Dagens frågor
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
”l(
DAGENS FRÅGOR
Exit Aldrig i Finlands nyaste historia har väl ordet majoritetsKekkonen. regering fått en så vidsträckt användning som under sommaren och hösten 1953. Det började i mitten av juni, då socialdemokraterna lämnade dr Kekkonens tredje regering. Sedan följde ett mellanspel, bestående av hr K:s försök att bilda en ny regering, byggd
på ett fast parlamentariskt underlag. Försöket misslyckades, enär
motsättningarna visade sig vara desamma som spräckte koalitionen
i juni. Alla voro ense om, att den stagnerade exporten borde stimuleras och att landets konkurrenskraft var alltför svag. Men så snart
det blev fråga om praktiska åtgärder tornade meningsolikheterna upp
sig. Socialdemokraterna vägrade att diskutera varje förslag, vilket
kunde misstänkas innebära några lönesänkningar eller minskade sociala förmåner. Den gamla historien om lönernas bindning vid index
dök även upp. På den punkten var fackföreningsfolkets motstånd
mot alla förslag att uppmjuka indexbindningen kompakt och totalt.
I detta läge fann statsminister Kekkonen att seglatsen borde fortsättas med en minoritetsregering; att han i detta avseende hade president Paasikivi bakom sig torde knappast betvivlas. Då hr Kekkonen
presenterade sin fjärde regering befanns det, att denna var sammansatt av politiker ur agrarförbundet och svenska folkpartiet jämte ett
antal opolitiska fackministrar. Socialdemokraterna hade omedelbart
efter sitt uppbrott funnit sin melodi, vilken manade till riksdagsupplösning och nyval. Den utvägen var dock stängd. Presidenten,
vars vilja på detta område har avgörande betydelse, fann att den
år 1951 valda riksdagen borde fungera vidare. Så kallades denna in
till en extra sommarsession.
Något uppbyggligt möte mellan regeringen och folkrepresentationen
blev sommarsessionen inte. Det program, syftande till sänkningar av
produktionskostnaderna och minskningar på statsbudgetens utgiftssida, som regeringen lade fram, möttes av en bister kritik både i riksdagen och i pressen. Värst ansatt blev regeringen med anledning av
projektet att ändra lagen om barnbidrag. En mycket observerad punkt
gällde skattesänkningen för såväl firmor som enskilda personer. I
den remissdebatt, som försiggick den 22 juli, radade statsministern
visserligen upp en förkrossande mängd av fakta som åskådliggjorde,
huru oundgängligt det var att sänka kostnaderna och reducera statsutgifterna. Det blev omedelbart ganska tydligt, att riksdagen inte
skulle komma att acceptera programmet. Regeringen sade för sin del
ifrån, att detta skulle betraktas som en helhet och att ingen del skulle
få brytas ut ur sammanhanget för att eventuellt godkännas, medan
andra punkter skulle förkastas. Det klargjordes också rätt snart, att
regeringen icke ämnade falla med sitt program. Skulle det under- 580
—-~~—· — ____…… ~~~.:__ _____________
Dagens frågor
kännas av riksdagens majoritet, ämnade regeringen återtaga det för
att längre fram, i samband med statsverkspropositionen, i sak upprepa
sina synpunkter och förslag. Den 6 augusti hölls ett kort plenum,
vilket var sommarriksdagens sista. Något formellt misstroendevotum
drabbades regeringen inte av. Hr Kekkonens fjärde regering återtog
sina förslag och gick vidare på sin väg.
Därmed inleddes en oerhört livlig polemik om den nya parlamentarism, som regeringen börjat tillämpa. Hr Kekkonen hade besvarat de
öppet uttalade uppmaningarna att avgå med hänvisningar till att
landet under den bråda tid, då nästa års budget utarbetas, inte kan
lämnas i ett sådant läge att den gamla regeringen betraktar sig som
fri från ansvaret, medan man under flera veckor underhandlar om
bildandet av en ny regering. En knapp månad tidigare hade man
undersökt alla möjligheter att bilda en regering på en bredare bas
men misslyckats. Socialdemokraterna, till vilka man först vände sig,
tackade genast nej. En borgerlig majoritetsregering hade man kunnat
få till stånd, om inte det nya finska folkpartiet satt sig på tvären.
Man kan inte i Finland, sade statsministern i ett radiotal den 5
augusti, börja experimentera med en parlamentarism i fransk stil.
Uttalandet bemöttes av en mängd tidningar med påminnelser om
att det inte är en avgående regerings sak att bestämma, hurudan dess
efterträdare skall bli. Det finns inte i Finlands parlamentariska praxis
något som stödjer hr Kekkonens uppfattning, sades det. I stället omöjliggör regeringsformen uttryckligen varje försök av en statsminister
att inverka på sin efterträdares utnämning. Det hade, upprepade man,
varit lyckligast om hr Kekkonen med sin fjärde regering avgått sedan
han funnit att han inte åtnjöt riksdagens förtroende, vilket han kunde
se redan vid behandlingen av barnbidragsfrågan. Till detta svarade
regeringens anhängare, främst agrarförbundets organ, att det inte
finns något lagrum, som stadgar att regeringen måste göra det ena
eller det andra ärendet till en förtroendefråga. Det hade emellertid
stått kritikerna fritt att när som helst ge regeringen ett misstroendevotum. Under de två veckor sommarriksdagen var samlad hade man
väl hunnit framställa interpellationer, vilka lett till att det bristande
förtroendet konstaterats, varpå regeringen givetvis omedelbart hade
ställt sina platser till statschefens förfogande.
Meningsutbytena angående majoritetsregeringens nödvändighet hade
ur det socialdemokratiska lägret ackompanjerats av en ihållande
kanonad med en speciell inskjutning på statsministern själv, vilken
utsattes för ett personligt persiflage av den art man sällan får bevittna i Finland. Då regeringschefen i början av november kände att
vinden i riksdagen var alltför hårt fientlig inlämnade han sin avskedsansökan (4/11). Han avlöstes två veckor senare av riksbankschefen Sakari Tuomioja, vilken trots alla ansträngningar inte heller
lyckats bilda någon majoritetsregering. Hans ministär har formellt
en ringa del av riksdagen bakom sig, men själva personuppsättningen
är en av de bästa Finland någonsin haft, en borgerlig minoritetsregering med tre partiledare sittande vid statsrådsbordet.
Tydligen var det med en viss lättnad som Finlands folk mottog
581
~,..,-~·· ··.ff·,: ’/~.:
., .
Dagens frågor
budskapet att regimen Kekkonen avbrutits, åtminstone för en tid.
Någon populär statsminister var dr Kekkonen aldrig. Det stod alltid
omkring honom en atmosfär av hetsiga uppgörelser, hårda ord och
grov demagogi- allt i förening med intellektuell överlägsenhet, taktisk förslagenhet och slitstark energi. Å ven hans mest konsekventa
vedersakare böra medge, att han ivrigare än någon annan statsminister eller regeringsmedlem påvisat nödvändigheten att resa hinder
mot inflationen, att bjuda valutaförsämringens krafter motstånd och
att stärka landets industriella kapacitet. En agrarchef, som kombinerar landets ekonomiska framtidsutsikter med den industriella uppbyggnaden, är dock ingen vanlig företeelse i Finland.
