Befrielsepolitiken beträffande Sovjets satellitstater
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BEFRIELSEPOLITIKEN BETRXFFANDE
SOVJETS SATELLITSTATER
Av »NORDIC»
EN STOR stötesten då man för närvarande diskuterar möjligheterna för en avspänning i världen är spörsmålet om Sovjets
satellitstater. Tvenne åskådningar ha härvidlag framträtt och på-
kalla uppmärksamhet frän de personers sida vilka vilja följa med
vad som händer i samtiden.
Den ena åsikten är den att Sovjets satellitstater, trots de moraliska motiv som tala för en frigörelse frän Sovjet, numera äro
så intimt knutna till Sovjet i politiskt, ekonomiskt, militärt och
socialt avseende att det ej lönar sig att tänka på en frigörelse av
dem. En avspänning bör fota sig på status quo och därför måste
satellitstaternas öde tyvärr prisgivas såsom kompensation för än
viktigare eftergifter frän rysk sida.
Den andra åskådningen är den att intet gott kan komma av en
avspänning, som negligerar alla moraliska principer, att befrielsepolitiken- väl att förstä utan krigshot- mycket väl kan praktiskt bedrivas genom en klok propaganda samt att den är det enda
motmedel som den fria världen kan uppställa mot Sovjets revolutionära världspropaganda. Vem har rätU Att belysa detta problem
är målet för denna artikel, alltjämt med fullt erkännande av att
problemet är svårt, har mänga olika aspekter och naturligtvis
beror på frän vilken sida av järnridån som man ser saken. Men
här är det ju blott frågan om hur den ter sig, bedömd ur Västerlandets synpunkt.
Först några ord om vad den av USA bedrivna befrielsepolitiken i verkligheten innebär, allt med stöd av officiella och halvofficiella amerikanska källor.
USA känner, alltsedan Sovjet brutit mot den gemensamma deklarationen i Jalta i februari 1945 angående det befriade Europa,
ett ansvar för att de Baltiska staterna, Polen, Ungern, Tjeckoslovakiet, Rumänien, Bulgarien och Albanien icke definitivt förslavas av Sovjet.
57
»Nordic»
Att USA dessutom känner särskilt starkt för de Baltiska staterna daterar sig från den tidpunkt efter Jaltamötet, då Stalin
tillfogade en reservation till mötesprotokollet enligt vilken ryska
reservation Estland, Lettland och Litauen undantogs från de länder som borde återfå sin frihet. Inför ett parlamentariskt utskott
förklarade utrikesminister Dulles i slutet av sistlidna november att
USA fortfarande vägrar att erkänna deras inkorporering i Sovjetunionen, att de underkuvade folken böra få veta att de icke blivit
bortglömda och att USA ej vill vara med på att befästa deras
läge som underkuvade folk.
Ur svensk synpunkt är denna USA:s ståndpunkt synnerligen
beaktansvärd. Det har ju sagts om detta problem att det kanske
är moraliskt orätt att uppmuntra ett folk att taga mycket stora
risker, om den som uppmuntrar icke har för avsikt att verkligen
vidtaga kraftåtgärder – även med risk för krig – för att befria
det förtryckta folket. Men är det icke i detta fall riktigare att
lägga det moraliska ansvaret på den som låter sig uppmuntras
av allmänna löften! USA synes i varje fall fritt från sådant ansvar, sedan det officiellt förklarat att dess befrielsepolitik endast
avser sådana medel som ej äro att hänföra till krigshot.
Problemet för USA:s befrielsepolitik har varit att lägga upp
ett sådant aktionsprogram att frihetens sak på lång sikt främjas
samt att försöka förbättra satellitstaternas läge samtidigt med
att freden bibehålles. Därför har USA- trots många obehagliga
erfarenheter – gått in för att bibehålla sina diplomatiska representanter hos satellitstaterna, ehuru beskickningarnas storlek
starkt reducerats. Endast med Bulgarien ha förbindelserna avbrutits (febr. 1950). Men trots att amerikansk press arbetat för ett allmänt avklippande av de diplomatiska förbindelserna med alla
satellitstater har USA:s ledning ansett nödvändigt att ha kvar en
fast fot och en betrodd, egen rapportör därstädes.
Nominellt självständiga, äro satellitstaterna numera reellt ryska
vasaller med rysk kontroll i politiskt, ekonomiskt, militärt, religiöst, kulturellt och socialt avseende. De äro påtvingade en isolering från västmakterna och äro uppsugna i det stora kommunistiska statshushållet. Men en annan sak är vad dessa länders
befolkning tänker om denna utvecklingens kedja.
Det stora problemet är sålunda detta: Är satellitstaternas infogande bakom den ryska järnridån ett permanent eller blott tillfälligt sakläge!
