Dagens frågor

l ..
l
. ~·
-l
DAGENS FRÅGOR
I ovisshetens Den sociala huvudtiteln är alltjämt den största i den
tecken. nu framlagda riksstaten. Med sin slutsumma på 2177
miljoner ligger den före försvaret, som möter upp med 1970 miljoner.
Man kan fråga sig, huruvida något annat land i världen i ögonblicket
har möjlighet att presentera en dylik rangordning mellan sociala och
militära utgifter. Sannolikt icke. I praktiskt taget alla länder torde
rustningskostnaderna taga en väsentligt större andel av de samlade
nationella utgifterna än vad fallet är hos oss.
Huru länge kan denna, naturligtvis i och för sig tilltalande, ordning
för vårt vidkommande väntas bli bestående~ Huru länge kunna vi ha
råd att depensera ungefär lika mycket på socialvård som på försvar
och – det icke minst viktiga – hur länge orka vi skaffa täckning
för en allmän budgetnivå som den nuvarande – en driftbudget på
8168 miljoner kronor i ett litet land på sju miljoner människor?
-Detta allt är frågor, som man måste göra sig inför den nya riksstaten med all dess ovisshet och osäkerhet i framtidsbedömningen,
med dess balansering som skett med ett nödrop. Ils sont passes, ces
jours de fete … De överbalanserade budgeternas tid är förbi. För
första gång på åtskillig tid framlägges en budget, som är nätt och
jämnt balanserad. Inkomsterna ha börjat sjunka – eller öka åtminstone inte i samma takt som hittills – medan utgiftsstegringen
fortsätter. Framför allt gäller detta försvaret, vägväsendet och de
sociala utgifterna.
Varifrån skaffa pengar i fortsättningen~ Utsikterna för vårt nä-
ringsliv, som ju har att bestå fiolerna, te sig i åtskilliga fall icke
gynnsamma. Själv nödgas statsrådet Sköld i »Finansplanen» medge,
att de senaste årens pris- och inkomstförändringar »redan medfört
en sådan förskjutning av kostnadsnivån inom det svenska näringslivet att vår konkurrensförmåga gentemot utlandet hotar att allvarligt
försämras».
Just det! Lönekostnaderna inom exempelvis viss del av verkstadsindustrien torde förhålla sig som 100 till 60 i relation till våra väsentliga konkurrenter· ute i världen, exempelvis Väst-Tyskland.
Hur pass hårt drabbad verkstadsindustrien i själva verket för närvarande är, framgår i övrigt av några uppgifter i en av nationalbudgetdelegationen speciellt verkställd undersökning. Denna visar, att
ordertillgången för ett antal tillfrågade verkstadsföretag var omkring
40 procent lägre under månaderna oktober-november 1952 än under
samma period år 1951. Orderstockarnas varaktighet inom verkstadsindustrien har sedan hösten 1951 sjunkit med 15 procent. Från enskilt
håll inom verkstadsindustrien meddelas, att antalet permitterade fördubblats under december och nu är uppe i 5 000 man. Inom andra industrigrenar är dock läget bättre.
42
Dagens frågor
Från högerns sida har redan på ett tidigt stadium pekats på tecknen
på ett annalkande ekonomiskt värdeskifte, dock utan att dessa varningar i påvisbar mån beaktats. Tvärtom har ju den traditionella
politiken fortsatt med ökande bördor på näringslivet, vilka nedsatt
dess förmåga att hävda sig i en förändrad konjunktur.
Ett synbarligen något yrvaket finansdepartement menar nu, att
något måste göras. Strax före jul tillkallades följaktligen sakkunniga.
De fingo i uppdrag att framlägga konkreta förslag till »speciella produktionsstimulerande åtgärder» i syfte att främja sysselsättningen
inom export- och kapitalvaruindustrierna »med hänsyn till den strategiska roll, som utvecklingen inom dessa områden spelar för näringslivet i dess helhet». I »Finansplanen» meddelar herr Sköld, att tyngdpunkten i fråga om dessa beredskapsåtgärder bör läggas vid olika
former för stöd åt företagsrationalisering, som gör det möjligt för
företag att hålla sin normala verksamhet i gång och som vad beträffar
exportföretagen »kan förbättra deras konkurrensläge på utlandsmarknaderna.
I anslutning härtill bör enligt finansministern också möjligheterna
uppmärksammas att från statens sida medverka till åtgärder för att
på längre sikt förbättra produktionsunderlaget i vårt land. Och herr
Sköld fortsätter något orakelmässigt: »Jag syftar här på olika slag
av grundförbättringar i det privata näringslivet.» Vad som kan menas
härmed har i skrivande stund icke närmare klarlagts. Särskilt termen
»grundförbättringar» har blivit föremål för nyfiken uppmärksamhet.
Nå, denna mera förståelsefulla inställning kan hälsas välkommen.
Man kan dock icke frigöra sig från vissa reflexioner i detta sammanhang. Exempelvis: Om de som makten haver under de gångna
åren handskats en smula varsammare med näringslivet – hade då
inte situationen nu sannolikt tett sig ganska väsentligt annorlunda7
Och hade då inte flertalet av de s. k. stödåtgärder, för vilka finansdepartementet på sistone börjat intressera sig, möjligen varit obehövliga~
På högerhåll har man ju gång på gång med styrka och konsekvens
hävdat den meningen, att den solidaste försvarslinjen mot ett konjunkturskiftes oundvikliga påfrestningar, i främsta rum arbetslösheten, ligger hos företagen själva. Gör företagen starka och motståndskraftiga, låt dem i skälig utsträckning investera, rationalisera och
göra avskrivningar! Dessa och liknande paroller ha tyvärr blott delvis
hörsammats. I många fall ha ju statsmakterna, exempelvis i fråga
om beskattningen, direkt motverkat en dylik utveckling. Resultatet
har blivit, att det av mångahanda pålagor pressade svenska näringslivet möter den ändrade konjunkturen mindre konsoliderat än vad
fallet hade behövt vara, därest synpunkter som de här antydda tidigare vunnit förståelse.