Dr Kekkonens eftermäle vore väl i dag ett annat, om han inte i
omedelbar anslutning till regeringsskiftet givit offentlighet åt sina
konversationer med den ryske ministern i Helsingfors, konversationer som voro rika på löften om rysk välvilja på det handelspolitiska
planet utan krav på politiska gentjänster av något slag från finländsk sida. Det gick en stöt genom samhället när dessa konfidentiella
överläggningar redovisades; det hade existerat ett absolut förbud för
pressen att beröra dylika frågor. Vilken kunde anledningen vara till
att Kekkonen spelade ut detta korU Ville han påpeka att en regering
ledd av honom, och endast av honom, hade möjligheter att sluta goda
handelsavtal med Ryssland’ Trodde han att han, genom att avslöja
den ryske ministerns oförbehållsamma löften, kunde binda ryssarna
vid de som lovande betraktade utfästelserna~ Frågor av detta slag
kunna besvaras med åberopande av det handelsavtal som ryssarna
slöto med den nya regeringen. Talet om att hr Kekkonen är den ende,
som ryssarna ha förtroende för, tros mycket mindre nu än för ett
par veckor sedan.
Nyvalen i marsT I vissa kretsar har opinionsbildningen till förmån
för en riksdagsupplösning och nya val ett par månader före den lagbestämda tiden, l och 2 juli, blivit något av en trollformel. Får man
blott en ny riksdag, så kan man också bilda en majoritetsregering
och då blir det samtidigt möjligt att bemästra de ekonomiska brydsamheterna. Så enkel är saken dock inte. Fackföreningarnas centralförbund, motsvarande LO i Sverige, kan när som helst uppenbara
sig som den maktfaktor, vilken rubbar alla parlamentariska cirklar.
stipendier eller Sveriges Förenade studentkårer, SFS, har under hösstudielån? ten i en skrivelse till Konungen hemställt om en betydande ökning av de s. k. naturastipendierna till studerande vid universitet och högskolor. Under innevarande budgetår utgå stipendier
av detta slag till ett totalt belopp av ca en miljon kronor medan
kostnaderna för ett genomförande av SFS:s förslag kunna beräknas
uppgå till ca fem miljoner kronor för budgetåret 1954/55.
Framstöten från studenternas fackliga topporganisation berör på
ett intimt sätt den diskussion som för några år sedan fördes med
anledning av det år 1948 avgivna betänkandet av den s. k. studentsociala utredningen. Framför allt rörde meningsbrytningarna därvid
582
———————~—·–~—-
Dagens frågor
frågan huruvida frågan om studiekostnadernas finansiering skulle –
åtminstone delvis – lösas genom en omfattande stipendiering, ev. genom införande av studentlön, eller med huvudsakligt anlitande av
lånevägen. studentopinionen stod starkt splittrad och det är betecknande att SFS i sitt remissvar rörande de av studentsociala utredningen framlagda förslagen måste redovisa två principiellt skilda
uppfattningar parallellt, den ena kallad »stipendielinjen» och den
andra »lånelinjen».
Den aktuella skrivelsen, vilken för övrigt efter vederbörliga uppvaktningar i kanslihuset nu torde övervägas i samband med den på-
gående budgetberedningen, ansluter sig helt till den s. k. stipendielinjen och man frågar sig om en omsvängning skett i denna betydelsefulla fråga bland landets studenter. Vid studentriksdagen i Lund i
våras antogs på sedvanligt vis en rad resolutioner behandlande studentsociala frågor. Därvid uttalades bl. a. att »de studentsociala stödåtgärderna för att bli effektiva måste syfta till att nedbringa studiekostnaderna, väsentligt minska studieskuldsättningen samt underlätta
kreditmöjligheterna, varjämte avdragsrätt bör finnas för amortering
av studieskuld». Bakom denna formulering döljer sig som synes ett
förespråkande av stipendielinjen, som dock ingalunda var enhälligt
bland de vid studentkonferensen närvarande delegaterna men som
samlade en klar majoritet. Man kan således fastslå en omsvängning
inom studentopinionen såtillvida att större delen av den förhållandevis lilla grupp studenter som aktivt tar del i diskussionen om studenternas fackliga angelägenheter följt den linje som under de senaste
åren drivits av den centrala SFS-ledningen.
Den av SFS föreslagna stipendieringen innebär att ungefär en
fjärdedel av alla nyinskrivna studenter skall erhålla naturastipendier,
dvs. fri bostad och fri mat. stipendieringen skall fortgå under halva
den s. k. normalstudietiden för avsedd lägre examen (ämbetsexamen).
Det har beräknats, att kostnaderna för rum och mat uppgå till ca
hälften av de totala studiekostnaderna per år och ett genomförande
av SFS:s förslag skulle sålunda innebära, att en fjärdedel av alla
studenter skulle få en fjärdedel av sina studiekostnader täckt genom
statliga stipendier. Valet av en fjärdedel som den andel av samtliga
studenter som skulle vara i behov av den föreslagna stipendieringen
grundar sig på statistiska beräkningar utförda dels av studentsociala
utredningen dels av professor Carl-Erik Quensel i form av en stickprovsundersökning avseende de år 1948 och 1952 vid universiteten inskrivna studenterna. Enligt dessa beräkningar skulle omkring en
tredjedel av alla universitets- och högskolestuderande icke kunna på-
räkna något ekonomiskt stöd från hemmet. Efter avdrag av 20 procent av denna tredjedel såsom icke examenskapabel återstå 26 procent
eller i runt tal en fjärdedel.
I huvudsak framföras två motiveringar för ett ökat statligt stöd:
bristen på akademiskt utbildad arbetskraft och kravet på lika möjlighet till högre utbildning för alla oavsett förekommande ekonomiska
och geografiska hinder.
På vissa områden föreligger utan tvivel en allvarlig brist på aka- 583
Dagens frågor
demiskt utbildad arbetskraft. Mest uppenbart är detta givetvis i fråga
om läroverkslärarbanan, där statens försyndelser och bristande förutseende resulterat i en katastrofal brist. De beslutade socialreformerna
ställa krav bl. a. på ett ökat antal läkare och tandläkare. I dessa fall
inverkar en annan faktor på ett avgörande sätt, nämligen utbildningsanstalternas otiliräcklighet. Vad de humanistiska och juridiska banorna angår kan det för övrigt vara motiverat att i detta sammanhang påpeka att lokala och personella svårigheter vid universitet och
högskolor ofta resultera i minskad effektivitet i undervisningen med
därav följande förlängda studietider och onödig ytterligare skuldsättning. Ett fullföljande av upprustningen av den högre undervisningen
vore även en studentsocial reformåtgärd av allra största värde.
