Kyrklig vigsel eller kyrklig ordning
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KYRI(LIG VIGSEL
OCH »KYRI(LIG ORDNING»
Av biskop JOHN CULLBERG
EN AV de mest segslitna frågorna vid förra höstens kyrkomöte
gällde villkoren för vigsel inom Svenska kyrkan. Saken hade varit
föremål för vidlyftiga debatter även vid kyrkomötet 1951 och därvid överlämnats till det nyinrättade organ, som kallas kyrkomötets
utredningsnämnd. Denna nämnd hade nu framlagt ett betänkande,
vilket jämte några motioner ånyo aktualiserade frågan. Kyrkolagsutskottet, som fått på sin lott att ytterligare förbereda ärendet,
lyckades omsider nå enighet om ett förslag, som efter bortåt fem
timmars debatt antogs av kyrkomötet.
Då ärendet principiellt har betydande räckvidd och även väckte
stor uppmärksamhet i pressen, kan det vara anledning att något
skärskåda dess innebörd. Den som skriver dessa rader hade för
avsikt att i debatten framföra vissa mot den förhärskande meningen en smula kätterska synpunkter på saken. Trots att han begärde ordet redan före debattens början, kom han så långt ned på
talarlistan, att han ansåg varje utförlighet meningslös. Kätterierna
må emellertid nedan få komma till tals.
Till en början torde en återblick vara på sin plats. Frågan är
gammal, på sätt och vis lika gammal som kyrkomötet självt –
redan 1868 var den på tapeten. Ny aktualitet fick den 1915, då
kyrkomötet hade att ta ställning till den nya äktenskapslagen, i
den mån denna skulle få kyrkolags karaktär. I giftermålsbalkens
4 kap. 3 § stadgas vigselskyldighet för »präst i församling, av
vilken endera [av kontrahenterna] är medlem». stark tveksamhet
gjorde sig gällande inom kyrkomötet, enär man ansåg, att denna
generella vigselplikt kunde få för kyrkan ödesdigra konsekvenser,
särskilt då det var fråga om vigsel av frånskilda. Emellertid för- 65
)l . ’. ’ ’
John Cullberg
klarade föredragande departementschefen, statsrådet Hasselrot,
det vara otänkbart, att präst skulle genom åtal tvingas att förrätta
vigsel av frånskilda i strid mot sitt samvetes bud. Då kyrkomötet
biföll denna del av giftermålsbalken, tillfogades en hemställan,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder »för att kyrkans medverkan till äktenskaps avslutande icke måtte påfordras i de fall,
där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle lida därpå».
Denna hemställan föranledde dock icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Sedan dess har frågan vid åtskilliga tillfällen dykt upp i kyrkomötet och även livligt debatterats i pressen liksom bland prästerna.
Icke minst har grupper inom den unga teologgenerationen visat
intresse för saken och påyrkat en lagändring, varigenom prästen
skulle befrias från den ovillkorliga vigselplikten. Så gott som helt
har betänkligheterna gällt kyrklig vigsel av frånskilda, och detta
är ju ingen tillfällighet. Man har kunnat peka på att sådan icke
förekommer i England; i Danmark och Norge har präst i dessa
fall rätt att vägra vigsel. Enligt kyrkans syn på äktenskapet är
ju detta principiellt livsvaraktigt. Även om man medger, att skilsmässa i vissa fall kan bli ofrånkomlig, kan det synas egendomligt
att genom kyrklig vigsel sanktionera ett nytt äktenskap, där en
av kontrahenterna kanske t. o. m. varit orsak till det förra äktenskapets upplösning. Härtill kommer den oerhörda stegringen i
fråga om skilsmässofrekvensen, varigenom hela institutionen satts
i gungning. Många har med utredningsnämnden gjort gällande, att
»kyrkan genom att giva religiös helgd åt förbindelser, som stått i
strid med den kristna äktenskapsuppfattningen, bidragit till den
fortskridande uppluckringen». Även den som anser detta påstående
vara tämligen tvivelaktigt måste medge, att här föreligger något,
som för vederbörande vigselförrättare kan bli till ett plågsamt
personligt problem.
situationen tillspetsades genom det riksbekanta »fallet Nordblom» 1951. Tvärtemot statsrådet Hasselrots uttalande 1915 föranstaltade JO åtal mot en präst, för att denne vägrat viga en frånskild. Rådhusrätten i Göteborg förklarade visserligen, att straffansvar icke bör påvila präst, som hyser samvetsbetänkligheter
med anledningav förefintligt, på svenska kyrkans bekännelse grundat vigselhinder och därför vägrar viga frånskild. Emellertid gick
målet till hovrätten, som ansåg att prästen förfarit felaktigt men
samtidigt förklarade, att felet »icke skäligen kunde tillräknas honom såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet». Då JO icke
66
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
fullföljde åtalet till högsta domstolen, föreligger dock intet slutgiltigt prejudikat, varför frågan om prästens rättsansvar vid vigselvägran alltjämt står öppen.
Utredningsnämndens betänkande utmynnade nu i ett alternativt
förslag sålunda, att Kungl. Maj:t antingen »måtte låta utreda
möjligheten av att inom gällande lagstiftnings ram vidtaga sådana
åtgärder, att präst icke riskerar åtal för en vägran att viga frånskild, som är motiverad av hans bundenhet vid kyrkans uppfattning», eller att sådan ändring av giftermålsbalken skulle företagas,
»att präst ej skall vara skyldig viga, därest någon av de trolovade
är frånskild och andre maken i ett tidigare äktenskap lever».
Till nämndens betänkande var fogad en reservation av rektor
Göransson i Kalmar. Denne avböjde helt det första ledet i nämndens
förslag med den riktiga anmärkningen, att man då måste i lagtext kunna fixera »kyrkans uppfattning» i dessa fall, vilket knappast är görligt. Vad det andra förslaget beträffar ville reservanten
skapa garantier mot missbruk av samvetsbetänkligheterna genom
att koppla in biskopen; endast under förutsättning av dennes medgivande skulle präst befrias från skyldigheten att viga frånskilda.
•
Detta var alltså utgångsläget, då frågan lades fram för 1953 års
kyrkomöte. Motionerna bragte föga nytt; i stort sett kan det sägas,
att de med avvisande av det första ledet i utredningsnämndens
förslag ville finna en stabilare form för prästens rätt att vägra
vigsel av frånskild, detta delvis i anslutning till rektor Göranssons
reservation. Nu fick det mäktiga kyrkolagsutskottet hand om saken. Debatten där synes ha varit både långvarig och spännande –
det gällde ju att om möjligt till samstämmighet förena de tämligen
. skiftande uppfattningar, som var representerade. Efter mycket
: kompromissande lyckades man också åstadkomma ett enhälligt
betänkande. Man ansluter sig till utredningsnämndens bestämning
av svenska kyrkans syn på äktenskapet såsom »till sitt väsen ett
livslångt förbund mellan man och kvinna, som i princip icke kan
upplösas», något som »likväl icke utesluter möjligheten av skilsmässa i vissa fall». Kyrkans uppgift är att såväl genom sin förkunnelse och undervisning som genom sitt handlande verka för att
denna syn på äktenskapets livsvarighet når så långt som möjligt.