Genom överbalanseringen av riksstaten har ju statens anspråk på
lånemarknaden de senare åren varit begränsade. Nu öppnar sig andra
framtidsutsikter. Redan det nu föreliggande förslaget med en nätt
och jämnt balanserad driftbudget aktualiserar lånefrågan för kapitalbudgetens vidkommande. I bakgrunden skymtar så en riksstat för
43
—-~– —-
Dagens frågor
1954/55 med en driftbudget, som inte ens den kan förmås gå ihop. Hur
möta detta lånebehov7
Finansministern uttalar – något oväntat, om man betänker hans
tidigare, minst sagt kyliga ställningstagande till penninginstituten –
sitt »förtroende till kapitalmarknadens förmåga att tillgodose det
ökade statliga upplåningsbehov, som kan komma att inträda under
innevarande och i än högre grad under nästkommande budgetår>>.
Att kreditföretagen ha en ärlig vilja att hjälpa till lär väl ingen betvivla, men ha de också förmågan7 Eller med andra ord: Räcker
spararrdet för att tillfredsställa nya lånebehov7 På den punkten råder
tveksamhet.
Och om inte kapitalmarknaden orkar med de ökade anspråken! Vad
händer då7 Den enda utvägen blir ju att låna i riksbanken, d. v. s.
trycka mera sedlar. Nya sedlar i ett dylikt läge betyder å andra sidan
ingenting annat än en ny inflationsvåg. Innebär det en överdrift att
kalla detta perspektiv kusligt7
Den nyhet i budgetförslaget, som förmodligen mest intresserar den
stora allmänheten, gäller folkpensionernas förbättring. Det förhåller
sig ju så, att den penningvärdeförsämring, som är så karakteristisk
för den svenska folkhemsförvaltningen under en följd av år, gått
särskilt hårt ut över folkpensionärerna. Den ensamstående folkpensionärens tusenkrona med 1946 års ursprung har som bekant i dagens
läge ett värde av blott cirka 600 kronor. 1\fan har visserligen med
improviserade tillägg sökt lappa på beloppen, så att de gamla nödtorftigt skyddats mot inflationen. Någon del i den standardförbättring, som kommit ganska vidsträckta medborgargrupper till godo, ha
de dock icke kunnat räkna med. (Att samtidigt andra medborgargrupper fått vidkännas en standardsänkning är en annan historia.)
Förslaget i statsverkspropositionen innebär att vid nuvarande indexläge folkpensionen – bortsett från bostadstillägg – för två gifta
ålders- eller invalidpensionärer skall uppgå till sammanlagt 2 800 kr.
om året och för ensamstående pensionär av samma kategori till l 750
kr. per år.
Kostnaden för höjningen beräknas bli 260 milj. kr. om året, av vilka
staten skall betala 240 milj. Av detta belopp skall budgeten belastas
med c:a 100 milj. och återstoden tas ut genom att folkpensionsavgiften höjes. Denna avgift föreslås bli 1,8 procent av den taxerade
inkomsten, den är f. n. en procent. Maximiavgiften skall höjas till 180
kr. Avgiftshöjningen skall träda i kraft den l januari 1954.
Nyheten om att det nu är meningen att låta avgiften i ökad utsträckning finansiera folkpensionerna har sitt intresse. Den innebär
nämligen, att vederbörande omsider i detta hänseende accepterat en
linje, som sedan länge rekommenderats av högern.
Senast vid förra årets riksdag föreslog ju högern, att det då ifrågasatta ytterligare indextillägget på 37 miljoner skulle betalas medelst
en ringa höjning av avgiften. Om denna ökades med 0,2 proc. till 1,2
proc. och en maximering infördes av 120 kr., skulle man härigenom
erhålla ett belopp av bortåt 40 miljoner, d. v. s. tillräckligt för att täcka
44
Dagens frågor
kostnaderna för ytterligare ett indextillägg och detta utan ytterligare
belastning av budgeten.
Högerförslaget förra våren mötte motstånd från åtskilliga håll.
Nu är uppfattningen en annan, vilket med tillfredsställelse noteras.
Överhuvud taget synes frågan om avgifter för socialförsäkringsförmåner i fortsättningen böra skänkas en helt annan uppmärksamhet
än vad fallet hittills har varit. En vidgad social upprustning förestår.
1953 års vårsession är ju spådd att bli en de sociala reformernas riksdag. Var och en inser de svårigheter, som möta i fråga om finansieringen av detta program. Avgiftsproblemet träder därmed i förgrunden på ett annat sätt än tidigare.
Genom de nu föreslagna förbättringarna kommer kostnaden för
folkpensionerna att stiga till l 272 miljoner kronor för år. Mera för
kuriositetens skull må i det sammanhanget påpekas, att hela rikssta- ~~
ten d. v. s. samtliga statsutgifter, så pass sent som 1931132 icke rörde
sig om ett större belopp än 874 miljoner kronor. l
Planmässiga försvars- Det har blivit modernt med planer, eller åtansträngningar. minstone att tala om planer. Redan länge har
Sovjet praktiserat 5-årsplaner på olika områden och med olika syften.
En viss publicitet – eller reklam – omkring resultaten beträffande
industri och ekonomi förekommer. Avsikten synes dock ofta vara
mera att dölja än att klarlägga verksamheten. Ä ven västmakterna
ha så småningom efter fredsslutet 1945 etablerat planer av olika slag
från Marshall-plan till Plan för Europaarmen. Den sistnämnda tog
form under Lissabon-mötet i febr. 1952, där den blivande Europaarmen skisserades att bestå av 14 franska, 12 tyska, 12 italienska, 3
belgiska och 2 nederländska divisioner.
Denna ursprungligen av den franske krigsministern Plcven framlagda plan har haft och lär väl för åtskillig tid framåt ha en utomordentligt törnbeströdd väg mot sitt förverkligande. Hela uppbyggnaden berör så många känsliga områden från dc rent ekonomiska och
politiska till psykologiska ressentiment och prestigehänsyn. Just nu
i december när detta skrives ha fransmännen deklarerat att de icke
kunna fullfölja sitt åtagande på grund av den sviktande ekonomin och
den minskade hjälpen från USA. Samtidigt strider Adenauer hjältemodigt och skickligt såväl mot den tyska författningsdomstolen som
mot sina inrikespolitiska meningsmotståndare för att det överhuvud
taget skall bli några tyska divisioner alls.
Det är kanske både vanligt och begripligt att framlagda planer
icke till fullo kunna realiseras – icke ens i Sovjet – och vad Europaarmen beträffar är hela problemet så intrikat, att man snarast är förvånad över att den hunnit så långt som den verkligen gjort.
Ä ven här hemma ha emellertid planer framlagts, närmast för försvarets materielanskaffning. I samband med att flottan fick sin 6-års
– eller 7-års – plan för ersättningsbyggnad anfördes i proposition
att försvarets myndigheter uppmanats att uppgöra liknande långtidsplaner såväl för armens och kustartilleriets materiel i sin helhet
45
..