På denna fråga svarar USA:s ledning av idag bestämt: Sovjets
58
——————-~ ~- –~- ~-.-~- ……
Befrielsepolitiken beträffande Sovjets satellitstater
grepp över satellitstaterna är tillfälligt, ej slutgiltigt permanent.
•1; Läget i Östeuropa kan mycket väl bli »flytande» ännu en gång.
~
’ Man synes vid detta ståndpunktstagande rätt mycket fästa avseende vid Västtysklands tillfrisimande och gynnsamma, inre utveckling. Tanken lär vara den att om detta goda exempel kunde
sprida sig över östtyskland, så kunde satellitstaterna framdeles
få anledning att begrunda den väg de valt eller påtvingats. Men
svårigheten ligger nog i att få med sig icke blott den äldre generationen, som mest legat åt det passiva motståndets linje, utan även
den nya generation som skolats efter ryska metoder. Den nedgång
i levnadsstandard, som befolkningen i satellitstaterna fått vidkännas efter Sovjets maktövertagande, kan dock medverka till en
sinnesändring. Sådan är i stort sett befrielsepolitikens bakgrund.
USA:s problem är därför att avgöra, med vilka medel man bör
söka kringskära Sovjets makt i satellitstaterna samt uppmuntra
dessa att arbeta på nationellt oberoende. Härtill kommer givetvis
att finna en form för detta arbete, som kan garantera medverkan
av övriga medlemmar av Atlantpakten.
Tvenne principiellt olika metoder för arbetet inom satellitstaterna ha utkristalliserat sig under senaste år. Den ena är att endast
stödja de anti-kommunistiska rörelser som finnas i dessa länder.
Den linjen har i stort sett gillats även av de amerikanare som
taga avstånd från »oamerikanska» metoder, varmed de mena omoraliska sådana. Den andra metoden är att resonera så: »Bättre
med en nationell kommunism än med en internationell kommunism.» Det är samma problem som beträffande stödet åt Titos
Jugoslavien, fastän satellitstaterna i motsats mot Jugoslavien ha
t ytterst intima förbindelser med Sovjet. Många i USA finna en
l dylik verksamhet inom satellitstaterna moraliskt klandervärd och
f praktiskt farlig, ty hur lätt är det ej att bli lurad att satsa pengar
rrl
!.
och material, som sedan kunna användas mot västmakterna! Men
det lär enligt goda, amerikanska källor vara möjligt att få förmånliga förbindelser med ledande män i satellitstaterna, som
framför allt vilja värna om det egna landets välfärd.
Vilken metod man än väljer, gäller det att finna lämpliga forer för en propaganda av ändamålsenlig art. Detta problem återkomma vi till i det följande. Men först är det nödvändigt att
kasta en blick på vissa moraliska och praktiskt politiska förhållanden. Sedan kunna vi med större insikt skärskåda propagandaoch blockadproblemen.
59
.<
»Nordic»
I moraliskt avseende bör frågan bedömas efter de vedertagna
rättsprinciper som ingingo i Atlantchartan (The Atlantic Charter),
då den stora alliansen under kriget påbörjades. Denna principdeklaration gillades ju även av Sovjet, även om ovannämnda reservation beträffande Balticum sedermera gjordes av Stalin.
Dess fyra första principer äro att man avstår från strävan att
utvidga sig på andra länders bekostnad, att endast sådana territoriella ändringar böra godtagas som gillats av ett folks fritt uttalade vilja, att varje land har rätt att självt välja sin styrelseform samt att i princip alla folk böra ha lika tillgång till råmaterial och handelsutbyte. De fyra följande principerna äro att
alla länder böra samarbeta för att förbättra arbetarnas levnadsförhållanden, ekonomisk utveckling och social säkerhet, att varje
land har rätt att känna säkerhet inom sina egna gränser och att
en fred bör tillförsäkra alla folk att leva i frihet från fruktan och
nöd, att alla ha rätt att färdas över de stora haven samt att man
avstår från att tillgripa våld och söker lätta rustningsbördan.
Det är intressant att konstatera att dessa principer efteråt på
många håll råkat i glömska men det finns väl knappast något
fall, där man så flagrant brutit mot dem, som Sovjet gjort i förhållande till sina satellitstater!