Av större betydelse för dem som anslutit sig till SFS:s nya linje i
valet mellan stipendier och lån synes emellertid vara vad årets studentriksdag i en resolution kallat »sociala rättviseskäl». Det är uppenbart, att i ett demokratiskt samhälle varje medborgare skall ha möjlighet att ägna sig åt den bana för vilken vederbörande har håg och
fallenhet. Det ekonomiska engagemang som är förenat med högre
studier under längre tid framstår för många människor- som otvivelaktigt vore fullt kapabla att avlägga en eftersträvad examen –
såsom alltför avskräckande. Den psykologiskt betingade motviljan
mot studieskuldsättning, särskilt inom samhällsgrupper som traditionellt ha liten eller ingen beröring med universitets- och högskolemiljön, är en faktor att räkna med. De sedan hösten 1950 gällande
bestämmelserna om lån med statlig garanti även till studenter (väl
att skilja från de s. k. akademikerlånen för dem som redan avlagt
examen innebärande en amorteringsplan för det totala skuldbeloppet
med staten som »borgensman» och den avlagda examen som »säkerhet») måste betraktas som ett avgjort framsteg. Garantilånen befria
från bekymmer med anskaffande av borgensmän men de kunna inte
i och för sig anses som tillräckliga för att främja en rekrytering till
de högre undervisningsanstalterna från samhällsgrupper, som uppenbart äro underrepresenterade.
Lånelinjens anhängare ha därvid förordat en form av tämligen
kortvariga rekryteringsstipendier och betrakta i princip den enskilde
studenten såsom en i förhållande till föräldrarna ekonomiskt fristå-
ende person, vilken hänvisas att bekosta sina studier på det sätt
vederbörande finner lämpligt, genom lån, eget arbete, bidrag från föräldrarna (vilket bör betraktas såsom en form av förtida arv) eller
på annat sätt. Rekryteringsstipendierna skulle emellertid kunna
komma i fråga för dem som, företrädesvis av ekonomiska skäl, tveka
inför konsekvenserna av att påbörja högre studier.
Den tyngst vägande invändning som kan resas mot den av SFS
föreslagna synnerligen omfattande stipendieringen ligger på samma
plan som den kritik som i många fall riktas mot vissa socialpolitiska
åtgärder.1 Med den omfattning nivelleringen via skattepolitiken och
lönepolitiken i Sverige numera tagit måste man vid införande av
1 Jfr Svensk Tidskrift, 1949, s. 108.
584
_____…….. ~.-~ ·— ·-···~–
Dagens frågor
nya åtgärder, som ha en omfördelande effekt, se till att det s. k. tröskelproblemets verkningar i görligaste mån undvikas. Det förefaller
uppenbart, att ett bekostande av omkring en fjärdedel av de totala
studiekostnaderna för en stor grupp studenter, som icke annat än
till en liten del kunna åberopa medellöshet jämte utpräglad studiebegåvning, kommer att medföra högst kännbara orättvisor för de
studenter, som ligga närmast till för att få stipendier men som på
grund av behovsprövningen falla utanför de privilegierades krets.
Även om man delar upp stipendierna för att på det sättet mildra
övergången och uppnå en glidande skala kunna omfattande orättvisor aldrig undvikas. Och detta på ett område som är speciellt känsligt då det här gäller vuxna människor som av lättförståeliga skäl
ofta inte vilja förorsaka sina föräldrar en kännbar standardsänkning
genom att göra anspråk på ekonomiskt stöd till sin högre utbildning
efter studentexamen. I detta läge kommer det ofta att ställa sig fördelaktigare för den begåvade men obemedlade att ägna sig åt akademiska studier – stipendiemöjligheterna äro ju för övrigt icke uttömda med de statliga stipendierna – än för den lika begåvade men
med sina föräldrar olyckligt nog placerade i exempelvis 15 000: —
klassen. Speciellt ofördelaktig ter sig situationen för den som trots
allt väljer en kraftig skuldsättning, i jämförelse med den stipendierades läge på grund av att gällande skattelagar icke medgiva avdragsrätt för amortering av studieskuld, något som gör ett återbetalande av ett studielån extra kostsamt.
I den debatt som uppstått kring den ifrågasatta utvidgningen av
stipendieringen ha framkommit synpunkter, som tyda på att andra
bevekelsegrunder än ett undanröjande av de psykologiska hindren
för tillträde till högre studier spelat in. Förre ordföranden i SFS,
Olof Palme, har funnit anledning att i Tiden, häfte 8/1953, framföra
en rad synpunkter på problemet. På sid. 483 säger Palme: »Slutligen
en allmän synpunkt. Är det rimligt i ett samhälle, som går mot en
allt större utjämning av inkomster och förmögenheter, att en viss
kategori skall belastas med dryga studieskulder, som den senare icke
har väsentligt större möjligheter än andra grupper att betala1 Man
kan vända på resonemanget och fråga sig, om denna inkomstutjämning är möjlig att genomföra så länge en mindre grupps skuldsättning kan åberopas för en nedräkning av den numera så omskrivna
’livslönen’ för hela akademikergruppen.»
Så länge SFS inte driver frågan om rätt till amortering för studieskuld med samma energi som frågan om stipendiering åt en så stor
grupp som en fjärdedel av alla studenter, och endast ägnar tröskelproblemet en förströdd uppmärksamhet, kan man mot bakgrunden
av förre SFS-ordförandens synpunkter fråga sig om SFS i denna
fråga har studenterna i gemen bakom sig.
Vad slutligen frågan om stipendieringens betydelse för akademikernas lönesättning beträffar förefaller det som om SFS närmare
bort besinna den logiskt fullt klara uppfattning som hävdats från
den fackliga akademikerrörelsens sida: Om lönesättningen skall ge
tackning för tidigare »investeringar» i utbildningen så är lånefor- 41- 533450 Svensk Tidskrift 1953 585
·( … ·”’
..
Dagens frågor
men den principiellt riktiga. Om lönesättningen inte avser att ge
kompensation för investeringen så skola av rättviseskäl samtliga få
sina kostnader täckta på annat sätt (stipendier, studentlön). Vill SFS
låta vissa få betalt genom både stipendier och arbetslön~ Eller vill
SFS låta endast vissa få en betydande del av sina »investeringar»
täckta’
L. B.
Den sjuke Europas svaghetstillstånd mot den sovjetryska aggressivimannen. teten efter 1945 har mer än på något annat berott på att
ingen stor militärmakt längre existerar på kontinenten vid Rysslands
sida. Tyskland och Italien voro 1945 bägge i grund slagna och helt
eller nästan helt berövade sin militära apparat. Det svårt medtagna
England kunde inte längre förväntas hålla någon stor expeditionsarme på fastlandet. Viktigast för ögonblicket var emellertid, att
Frankrike 1945, ehuru nominellt en av segrarmakterna, i militärt hänseende måste betraktas såsom en quantite negligeable.
Samma tillstånd råder, med rätt obetydlig förbättring, än idag.
Den tyska upprustningen har ännu ej börjat, den italienska armen
är på intet sätt tillräcklig för Italiens eget försvar, de brittiska divisionernas antal i Europa kan skrivas med en enda siffra och en ej
alltför hög sådan. Framför allt är den franska militärmakten fortfarande en mycket tunn skugga av vad den en gång varit.
Det är i själva verket Frankrikes svaghet, som f. n. utgör det allvarligaste problemet för den fria världen. Det är denna franska svaghet, som i förening med det nuvarande tillståndet i Tyskland satt den
europeiska jämnviktens ömtåliga maskineri helt ur funktion och gjort
närvaron av starka amerikanska trupper på denna sida av Atlanten
till grundförutsättningen för bevarandet av Västeuropas frihet.
Frankrikes militära svaghet åter är blott en funktion av den franska statens allmänna kraftlöshet. Tillståndet är ingalunda nytt. Redan
före 1914 var det för den, som såg något under ytan, uppenbart att
Frankrike inte längre var en makt av den allra första ordningen.