Dagens frågor
som för flottans vapenmaterielanskaffning. Vissa tecken tyda nu på
att den beslutsamhetens friska hy som visades genom dessa uppma·
ningar övergått till eftertankens kranka blekhet vid anblicken av de
summor som under de närmaste åren måste ställas till förfogande för
att möjliggöra en affärsmässig anskaffning i större serier.
Kanske var det i känslan härav som Flygvapenchefen i Göteborg
den 2 december framkastade tanken på att vi borde skaffa taktiska
atombomber, varjämte han betonade flygvapnets ökade betydelse i
förhållande till övriga försvarsgrenar. Om detta var avsett som en
sprängkil i planläggningen och ett incitament till regeringen att vid
beskärandet av de framlagda planerna behandla flygvapnet särskilt
milt var motiveringen nog ganska tveeggad. Eftersom vi knappast
inom överskådlig tid kunna räkna med att själva kunna tillverka
atombomber följer därav att de måste skaffas västifrån. Men om västmakterna skulle vara beredda att lämna oss atombomber, skulle de
sannolikt lika gärna vara beredda att sända de flygplan som lämpligen kunna bära dem. Detta leder osökt in på det luckförsvar som
flygvapnet tidigare häftigt bekämpat.
Åven en så relativt enkel sak som att acceptera en för det fristående
svenska försvaret rimlig materielanskaffningsplan erbjuder således
en hel del problem. Man får verkligen hoppas att svårigheterna härvidlag inte kringgås genom nedprutning av anslagen så långt att
själva iden med planmässiga anskaffningar i serier förfelas. Det
skulle innebära att hela planeringen kommer av sig innan den hunnit
påbörjas – ett resultat som i blygsamhet skulle överträffa även
resultaten i fråga om Europaarmen.
M. H.
En nåterbrytningslagn I kapitel 31 av rättegångsbalken, ingående i
i Finland. 1734 års lag, som ända sedan lagens tillkomst
tillämpats i Finland och fortfarande gör det, talas det i rubriken om,
»huru dom må återbrytas, som vunnit laga krafft». Den första paragrafen lyder: »Ej hafve någor våld, utan allenast (Konungen), at bryta
dom åter, som vunnit laga krafft, eller återställa laga tid, som försutten är.» Den därpå följande texten fastslår, att dylika ansökningar
nu skola prövas och avgöras av Högsta domstolen, enligt en lag av den
22 juli 1918..
Denna institution, om återbrytande av dom, är sålunda allt annat
än ny i Finland. Säkerligen har menige man i regel dock föga uppmärksammat dess bestämmelser. I december 1952 kom det politiska intresset emellertid att koncentrera sig kring detta extraordinära rättsmedel. Anledningen var att regeringen lagt fram en proposition i avsikt att förhindra återbrytning av en del beslut, som fattats enligt den
efter kriget stiftade jordanskaffningslagen och som i laglig ordning
dragits under Högsta domstolens prövning. Ett mål, anhängiggjort av
trävarufirman Askolin i Pernå, sades vara så svagt motiverat, att
återbrytningsförfarandet borde inställas, om icke en oförrätt skulle
tillfogas vissa jordberättigade karelare i norra Nyland. Enskilda riks- 46
Dagens frågor
dagsmän kommo med ytterligare förslag, som gingo längre än propositionen. Nämnas bör dock att den ifrågavarande firman senare begränsade sina återbrytningskrav till jord, som inte hade uppodlats
eller bebyggts; dylik jord kan ju ersättas med annan.
Sådant som läget varit i Finland under de hektiska efterkrigsåren,
är det knappast förvånande om tillämpningen av jordanskaffningslagen på flere håll varit något summarisk på grund av bristande juridisk sakkunskap i de lokala nämnderna. Enligt gällande lagstiftning
kunna utslag återbrytas och upphävas av Högsta domstolen om nya
skäl åberopas. I den opinionsbildning, som bedrevs till förmån för
regeringens ståndpunkt, sades att hela den förflyttade jordbrukande
befolkningen, liksom alla jordberättigade frontmän och invalider, befunno sig i farozonen och att 150 000 familjer komme att leva under ett
ständigt vräkningshot, om återbrytningsförfarandet över hela linjen
icke bleve inställt och förhindrat genom en ny lag. I själva verket lär
under hela jordanskaffningslagens giltighetstid hittills något över l 000
ansökningar om återbrytning ha inlämnats. Inlösningsförrättningen
har äterbrutits i 178 fall, medan 146 ansökningar ännu i mitten av december inte avgjorts av Högsta domstolen. Såväl jordöverlåtare som
jordmottagare ha fått ersättningar till följd av de korrigeringar som
Högsta domstolen verkställt.
En omständighet, som skärpte oppositionen mot lagförslaget var, att
detta inrymmer ett stadgande, som förhindrar och avklipper behandlingen i Högsta domstolen av ansökningar om återbrytning, vilka inlämnats innan lagen trätt i kraft. Man stod, med andra ord, inför en
lag med retroaktiva verkningar. Oppositionen var visserligen med om
att ansökningarna om återbrytning skulle ske inom fastställda terminer; meningsolikheterna på denna punkt gällde terminernas längd.
Regeringen hade i sin proposition satt gränsen vid ett år efter beslutet
om expropriation, men den av agrarer, socialdemokrater och kommunister bestående starka majoriteten hade förkortat ansökningsterminen till två månader. Den finska högerns huvudtalare, häradshövding
Arvi Ahmavaara, klarlade i sitt anförande den 16 december, att det
centrala i frågan var, om rättssökande genom en särskild lagstiftning
skall avspärras från möjligheten att söka rättvisa. Det hade på intet
sätt klarlagts, yttrade talaren, att Högsta domstolen kunde väntas
fälla utslag, ledande till avhysningar. Det vore också främmande för
hela rättsväsendet i Finland, om riksdagen skulle ingripa i en inför
domstol redan anhängiggjord rättegång. Problemet kunde komprimeras till frågan om Högsta domstolen skall få rätt att utan hinder
övervaka lagarnas efterlevnad eller icke.
