Försvarskostnaderna igen
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRSVARSI(OSTNADERNA IGEN
INOM Kungl. Maj:ts kansli pågår just nu den forcerade slutfasen av budgetberedningen till1954 års statsverksproposition. Primäruppgifterna, de centrala myndigheternas äskanden, ha redan
för 2-3 månader sedan ingivits till regeringen. Det är då märkligt,
att just försvarskostnaderna under det kommande budgetåret –
och i stort sett endast de – ha tagits upp till en långvarig pressdebatt, som alltjämt näres med delvis mycket oklara argument
och från dunkla källor.
Argumenteringen följer olika linjer. En populär och lättfattlig
formulering konstaterar kort och gott, att försvarskostnaderna
inte få överstiga 2 miljarder kronor årligen, som anges vara den
högsta summa, som det svenska folket skulle vara villigt att offra
som »försvarspremie» och som det svenska folkhushållet skulle
orka med, utan alltför grovt eftersättande av andra berättigade
intressen. En annan linje kritiserar skarpt och envetet årets försvarsbeslut, främst därför att det skulle ha tillkommit alltför
hafsigt och utan nödvändig realprövning av den viktigaste avvägningen mellan de tre försvarsgrenarnas anslag. Härigenom
skulle flygvapnet ha kommit i efterhand, till skada inte bara för
dess egen fortsatta effektivitet, utan vad viktigare är till men för
hela riksförsvaret. Förespråkarna för denna åsiktsriktning tveka
inte att förorda väsentliga inskränkningar i såväl armens som
marinens nuvarande organisation, till förmån för flygvapnet. Man
rör sig med i och för sig lättfattligt allmängods, man återger
gärna procentsiffror om anslagsavvägningen inom stormakternas
försvar och spetsar till diskussionen i satsen ))kvalitet går före
kvantitet».
En tredje linje söker täckning bakom de tätt fallande avslöjandena om nya tekniska landvinningar. Dessa skulle revolutionera
krigföringen i sådan grad, att det vore »brottsligt» att nu stolt
fullfölja de redan antagna långsiktsplanerna, speciellt då armens
i år godkända materielanskaffningsplan. Å ven denna linje förordar gärna en kraftsamling kring flygvapnet, såsom varande den
523
Försvarskostnaderna igen
tekniskt mest avancerade försvarsgrenen och den enda som förmenas kunna skydda landet, inberäknat armen och marinen, mot
anfall med atomvapen. Det har i just detta sammanhang inte
kunnat undgå att väcka förvåning, att vissa skribenter i pressen
tycks tro att den nuvarande försvarsledningen skulle försumma
eller undervärdera konsekvenserna av denna tekniska utveckling
– på grund av stelbent konservatism, gärna döpt till »armetänkande».
Härtill är följande att säga.
Endast få veta ännu, hur den fjärde huvudtiteln kommer att
se ut i början av januari nästa år. Först då föreligger den sakliga
grund, som erfordras för en klar motivering och en givande debatt.
Den alldeles godtyckligt valda toppgränsen 2 miljarder ter sig
emellertid föga underbyggd, då man vet att redan försvarskostnaderna för nu löpande budgetår beräknas stiga till i runt tal 2150
miljoner kronor. Och de militära myndigheterna ha, trots en klart
dokumenterad återhållsamhet, icke kunnat undvika förhöjda
äskanden. Det är den starkt fördyrade materielanskaffningen vid
flygvapnet och även marinen, som går igen här, medan armen
har lyckats pressa sina behov till paritet med fjolårets siffror. Ett
bevis för hur svårt det är att med bibehållen krigsorganisation
sänka dessa siffror gav Överbefälhavaren, då han för att kunna
spara 57 milj. kronor i sin förnyade budgetöversyn tvingades till
en så otrevlig åtgärd som att minska armens inkallelser till repetitionsövningar med inemot 10 000 man. Ingen förnekar, att
kostnaderna för det militära försvaret f. n. äro högst avsevärda
och tyngande för folkhushållet, men man bör å andra sidan inte
glömma, att praktiskt taget alla folk under den nuvarande upprustningsperioden bära tyngre försvarsbördor ~in det svenska och
att de svenska försvarsutgifterna till sin alldeles övervägande del
stanna inom landet.
