Bör historieundervisningen i svenska skolor avnationaliseras
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BÖR HISTORIEUNDERVISNINGEN
I SVENSKA SKOLOR AVNATIONALISERAS?
Av lektor PER ANDREEN
FöR någon tid sedan höll professor Erik Lönnroth inför Göteborgs folkskollärarkår ett föredrag, som refererades i pressen, bl. a.
i GHT. Man torde kunna utgå från att denna tidning, som politiskt står professor Lönnroth nära, har gjort rättvisa åt hans framställning.
Talaren tryckte starkt på nödvändigheten av att överge »den
gamla historiesynen, den som är knuten till kungar och fältslag».
Denna historiesyn bygger på ett urval ur vår svenska historia,
som verkställts i medveten avsikt »att ingjuta fosterländskhet i
våra sinnen enligt gammaldags mening, skapa vördnad för konung och överhet, för kyrkan». Vår historia får icke betraktas
isolerad, framhöll professor Lönnroth, som i synnerhet tryckte på
det danska inflytandet under vissa perioder. Västkusten, där både
danska och norska händelser och traditioner sammanstråla, är
alltför bortskymd i »den kungliga svenska rikshistoriem, ansåg
professor Lönnroth. Forntidens och medeltidens historia kan lämpligen tagas som historisk geografi och sålunda betraktas »ur vardagens och inte ur hjältesagans perspektiv». Härigenom får man
»en sund grund till värderingar», när fråga blir, »om en kung
var en hjälte eller gangster, en biskop en vidsynt personlighet
eller en intrigant konjunkturpolitiker».
I princip tyckas de närvarande reservationslöst ha accepterat
talarens synpunkter. Från folkskolans granskningsnämnd intygades till yttermera visso, att man vid behandlingen av historieböcker just haft professor Lönnroths inställning till grund. Dock
hördes från bekymrade pedagoger en stilla undran, vad man egentligen skulle kunna prestera utöver torra miljöskildringar, sedan
»den moderna historieforskningen stuckit hål på den traditionella
uppfattningen av hjälten» och Grimbergs livfulla berättelser avfärdats som »behagligt fördummande».
Vad professor Lönnroth gav de västsvenska folkskollärarna, var
75
-’
{·
Per Andreen
i själva verket en pedagogisk sammanfattning av den weibullska
skolans doktriner, framställda såsom vetenskapens definitiva och
oangripliga domslut. Man igenkänner strävan att utplåna forn- och
medeltidens svenska rikshistoria, försöken att avklippa sambandet
mellan allmogens livsintressen och den svenska statstanken, benä-
genheten att uppfatta den svenska självständighetens förkämpar
under unionstiden som partigängare i tysk sold samt sist men icke
minst den negativa inställningen till stormaktstiden och dess anda.
I det antydda programmet för en reform av svensk historieundervisning urskiljer man en tendens att beröva historien dess
mänskliga innehåll genom att diskvalificera ledargestalterna och
reducera de personliga insatsernas betydelse. Historiografiska
»omvärderingar» skola pedagogiskt utnyttjas till att nedsätta de
inspirerande personligheterna. Vår ungdom skulle eljest kunna
bli bekajad med ideella hämningar, ägnade att motverka individens sunda utveckling. Man befinner sig sålunda helt i linje med
den radikalism, som vill utrota tanken på ett personligt ansvar
ur lagstiftning, rättskipning och uppfostran.
Nära förbunden med den radikala materialismen är antinationalismen. Böjelsen att göra sig till nationalist för andra folks räkning, helst på det egna folkets bekostnad, är en känd företeelse i
svensk radikalism. Denna strömning har påtagligen lokal förankring.