Under sådana omständigheter kan det, menar man, icke vara riktigt, att prästen skall vara skyldig att medverka vid äktenskapets
67
·’
John Cullberg
ingående, även om därmed kyrkans syn på äktenskapet skulle
kränkas. A andra sidan går det icke att i lagtext fixera de fall, som
det här gäller – en föregående skilsmässa är ju icke i och för sig
ur kyrkans synpunkt ett vigselhinder, utan situationen måste bedömas från fall till fall. Emellertid kan man icke utan att hamna
i rena godtycket överlämna bedömandet åt den enskilde prästens
samvetsreaktion. Utgångspunkten måste vara »nödvändigheten av
att samstämmighet råder mellan kyrkans handlande och hennes
förkunnelse eller med andra ord hänsynen till kyrklig ordning».
Med denna utgångspunkt, som i själva verket griper tillbaka på
l{yrkomötets uttalande 1915 (i debatten upplystes, att något liknande sagts redan 1903), diskuterar och förkastar utskottet en rad
aktuella förslag till en lösning av problemet. Det enda verkliga
alternativet till dispensvägen, det obligatoriska civiläktenskapet,
avvisas med den motiveringen, att kyrkans tillfällen att förkunna
sin uppfattning om äktenskapet därmed skulle minskas; dessutom
komme för kyrkans del problemet tillbaka, då det gällde att utforma regler för utdelande av den kyrkliga välsignelsen. Aterstår
att finna en godtagbar form för dispens. Mot den även motionsvis
framförda tanken på hänskjutande av frågan till biskoparna anföres, att man därmed inte har någon garanti för enhetlig praxis
för hela riket. En överenskommelse mellan biskoparna om enhetliga linjer är ju tänkbar; en sådan är dock icke bindande för prästerskapet. Så framföres den ide, som skulle få tjänstgöra som
Columbi ägg: Kungl. Maj:t skulle efter biskopens hörande äga att
meddela präst dispens från skyldigheten att viga i fall då användande av kyrklig vigsel skulle »strida mot kyrklig ordning». Med
detta begrepp anser man sig ha vunnit den eftersträvade objektiva normen, som skall rädda från subjektivt godtycke. Men vad
menas med »kyrklig ordning» i detta falU Jo, »att båda kontrahenterna har den bestämda avsikten att bilda en livsvarig gemenskap». Detta angives uttryckligen vara »en förutsättning för att
kyrklig vigsel skall erhållas». Sådan vigsel bör alltså icke förekomma, om endera eller båda kontrahenterna »uppenbart» icke
har denna avsikt. Indicium härpå kan vara »ett flertal» tidigare
skilsmässor, men också syftet att legalisera ett barn eller vinna
medborgarskap – med tanke på snar skilsmässa, sedan avsikten
vunnits. I praktiken finge dispensrätten betydelse främst i fråga
om sådan vigsel av frånskilda, där omständigheterna tyder på avvikande från kyrklig ordning.
Utskottet menar sig härmed ha undgått de blindskär, varpå tidi- 68
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
gare förslag strandat. »Genom att avgörandet lägges i Kungl.
Maj:ts hand vinnes nämligen att praxis kan bli enhetlig utan att
därför möjligheten att taga hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet kringskäres.» Tillvägagångssättet skulle bli, att
präst som anser vigsel böra vägras hänvänder sig till biskopen
och att därefter, om verkliga skäl befinnes föreligga, dispensansö-
kan ingives till Kungl. Maj:t. Man får väl förutsätta, att detta
kan bli fallet, även om biskopen skulle avstyrka. De som kan hysa
oro för att biskoparna och Kungl. Maj:t skulle överhopas med
dispensärenden lugnas med att antalet sådana fall förväntas bli
mycket begränsat. Betänkandet utmynnar i hemställan, att Kungl.
Maj:t ville låta närmare utreda saken »med beaktande av vad utskottet anfört».
Kring detta förslag var det alltså, som en myckenhet teologisk
och juridisk lärdom cirklade i kyrkomötesdebatten. Därest kyrkomötesförordningen medgett yttranderätt för minderåriga hade man
måhända fått uppleva en effektfull repris på sagan om kejsarens
nya kläder. Så skedde icke, varför kyrkomötet biföll utskottets
hemställan.
*
Med all reverens för den i kyrkolagsutskottet hopade kunnigheten, klokheten och erfarenheten ligger det nära till hands att inför
det refererade aktstycket erinra sig ordet om berget som födde en
råtta.
I rättvisans namn skall emellertid erkännas, att såväl förarbetena som själva debatten i det senaste kyrkomötet på flera punkter
fört frågan ett gott stycke framåt. För det första har det klart
sagts ifrån, att det lättvindiga talet om obligatoriskt civiläktenskap
som ultima ratio ur kyrkans synpunkt måste tystna. Därmed skulle
ju inte alls det intrikata samvetsproblemet lösas. Ty detta ligger
ju inte i frågan om befrielse från åtalsrisk, utan däri, att prästen
måste ta ställning till ett vigselpars »värdighet» att få kyrkans
:sanktion över sitt äktenskap, och den situationen kan ju återkomma, om man skulle begära kyrklig välsignelse ovanpå den
civila akten. För det andra har man avstått från varje diskriminering av frånskildas omgifte över huvud. Denna diskriminering går
tillbaka på antingen en romaniserande tolkning av äktenskapet
som ett sakrament eller en biblicism, som låter Skriftens bokstav
skymma dess ande. Det förtjänar antecknas, att problemet icke
6- 543442 Svensk Tidskrift 1954 69
i,.
l
J olm Cullberg
från något håll i kyrkomötet angreps ur dessa synpunkter. För
det tredje klarlades, att ett ev. dispenserande icke kan begränsas
till tveksamhet inför vigsel av frånskilda. Även om dessa fall i
praktiken skulle få stor betydelse, kan samma svårighet i princip föreligga vid förstagångsvigslar. Denna insikt är viktig. Ingen
lär nämligen kunna förneka, att en präst som ställes inför tvånget
att t. ex. sammanviga en sonterrör och en prostituerad- underförstått: vi vill ha vår näring borgerligt underlättad – måste förnimma avståndet från den kristna äktenskapsuppfattningen minst
lika starkt som när det gäller omgifte av en frånskild, även om
denne förorsakat en tidigare äktenskaplig katastrof. Den särställning, som skilsmässafallen fått i den tidigare debatten, kan man
visserligen förstå på grund av föreliggande, redan antydda omständigheter, men man kan omöjligt principiellt motivera den.
slutligen skall tacksamt noteras, att hänsynen till den enskilde
prästens samvetsbetänkligheter icke längre är den enda och avgö-
rande synpunkten. Om så vore fallet, skulle prästerna i denna
situation jämställas med de s. k. samvetsömma värnpliktsvägrarna,
vilkas samvetsroaktion skall konstateras men där man icke kräver
någon objektiv motivering.