Ett motbjudande inslag i debatten blev det försök, som gjordes av
den i hemlandet ganska ökände agrariske f. ministern J uho Niukkanen, som ville förvandla konflikten till en språkfråga. Också det argumentet, att Pernåfirmans ägare är rikssvensk undersåte, kom till användning. Då det visade sig omöjligt att avlägsna stadgandet om retroaktiviteten, återstod för oppositionen blott att utnyttja den bestämmelse i riksdagsordningen, som säger att, då ett förslag är av grundlagsnatur, skall detta, för att kunna omedelbart upphöjas till lag, för- 4-533441 Svensk Tidskrift 1953 47
..
Dagens frågor
klaras brådskande med fem sjättedelar av de avgivna rösterna. Vid
voteringen den 16 december avgåvos 33 röster mot brådskande behandling. Effekten av denna votering blev att lagen förklarades vilande
till nästa nyvalda riksdag. Mot den brådskande behandlingen röstade
samtliga borgerliga svenskar med undantag av två, som inte deltogo
i voteringen, 16 medlemmar av finska samlingspartiet och fyra medlemmar av finska folkpartiet.
Kommentarerna i de två stora regeringspartiernas tidningar, för
att inte tala om kommunistpressen, voro synnerligen demagogiskt
färgade. »Hot om vräkning blev högerns julklapp till150 000 familjer»,
lydde rubriken i ett agrarorgan och i överensstämmelse med den rubriceringen utvecklades synpunkten, att var och en, som erhållit jord
enligt jordanskaffningslagen, nu ställts inför faran att få alla kontrakt och utslag överkorsade. I högerpressen replikerade man bl. a.,
att enligt detta resonemang hade sålunda samtliga jordöverlåtelsenämnder och granskningsdomstolar, som haft hand om jordanskaffningslagens genomförande, utfört sitt arbete så lagstridigt och begått så många fel, att det skulle bli nödvändigt att hos Högsta domstolen söka rättelse i varje beslut! Eller ville man säga, att Högsta
domstolen vore inkompetent att granska återbrytningsansökningarna,
att den, med andra ord, inte skulle iakttaga tillbörlig opartiskhet? I
den i Helsingfors utkommande tidningen Maakansa tog sig agrarvreden uttryck i förklaringen, att den finska högern, genom att stödja
den av en rikssvensk ägda Pernåfirman, förverkat sin rätt att kalla
sig »nationella» samlingspartiet. För denna höger hade alltså de nationella synpunkterna saknat varje betydelse när det gällt att bereda
tiotusentals jordägarfamiljer trygghet. »Laglighetsfanan var bara en
nödlögn», fastslog tidningen, då den anklagade lagens motståndare
för att ha förrått de jordbehövande karelarna. Att den finska högern
röstade på samma sätt som svenskarna var givetvis också en komprometterande handling.
De anklagade ha dock inte visat några tecken till ånger. De ha i
stället med största bestämdhet gjort gällande, att majoritetens ståndpunkt innebar ett försök att rubba de grundvalar, på vilka det finländska lagsamhället vilar. Vad minoriteten lyckades åstadkomma
var, påpekade man i finlandssvensk press, att en princip om retroaktivitetens begränsning, som är allmänt erkänd i nordisk rättsordning, bevarades och att genom uppskovet en åtgärd avvärjdes, vilken
hade varit en fläck på den finländska rättsstatens sköld.
Manifestation av en I slutet av september och de första dagarna i
historieförfalsknin~. oktober firade man i Tartu det av Gustav II
Adolf grundade 320-åriga universitetets 150-års jubileum. Till hugfästande av minnet utgav Sovjetunionens postministerium t. o. m.
särskilda jubileumsfrimärken. För filatelisterna torde dessa bli kuriösa rariteter – vid sidan av frimärkena från samma universitets
300-årsjubileum år 1932.
Redan för ett par år sedan beslöto sovjetmyndigheterna att med
48
Dagens frågor
170 år föryngra Tartu gamla ärevördiga universitet (se även »Svensk
Tidskrift» 1952 sid. 56-58). I den sovjetestniska pressen började man
publicera artiklar och »forskningsresultat» rörande universitetets 150-
åriga historia. Inför jubileet skrevs det och talades så intensivt, att
det gjorde tydligt intryck av överspändhet. Sovjets föryngringsspecialister verkade något nervösa. Det är ju inte heller någon lätt uppgift att få Tartu-borna att tro, att universitetet inte är 320 utan endast
150 år gammalt. Ty alla minnas ännu festligheterna vid universitetets
300-årsjubileum, då nästan alla Europas äldre universitet voro representerade och Sveriges nuvarande konung Gustaf VI Adolf var
hedersgäst.
Om man vill i några korta ord sammanfatta alla dessa skrivelser
och tal, så nedsatte de å ena sidan svensktidens och det självständiga
Estlands universitet och lovsjöngo å andra sidan tsartidens och det
nutida sovjetuniversitetet. Det undermåliga svenska universitetet
hade stått på en ytterst låg nivå, och det hade inte lämnat något arv
efter sig. Vidare hade detta universitet grundats endast för att utbilda
det imperialistiska Sveriges kolonialtjänstemän och det hade inte haft
något gemensamt med det estniska folket. Slutligen hade uppehållet
i studieverksamheten vid universitetet efter dess stängning under det
stora nordiska kriget varit så långt, att man inte alls kan tala om
någon förbindelse mellan det svenska och ryska universitetet. Därför
kan man inte anse att den imperialistiske svenske konungen Gustav
II Adolf är universitetets grundare utan den progressive ryske tsaren
Alexander I, som år 1802 upprättade det nuvarande universitetet i
Tartu. Under tsartiden hade universitetet blivit en progressiv och
högt uppskattad läroanstalt. Under Estlands självständighetstid, då
den maktägande borgarklassen isolerade universitetet från den banbrytande sovjetryska vetenskapen, nedsjönk universitetet återigen till
en lägre standard. Först i och med införandet av sovjetregimen 1940
och särskilt 1944 började universitetet återigen komma på en högre
nivå och har nu blivit ett av de mest framträdande universiteten i
hela Sovjetunionen.