De sjunkande födelsesiffrorna och det relativa ekonomiska stillaståendet talade sitt oförtydbara språk, den intellektuella och konstnärliga
kraftutvecklingen till trots. Detta redan stagnerande Frankrike var
dock tack vare sin andliga spänstighet och med Englands och till
sist även Amerikas hjälp ännu i stånd att bestå det stora provet
1914-1918. Men den fruktansvärda kraftförlusten under detta krig
gjorde sig starkt påmind under mellankrigsåren. Endast till följd
av de konstlade styrkeförhållanden, som Versaillesfreden skapat,
kunde Frankrike under 20-talet framstå som kontinentens ledande
makt.
Den totala katastrof, som drabbade den franska armen och den
franska staten på sommaren 1940, fick verkningar, som sträckte sig
vida utöver den formella återupprättelsen 1944-1945. Själva tron på
Frankrikes styrka och förmåga att hävda sig mot angrepp österifrån
fick en, som det förefaller, avgörande knäck. Mot den allmänna miss- 586
– – – – – – – – – – – — .·—-’-”••’-”•._:;::.-”’<·;;;.·..;o.·”-”_____………………..———-liiiliililiiiiiiiliialliiiiiiiiiiiiii;;;;;alllii;liiiii;;;;;;ö;ll___lllllll_
Dagens frågor
trästan om fäderneslandets framtid, om nya hårda påfrestningar
skulle komma, avtecknade sig gaullismens anspråk på en ställning
för Frankrike såsom jämnbördigt med de tre stora makterna dubbelt
gengångarlik. Frankrike var numera endast den största bland de
europeiska andrarangsstaterna. Endast dess vidsträckta kolonialvälde
– där f. ö. oron var i tilltagande – kunde ge det en ställning framför
Italien, Västtyskland eller Spanien.
De år, som gått efter krigets slut, ha uppvisat en beundransvärd
återuppbyggnad inom vissa områden för det hårt krigshärjade landet.
Industrin arbetar åter för fullt, kommunikationsapparaten fungerar
ånyo normalt. Men mot dessa tecken på det franska samhällets förmåga till självläkedom kontrastera egendomligt förfalls- och vanmaktssymptomen inom statslivet Knappast någon av de brister i
den tredje republiken, om vilkas allvarliga art de flesta voro ense
1940, har blivit botad i den fjärde. Tvärtom har den nya författningen
ytterligare understrukit regeringsmaktens ödesdigra svaghet och brist
på stabilitet och än starkare koncentrerat makten i en sällsynt ineffektiv och hopplöst partisplittrad nationalförsamling. Regeringskriserna ha följt tätt efter varandra med en klar tendens att bli allt
mera svårlösta. De olika koalitionsregeringarna, där samma personer
förekommit i växlande kaleidoskopsammanställningar, precis som
under mellankrigstiden, ha mer och mer övergått till att fungera
som rena expeditionsministärer. De fåtaliga försöken att verkligen
gripa sig an med att bota det onda ha avvisats. Den Lanielska ministärens historia, framför allt det nästan groteska skådespelet kring
de utrikespolitiska voteringarna före Laniels och Bidaults avresa för
att företräda Frankrike vid Bermudakonferensen, har visat det konstitutionella förfallet i nästan grotesk grad. statskassan befinner sig
tidvis i ett rent av katastrofalt nödläge – i ett land, som alltjämt
är ett av de mest välmående i Europa.
Lika betänklig – för Europa i övrigt än betänkligare – har varit
den långsamhet och ineffektivitet, med vilken den militära återuppbyggnaden bedrivits – och detta i ett så kritiskt läge i Europa som
knappast någonsin tillförene. Det kan måhända alltjämt diskuteras,
om Frankrike f. n. är i stånd att i Europa uppbåda en effektivare
krigsmakt än sådana stater som Schweiz och Sverige. På detta område har visserligen Frankrike en mycket väsentlig ursäkt att anföra:
kriget i Indokina, som under hela efterkrigstiden har krävt en fruktansvärd blodstribut i officerare och underofficerare, vilka blott alltför väl skulle ha behövts för uppsättning och övning av en ny stor
fransk arme i Europa. Men även med all skyldig hänsyn till denna
djupt tragiska faktor är det omöjligt att värja sig för intrycket av
en beklämmande kraftlöshet och halvhet i den franska försvarspolitiken efter 1945. Man kan ej komma ifrån, att detta är ett land, som
misströstar om sin egen förmåga att försvara sig och därför gör det
minsta möjliga på det militära området.
Under Robert Sebumans utrikesministertid kunde man i gengäld
hoppas, att de ledande i Paris numera kommit till klarhet om nödvändigheten att inför det fruktansvärda hotet från Moskva röja gamla
587
-~ – · – –
Dagens frågor
historiska men ej längre aktuella motsättningar ur vägen för att
bygga upp ett gemensamt västeuropeiskt bålverk. Sebumanplanen för
de tunga industrierna och Plevens förslag om en gemensam Europaarme med tyskt deltagande voro vittnesbörd om denna bittert nödvändiga framsynthet.
Det sista årets utveckling hotar att beröva Europa även denna förhoppning. Den sterilitet, det inbitna kvardröjande vid motsättningarna från 1814–1815, 1870-1871 och 1914–1918 – tragiska konflikter,
där skulden ingalunda fanns blott på den ena sidan – dessa negativa
egenskaper, som så ödesdigert satte sin prägel på den franska utrikespolitiken från Versaillesfreden till Hitlers makttillträde, de ha nu på
ett olycksbådande sätt kommit i förgrunden igen. Motståndet mot
den dock av Frankrike självt föreslagna Plevenplanen har växt sig
allt starkare och var före Bermudakonferensen så nära att fälla kabinettet Laniel, att endast en fullständigt innehållslös resolution kunde
rädda situationen. Politiker i framskjuten ställning kunna t. o. m. tala
om en axel Paris-Moskva såsom ett tänkbart och lämpligt korrektiv
till den för Frankrike ogynnsamma vänskapen mellan Bonn och
Washington!
För ögonblicket är läget alltså sådant, att Frankrike dels självt inte
kan eller vill ställa upp den arme, som tarvas för Europas försvar,
dels med berått mod hindrar tyska divisioner att fylla luckan. Det
är inte sannolikt, att Amerika mycket länge till tolererar en sådan
hållning. Efter presidentvalet och den därpå följande nya regeringsbildningen i Paris måste saken bli aktuell i början av 1954. Troligast
är väl sedan, att Washington förmår bryta motståndet i Paris genom
en lämplig förening av ekonomiska och politiska påtryckningar med
en ökad dosering av amerikanskt stöd för Frankrikes upprustning
liksom för operationerna i Indokina- om nu ej mot förmodan kriget
där skulle kunna avvecklas på ett tillfredsställande sätt. Men om de
mest negativa riktningarna skulle lyckas stärka sitt grepp om regeringsmakten i Paris, då tvingas Amerika förmodligen till att välja
mellan Adenauers Tyskland och de Gaulles eller Daladiers Frankrike.
Utgången av ett sådant val kan knappast dragas i tvivelsmål. Det
vore för Europa i dess helhet djupt olyckligt, om den franska politikens bourboner skulle framtvinga ett sådant alternativ.