Vad så angår avvägningen mellan försvarsgrenarna tycks man
nu alldeles glömma, att de verkliga årskostnaderna för armen och
i viss mån även marinen först nu – genom fastställandet av långsiktsplanerna för anskaffning av tygmateriel vid armen och för
flottans och kustartilleriets vapenmateriel – ha kommit upp i
paritet med flygvapnets anslag, som ju sedan länge beräknats på
detta sätt. Det gick helt enkelt inte längre att åka snålskjuts på
beredskapsårens materielanskaffning. Den moderna krigsmaterielen är fruktansvärt dyrbar i anskaffning, och flygvapnet har haft
den »oturen» att dess flygmateriel har fördyrats jämförelsevis
524
•, ./
Försvarskostnaderna igen
snabbast. Det är ju där som skon nu klämmer. Men att av detta
skäl begära en helt ny avvägning mellan försvarsgrenarna är
kortsynt och osakligt. Försvarets nuvarande organisation grundas
ju på synnerligen grundliga strategiska studier och överväganden.
En mera ingripande ändring förutsätter därför, att någon eller
några av dessa grundläggande faktorer ha förändrats. Så är ännu
så länge näppeligen fallet, men det skulle föra för långt att här
närmare utveckla detta påstående. Logiskt sett bjuder alltså läget,
att vi t. v. påtaga oss de ökade försvarskostnader, som äro en följd
av den automatiska fördyringen, dvs. främst de stigande materielpriserna. Så tvingas man ju göra inom andra sektorer av statens
verksamhet. Den strategiska bakgrunden till försvarets organisation är under ständigt studium vid en rad olika staber och institutioner och någon undertryckning av sakligt grundade åsikter
förekommer veterligen icke – det visar bl. a. verksamheten vid
den nya försvarshögskolan och den långa raden av krigsspel med
synnerligen mångsidigt deltagande. I detta sammanhang bör slutligen klart utsägas, att de ofta återkommande jämförelsesiffrorna
från exempelvis USA:s, Englands och Sovjetunionens försvarsorganisationer, särskilt i fråga om avvägningen mellan försvarsgrenarna, inte ha något som helst bevisvärde i debatten här
hemma. De avse ju för varje krigsmakt speciella förhållanden,
som näppeligen äro tillämpbara någon annanstans. Var äro f. ö.
motsvarande siffror från Danmark och Norge, Holland, Frankrike
och planerna för den blivande västtyska krigsmaktent De siffrorna
visa en helt annan tendens.
Den tredje linjen slutligen behöver inte föranleda någon längre
kommentar. Att atomvapnen, de kemiska stridsmedlen, robotarna
osv. på något längre sikt komma att väsentligt påverka krigfö-
ringen både strategiskt och taktiskt står utan vidare klart. Det
framgår bl. a. av en rad aktuella publikationer, särskilt från USA.
Men vi äro inte där än! Ingen av stormakterna har ännu vågat
göra något väsentligt ingrepp i sin bestående försvarsorganisation
– under hänvisning till dessa nya vapen. Det finns så mycket
mindre anledning för oss att nu försöka gå i spetsen- vi sakna
i stort de nödiga ekonomiska resurserna och ha ju själva inga
atomvapen att ersätta ev. utmönstrade delar av vår nuvarande
krigsmakt. Hittills tillgängliga uppgifter tyda dessutom på en inte
så sällan framträdande tendens hos vissa kritiker att alldeles övervärdera de nya vapnen och dessas verkningsmöjligheter.
En saklig försvarsdebatt är en viktig förutsättning för försva- 525
Försvarskostnaderna igen
rets fasta förankring i folkmedvetandet och för vår psykologiska
försvarsförberedelse. l\fen ett osakligt, tendentiöst och högljutt
hävdande av särmeningar och kritik har tyvärr en motsatt verkan.
En alltför stor del av höstmånadernas pressdebatt i försvarsfrågor
faller under denna dom.
Svensk Tidskrift finner för sin del, att de nya faktorerna inte
ännu motivera några djupgående förändringar i strukturen hos
vårt försvar. Eftersom världsläget och krigsrisken inte ha förändrats till det bättre, kan någon beskärning av organisationen
inte rimligen ifrågakomma, och automatiska fördyringar kunna
endast motverkas genom sträng hushållning inom den fastställda
krigsorganisationens ram.