Vi ha icke anledning eller utrymme att närmare granska alla dessa
uppochnervända historiska fakta. Vi önska endast påpeka en omständighet, som har lett till ett kuriöst »samarbete» mellan maktägarna i Kreml och den baltisk-tyska adeln. Den ryske tsaren Alexander I gav nämligen år 1802 sitt nådiga tillstånd, att Tartu universitet ånyo trädde i verksamhet – som den baltisk-tyska adelns
»Landesuniversität». Detta faktum tala nu Sovjets russifieringspropagandister fullständigt tyst om. De tyskbalter, som ha hamnat utanför järnridån, firade emellertid i höst i Västtyskland Dorpats tyska
universitets 150-årsjubileum, och tidskrifterna »Baltische Rundschau»
och »Baltische Briefe» publicerade en hel rad artiklar om det tyska
universitetet i Dorpat. Tyskbalterna ha här utan tvivel rätt, ty det
universitet, som Alexander I »grundade», var i renodlad form det baltiska riddarståndets universitet. Först många år senare fingo även
ester och ryssar tillträde till det. Att samtidigt med jubelfesten i Tartu
man i Västtyskland firade det tyska universitetets Dorpat 150-års- 4*- 533441 49
Dagens frågor
jubileum, därom sades naturligtvis inte ett ord i den sovjetestniska
censurerade pressen eller radion.
Förberedelserna till denna manifestation av historisk förfalskning
började redan i fjol i Tartu. Den kommunistiska partiorganisationens byrå vid högskolan utövade hela tiden en oavbruten kontroll
över förberedelsearbetena, såsom partiets huvudorgan »Rahva Hääl»
öppenhjärtigt meddelade den 20 januari 1952. Partibyrån ingrep även
aktivt för att intensifiera förberedelsearbetena. Tartu stads partikommitte såg å sin sida till att stadens invånare till jubileet »frivilligt» och utan ersättning lagade gatorna och ordnade parkerna för
uppställande av monument.
På husväggarna i stadens centrum upphängdes stora porträtt av
Lenin och Stalin. På universitetets huvudfasad hängdes ett jätteporträtt av Stalin, som nattetid upplystes av strålkastare. I universitetets festsal ställdes Stalins byst upp mellan lagerträd. Röda flaggor
och valspråk vajade i staden under ett par veckor. Affischer av rött
tyg med citat ur Stalins heliga skrifter upphängdes t. o. m. mellan
urgamla träd på Domberget bakom universitetsbyggnaden.
Hälsningstelegram strömmade in från hela Sovjetunionen, men inte
ett enda ifrån något land utanför järnridån. En hel rad av Sovjets
vetenskapsmän hade personligen infunnit sig. Sålunda voro sovjetuniversiteten i Moskva, Leningrad, Lvov, Kisjinjov, Voronesj, Riga,
Vilna osv. representerade. Naturligtvis hade även Sovjetestlands makthavande i Tallinn rest till Tartu med det estniska kommunistpartiets
allsmäktige förste sekreterare Ivan Käbin i spetsen.
I samband med »jubileet» anordnades två s. k. vetenskapliga konferenser, en för lärarkrafterna med 71 föredrag och den andra för studenterna med 50 föredrag. Tre stora festskrifter publicerades med tillsammans nära hundra artiklar. Två utställningar voro anordnade rö-
rande universitetets historia, av vilka en t. o. m. kommer att göras till
ett permanent museum. Tre monument restes- två över N. Pirogov
och N. Burdenko, tvenne s. k. »koryfeer» inom den ryska vetenskapen,
och en över skaparen av det estniska nationaleposet »Kalevipoeg» Fr.
R. Kreutzwald. (Den sistnämnde har nu, långt efter sin död, av
Sovjets litteraturhistoriker blivit omvärderad såsom progressiv och
ryssvänlig.) 53 lärarkrafter fingo av Högsta Rådet s. k. hedersdiplom.
Dessutom anordnades en hel rad högtidsmöten med musik och tal, en
sångfest som varade i två dagar, idrottstävlingar och dansaftnar för
studenterna, exkursioner osv. Eftersom kamrat Stalin personligen
hade hjälpt till att förvandla universitetet i Tartu till en högtstående
läroanstalt i Sovjet, skickades till honom flera hälsningstelegram och
-skrivelser.
Nästan alla tal, som utsändes i Tallinns radio, höllos på ryska.
Partisekreteraren Käbin och universitetets rektor Fjodor Klement
försökte att säga några ord även på estniska, men de lyckades inte särskilt väl, ty deras estniska är mycket bristfällig och har en kraftig rysk
accent (de äro av sovjetmyndigheterna från Ryssland ditskickade förryskade ättlingar av ester som en gång ha utvandrat till Ryssland).
Vad som vid hela denna manifestation särskilt föll i ögonen, var den
.50
Dagens frågor
omständigheten, att inte en enda äkta estnisk vetenskapsman framträdde offentligt. Fastän största delen av de estniska vetenskapsmännen har flytt västerut eller utrensats av sovjetmyndigheterna,
finns det ännu kvar en hel rad professorer från Estlands självständighetstid, huvudsakligen inom de mecidinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, men om dessa hör man i regel ingenting
mera. Under »jubileet», då kommunistiska propagandister lovsjöngo
sovjetvetenskapen och missfirmade det självständiga Estland, hörde
de endast till publiken.
Till slut kan det vara lämpligt att presentera några siffror rörande
Tartu universitet under jubileumsåret som framlagts av sovjetmyndigheterna den 24 och 26 september i »Rahva Hääl» och i Tallions radio
under de sista dagarna i september. studentantalet är för närvarande
2200, alltså ungefär l 000 mindre än under självständighetstiden. Av
dessa 2 200 äro 680 s. k. icke-stationära studenter, dvs. de bo utanför
Tartu och bedriva studier vid sidan av sitt yrkesarbete. Av 1520 »stationära» studenter bo 1136 i bostadskollektiv, där som bekant en halvt
militärisk ordning härskar och där vanligtvis fyra studenter dela
rum. Följaktligen kunna endast 384 studenter som bo i privata bostä-
der föra ett något så när normalt liv. Av studenterna äro 850 (nära
40 Ofo) ungkommunister, medlemmar av komsomolorganisationen, vilka
som bekant ha företräde vid inskrivningen av lärjungar i universitetet.
Av lärarkrafterna är ungefär hälften utbildad vid sovjetuniversiteten; de ha kommit för att ersätta dem som ha flytt västerut eller
blivit utrensade. En stor del av dessa är ryssar som inte kunna ett
ord estniska. Alla lärare måste på kvällarna själva gå i skola i kommunistpartiets kvällsuniversitet för marxism-leninism som finns i
Tartu. Bara på våren år 1952 avslutade 157 professorer och yngre lä-
rarkrafter partiets kvällsuniversitet. Tartu universitets rektor är
kand. Fjodor Klement, prorektorer kand. Eduard Martinson och kand.