588
r
DAGENS FRÅGOR
Exit Aldrig i Finlands nyaste historia har väl ordet majoritetsKekkonen. regering fått en så vidsträckt användning som under sommaren och hösten 1953. Det började i mitten av juni, då socialdemokraterna lämnade dr Kekkonens tredje regering. Sedan följde ett mellanspel, bestående av hr K:s försök att bilda en ny regering, byggd
på ett fast parlamentariskt underlag. Försöket misslyckades, enär
motsättningarna visade sig vara desamma som spräckte koalitionen
i juni. Alla voro ense om, att den stagnerade exporten borde stimuleras och att landets konkurrenskraft var alltför svag. Men så snart
det blev fråga om praktiska åtgärder tornade meningsolikheterna upp
sig. Socialdemokraterna vägrade att diskutera varje förslag, vilket
kunde misstänkas innebära några lönesänkningar eller minskade sociala förmåner. Den gamla historien om lönernas bindning vid index
dök även upp. På den punkten var fackföreningsfolkets motstånd
mot alla förslag att uppmjuka indexbindningen kompakt och totalt.
I detta läge fann statsminister Kekkonen att seglatsen borde fortsättas med en minoritetsregering; att han i detta avseende hade president Paasikivi bakom sig torde knappast betvivlas. Då hr Kekkonen
presenterade sin fjärde regering befanns det, att denna var sammansatt av politiker ur agrarförbundet och svenska folkpartiet jämte ett
antal opolitiska fackministrar. Socialdemokraterna hade omedelbart
efter sitt uppbrott funnit sin melodi, vilken manade till riksdagsupplösning och nyval. Den utvägen var dock stängd. Presidenten,
vars vilja på detta område har avgörande betydelse, fann att den
år 1951 valda riksdagen borde fungera vidare. Så kallades denna in
till en extra sommarsession.
Något uppbyggligt möte mellan regeringen och folkrepresentationen
blev sommarsessionen inte. Det program, syftande till sänkningar av
produktionskostnaderna och minskningar på statsbudgetens utgiftssida, som regeringen lade fram, möttes av en bister kritik både i riksdagen och i pressen. Värst ansatt blev regeringen med anledning av
projektet att ändra lagen om barnbidrag. En mycket observerad punkt
gällde skattesänkningen för såväl firmor som enskilda personer. I
den remissdebatt, som försiggick den 22 juli, radade statsministern
visserligen upp en förkrossande mängd av fakta som åskådliggjorde,
huru oundgängligt det var att sänka kostnaderna och reducera statsutgifterna. Det blev omedelbart ganska tydligt, att riksdagen inte
skulle komma att acceptera programmet. Regeringen sade för sin del
ifrån, att detta skulle betraktas som en helhet och att ingen del skulle
få brytas ut ur sammanhanget för att eventuellt godkännas, medan
andra punkter skulle förkastas. Det klargjordes också rätt snart, att
regeringen icke ämnade falla med sitt program. Skulle det under- 580
—-~~—· — ____…… ~~~.:__ _____________
Dagens frågor
kännas av riksdagens majoritet, ämnade regeringen återtaga det för
att längre fram, i samband med statsverkspropositionen, i sak upprepa
sina synpunkter och förslag. Den 6 augusti hölls ett kort plenum,
vilket var sommarriksdagens sista. Något formellt misstroendevotum
drabbades regeringen inte av. Hr Kekkonens fjärde regering återtog
sina förslag och gick vidare på sin väg.
Därmed inleddes en oerhört livlig polemik om den nya parlamentarism, som regeringen börjat tillämpa. Hr Kekkonen hade besvarat de
öppet uttalade uppmaningarna att avgå med hänvisningar till att
landet under den bråda tid, då nästa års budget utarbetas, inte kan
lämnas i ett sådant läge att den gamla regeringen betraktar sig som
fri från ansvaret, medan man under flera veckor underhandlar om
bildandet av en ny regering. En knapp månad tidigare hade man
undersökt alla möjligheter att bilda en regering på en bredare bas
men misslyckats. Socialdemokraterna, till vilka man först vände sig,
tackade genast nej. En borgerlig majoritetsregering hade man kunnat
få till stånd, om inte det nya finska folkpartiet satt sig på tvären.
Man kan inte i Finland, sade statsministern i ett radiotal den 5
augusti, börja experimentera med en parlamentarism i fransk stil.
Uttalandet bemöttes av en mängd tidningar med påminnelser om
att det inte är en avgående regerings sak att bestämma, hurudan dess
efterträdare skall bli. Det finns inte i Finlands parlamentariska praxis
något som stödjer hr Kekkonens uppfattning, sades det. I stället omöjliggör regeringsformen uttryckligen varje försök av en statsminister
att inverka på sin efterträdares utnämning. Det hade, upprepade man,
varit lyckligast om hr Kekkonen med sin fjärde regering avgått sedan
han funnit att han inte åtnjöt riksdagens förtroende, vilket han kunde
se redan vid behandlingen av barnbidragsfrågan. Till detta svarade
regeringens anhängare, främst agrarförbundets organ, att det inte
finns något lagrum, som stadgar att regeringen måste göra det ena
eller det andra ärendet till en förtroendefråga. Det hade emellertid
stått kritikerna fritt att när som helst ge regeringen ett misstroendevotum. Under de två veckor sommarriksdagen var samlad hade man
väl hunnit framställa interpellationer, vilka lett till att det bristande
förtroendet konstaterats, varpå regeringen givetvis omedelbart hade
ställt sina platser till statschefens förfogande.
Meningsutbytena angående majoritetsregeringens nödvändighet hade
ur det socialdemokratiska lägret ackompanjerats av en ihållande
kanonad med en speciell inskjutning på statsministern själv, vilken
utsattes för ett personligt persiflage av den art man sällan får bevittna i Finland. Då regeringschefen i början av november kände att
vinden i riksdagen var alltför hårt fientlig inlämnade han sin avskedsansökan (4/11). Han avlöstes två veckor senare av riksbankschefen Sakari Tuomioja, vilken trots alla ansträngningar inte heller
lyckats bilda någon majoritetsregering. Hans ministär har formellt
en ringa del av riksdagen bakom sig, men själva personuppsättningen
är en av de bästa Finland någonsin haft, en borgerlig minoritetsregering med tre partiledare sittande vid statsrådsbordet.
Tydligen var det med en viss lättnad som Finlands folk mottog
581
~,..,-~·· ··.ff·,: ’/~.:
., .
Dagens frågor
budskapet att regimen Kekkonen avbrutits, åtminstone för en tid.
Någon populär statsminister var dr Kekkonen aldrig. Det stod alltid
omkring honom en atmosfär av hetsiga uppgörelser, hårda ord och
grov demagogi- allt i förening med intellektuell överlägsenhet, taktisk förslagenhet och slitstark energi. Å ven hans mest konsekventa
vedersakare böra medge, att han ivrigare än någon annan statsminister eller regeringsmedlem påvisat nödvändigheten att resa hinder
mot inflationen, att bjuda valutaförsämringens krafter motstånd och
att stärka landets industriella kapacitet. En agrarchef, som kombinerar landets ekonomiska framtidsutsikter med den industriella uppbyggnaden, är dock ingen vanlig företeelse i Finland.
