Litteratur
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
SVÄRDET OCH HAKKORSET
Med historisk lärdom, juridiskt skarpsinne och stilistisk briljans
utreder Telford Taylor i »Sword and Swastika» relationerna mellan
parti och militär i Tredje riket. Det är ingen hängmattslektyr, späckad
som boken är med data, namn, detaljer om organisation, tabeller,
kartor och fotnoter. Men den specialintresserade läsaren – historiskt,
militärt eller politiskt intresserad – får leta för att finna rikare guldgruvor.
Författaren är väl kvalificerad för värvet. Brigadgeneral till rangen,
advokat till professionen, juridiskt utbildad i Harvard och flitigt anlitad i administrativa regeringsuppdrag samt anställd i underrättelsetjänsten sedan 1943, var han en av huvudaktörerna på amerikansk
sida under Niirnbergprocessen. Flera år efter denna fortsatte han sina
undersökningar i Tyskland, genomgick de tagna tyska handlingarna
om krigets upprinnelse och förhörde tyska förgrundsfigurer.
Bokens tes är i korthet att den tyska officerskåren var den enda
Ii:raft i Tyskland som kunnat stå emot Hitler, eller åtminstone gynnsamt influerat honom, men att den praktiskt taget inte gjorde någonting till den ändan. Detta berodde, menar Taylor, till en början på att
officerskåren var enig med Hitler om vissa fundamentala mål för tysk
politik. Den hade å andra sidan inte tillräcklig politisk insikt för att
fatta den djupare innebörden i Tysklands utveckling under Hitler.
Rekryterad huvudsakligen från junkerkretsar, stöpt i en stel, för ickemilitära skeenden främmande och ofta likgiltig tradition, bildade
officerarna en »exotisk krigarkast».
Taylor ironiserar med den rätt vedertagna uppfattningen om officerarna i Tyskland som en kallt effektiv grupp män med världserövring som program. Kalla var de, säger han, men deras sätt att se var
för arkaiskt för att bli verkligt effektivt, och deras mål var inte världserövring utan återställande av tysk militär supremati i Europa. Med
undantag för Seeckt utmärktes de av en trångsynt, försiktig och rent
av trög yrkestorrhet (»professionalism»). Det var just för att Hitler
förde in ett starkt element av djärvhet och fantasi (man ville tillägga:
ett väl starkt!) i den militära ledningen som generalerna blev hans
villiga medhjälpare och sedan föll in i hans fotspår. – Det är onekligen en synpunkt som först slår med en viss chockverkan, men det
är numera svårt att göra vägande anmärkningar emot den.
I den mån militärerna under åren före kriget hade avvikande mening
gentemot Hitler om det ena eller andra politiska steget – Rhenlandet,
Anschluss, Tjeckoslovakien- var det motiverat av opportunitets- och
445
Litteratur
timinghänsyn, ej av långsiktspolitiska eller moraliska skäl. I fall efter
fall fick Hitler därvid rätt gentemot den militära sakkunskapen; hans
fullständiga oförståelse för väsentliga politiska faktorer, såsom Englands relativa osårbarhet och imperiets enighet, parades ju med häp·
nadsväckande förutseende och instinkt ifråga om västmakternas psykologi och reaktioner i andra viktiga hänseenden. Dessa prestigenederlag för militärerna mjukade upp dem ytterligare inför Hitler
och partiet. Till slut led officerskåren, som författaren uttrycker det,
en moralisk och politisk bankrutt.
Taylor tecknar en utförlig historisk bakgrund till berättelsens kärndel, officerskåren och det nazistiska partiet. Han griper tillbaka till
Fredrik den stores tid och erinrar om att stridsförfarandet, befälsförhållandena och den sociala strukturen på den tiden grundade en
tysk militär tradition som fått ödesdigra efterverkningar: officerarnas
uppgift var egentligen att motta order från hög ort och därefter helt
sonika dirigera sitt folk dit de beordrades gå. Trots börd och yrkesstolthet var Fredriks officerare föga mer än förmän. De hade följaktligen inte mycket behov av, men däremot en hel del förakt till
övers för, uppfostran och bildning. Det var aldrig tal om att grunda
en krigsakademi …
I teckningen av de militära-partipolitiska relationerna före Hitler
stannar Taylor naturligen längst vid von Seeckt. Författaren betonar
hur Seeckt såg på Versailles som Scharnhorst och Gneisenau såg på
Tilsit, hur han gjorde en dygd av nödvändigheten och skapade en
kvalitets- i stället för en kvantitetsarme, hur hans utrikespolitiska syn
var starkt antipolsk och pro-rysk (»Polens utplånande, med rysk hjälp,
måste bli ett av våra huvudsyften») och hur han noga aktade sig för
att riskera riksvärnets prestige genom att ställa sig bakom något visst
politiskt parti. Under Weimar-republiken spelade dock Reichswehr,
paradoxalt nog, större politisk roll än Wehrmacht i tredje riket. Ar·
mens prestige stod högt bland politikerna, och Seeckt rörde sig smidigt bland dessa. Groener anade faran när S. A. började göra sig
breda, men inom officerskåren fanns redan många nazister, och för
de opolitiska officerarna var en hägrande upprustning med förbättrade
befordringsförhållanden ett överskuggande framtidsperspektiv. von
Srhleicher underhandlade snart med nazistiska koryfeer. När den intrigante generalen och hans maka undanröjdes vid junikuppen 1934
höjdes å andra sidan inte en protest från officerskåren, utom av de
avdankade von Rammerstein och von Mackensen.
En vändpunkt i förhållandet militärer-parti i Tyskland var Blom·
berg-Fritschkrisen. Taylor betraktar den som ytterst förolämpande
för de förra, vilka dock motståndslöst fogade sig. Man har svårt att
se på listan på de officerare vilka befordrades i sammanhang med
utrensningen som annat än ett tecken på moraliskt förfall inom kåren.
Författaren använder det starka uttrycket att den blev »grundlurad,
demoraliserad och mutad». Man erinrar sig Chester ·wilmots konklusion i »The Struggle for Europe»: »Hitler, f. d. korpral, utmanövrerade
den starkaste av generalstaber och tillvann sig absolut kontroll över
världshistoriens enormaste militärmaskin.» Knappast några av d’3
446
–~~~—·-~-~-~_L___ _ _ _ _ _ __;;:.··_ _ _ _ _–a,__ _..;,_ _
Litteratur
högre officerarna utom Adam och Beck riskerade vid tillfället sin
karriär för inre övertygelse. För officerarna var Fritschs’ öde, Göring’!
förödmjukelser och ängslan för Himmler av mindre betydelse än att
Hitler, »realisten», kunde rusta upp utan att behöva bry sig om riksdagen.