Viilem Reiman, alla tre starkt förryskade ester, dithämtade från Ryssland och långvariga aktiva medlemmar i kommunistpartiet. Universitetet självt lyder inte längre under Sovjetestlands marionettregering, utan direkt under Moskva, under Sovjetunionens ministerium
för den Högre Bildningen.
Dessa siffror torde visa, vilka förhållanden som för närvarande i
själva verket råda vid detta av Gustav II Adolf grundade universitet.
Men underligt nog är det kommunistiska partiet självt fortfarande
inte tillfredsställt. T. o. m. mitt i jubelsångerna läto missnöjda toner
höra sig om att många lärarkrafter inte tillräckligt intensivt studerade marxismen-leninismens teori. Åven på det estniska kommunistpartiets 7:de kongress 16-19 september 1952 i Tallinn klagade Undusk,
sekreteraren i partiets stadskommitte i Tartu, att universitetslärarnas föreläsningar äro apolitiska och att det t. o. m. förekommer, att
den borgerliga kulturen prisas; Jaanimägi, sekreteraren i kommitten
i Tartu-oblast, beklagade sig vidare över att enstaka lärare propagera
de borgerliga nationalisternas ståndpunkter, och rektor Klement, att
det vid universitetet ännu skall finnas några lärare, som försöka
51
Dagens frågor
propagera främmande borgerlig ideologi (se »Rahva Hääl» 18 och 19
september 1952).
Trots allt synes »Tartus anda» fortfarande leva. Redan de ryska
tsarerna hade vid sekelskiftet allvarliga svårigheter med den anda
som härskade i Tartu universitet. Denna anda besvärade också de
tyska ockupationsmyndigheterna. Och nu bekämpas den av dem som
verkställa Kremls befallningar. Men Gustav II Adolfs staty som står
bakom universitetets huvudbyggnad, betraktar allt detta med en rätt
lugn min. Den latinska texten på statyns postament som berättar om
universitetets grundläggning år 1632 har nu huggits ut. Men statyn
står på sin plats och det händer ibland, att under nattens mörker en
knippa blommor lägges vid dess fot.
Parlamentsval under över sju år väntar Österrike förgäves pa mfyrmaktsockupation. friandet av det löfte, som segrarmakterna gåvo
detta – som det hette – första offer för Hitlers aggression redan i
november 1943. Dvs. landet är fortfarande under fyrdubbel ockupation, eftersom ryssarna alltid kommit med nya påhitt för att förhindra
realiserandet av det något så när i färdigt skick föreliggande statsfördraget. – Österrike har emellertid till skillnad mot Tyskland kunnat bevara sin statliga enhet med en centralregering och ett centralparlament och därför kommer det här inte i fråga, att landets västliga provinser skulle söka en anslutning till västmakterna. Ty något
sådant vore detsamma som att överantvarda landets österut belägna
delar inkl. miljonstaden Wien åt samma öde, som östtyskland gått till
mötes. Emedan direkta förhandlingar mellan västmakterna och Ryssland inte fört någon vart, bestämde sig Österrike att vädja till Förenade Nationerna. Det måste äga rum genom andra staters förmedling (framför allt Brasiliens och Mexicos), eftersom Österrike på
grund av det ryska motståndet inte vunnit inträde till detta världsforum. Men trots detta inbjöd UN’s politiska utskott först med överväldigande majoritet den österrikiske utrikesministern dr Gruber att
själv föra Österrikes talan. Utskottet beslöt också under östblockets
bojkott med 48 röster mot O att uppfordra stormakterna, att ge Österrike den lovade oinskränkta suveräniteten. Samma beslut upprepades
efteråt av generalförsamlingen. – Aberopande detta förhållande riktade de tre västmakterna nu vid årets början en likalydande not till
ryska regeringen, i vilken ett nytt sammanträde av utrikesministrarnas ställföreträdare, i syfte att perfektionera det österrikiska statsfördraget, begärdes. Sovjets svar kommer möjligen att ge besked om,
huruvida Grubers onekliga moraliska framsteg redan nu komma att
omsättas i reella fakta.
I detta nu står Österrike inför nyval av parlamentet (nationalrådet). Enligt författningen skulle de till den 22 februari utlysta valen egentligen äga rum först under senhösten, eftersom de senaste valen höllos i oktober 1949 och författningen föreskriver en fyraårig
mandattid. Orsakerna till att nyvalen komma så tidigt är att söka i
det förhållandet, att de båda partier, som bära regeringsbördan i det
52
Dagens frågor
1945 åter uppståndna Österrike, det konservativa företrädesvis katolskt
inriktade österrikiska folkpartiet och det socialistiska partiet, fullständigt ha glidit ifrån varandra inom den koalition, som landets utrikespolitiska läge med dess fyrmaktsockupation och den svåra ekonomiska situationen framtvungit. – Fem löne- och prisavtal ha slutits under efterkrigstiden, det femte under våren 1951. Vart och ett av
dem har åter och åter igen holkat ur schillingens värde.
Så som överallt ta socialdemokraterna även i Österrike hänsyn endast till den fulla sysselsättningen och åsidosätta penningvärdets bevarande. Men för Österrike tillkommer en särskild omständighet. USA,
särskilt under den nya republikanska regimen, kommer att göra sin
fortsatta för landet oumbärliga hjälp beroende av, om det hushållas
tillräckligt sparsamt med de medel, som komma från de amerikanska
skattebetalarna.
Den redan efter förbundspresident Körners val våren 1951 starkt
uppblossande motsatsen i den ekonomiska politiken mellan de båda
koalitionspartierna kunde inte mer överbryggas vid uppställandet av
budgeten för 1953.- Finansministern dr Kamitz (från folkpartiet) hade
fått i uppdrag att utarbeta en sammanjämkande budget. När han framlade sitt utkast i ministerrådet, funno de socialistiska statsråden, att
denna budget skulle leda till en nedskärning av de sociala förmånerna,
vilket dock från folkpartiets sida kunde med fog bestridas. Men de
socialistiska regeringsmedlemmarna avböjde i alla fall finansministerns förslag. Följden blev att regeringen med förbundskansler Figl
från folkpartiet och den socialistiska vicekansler Schärf i spetsen aYgick. Republikens president Körner vägrade emellertid på liknande
sätt, som Finlands statspresident Paasikivi gjorde. Han godkände inte
regeringens demissionsansökan och tvingade därigenom de båda motspänstiga koalitionspartierna att anta ett budgetprovisorium för de
första 5 månaderna 1953 på grundval av utgifterna under samma tid
1952 och med den inskränkningen, att inga ej avsedda utgifter fingo
göras. Samtidigt framflyttades nyvalen till första efter lagen möjliga
tidpunkt, nämligen den 22 februari efter det att man på grund av den
latenta spänningen mellan koalitionspartierna förut hade kommit överens om att nyvalen borde hållas i april i stället för i höst.