Svenskhetskänslan är lika levande i Skåne som i någon annan
del av Sverige. De bemödanden att framkalla irredentastamningar, som gjorts av enstaka fantaster, ha skåningarna tagit med
stillsam humor. Men det har sedan 1800-talets slut funnits en skanism, sammansatt av hembygdskänsla, aversion mot Stockholm
och kärlek till Köpenhamn, ett prodanskt frimureri med högkvarter i viss akademisk Lundamiljö. Här har antisvenskheten funnit
resonans, väl icke i politisk men i kulturell mening. Weibullianismen är det livskraftigaste skottet på denna stam. Dess känslainställning har spirat vidare och blommat särskilt i Göteborg.
Att en viss rivalitet gentemot Stockholm gör sig gällande i rikets
andra stad, är av flera skäl naturligt, liksom att sympatierna för
Norge och Danmark på västkusten framträda med särskild styrka.
Den kritiska sältan i göteborgstidningarnas angrepp mot byrå-
kratisk maktfullkomlighet är ett hälsotecken i vår politiska debatt.
Men självmedvetenhet och lokalpatriotism kunna slå över i egensinne och partikularism. Från de kritiska åren på 1940-talet föreligga talande vittnesbörd härom. Regeringspolitikens utformning
76
acz-·-
’ ..
Bör historieundervisningen i svenska skolor avnationaliseras’!
var i många fall ägnad att väcka oro och motstånd, så mycket
mera som motiven icke kunde klart framläggas. Om Torgny Segerstedt och hans anhängare hade utgått från den förutsättningen,
att Sveriges frihet och ära, svenska folkets intressen borde och
måste vara regeringens enda ledstjärnor, då skulle ur nationell
solidaritetssynpunkt ingen invändning ha kunnat riktas mot deras
framfärd. Men det betänkliga var, att man i stor utsträckning såg
på sitt fosterland med grannfolkens ögon. Därigenom riktade man
en stöt mot det svenska folkets sammanhållning och angav mönstret för den attityd av nationell självutplåning och personlig förhävelse, som under och efter permittenttrafikens år tog sig så
många pinsamma uttryck. Därigenom ingav man också danskar
och norrmän den föreställningen, att svenskar kunna smälta nästan vilka agitatoriska uttalanden som helst, riktade mot deras stat,
folk och nationella institutioner.
Det är svårt att icke varsebliva ett samband mellan professor
Lönnroths syn på vår historieundervisning och denna speciella
form av göteborgsk radikalism.
Naturligtvis låter det säga sig, att Sveriges historia icke får
framställas isolerad. Det sker icke heller nu. Men tydligen är det
professor Lönnroths mening, att den svenska rikshistorien skall
skjutas i bakgrunden. Till förmån för vad7 Kravet på en övergripande politisk synpunkt, en syntetisk princip gör sig dock
ofrånkomligen gällande, då historieforskningens resultat skola
omsättas i skolundervisning. Begreppet Norden tycks närmast
föresväva professor Lönnroth. Vad detta i praktiken skall innebära, synes han icke ha klargjort i det berörda föredraget, men
man kan ju tillåta sig att diskutera tillämpningen. Principen bör
t. ex. medföra, att det danska fälttåget 1520 och den svenska resningen 1521 icke längre betecknas som erövringskrig-befrielsekrig
utan som enhetskamp-separatiströrelse. En sådan »omvärdering» ligger i direkt förlängning av professor Lönnroths bekanta syn på unionstiden. Men på vad sätt vill han månne inordna Danmarks och
Norges nationella traditioner i den nordiska bilden~ Om Kristian
II skall upphöjas till förfäktare av Nordens enhet, bör rimligtvis
samma heder vederfaras Karl X Gustav, skall Gustav Vasa stämplas som avfälling från den nordiska tanken, bör F’redrik III:s
danska frihetskamp och uppbyggnadsarbete på samma sätt diskvalificeras. Sverige-Norges nordiska mellanhavanden på 1800-
talet måste skildras så, att den svenska politiken framstår som
nordisk till sin tendens, den norska som antinordisk. Det skulle
77
-~·.
, ..,..
·(·
Per Andreen
onekligen vara kuriöst att få se danska och norska läroböcker,
skrivna enligt detta schema.