526
INOM Kungl. Maj:ts kansli pågår just nu den forcerade slutfasen av budgetberedningen till1954 års statsverksproposition. Primäruppgifterna, de centrala myndigheternas äskanden, ha redan
för 2-3 månader sedan ingivits till regeringen. Det är då märkligt,
att just försvarskostnaderna under det kommande budgetåret –
och i stort sett endast de – ha tagits upp till en långvarig pressdebatt, som alltjämt näres med delvis mycket oklara argument
och från dunkla källor.
Argumenteringen följer olika linjer. En populär och lättfattlig
formulering konstaterar kort och gott, att försvarskostnaderna
inte få överstiga 2 miljarder kronor årligen, som anges vara den
högsta summa, som det svenska folket skulle vara villigt att offra
som »försvarspremie» och som det svenska folkhushållet skulle
orka med, utan alltför grovt eftersättande av andra berättigade
intressen. En annan linje kritiserar skarpt och envetet årets försvarsbeslut, främst därför att det skulle ha tillkommit alltför
hafsigt och utan nödvändig realprövning av den viktigaste avvägningen mellan de tre försvarsgrenarnas anslag. Härigenom
skulle flygvapnet ha kommit i efterhand, till skada inte bara för
dess egen fortsatta effektivitet, utan vad viktigare är till men för
hela riksförsvaret. Förespråkarna för denna åsiktsriktning tveka
inte att förorda väsentliga inskränkningar i såväl armens som
marinens nuvarande organisation, till förmån för flygvapnet. Man
rör sig med i och för sig lättfattligt allmängods, man återger
gärna procentsiffror om anslagsavvägningen inom stormakternas
försvar och spetsar till diskussionen i satsen ))kvalitet går före
kvantitet».
En tredje linje söker täckning bakom de tätt fallande avslöjandena om nya tekniska landvinningar. Dessa skulle revolutionera
krigföringen i sådan grad, att det vore »brottsligt» att nu stolt
fullfölja de redan antagna långsiktsplanerna, speciellt då armens
i år godkända materielanskaffningsplan. Å ven denna linje förordar gärna en kraftsamling kring flygvapnet, såsom varande den
523
Försvarskostnaderna igen
tekniskt mest avancerade försvarsgrenen och den enda som förmenas kunna skydda landet, inberäknat armen och marinen, mot
anfall med atomvapen. Det har i just detta sammanhang inte
kunnat undgå att väcka förvåning, att vissa skribenter i pressen
tycks tro att den nuvarande försvarsledningen skulle försumma
eller undervärdera konsekvenserna av denna tekniska utveckling
– på grund av stelbent konservatism, gärna döpt till »armetänkande».
Härtill är följande att säga.
Endast få veta ännu, hur den fjärde huvudtiteln kommer att
se ut i början av januari nästa år. Först då föreligger den sakliga
grund, som erfordras för en klar motivering och en givande debatt.
Den alldeles godtyckligt valda toppgränsen 2 miljarder ter sig
emellertid föga underbyggd, då man vet att redan försvarskostnaderna för nu löpande budgetår beräknas stiga till i runt tal 2150
miljoner kronor. Och de militära myndigheterna ha, trots en klart
dokumenterad återhållsamhet, icke kunnat undvika förhöjda
äskanden. Det är den starkt fördyrade materielanskaffningen vid
flygvapnet och även marinen, som går igen här, medan armen
har lyckats pressa sina behov till paritet med fjolårets siffror. Ett
bevis för hur svårt det är att med bibehållen krigsorganisation
sänka dessa siffror gav Överbefälhavaren, då han för att kunna
spara 57 milj. kronor i sin förnyade budgetöversyn tvingades till
en så otrevlig åtgärd som att minska armens inkallelser till repetitionsövningar med inemot 10 000 man. Ingen förnekar, att
kostnaderna för det militära försvaret f. n. äro högst avsevärda
och tyngande för folkhushållet, men man bör å andra sidan inte
glömma, att praktiskt taget alla folk under den nuvarande upprustningsperioden bära tyngre försvarsbördor ~in det svenska och
att de svenska försvarsutgifterna till sin alldeles övervägande del
stanna inom landet.