Dr Kekkonens eftermäle vore väl i dag ett annat, om han inte i
omedelbar anslutning till regeringsskiftet givit offentlighet åt sina
konversationer med den ryske ministern i Helsingfors, konversationer som voro rika på löften om rysk välvilja på det handelspolitiska
planet utan krav på politiska gentjänster av något slag från finländsk sida. Det gick en stöt genom samhället när dessa konfidentiella
överläggningar redovisades; det hade existerat ett absolut förbud för
pressen att beröra dylika frågor. Vilken kunde anledningen vara till
att Kekkonen spelade ut detta korU Ville han påpeka att en regering
ledd av honom, och endast av honom, hade möjligheter att sluta goda
handelsavtal med Ryssland’ Trodde han att han, genom att avslöja
den ryske ministerns oförbehållsamma löften, kunde binda ryssarna
vid de som lovande betraktade utfästelserna~ Frågor av detta slag
kunna besvaras med åberopande av det handelsavtal som ryssarna
slöto med den nya regeringen. Talet om att hr Kekkonen är den ende,
som ryssarna ha förtroende för, tros mycket mindre nu än för ett
par veckor sedan.
Nyvalen i marsT I vissa kretsar har opinionsbildningen till förmån
för en riksdagsupplösning och nya val ett par månader före den lagbestämda tiden, l och 2 juli, blivit något av en trollformel. Får man
blott en ny riksdag, så kan man också bilda en majoritetsregering
och då blir det samtidigt möjligt att bemästra de ekonomiska brydsamheterna. Så enkel är saken dock inte. Fackföreningarnas centralförbund, motsvarande LO i Sverige, kan när som helst uppenbara
sig som den maktfaktor, vilken rubbar alla parlamentariska cirklar.
stipendier eller Sveriges Förenade studentkårer, SFS, har under hösstudielån? ten i en skrivelse till Konungen hemställt om en betydande ökning av de s. k. naturastipendierna till studerande vid universitet och högskolor. Under innevarande budgetår utgå stipendier
av detta slag till ett totalt belopp av ca en miljon kronor medan
kostnaderna för ett genomförande av SFS:s förslag kunna beräknas
uppgå till ca fem miljoner kronor för budgetåret 1954/55.
Framstöten från studenternas fackliga topporganisation berör på
ett intimt sätt den diskussion som för några år sedan fördes med
anledning av det år 1948 avgivna betänkandet av den s. k. studentsociala utredningen. Framför allt rörde meningsbrytningarna därvid
582
———————~—·–~—-
Dagens frågor
frågan huruvida frågan om studiekostnadernas finansiering skulle –
åtminstone delvis – lösas genom en omfattande stipendiering, ev. genom införande av studentlön, eller med huvudsakligt anlitande av
lånevägen. studentopinionen stod starkt splittrad och det är betecknande att SFS i sitt remissvar rörande de av studentsociala utredningen framlagda förslagen måste redovisa två principiellt skilda
uppfattningar parallellt, den ena kallad »stipendielinjen» och den
andra »lånelinjen».
Den aktuella skrivelsen, vilken för övrigt efter vederbörliga uppvaktningar i kanslihuset nu torde övervägas i samband med den på-
gående budgetberedningen, ansluter sig helt till den s. k. stipendielinjen och man frågar sig om en omsvängning skett i denna betydelsefulla fråga bland landets studenter. Vid studentriksdagen i Lund i
våras antogs på sedvanligt vis en rad resolutioner behandlande studentsociala frågor. Därvid uttalades bl. a. att »de studentsociala stödåtgärderna för att bli effektiva måste syfta till att nedbringa studiekostnaderna, väsentligt minska studieskuldsättningen samt underlätta
kreditmöjligheterna, varjämte avdragsrätt bör finnas för amortering
av studieskuld». Bakom denna formulering döljer sig som synes ett
förespråkande av stipendielinjen, som dock ingalunda var enhälligt
bland de vid studentkonferensen närvarande delegaterna men som
samlade en klar majoritet. Man kan således fastslå en omsvängning
inom studentopinionen såtillvida att större delen av den förhållandevis lilla grupp studenter som aktivt tar del i diskussionen om studenternas fackliga angelägenheter följt den linje som under de senaste
åren drivits av den centrala SFS-ledningen.
Den av SFS föreslagna stipendieringen innebär att ungefär en
fjärdedel av alla nyinskrivna studenter skall erhålla naturastipendier,
dvs. fri bostad och fri mat. stipendieringen skall fortgå under halva
den s. k. normalstudietiden för avsedd lägre examen (ämbetsexamen).
Det har beräknats, att kostnaderna för rum och mat uppgå till ca
hälften av de totala studiekostnaderna per år och ett genomförande
av SFS:s förslag skulle sålunda innebära, att en fjärdedel av alla
studenter skulle få en fjärdedel av sina studiekostnader täckt genom
statliga stipendier. Valet av en fjärdedel som den andel av samtliga
studenter som skulle vara i behov av den föreslagna stipendieringen
grundar sig på statistiska beräkningar utförda dels av studentsociala
utredningen dels av professor Carl-Erik Quensel i form av en stickprovsundersökning avseende de år 1948 och 1952 vid universiteten inskrivna studenterna. Enligt dessa beräkningar skulle omkring en
tredjedel av alla universitets- och högskolestuderande icke kunna på-
räkna något ekonomiskt stöd från hemmet. Efter avdrag av 20 procent av denna tredjedel såsom icke examenskapabel återstå 26 procent
eller i runt tal en fjärdedel.
I huvudsak framföras två motiveringar för ett ökat statligt stöd:
bristen på akademiskt utbildad arbetskraft och kravet på lika möjlighet till högre utbildning för alla oavsett förekommande ekonomiska
och geografiska hinder.
På vissa områden föreligger utan tvivel en allvarlig brist på aka- 583
Dagens frågor
demiskt utbildad arbetskraft. Mest uppenbart är detta givetvis i fråga
om läroverkslärarbanan, där statens försyndelser och bristande förutseende resulterat i en katastrofal brist. De beslutade socialreformerna
ställa krav bl. a. på ett ökat antal läkare och tandläkare. I dessa fall
inverkar en annan faktor på ett avgörande sätt, nämligen utbildningsanstalternas otiliräcklighet. Vad de humanistiska och juridiska banorna angår kan det för övrigt vara motiverat att i detta sammanhang påpeka att lokala och personella svårigheter vid universitet och
högskolor ofta resultera i minskad effektivitet i undervisningen med
därav följande förlängda studietider och onödig ytterligare skuldsättning. Ett fullföljande av upprustningen av den högre undervisningen
vore även en studentsocial reformåtgärd av allra största värde.