Praktiskt-politiskt bedömt, har satellitstatfrågan redan dragits
in i centrum av diskussionerna kring en eventuell avspänning mellan stormaktsgrupperna. Amerikanske utrikesministern John Foster Dulles sade i mitten av november 1953 att västmakterna voro
redo att förhandla om alla konkreta tvistefrågor. Men han på-
pekade också att »vi få ej låta förleda oss till förhandlingar, vilkas
sannolika resultat endast skulle bli ett skenbart, moraliskt godkännande av Kremls välde över folken i femton, en gång självständiga länder». Dulles ansåg att det varken var nödvändigt eller
önskvärt att försöka uppamma en våldsam revolution härför utan
att den fria världens framåtskridande genom sitt exempel till slut
skulle leda till att Sovjets välde över den fångna världsfronten
kollapsade. År det möjligt att han har rätU Frågan är naturligtvis utomordentligt svår att besvara, enär man ej ens tillnärmelsevis kan bedöma huru hela det tyska problemet skall utveckla sig under närmaste framtid. Och utom de nio satellitstater, som det här gäller, finns det ju minst sex länder – från
Mongoliet till Västkarelen – som tillhöra denna fångna världsfront.
En allvarlig nackdel för befrielsepolitiken är emellertid att Sov- 60
Befrielsepolitiken beträffande Sovjets satellitstater
jet redan hunnit knyta satellitstaterna i Östeuropa till sig i ekonomiskt och handelsavseende. För närvarande bidra de med 113
a 114 av hela det råvarumaterial, som Sovjetunionen disponerar,
vilket bevisar att Sovjet ej godvilligt avstår från en sådan råvarukälla. Inga handelsavtal slutas utan att invänta instruktioner från
Moskva, som även dirigerar den finansiella politiken. De andelsbolag, i vilka Sovjet ingår med minst hälften, medverka i hög
grad att sammanfläta satellitstaternas ekonomiska liv med Sovjets.
satellitstaternas politiska och militära ledning ligger nästan
helt i Sovjets händer. De personer som vilja fram måste genomgå
skolning i Moskva och godkännas ur synpunkten av kommunistisk
pålitlighet. Närvaron av rysk militär överallt åstadkommer ett
tryck, som håller nere oppositionen. Att dylik finnes är uppenbart men den Sovjetledda säkerhetspolisen är mycket verksam.
I stort sett kan man säga att alla mera betydande motståndscentra likviderats även om underjordiska förbindelselinjer alltjämt finnas.
Ur praktiskt-politisk synpunkt måste erkännas att denna bild
visar, att det vill till stora, omskakande händelser för att få
Sovjets grepp över satellitstaterna att lossna i fogarna. Ett ryskt
angreppskrig mot Västerlandet vore ett sådant tillfälle men just
därför lär Sovjet välja andra vägar för sin maktutvidgning än
öppet krig.
Den västmaktspropaganda, eller om man så vill motpropaganda,
som i USA ofta benämnts psykologisk krigföring inom satellitstaterna, har under senare år tagit sig varierande uttryck.
Att nå vissa överenskomna centra inom satellitstaterna med
radiopropaganda eller med tryckalster och flygblad har ej visat
sig så svårt. Ett stort nät av radiostationer i Europa (Radio Free
Europe m. m.) utsänder dagligen meddelanden på alla de olika
språk, som dväljas inom satellitstaterna (liksom i den övriga världen). Men motståndscentra ha som nämnt starkt decimerats genom ryskt ingripande och mycket få ha radiomottagare. Propagandan genom tryckalster nedsättes i viss mån på grund av bristande läskunnighet hos stora delar av befolkningen. Huvuddelen
av motståndsmännen finns nu utanför järnridån samt medverkar
där till antikommunistisk upplysningsverksamhet. Åsikterna äro
delade om hur propagandan under sådana förhållanden bäst skall
bedrivas.
61
»Nordic»
Somliga anse att USA bör befordra positiva åtgärder för att
skapa motrevolutionära aktioner och dessa personer vilja ha vapen
och pengar åt motståndsgrupperna. Erfarenheten anses dock visa
att risken för väpnade aktioner är alltför stor så länge rysk militär är kvar i landet och att det lätt leder till onyttiga förluster.
Andra hålla före att man väl bör bilda motståndsgrupper men
undvika öppen aktion samt att man istället bör utnyttja alla möjligheter att skapa svårigheter för Sovjetregimens män. I detta
fall föreligger dock risken att Sovjet skärper sina åtgärder inom
landet i fråga och att resultatet av det hela blir ofördelaktigt.
Slutligen finnas de som anse att det bästa är att begränsa sig
till enbart propaganda, att organisera emigrantkretsarna utanför
järnridån men att behålla en fot kvar i landet med hänsyn till
observation samt för senare syften. De som anse detta alltför
passivt tala för att dessutom inom Västerlandet organisera kurser
och utbildning av politiska ledare för resp. staters frigörelse, vilket i stort sett redan genomförts, att utbilda lärare, studenter,
affärsmän och jordbrukare i samma syfte med lämpligt urval
bland emigrantkretsar samt att söka befordra personliga kontakter i resp. satellitstat genom fackförbund, firmor, kulturella föreningar och yrkessammanslutningar. Tanken att på detta sätt
verka för vidgad »Europeisk solidaritet» har även framförts.