Vad så angår avvägningen mellan försvarsgrenarna tycks man
nu alldeles glömma, att de verkliga årskostnaderna för armen och
i viss mån även marinen först nu – genom fastställandet av långsiktsplanerna för anskaffning av tygmateriel vid armen och för
flottans och kustartilleriets vapenmateriel – ha kommit upp i
paritet med flygvapnets anslag, som ju sedan länge beräknats på
detta sätt. Det gick helt enkelt inte längre att åka snålskjuts på
beredskapsårens materielanskaffning. Den moderna krigsmaterielen är fruktansvärt dyrbar i anskaffning, och flygvapnet har haft
den »oturen» att dess flygmateriel har fördyrats jämförelsevis
524
•, ./
Försvarskostnaderna igen
snabbast. Det är ju där som skon nu klämmer. Men att av detta
skäl begära en helt ny avvägning mellan försvarsgrenarna är
kortsynt och osakligt. Försvarets nuvarande organisation grundas
ju på synnerligen grundliga strategiska studier och överväganden.
En mera ingripande ändring förutsätter därför, att någon eller
några av dessa grundläggande faktorer ha förändrats. Så är ännu
så länge näppeligen fallet, men det skulle föra för långt att här
närmare utveckla detta påstående. Logiskt sett bjuder alltså läget,
att vi t. v. påtaga oss de ökade försvarskostnader, som äro en följd
av den automatiska fördyringen, dvs. främst de stigande materielpriserna. Så tvingas man ju göra inom andra sektorer av statens
verksamhet. Den strategiska bakgrunden till försvarets organisation är under ständigt studium vid en rad olika staber och institutioner och någon undertryckning av sakligt grundade åsikter
förekommer veterligen icke – det visar bl. a. verksamheten vid
den nya försvarshögskolan och den långa raden av krigsspel med
synnerligen mångsidigt deltagande. I detta sammanhang bör slutligen klart utsägas, att de ofta återkommande jämförelsesiffrorna
från exempelvis USA:s, Englands och Sovjetunionens försvarsorganisationer, särskilt i fråga om avvägningen mellan försvarsgrenarna, inte ha något som helst bevisvärde i debatten här
hemma. De avse ju för varje krigsmakt speciella förhållanden,
som näppeligen äro tillämpbara någon annanstans. Var äro f. ö.
motsvarande siffror från Danmark och Norge, Holland, Frankrike
och planerna för den blivande västtyska krigsmaktent De siffrorna
visa en helt annan tendens.
Den tredje linjen slutligen behöver inte föranleda någon längre
kommentar. Att atomvapnen, de kemiska stridsmedlen, robotarna
osv. på något längre sikt komma att väsentligt påverka krigfö-
ringen både strategiskt och taktiskt står utan vidare klart. Det
framgår bl. a. av en rad aktuella publikationer, särskilt från USA.
Men vi äro inte där än! Ingen av stormakterna har ännu vågat
göra något väsentligt ingrepp i sin bestående försvarsorganisation
– under hänvisning till dessa nya vapen. Det finns så mycket
mindre anledning för oss att nu försöka gå i spetsen- vi sakna
i stort de nödiga ekonomiska resurserna och ha ju själva inga
atomvapen att ersätta ev. utmönstrade delar av vår nuvarande
krigsmakt. Hittills tillgängliga uppgifter tyda dessutom på en inte
så sällan framträdande tendens hos vissa kritiker att alldeles övervärdera de nya vapnen och dessas verkningsmöjligheter.
En saklig försvarsdebatt är en viktig förutsättning för försva- 525
Försvarskostnaderna igen
rets fasta förankring i folkmedvetandet och för vår psykologiska
försvarsförberedelse. l\fen ett osakligt, tendentiöst och högljutt
hävdande av särmeningar och kritik har tyvärr en motsatt verkan.
En alltför stor del av höstmånadernas pressdebatt i försvarsfrågor
faller under denna dom.
Svensk Tidskrift finner för sin del, att de nya faktorerna inte
ännu motivera några djupgående förändringar i strukturen hos
vårt försvar. Eftersom världsläget och krigsrisken inte ha förändrats till det bättre, kan någon beskärning av organisationen
inte rimligen ifrågakomma, och automatiska fördyringar kunna
endast motverkas genom sträng hushållning inom den fastställda
krigsorganisationens ram.
526