I själva verket drömmer professor Lönnroth knappast om en
historieundervisning konsekvent behärskad av den historiska chimären Norden. Hans syfte är i stort sett negativt. Det är fråga om
att ersätta lojaliteten mot Sverige och uppskattningen av svensk
egenart med en diffus nordism, som snarast är en variant av dansk
och norsk nationalism. Svenska skolbarn skola tillägna sig grannfolkens statshistoriska betraktelsesätt, de skola lära sig, att förfäktarna av Sveriges självständighet och territoriella statsintressen ha haft orätt. Det är helt enkelt den svenska rikstraditionen,
det svenska nationella självmedvetandet, som man vill åt.
Intet studium, som har mänskligt kulturskapande till föremål,
kan bedrivas objektivt i den naturvetenskapliga empiriens mening,
således icke heller studiet av stats- och samhällslivet. En historiker, som har något av syntetisk ambition- och andra förtjäna
icke namnet – är alltid i viss mån subjektiv. Hans åsikter och
värderingar komma till uttryck i valet av synpunkter och forskningsobjekt, i uppfattningen av de personliga insatsernas, ideernas och de materiella faktorernas betydelse för händelseförloppet,
sist men icke minst i värderingen av de historiska produkter, som
för honom själv ha aktuellt intresse. Dessa satser innebära icke
ett försvar för godtycket utan tvärtom en påminnelse om historieforskarens plikt att nalkas sitt stoff med ödmjukhet. Endast den
som är medveten om sin subjektivitet och ständigt håller denna
för ögonen, kan närma sig den opartiskhet, som består i trohet mot
källornas vittnesbörd och bedömande av företeelser och personer
utifrån deras egna förutsättningar.
Den weibullska skolan, som vars förnämste aktive företrädare
professor Erik Lönnroth numera kan betraktas, har tagit till uppgift att skingra historiografisk mytbildning, att avlägsna falsk
förgyllning från nationella hjältegestalter, att slå hål på en traditionellt-romantisk uppfattning av Sveriges historia. I princip äro
dessa strävanden självfallet lovvärda. Det finnes icke och har
knappast i vårt århundrade funnits någon riktning inom historieforskningen, som icke har erkänt nödvändigheten av att källkritikens sökarljus med full styrka får belysa varje ämne, som
upptages till vetenskaplig behandling. Men man har anledning
att vara på sin vakt mot en historisk skola, som bittida och
sent proklamerar dogmen om sin egen ofelbara objektivitet. Om
självkritik saknas, är risken stor för att källkritiken, den må i
78
————————–~—· –~—-~—–
’ ·.
Bör historieundervisningen i svenska skolor avnationaliseras?
teorien vara än så fulländad, begagnas för att pressa materialet,
så att slutsatserna skola stämma med vissa icke fullt medvetna, än
mindre redovisade värderingar.
Den weibullska historiesynen innefattar åskådningsmoment,
hämtade från olika håll. Man möter bl. a. positivismens uppfattning av personligheten såsom väsentligen en funktion av tidsmiljön samt marxismens härledande av det historiska skeendet ur
produktionsförhållandenas utveckling. Det politiska inslaget består, som nämnts, i en markerad ovilja mot rikshuvudstad och
rikstradition. Allt detta må så vara. Det hindrar icke, att den
skola, som med orätt anser sig själv vara särskilt kritisk, i sin
verksamhet har avsatt många värdefulla forskningsresultat. Men
då man nu reser krav på att svenska folkets uppfattning om fosterlandet, dess öden och historiska ledargestalter skall anpassas
efter antinationella fördomar, är det tid inlägga protest. Vårt
folks lugna utveckling och den mer än tusenåriga kontinuiteten i
vår historia ha skänkt oss den oskattbara förmånen, att vi kunna
betrakta omvärlden, utan att blicken skymmes av nationella hatkomplex. Vi ha intet skäl att förhäva oss över våra grannfolk,
vilkas nationella känslor till följd av historiska omständigheter
ha fått en större intensitet, icke heller böra vi genom en konstlad
uppodling av nationalmedvetandet söka efterlikna dem. Men väl
bör det för oss liksom för varje annat folk, som icke förlorat
viljan till självbestånd, vara ställt utom all fråga, att skolundervisningen i fäderneslandets historia skall utgå från en positiv värdering av de folkliga och personliga krafter, som under tidernas
lopp ha skapat, utvidgat, upprätthållit och försvarat riksbyggnaden.
