De vetenskapliga tidskrifternas problem
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
-.
DE VETENSI(APLIGA
TIDSKRIFTERNAS PROBLEM
Au överbibliotekarien CARL BJÖRKBOM
EN TIDSKRIFT är en publikation, som utges i fortlöpande häften, innehållande längre eller kortare uppsatser av olika författare.
Den utkommer vanligen med regelbundna mellanrum, och är avsedd att utkomma under obegränsad tid. Tidskrifterna begränsas
å ena sidan av tidningarna, som karakteriseras av sitt dagsaktuella innehåll, å den andra av monografiserierna, framför allt
de s. k. acta-publikationerna, som utges av akademier och lärda
sällskap m. m. Gränsen mellan tidskrift och tidning kan ibland
vara svår att draga. Monografiserierna däremot skiljer sig visserligen klart från tidskrifterna, eftersom varje häfte har en bibliografisk självständighet, men har – i de fall då de försäljas genom subskription – vissa drag gemensamma med dessa. Den
engelska termen serial omfattar såväl tidskrifter som monografiserier.
Tidskrifterna spelar en mycket stor roll i den moderna vetenskapliga litteraturen. Man gör dock icke alltid klart för sig, hur
stor denna roll i själva verket är, och att tidskrifterna utgör en
fullständigt nödvändig förutsättning för det vetenskapliga livet
över huvud.
Att så är fallet framgår emellertid med all önskvärd tydlighet
om man gör det tankeexperimentet att det icke existerade några
tidskrifter. Hur skulle det vetenskapliga livet då gestalta sig~
Någon statistisk uppgift om antalet uppsatser som årligen publiceras i de vetenskapliga tidskrifterna finns inte. 1938 uppskattade den engelske biblioteksmannen Bradford antalet tidskrifter
bara inom naturvetenskap och teknik till 35 000, varav dock endast
15 000 hade något större värde. Antalet uppsatser i dessa senare
tidskrifter uppskattade han till 75 000 årligen. Man torde därför
559
~~——–~—————-~–~——————-
Carl Björkbom
med tämligen stor säkerhet kunna anta att antalet årligen publicerade tidskriftsuppsatser får skrivas med ett sjusiffrigt tal. Om
nu icke några tidskrifter existerade, skulle alla dessa uppsatser
istället behövt publiceras separat i broschyrform.
För biblioteken skulle detta betyda en fantastisk ökning av arbetet. Varje sådan broschyr måste beställas och köpas separat,
alla måste katalogiseras, klassificeras och inrangeras i samlingarna. Å ven för ett mindre bibliotek med nu endast något hundratal löpande tidskrifter, skulle detta betyda att personalen måste
mångdubblas. För ett stort bibliotek skulle arbetet överhuvudtaget
icke kunna genomföras.
Samma förtvivlade situation skulle uppkomma för bokhandeln.
Deras order- och debiteringsavdelningar skulle överhopas med arbete. Arbetskostnaderna skulle bli så stora att försäljningspriserna
skulle stiga i höjden, vilket i sin tur skulle skapa ökade svårigheter för bibliotek och forskare.
Forskarna själva skulle få ytterligt svårt att få sina arbeten
publicerade. I betraktande av de höga distributions- och försäljningskostnaderna, skulle förläggarna vara ytterst ovilliga att
åtaga sig utgivandet av skrifter, som endast vände sig till ett
fåtal specialister, spridda över hela jordklotet. Självförlag skulle
bli den enda utvägen med de ekonomiska risker detta innebär.
För bokhandlare och bibliotek skulle detta ytterligare försvåra
arbetet. Vi har under och efter kriget haft en svag aning om vad
detta kan betyda, när det gällt att försöka hålla reda på och att
förvärva de amerikanska forskningsrapporterna, vilka dock icke
uppgick till mer än cirka 150 000 om året och där utgivarnas antal
dock var relativt begränsat. Resultatet skulle bli rena kaos och
ett sönderbrytande av den vetenskapliga nyhetstjänsten, som är
en absolut nödvändig förutsättning för det moderna vetenskapliga
livet.
Tankeexperimentet visar emellertid icke bara att tidskrifterna
är absolut nödvändiga. Det visar också varför de är det. Man hör
ofta det påståendet, att tidskrifternas betydelse skulle ligga däri
att de gör det möjligt att vetenskapliga rön kan publiceras snabbare än i bokform. Det är en sanning med modifikation. Det är
visserligen sant att man finner de nyaste rönen i tidskrifterna och
att böcker- särskilt inom sådana vetenskapsgrenar, som befinner
sig i stark utveckling – ofta är föråldrade redan, när de kommer
ut. Men detta ligger helt i den omständigheten att tidskriftsuppsatserna som regel är av betydligt mindre omfång än böckerna och
560
De vetenskapliga tidskrifternas problem
följaktligen tar kortare tid att utarbeta och trycka. Det har inget
med själva tidskriftsformen att göra annat än i den mån att denna
utgivningsform är ett praktiskt sätt att publicera arbeten av
mindre omfång. I själva verket är det ju nu så att trängseln på
tidskriftsfronten är så stor att en forskare ofta får vänta mycket
länge innan hans arbete kan inflyta i tidskriften. Det enda sättet
för en forskare att numera få ut sina arbeten snabbt är att reproducera manuskriptet med någon av de moderna kontorsreproduktionsapparaterna och sedan direkt distribuera det till kolleger och
intresserade.
Det är alltså icke snabbheten i sig själv som är det avgörande.
Det värdefulla i tidskrifterna är i stället själva distributionsformen: de olika uppsatserna utsändas i större eller mindre samlingar
med jämna mellanrum till de personer, som betala en viss subskriptionsavgift.
Denna distributionsform har stora fördelar. För producenterna
– utgivarna och förläggarna – är den största fördelen den, att
varje kund förbinder sig att köpa alla under en viss tid publicerade uppsatser, även om han skulle ha intresse endast för en viss
del av dem. Härigenom blir det möjligt att producera och finna
avsättning även för sådana arbeten, som har intresse endast för
en mycket liten krets av forskare. Dessutom är det möjligt att i
den förpackning som det enskilda tidskriftshäftet utgör, få med
även betalda annonser. Upplagan är visserligen i jämförelse med
tidningarnas begränsad, men å andra sidan distribueras den till
en mycket speciell läsekrets, där en mycket stor procent samtidigt
måste anses vara potentiella köpare till de annonserade varorna.
För bokhandlarna innebär tidskriftsformen mycket förenklade
procedurer för beställning och debitering, varigenom distributionskostnaderna blir låga.
Även för biblioteken blir behandlingen av tidskrifterna enkel.
I stället för att beställa varje uppsats för sig, abonnerar man på
tidskriften, dvs. man lämnar en stående order på alla i tidskriften
under viss tidsperiod ingående uppsatser. Vid den ytterligare behandlingen tar man hänsyn endast till tidskriften i sin helhet.
Den får som regel endast ett enda katalogkort och man litar för
att få tag i de enskilda uppsatserna till register och bibliografier.
Tidskriften bindes slutligen årgångsvis och uppställes i samlingarna.
Men där återstår en part i målet, förbrukaren, bibliotekskunden,
forskaren som skall studera tidskriftens uppsatser. Är han lika
561
Carl Björkbom
nöjd~ Det är tvivelaktigt. I stället för att finna det arbete han
söker i bibliotekets kataloger eller direkt på hyllan i den systematiskt uppställda boksamlingen, måste han leta igenom kanske
en hel rad register och bibliografier. Och när han sedan vill låna
hem den lilla uppsats på några sidor, som han har intresse för,
lägger man för honom en stor och tung årgång. Eller också är
årgången utlånad till en annan forskare, som visserligen icke studerar samma uppsats men som trots detta lägger beslag icke bara
på denna utan på samtliga de kanske hundra uppsatserna som
finns i samma årgång. Forskaren skulle ha skäl att föredraga att
den vetenskapliga litteraturen bestod av mindre självständiga arbeten.