Hitler insåg under sin första tid, ehuru i grunden proletär till sin
typ, mycket väl att han ännu var beroende av generalernas- liksom
av kapitalisternas och aristokraternas – stöd. Han undvek också
länge att med militärerna disputera rent militära ting. Armen svor
trohetsed till sin nye Oberste Befehlshaber. Denne var snabb uti att
tillägna sig militärt detaljvetande och militär jargong. Upprustningen
genomfördes. De i Versaillesfreden förlorade områdena återtogs det
ena efter det andra. Österrike invaderades. Tjeckoslovakien krossades
utan att det blev allmänt krig. Tyskland var åter en stor militärmakt.
Allt tycktes lyckas för Hitler. Militärerna blev honom allt följsammare. När kriget mot Polen förbereddes, varnade de knappast Fiihrern
längre. Intet tyder på att de i allmänhet, som v. Seeckt, önskade Polens
förintelse; de var helt enkelt inställda på dess snabba erövring. Men
Taylor hävdar att den dokumentation som kommit i dagen otvetydigt
visar den militära ledningens vetskap om den politiska ledningens
folk-utrotningsplaner. Tyska generaler har ju efter kriget antingen
hävdat motsatsen, eller att de gjort allt för att hindra dessa planer
– en inkonsekvens i deras försvar för sig själva som författaren
anser kunde räckt för att konstatera lösligheten i ursäkterna.
Det är egendomligt att motståndskretsarna i Tyskland ständigt satte
sitt hopp till officerskåren, trots att denna svikit vid det ena tillfället
efter det andra. Det måste åtminstone till dels ha berott på synvillor,
som bitit sig fast tämligen långt efter kriget. När män som Halder
vid ett tillfälle som just före Miinchen 1938 organiserade en »komplott» för att bevara freden var det inte, efter vad man nu lättare
borde kunna bedöma, för att han i och för sig ville åt Hitler, utan
därför att han trodde att Hitler skulle förlora om han började krig
just då. Resultatet av den fredliga segern i Miinchen hade Halder
ingenting mot. Han har själv motiverat sin roll den gången. Likaså
var Becks fasta motståndsvilja en myt. Han välkomnade Hitlers
Machtiibernahme och lovprisade honom senare offentligt. Fritscharfären lyfte visserligen en slöja från hans ögon, och på våren 1938 var
han orolig över Hitlers huvudstupa politik. När det gick upp för
honom att krigshotet – som Taylor säger – inte bara var en plötslig,
galen ide hos Hitler, men en integrerande del i ett farligt politiskt
och socialt system, protesterade han och sökte samla det högre befälet
till att avgå in corpore. Men fast dessa var övertygade om att krig
nu vore fel »timing», blev de snart oense, och Beck stod lika ensam
som förut Groener. Ett stort tillfälle hade gått till spillo. Beck hade
inte dynamism nog för situationen. Han var, som von Hassel säger i
sina memoarer, »helt Clausewitz, utan en gnista av Bliicher eller
Yorck». Han avgick som stabschef. Men han gick med på att intet
skulle publiceras därom. »Personlig återhållsamhet och falsk patriotism», konkluderar Taylor, och gör den vemodiga reflektionen: »Man
447
Litteratur
kan bara sorgset undra om inte nyheten om brytning på ett så högt
plan åtminstone kunde kommit Neville Chamberlain att tänka sig för
två gånger innan han räckte ut handen efter paraplyet.»
Telford Taylors bok kommer lägligt för den som med intresse tagit
del av den tyska litteratur som flödat så rikt under de senare åren.
särskilt 1949, och som kanske kunde kallas generals-apologier. Den
har – påpekar både Trevor Roper i en nyligen publicerad artikel
i Foreign Affairs och Charles Poore i New York Times i en anmälan
av »The Rommel Papers» -nog mycket inspirerats av Liddell Harts
smickerkampanj för de av honom utfrågade fältherrar som bekänt
sig vara hans lärjungar. Taylor går, utan all iver, tillrätta med myter
och missförstånd som härrör från denna brokiga litteratur och från
många andra källor. Resultatet har blivit upplysande, framställningen
är tankeväckande.
Torsten Brandel.
MAGINOTLINJEN
Huvudsakliga källor:
General Pretelat1 : Le Destin tragique de la Ligne Maginot. Paris 1950.
Paul Reynaud2: La France a sauve l’Europe. Paris 1947.
–Au Camr de la Melee. Paris 1951.
Med återtagandet av Elsass-Lothringen hade Frankrike efter första
världskriget fått en ny direkt och öppen gräns mot Tyskland. Därmed
följde också krav på skydd genom befästningar i någon form mot
en granne, som i framtiden på grund av resurser och folkmängd alltid
måste utgöra ett hot, även om denne för tillfället var slagen och fått
Rhenlinjen besatt av Västmakterna.
Den franska högsta ledningen bedömde nu läget beträffande det
fasta gränsförsvaret i huvudsak sålunda: I första hand gällde det
att åstadkomma ett sådant skydd mot överraskande angrepp över den
direkta gränsen mot Tyskland (d. v. s. i Elsass-Lothringen), att man
fick erforderlig tid att bringa övriga försvarsmedel i funktion. Väster
om Mosel ansågs Belgien kunna fördröja anfall och i öster utgjorde
Rhen ett hinder. Att helt täppa till den öppna gränsen mellan Mosel
och Rhen samt att nödtorftigt spärra den av naturen förhållandevis
starka gränsen längs Rhen skulle då bliva uppgiften för ett befästningssystem. Planen för detsamma borde så avpassas att erforderliga
befästningsarbeten vore färdiga innan de allierades ockupation av
brohuvudena vid Rhen upphörde (1935 enligt Versaillesfreden). Beträffande försvarslinjens eventuella fortsättning genom Belgien eller
längs fransk-belgiska gränsen se vidare.
Var skulle nu befästningarna läggas och hur borde desamma se uU
1 Befälhavare för den armegrupp i vilken Maginotlinjen ingick.
2 Konseljpresident 21 mars-16 juni ’1940 och dessutom krigsminister 19 maj- 16 juni.
448
Amiens
n.n.ru- Maginotlinjen
/VVVV’V’ Siegfriedlinjen
• • • • • • bunkerlinje
o 150 km
~—-~~~~–~
so 100
Litteratur
Dessa frågor voro föremål för omfattande undersökningar och försök
under större delen av 1920-talet.
Allmän enighet rådde om att försvarslinjen borde gå så nära gränsen som möjligt. Ett viktigt skäl härför var att gruvorna i Brieyområdet (nordväst Metz) måste skyddas. Likaså var man ense om
att eventuella befästningar skulle bilda en i stort sett sammanhängande linje – »la ligne continue» enligt dåtida franska hithörande
reglementen. De förutvarande tyska fästningarna Metz-Diedenhofen
och Strassburg, vilka ej berörts av kriget och oskadade övertagits,
voro icke alltför föråldrade, vilket senare särskilt gällde de befästningsgrupper, som åren närmast före 1914 utförts på södra och östra
fronterna av Metz. Men i förhållande till den nuvarande riksgränsen
voro dock dessa anläggningar så belägna att de icke kunde få något
större värde i det nya befästningssystemet.