Förmodligen hyllar USA:s ledning för närvarande en kombination av alla dessa metoder, vilken kombinations art naturligtvis ej offentliggjorts.
USA:s syn på de ekonomiska förbindelserna med satellitstaterna
domineras av det faktum att USA sedan mars 1948 avsiktligt
minskat sin export till dem enligt principen att hindra varor av
värde för krigsbruk att nå Sovjetsfären. »The Export Control
Act» av år 1949 samt 1951 års »Battle Act» (Mutual Defense
Assistance Control Act) syftade båda till ett embargo på materiel
för krigsbruk m. m. Marshallplanens och Atlantpaktens medlemsstater ha i stort sett följt med i detta exportförbud och varulistorna ha successivt ökats. I Europa har den mera neutrala ståndpunkten hos Schweiz’, Sveriges och Västtysklands regeringar
länge utgjort ett irritationsmoment för USA, som dock numera
väsentligt minskat. Det har påvisats för USA att många länder
i Västeuropa behöva vissa varor från Östeuropa (kol, födoämnen,
råmateriel m. m.) och att dessa varor ej lämpligen kunna ersättas
62
–· •.• -l l •. – <
..
Befrielsepolitiken beträffande Sovjets satellitstater
från annat håll. Blockadens utvidgning har sålunda hejdats, sedan USA insett att dess skärpning skulle skada dess västeuropeiska allierade, särskilt Storbritannien. Läget i slutet av år 1953
är alltså det att USA erkänner att ett ömsesidigt handelsutbyte
mellan öst och Väst ej behöver vara till skada för Atlantpaktstaternas totala militärkraft, att USA:s tryck på de västeuropeiska länderna betydligt minskat men att man likväl söker hindra
att ren krigsmateriel når Sovjetzonerna. Möjligen görs vissa undantag för export till sådana kretsar i satellitstaterna, som företräda motståndscentra eller ock en klart nationell kommunism.
Befrielsepolitikens moraliska berättigande är uppenbar, medan
utsikten att lyckas med densamma är höljd i den dimma som
skyler framtiden. Men vid sidan härav finns det djupare liggande skäl för sagda politik.
Det är ett odisputabelt faktum att Sovjet får anledning att
undvika initiativ till krigiska förvecklingar, om det ej kan helt
lita på befolkningen i sina s. k. »säkerhetszoner». Blir Sovjet anfallet, räknar det med dess medverkan men ej annars. En betydande osäkerhet angående gränsfolkens lojalitet mot Sovjet avhåller därför det senare från krigiska äventyr. Och Västerlandets
folk ha ingen tanke på att taga initiativet till ett storkrig. Häri
ligger alltså något som bidrager till fredens bevarande.
Sovjetledningen är väl medveten därom att kommunistpropagandan utgör en omistlig del av deras politiska religion. Någon
väsentlig minskning av denna propaganda kan man knappast
hoppas på, även om löften i detta hänseende avgivas. Men då är
Västerlandets frihetspropaganda det enda effektiva motmedlet mot
Sovjets världspropaganda och utgör en omistlig del av kampen
för frihet och rätt i världen. Förutan denna skulle Sovjetpropagandan stå oemotsagd bland massor av obildade folkelement.
Frågan i stort bör sålunda icke bedömas på kort sikt utan på
lång sikt. En benägenhet att anlägga ett dagsbetonat perspektiv
på de aktuella problemen är nog ej det för framtiden gynnsammaste.
Sovjets grepp över satellitstaterna kanske ej alltid förblir så
fast som just nu är fallet. Mycket beror på hur och när frågan
om Tysklands framtid löses. Vare sig befrielsepolitiken ser som
sitt mål att uteslutande stödja antikommunistiska rörelser inom
satellitstaterna eller om härtill fogas även nationellt-kommunis- 63
»Nordic»
tiska kretsar, har den en svår uppgift framför sig. Sovjet har
redan nått långt i sitt arbete att infoga satellitstaterna i sitt
ekonomiska och politiska system och befrielsepolitikens organ ha
i allt högre grad måst förläggas utanför järnridån. Propagandan
för frihetens sak bidrager dock till att hålla frihetstanken levande
och underhålla känslan hos Sovjets ledning att den icke kan lita
på satellitstaternas folk för krigiska, ryska syften. Så länge Sovjet
fortsätter med sin propaganda för kommunistisk världsfrälsning,
är frihetspropagandan ett uttryck för Västerlandets legitima självbevarelsedrift.
64
—————–…..~—~-~”’”””—…~~···~·-·-,–~–·—-··- ~-~·~-~=~~-~—- ____…….