Mot bakgrund av denna klarnade frågeställning ter sig emellertid kyrkomötets egen linje så mycket torftigare. Saken torde nämligen vara den, att hela dispensförfarandet förutsätter, att utgångspunkten hålles oklar och svävande.
Låt oss först skärskåda grundsatsen, att dispens må beviljas, då
kyrklig vigsel skulle strida mot »kyrklig ordning». Som vi såg,
skulle denna ordning visa sig däri, att »båda kontrahenterna har
den bestämda avsikten att bilda en livsvarig gemenskap». Det är
ju inte tu tal om att detta är grundvalen för den kristna äktenskapssynen. Men hur skall denna avsikt kunna konstateras, om
man inte vill nöja sig med den vid vigseln obligatoriskt avgivna,
högtidliga försäkran~ Frågan är angelägen, eftersom den öppnade
dispensvägen faktiskt nödgar prästen att ställa den i varje enskilt
fall. Några situationer anges, där det skulle vara »uppenbart», att
nämnda avsikt icke föreligger. Ett sådant fall skall vara, att ena
kontrahenten har »ett flertal» skilsmässor bakom sig. Hur många
behövs~ Och hur skall prästen förvissa sig om att nu inte den
önskade avsikten föreligger~ År det över huvud riktigt, att prästen
skall granska kontrahenternas avsikter~ Kan han deU Man må än
så mycket framhålla, att prästen här icke uppträder som domare,
utan som värnare av den kyrkliga ordningen- kyrkans »trovär- 70
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
digheb, som det sades i debatten (biskop Nygren) – denna värntjänst förutsätter dock i det enskilda fallet, att han ev. kan bedöma
de vigselsökande såsom ovärdiga att få kyrklig helgd över sitt
äktenskap. Onekligen vore det lättare, om man blott hade att konstatera en föregående skilsmässa som hinder för kyrklig vigsel eller
kunde nöja sig med att hänvisa till prästens subjektiva samvetsreaktion. Men det är ju det man enligt kyrkomötet inte kan.
Nästa huvudpunkt gäller dispensärendets avgörande. »Genom att
avgörandet lägges i Kungl. Maj:ts hand vinnes att praxis kan bli
enhetlig utan att därför möjligheten att taga hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kringskäres.» En gammal vän av
den konstitutionella monarkien måste ju värmas i hjärtat av denna
tilltro till Kungl. Maj :ts förmåga att lösa invecklade personliga
problem. statskyrkaväsendets vänner får dessutom anledning att
fröjdas över ivern att hänskjuta internt kyrkliga frågor till statsmakten. F. ö. förutsättes för »enhetligheten» tydligen, att Kungl.
Maj:t alltid är densamme, vilket som bekant inte är fallet. I verkligheten skulle nog ritningarna visa sig föga hållfasta. Proceduren
skulle ju vara den, att den inför en vigsel negativt inställde prästen
i första hand framlägger saken för sin biskop. Denne har nu att
verkställa en noggrann undersökning. (Hur skall det gå tilln Kan
biskopen övertyga prästen om att vigseln inte sätter den kyrkliga
ordningen i fara, är ju ärendet jämförelsevis enkelt avvecklat. I
annat fall föreligger tvenne möjligheter. Antingen finner biskopen,
att prästens betänkligheter är sakligt grundade och tillstyrker
dispens hos Kungl. Maj :t. Man får väl räkna med att Kungl. Maj :t,
som saknar möjligheter till eget bedömande, följer biskopen och
beviljar dispensen. Eller också anser biskopen betänkligheterna
sakna grund men lyckas härom icke övertyga den vigselvägrande
prästen. Ärendet går alltså till Kungl. Maj :t med biskopens avstyrkande. Förmodligen följer Kungl. Maj:t även härvid biskopen,
i vilket fall just den situation kan inträda, som man sökt undvika, nämligen åtal för tjänstefel. Man kan då fråga sig, varför
inte saken lika gärna kunde helt få handläggas av biskopen, helst
pastoralt och under hand. Den enhetliga praxis för hela riket blir
ju ändå en chimär, om Kungl. Maj:t blir beroende av biskopens
ställningstagande, vilket han ju nära nog med nödvändighet blir
i ärenden av detta pastorala slag.
Mot denna bakgrund är det måhända begripligt, om en eller
annan undrat, huruvida kyrkolagsutskottet och kyrkomötet menat
fullt allvar med den föreslagna proceduren. Har man haft den bak- 71
J ohn Cullberg
tanken, att denna drar så långt ut på tiden, att kontrahenterna för
länge sedan hunnit gifta sig på ena eller andra sättet, när Kungl.
Maj:t omsider skall träffa sitt avgörande~ Därmed kan hela den
besvärliga frågan avskrivas utan buller. Men vore det inte då renhårigare att t. ex. föreskriva, att vigsel skall uppskjutas låt oss säga
tre månader, om präst anser den strida mot kyrklig ordning~!
Nu skall inte vare sig kyrkolagsutskottet eller kyrkomötet lastas
för ett så besynnerligt förslag till lösning av ett intrikat problem.
Saken torde nämligen vara den, att problemet, så som det här ställts,
icke blott är svårlöst utan olösligt, så länge bandet mellan stat
och kyrka består. Det lär nämligen vara ofrånkomligt, att prästen
som en statens ämbetsman är skyldig att fullgöra de uppgifter, som
i denna egenskap åligger honom. Om kyrkan sedan måste konstatera, att staten på en eller annan punkt pdncipiellt representerar
ett system, som ligger i konflikt med kyrkans lära och innersta
väsen, går det näppeligen att hanka sig fram dispensvägen; så-
dana konflikter utgör ett symptom på att bandet mellan stat och
kyrka är moget för upplösning.
Så mycket angelägnare är det att undersöka, om den ifrågavarande konflikten är av den konstitutiva art, som ofta förutsättes.