Fronten mellan Mosel och Rhen erbjuder fienden tvenne anfallsriktningar båda utan naturliga hinder av betydelse: den ena i stort
449
Litteratur
sett längs Mosel mot ·Naucy, den andra mot nedre Elsass med möjligheten att taga Rhen:försvaret bakifrån. Befästningssystemet borde
därför anordnas med tanke på att spärra i dessa båda riktningar.
I fråga om hur detta system skulle utformas ställdes mot varandra
tvenne olika åsikter, vilka här i största korthet må antydas. För båda
åberopades som stöd de senaste krigserfarenheterna särskilt från striderna om Verdun.
Enligt den första mera infanteristiskt betonade åsikten tog man
särskilt fasta på det förhållandet att även de kraftigaste tyska anfall
kunnat hejdas mot under fältförhållanden utbyggda zoner av huvudsakligen infanteriställningar. Ett i princip liknande befästningssystem
borde även nu vara lämpligt. Sålunda förordades en till sina huvuddrag i fredstid permanent utbyggd zon bestående av ett nät av skyttegravar, förbindelser etc.
Enligt den andra åsikten hade visserligen anfallen kunnat stoppas
av skyttegravssystemen, men dessa senare krävde avsevärda besättningsstyrkor och kunde icke skydda de i dem grupperade trupperna
från alldeles för stora förluster, medan däremot de permanent byggda
täckta rummen i forten etc. visat stor motståndsförmåga mot även
den kraftigaste artilleribeskjutning.· En zon befästad så som antytts
i föregående punkt syntes icke längre tillräcklig. Därför borde nu
huvudförsvarsställningen bestå av för ett.sammanhängande eldsystem
längs hela fronten grupperade permanenta verk. Dessa, växlande från
stora fort till enstaka bmikrar, anordnade med kraftigaste skydd
(betong, pansar, berg etc.) och försedda med all erforderlig utrustning
skulle kräva relativt mindre besättningsstyrkor. I övrigt borde i fredstid försvarslinjen så utbyggas med hinder, förbindelser, förråd etc.
att dit förlagda säkerhetsbesättningar vore i sådan beredskap att anfall omedelbart vid ett krigsutbrott kunde avslås.
Resultatet av hithörande undersökningar blev att 1929 den högsta
militära ledningen godkände och föreslog att befästningssystemet
borde utföras principiellt enligt den senare av de här antydda åsikterna. Den 14 januari 1930 beviljades på föredragning av krigsminister
Maginot avsevärda anslag för omedelbart påbörjande av arbetena enligt det nyssnämnda militära förslaget.
Den nu aktuella fronten indelades i trenne »Regions fortifiees» (R. F.)
sålunda:
R. F. Metz innefattande områdena på båda sidor om Mosel,
R. R. Lauter från och med Saar till Rhen samt längs denna flod till
ett par mil söder Strassburg,
R. F. Belfort längs återstående sträcka av Rhen och en del av gränsen
mot Schweiz.
Enligt de första planerna var Longuyon (ung. 20 km öster Montmedy, d. v. s. grovt räknat i hörnet mellan Belgien, Frankrike och
Luxemburg) den västligaste punkten på den egentliga Maginotlinjen.3
• I dagligt tal avsågs med »Maginotlinjen» befästningslinjen från Longuyon till
Rhen.
450
Litteratur
Sedermera utsträcktes linjen utefter gränsen till Belgien (se vidare).
Den yttersta permanenta anläggningen, som vid det tyska anfallet
1940 kom att i taktiskt avseende sammanföras med Maginotlinjen, var
det lilla verket La Ferte (ung. 13 km nordväst Montmedy). Detta blev
det hörn, omkring vilket anfallets yttersta vänstra flygel framfördes.
La Ferte var f. ö. det enda permanenta verk i Maginotlinjen, som blev
taget i verklig strid (19 maj), medan den franska armen ännu var
intakt.
Det franska önskemålet att Maginotlinjen skulle fortsättas genom
Belgien mötte svårigheter. Det sedan första världskriget med detta
land bestående militärfördraget utgick 1936 och förnyades icke av dess
regering. Anledningen härtill var bl. a. (enl. Reynaud) att konung Leopold och partiet omkring honom ansåg, att ett militärfördrag med
Västmakterna kunde av Hitler tagas som förevändning för kränkandet av landets neutralitet, samt att de inrepolitiska förhållandena i
Frankrike (folkfronten) icke ingåvo förtroende. Fransmännens åstundan var att deras försvarslinje skulle förlängas i stort sett över
Arlon-Bastogne (i belgiska Ardennerna) antingen mot Liege för att
därefter böja av västerut mot Antwerpen eller enligt ett kortare alternativ över Namur mot Antwerpen. Dessa planer blevo dock av belgarna
endast i ringa omfång realiserade. Bland utförda permanenta arbeten
,(våren 1940) voro: i Ardennerna en del enklare spärrar, i trakten av
Liege några fort (bl. a. det bekanta Eben Emael intill holländska gränsen), vidare förberedelser för översvämning av vissa områden samt
komplettering av Albertkanalen. Denna, som ledde från Antwerpen i
huvudriktning mot Maastricht, hade fått sin slutliga sträckning främst
för att ingå i en militär hinderlinje. Vid det tyska anfallet 1940 visade
sig de belgiska befästningarna icke vara av någon större betydelse.
Detta senare icke minst på grund av ett målmedvetet tyskt utbildningsarbete beträffande detaljerna i strid om permanenta befästningar
(t. ex. Albertkanalen och Eben Emael).
Belgarnas olust att alltför mycket binda sig vid Frankrike samt
den tyska upprustningen efter Hitlers makttillträde hade till följd
beslut, att den franska befästningslinjen skulle utsträckas att omfatta
hela den återstående delen av nordgränsen ända till havet. De befästningar, som härvid planerades, voro dock av betydligt mindre omfattning jämfört med vad som utfördes i den egentliga Maginotlinjen.
Anledningen därtill var förutom kostnaderna, att den franska högsta
ledningen ansåg, att man med Belgien framför sig borde få tillräcklig
tid att hinna verkställa den gruppering av armen läget kunde föranleda.
Vid krigsutbrottet hösten 1939 voro Maginotlinjens permanenta anläggningar till största delen fullt färdiga enligt planerna och längs
Rhen hade utförts en bunkerlinje. Luckorna mellan de permanenta
verken hade i viss utsträckning blivit kompletterade med fältarbeten
utförda av trupper. Utefter återstoden av den franska nordgränsen
hade permanenta befästningar anlagts endast på ett fåtal ställen bl. a.
vid ostfronten av Maubeuge. Sträckan mellan Maubeuge och Sedan,
varest i maj 1940 genombrottet skedde, var endast svagt befästad. Då
32- 533448 Svensk Tidskrift 1953 451
Litteratur
det tyska anfallet sedan kunde framföras bakom den franska nordfronten fingo densammas befästningar så gott som intet värde.
Kostnaderna nedlagda på den egentliga Maginotlinjen under 1930-
talet uppgingo (enl. Reynaud) till 7 miljarder frcs, d. v. s. 2 a 3 miljarder sv. kr., allt enligt dåtida kurser.