Forskaren som bibliotekskund är ingen oviktig person i detta
sammanhang och hans kritik av tidskriftsformen förtjänar allt
beaktande, om rättelse skulle kunna ske utan att de fördelar som
tidskriftsformen ger de andra kategorierna icke därmed bringas
i fara.
Tidskrifternas värde ligger helt på distributionssidan. Det vore
därför en möjlighet att med bibehållande av detta värde upplösa
tidskriftsformen, när distributionen väl har skett. Man skulle
kunna dela upp tidskriftshäftet på de olika uppsatserna och behandla dessa som självständiga arbeten. Detta skulle medföra stora
fördelar för den enskilde forskaren och även för mindre specialbibliotek där man skulle kunna ordna de enskilda uppsatserna
systematiskt. För stora bibliotek där den biblioteksmässiga behandlingen av de enskilda uppsatserna skulle innebära ett stort
arbete, vore en sådan anordning däremot olämplig.
En uppdelning av tidskriftshäftet i de särskilda uppsatserna är
icke något problem. Det enda som fordras är att samtliga uppsatser börjar på en högersida. Denna även ur andra synpunkter praktiska åtgärd måste emellertid fördyra framställningskostnaderna
något, speciellt om uppsatserna är många och av mindre omfång,
genom att ända upp till närmare två sidor kan komma att sakna
text. Man kan dock begagna detta utrymme till mer efemärt
material (notiser och annonser) som icke behöver bevaras.
Det finns redan nu en del tidskrifter, särskilt tekniska, som är
tryckta så att de enskilda uppsatserna lätt kan uttagas. I vissa
fall är uppsatserna dessutom klassificerade efter något bibliografiskt system och tidskriften hålslagen, så att uppsatserna direkt
kan insättas i systematisk ordning i ringpärmar.
562
De vetenskapliga tidskrifternas problern
Den moderna biblioteksfotograferingen är i detta sammanhang
av stor betydelse, idet den kan minska vissa av olägenheterna för
bibliotekskunden, samtidigt som tidskriftsformens fördelar för de
stora biblioteken bibehålles. Forskaren behöver nu icke längre
släpa hem tunga tidskriftsårgångar utan kan i stället erhålla för
en billig penning fotokopior av de sidor han har intresse av. Detta
minskar besväret för honom och har dessutom den fördelen att
tidskriftsvolymen hela tiden finns kvar i biblioteket, tillgänglig
även för andra forskare.
Tidskriftshäftet med samtliga sina uppsatser har intresse för
forskaren endast när det gäller att hålla sig löpande a jour med
vad som händer inom hans intresseområde. När det gäller äldre
årgångar däremot har han som regel endast intresse för en viss
uppsats, som han fått reda på ur bibliografier eller litteraturhänvisningar. Med hänsyn till detta faktum har den ledande amerikanska firman för fotokopiering, University Microfilm i Ann
Arbor, Mich., gjort ett avtal med vissa större tidskrifter att få till
tidskrifternas abonnenter leverera kopior på film av de fullständiga årgångarna. Meningen är att dessa filmkopior skola bevaras
i biblioteken, medan de enskilda häftena efter någon tid kastas
bort. Fördelarna för biblioteken genom denna anordning är att
biblioteken dels slipper kosta på inbindning – en icke obetydlig
post i bibliotekens utgifter – utan kan ersätta banden med de
dessutom starkt platsbesparande filmrullarna, dels även att förstoringar på papper lätt kan utföras av de uppsatser som efterfrågas.
Man måste emellertid väl se till, att dessa och liknande åtgärder
för att underlätta användningen av de enskilda uppsatserna i
tidskrifterna, helt begränsas till tidskrifternas förbrukningssida
och icke skada tidskriftsformen som sådan. Delen får på intet sätt
konkurrera med det hela.
För en del år sedan föreslog den engelske forskaren Bernal vissa
åtgärder för att rationalisera den vetenskapliga litterära produktionen, som gick ut på att varje tidskrift skulle göra särtrycksupplagor av samtliga uppsatser. Dessa skulle insändas till en
distributionscentral, från vilken man skulle kunna köpa enstaka
särtryck samt dessutom även abonnera på samtliga särtryck av
uppsatser inom vissa ämnesgrupper. Förslaget verkar bestickande
och skulle naturligtvis medföra vissa fördelar för konsumenterna.
Centralen skulle emellertid bli en svår konkurrent till tidskrif- 563
-~ . ~~————————————————————————
Carl Björkbom
terna själva. Många tidigare abonnenter skulle föredraga att köpa
särtryck i stället för hela tidskriften, och utgivarna skulle därför
i största utsträckning behöva lita till försäljningen av särtrycken
för sina inkomster. De skulle därför icke kunna tänka sig att publicera mycket specialiserade uppsatser, för vilka endast en ringa
avsättning av särtryck skulle vara att förvänta och därigenom
skulle just en av de verkligt viktiga fördelarna med tidskriftsformen gå förlorad. På sin höjd skulle Bernals plan kunna genomföras för tidskrifter som utges av sällskap, där subskriptionspriset
ingår i medlemsavgiften och där därför prenumerantstocken
kunde tänkas förbli konstant.
Fotokopieringen innebär en mindre fara, under den förutsättningen att kopiorna framställas uteslutande till den enskilde forskarens personliga bruk. Biblioteket måste ändå hålla tidskriften
och forskaren torde i varje fall icke köpa den. Den försäljning av
tidskriftsårgångar, som igångsatts av University Microfilm, är
naturligtvis helt oskadlig, eftersom det där endast gäller att ersätta det exemplar av tidskriften som biblioteket abonnerar på.
Helt ofarlig för tidskrifterna är fotokopieringen emellertid icke.
Det har blivit allt vanligare att mindre specialbibliotek icke längre
håller annat än ett fåtal facktidskrifter, ja, kanske inga alls, utan
bygger upp sin samling på det sättet att man ur referatpublikationer och bibliografier utväljer de uppsatser som man har intresse för och sedan beställer fotokopior från bibliotek eller dokumentationscentraler. Detta måste innebära minskad avsättning
för tidskrifterna.
Frågan om copyright för fotokopior är ytterligt invecklad och
i inget land har man vågat ge sig på någon lagstiftning för att
reglera denna fråga. I de flesta länder har man helt enkelt blundat
för den omständigheten att såväl bibliotek och dokumentationscentraler som enskilda fotokopieringsfirmor mot betalning levererar fotokopior till forskare, vilket näppeligen kan vara riktigt
enligt lagen. I andra länder har man gjort en generell överenskommelse med tidskrifterna om rätt till fotokopiering under förutsättning att kopiorna endast användas »till enskilt bruk». I och
med att forskningen- åtminstone inom naturvetenskap och dess
tillämpade grenar – bedrives som teamwork, har termen »till
enskilt bruk» fått en betänkligt utvidgad betydelse. Med största
säkerhet måste man i framtiden söka finna någon form för att
ersätta tidskrifterna för den minskade avsättning, som en vidsträckt fotokopiering förorsakar.
564
De vetenskapliga tidskrifternas problem
Läget på tidskriftsfronten visar en förvirrad bild. A ena sidan
är antalet löpande tidskrifter ofantligt stort och nya tidskrifter
tillkommer ständigt. Biblioteken klagar över att en allt större del
av deras bokinköpsanslag måste avsättas för inköp av tidskrifter
och att man trots detta icke kan skaffa alla publikationer som
efterfrågas. Bibliografier och referatpublikationer växer över alla
bräddar utan att dock lyckas fullständigt täcka tidskriftslitteraturen. Forskarna själva kan ej längre följa med litteraturen inom
sin specialitet och har svårt att ens följa med referatlitteraturen.
Detta å ena sidan. A den andra tycks tidskrifterna ändå icke
räcka till. Författarna klagar med rätta över att det kan dröja
långa tider innan de få sina arbeten publicerade. slutligen klagar
tidskriftsutgivarna över de ekonomiska svårigheter, som är förknippade med deras verksamhet.
Skulle man kunna tänka sig att på något sätt råda bot för dessa
missförhållanden?