För att inte störa julhandeln och julfirandet ha partierna enats om
att inleda valkampen först den 7 januari. Trots detta voro naturligtvis
de interna förberedelserna till valslaget redan tidigare i full gång.
Som huvudaktörer uppträda givetvis de båda fientliga koalitionsbrö-
derna, folkpartiet, som 1949 fick 77, och socialisterna, som fingo 67 mandat av sammanlagt 165. Därjämte existerar som röstvärvare de oavhängigas förbund (Verband der Unabhängigen – VdU), som 1949
vann 16 mandat. Partiet grundades först under den då pågående valrörelsen och samlade en stor del av de förutvarande nazisterna, av
vilka dock många stödde ett av de båda stora partierna. F. ö. framstodo de oavhängiga som en samlingspunkt för de borgerliga element,
som, även då de inte såsom nationalsocialister förlorat rättigheter,
ställning och bostad efter 1945, av någon anledning voro missbelåtna
med folkpartiet. Nationella, liberala och antiklerikala strömningar
53
Dagens frågor
brottades och brottas fortfarande inom deras led. Man kan emellertid
inte heller påstå, att gruppen under den sista tiden förbättrat sin inre
homogenitet. Den här gången förenade den sig dessutom med andra
missbelåtna borgerliga element, som hittills stått utanför de oavhängiga.
Kommunisterna uppträdde 1949, till skillnad från vid de första efterkrigsvalen i november 1945, inte längre under sin egen partibeteckning, utan presenterade sig för väljarna förstärkta med en vänstersocialistisk fraktion under beteckningen »vänsterblock». Resultatet
blev 5 mandat jämfört med 4 kommunistiska 1945. Nu har det österrikiska valsystemet, som är uppbyggt efter proportionalitetsprincipen,
en särskild anordning med tilläggsmandat, som tillfaller partierna
efter storleken av deras oförbrukade överskottsröster efter den första
uträkningen. Förutsättning för att få delta i andra omräkningen är
emellertid, att partiet i fråga i första omräkningen erhållit minst ett
mandat i någon av landets 25 valkretsar; det s. k. grundmandatet. Är
så inte fallet, blir samtliga för detta parti i hela landet avgivna rösterna värdelösa. Vid de båda tidigare efterkrigsvalen undgingo kommunisterna med knapp nöd detta öde. Huruvida de även denna gång
skola lyckas säkra ett grundmandat återstår att se. Den ryske kommendanten i Wiener Neustadt, en stor industristad, som ligger 40 km
söder om Wien och är huvudort för den valkrets, där kommunisterna
hittills haft sitt säkra grundmandat, har visserligen försökt förbättra
sina skyddslingars chanser genom att förbjuda de oavhängiga i ryska
zonen såsom varande en kryptofascistisk organisation. Men inför en
enhällig österrikisk opinion- kommunisterna givetvis undantagnaha ryssarna funnit för gott att inte insistera på förbudets genomfö-
rande.
Just till julen satte ryssarna i sin ockupationszon i gång en stor
jakt på de gummibattonger, med vilka den österrikiska regeringen
upprustat gendarmeriet, eftersom det, nästan helt obeväpnat som det
är, knappast kan ingripa mot förbrytarelement. Men ryssarna tyckte
att dessa gummibattonger, som de ansägo vara ett odemokratiskt redskap, bröto mot vapenförbudet, som har ålagts Österrike. Beväpnade
med sina egna maskinpistoler tvungo ryssarna just på julaftonen gendarmerikommendanterna bokstavligen bort från julfirandet för att
åka omkring till sina distriktsavdelningar och samla in dessa farliga
gummibattonger. Detta var ett säreget ackompanjemang till den nyss
förflutna »freds»kongressen i Wien, som helt ignorerats av befolkningen, som mindre uppmärksammat denna kommunistiska tillställning än man gjort annorstädes, exempelvis i Sverige.
Men trots detta intermezzo med gummibattongerna får man nog
anta, att ryssarna komma att dra sig ifrån att allvarligt ingripa i valrörelsens frihet. Valen torde även denna gång komma att äga rum
utan någon yttre påverkan från ockupationsmakternas sida, såsom var
fallet 1949, liksom vid valet 1945 knappt ett halvår efter krigshandlingarnas slut.
Kommunisterna ha emellertid visat sig synnerligen angelägna att
vid de stundande valen skaffa sig ett bättre camouflage än det den
54
_… –… ·.:.–·-o–·—-
Dagens frågor
halvkommunistiska socialistfraktionen erbjöd 1949. Faktiskt ha de
också lyckats att infånga den s. k. demokratiska unionen, en partibildning, grundad av en professor vid universitetet i Graz, vilken tidigare tillhört det katolska lägret. Men även om kommunisterna härigenom fingo tillfälle att välja beteckningen »folkopposition», är det
dock tvivelaktigt, om de på detta sätt vinna något väsentligt. Demokratiska unionen samlade 1949 inte mer än 0,3 Ofo av de avgivna rösterna, och en stor del av dess intellektuella anhängare torde dra sig
för att så direkt gå kommunisternas ärenden.
Det finns sådan situationen faktiskt är i Österrike knappast någon
annan tänkbar regering än den hittillsvarande koalitionen mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Valutgången blir emellertid avgörande
för de båda partiernas inbördes styrkeförhållande inom koalitionen.
På folkpartihåll strävar man efter en mer lös förbindelse med socialisterna, något som skulle göra det möjligt, att de frågor, i vilka motsättningarna mot socialisterna inte kunna överbryggas, skulle lösas
med de oavhängigas hjälp.
I utrikespolitiskt hänseende äro ju alla partier med undantag av
kommunisterna eniga. Ett förbittringens anskri går genom landet, då
befolkningen får höra sådana tilldragelser som att flyktingar, som
komma över gränsen från en av folkdemokratierna och illa skadats
i de taggtrådsstängsel, som äro anlagda för att spärra vägen till friheten, på grund av den ryska ockupationsmaktens order direkt från
sjukhuset måste utlämnas till vederbörande folkdemokratis bödlar.