19
I SVENSKA SKOLOR AVNATIONALISERAS?
Av lektor PER ANDREEN
FöR någon tid sedan höll professor Erik Lönnroth inför Göteborgs folkskollärarkår ett föredrag, som refererades i pressen, bl. a.
i GHT. Man torde kunna utgå från att denna tidning, som politiskt står professor Lönnroth nära, har gjort rättvisa åt hans framställning.
Talaren tryckte starkt på nödvändigheten av att överge »den
gamla historiesynen, den som är knuten till kungar och fältslag».
Denna historiesyn bygger på ett urval ur vår svenska historia,
som verkställts i medveten avsikt »att ingjuta fosterländskhet i
våra sinnen enligt gammaldags mening, skapa vördnad för konung och överhet, för kyrkan». Vår historia får icke betraktas
isolerad, framhöll professor Lönnroth, som i synnerhet tryckte på
det danska inflytandet under vissa perioder. Västkusten, där både
danska och norska händelser och traditioner sammanstråla, är
alltför bortskymd i »den kungliga svenska rikshistoriem, ansåg
professor Lönnroth. Forntidens och medeltidens historia kan lämpligen tagas som historisk geografi och sålunda betraktas »ur vardagens och inte ur hjältesagans perspektiv». Härigenom får man
»en sund grund till värderingar», när fråga blir, »om en kung
var en hjälte eller gangster, en biskop en vidsynt personlighet
eller en intrigant konjunkturpolitiker».
I princip tyckas de närvarande reservationslöst ha accepterat
talarens synpunkter. Från folkskolans granskningsnämnd intygades till yttermera visso, att man vid behandlingen av historieböcker just haft professor Lönnroths inställning till grund. Dock
hördes från bekymrade pedagoger en stilla undran, vad man egentligen skulle kunna prestera utöver torra miljöskildringar, sedan
»den moderna historieforskningen stuckit hål på den traditionella
uppfattningen av hjälten» och Grimbergs livfulla berättelser avfärdats som »behagligt fördummande».
Vad professor Lönnroth gav de västsvenska folkskollärarna, var
75
-’
{·
Per Andreen
i själva verket en pedagogisk sammanfattning av den weibullska
skolans doktriner, framställda såsom vetenskapens definitiva och
oangripliga domslut. Man igenkänner strävan att utplåna forn- och
medeltidens svenska rikshistoria, försöken att avklippa sambandet
mellan allmogens livsintressen och den svenska statstanken, benä-
genheten att uppfatta den svenska självständighetens förkämpar
under unionstiden som partigängare i tysk sold samt sist men icke
minst den negativa inställningen till stormaktstiden och dess anda.
I det antydda programmet för en reform av svensk historieundervisning urskiljer man en tendens att beröva historien dess
mänskliga innehåll genom att diskvalificera ledargestalterna och
reducera de personliga insatsernas betydelse. Historiografiska
»omvärderingar» skola pedagogiskt utnyttjas till att nedsätta de
inspirerande personligheterna. Vår ungdom skulle eljest kunna
bli bekajad med ideella hämningar, ägnade att motverka individens sunda utveckling. Man befinner sig sålunda helt i linje med
den radikalism, som vill utrota tanken på ett personligt ansvar
ur lagstiftning, rättskipning och uppfostran.
Nära förbunden med den radikala materialismen är antinationalismen. Böjelsen att göra sig till nationalist för andra folks räkning, helst på det egna folkets bekostnad, är en känd företeelse i
svensk radikalism. Denna strömning har påtagligen lokal förankring.