Av större betydelse för dem som anslutit sig till SFS:s nya linje i
valet mellan stipendier och lån synes emellertid vara vad årets studentriksdag i en resolution kallat »sociala rättviseskäl». Det är uppenbart, att i ett demokratiskt samhälle varje medborgare skall ha möjlighet att ägna sig åt den bana för vilken vederbörande har håg och
fallenhet. Det ekonomiska engagemang som är förenat med högre
studier under längre tid framstår för många människor- som otvivelaktigt vore fullt kapabla att avlägga en eftersträvad examen –
såsom alltför avskräckande. Den psykologiskt betingade motviljan
mot studieskuldsättning, särskilt inom samhällsgrupper som traditionellt ha liten eller ingen beröring med universitets- och högskolemiljön, är en faktor att räkna med. De sedan hösten 1950 gällande
bestämmelserna om lån med statlig garanti även till studenter (väl
att skilja från de s. k. akademikerlånen för dem som redan avlagt
examen innebärande en amorteringsplan för det totala skuldbeloppet
med staten som »borgensman» och den avlagda examen som »säkerhet») måste betraktas som ett avgjort framsteg. Garantilånen befria
från bekymmer med anskaffande av borgensmän men de kunna inte
i och för sig anses som tillräckliga för att främja en rekrytering till
de högre undervisningsanstalterna från samhällsgrupper, som uppenbart äro underrepresenterade.
Lånelinjens anhängare ha därvid förordat en form av tämligen
kortvariga rekryteringsstipendier och betrakta i princip den enskilde
studenten såsom en i förhållande till föräldrarna ekonomiskt fristå-
ende person, vilken hänvisas att bekosta sina studier på det sätt
vederbörande finner lämpligt, genom lån, eget arbete, bidrag från föräldrarna (vilket bör betraktas såsom en form av förtida arv) eller
på annat sätt. Rekryteringsstipendierna skulle emellertid kunna
komma i fråga för dem som, företrädesvis av ekonomiska skäl, tveka
inför konsekvenserna av att påbörja högre studier.
Den tyngst vägande invändning som kan resas mot den av SFS
föreslagna synnerligen omfattande stipendieringen ligger på samma
plan som den kritik som i många fall riktas mot vissa socialpolitiska
åtgärder.1 Med den omfattning nivelleringen via skattepolitiken och
lönepolitiken i Sverige numera tagit måste man vid införande av
1 Jfr Svensk Tidskrift, 1949, s. 108.
584
_____…….. ~.-~ ·— ·-···~–
Dagens frågor
nya åtgärder, som ha en omfördelande effekt, se till att det s. k. tröskelproblemets verkningar i görligaste mån undvikas. Det förefaller
uppenbart, att ett bekostande av omkring en fjärdedel av de totala
studiekostnaderna för en stor grupp studenter, som icke annat än
till en liten del kunna åberopa medellöshet jämte utpräglad studiebegåvning, kommer att medföra högst kännbara orättvisor för de
studenter, som ligga närmast till för att få stipendier men som på
grund av behovsprövningen falla utanför de privilegierades krets.
Även om man delar upp stipendierna för att på det sättet mildra
övergången och uppnå en glidande skala kunna omfattande orättvisor aldrig undvikas. Och detta på ett område som är speciellt känsligt då det här gäller vuxna människor som av lättförståeliga skäl
ofta inte vilja förorsaka sina föräldrar en kännbar standardsänkning
genom att göra anspråk på ekonomiskt stöd till sin högre utbildning
efter studentexamen. I detta läge kommer det ofta att ställa sig fördelaktigare för den begåvade men obemedlade att ägna sig åt akademiska studier – stipendiemöjligheterna äro ju för övrigt icke uttömda med de statliga stipendierna – än för den lika begåvade men
med sina föräldrar olyckligt nog placerade i exempelvis 15 000: —
klassen. Speciellt ofördelaktig ter sig situationen för den som trots
allt väljer en kraftig skuldsättning, i jämförelse med den stipendierades läge på grund av att gällande skattelagar icke medgiva avdragsrätt för amortering av studieskuld, något som gör ett återbetalande av ett studielån extra kostsamt.
I den debatt som uppstått kring den ifrågasatta utvidgningen av
stipendieringen ha framkommit synpunkter, som tyda på att andra
bevekelsegrunder än ett undanröjande av de psykologiska hindren
för tillträde till högre studier spelat in. Förre ordföranden i SFS,
Olof Palme, har funnit anledning att i Tiden, häfte 8/1953, framföra
en rad synpunkter på problemet. På sid. 483 säger Palme: »Slutligen
en allmän synpunkt. Är det rimligt i ett samhälle, som går mot en
allt större utjämning av inkomster och förmögenheter, att en viss
kategori skall belastas med dryga studieskulder, som den senare icke
har väsentligt större möjligheter än andra grupper att betala1 Man
kan vända på resonemanget och fråga sig, om denna inkomstutjämning är möjlig att genomföra så länge en mindre grupps skuldsättning kan åberopas för en nedräkning av den numera så omskrivna
’livslönen’ för hela akademikergruppen.»
Så länge SFS inte driver frågan om rätt till amortering för studieskuld med samma energi som frågan om stipendiering åt en så stor
grupp som en fjärdedel av alla studenter, och endast ägnar tröskelproblemet en förströdd uppmärksamhet, kan man mot bakgrunden
av förre SFS-ordförandens synpunkter fråga sig om SFS i denna
fråga har studenterna i gemen bakom sig.
Vad slutligen frågan om stipendieringens betydelse för akademikernas lönesättning beträffar förefaller det som om SFS närmare
bort besinna den logiskt fullt klara uppfattning som hävdats från
den fackliga akademikerrörelsens sida: Om lönesättningen skall ge
tackning för tidigare »investeringar» i utbildningen så är lånefor- 41- 533450 Svensk Tidskrift 1953 585
·( … ·”’
..
Dagens frågor
men den principiellt riktiga. Om lönesättningen inte avser att ge
kompensation för investeringen så skola av rättviseskäl samtliga få
sina kostnader täckta på annat sätt (stipendier, studentlön). Vill SFS
låta vissa få betalt genom både stipendier och arbetslön~ Eller vill
SFS låta endast vissa få en betydande del av sina »investeringar»
täckta’
L. B.
Den sjuke Europas svaghetstillstånd mot den sovjetryska aggressivimannen. teten efter 1945 har mer än på något annat berott på att
ingen stor militärmakt längre existerar på kontinenten vid Rysslands
sida. Tyskland och Italien voro 1945 bägge i grund slagna och helt
eller nästan helt berövade sin militära apparat. Det svårt medtagna
England kunde inte längre förväntas hålla någon stor expeditionsarme på fastlandet. Viktigast för ögonblicket var emellertid, att
Frankrike 1945, ehuru nominellt en av segrarmakterna, i militärt hänseende måste betraktas såsom en quantite negligeable.
Samma tillstånd råder, med rätt obetydlig förbättring, än idag.
Den tyska upprustningen har ännu ej börjat, den italienska armen
är på intet sätt tillräcklig för Italiens eget försvar, de brittiska divisionernas antal i Europa kan skrivas med en enda siffra och en ej
alltför hög sådan. Framför allt är den franska militärmakten fortfarande en mycket tunn skugga av vad den en gång varit.
Det är i själva verket Frankrikes svaghet, som f. n. utgör det allvarligaste problemet för den fria världen. Det är denna franska svaghet, som i förening med det nuvarande tillståndet i Tyskland satt den
europeiska jämnviktens ömtåliga maskineri helt ur funktion och gjort
närvaron av starka amerikanska trupper på denna sida av Atlanten
till grundförutsättningen för bevarandet av Västeuropas frihet.
Frankrikes militära svaghet åter är blott en funktion av den franska statens allmänna kraftlöshet. Tillståndet är ingalunda nytt. Redan
före 1914 var det för den, som såg något under ytan, uppenbart att
Frankrike inte längre var en makt av den allra första ordningen.