Man måste då först konstatera, att bakgrunden till den moderna
tidskriftssituationen är den våldsamma ökningen och intensifieringen av forskningsverksamheten överhuvud. Forskningen har
intensifierats icke bara i de stora kulturländerna, men också i en
hel rad länder, som tidigare icke bedrev någon självständig forskning men som nu har satt igång forskningsverksamhet, vars resultat måste publiceras. En mycket stor procent av den ökning
som tidskriftsstocken visar i förhållande till tidigare, kommer
på dessa nya länders konto.
Vidare måste man beakta, att det vetenskapliga livet har en
snabbare takt nu än förr, vilket medför ett berättigat krav på
snabb publicering av forskningsresultaten. Det är av största betydelse att de nya rönen snabbt kan utnyttjas av forskare inom
samma område. Detta medför att man måste publicera en rad av
preliminära rapporter, innan de slutgiltiga resultaten av en forskningsuppgift föreligger färdiga.
Kommer det ut för många vetenskapliga tidskrifter~ Det är icke
lätt att besvara den frågan. A priori måste man säga sig att i och
med att en tidskrift kommer ut, föreligger ett visst behov för den.
Tidskriftspublicering tillhör icke de lukrativa företag, som skulle
i större utsträckning kunna locka spekulanter.
Bibliotekarien vid det engelska Ministry of Works påpekade vid
Aslibs möte förra året, att han för sin Library bulletin går igenom
565
·(·
Carl Björkbom
cirka 340 engelska facktidskrifter. Under de sex år bulletinen utkommit hade icke mindre än 50 °/o av dessa tidskrifter aldrig fått
någon uppsats registrerad. 95 Ofo av samtliga referenser var hämtade från endast 35 tidskrifter. Detta behöver icke betyda att de
50 %, som aldrig registrerats, saknat varje värde och att de ytterligare 40 Ofo, som representerade 5Ofo av referenserna var föga
bättre. Största delen av dem innehöll sammanställningar och notiser avsedda endast för en viss läsekrets och var- får man hoppas- av värde för denna, om också icke för några andra.
Facktidskrifterna innehåller material som faller inom två olika
kategorier: a. primärmaterial, dvs. nya forskningsresultat, och
b. sekundärt nyhetsmaterial. Av dessa är det endast det första
som har ett allmänt och internationellt intresse. Det andra har
intresse endast för en viss grupp av läsare. Ett bibliotek skulle
därför behöva ta hänsyn endast till material tillhörande kategori
a samt den del av materialet tillhörande kategori b, som är avsett
för dess klientel. Internationella bibliografier och referattidskrifter skulle bara behöva ta hänsyn till kategori a, de nationella endast till kategori b samt ev. ett för den nationella läsekretsen gjort
urval av kategori a.
Nu är det emellertid så, att de allra flesta tidskrifterna innehåller material ur bägge kategorierna. En värdefull rationaliseTing skulle kunna åstadkommas, om tidskrifterna kunde publicera
material tillhörande endast den ena av dessa kategorier. För bibliotek och bibliografer skulle en sådan ordning betyda en arbetsbesparing, genom att den skulle minska antalet av de tidskrifter, som
de måste bevaka.
De tidskrifter, som tillgodosåg material av kategori a, dvs. den
internationellt värdefulla litteraturen, borde då få en internationell karaktär, som bland annat skulle ta sitt uttryck i att uppsatserna publicerades på något av de stora kulturspråken. Det är
möjligt att detta skulle kunna medföra en sammanslagning av
olika nationella tidskrifter och därmed en minskning av tidskriftsbeståndet.
Nu måste erkännas, att det icke är möjligt att göra en sådan
skarp uppdelning av de enskilda uppsatserna efter läsarklientelet.
Nationella hänsyn, språksvårigheter och även olika inriktningar
inom samma vetenskapsgren lägger hinder i vägen för att en så-
dan rationalisering skulle kunna genomföras hundraprocentigt.
Det är dock möjligt att något vore att vinna på denna väg.
Ett differentierat hänsyntagande till läsarna kan spela en roll
566
De vetenskapliga tidskrifternas problem
även inom material tillhörande kategori a, den vetenskapliga primärlitteraturen.
Läsarna av en vetenskaplig uppsats kan nämligen uppdelas i
tre olika grupper: de som håller på med forskningar inom just
den specialitet, som behandlas i uppsatsen, de som sysslar med
närliggande områden och som därför vill se om författarens resultat kan ha något värde för det arbete de håller på med, samt
slutligen de som vill hålla sig a jour med vetenskapens utveckling inom hela det forskningsområde, tidskriften tillgodoser. Medan läsaren ur den första gruppen har intresse för alla uppgifter,
som författaren kan meddela om sitt arbete, har de övriga intresse
i första hand för slutresultaten och problemställningarna. Alla tre
grupperna bör tillgodoses, vilket sker genom en rationell disposition av uppsatsen, varigenom dess olika delar (problemställning,
bevismaterial och slutresultat) blir klart skilda från varandra.
Nu kan det hända, att den första gruppens läsare är så fåtalig
att en vanlig publicering av hela materialet icke är ekonomiskt
berättigad, även i form av en tidskriftsuppsats. Det kan vara fullt
tillräckligt att viss del av uppsatsen dupliceras på annat sätt. Det
är att beakta att den del det då gäller, dels är den omfångsrikaste
dels ofta består av tabeller m. m. med speciellt höga sättningskostnader.
En lämplig metod för utnyttjande av detta material är att fotografera det på mikrofilm, så att kopior kan levereras vid behov.
I Amerika grundades 1937 en institution, American Documentary
Institute, för att organisera en sådan auxiliary publication. Institutet tog kontakt med olika vetenskapliga tidskrifter och åtog sig
att taga hand om sådant material, som, ehuru vetenskapligt värdefullt, icke kunde publiceras i tidskrifterna. Institutet mottog
detta material och gav varje dokument ett löpande nummer. I
tidskriften publicerades endast en kort sammanfattning, men dessutom angavs numret på dokumentet och meddelades att intresserade forskare kunde vända sig till institutet för att erhålla
kopior.
I en rapport från institutet publicerad 1951 meddelades att 2148
dolmment på detta sätt omhändertagits. Av dessa hade 839 efterfrågats. 738 dolmment hade kopierats 1-5, 66 6-10 samt 18 11-20
gånger. Ett dokument hade kopierats 106 gånger.
Verksamheten har som synes icke haft någon större omfattning,
men enligt rapporten visar den en bestämd ökning under de senaste åren och det torde vara ovedersägligt att institutets verk- 567
Carl Björkbom
samhet måste få en allt större betydelse med de ökade publiceringssvårigheterna, och att auxiliary publication är ett rationellt
sätt att lösa en del av tidskriftsproblemet.
En motsvarande organisation existerar sedan några år i Teknisk dokumenttjänst inom K. Tekniska högskolans bibliotek, även
om den hittills praktiskt taget icke utnyttjats.
Slutligen förtjänar påpekas att om en författare ofta länge
måste vänta på att få sitt arbete publicerat i en tidskrift, beror
detta icke alltid på platsbrist. Tidskrifterna kommer ju vanligen
ut med ett visst antal sidor i häftet. Detta kan göra att värdefulla
uppsatser får stå över därför att de icke passar in i häftet. A
andra sidan kan en redaktör frestas att ta in en mindre värdefull
uppsats, som fyller ut häftet. I detta hänseende är alltså tidskriftsformen icke rationell och det vore ur redaktionell synpunkt fördelaktigare om tidskriftshäftenas omfång kunde bestämmas av
tillgängliga manuskript. Även den omständigheten att tidskrifterna som regel utkommer med jämna mellanrum kan vara till
nackdel för tidskriftens kvalitet.
De vetenskapliga tidskrifterna – liksom den rent vetenskapliga
litteraturen överhuvud- är i allmänhet icke något lukrativt förlagsobjekt. Även om författararvodet som regel icke behöver betalas- i vissa amerikanska tidskrifter måste författarna i stället
betala för att få sina arbeten publicerade – och distributionskostnaderna relativt obetydliga, är framställningskostnaderna rätt
höga (komplicerad sättning m. m.) och avsättningen på grund av
vetenskapens specialisering ringa. Forskarna själva skaffar numera endast i mycket begränsad utsträckning den litteratur de
har behov av. Det är biblioteken som i första hand är prenumeranter. Dessa har numera på grund av begränsade medel och begränsade utrymmen mer och mer tvingats till ett samarbete, som
framför allt tar sitt uttryck i interurban lånerörelse, vilket måste
minska avsättningen. Att även biblioteksfotograferingen i detta
hänseende kommit att spela en roll, har ovan påpekats.
