue~·as så en berättelse, att danerna skicka en träkråka till
svearna och förklara, att mera var deras konung ej värd – danerna gåvo honom därför namnet Vendelkråka.
Å andra sidan är det i regel icke obetydlig sannolikhet, att uppgifter av mera rent saklig art, genealogier, notiser om gravplatser
osv., äro riktiga.
443
\.
Birger Nerman
Jag har en gång uttryckt förhållandena i fråga om tillkomsten
av traditionerna så: »Man diktar uppgifter av allmännare art,
man omformar och omvärderar verkligheten. Men man skapar icke
nakna sakuppgifter utan tendens.»
I regel blir det därför icke så stor del av traditionerna, som kvarstår som historiskt riktig, vanligen blott en liten del. De som hålla
på traditionerna försvara i regel ingalunda allt, vilket deras vedersakare gärna vilja förege, utan de hålla för historiska i allmänhet blott en kärna, ett skelett, de stora linjerna. Men även dessa
äro för tider, om vilka endast traditionskällor föreligga, av stort
värde att känna.
Men framför allt är det, vare sig man accepterar eller förnekar,
av vikt att gå fram med försiktighet. Man skall ha klart för sig
att icke ta med mera av traditionerna än de moment, som kunna
bestyrkas, liksom att, om man konstaterar, att vissa moment äro
felaktiga, därmed icke hela traditionen har fallit.
Och likaså bör man besinna, att, om man förkastar en tradition,
man icke får framkonstruera ett annat händelseförlopp, om vilket
icke något som helst finnes meddelat i källorna. I senare fallet står
man inför obegränsade möjligheter och befinner sig helt på diktens
område.
444
.:
i~.———————-~————~~————-