Svenskhetskänslan är lika levande i Skåne som i någon annan
del av Sverige. De bemödanden att framkalla irredentastamningar, som gjorts av enstaka fantaster, ha skåningarna tagit med
stillsam humor. Men det har sedan 1800-talets slut funnits en skanism, sammansatt av hembygdskänsla, aversion mot Stockholm
och kärlek till Köpenhamn, ett prodanskt frimureri med högkvarter i viss akademisk Lundamiljö. Här har antisvenskheten funnit
resonans, väl icke i politisk men i kulturell mening. Weibullianismen är det livskraftigaste skottet på denna stam. Dess känslainställning har spirat vidare och blommat särskilt i Göteborg.
Att en viss rivalitet gentemot Stockholm gör sig gällande i rikets
andra stad, är av flera skäl naturligt, liksom att sympatierna för
Norge och Danmark på västkusten framträda med särskild styrka.
Den kritiska sältan i göteborgstidningarnas angrepp mot byrå-
kratisk maktfullkomlighet är ett hälsotecken i vår politiska debatt.
Men självmedvetenhet och lokalpatriotism kunna slå över i egensinne och partikularism. Från de kritiska åren på 1940-talet föreligga talande vittnesbörd härom. Regeringspolitikens utformning
76
acz-·-
’ ..
Bör historieundervisningen i svenska skolor avnationaliseras’!
var i många fall ägnad att väcka oro och motstånd, så mycket
mera som motiven icke kunde klart framläggas. Om Torgny Segerstedt och hans anhängare hade utgått från den förutsättningen,
att Sveriges frihet och ära, svenska folkets intressen borde och
måste vara regeringens enda ledstjärnor, då skulle ur nationell
solidaritetssynpunkt ingen invändning ha kunnat riktas mot deras
framfärd. Men det betänkliga var, att man i stor utsträckning såg
på sitt fosterland med grannfolkens ögon. Därigenom riktade man
en stöt mot det svenska folkets sammanhållning och angav mönstret för den attityd av nationell självutplåning och personlig förhävelse, som under och efter permittenttrafikens år tog sig så
många pinsamma uttryck. Därigenom ingav man också danskar
och norrmän den föreställningen, att svenskar kunna smälta nästan vilka agitatoriska uttalanden som helst, riktade mot deras stat,
folk och nationella institutioner.
Det är svårt att icke varsebliva ett samband mellan professor
Lönnroths syn på vår historieundervisning och denna speciella
form av göteborgsk radikalism.
Naturligtvis låter det säga sig, att Sveriges historia icke får
framställas isolerad. Det sker icke heller nu. Men tydligen är det
professor Lönnroths mening, att den svenska rikshistorien skall
skjutas i bakgrunden. Till förmån för vad7 Kravet på en övergripande politisk synpunkt, en syntetisk princip gör sig dock
ofrånkomligen gällande, då historieforskningens resultat skola
omsättas i skolundervisning. Begreppet Norden tycks närmast
föresväva professor Lönnroth. Vad detta i praktiken skall innebära, synes han icke ha klargjort i det berörda föredraget, men
man kan ju tillåta sig att diskutera tillämpningen. Principen bör
t. ex. medföra, att det danska fälttåget 1520 och den svenska resningen 1521 icke längre betecknas som erövringskrig-befrielsekrig
utan som enhetskamp-separatiströrelse. En sådan »omvärdering» ligger i direkt förlängning av professor Lönnroths bekanta syn på unionstiden. Men på vad sätt vill han månne inordna Danmarks och
Norges nationella traditioner i den nordiska bilden~ Om Kristian
II skall upphöjas till förfäktare av Nordens enhet, bör rimligtvis
samma heder vederfaras Karl X Gustav, skall Gustav Vasa stämplas som avfälling från den nordiska tanken, bör F’redrik III:s
danska frihetskamp och uppbyggnadsarbete på samma sätt diskvalificeras. Sverige-Norges nordiska mellanhavanden på 1800-
talet måste skildras så, att den svenska politiken framstår som
nordisk till sin tendens, den norska som antinordisk. Det skulle
77
-~·.