General Pretelat gillar i sin ovan angivna bok anläggaodet av befästningslinjen längs gränsen mot Tyskland såsom i princip fullt
riktigt och säger, att det var att beklaga att linjen icke kunde fortsättas i Belgien eller, då överenskommelse därom ej kunde träffas,
att den franska nordgränsen ända till havet icke blev mera fullständigt befästad. Beträffande det valda befästningssystemet anser han
att djupgrupperingen inom detsamma icke var tillräcklig, men att
de permanenta anläggningarna på det hela taget voro väl utförda.
Han framhåller särskilt att Maginotlinjen icke blev genombruten utan
kringgången och att den uppgavs först då motståndet från den franska
nordostfrontens trupper i övrigt var brutet. (Den tyska övergången
av Rhen, ung. i höjd med Colmar, och genombrottet av därvarande
försvarslinje ägde icke rum förrän den 14 juni.) -Härtill må anföras
att inga strider i större skala om Maginotlinjen förekomma, enär tyskarna icke offrade krafter på anfall mot den starka befästningslinjen
så länge goda utsikter funnos att på annat sätt bringa det franska
försvaret på fall. ·-
Den här antydda uppfattningen hos franska högsta ledningen beträffande befästaodet av gränserna mot Tyskland utsättes för en skarp
kritik av Paul Reynaud i hans förut angivna båda omfångsrika arbeten. I sin granskning, ofta ytterligt tillspetsad såväl då det gäller
sak som person och icke alltid helt övertygande, ser han förhållandena
beträffande försvaret av gränsen mot Tyskland i största korthet så-
lunda:
Under alla tider hava flertalet anfall från Frankrikes östra grannar
kommit över de öppna slätterna mellan Ardennerna och havet. Där
går den naturliga anfallsvägen mot landets hjärta. Sedan, där tyskarnas genombrott nu skedde, ligger hälften så nära Paris som Strassburg och för en fiende som bryter igenom vid Sedan yppar sig möjligheten att gå mot Paris eller att taga försvarslinjerna vid den
direkta gränsen mot Tyskland i ryggen. Till detta frågar han, vad
var då Maginotlinjen, och ger härtill svaret: två fronter befästningar
vardera på 70 km (här avses R. F. Metz och R. F. Lauter) eller sammanlagt 140 km av den 760 km långa gränsen från Kanalkusten till
Schweiz och dessa befästningar lågo icke vid de klassiska invasionsvägarna utan borta i Lothringen och Elsass. Han tillägger att under
nära 10 års tid före kriget intalades franska folket att det kunde vara
tryggt i skydd av det harnesk den starka Maginotlinjen utgjorde.
Men densamma var icke ett helt harnesk utan endast två bitar av
vilka ingendera skyddade hjärtat.- Som tidigare anförts hyste högsta
ledningen, i motsats till Reynaud, uppfattningen, att det i första hand
var den direkta gränsen mot Tyskland, som borde skyddas av befästningar. –
I försvarssystemet, sådant detsamma tog form i slutet av 1920- och
452
Litteratur
början av 1930-talen, avsågs att en del av armen skulle utgöra säkerhetsbesättning i befästningarna samt den andra och större delen vara
rörlig avsedd för offensiva operationer. För detta borde armen vara
organiserad, utrustad och utbildad. Så var dock icke fallet vid krigsutbrottet 1939. Den militära skulden härför lägger nu Reynaud på
marskalk Petain och general Weygand, vilka båda under åratal varit
högsta ledare för armen, men som sådana alltför fångna i äldre
åsikter. Den år 1935 utnämnde nye armechefen general Gamelin får
även skarp kritik, men denna berör mera hans verksamhet under
krigets första halvår. Reynaud erkänner emellertid att den militära
ledningen var handikappad genom att åren närmast före kriget landets
ekonomi blivit allt svagare och tillräckliga medel till försvaret icke
kunnat beviljas.
Reynaud anför vidare, att den reklam som särskilt vid äskandet av
anslag gjordes kring de under utförande varande befästningarna genom uttalanden av högt ställda personer, framför allt Petain och
Daladier, om Maginotlinjen som »le bouclier de la France», att den
»defendait les portes de la France», att befolkningen i Nordfrankrike
kunde leva i trygghet skyddad av starkt befästade gränser o. s. v.,
åstadkom mycken skada. Dylika slagord godtogas alltför gärna av
den stora massan, vilken blev helt inställd på att kunna friköpa sig
med ett försvar under minsta risker i den så starka befästningslinjen.
När så i maj 1940 det tyska genombrottet skedde blev besvikelsen så
mycket större. Reynauds bedömande kan i korthet sammanfattas så-
lunda: När kriget kom stod landet med en krigsplan, som fordrade
en offensivarme som icke fanns. I stället hade man en defensivarme
som fordrade befästningar, vilka saknades i fiendens sannolika huvudanfallsriktning. Vid det tyska anfallet sändes så defensivarmen in i
Belgien för att på öppna fältet föra en strid för vilken erforderlig
utrustning och utbildning fattades. Därför gick det också som det
gick.
En mera fullständig undersökning om Maginotlinjens berättigande
skulle föra för långt. Här kan endast antydningsvis framhållas följande. Beträffande frågan om försvarssystemet sådant det kom till
uttryck i Maginotlinjen var »riktigt», må hänvisas till att detsamma
utarbetades under ledning av Frankrikes främsta militära expertis
och att det till stor del var Maginotlinjen som föranledde tyskarna
att än en gång trots de politiska följderna anfalla genom det neutrala
Belgien. Att sedan den franska fältarmen icke fyllde måttet enligt
lägets krav var något som icke behövde följa av befästningssystemet
som sådant.
Härtill bör bernärkas att armen under första vinterhalvåret – icke
utan skäl benämnt »la dröle de guerre» – i alltför stor utsträckning
sysselsattes med befästningsarbeten, vilka ofta visade sig föga tillfredsställande i fråga om de utförda arbetenas kvalitet. Där hade,
trots den nödvändiga beredskapstjänsten, säkerligen tiden i stället
kunnat bättre användas till ett intensivt utbildningsarbete.- Vi hava
f. ö. exempel på närmare håll, att man stundom hellre använder otillräckligt utbildade trupper till befästningsarbeten än bedriver öv- 453
Litteratur
ningar. – Det förtjänar också framhållas att, i motsats till vad som
på lekmannahåll ofta antages, den tyska västarmen i maj 1940 varken
beträffande numerär eller materiel, var särskilt överlägsen de sammanlagda styrkor, vilka kunnat stå till de allierades förfogande för
att möta den tyska offensiven. Däremot hade tyskarna vetat att förskaffa sig överlägsenhet på de avgörande punkterna, och det var
detta i förening med den modernare tyska utbildningen och bättre
ledningen som gav utslaget.
Till slut en fråga: Äro befästningssystem av typen lång Maginotlinje något för oss~ Kan svaret härpå vara annat än neH
Lennart von Heijne.