SOVJETS SATELLITSTATER
Av »NORDIC»
EN STOR stötesten då man för närvarande diskuterar möjligheterna för en avspänning i världen är spörsmålet om Sovjets
satellitstater. Tvenne åskådningar ha härvidlag framträtt och på-
kalla uppmärksamhet frän de personers sida vilka vilja följa med
vad som händer i samtiden.
Den ena åsikten är den att Sovjets satellitstater, trots de moraliska motiv som tala för en frigörelse frän Sovjet, numera äro
så intimt knutna till Sovjet i politiskt, ekonomiskt, militärt och
socialt avseende att det ej lönar sig att tänka på en frigörelse av
dem. En avspänning bör fota sig på status quo och därför måste
satellitstaternas öde tyvärr prisgivas såsom kompensation för än
viktigare eftergifter frän rysk sida.
Den andra åskådningen är den att intet gott kan komma av en
avspänning, som negligerar alla moraliska principer, att befrielsepolitiken- väl att förstä utan krigshot- mycket väl kan praktiskt bedrivas genom en klok propaganda samt att den är det enda
motmedel som den fria världen kan uppställa mot Sovjets revolutionära världspropaganda. Vem har rätU Att belysa detta problem
är målet för denna artikel, alltjämt med fullt erkännande av att
problemet är svårt, har mänga olika aspekter och naturligtvis
beror på frän vilken sida av järnridån som man ser saken. Men
här är det ju blott frågan om hur den ter sig, bedömd ur Västerlandets synpunkt.
Först några ord om vad den av USA bedrivna befrielsepolitiken i verkligheten innebär, allt med stöd av officiella och halvofficiella amerikanska källor.
USA känner, alltsedan Sovjet brutit mot den gemensamma deklarationen i Jalta i februari 1945 angående det befriade Europa,
ett ansvar för att de Baltiska staterna, Polen, Ungern, Tjeckoslovakiet, Rumänien, Bulgarien och Albanien icke definitivt förslavas av Sovjet.
57
»Nordic»
Att USA dessutom känner särskilt starkt för de Baltiska staterna daterar sig från den tidpunkt efter Jaltamötet, då Stalin
tillfogade en reservation till mötesprotokollet enligt vilken ryska
reservation Estland, Lettland och Litauen undantogs från de länder som borde återfå sin frihet. Inför ett parlamentariskt utskott
förklarade utrikesminister Dulles i slutet av sistlidna november att
USA fortfarande vägrar att erkänna deras inkorporering i Sovjetunionen, att de underkuvade folken böra få veta att de icke blivit
bortglömda och att USA ej vill vara med på att befästa deras
läge som underkuvade folk.
Ur svensk synpunkt är denna USA:s ståndpunkt synnerligen
beaktansvärd. Det har ju sagts om detta problem att det kanske
är moraliskt orätt att uppmuntra ett folk att taga mycket stora
risker, om den som uppmuntrar icke har för avsikt att verkligen
vidtaga kraftåtgärder – även med risk för krig – för att befria
det förtryckta folket. Men är det icke i detta fall riktigare att
lägga det moraliska ansvaret på den som låter sig uppmuntras
av allmänna löften! USA synes i varje fall fritt från sådant ansvar, sedan det officiellt förklarat att dess befrielsepolitik endast
avser sådana medel som ej äro att hänföra till krigshot.
Problemet för USA:s befrielsepolitik har varit att lägga upp
ett sådant aktionsprogram att frihetens sak på lång sikt främjas
samt att försöka förbättra satellitstaternas läge samtidigt med
att freden bibehålles. Därför har USA- trots många obehagliga
erfarenheter – gått in för att bibehålla sina diplomatiska representanter hos satellitstaterna, ehuru beskickningarnas storlek
starkt reducerats. Endast med Bulgarien ha förbindelserna avbrutits (febr. 1950). Men trots att amerikansk press arbetat för ett allmänt avklippande av de diplomatiska förbindelserna med alla
satellitstater har USA:s ledning ansett nödvändigt att ha kvar en
fast fot och en betrodd, egen rapportör därstädes.
Nominellt självständiga, äro satellitstaterna numera reellt ryska
vasaller med rysk kontroll i politiskt, ekonomiskt, militärt, religiöst, kulturellt och socialt avseende. De äro påtvingade en isolering från västmakterna och äro uppsugna i det stora kommunistiska statshushållet. Men en annan sak är vad dessa länders
befolkning tänker om denna utvecklingens kedja.
Det stora problemet är sålunda detta: Är satellitstaternas infogande bakom den ryska järnridån ett permanent eller blott tillfälligt sakläge!