En något bättre ställning intar de tidskrifter, som kan ta annonser. Särskilt inom de tillämpade vetenskaperna är tidskrifterna
trots begränsade upplagor goda annonsorgan på grund av den
speciella läsekretsen, och annonskostnaderna kan där spela en
mycket stor roll för tidskriftens ekonomi.
Ett sådant samarbete med kommersiella intressen är naturligtvis endast till båtnad för vetenskapen. Att det dock kan innebära
568
—
De vetenskapliga tidskrifternas problem
vissa olägenheter att låta vetenskapen åka snålskjuts på reklamen,
visar vissa företeelser bland de amerikanska tekniska tidskrifterna. Dessa har ofta mycket stora annonsavdelningar. Häftena blir
därför ofta mycket omfångsrika, men en mycket stor del av sidorna upptages av annonser. Tidskriften Machinery utkommer så-
lunda med ett häfte på 400 sidor i månaden, men av dessa är minst
300 annonser. Härigenom kommer annonsörerna att helt eller åtminstone till största delen betala tidskriften, vilket visserligen gör
att den kan säljas till ett med hänsyn till omfånget mycket billigt
pris, men som å andra sidan gör att annonsörerna också får ett
stort inflytande på tidskriftens redigering, i varje fall på dess
typografiska gestaltning. Redaktörerna måste alltid i första hand
beakta annonsörernas krav, och först i andra hand tänka på den
vetenskapliga läsekretsen.
I de amerikanska tidskrifterna ser man sålunda att annonserna
icke endast är samlade i början och slutet av häftet utan tränger
in i textavdelningen. Eftersom de yttre marginalerna erbjuder de
bästa annonsplatserna förvisas den vetenskapliga texten ofta till
en smal spalt innerst på sidan, ofta därtill sönderstyckad och infogad, där det blivit någon plats över. Härigenom försvåras användningen av tidskrifterna. Dessutom gör detta, att det blir omöjligt för biblioteken att vid bindningen urskilja annonserna. För
biblioteken utgör nämligen annonsmaterialet huvudsakligen ett
slags emballage, som visserligen bör bevaras någon tid, men sedan
bör kastas, för att icke tidskrifterna skall ta för stor plats i magasinen.
Annonsörerna har inflytande även på tidskrifternas distribution.
De har ringa intresse för forskarna som sådana utan endast som
»prospective buyers». I många fall infordras varje år från prenumeranterna uppgifter om deras anställning och verksamhet och
med ledning av dessa uppgifter avgöres, huruvida vederbörande
skall få prenumerera eller icke.
För den utländska läsekretsen har annonsörerna naturligtvis än
mindre intresse. I många fall vill de inte betala något för den
upplaga som går till export. Detta gör att de utländska abonnenterna icke kommer i åtnjutande av samma billiga pris som amerikanarna själva. Priset i utlandet blir då mångdubbelt – i vissa
fall 7 till 8 gånger – högre än i Amerika. Chemical engineering
kostar t. ex. i Amerika 3, men i utlandet 20 dollar pr år. Portokostnaderna utgör endast en bråkdel av differensen mellan de två
abonnentpriserna.
40- 533450 Svensk Tidskrift 1953 569
Carl Björkbom
Undantar man den relativt lilla grupp, som kan finansieras med
annonsintäkter, är de ekonomiska förutsättningarna för utgivande
av vetenskapliga tidskrifter mycket små. Praktiskt taget alla
måste existera på understöd i någon form. En mycket stor del
utges av akademier och vetenskapliga sammanslutningar, där utgivningen bekostas av föreningsavgifter eller ur fonder. På grund
av sjunkande penningvärde har dessa nu allt mer begränsade resurser för publikationsverksamhet. Det blir då staten som direkt
eller indirekt måste hjälpa till.
Detta är naturligtvis helt berättigat. Enligt modern uppfattning
är det vetenskapliga livet av så stort värde för samhället att det
bör understödjas med offentliga medel. Men en forskning, vars resultat icke bringas till allmänhetens kännedom, är föga värd. Därför bör även publiceringsverksamheten understödjas och då också
naturligtvis i den för det vetenskapliga livet viktigaste formen,
tidskrifterna. Så sker ju också i alla länder, i större eller mindre
utsträckning. Härmed bör emellertid staten även ha en viss bestämmanderätt över tidskrifternas form och utstyrsel. Den bör se
till att tidskrifterna publiceras på billigaste sätt och den typografiska utstyrseln blir så enkel som ske kan utan att deras användbarhet åsidosättes.
Nu är de medel som står till förfogande så begränsade att redan
detta tvingar utgivarna till den största sparsamhet. Det är emellertid i detta sammanhang vissa omständigheter som man vanligen icke tar i betraktande.
Vid bedömandet av tidskrifternas utstyrsel bör man icke tänka
endast på den enskilde läsaren. Man måste numera även tänka på
biblioteken, som skall bevara tidskrifterna och ställa dem till förfogande för forskarna, samt dessutom på dokumentalister och bibliografer, vilkas verksamhet är nödvändig för att det i tidskrifterna gömda materialet skall kunna utnyttjas.
Frågan om tidskrifternas rationella gestaltning ur bibliotekariernas och dokumentalisternas synpunkt har under senaste tid
varit under diskussion och ett förslag till standard för tidskriftsgestaltning är för närvarande under utarbetande inom den Internationella standardiseringsorganisationens sektion för dokumentation (ISO/TC46). Detta förslag innehåller regler för uppsatsernas
redigering, för paginering, häftes- och bandnumrering, för innehållsförteckningar och index etc. Om en sådan standard kunde
genomföras, skulle det betyda en mycket stor arbetsbesparing för
biblioteken.
570
De vetenskapliga tidskrifternas problem
standardbestämmelser inom dokumentationen är emellertid
mycket svårare att genomföra än inom andra områden. Man kan
icke som där peka på några ekonomiska fördelar för producenterna. I många fall torde dessa bestämmelser i stället medföra
ökade kostnader. Det formella elementet har heller icke samma
betydelse som vid standardisering av industriprodukter. Att en
vetenskaplig tidskrift ur bibliotekens synpunkt är otillfredsställande, minskar ju icke dess värde ur innehållssynpunkt, medan
t. ex. en skruv, vars gängning icke motsvarar gängse standard,
överhuvud icke kan användas.
Det är alltså biblioteken som vinner, men tidskriftsutgivarna
som förlorar på en dylik standardisering. När det gäller sådana
vetenskapliga tidskrifter, som helt eller delvis bekostas av staten,
och staten samtidigt bekostar det vetenskapliga biblioteksväsendet, är det självklart att staten måste ha intresse av att en sådan
standardisering genomföres. staten bör därför se till att tidskrifternas gestaltning blir den mest rationella ur alla synpunkter och
även lämna medel till att sådana rationaliseringar kan genomföras.
Rationaliseringsåtgärder efter de anförda riktlinjerna skulle eliminera en del av de svårigheter för bibliotek, bibliografer och
forskare, som är förknippade med det moderna tidskriftsväsendet.
Men många skulle stå kvar. Dessa beror dock icke på själva tidskriftsformen utan på den våldsamma vetenskapliga aktiviteten
överhuvudtaget, som nu tagit sådana proportioner att vi kommit
att ställas inför den högst egendomliga situationen att vetenskapsmännen helt enkelt icke har tid att till fullo utnyttja det publicerade vetenskapliga materialet. Det ligger något i den hjärtesuck,
som nyligen stod att läsa i en amerikansk vetenskaplig tidskrift:
What we need to-day in America is a moratorium in science for
fifty years! -även om författaren sedan uppvisade att detta var
en önskan, som det aldrig skulle kunna gå att realisera.