454
SVÄRDET OCH HAKKORSET
Med historisk lärdom, juridiskt skarpsinne och stilistisk briljans
utreder Telford Taylor i »Sword and Swastika» relationerna mellan
parti och militär i Tredje riket. Det är ingen hängmattslektyr, späckad
som boken är med data, namn, detaljer om organisation, tabeller,
kartor och fotnoter. Men den specialintresserade läsaren – historiskt,
militärt eller politiskt intresserad – får leta för att finna rikare guldgruvor.
Författaren är väl kvalificerad för värvet. Brigadgeneral till rangen,
advokat till professionen, juridiskt utbildad i Harvard och flitigt anlitad i administrativa regeringsuppdrag samt anställd i underrättelsetjänsten sedan 1943, var han en av huvudaktörerna på amerikansk
sida under Niirnbergprocessen. Flera år efter denna fortsatte han sina
undersökningar i Tyskland, genomgick de tagna tyska handlingarna
om krigets upprinnelse och förhörde tyska förgrundsfigurer.
Bokens tes är i korthet att den tyska officerskåren var den enda
Ii:raft i Tyskland som kunnat stå emot Hitler, eller åtminstone gynnsamt influerat honom, men att den praktiskt taget inte gjorde någonting till den ändan. Detta berodde, menar Taylor, till en början på att
officerskåren var enig med Hitler om vissa fundamentala mål för tysk
politik. Den hade å andra sidan inte tillräcklig politisk insikt för att
fatta den djupare innebörden i Tysklands utveckling under Hitler.
Rekryterad huvudsakligen från junkerkretsar, stöpt i en stel, för ickemilitära skeenden främmande och ofta likgiltig tradition, bildade
officerarna en »exotisk krigarkast».
Taylor ironiserar med den rätt vedertagna uppfattningen om officerarna i Tyskland som en kallt effektiv grupp män med världserövring som program. Kalla var de, säger han, men deras sätt att se var
för arkaiskt för att bli verkligt effektivt, och deras mål var inte världserövring utan återställande av tysk militär supremati i Europa. Med
undantag för Seeckt utmärktes de av en trångsynt, försiktig och rent
av trög yrkestorrhet (»professionalism»). Det var just för att Hitler
förde in ett starkt element av djärvhet och fantasi (man ville tillägga:
ett väl starkt!) i den militära ledningen som generalerna blev hans
villiga medhjälpare och sedan föll in i hans fotspår. – Det är onekligen en synpunkt som först slår med en viss chockverkan, men det
är numera svårt att göra vägande anmärkningar emot den.
I den mån militärerna under åren före kriget hade avvikande mening
gentemot Hitler om det ena eller andra politiska steget – Rhenlandet,
Anschluss, Tjeckoslovakien- var det motiverat av opportunitets- och
445
Litteratur
timinghänsyn, ej av långsiktspolitiska eller moraliska skäl. I fall efter
fall fick Hitler därvid rätt gentemot den militära sakkunskapen; hans
fullständiga oförståelse för väsentliga politiska faktorer, såsom Englands relativa osårbarhet och imperiets enighet, parades ju med häp·
nadsväckande förutseende och instinkt ifråga om västmakternas psykologi och reaktioner i andra viktiga hänseenden. Dessa prestigenederlag för militärerna mjukade upp dem ytterligare inför Hitler
och partiet. Till slut led officerskåren, som författaren uttrycker det,
en moralisk och politisk bankrutt.
Taylor tecknar en utförlig historisk bakgrund till berättelsens kärndel, officerskåren och det nazistiska partiet. Han griper tillbaka till
Fredrik den stores tid och erinrar om att stridsförfarandet, befälsförhållandena och den sociala strukturen på den tiden grundade en
tysk militär tradition som fått ödesdigra efterverkningar: officerarnas
uppgift var egentligen att motta order från hög ort och därefter helt
sonika dirigera sitt folk dit de beordrades gå. Trots börd och yrkesstolthet var Fredriks officerare föga mer än förmän. De hade följaktligen inte mycket behov av, men däremot en hel del förakt till
övers för, uppfostran och bildning. Det var aldrig tal om att grunda
en krigsakademi …
I teckningen av de militära-partipolitiska relationerna före Hitler
stannar Taylor naturligen längst vid von Seeckt. Författaren betonar
hur Seeckt såg på Versailles som Scharnhorst och Gneisenau såg på
Tilsit, hur han gjorde en dygd av nödvändigheten och skapade en
kvalitets- i stället för en kvantitetsarme, hur hans utrikespolitiska syn
var starkt antipolsk och pro-rysk (»Polens utplånande, med rysk hjälp,
måste bli ett av våra huvudsyften») och hur han noga aktade sig för
att riskera riksvärnets prestige genom att ställa sig bakom något visst
politiskt parti. Under Weimar-republiken spelade dock Reichswehr,
paradoxalt nog, större politisk roll än Wehrmacht i tredje riket. Ar·
mens prestige stod högt bland politikerna, och Seeckt rörde sig smidigt bland dessa. Groener anade faran när S. A. började göra sig
breda, men inom officerskåren fanns redan många nazister, och för
de opolitiska officerarna var en hägrande upprustning med förbättrade
befordringsförhållanden ett överskuggande framtidsperspektiv. von
Srhleicher underhandlade snart med nazistiska koryfeer. När den intrigante generalen och hans maka undanröjdes vid junikuppen 1934
höjdes å andra sidan inte en protest från officerskåren, utom av de
avdankade von Rammerstein och von Mackensen.
En vändpunkt i förhållandet militärer-parti i Tyskland var Blom·
berg-Fritschkrisen. Taylor betraktar den som ytterst förolämpande
för de förra, vilka dock motståndslöst fogade sig. Man har svårt att
se på listan på de officerare vilka befordrades i sammanhang med
utrensningen som annat än ett tecken på moraliskt förfall inom kåren.
Författaren använder det starka uttrycket att den blev »grundlurad,
demoraliserad och mutad». Man erinrar sig Chester ·wilmots konklusion i »The Struggle for Europe»: »Hitler, f. d. korpral, utmanövrerade
den starkaste av generalstaber och tillvann sig absolut kontroll över
världshistoriens enormaste militärmaskin.» Knappast några av d’3
446
–~~~—·-~-~-~_L___ _ _ _ _ _ __;;:.··_ _ _ _ _–a,__ _..;,_ _
Litteratur
högre officerarna utom Adam och Beck riskerade vid tillfället sin
karriär för inre övertygelse. För officerarna var Fritschs’ öde, Göring’!
förödmjukelser och ängslan för Himmler av mindre betydelse än att
Hitler, »realisten», kunde rusta upp utan att behöva bry sig om riksdagen.