De sjunkande födelsesiffrorna och det relativa ekonomiska stillaståendet talade sitt oförtydbara språk, den intellektuella och konstnärliga
kraftutvecklingen till trots. Detta redan stagnerande Frankrike var
dock tack vare sin andliga spänstighet och med Englands och till
sist även Amerikas hjälp ännu i stånd att bestå det stora provet
1914-1918. Men den fruktansvärda kraftförlusten under detta krig
gjorde sig starkt påmind under mellankrigsåren. Endast till följd
av de konstlade styrkeförhållanden, som Versaillesfreden skapat,
kunde Frankrike under 20-talet framstå som kontinentens ledande
makt.
Den totala katastrof, som drabbade den franska armen och den
franska staten på sommaren 1940, fick verkningar, som sträckte sig
vida utöver den formella återupprättelsen 1944-1945. Själva tron på
Frankrikes styrka och förmåga att hävda sig mot angrepp österifrån
fick en, som det förefaller, avgörande knäck. Mot den allmänna miss- 586
– – – – – – – – – – – — .·—-’-”••’-”•._:;::.-”’<·;;;.·..;o.·”-”_____………………..———-liiiliililiiiiiiiliialliiiiiiiiiiiiii;;;;;alllii;liiiii;;;;;;ö;ll___lllllll_
Dagens frågor
trästan om fäderneslandets framtid, om nya hårda påfrestningar
skulle komma, avtecknade sig gaullismens anspråk på en ställning
för Frankrike såsom jämnbördigt med de tre stora makterna dubbelt
gengångarlik. Frankrike var numera endast den största bland de
europeiska andrarangsstaterna. Endast dess vidsträckta kolonialvälde
– där f. ö. oron var i tilltagande – kunde ge det en ställning framför
Italien, Västtyskland eller Spanien.
De år, som gått efter krigets slut, ha uppvisat en beundransvärd
återuppbyggnad inom vissa områden för det hårt krigshärjade landet.
Industrin arbetar åter för fullt, kommunikationsapparaten fungerar
ånyo normalt. Men mot dessa tecken på det franska samhällets förmåga till självläkedom kontrastera egendomligt förfalls- och vanmaktssymptomen inom statslivet Knappast någon av de brister i
den tredje republiken, om vilkas allvarliga art de flesta voro ense
1940, har blivit botad i den fjärde. Tvärtom har den nya författningen
ytterligare understrukit regeringsmaktens ödesdigra svaghet och brist
på stabilitet och än starkare koncentrerat makten i en sällsynt ineffektiv och hopplöst partisplittrad nationalförsamling. Regeringskriserna ha följt tätt efter varandra med en klar tendens att bli allt
mera svårlösta. De olika koalitionsregeringarna, där samma personer
förekommit i växlande kaleidoskopsammanställningar, precis som
under mellankrigstiden, ha mer och mer övergått till att fungera
som rena expeditionsministärer. De fåtaliga försöken att verkligen
gripa sig an med att bota det onda ha avvisats. Den Lanielska ministärens historia, framför allt det nästan groteska skådespelet kring
de utrikespolitiska voteringarna före Laniels och Bidaults avresa för
att företräda Frankrike vid Bermudakonferensen, har visat det konstitutionella förfallet i nästan grotesk grad. statskassan befinner sig
tidvis i ett rent av katastrofalt nödläge – i ett land, som alltjämt
är ett av de mest välmående i Europa.
Lika betänklig – för Europa i övrigt än betänkligare – har varit
den långsamhet och ineffektivitet, med vilken den militära återuppbyggnaden bedrivits – och detta i ett så kritiskt läge i Europa som
knappast någonsin tillförene. Det kan måhända alltjämt diskuteras,
om Frankrike f. n. är i stånd att i Europa uppbåda en effektivare
krigsmakt än sådana stater som Schweiz och Sverige. På detta område har visserligen Frankrike en mycket väsentlig ursäkt att anföra:
kriget i Indokina, som under hela efterkrigstiden har krävt en fruktansvärd blodstribut i officerare och underofficerare, vilka blott alltför väl skulle ha behövts för uppsättning och övning av en ny stor
fransk arme i Europa. Men även med all skyldig hänsyn till denna
djupt tragiska faktor är det omöjligt att värja sig för intrycket av
en beklämmande kraftlöshet och halvhet i den franska försvarspolitiken efter 1945. Man kan ej komma ifrån, att detta är ett land, som
misströstar om sin egen förmåga att försvara sig och därför gör det
minsta möjliga på det militära området.
Under Robert Sebumans utrikesministertid kunde man i gengäld
hoppas, att de ledande i Paris numera kommit till klarhet om nödvändigheten att inför det fruktansvärda hotet från Moskva röja gamla
587
-~ – · – –
Dagens frågor
historiska men ej längre aktuella motsättningar ur vägen för att
bygga upp ett gemensamt västeuropeiskt bålverk. Sebumanplanen för
de tunga industrierna och Plevens förslag om en gemensam Europaarme med tyskt deltagande voro vittnesbörd om denna bittert nödvändiga framsynthet.
Det sista årets utveckling hotar att beröva Europa även denna förhoppning. Den sterilitet, det inbitna kvardröjande vid motsättningarna från 1814–1815, 1870-1871 och 1914–1918 – tragiska konflikter,
där skulden ingalunda fanns blott på den ena sidan – dessa negativa
egenskaper, som så ödesdigert satte sin prägel på den franska utrikespolitiken från Versaillesfreden till Hitlers makttillträde, de ha nu på
ett olycksbådande sätt kommit i förgrunden igen. Motståndet mot
den dock av Frankrike självt föreslagna Plevenplanen har växt sig
allt starkare och var före Bermudakonferensen så nära att fälla kabinettet Laniel, att endast en fullständigt innehållslös resolution kunde
rädda situationen. Politiker i framskjuten ställning kunna t. o. m. tala
om en axel Paris-Moskva såsom ett tänkbart och lämpligt korrektiv
till den för Frankrike ogynnsamma vänskapen mellan Bonn och
Washington!
För ögonblicket är läget alltså sådant, att Frankrike dels självt inte
kan eller vill ställa upp den arme, som tarvas för Europas försvar,
dels med berått mod hindrar tyska divisioner att fylla luckan. Det
är inte sannolikt, att Amerika mycket länge till tolererar en sådan
hållning. Efter presidentvalet och den därpå följande nya regeringsbildningen i Paris måste saken bli aktuell i början av 1954. Troligast
är väl sedan, att Washington förmår bryta motståndet i Paris genom
en lämplig förening av ekonomiska och politiska påtryckningar med
en ökad dosering av amerikanskt stöd för Frankrikes upprustning
liksom för operationerna i Indokina- om nu ej mot förmodan kriget
där skulle kunna avvecklas på ett tillfredsställande sätt. Men om de
mest negativa riktningarna skulle lyckas stärka sitt grepp om regeringsmakten i Paris, då tvingas Amerika förmodligen till att välja
mellan Adenauers Tyskland och de Gaulles eller Daladiers Frankrike.
Utgången av ett sådant val kan knappast dragas i tvivelsmål. Det
vore för Europa i dess helhet djupt olyckligt, om den franska politikens bourboner skulle framtvinga ett sådant alternativ.
588
r