Trots att problemet är så gammalt och återkommit i så mångfaldiga sammanhang- i och utanför kyrkomötet- måste jag personligen anse, att den bakomliggande prästerliga samvetskonflikten i hög grad är framsuggererad. Detta under den förutsättningen,
att prästen icke av dogmatiska eller biblicistiska skäl över huvud
anser ett omgifte efter skilsmässa vara kristet otillåtligt. Där så
är fallet måste prästen givetvis reagera lika starkt mot kyrklig
vigsel av frånskilda som mot att med vigsel sanktionera ett tvegifte. Från dessa utgångspunkter borde kyrkan kräva, att kyrklig
vigsel principiellt skulle reserveras för förstagångsvigslar eller
orogiften i fall, där ett föregående äktenskap upplösts genom döden.
Detta vore fullt konsekvent – jämför den romerska och anglikanska kyrkan. Men så har ju inte kyrkomötet velat se saken.
En icke oviktig fråga är, hur prästerna i gemen ställer sig till
denna angelägenhet. Någon undersökning av den prästerliga opinionen har här veterligen icke företagits. Då en av det senaste
kyrkomötets motionärer (lagman Gunnar Nilsson) anger, att »av
alla tecken att döma bortåt hälften av rikets präster» befinner
sig i verklig samvetsnöd inför tvånget att viga frånskilda, kan
72
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
man undra, varifrån denna uppgift egentligen härstammar. För
mitt eget stifts vidkommande kan jag ge det besked, som framgår
av ämbetsberättelserna till senaste prästmötet. Frågan om präst
bör befrias från skyldigheten att viga frånskilda bejakas endast
av inemot 19 %, ofta med stor tvekan och reservation. Ingen tendens i fråga om olika åldersgrupper kan spåras, ej heller beträffande den i andra avseenden framträdande samvetsgrannheten i
personlig ställning och tjänsteutövning. Det ojämförligt största
antalet står otvivelaktigt bakom den unge kyrkoherde, som deklarerar: »Ett Guds ord behöver också de frånskilda. Pastor kan ej
heller alltid känna orsaken till skilsmässa.» En av de yngre prästerna meddelar, att han under studenttiden varit med om att petitionera om lagändring, men att den senare vunna erfarenheten
korrigerat honom.
Huvudfrågan gäller emellertid den kyrkliga vigselns faktiska
innebörd. Enligt min mening betyder den, förutom att en ingången
förbindelse därmed får social rättsverkan, en allvarlig erinran om
den kristna synen på äktenskapet såsom livsvaraktigt. Detta förkunnelsemoment kommer kraftigt till uttryck i vigselritualet och
bör ytterligare understrykas i vigseltalet. Lyckligtvis betyder den
däremot icke, att prästen garanterar de bakomliggande avsikternas
fullgodhet. Att ställas inför ett sådant anspråk vore verkligen den
största olyckan för präster med känsliga samveten.
Men de eklatanta, »uppenbara» fallen med kontrahenter, i vilkas
levnadsvanor det ingår att vart tredje år tåga uppför kyrkgången
med tärnor och marskalkar och Jeg elsker dig och hela den övriga
rekvisitan, förvissade om att en tjänstvillig präst står vid altaret
och utdelar kyrkans välsignelse över spektaklet! Det är väl närmast den situationen, som föresvävar en kyrkomötestalare (prof.
Bring), då han protesterar mot att den kyrkliga ceremonien utnyttjas för att »Sprida glans» kring en vigsel, som bryter mot kyrkans
förkunnelse. Emellertid behövs varken utredning eller lagändring
för att komma tillrätta med missförhållanden av detta slag. Låt
oss minnas, att »kyrklig vigsel» inte alls är detsamma som >>kyrkbröllop». Ingen lag hindrar prästen att förklara, att det vid visst
tillfälle inte passar med inramningen i kyrkorummet- som bekant
är det pastor, som beslutar om kyrkans upplåtande. Det är härvid
mindre fråga om en kyrklig ordningsfråga än om en kyrklig stilfråga. I prästgårdens vigselrum kan prästen- utan att syssla med
domar över det förgångna – få ett osökt tillfälle att i ett själavårdande tal erinra om vad äktenskapet kräver av vilja till trohet
73
John Cullberg
och inbördes förlåtelse. Om kontrahenterna även under dessa förutsättningar vidhåller sina önskningar om kyrklig vigsel, kan man i
varje fall inte gärna påstå, att det blir dissonans mellan kyrkans
handlande och hennes förkunnelse. Kanske föredrar vederbörande
den mindre närgångna akten inför borgmästaren eller landsfiskalen. F. ö. är det inte alls uteslutet, att kyrkans förkunnelse tillfullo kan komma till sin rätt även vid en eljest tvivelaktig kyrkvigsel. Jag erinrar om Harry Blombergs skildring i »Paradisets
port» av det groteska bröllopet i Stockholms storkyrka mellan
»Fimpen» och »Kroppkakan» med Gamla stans undre värld som
brudfölje – det lär finnas verklighetsunderlag. Pastor Broms håller ett vigseltal, som lyfter valven och kommer diakonissan i bänken att »känna sig omsluten av en oerhörd verklighet som sträckte
sig genom liv och död, tid och evighet; hela universum fick gestalt
av en Människoson med utsträckta armar. Aldrig förr hade hon
upplevt kyrkan som under dessa minuter.»- Men var den vigseln
i samklang med »kyrklig ordning»7
över huvud tycks man ibland glömma bort, att kyrkans förkunnelse vid vigseln liksom i andra fall inte är beroende av deras
kvalifikationer eller avsikter, till vilka den riktas. Dessvärre förhåller det sig nog så, att »samvetsbetänkligheterna» stundom bottnar i ett farisesinne, som alltid har lika svårt att verkligen göra
allvar av evangeliets adress till publikaner och syndare. Man vill
åtminstone ha någon garanti, att publikanen och syndaren ångrat
sig! En sådan attityd är för kyrkan oändligt mycket farligare än
en eller annan chockerande kyrkvigsel. Propagandan för en fördjupad äktenskapsmoral är förvisso angelägen; den blir angelägnare med var dag som går. Men den skall sätta in på andra punkter, där man faktiskt har utsikt att komma åt det onda i dess rot.
En demonstrativ vigselvägran torde härvid vara tämligen verkningslös.-
Nu har alltså kyrkomötet begärt en utredning i frågan »med
beaktande av vad utskottet anfört». Jag hoppas, att jag här lyckats
göra klart, varför jag i debatten påyrkade, att de citerade orden
skulle utgå och utredningen göras helt förutsättningslös. En sådan
må gärna komma till stånd. Det vore önskvärt, om den ville allvarligt syssla med problemet om samvetenas upplysning.