571
DE VETENSI(APLIGA
TIDSKRIFTERNAS PROBLEM
Au överbibliotekarien CARL BJÖRKBOM
EN TIDSKRIFT är en publikation, som utges i fortlöpande häften, innehållande längre eller kortare uppsatser av olika författare.
Den utkommer vanligen med regelbundna mellanrum, och är avsedd att utkomma under obegränsad tid. Tidskrifterna begränsas
å ena sidan av tidningarna, som karakteriseras av sitt dagsaktuella innehåll, å den andra av monografiserierna, framför allt
de s. k. acta-publikationerna, som utges av akademier och lärda
sällskap m. m. Gränsen mellan tidskrift och tidning kan ibland
vara svår att draga. Monografiserierna däremot skiljer sig visserligen klart från tidskrifterna, eftersom varje häfte har en bibliografisk självständighet, men har – i de fall då de försäljas genom subskription – vissa drag gemensamma med dessa. Den
engelska termen serial omfattar såväl tidskrifter som monografiserier.
Tidskrifterna spelar en mycket stor roll i den moderna vetenskapliga litteraturen. Man gör dock icke alltid klart för sig, hur
stor denna roll i själva verket är, och att tidskrifterna utgör en
fullständigt nödvändig förutsättning för det vetenskapliga livet
över huvud.
Att så är fallet framgår emellertid med all önskvärd tydlighet
om man gör det tankeexperimentet att det icke existerade några
tidskrifter. Hur skulle det vetenskapliga livet då gestalta sig~
Någon statistisk uppgift om antalet uppsatser som årligen publiceras i de vetenskapliga tidskrifterna finns inte. 1938 uppskattade den engelske biblioteksmannen Bradford antalet tidskrifter
bara inom naturvetenskap och teknik till 35 000, varav dock endast
15 000 hade något större värde. Antalet uppsatser i dessa senare
tidskrifter uppskattade han till 75 000 årligen. Man torde därför
559
~~——–~—————-~–~——————-
Carl Björkbom
med tämligen stor säkerhet kunna anta att antalet årligen publicerade tidskriftsuppsatser får skrivas med ett sjusiffrigt tal. Om
nu icke några tidskrifter existerade, skulle alla dessa uppsatser
istället behövt publiceras separat i broschyrform.
För biblioteken skulle detta betyda en fantastisk ökning av arbetet. Varje sådan broschyr måste beställas och köpas separat,
alla måste katalogiseras, klassificeras och inrangeras i samlingarna. Å ven för ett mindre bibliotek med nu endast något hundratal löpande tidskrifter, skulle detta betyda att personalen måste
mångdubblas. För ett stort bibliotek skulle arbetet överhuvudtaget
icke kunna genomföras.
Samma förtvivlade situation skulle uppkomma för bokhandeln.
Deras order- och debiteringsavdelningar skulle överhopas med arbete. Arbetskostnaderna skulle bli så stora att försäljningspriserna
skulle stiga i höjden, vilket i sin tur skulle skapa ökade svårigheter för bibliotek och forskare.
Forskarna själva skulle få ytterligt svårt att få sina arbeten
publicerade. I betraktande av de höga distributions- och försäljningskostnaderna, skulle förläggarna vara ytterst ovilliga att
åtaga sig utgivandet av skrifter, som endast vände sig till ett
fåtal specialister, spridda över hela jordklotet. Självförlag skulle
bli den enda utvägen med de ekonomiska risker detta innebär.
För bokhandlare och bibliotek skulle detta ytterligare försvåra
arbetet. Vi har under och efter kriget haft en svag aning om vad
detta kan betyda, när det gällt att försöka hålla reda på och att
förvärva de amerikanska forskningsrapporterna, vilka dock icke
uppgick till mer än cirka 150 000 om året och där utgivarnas antal
dock var relativt begränsat. Resultatet skulle bli rena kaos och
ett sönderbrytande av den vetenskapliga nyhetstjänsten, som är
en absolut nödvändig förutsättning för det moderna vetenskapliga
livet.
Tankeexperimentet visar emellertid icke bara att tidskrifterna
är absolut nödvändiga. Det visar också varför de är det. Man hör
ofta det påståendet, att tidskrifternas betydelse skulle ligga däri
att de gör det möjligt att vetenskapliga rön kan publiceras snabbare än i bokform. Det är en sanning med modifikation. Det är
visserligen sant att man finner de nyaste rönen i tidskrifterna och
att böcker- särskilt inom sådana vetenskapsgrenar, som befinner
sig i stark utveckling – ofta är föråldrade redan, när de kommer
ut. Men detta ligger helt i den omständigheten att tidskriftsuppsatserna som regel är av betydligt mindre omfång än böckerna och
560
De vetenskapliga tidskrifternas problem
följaktligen tar kortare tid att utarbeta och trycka. Det har inget
med själva tidskriftsformen att göra annat än i den mån att denna
utgivningsform är ett praktiskt sätt att publicera arbeten av
mindre omfång. I själva verket är det ju nu så att trängseln på
tidskriftsfronten är så stor att en forskare ofta får vänta mycket
länge innan hans arbete kan inflyta i tidskriften. Det enda sättet
för en forskare att numera få ut sina arbeten snabbt är att reproducera manuskriptet med någon av de moderna kontorsreproduktionsapparaterna och sedan direkt distribuera det till kolleger och
intresserade.
Det är alltså icke snabbheten i sig själv som är det avgörande.
Det värdefulla i tidskrifterna är i stället själva distributionsformen: de olika uppsatserna utsändas i större eller mindre samlingar
med jämna mellanrum till de personer, som betala en viss subskriptionsavgift.
Denna distributionsform har stora fördelar. För producenterna
– utgivarna och förläggarna – är den största fördelen den, att
varje kund förbinder sig att köpa alla under en viss tid publicerade uppsatser, även om han skulle ha intresse endast för en viss
del av dem. Härigenom blir det möjligt att producera och finna
avsättning även för sådana arbeten, som har intresse endast för
en mycket liten krets av forskare. Dessutom är det möjligt att i
den förpackning som det enskilda tidskriftshäftet utgör, få med
även betalda annonser. Upplagan är visserligen i jämförelse med
tidningarnas begränsad, men å andra sidan distribueras den till
en mycket speciell läsekrets, där en mycket stor procent samtidigt
måste anses vara potentiella köpare till de annonserade varorna.
För bokhandlarna innebär tidskriftsformen mycket förenklade
procedurer för beställning och debitering, varigenom distributionskostnaderna blir låga.
Även för biblioteken blir behandlingen av tidskrifterna enkel.
I stället för att beställa varje uppsats för sig, abonnerar man på
tidskriften, dvs. man lämnar en stående order på alla i tidskriften
under viss tidsperiod ingående uppsatser. Vid den ytterligare behandlingen tar man hänsyn endast till tidskriften i sin helhet.
Den får som regel endast ett enda katalogkort och man litar för
att få tag i de enskilda uppsatserna till register och bibliografier.
Tidskriften bindes slutligen årgångsvis och uppställes i samlingarna.
Men där återstår en part i målet, förbrukaren, bibliotekskunden,
forskaren som skall studera tidskriftens uppsatser. Är han lika
561
Carl Björkbom
nöjd~ Det är tvivelaktigt. I stället för att finna det arbete han
söker i bibliotekets kataloger eller direkt på hyllan i den systematiskt uppställda boksamlingen, måste han leta igenom kanske
en hel rad register och bibliografier. Och när han sedan vill låna
hem den lilla uppsats på några sidor, som han har intresse för,
lägger man för honom en stor och tung årgång. Eller också är
årgången utlånad till en annan forskare, som visserligen icke studerar samma uppsats men som trots detta lägger beslag icke bara
på denna utan på samtliga de kanske hundra uppsatserna som
finns i samma årgång. Forskaren skulle ha skäl att föredraga att
den vetenskapliga litteraturen bestod av mindre självständiga arbeten.
Forskaren som bibliotekskund är ingen oviktig person i detta
sammanhang och hans kritik av tidskriftsformen förtjänar allt
beaktande, om rättelse skulle kunna ske utan att de fördelar som
tidskriftsformen ger de andra kategorierna icke därmed bringas
i fara.