Hitler insåg under sin första tid, ehuru i grunden proletär till sin
typ, mycket väl att han ännu var beroende av generalernas- liksom
av kapitalisternas och aristokraternas – stöd. Han undvek också
länge att med militärerna disputera rent militära ting. Armen svor
trohetsed till sin nye Oberste Befehlshaber. Denne var snabb uti att
tillägna sig militärt detaljvetande och militär jargong. Upprustningen
genomfördes. De i Versaillesfreden förlorade områdena återtogs det
ena efter det andra. Österrike invaderades. Tjeckoslovakien krossades
utan att det blev allmänt krig. Tyskland var åter en stor militärmakt.
Allt tycktes lyckas för Hitler. Militärerna blev honom allt följsammare. När kriget mot Polen förbereddes, varnade de knappast Fiihrern
längre. Intet tyder på att de i allmänhet, som v. Seeckt, önskade Polens
förintelse; de var helt enkelt inställda på dess snabba erövring. Men
Taylor hävdar att den dokumentation som kommit i dagen otvetydigt
visar den militära ledningens vetskap om den politiska ledningens
folk-utrotningsplaner. Tyska generaler har ju efter kriget antingen
hävdat motsatsen, eller att de gjort allt för att hindra dessa planer
– en inkonsekvens i deras försvar för sig själva som författaren
anser kunde räckt för att konstatera lösligheten i ursäkterna.
Det är egendomligt att motståndskretsarna i Tyskland ständigt satte
sitt hopp till officerskåren, trots att denna svikit vid det ena tillfället
efter det andra. Det måste åtminstone till dels ha berott på synvillor,
som bitit sig fast tämligen långt efter kriget. När män som Halder
vid ett tillfälle som just före Miinchen 1938 organiserade en »komplott» för att bevara freden var det inte, efter vad man nu lättare
borde kunna bedöma, för att han i och för sig ville åt Hitler, utan
därför att han trodde att Hitler skulle förlora om han började krig
just då. Resultatet av den fredliga segern i Miinchen hade Halder
ingenting mot. Han har själv motiverat sin roll den gången. Likaså
var Becks fasta motståndsvilja en myt. Han välkomnade Hitlers
Machtiibernahme och lovprisade honom senare offentligt. Fritscharfären lyfte visserligen en slöja från hans ögon, och på våren 1938 var
han orolig över Hitlers huvudstupa politik. När det gick upp för
honom att krigshotet – som Taylor säger – inte bara var en plötslig,
galen ide hos Hitler, men en integrerande del i ett farligt politiskt
och socialt system, protesterade han och sökte samla det högre befälet
till att avgå in corpore. Men fast dessa var övertygade om att krig
nu vore fel »timing», blev de snart oense, och Beck stod lika ensam
som förut Groener. Ett stort tillfälle hade gått till spillo. Beck hade
inte dynamism nog för situationen. Han var, som von Hassel säger i
sina memoarer, »helt Clausewitz, utan en gnista av Bliicher eller
Yorck». Han avgick som stabschef. Men han gick med på att intet
skulle publiceras därom. »Personlig återhållsamhet och falsk patriotism», konkluderar Taylor, och gör den vemodiga reflektionen: »Man
447
Litteratur
kan bara sorgset undra om inte nyheten om brytning på ett så högt
plan åtminstone kunde kommit Neville Chamberlain att tänka sig för
två gånger innan han räckte ut handen efter paraplyet.»
Telford Taylors bok kommer lägligt för den som med intresse tagit
del av den tyska litteratur som flödat så rikt under de senare åren.
särskilt 1949, och som kanske kunde kallas generals-apologier. Den
har – påpekar både Trevor Roper i en nyligen publicerad artikel
i Foreign Affairs och Charles Poore i New York Times i en anmälan
av »The Rommel Papers» -nog mycket inspirerats av Liddell Harts
smickerkampanj för de av honom utfrågade fältherrar som bekänt
sig vara hans lärjungar. Taylor går, utan all iver, tillrätta med myter
och missförstånd som härrör från denna brokiga litteratur och från
många andra källor. Resultatet har blivit upplysande, framställningen
är tankeväckande.
Torsten Brandel.
MAGINOTLINJEN
Huvudsakliga källor:
General Pretelat1 : Le Destin tragique de la Ligne Maginot. Paris 1950.
Paul Reynaud2: La France a sauve l’Europe. Paris 1947.
–Au Camr de la Melee. Paris 1951.
Med återtagandet av Elsass-Lothringen hade Frankrike efter första
världskriget fått en ny direkt och öppen gräns mot Tyskland. Därmed
följde också krav på skydd genom befästningar i någon form mot
en granne, som i framtiden på grund av resurser och folkmängd alltid
måste utgöra ett hot, även om denne för tillfället var slagen och fått
Rhenlinjen besatt av Västmakterna.
Den franska högsta ledningen bedömde nu läget beträffande det
fasta gränsförsvaret i huvudsak sålunda: I första hand gällde det
att åstadkomma ett sådant skydd mot överraskande angrepp över den
direkta gränsen mot Tyskland (d. v. s. i Elsass-Lothringen), att man
fick erforderlig tid att bringa övriga försvarsmedel i funktion. Väster
om Mosel ansågs Belgien kunna fördröja anfall och i öster utgjorde
Rhen ett hinder. Att helt täppa till den öppna gränsen mellan Mosel
och Rhen samt att nödtorftigt spärra den av naturen förhållandevis
starka gränsen längs Rhen skulle då bliva uppgiften för ett befästningssystem. Planen för detsamma borde så avpassas att erforderliga
befästningsarbeten vore färdiga innan de allierades ockupation av
brohuvudena vid Rhen upphörde (1935 enligt Versaillesfreden). Beträffande försvarslinjens eventuella fortsättning genom Belgien eller
längs fransk-belgiska gränsen se vidare.
Var skulle nu befästningarna läggas och hur borde desamma se uU
1 Befälhavare för den armegrupp i vilken Maginotlinjen ingick.
2 Konseljpresident 21 mars-16 juni ’1940 och dessutom krigsminister 19 maj- 16 juni.
448
Amiens
n.n.ru- Maginotlinjen
/VVVV’V’ Siegfriedlinjen
• • • • • • bunkerlinje
o 150 km
~—-~~~~–~
so 100
Litteratur
Dessa frågor voro föremål för omfattande undersökningar och försök
under större delen av 1920-talet.
Allmän enighet rådde om att försvarslinjen borde gå så nära gränsen som möjligt. Ett viktigt skäl härför var att gruvorna i Brieyområdet (nordväst Metz) måste skyddas. Likaså var man ense om
att eventuella befästningar skulle bilda en i stort sett sammanhängande linje – »la ligne continue» enligt dåtida franska hithörande
reglementen. De förutvarande tyska fästningarna Metz-Diedenhofen
och Strassburg, vilka ej berörts av kriget och oskadade övertagits,
voro icke alltför föråldrade, vilket senare särskilt gällde de befästningsgrupper, som åren närmast före 1914 utförts på södra och östra
fronterna av Metz. Men i förhållande till den nuvarande riksgränsen
voro dock dessa anläggningar så belägna att de icke kunde få något
större värde i det nya befästningssystemet.