På denna fråga svarar USA:s ledning av idag bestämt: Sovjets
58
——————-~ ~- –~- ~-.-~- ……
Befrielsepolitiken beträffande Sovjets satellitstater
grepp över satellitstaterna är tillfälligt, ej slutgiltigt permanent.
•1; Läget i Östeuropa kan mycket väl bli »flytande» ännu en gång.
~
’ Man synes vid detta ståndpunktstagande rätt mycket fästa avseende vid Västtysklands tillfrisimande och gynnsamma, inre utveckling. Tanken lär vara den att om detta goda exempel kunde
sprida sig över östtyskland, så kunde satellitstaterna framdeles
få anledning att begrunda den väg de valt eller påtvingats. Men
svårigheten ligger nog i att få med sig icke blott den äldre generationen, som mest legat åt det passiva motståndets linje, utan även
den nya generation som skolats efter ryska metoder. Den nedgång
i levnadsstandard, som befolkningen i satellitstaterna fått vidkännas efter Sovjets maktövertagande, kan dock medverka till en
sinnesändring. Sådan är i stort sett befrielsepolitikens bakgrund.
USA:s problem är därför att avgöra, med vilka medel man bör
söka kringskära Sovjets makt i satellitstaterna samt uppmuntra
dessa att arbeta på nationellt oberoende. Härtill kommer givetvis
att finna en form för detta arbete, som kan garantera medverkan
av övriga medlemmar av Atlantpakten.
Tvenne principiellt olika metoder för arbetet inom satellitstaterna ha utkristalliserat sig under senaste år. Den ena är att endast
stödja de anti-kommunistiska rörelser som finnas i dessa länder.
Den linjen har i stort sett gillats även av de amerikanare som
taga avstånd från »oamerikanska» metoder, varmed de mena omoraliska sådana. Den andra metoden är att resonera så: »Bättre
med en nationell kommunism än med en internationell kommunism.» Det är samma problem som beträffande stödet åt Titos
Jugoslavien, fastän satellitstaterna i motsats mot Jugoslavien ha
t ytterst intima förbindelser med Sovjet. Många i USA finna en
l dylik verksamhet inom satellitstaterna moraliskt klandervärd och
f praktiskt farlig, ty hur lätt är det ej att bli lurad att satsa pengar
rrl
!.
och material, som sedan kunna användas mot västmakterna! Men
det lär enligt goda, amerikanska källor vara möjligt att få förmånliga förbindelser med ledande män i satellitstaterna, som
framför allt vilja värna om det egna landets välfärd.
Vilken metod man än väljer, gäller det att finna lämpliga forer för en propaganda av ändamålsenlig art. Detta problem återkomma vi till i det följande. Men först är det nödvändigt att
kasta en blick på vissa moraliska och praktiskt politiska förhållanden. Sedan kunna vi med större insikt skärskåda propagandaoch blockadproblemen.
59
.<
»Nordic»
I moraliskt avseende bör frågan bedömas efter de vedertagna
rättsprinciper som ingingo i Atlantchartan (The Atlantic Charter),
då den stora alliansen under kriget påbörjades. Denna principdeklaration gillades ju även av Sovjet, även om ovannämnda reservation beträffande Balticum sedermera gjordes av Stalin.
Dess fyra första principer äro att man avstår från strävan att
utvidga sig på andra länders bekostnad, att endast sådana territoriella ändringar böra godtagas som gillats av ett folks fritt uttalade vilja, att varje land har rätt att självt välja sin styrelseform samt att i princip alla folk böra ha lika tillgång till råmaterial och handelsutbyte. De fyra följande principerna äro att
alla länder böra samarbeta för att förbättra arbetarnas levnadsförhållanden, ekonomisk utveckling och social säkerhet, att varje
land har rätt att känna säkerhet inom sina egna gränser och att
en fred bör tillförsäkra alla folk att leva i frihet från fruktan och
nöd, att alla ha rätt att färdas över de stora haven samt att man
avstår från att tillgripa våld och söker lätta rustningsbördan.
Det är intressant att konstatera att dessa principer efteråt på
många håll råkat i glömska men det finns väl knappast något
fall, där man så flagrant brutit mot dem, som Sovjet gjort i förhållande till sina satellitstater!