Tidskrifternas värde ligger helt på distributionssidan. Det vore
därför en möjlighet att med bibehållande av detta värde upplösa
tidskriftsformen, när distributionen väl har skett. Man skulle
kunna dela upp tidskriftshäftet på de olika uppsatserna och behandla dessa som självständiga arbeten. Detta skulle medföra stora
fördelar för den enskilde forskaren och även för mindre specialbibliotek där man skulle kunna ordna de enskilda uppsatserna
systematiskt. För stora bibliotek där den biblioteksmässiga behandlingen av de enskilda uppsatserna skulle innebära ett stort
arbete, vore en sådan anordning däremot olämplig.
En uppdelning av tidskriftshäftet i de särskilda uppsatserna är
icke något problem. Det enda som fordras är att samtliga uppsatser börjar på en högersida. Denna även ur andra synpunkter praktiska åtgärd måste emellertid fördyra framställningskostnaderna
något, speciellt om uppsatserna är många och av mindre omfång,
genom att ända upp till närmare två sidor kan komma att sakna
text. Man kan dock begagna detta utrymme till mer efemärt
material (notiser och annonser) som icke behöver bevaras.
Det finns redan nu en del tidskrifter, särskilt tekniska, som är
tryckta så att de enskilda uppsatserna lätt kan uttagas. I vissa
fall är uppsatserna dessutom klassificerade efter något bibliografiskt system och tidskriften hålslagen, så att uppsatserna direkt
kan insättas i systematisk ordning i ringpärmar.
562
De vetenskapliga tidskrifternas problern
Den moderna biblioteksfotograferingen är i detta sammanhang
av stor betydelse, idet den kan minska vissa av olägenheterna för
bibliotekskunden, samtidigt som tidskriftsformens fördelar för de
stora biblioteken bibehålles. Forskaren behöver nu icke längre
släpa hem tunga tidskriftsårgångar utan kan i stället erhålla för
en billig penning fotokopior av de sidor han har intresse av. Detta
minskar besväret för honom och har dessutom den fördelen att
tidskriftsvolymen hela tiden finns kvar i biblioteket, tillgänglig
även för andra forskare.
Tidskriftshäftet med samtliga sina uppsatser har intresse för
forskaren endast när det gäller att hålla sig löpande a jour med
vad som händer inom hans intresseområde. När det gäller äldre
årgångar däremot har han som regel endast intresse för en viss
uppsats, som han fått reda på ur bibliografier eller litteraturhänvisningar. Med hänsyn till detta faktum har den ledande amerikanska firman för fotokopiering, University Microfilm i Ann
Arbor, Mich., gjort ett avtal med vissa större tidskrifter att få till
tidskrifternas abonnenter leverera kopior på film av de fullständiga årgångarna. Meningen är att dessa filmkopior skola bevaras
i biblioteken, medan de enskilda häftena efter någon tid kastas
bort. Fördelarna för biblioteken genom denna anordning är att
biblioteken dels slipper kosta på inbindning – en icke obetydlig
post i bibliotekens utgifter – utan kan ersätta banden med de
dessutom starkt platsbesparande filmrullarna, dels även att förstoringar på papper lätt kan utföras av de uppsatser som efterfrågas.
Man måste emellertid väl se till, att dessa och liknande åtgärder
för att underlätta användningen av de enskilda uppsatserna i
tidskrifterna, helt begränsas till tidskrifternas förbrukningssida
och icke skada tidskriftsformen som sådan. Delen får på intet sätt
konkurrera med det hela.
För en del år sedan föreslog den engelske forskaren Bernal vissa
åtgärder för att rationalisera den vetenskapliga litterära produktionen, som gick ut på att varje tidskrift skulle göra särtrycksupplagor av samtliga uppsatser. Dessa skulle insändas till en
distributionscentral, från vilken man skulle kunna köpa enstaka
särtryck samt dessutom även abonnera på samtliga särtryck av
uppsatser inom vissa ämnesgrupper. Förslaget verkar bestickande
och skulle naturligtvis medföra vissa fördelar för konsumenterna.
Centralen skulle emellertid bli en svår konkurrent till tidskrif- 563
-~ . ~~————————————————————————
Carl Björkbom
terna själva. Många tidigare abonnenter skulle föredraga att köpa
särtryck i stället för hela tidskriften, och utgivarna skulle därför
i största utsträckning behöva lita till försäljningen av särtrycken
för sina inkomster. De skulle därför icke kunna tänka sig att publicera mycket specialiserade uppsatser, för vilka endast en ringa
avsättning av särtryck skulle vara att förvänta och därigenom
skulle just en av de verkligt viktiga fördelarna med tidskriftsformen gå förlorad. På sin höjd skulle Bernals plan kunna genomföras för tidskrifter som utges av sällskap, där subskriptionspriset
ingår i medlemsavgiften och där därför prenumerantstocken
kunde tänkas förbli konstant.
Fotokopieringen innebär en mindre fara, under den förutsättningen att kopiorna framställas uteslutande till den enskilde forskarens personliga bruk. Biblioteket måste ändå hålla tidskriften
och forskaren torde i varje fall icke köpa den. Den försäljning av
tidskriftsårgångar, som igångsatts av University Microfilm, är
naturligtvis helt oskadlig, eftersom det där endast gäller att ersätta det exemplar av tidskriften som biblioteket abonnerar på.
Helt ofarlig för tidskrifterna är fotokopieringen emellertid icke.
Det har blivit allt vanligare att mindre specialbibliotek icke längre
håller annat än ett fåtal facktidskrifter, ja, kanske inga alls, utan
bygger upp sin samling på det sättet att man ur referatpublikationer och bibliografier utväljer de uppsatser som man har intresse för och sedan beställer fotokopior från bibliotek eller dokumentationscentraler. Detta måste innebära minskad avsättning
för tidskrifterna.
Frågan om copyright för fotokopior är ytterligt invecklad och
i inget land har man vågat ge sig på någon lagstiftning för att
reglera denna fråga. I de flesta länder har man helt enkelt blundat
för den omständigheten att såväl bibliotek och dokumentationscentraler som enskilda fotokopieringsfirmor mot betalning levererar fotokopior till forskare, vilket näppeligen kan vara riktigt
enligt lagen. I andra länder har man gjort en generell överenskommelse med tidskrifterna om rätt till fotokopiering under förutsättning att kopiorna endast användas »till enskilt bruk». I och
med att forskningen- åtminstone inom naturvetenskap och dess
tillämpade grenar – bedrives som teamwork, har termen »till
enskilt bruk» fått en betänkligt utvidgad betydelse. Med största
säkerhet måste man i framtiden söka finna någon form för att
ersätta tidskrifterna för den minskade avsättning, som en vidsträckt fotokopiering förorsakar.
564
De vetenskapliga tidskrifternas problem
Läget på tidskriftsfronten visar en förvirrad bild. A ena sidan
är antalet löpande tidskrifter ofantligt stort och nya tidskrifter
tillkommer ständigt. Biblioteken klagar över att en allt större del
av deras bokinköpsanslag måste avsättas för inköp av tidskrifter
och att man trots detta icke kan skaffa alla publikationer som
efterfrågas. Bibliografier och referatpublikationer växer över alla
bräddar utan att dock lyckas fullständigt täcka tidskriftslitteraturen. Forskarna själva kan ej längre följa med litteraturen inom
sin specialitet och har svårt att ens följa med referatlitteraturen.
Detta å ena sidan. A den andra tycks tidskrifterna ändå icke
räcka till. Författarna klagar med rätta över att det kan dröja
långa tider innan de få sina arbeten publicerade. slutligen klagar
tidskriftsutgivarna över de ekonomiska svårigheter, som är förknippade med deras verksamhet.
Skulle man kunna tänka sig att på något sätt råda bot för dessa
missförhållanden?