74
am * st*
OCH »KYRI(LIG ORDNING»
Av biskop JOHN CULLBERG
EN AV de mest segslitna frågorna vid förra höstens kyrkomöte
gällde villkoren för vigsel inom Svenska kyrkan. Saken hade varit
föremål för vidlyftiga debatter även vid kyrkomötet 1951 och därvid överlämnats till det nyinrättade organ, som kallas kyrkomötets
utredningsnämnd. Denna nämnd hade nu framlagt ett betänkande,
vilket jämte några motioner ånyo aktualiserade frågan. Kyrkolagsutskottet, som fått på sin lott att ytterligare förbereda ärendet,
lyckades omsider nå enighet om ett förslag, som efter bortåt fem
timmars debatt antogs av kyrkomötet.
Då ärendet principiellt har betydande räckvidd och även väckte
stor uppmärksamhet i pressen, kan det vara anledning att något
skärskåda dess innebörd. Den som skriver dessa rader hade för
avsikt att i debatten framföra vissa mot den förhärskande meningen en smula kätterska synpunkter på saken. Trots att han begärde ordet redan före debattens början, kom han så långt ned på
talarlistan, att han ansåg varje utförlighet meningslös. Kätterierna
må emellertid nedan få komma till tals.
Till en början torde en återblick vara på sin plats. Frågan är
gammal, på sätt och vis lika gammal som kyrkomötet självt –
redan 1868 var den på tapeten. Ny aktualitet fick den 1915, då
kyrkomötet hade att ta ställning till den nya äktenskapslagen, i
den mån denna skulle få kyrkolags karaktär. I giftermålsbalkens
4 kap. 3 § stadgas vigselskyldighet för »präst i församling, av
vilken endera [av kontrahenterna] är medlem». stark tveksamhet
gjorde sig gällande inom kyrkomötet, enär man ansåg, att denna
generella vigselplikt kunde få för kyrkan ödesdigra konsekvenser,
särskilt då det var fråga om vigsel av frånskilda. Emellertid för- 65
)l . ’. ’ ’
John Cullberg
klarade föredragande departementschefen, statsrådet Hasselrot,
det vara otänkbart, att präst skulle genom åtal tvingas att förrätta
vigsel av frånskilda i strid mot sitt samvetes bud. Då kyrkomötet
biföll denna del av giftermålsbalken, tillfogades en hemställan,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder »för att kyrkans medverkan till äktenskaps avslutande icke måtte påfordras i de fall,
där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle lida därpå».
Denna hemställan föranledde dock icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Sedan dess har frågan vid åtskilliga tillfällen dykt upp i kyrkomötet och även livligt debatterats i pressen liksom bland prästerna.
Icke minst har grupper inom den unga teologgenerationen visat
intresse för saken och påyrkat en lagändring, varigenom prästen
skulle befrias från den ovillkorliga vigselplikten. Så gott som helt
har betänkligheterna gällt kyrklig vigsel av frånskilda, och detta
är ju ingen tillfällighet. Man har kunnat peka på att sådan icke
förekommer i England; i Danmark och Norge har präst i dessa
fall rätt att vägra vigsel. Enligt kyrkans syn på äktenskapet är
ju detta principiellt livsvaraktigt. Även om man medger, att skilsmässa i vissa fall kan bli ofrånkomlig, kan det synas egendomligt
att genom kyrklig vigsel sanktionera ett nytt äktenskap, där en
av kontrahenterna kanske t. o. m. varit orsak till det förra äktenskapets upplösning. Härtill kommer den oerhörda stegringen i
fråga om skilsmässofrekvensen, varigenom hela institutionen satts
i gungning. Många har med utredningsnämnden gjort gällande, att
»kyrkan genom att giva religiös helgd åt förbindelser, som stått i
strid med den kristna äktenskapsuppfattningen, bidragit till den
fortskridande uppluckringen». Även den som anser detta påstående
vara tämligen tvivelaktigt måste medge, att här föreligger något,
som för vederbörande vigselförrättare kan bli till ett plågsamt
personligt problem.
situationen tillspetsades genom det riksbekanta »fallet Nordblom» 1951. Tvärtemot statsrådet Hasselrots uttalande 1915 föranstaltade JO åtal mot en präst, för att denne vägrat viga en frånskild. Rådhusrätten i Göteborg förklarade visserligen, att straffansvar icke bör påvila präst, som hyser samvetsbetänkligheter
med anledningav förefintligt, på svenska kyrkans bekännelse grundat vigselhinder och därför vägrar viga frånskild. Emellertid gick
målet till hovrätten, som ansåg att prästen förfarit felaktigt men
samtidigt förklarade, att felet »icke skäligen kunde tillräknas honom såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet». Då JO icke
66
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
fullföljde åtalet till högsta domstolen, föreligger dock intet slutgiltigt prejudikat, varför frågan om prästens rättsansvar vid vigselvägran alltjämt står öppen.
Utredningsnämndens betänkande utmynnade nu i ett alternativt
förslag sålunda, att Kungl. Maj:t antingen »måtte låta utreda
möjligheten av att inom gällande lagstiftnings ram vidtaga sådana
åtgärder, att präst icke riskerar åtal för en vägran att viga frånskild, som är motiverad av hans bundenhet vid kyrkans uppfattning», eller att sådan ändring av giftermålsbalken skulle företagas,
»att präst ej skall vara skyldig viga, därest någon av de trolovade
är frånskild och andre maken i ett tidigare äktenskap lever».
Till nämndens betänkande var fogad en reservation av rektor
Göransson i Kalmar. Denne avböjde helt det första ledet i nämndens
förslag med den riktiga anmärkningen, att man då måste i lagtext kunna fixera »kyrkans uppfattning» i dessa fall, vilket knappast är görligt. Vad det andra förslaget beträffar ville reservanten
skapa garantier mot missbruk av samvetsbetänkligheterna genom
att koppla in biskopen; endast under förutsättning av dennes medgivande skulle präst befrias från skyldigheten att viga frånskilda.
•
Detta var alltså utgångsläget, då frågan lades fram för 1953 års
kyrkomöte. Motionerna bragte föga nytt; i stort sett kan det sägas,
att de med avvisande av det första ledet i utredningsnämndens
förslag ville finna en stabilare form för prästens rätt att vägra
vigsel av frånskild, detta delvis i anslutning till rektor Göranssons
reservation. Nu fick det mäktiga kyrkolagsutskottet hand om saken. Debatten där synes ha varit både långvarig och spännande –
det gällde ju att om möjligt till samstämmighet förena de tämligen
. skiftande uppfattningar, som var representerade. Efter mycket
: kompromissande lyckades man också åstadkomma ett enhälligt
betänkande. Man ansluter sig till utredningsnämndens bestämning
av svenska kyrkans syn på äktenskapet såsom »till sitt väsen ett
livslångt förbund mellan man och kvinna, som i princip icke kan
upplösas», något som »likväl icke utesluter möjligheten av skilsmässa i vissa fall». Kyrkans uppgift är att såväl genom sin förkunnelse och undervisning som genom sitt handlande verka för att
denna syn på äktenskapets livsvarighet når så långt som möjligt.