Praktiskt-politiskt bedömt, har satellitstatfrågan redan dragits
in i centrum av diskussionerna kring en eventuell avspänning mellan stormaktsgrupperna. Amerikanske utrikesministern John Foster Dulles sade i mitten av november 1953 att västmakterna voro
redo att förhandla om alla konkreta tvistefrågor. Men han på-
pekade också att »vi få ej låta förleda oss till förhandlingar, vilkas
sannolika resultat endast skulle bli ett skenbart, moraliskt godkännande av Kremls välde över folken i femton, en gång självständiga länder». Dulles ansåg att det varken var nödvändigt eller
önskvärt att försöka uppamma en våldsam revolution härför utan
att den fria världens framåtskridande genom sitt exempel till slut
skulle leda till att Sovjets välde över den fångna världsfronten
kollapsade. År det möjligt att han har rätU Frågan är naturligtvis utomordentligt svår att besvara, enär man ej ens tillnärmelsevis kan bedöma huru hela det tyska problemet skall utveckla sig under närmaste framtid. Och utom de nio satellitstater, som det här gäller, finns det ju minst sex länder – från
Mongoliet till Västkarelen – som tillhöra denna fångna världsfront.
En allvarlig nackdel för befrielsepolitiken är emellertid att Sov- 60
Befrielsepolitiken beträffande Sovjets satellitstater
jet redan hunnit knyta satellitstaterna i Östeuropa till sig i ekonomiskt och handelsavseende. För närvarande bidra de med 113
a 114 av hela det råvarumaterial, som Sovjetunionen disponerar,
vilket bevisar att Sovjet ej godvilligt avstår från en sådan råvarukälla. Inga handelsavtal slutas utan att invänta instruktioner från
Moskva, som även dirigerar den finansiella politiken. De andelsbolag, i vilka Sovjet ingår med minst hälften, medverka i hög
grad att sammanfläta satellitstaternas ekonomiska liv med Sovjets.
satellitstaternas politiska och militära ledning ligger nästan
helt i Sovjets händer. De personer som vilja fram måste genomgå
skolning i Moskva och godkännas ur synpunkten av kommunistisk
pålitlighet. Närvaron av rysk militär överallt åstadkommer ett
tryck, som håller nere oppositionen. Att dylik finnes är uppenbart men den Sovjetledda säkerhetspolisen är mycket verksam.
I stort sett kan man säga att alla mera betydande motståndscentra likviderats även om underjordiska förbindelselinjer alltjämt finnas.
Ur praktiskt-politisk synpunkt måste erkännas att denna bild
visar, att det vill till stora, omskakande händelser för att få
Sovjets grepp över satellitstaterna att lossna i fogarna. Ett ryskt
angreppskrig mot Västerlandet vore ett sådant tillfälle men just
därför lär Sovjet välja andra vägar för sin maktutvidgning än
öppet krig.
Den västmaktspropaganda, eller om man så vill motpropaganda,
som i USA ofta benämnts psykologisk krigföring inom satellitstaterna, har under senare år tagit sig varierande uttryck.
Att nå vissa överenskomna centra inom satellitstaterna med
radiopropaganda eller med tryckalster och flygblad har ej visat
sig så svårt. Ett stort nät av radiostationer i Europa (Radio Free
Europe m. m.) utsänder dagligen meddelanden på alla de olika
språk, som dväljas inom satellitstaterna (liksom i den övriga världen). Men motståndscentra ha som nämnt starkt decimerats genom ryskt ingripande och mycket få ha radiomottagare. Propagandan genom tryckalster nedsättes i viss mån på grund av bristande läskunnighet hos stora delar av befolkningen. Huvuddelen
av motståndsmännen finns nu utanför järnridån samt medverkar
där till antikommunistisk upplysningsverksamhet. Åsikterna äro
delade om hur propagandan under sådana förhållanden bäst skall
bedrivas.
61
»Nordic»
Somliga anse att USA bör befordra positiva åtgärder för att
skapa motrevolutionära aktioner och dessa personer vilja ha vapen
och pengar åt motståndsgrupperna. Erfarenheten anses dock visa
att risken för väpnade aktioner är alltför stor så länge rysk militär är kvar i landet och att det lätt leder till onyttiga förluster.
Andra hålla före att man väl bör bilda motståndsgrupper men
undvika öppen aktion samt att man istället bör utnyttja alla möjligheter att skapa svårigheter för Sovjetregimens män. I detta
fall föreligger dock risken att Sovjet skärper sina åtgärder inom
landet i fråga och att resultatet av det hela blir ofördelaktigt.
Slutligen finnas de som anse att det bästa är att begränsa sig
till enbart propaganda, att organisera emigrantkretsarna utanför
järnridån men att behålla en fot kvar i landet med hänsyn till
observation samt för senare syften. De som anse detta alltför
passivt tala för att dessutom inom Västerlandet organisera kurser
och utbildning av politiska ledare för resp. staters frigörelse, vilket i stort sett redan genomförts, att utbilda lärare, studenter,
affärsmän och jordbrukare i samma syfte med lämpligt urval
bland emigrantkretsar samt att söka befordra personliga kontakter i resp. satellitstat genom fackförbund, firmor, kulturella föreningar och yrkessammanslutningar. Tanken att på detta sätt
verka för vidgad »Europeisk solidaritet» har även framförts.