Man måste då först konstatera, att bakgrunden till den moderna
tidskriftssituationen är den våldsamma ökningen och intensifieringen av forskningsverksamheten överhuvud. Forskningen har
intensifierats icke bara i de stora kulturländerna, men också i en
hel rad länder, som tidigare icke bedrev någon självständig forskning men som nu har satt igång forskningsverksamhet, vars resultat måste publiceras. En mycket stor procent av den ökning
som tidskriftsstocken visar i förhållande till tidigare, kommer
på dessa nya länders konto.
Vidare måste man beakta, att det vetenskapliga livet har en
snabbare takt nu än förr, vilket medför ett berättigat krav på
snabb publicering av forskningsresultaten. Det är av största betydelse att de nya rönen snabbt kan utnyttjas av forskare inom
samma område. Detta medför att man måste publicera en rad av
preliminära rapporter, innan de slutgiltiga resultaten av en forskningsuppgift föreligger färdiga.
Kommer det ut för många vetenskapliga tidskrifter~ Det är icke
lätt att besvara den frågan. A priori måste man säga sig att i och
med att en tidskrift kommer ut, föreligger ett visst behov för den.
Tidskriftspublicering tillhör icke de lukrativa företag, som skulle
i större utsträckning kunna locka spekulanter.
Bibliotekarien vid det engelska Ministry of Works påpekade vid
Aslibs möte förra året, att han för sin Library bulletin går igenom
565
·(·
Carl Björkbom
cirka 340 engelska facktidskrifter. Under de sex år bulletinen utkommit hade icke mindre än 50 °/o av dessa tidskrifter aldrig fått
någon uppsats registrerad. 95 Ofo av samtliga referenser var hämtade från endast 35 tidskrifter. Detta behöver icke betyda att de
50 %, som aldrig registrerats, saknat varje värde och att de ytterligare 40 Ofo, som representerade 5Ofo av referenserna var föga
bättre. Största delen av dem innehöll sammanställningar och notiser avsedda endast för en viss läsekrets och var- får man hoppas- av värde för denna, om också icke för några andra.
Facktidskrifterna innehåller material som faller inom två olika
kategorier: a. primärmaterial, dvs. nya forskningsresultat, och
b. sekundärt nyhetsmaterial. Av dessa är det endast det första
som har ett allmänt och internationellt intresse. Det andra har
intresse endast för en viss grupp av läsare. Ett bibliotek skulle
därför behöva ta hänsyn endast till material tillhörande kategori
a samt den del av materialet tillhörande kategori b, som är avsett
för dess klientel. Internationella bibliografier och referattidskrifter skulle bara behöva ta hänsyn till kategori a, de nationella endast till kategori b samt ev. ett för den nationella läsekretsen gjort
urval av kategori a.
Nu är det emellertid så, att de allra flesta tidskrifterna innehåller material ur bägge kategorierna. En värdefull rationaliseTing skulle kunna åstadkommas, om tidskrifterna kunde publicera
material tillhörande endast den ena av dessa kategorier. För bibliotek och bibliografer skulle en sådan ordning betyda en arbetsbesparing, genom att den skulle minska antalet av de tidskrifter, som
de måste bevaka.
De tidskrifter, som tillgodosåg material av kategori a, dvs. den
internationellt värdefulla litteraturen, borde då få en internationell karaktär, som bland annat skulle ta sitt uttryck i att uppsatserna publicerades på något av de stora kulturspråken. Det är
möjligt att detta skulle kunna medföra en sammanslagning av
olika nationella tidskrifter och därmed en minskning av tidskriftsbeståndet.
Nu måste erkännas, att det icke är möjligt att göra en sådan
skarp uppdelning av de enskilda uppsatserna efter läsarklientelet.
Nationella hänsyn, språksvårigheter och även olika inriktningar
inom samma vetenskapsgren lägger hinder i vägen för att en så-
dan rationalisering skulle kunna genomföras hundraprocentigt.
Det är dock möjligt att något vore att vinna på denna väg.
Ett differentierat hänsyntagande till läsarna kan spela en roll
566
De vetenskapliga tidskrifternas problem
även inom material tillhörande kategori a, den vetenskapliga primärlitteraturen.
Läsarna av en vetenskaplig uppsats kan nämligen uppdelas i
tre olika grupper: de som håller på med forskningar inom just
den specialitet, som behandlas i uppsatsen, de som sysslar med
närliggande områden och som därför vill se om författarens resultat kan ha något värde för det arbete de håller på med, samt
slutligen de som vill hålla sig a jour med vetenskapens utveckling inom hela det forskningsområde, tidskriften tillgodoser. Medan läsaren ur den första gruppen har intresse för alla uppgifter,
som författaren kan meddela om sitt arbete, har de övriga intresse
i första hand för slutresultaten och problemställningarna. Alla tre
grupperna bör tillgodoses, vilket sker genom en rationell disposition av uppsatsen, varigenom dess olika delar (problemställning,
bevismaterial och slutresultat) blir klart skilda från varandra.
Nu kan det hända, att den första gruppens läsare är så fåtalig
att en vanlig publicering av hela materialet icke är ekonomiskt
berättigad, även i form av en tidskriftsuppsats. Det kan vara fullt
tillräckligt att viss del av uppsatsen dupliceras på annat sätt. Det
är att beakta att den del det då gäller, dels är den omfångsrikaste
dels ofta består av tabeller m. m. med speciellt höga sättningskostnader.
En lämplig metod för utnyttjande av detta material är att fotografera det på mikrofilm, så att kopior kan levereras vid behov.
I Amerika grundades 1937 en institution, American Documentary
Institute, för att organisera en sådan auxiliary publication. Institutet tog kontakt med olika vetenskapliga tidskrifter och åtog sig
att taga hand om sådant material, som, ehuru vetenskapligt värdefullt, icke kunde publiceras i tidskrifterna. Institutet mottog
detta material och gav varje dokument ett löpande nummer. I
tidskriften publicerades endast en kort sammanfattning, men dessutom angavs numret på dokumentet och meddelades att intresserade forskare kunde vända sig till institutet för att erhålla
kopior.
I en rapport från institutet publicerad 1951 meddelades att 2148
dolmment på detta sätt omhändertagits. Av dessa hade 839 efterfrågats. 738 dolmment hade kopierats 1-5, 66 6-10 samt 18 11-20
gånger. Ett dokument hade kopierats 106 gånger.
Verksamheten har som synes icke haft någon större omfattning,
men enligt rapporten visar den en bestämd ökning under de senaste åren och det torde vara ovedersägligt att institutets verk- 567
Carl Björkbom
samhet måste få en allt större betydelse med de ökade publiceringssvårigheterna, och att auxiliary publication är ett rationellt
sätt att lösa en del av tidskriftsproblemet.
En motsvarande organisation existerar sedan några år i Teknisk dokumenttjänst inom K. Tekniska högskolans bibliotek, även
om den hittills praktiskt taget icke utnyttjats.
Slutligen förtjänar påpekas att om en författare ofta länge
måste vänta på att få sitt arbete publicerat i en tidskrift, beror
detta icke alltid på platsbrist. Tidskrifterna kommer ju vanligen
ut med ett visst antal sidor i häftet. Detta kan göra att värdefulla
uppsatser får stå över därför att de icke passar in i häftet. A
andra sidan kan en redaktör frestas att ta in en mindre värdefull
uppsats, som fyller ut häftet. I detta hänseende är alltså tidskriftsformen icke rationell och det vore ur redaktionell synpunkt fördelaktigare om tidskriftshäftenas omfång kunde bestämmas av
tillgängliga manuskript. Även den omständigheten att tidskrifterna som regel utkommer med jämna mellanrum kan vara till
nackdel för tidskriftens kvalitet.
De vetenskapliga tidskrifterna – liksom den rent vetenskapliga
litteraturen överhuvud- är i allmänhet icke något lukrativt förlagsobjekt. Även om författararvodet som regel icke behöver betalas- i vissa amerikanska tidskrifter måste författarna i stället
betala för att få sina arbeten publicerade – och distributionskostnaderna relativt obetydliga, är framställningskostnaderna rätt
höga (komplicerad sättning m. m.) och avsättningen på grund av
vetenskapens specialisering ringa. Forskarna själva skaffar numera endast i mycket begränsad utsträckning den litteratur de
har behov av. Det är biblioteken som i första hand är prenumeranter. Dessa har numera på grund av begränsade medel och begränsade utrymmen mer och mer tvingats till ett samarbete, som
framför allt tar sitt uttryck i interurban lånerörelse, vilket måste
minska avsättningen. Att även biblioteksfotograferingen i detta
hänseende kommit att spela en roll, har ovan påpekats.