Under sådana omständigheter kan det, menar man, icke vara riktigt, att prästen skall vara skyldig att medverka vid äktenskapets
67
·’
John Cullberg
ingående, även om därmed kyrkans syn på äktenskapet skulle
kränkas. A andra sidan går det icke att i lagtext fixera de fall, som
det här gäller – en föregående skilsmässa är ju icke i och för sig
ur kyrkans synpunkt ett vigselhinder, utan situationen måste bedömas från fall till fall. Emellertid kan man icke utan att hamna
i rena godtycket överlämna bedömandet åt den enskilde prästens
samvetsreaktion. Utgångspunkten måste vara »nödvändigheten av
att samstämmighet råder mellan kyrkans handlande och hennes
förkunnelse eller med andra ord hänsynen till kyrklig ordning».
Med denna utgångspunkt, som i själva verket griper tillbaka på
l{yrkomötets uttalande 1915 (i debatten upplystes, att något liknande sagts redan 1903), diskuterar och förkastar utskottet en rad
aktuella förslag till en lösning av problemet. Det enda verkliga
alternativet till dispensvägen, det obligatoriska civiläktenskapet,
avvisas med den motiveringen, att kyrkans tillfällen att förkunna
sin uppfattning om äktenskapet därmed skulle minskas; dessutom
komme för kyrkans del problemet tillbaka, då det gällde att utforma regler för utdelande av den kyrkliga välsignelsen. Aterstår
att finna en godtagbar form för dispens. Mot den även motionsvis
framförda tanken på hänskjutande av frågan till biskoparna anföres, att man därmed inte har någon garanti för enhetlig praxis
för hela riket. En överenskommelse mellan biskoparna om enhetliga linjer är ju tänkbar; en sådan är dock icke bindande för prästerskapet. Så framföres den ide, som skulle få tjänstgöra som
Columbi ägg: Kungl. Maj:t skulle efter biskopens hörande äga att
meddela präst dispens från skyldigheten att viga i fall då användande av kyrklig vigsel skulle »strida mot kyrklig ordning». Med
detta begrepp anser man sig ha vunnit den eftersträvade objektiva normen, som skall rädda från subjektivt godtycke. Men vad
menas med »kyrklig ordning» i detta falU Jo, »att båda kontrahenterna har den bestämda avsikten att bilda en livsvarig gemenskap». Detta angives uttryckligen vara »en förutsättning för att
kyrklig vigsel skall erhållas». Sådan vigsel bör alltså icke förekomma, om endera eller båda kontrahenterna »uppenbart» icke
har denna avsikt. Indicium härpå kan vara »ett flertal» tidigare
skilsmässor, men också syftet att legalisera ett barn eller vinna
medborgarskap – med tanke på snar skilsmässa, sedan avsikten
vunnits. I praktiken finge dispensrätten betydelse främst i fråga
om sådan vigsel av frånskilda, där omständigheterna tyder på avvikande från kyrklig ordning.
Utskottet menar sig härmed ha undgått de blindskär, varpå tidi- 68
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
gare förslag strandat. »Genom att avgörandet lägges i Kungl.
Maj:ts hand vinnes nämligen att praxis kan bli enhetlig utan att
därför möjligheten att taga hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet kringskäres.» Tillvägagångssättet skulle bli, att
präst som anser vigsel böra vägras hänvänder sig till biskopen
och att därefter, om verkliga skäl befinnes föreligga, dispensansö-
kan ingives till Kungl. Maj:t. Man får väl förutsätta, att detta
kan bli fallet, även om biskopen skulle avstyrka. De som kan hysa
oro för att biskoparna och Kungl. Maj:t skulle överhopas med
dispensärenden lugnas med att antalet sådana fall förväntas bli
mycket begränsat. Betänkandet utmynnar i hemställan, att Kungl.
Maj:t ville låta närmare utreda saken »med beaktande av vad utskottet anfört».
Kring detta förslag var det alltså, som en myckenhet teologisk
och juridisk lärdom cirklade i kyrkomötesdebatten. Därest kyrkomötesförordningen medgett yttranderätt för minderåriga hade man
måhända fått uppleva en effektfull repris på sagan om kejsarens
nya kläder. Så skedde icke, varför kyrkomötet biföll utskottets
hemställan.
*
Med all reverens för den i kyrkolagsutskottet hopade kunnigheten, klokheten och erfarenheten ligger det nära till hands att inför
det refererade aktstycket erinra sig ordet om berget som födde en
råtta.
I rättvisans namn skall emellertid erkännas, att såväl förarbetena som själva debatten i det senaste kyrkomötet på flera punkter
fört frågan ett gott stycke framåt. För det första har det klart
sagts ifrån, att det lättvindiga talet om obligatoriskt civiläktenskap
som ultima ratio ur kyrkans synpunkt måste tystna. Därmed skulle
ju inte alls det intrikata samvetsproblemet lösas. Ty detta ligger
ju inte i frågan om befrielse från åtalsrisk, utan däri, att prästen
måste ta ställning till ett vigselpars »värdighet» att få kyrkans
:sanktion över sitt äktenskap, och den situationen kan ju återkomma, om man skulle begära kyrklig välsignelse ovanpå den
civila akten. För det andra har man avstått från varje diskriminering av frånskildas omgifte över huvud. Denna diskriminering går
tillbaka på antingen en romaniserande tolkning av äktenskapet
som ett sakrament eller en biblicism, som låter Skriftens bokstav
skymma dess ande. Det förtjänar antecknas, att problemet icke
6- 543442 Svensk Tidskrift 1954 69
i,.
l
J olm Cullberg
från något håll i kyrkomötet angreps ur dessa synpunkter. För
det tredje klarlades, att ett ev. dispenserande icke kan begränsas
till tveksamhet inför vigsel av frånskilda. Även om dessa fall i
praktiken skulle få stor betydelse, kan samma svårighet i princip föreligga vid förstagångsvigslar. Denna insikt är viktig. Ingen
lär nämligen kunna förneka, att en präst som ställes inför tvånget
att t. ex. sammanviga en sonterrör och en prostituerad- underförstått: vi vill ha vår näring borgerligt underlättad – måste förnimma avståndet från den kristna äktenskapsuppfattningen minst
lika starkt som när det gäller omgifte av en frånskild, även om
denne förorsakat en tidigare äktenskaplig katastrof. Den särställning, som skilsmässafallen fått i den tidigare debatten, kan man
visserligen förstå på grund av föreliggande, redan antydda omständigheter, men man kan omöjligt principiellt motivera den.
slutligen skall tacksamt noteras, att hänsynen till den enskilde
prästens samvetsbetänkligheter icke längre är den enda och avgö-
rande synpunkten. Om så vore fallet, skulle prästerna i denna
situation jämställas med de s. k. samvetsömma värnpliktsvägrarna,
vilkas samvetsroaktion skall konstateras men där man icke kräver
någon objektiv motivering.