Förmodligen hyllar USA:s ledning för närvarande en kombination av alla dessa metoder, vilken kombinations art naturligtvis ej offentliggjorts.
USA:s syn på de ekonomiska förbindelserna med satellitstaterna
domineras av det faktum att USA sedan mars 1948 avsiktligt
minskat sin export till dem enligt principen att hindra varor av
värde för krigsbruk att nå Sovjetsfären. »The Export Control
Act» av år 1949 samt 1951 års »Battle Act» (Mutual Defense
Assistance Control Act) syftade båda till ett embargo på materiel
för krigsbruk m. m. Marshallplanens och Atlantpaktens medlemsstater ha i stort sett följt med i detta exportförbud och varulistorna ha successivt ökats. I Europa har den mera neutrala ståndpunkten hos Schweiz’, Sveriges och Västtysklands regeringar
länge utgjort ett irritationsmoment för USA, som dock numera
väsentligt minskat. Det har påvisats för USA att många länder
i Västeuropa behöva vissa varor från Östeuropa (kol, födoämnen,
råmateriel m. m.) och att dessa varor ej lämpligen kunna ersättas
62
–· •.• -l l •. – <
..
Befrielsepolitiken beträffande Sovjets satellitstater
från annat håll. Blockadens utvidgning har sålunda hejdats, sedan USA insett att dess skärpning skulle skada dess västeuropeiska allierade, särskilt Storbritannien. Läget i slutet av år 1953
är alltså det att USA erkänner att ett ömsesidigt handelsutbyte
mellan öst och Väst ej behöver vara till skada för Atlantpaktstaternas totala militärkraft, att USA:s tryck på de västeuropeiska länderna betydligt minskat men att man likväl söker hindra
att ren krigsmateriel når Sovjetzonerna. Möjligen görs vissa undantag för export till sådana kretsar i satellitstaterna, som företräda motståndscentra eller ock en klart nationell kommunism.
Befrielsepolitikens moraliska berättigande är uppenbar, medan
utsikten att lyckas med densamma är höljd i den dimma som
skyler framtiden. Men vid sidan härav finns det djupare liggande skäl för sagda politik.
Det är ett odisputabelt faktum att Sovjet får anledning att
undvika initiativ till krigiska förvecklingar, om det ej kan helt
lita på befolkningen i sina s. k. »säkerhetszoner». Blir Sovjet anfallet, räknar det med dess medverkan men ej annars. En betydande osäkerhet angående gränsfolkens lojalitet mot Sovjet avhåller därför det senare från krigiska äventyr. Och Västerlandets
folk ha ingen tanke på att taga initiativet till ett storkrig. Häri
ligger alltså något som bidrager till fredens bevarande.
Sovjetledningen är väl medveten därom att kommunistpropagandan utgör en omistlig del av deras politiska religion. Någon
väsentlig minskning av denna propaganda kan man knappast
hoppas på, även om löften i detta hänseende avgivas. Men då är
Västerlandets frihetspropaganda det enda effektiva motmedlet mot
Sovjets världspropaganda och utgör en omistlig del av kampen
för frihet och rätt i världen. Förutan denna skulle Sovjetpropagandan stå oemotsagd bland massor av obildade folkelement.
Frågan i stort bör sålunda icke bedömas på kort sikt utan på
lång sikt. En benägenhet att anlägga ett dagsbetonat perspektiv
på de aktuella problemen är nog ej det för framtiden gynnsammaste.
Sovjets grepp över satellitstaterna kanske ej alltid förblir så
fast som just nu är fallet. Mycket beror på hur och när frågan
om Tysklands framtid löses. Vare sig befrielsepolitiken ser som
sitt mål att uteslutande stödja antikommunistiska rörelser inom
satellitstaterna eller om härtill fogas även nationellt-kommunis- 63
»Nordic»
tiska kretsar, har den en svår uppgift framför sig. Sovjet har
redan nått långt i sitt arbete att infoga satellitstaterna i sitt
ekonomiska och politiska system och befrielsepolitikens organ ha
i allt högre grad måst förläggas utanför järnridån. Propagandan
för frihetens sak bidrager dock till att hålla frihetstanken levande
och underhålla känslan hos Sovjets ledning att den icke kan lita
på satellitstaternas folk för krigiska, ryska syften. Så länge Sovjet
fortsätter med sin propaganda för kommunistisk världsfrälsning,
är frihetspropagandan ett uttryck för Västerlandets legitima självbevarelsedrift.
64
—————–…..~—~-~”’”””—…~~···~·-·-,–~–·—-··- ~-~·~-~=~~-~—- ____…….