En något bättre ställning intar de tidskrifter, som kan ta annonser. Särskilt inom de tillämpade vetenskaperna är tidskrifterna
trots begränsade upplagor goda annonsorgan på grund av den
speciella läsekretsen, och annonskostnaderna kan där spela en
mycket stor roll för tidskriftens ekonomi.
Ett sådant samarbete med kommersiella intressen är naturligtvis endast till båtnad för vetenskapen. Att det dock kan innebära
568
—
De vetenskapliga tidskrifternas problem
vissa olägenheter att låta vetenskapen åka snålskjuts på reklamen,
visar vissa företeelser bland de amerikanska tekniska tidskrifterna. Dessa har ofta mycket stora annonsavdelningar. Häftena blir
därför ofta mycket omfångsrika, men en mycket stor del av sidorna upptages av annonser. Tidskriften Machinery utkommer så-
lunda med ett häfte på 400 sidor i månaden, men av dessa är minst
300 annonser. Härigenom kommer annonsörerna att helt eller åtminstone till största delen betala tidskriften, vilket visserligen gör
att den kan säljas till ett med hänsyn till omfånget mycket billigt
pris, men som å andra sidan gör att annonsörerna också får ett
stort inflytande på tidskriftens redigering, i varje fall på dess
typografiska gestaltning. Redaktörerna måste alltid i första hand
beakta annonsörernas krav, och först i andra hand tänka på den
vetenskapliga läsekretsen.
I de amerikanska tidskrifterna ser man sålunda att annonserna
icke endast är samlade i början och slutet av häftet utan tränger
in i textavdelningen. Eftersom de yttre marginalerna erbjuder de
bästa annonsplatserna förvisas den vetenskapliga texten ofta till
en smal spalt innerst på sidan, ofta därtill sönderstyckad och infogad, där det blivit någon plats över. Härigenom försvåras användningen av tidskrifterna. Dessutom gör detta, att det blir omöjligt för biblioteken att vid bindningen urskilja annonserna. För
biblioteken utgör nämligen annonsmaterialet huvudsakligen ett
slags emballage, som visserligen bör bevaras någon tid, men sedan
bör kastas, för att icke tidskrifterna skall ta för stor plats i magasinen.
Annonsörerna har inflytande även på tidskrifternas distribution.
De har ringa intresse för forskarna som sådana utan endast som
»prospective buyers». I många fall infordras varje år från prenumeranterna uppgifter om deras anställning och verksamhet och
med ledning av dessa uppgifter avgöres, huruvida vederbörande
skall få prenumerera eller icke.
För den utländska läsekretsen har annonsörerna naturligtvis än
mindre intresse. I många fall vill de inte betala något för den
upplaga som går till export. Detta gör att de utländska abonnenterna icke kommer i åtnjutande av samma billiga pris som amerikanarna själva. Priset i utlandet blir då mångdubbelt – i vissa
fall 7 till 8 gånger – högre än i Amerika. Chemical engineering
kostar t. ex. i Amerika 3, men i utlandet 20 dollar pr år. Portokostnaderna utgör endast en bråkdel av differensen mellan de två
abonnentpriserna.
40- 533450 Svensk Tidskrift 1953 569
Carl Björkbom
Undantar man den relativt lilla grupp, som kan finansieras med
annonsintäkter, är de ekonomiska förutsättningarna för utgivande
av vetenskapliga tidskrifter mycket små. Praktiskt taget alla
måste existera på understöd i någon form. En mycket stor del
utges av akademier och vetenskapliga sammanslutningar, där utgivningen bekostas av föreningsavgifter eller ur fonder. På grund
av sjunkande penningvärde har dessa nu allt mer begränsade resurser för publikationsverksamhet. Det blir då staten som direkt
eller indirekt måste hjälpa till.
Detta är naturligtvis helt berättigat. Enligt modern uppfattning
är det vetenskapliga livet av så stort värde för samhället att det
bör understödjas med offentliga medel. Men en forskning, vars resultat icke bringas till allmänhetens kännedom, är föga värd. Därför bör även publiceringsverksamheten understödjas och då också
naturligtvis i den för det vetenskapliga livet viktigaste formen,
tidskrifterna. Så sker ju också i alla länder, i större eller mindre
utsträckning. Härmed bör emellertid staten även ha en viss bestämmanderätt över tidskrifternas form och utstyrsel. Den bör se
till att tidskrifterna publiceras på billigaste sätt och den typografiska utstyrseln blir så enkel som ske kan utan att deras användbarhet åsidosättes.
Nu är de medel som står till förfogande så begränsade att redan
detta tvingar utgivarna till den största sparsamhet. Det är emellertid i detta sammanhang vissa omständigheter som man vanligen icke tar i betraktande.
Vid bedömandet av tidskrifternas utstyrsel bör man icke tänka
endast på den enskilde läsaren. Man måste numera även tänka på
biblioteken, som skall bevara tidskrifterna och ställa dem till förfogande för forskarna, samt dessutom på dokumentalister och bibliografer, vilkas verksamhet är nödvändig för att det i tidskrifterna gömda materialet skall kunna utnyttjas.
Frågan om tidskrifternas rationella gestaltning ur bibliotekariernas och dokumentalisternas synpunkt har under senaste tid
varit under diskussion och ett förslag till standard för tidskriftsgestaltning är för närvarande under utarbetande inom den Internationella standardiseringsorganisationens sektion för dokumentation (ISO/TC46). Detta förslag innehåller regler för uppsatsernas
redigering, för paginering, häftes- och bandnumrering, för innehållsförteckningar och index etc. Om en sådan standard kunde
genomföras, skulle det betyda en mycket stor arbetsbesparing för
biblioteken.
570
De vetenskapliga tidskrifternas problem
standardbestämmelser inom dokumentationen är emellertid
mycket svårare att genomföra än inom andra områden. Man kan
icke som där peka på några ekonomiska fördelar för producenterna. I många fall torde dessa bestämmelser i stället medföra
ökade kostnader. Det formella elementet har heller icke samma
betydelse som vid standardisering av industriprodukter. Att en
vetenskaplig tidskrift ur bibliotekens synpunkt är otillfredsställande, minskar ju icke dess värde ur innehållssynpunkt, medan
t. ex. en skruv, vars gängning icke motsvarar gängse standard,
överhuvud icke kan användas.
Det är alltså biblioteken som vinner, men tidskriftsutgivarna
som förlorar på en dylik standardisering. När det gäller sådana
vetenskapliga tidskrifter, som helt eller delvis bekostas av staten,
och staten samtidigt bekostar det vetenskapliga biblioteksväsendet, är det självklart att staten måste ha intresse av att en sådan
standardisering genomföres. staten bör därför se till att tidskrifternas gestaltning blir den mest rationella ur alla synpunkter och
även lämna medel till att sådana rationaliseringar kan genomföras.
Rationaliseringsåtgärder efter de anförda riktlinjerna skulle eliminera en del av de svårigheter för bibliotek, bibliografer och
forskare, som är förknippade med det moderna tidskriftsväsendet.
Men många skulle stå kvar. Dessa beror dock icke på själva tidskriftsformen utan på den våldsamma vetenskapliga aktiviteten
överhuvudtaget, som nu tagit sådana proportioner att vi kommit
att ställas inför den högst egendomliga situationen att vetenskapsmännen helt enkelt icke har tid att till fullo utnyttja det publicerade vetenskapliga materialet. Det ligger något i den hjärtesuck,
som nyligen stod att läsa i en amerikansk vetenskaplig tidskrift:
What we need to-day in America is a moratorium in science for
fifty years! -även om författaren sedan uppvisade att detta var
en önskan, som det aldrig skulle kunna gå att realisera.
571