Mot bakgrund av denna klarnade frågeställning ter sig emellertid kyrkomötets egen linje så mycket torftigare. Saken torde nämligen vara den, att hela dispensförfarandet förutsätter, att utgångspunkten hålles oklar och svävande.
Låt oss först skärskåda grundsatsen, att dispens må beviljas, då
kyrklig vigsel skulle strida mot »kyrklig ordning». Som vi såg,
skulle denna ordning visa sig däri, att »båda kontrahenterna har
den bestämda avsikten att bilda en livsvarig gemenskap». Det är
ju inte tu tal om att detta är grundvalen för den kristna äktenskapssynen. Men hur skall denna avsikt kunna konstateras, om
man inte vill nöja sig med den vid vigseln obligatoriskt avgivna,
högtidliga försäkran~ Frågan är angelägen, eftersom den öppnade
dispensvägen faktiskt nödgar prästen att ställa den i varje enskilt
fall. Några situationer anges, där det skulle vara »uppenbart», att
nämnda avsikt icke föreligger. Ett sådant fall skall vara, att ena
kontrahenten har »ett flertal» skilsmässor bakom sig. Hur många
behövs~ Och hur skall prästen förvissa sig om att nu inte den
önskade avsikten föreligger~ År det över huvud riktigt, att prästen
skall granska kontrahenternas avsikter~ Kan han deU Man må än
så mycket framhålla, att prästen här icke uppträder som domare,
utan som värnare av den kyrkliga ordningen- kyrkans »trovär- 70
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
digheb, som det sades i debatten (biskop Nygren) – denna värntjänst förutsätter dock i det enskilda fallet, att han ev. kan bedöma
de vigselsökande såsom ovärdiga att få kyrklig helgd över sitt
äktenskap. Onekligen vore det lättare, om man blott hade att konstatera en föregående skilsmässa som hinder för kyrklig vigsel eller
kunde nöja sig med att hänvisa till prästens subjektiva samvetsreaktion. Men det är ju det man enligt kyrkomötet inte kan.
Nästa huvudpunkt gäller dispensärendets avgörande. »Genom att
avgörandet lägges i Kungl. Maj:ts hand vinnes att praxis kan bli
enhetlig utan att därför möjligheten att taga hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kringskäres.» En gammal vän av
den konstitutionella monarkien måste ju värmas i hjärtat av denna
tilltro till Kungl. Maj :ts förmåga att lösa invecklade personliga
problem. statskyrkaväsendets vänner får dessutom anledning att
fröjdas över ivern att hänskjuta internt kyrkliga frågor till statsmakten. F. ö. förutsättes för »enhetligheten» tydligen, att Kungl.
Maj:t alltid är densamme, vilket som bekant inte är fallet. I verkligheten skulle nog ritningarna visa sig föga hållfasta. Proceduren
skulle ju vara den, att den inför en vigsel negativt inställde prästen
i första hand framlägger saken för sin biskop. Denne har nu att
verkställa en noggrann undersökning. (Hur skall det gå tilln Kan
biskopen övertyga prästen om att vigseln inte sätter den kyrkliga
ordningen i fara, är ju ärendet jämförelsevis enkelt avvecklat. I
annat fall föreligger tvenne möjligheter. Antingen finner biskopen,
att prästens betänkligheter är sakligt grundade och tillstyrker
dispens hos Kungl. Maj :t. Man får väl räkna med att Kungl. Maj :t,
som saknar möjligheter till eget bedömande, följer biskopen och
beviljar dispensen. Eller också anser biskopen betänkligheterna
sakna grund men lyckas härom icke övertyga den vigselvägrande
prästen. Ärendet går alltså till Kungl. Maj :t med biskopens avstyrkande. Förmodligen följer Kungl. Maj:t även härvid biskopen,
i vilket fall just den situation kan inträda, som man sökt undvika, nämligen åtal för tjänstefel. Man kan då fråga sig, varför
inte saken lika gärna kunde helt få handläggas av biskopen, helst
pastoralt och under hand. Den enhetliga praxis för hela riket blir
ju ändå en chimär, om Kungl. Maj:t blir beroende av biskopens
ställningstagande, vilket han ju nära nog med nödvändighet blir
i ärenden av detta pastorala slag.
Mot denna bakgrund är det måhända begripligt, om en eller
annan undrat, huruvida kyrkolagsutskottet och kyrkomötet menat
fullt allvar med den föreslagna proceduren. Har man haft den bak- 71
J ohn Cullberg
tanken, att denna drar så långt ut på tiden, att kontrahenterna för
länge sedan hunnit gifta sig på ena eller andra sättet, när Kungl.
Maj:t omsider skall träffa sitt avgörande~ Därmed kan hela den
besvärliga frågan avskrivas utan buller. Men vore det inte då renhårigare att t. ex. föreskriva, att vigsel skall uppskjutas låt oss säga
tre månader, om präst anser den strida mot kyrklig ordning~!
Nu skall inte vare sig kyrkolagsutskottet eller kyrkomötet lastas
för ett så besynnerligt förslag till lösning av ett intrikat problem.
Saken torde nämligen vara den, att problemet, så som det här ställts,
icke blott är svårlöst utan olösligt, så länge bandet mellan stat
och kyrka består. Det lär nämligen vara ofrånkomligt, att prästen
som en statens ämbetsman är skyldig att fullgöra de uppgifter, som
i denna egenskap åligger honom. Om kyrkan sedan måste konstatera, att staten på en eller annan punkt pdncipiellt representerar
ett system, som ligger i konflikt med kyrkans lära och innersta
väsen, går det näppeligen att hanka sig fram dispensvägen; så-
dana konflikter utgör ett symptom på att bandet mellan stat och
kyrka är moget för upplösning.
Så mycket angelägnare är det att undersöka, om den ifrågavarande konflikten är av den konstitutiva art, som ofta förutsättes.