Fronten mellan Mosel och Rhen erbjuder fienden tvenne anfallsriktningar båda utan naturliga hinder av betydelse: den ena i stort
449
Litteratur
sett längs Mosel mot ·Naucy, den andra mot nedre Elsass med möjligheten att taga Rhen:försvaret bakifrån. Befästningssystemet borde
därför anordnas med tanke på att spärra i dessa båda riktningar.
I fråga om hur detta system skulle utformas ställdes mot varandra
tvenne olika åsikter, vilka här i största korthet må antydas. För båda
åberopades som stöd de senaste krigserfarenheterna särskilt från striderna om Verdun.
Enligt den första mera infanteristiskt betonade åsikten tog man
särskilt fasta på det förhållandet att även de kraftigaste tyska anfall
kunnat hejdas mot under fältförhållanden utbyggda zoner av huvudsakligen infanteriställningar. Ett i princip liknande befästningssystem
borde även nu vara lämpligt. Sålunda förordades en till sina huvuddrag i fredstid permanent utbyggd zon bestående av ett nät av skyttegravar, förbindelser etc.
Enligt den andra åsikten hade visserligen anfallen kunnat stoppas
av skyttegravssystemen, men dessa senare krävde avsevärda besättningsstyrkor och kunde icke skydda de i dem grupperade trupperna
från alldeles för stora förluster, medan däremot de permanent byggda
täckta rummen i forten etc. visat stor motståndsförmåga mot även
den kraftigaste artilleribeskjutning.· En zon befästad så som antytts
i föregående punkt syntes icke längre tillräcklig. Därför borde nu
huvudförsvarsställningen bestå av för ett.sammanhängande eldsystem
längs hela fronten grupperade permanenta verk. Dessa, växlande från
stora fort till enstaka bmikrar, anordnade med kraftigaste skydd
(betong, pansar, berg etc.) och försedda med all erforderlig utrustning
skulle kräva relativt mindre besättningsstyrkor. I övrigt borde i fredstid försvarslinjen så utbyggas med hinder, förbindelser, förråd etc.
att dit förlagda säkerhetsbesättningar vore i sådan beredskap att anfall omedelbart vid ett krigsutbrott kunde avslås.
Resultatet av hithörande undersökningar blev att 1929 den högsta
militära ledningen godkände och föreslog att befästningssystemet
borde utföras principiellt enligt den senare av de här antydda åsikterna. Den 14 januari 1930 beviljades på föredragning av krigsminister
Maginot avsevärda anslag för omedelbart påbörjande av arbetena enligt det nyssnämnda militära förslaget.
Den nu aktuella fronten indelades i trenne »Regions fortifiees» (R. F.)
sålunda:
R. F. Metz innefattande områdena på båda sidor om Mosel,
R. R. Lauter från och med Saar till Rhen samt längs denna flod till
ett par mil söder Strassburg,
R. F. Belfort längs återstående sträcka av Rhen och en del av gränsen
mot Schweiz.
Enligt de första planerna var Longuyon (ung. 20 km öster Montmedy, d. v. s. grovt räknat i hörnet mellan Belgien, Frankrike och
Luxemburg) den västligaste punkten på den egentliga Maginotlinjen.3
• I dagligt tal avsågs med »Maginotlinjen» befästningslinjen från Longuyon till
Rhen.
450
Litteratur
Sedermera utsträcktes linjen utefter gränsen till Belgien (se vidare).
Den yttersta permanenta anläggningen, som vid det tyska anfallet
1940 kom att i taktiskt avseende sammanföras med Maginotlinjen, var
det lilla verket La Ferte (ung. 13 km nordväst Montmedy). Detta blev
det hörn, omkring vilket anfallets yttersta vänstra flygel framfördes.
La Ferte var f. ö. det enda permanenta verk i Maginotlinjen, som blev
taget i verklig strid (19 maj), medan den franska armen ännu var
intakt.
Det franska önskemålet att Maginotlinjen skulle fortsättas genom
Belgien mötte svårigheter. Det sedan första världskriget med detta
land bestående militärfördraget utgick 1936 och förnyades icke av dess
regering. Anledningen härtill var bl. a. (enl. Reynaud) att konung Leopold och partiet omkring honom ansåg, att ett militärfördrag med
Västmakterna kunde av Hitler tagas som förevändning för kränkandet av landets neutralitet, samt att de inrepolitiska förhållandena i
Frankrike (folkfronten) icke ingåvo förtroende. Fransmännens åstundan var att deras försvarslinje skulle förlängas i stort sett över
Arlon-Bastogne (i belgiska Ardennerna) antingen mot Liege för att
därefter böja av västerut mot Antwerpen eller enligt ett kortare alternativ över Namur mot Antwerpen. Dessa planer blevo dock av belgarna
endast i ringa omfång realiserade. Bland utförda permanenta arbeten
,(våren 1940) voro: i Ardennerna en del enklare spärrar, i trakten av
Liege några fort (bl. a. det bekanta Eben Emael intill holländska gränsen), vidare förberedelser för översvämning av vissa områden samt
komplettering av Albertkanalen. Denna, som ledde från Antwerpen i
huvudriktning mot Maastricht, hade fått sin slutliga sträckning främst
för att ingå i en militär hinderlinje. Vid det tyska anfallet 1940 visade
sig de belgiska befästningarna icke vara av någon större betydelse.
Detta senare icke minst på grund av ett målmedvetet tyskt utbildningsarbete beträffande detaljerna i strid om permanenta befästningar
(t. ex. Albertkanalen och Eben Emael).
Belgarnas olust att alltför mycket binda sig vid Frankrike samt
den tyska upprustningen efter Hitlers makttillträde hade till följd
beslut, att den franska befästningslinjen skulle utsträckas att omfatta
hela den återstående delen av nordgränsen ända till havet. De befästningar, som härvid planerades, voro dock av betydligt mindre omfattning jämfört med vad som utfördes i den egentliga Maginotlinjen.
Anledningen därtill var förutom kostnaderna, att den franska högsta
ledningen ansåg, att man med Belgien framför sig borde få tillräcklig
tid att hinna verkställa den gruppering av armen läget kunde föranleda.
Vid krigsutbrottet hösten 1939 voro Maginotlinjens permanenta anläggningar till största delen fullt färdiga enligt planerna och längs
Rhen hade utförts en bunkerlinje. Luckorna mellan de permanenta
verken hade i viss utsträckning blivit kompletterade med fältarbeten
utförda av trupper. Utefter återstoden av den franska nordgränsen
hade permanenta befästningar anlagts endast på ett fåtal ställen bl. a.
vid ostfronten av Maubeuge. Sträckan mellan Maubeuge och Sedan,
varest i maj 1940 genombrottet skedde, var endast svagt befästad. Då
32- 533448 Svensk Tidskrift 1953 451
Litteratur
det tyska anfallet sedan kunde framföras bakom den franska nordfronten fingo densammas befästningar så gott som intet värde.
Kostnaderna nedlagda på den egentliga Maginotlinjen under 1930-
talet uppgingo (enl. Reynaud) till 7 miljarder frcs, d. v. s. 2 a 3 miljarder sv. kr., allt enligt dåtida kurser.