Utom omkring l 000 österrikiska civilpersoner, som ryssarna efter
krigets slut utan varje tillstymmelse av sådan befogenhet häktade,
försmäkta 700-1 000 österrikiska krigsfångar fortfarande i Sibiriens
slavläger, efter att omedelbart före det gamla årets slut 27(! !) krigsfångar ha släppts.
Det förkrossande intryck, som Prags häxprocess nyligen gjort i det
närbelägna Wien, är inte erforderligt för att österrikarna långt över
90 Ofo äro medvetna om, vad ett kommunistiskt välde skulle betyda för
dem.
Gerhard Bruck.
Försvaret i statsverks- För budgetåret 1953/54 räknar statsverkspropropositionen. positionen med totala kostnader för det militära försvaret på inte mindre än 2150 milj. kronor, därvid inräknat
medelsförbrukningen under kapitalbudgeten (114 milj.) och äldre reservationer (55-65 milj.). Motsvarande siffror för löpande budgetår
beräknas till 1875 milj. kronor, under förutsättning att riksdagen bifaller samtidigt framlagda förslag om tilläggsstat på sammanlagt omkring 135 milj. kronor. Den formella ökningen skulle då begränsas
till omkring 275 milj. kronor.
Kostnadsstegringen framträder emellertid tydligare, om man direkt
jämför årsanslagen under driftbudgeten, 1970 föreslagna mot 1505 nu,
en ökning med 465 milj. kronor. De militära myndigheternas äskanden
sluta emellertid på inte mindre än 2345 milj, varför regeringens för- 55
Dagens frågor
slag innebär en mycket kraftig reducering, sammanlagt 375 milj. kronor. Eftersom den föreslagna driftbudgeten balanserar på rekordsiffran 8168 milj., komma försvarsutgifterna under fjärde huvudtiteln att
ta i anspråk omkring 25 °/o, en något högre siffra än under de senaste
ären. De sammanlagda försvarsutgifternas andel i en bruttonationalprodukt på 41600 milj. blir drygt 5°/o, också det en höjning.
I den långsiktsplanering på försvarets område, som alltmer målmedvetet genomförts under de senaste åren, inta beställningsbemyndigandena en betydelsefull plats. Myndigheterna ha för nästa budgetår
begärt nya bemyndiganden om sammanlagt inte mindre än 2144 milj.,
en ökning i förhållande till löpande budgetår på 1121 milj. kronor.
Regeringen har här stannat för siffran 1569 milj.
Det är mot bakgrund av dessa siffror som man bör se regeringens
beslut i fråga om försvarskostnaderna. Ytterligare bör då hållas i
minnet, att budgeten är balanserad och relativt hårt pressad med små
utrymmen för ytterligare investeringar. Det står då utan vidare klart,
att regeringen verkligen har försökt att tillgodose försvarets i nuvarande utrikesläge så angelägna behov. En ytterligare stegring av
försvarsanslagen är knappast möjlig utan starka inskränkningar på
annat håll – då närmast på socialhuvudtiteln – eller ökade skatter.
Formuleringar och motiveringar under fjärde huvudtiteln präglas
även i år av den öppenhet och reda, som man lärde sig att uppskatta
i fjol. Försvarsministern har befäst sin redan tillkämpade ställning
som en god företrädare för försvaret vid Konungens rådsbord. Till
det gynnsamma huvudintrycket bidra också trontalets klara besked
och det starkt positiva ordvalet av andra kammarens nye talman vid
riksdagens öppnande.
Naturligtvis kommer det att bli diskussion om den lämpligaste fördelningen av tvåmiljardersanslaget och lika naturligt är, att man med
bekymmer måste konstatera, att en rad angelägna försvarsönskemål
nu skjutas på en oviss framtid. Till det mest positiva i statsverkspropositionen hör, att regeringen med kraft har slagit vakt om både
armechefens »rullande» tioårsplan för anskaffning av tygmateriel
m. m. (vapen, ammunition o. s. v.) och motsvarande plan för marinens
vapenanskaffning, inkluderande en materielförnyelse vid kustartilleriet. Om riksdagen bifaller, vilket väl dess bättre är högst sannolikt,
så kommer hela det militära försvaret att få den stadga och kontinuitet, som tidigare så ofta efterlysts och som inte är möjlig utan fast
planläggning på längre sikt.
Det vore emellertid farligt att försöka dölja, att vårt försvar alltjämt
har angelägna önskemål, som inte fått utrymme i årets statsverksproposition. Enklast kan detta påvisas genom en hänvisning till den
betydande skillnaden mellan myndigheternas framställningar och regeringens beslut. Bakom dessa siffror skymta svagheter av varierande
art och storleksordning. Det må för dagen räcka med en påminnelse
om forskningens alltjämt beträngda läge, om de ytterst kraftiga nedskärningarna i fråga om fortifikatoriska anläggningar av olika slag,
om den alltjämt uppskjutna förstärkningen av de fyra återstående
dagjaktflottiljerna och om att det tar sin rundliga tid, innan ett riks- 56
~——·-,~~~·~··-·—J-~—-~<-~–.,_..,..___ :~—-~~——
Dagens frågor
dagsbeslut om medelstilldelning har omsatts i reell militär styrka ,_____
med den krigsplacerade personalen intrimmad på den nya materielen.
Om årets statsverksproposition alltså ger ett övervägande gott intryck i fråga om det militära försvaret, så är tyvärr motsatsen fallet
i fråga om försvaret i övrigt. Och särskilt gäller detta civilförsvaret,
en av inrikesdepartementets mera väsentliga arbetsuppgifter. Långt
ifrån att vinna gehör för sina anslagskrav har civilförsvaret tvärtom
fått vidkännas kännbara minskningar i förhållande till löpande budgetår. Här måste riksdagen se till att regeringens egendomliga och
farliga negativism korrigeras.
57
/ .
\
ÖDEBORGS
PRESSPIK • KLIPPSPIK
TRÅDSPIK AV ALLA SLAG
KLOCKSPIK • STÅLSPIK
SYRAFAST SPIK • MÖBELSPIK
KRAMPOR • DRAGEN JÄRNTRÅD
ÖDEBORGS BRUKS AKTIEIIOLAG
ÖDEBORG
Sandgjutning lKokillgjutning i aluminium
Pressgjutning
AVEN BEARBETNING UTFÖRES
Korta
leveranstider
WEDAVERKEN
AB W. DAN BERGMAN . SÖDERTÄLJE . TEL. 325 50