Trots att problemet är så gammalt och återkommit i så mångfaldiga sammanhang- i och utanför kyrkomötet- måste jag personligen anse, att den bakomliggande prästerliga samvetskonflikten i hög grad är framsuggererad. Detta under den förutsättningen,
att prästen icke av dogmatiska eller biblicistiska skäl över huvud
anser ett omgifte efter skilsmässa vara kristet otillåtligt. Där så
är fallet måste prästen givetvis reagera lika starkt mot kyrklig
vigsel av frånskilda som mot att med vigsel sanktionera ett tvegifte. Från dessa utgångspunkter borde kyrkan kräva, att kyrklig
vigsel principiellt skulle reserveras för förstagångsvigslar eller
orogiften i fall, där ett föregående äktenskap upplösts genom döden.
Detta vore fullt konsekvent – jämför den romerska och anglikanska kyrkan. Men så har ju inte kyrkomötet velat se saken.
En icke oviktig fråga är, hur prästerna i gemen ställer sig till
denna angelägenhet. Någon undersökning av den prästerliga opinionen har här veterligen icke företagits. Då en av det senaste
kyrkomötets motionärer (lagman Gunnar Nilsson) anger, att »av
alla tecken att döma bortåt hälften av rikets präster» befinner
sig i verklig samvetsnöd inför tvånget att viga frånskilda, kan
72
Kyrklig vigsel och »kyrklig ordning»
man undra, varifrån denna uppgift egentligen härstammar. För
mitt eget stifts vidkommande kan jag ge det besked, som framgår
av ämbetsberättelserna till senaste prästmötet. Frågan om präst
bör befrias från skyldigheten att viga frånskilda bejakas endast
av inemot 19 %, ofta med stor tvekan och reservation. Ingen tendens i fråga om olika åldersgrupper kan spåras, ej heller beträffande den i andra avseenden framträdande samvetsgrannheten i
personlig ställning och tjänsteutövning. Det ojämförligt största
antalet står otvivelaktigt bakom den unge kyrkoherde, som deklarerar: »Ett Guds ord behöver också de frånskilda. Pastor kan ej
heller alltid känna orsaken till skilsmässa.» En av de yngre prästerna meddelar, att han under studenttiden varit med om att petitionera om lagändring, men att den senare vunna erfarenheten
korrigerat honom.
Huvudfrågan gäller emellertid den kyrkliga vigselns faktiska
innebörd. Enligt min mening betyder den, förutom att en ingången
förbindelse därmed får social rättsverkan, en allvarlig erinran om
den kristna synen på äktenskapet såsom livsvaraktigt. Detta förkunnelsemoment kommer kraftigt till uttryck i vigselritualet och
bör ytterligare understrykas i vigseltalet. Lyckligtvis betyder den
däremot icke, att prästen garanterar de bakomliggande avsikternas
fullgodhet. Att ställas inför ett sådant anspråk vore verkligen den
största olyckan för präster med känsliga samveten.
Men de eklatanta, »uppenbara» fallen med kontrahenter, i vilkas
levnadsvanor det ingår att vart tredje år tåga uppför kyrkgången
med tärnor och marskalkar och Jeg elsker dig och hela den övriga
rekvisitan, förvissade om att en tjänstvillig präst står vid altaret
och utdelar kyrkans välsignelse över spektaklet! Det är väl närmast den situationen, som föresvävar en kyrkomötestalare (prof.
Bring), då han protesterar mot att den kyrkliga ceremonien utnyttjas för att »Sprida glans» kring en vigsel, som bryter mot kyrkans
förkunnelse. Emellertid behövs varken utredning eller lagändring
för att komma tillrätta med missförhållanden av detta slag. Låt
oss minnas, att »kyrklig vigsel» inte alls är detsamma som >>kyrkbröllop». Ingen lag hindrar prästen att förklara, att det vid visst
tillfälle inte passar med inramningen i kyrkorummet- som bekant
är det pastor, som beslutar om kyrkans upplåtande. Det är härvid
mindre fråga om en kyrklig ordningsfråga än om en kyrklig stilfråga. I prästgårdens vigselrum kan prästen- utan att syssla med
domar över det förgångna – få ett osökt tillfälle att i ett själavårdande tal erinra om vad äktenskapet kräver av vilja till trohet
73
John Cullberg
och inbördes förlåtelse. Om kontrahenterna även under dessa förutsättningar vidhåller sina önskningar om kyrklig vigsel, kan man i
varje fall inte gärna påstå, att det blir dissonans mellan kyrkans
handlande och hennes förkunnelse. Kanske föredrar vederbörande
den mindre närgångna akten inför borgmästaren eller landsfiskalen. F. ö. är det inte alls uteslutet, att kyrkans förkunnelse tillfullo kan komma till sin rätt även vid en eljest tvivelaktig kyrkvigsel. Jag erinrar om Harry Blombergs skildring i »Paradisets
port» av det groteska bröllopet i Stockholms storkyrka mellan
»Fimpen» och »Kroppkakan» med Gamla stans undre värld som
brudfölje – det lär finnas verklighetsunderlag. Pastor Broms håller ett vigseltal, som lyfter valven och kommer diakonissan i bänken att »känna sig omsluten av en oerhörd verklighet som sträckte
sig genom liv och död, tid och evighet; hela universum fick gestalt
av en Människoson med utsträckta armar. Aldrig förr hade hon
upplevt kyrkan som under dessa minuter.»- Men var den vigseln
i samklang med »kyrklig ordning»7
över huvud tycks man ibland glömma bort, att kyrkans förkunnelse vid vigseln liksom i andra fall inte är beroende av deras
kvalifikationer eller avsikter, till vilka den riktas. Dessvärre förhåller det sig nog så, att »samvetsbetänkligheterna» stundom bottnar i ett farisesinne, som alltid har lika svårt att verkligen göra
allvar av evangeliets adress till publikaner och syndare. Man vill
åtminstone ha någon garanti, att publikanen och syndaren ångrat
sig! En sådan attityd är för kyrkan oändligt mycket farligare än
en eller annan chockerande kyrkvigsel. Propagandan för en fördjupad äktenskapsmoral är förvisso angelägen; den blir angelägnare med var dag som går. Men den skall sätta in på andra punkter, där man faktiskt har utsikt att komma åt det onda i dess rot.
En demonstrativ vigselvägran torde härvid vara tämligen verkningslös.-
Nu har alltså kyrkomötet begärt en utredning i frågan »med
beaktande av vad utskottet anfört». Jag hoppas, att jag här lyckats
göra klart, varför jag i debatten påyrkade, att de citerade orden
skulle utgå och utredningen göras helt förutsättningslös. En sådan
må gärna komma till stånd. Det vore önskvärt, om den ville allvarligt syssla med problemet om samvetenas upplysning.
74
am * st*