General Pretelat gillar i sin ovan angivna bok anläggaodet av befästningslinjen längs gränsen mot Tyskland såsom i princip fullt
riktigt och säger, att det var att beklaga att linjen icke kunde fortsättas i Belgien eller, då överenskommelse därom ej kunde träffas,
att den franska nordgränsen ända till havet icke blev mera fullständigt befästad. Beträffande det valda befästningssystemet anser han
att djupgrupperingen inom detsamma icke var tillräcklig, men att
de permanenta anläggningarna på det hela taget voro väl utförda.
Han framhåller särskilt att Maginotlinjen icke blev genombruten utan
kringgången och att den uppgavs först då motståndet från den franska
nordostfrontens trupper i övrigt var brutet. (Den tyska övergången
av Rhen, ung. i höjd med Colmar, och genombrottet av därvarande
försvarslinje ägde icke rum förrän den 14 juni.) -Härtill må anföras
att inga strider i större skala om Maginotlinjen förekomma, enär tyskarna icke offrade krafter på anfall mot den starka befästningslinjen
så länge goda utsikter funnos att på annat sätt bringa det franska
försvaret på fall. ·-
Den här antydda uppfattningen hos franska högsta ledningen beträffande befästaodet av gränserna mot Tyskland utsättes för en skarp
kritik av Paul Reynaud i hans förut angivna båda omfångsrika arbeten. I sin granskning, ofta ytterligt tillspetsad såväl då det gäller
sak som person och icke alltid helt övertygande, ser han förhållandena
beträffande försvaret av gränsen mot Tyskland i största korthet så-
lunda:
Under alla tider hava flertalet anfall från Frankrikes östra grannar
kommit över de öppna slätterna mellan Ardennerna och havet. Där
går den naturliga anfallsvägen mot landets hjärta. Sedan, där tyskarnas genombrott nu skedde, ligger hälften så nära Paris som Strassburg och för en fiende som bryter igenom vid Sedan yppar sig möjligheten att gå mot Paris eller att taga försvarslinjerna vid den
direkta gränsen mot Tyskland i ryggen. Till detta frågar han, vad
var då Maginotlinjen, och ger härtill svaret: två fronter befästningar
vardera på 70 km (här avses R. F. Metz och R. F. Lauter) eller sammanlagt 140 km av den 760 km långa gränsen från Kanalkusten till
Schweiz och dessa befästningar lågo icke vid de klassiska invasionsvägarna utan borta i Lothringen och Elsass. Han tillägger att under
nära 10 års tid före kriget intalades franska folket att det kunde vara
tryggt i skydd av det harnesk den starka Maginotlinjen utgjorde.
Men densamma var icke ett helt harnesk utan endast två bitar av
vilka ingendera skyddade hjärtat.- Som tidigare anförts hyste högsta
ledningen, i motsats till Reynaud, uppfattningen, att det i första hand
var den direkta gränsen mot Tyskland, som borde skyddas av befästningar. –
I försvarssystemet, sådant detsamma tog form i slutet av 1920- och
452
Litteratur
början av 1930-talen, avsågs att en del av armen skulle utgöra säkerhetsbesättning i befästningarna samt den andra och större delen vara
rörlig avsedd för offensiva operationer. För detta borde armen vara
organiserad, utrustad och utbildad. Så var dock icke fallet vid krigsutbrottet 1939. Den militära skulden härför lägger nu Reynaud på
marskalk Petain och general Weygand, vilka båda under åratal varit
högsta ledare för armen, men som sådana alltför fångna i äldre
åsikter. Den år 1935 utnämnde nye armechefen general Gamelin får
även skarp kritik, men denna berör mera hans verksamhet under
krigets första halvår. Reynaud erkänner emellertid att den militära
ledningen var handikappad genom att åren närmast före kriget landets
ekonomi blivit allt svagare och tillräckliga medel till försvaret icke
kunnat beviljas.
Reynaud anför vidare, att den reklam som särskilt vid äskandet av
anslag gjordes kring de under utförande varande befästningarna genom uttalanden av högt ställda personer, framför allt Petain och
Daladier, om Maginotlinjen som »le bouclier de la France», att den
»defendait les portes de la France», att befolkningen i Nordfrankrike
kunde leva i trygghet skyddad av starkt befästade gränser o. s. v.,
åstadkom mycken skada. Dylika slagord godtogas alltför gärna av
den stora massan, vilken blev helt inställd på att kunna friköpa sig
med ett försvar under minsta risker i den så starka befästningslinjen.
När så i maj 1940 det tyska genombrottet skedde blev besvikelsen så
mycket större. Reynauds bedömande kan i korthet sammanfattas så-
lunda: När kriget kom stod landet med en krigsplan, som fordrade
en offensivarme som icke fanns. I stället hade man en defensivarme
som fordrade befästningar, vilka saknades i fiendens sannolika huvudanfallsriktning. Vid det tyska anfallet sändes så defensivarmen in i
Belgien för att på öppna fältet föra en strid för vilken erforderlig
utrustning och utbildning fattades. Därför gick det också som det
gick.
En mera fullständig undersökning om Maginotlinjens berättigande
skulle föra för långt. Här kan endast antydningsvis framhållas följande. Beträffande frågan om försvarssystemet sådant det kom till
uttryck i Maginotlinjen var »riktigt», må hänvisas till att detsamma
utarbetades under ledning av Frankrikes främsta militära expertis
och att det till stor del var Maginotlinjen som föranledde tyskarna
att än en gång trots de politiska följderna anfalla genom det neutrala
Belgien. Att sedan den franska fältarmen icke fyllde måttet enligt
lägets krav var något som icke behövde följa av befästningssystemet
som sådant.
Härtill bör bernärkas att armen under första vinterhalvåret – icke
utan skäl benämnt »la dröle de guerre» – i alltför stor utsträckning
sysselsattes med befästningsarbeten, vilka ofta visade sig föga tillfredsställande i fråga om de utförda arbetenas kvalitet. Där hade,
trots den nödvändiga beredskapstjänsten, säkerligen tiden i stället
kunnat bättre användas till ett intensivt utbildningsarbete.- Vi hava
f. ö. exempel på närmare håll, att man stundom hellre använder otillräckligt utbildade trupper till befästningsarbeten än bedriver öv- 453
Litteratur
ningar. – Det förtjänar också framhållas att, i motsats till vad som
på lekmannahåll ofta antages, den tyska västarmen i maj 1940 varken
beträffande numerär eller materiel, var särskilt överlägsen de sammanlagda styrkor, vilka kunnat stå till de allierades förfogande för
att möta den tyska offensiven. Däremot hade tyskarna vetat att förskaffa sig överlägsenhet på de avgörande punkterna, och det var
detta i förening med den modernare tyska utbildningen och bättre
ledningen som gav utslaget.
Till slut en fråga: Äro befästningssystem av typen lång Maginotlinje något för oss~ Kan svaret härpå vara annat än neH
Lennart von Heijne.
454