, ..,..
·(·
Per Andreen
onekligen vara kuriöst att få se danska och norska läroböcker,
skrivna enligt detta schema.
I själva verket drömmer professor Lönnroth knappast om en
historieundervisning konsekvent behärskad av den historiska chimären Norden. Hans syfte är i stort sett negativt. Det är fråga om
att ersätta lojaliteten mot Sverige och uppskattningen av svensk
egenart med en diffus nordism, som snarast är en variant av dansk
och norsk nationalism. Svenska skolbarn skola tillägna sig grannfolkens statshistoriska betraktelsesätt, de skola lära sig, att förfäktarna av Sveriges självständighet och territoriella statsintressen ha haft orätt. Det är helt enkelt den svenska rikstraditionen,
det svenska nationella självmedvetandet, som man vill åt.
Intet studium, som har mänskligt kulturskapande till föremål,
kan bedrivas objektivt i den naturvetenskapliga empiriens mening,
således icke heller studiet av stats- och samhällslivet. En historiker, som har något av syntetisk ambition- och andra förtjäna
icke namnet – är alltid i viss mån subjektiv. Hans åsikter och
värderingar komma till uttryck i valet av synpunkter och forskningsobjekt, i uppfattningen av de personliga insatsernas, ideernas och de materiella faktorernas betydelse för händelseförloppet,
sist men icke minst i värderingen av de historiska produkter, som
för honom själv ha aktuellt intresse. Dessa satser innebära icke
ett försvar för godtycket utan tvärtom en påminnelse om historieforskarens plikt att nalkas sitt stoff med ödmjukhet. Endast den
som är medveten om sin subjektivitet och ständigt håller denna
för ögonen, kan närma sig den opartiskhet, som består i trohet mot
källornas vittnesbörd och bedömande av företeelser och personer
utifrån deras egna förutsättningar.
Den weibullska skolan, som vars förnämste aktive företrädare
professor Erik Lönnroth numera kan betraktas, har tagit till uppgift att skingra historiografisk mytbildning, att avlägsna falsk
förgyllning från nationella hjältegestalter, att slå hål på en traditionellt-romantisk uppfattning av Sveriges historia. I princip äro
dessa strävanden självfallet lovvärda. Det finnes icke och har
knappast i vårt århundrade funnits någon riktning inom historieforskningen, som icke har erkänt nödvändigheten av att källkritikens sökarljus med full styrka får belysa varje ämne, som
upptages till vetenskaplig behandling. Men man har anledning
att vara på sin vakt mot en historisk skola, som bittida och
sent proklamerar dogmen om sin egen ofelbara objektivitet. Om
självkritik saknas, är risken stor för att källkritiken, den må i
78
————————–~—· –~—-~—–
’ ·.
Bör historieundervisningen i svenska skolor avnationaliseras?
teorien vara än så fulländad, begagnas för att pressa materialet,
så att slutsatserna skola stämma med vissa icke fullt medvetna, än
mindre redovisade värderingar.
Den weibullska historiesynen innefattar åskådningsmoment,
hämtade från olika håll. Man möter bl. a. positivismens uppfattning av personligheten såsom väsentligen en funktion av tidsmiljön samt marxismens härledande av det historiska skeendet ur
produktionsförhållandenas utveckling. Det politiska inslaget består, som nämnts, i en markerad ovilja mot rikshuvudstad och
rikstradition. Allt detta må så vara. Det hindrar icke, att den
skola, som med orätt anser sig själv vara särskilt kritisk, i sin
verksamhet har avsatt många värdefulla forskningsresultat. Men
då man nu reser krav på att svenska folkets uppfattning om fosterlandet, dess öden och historiska ledargestalter skall anpassas
efter antinationella fördomar, är det tid inlägga protest. Vårt
folks lugna utveckling och den mer än tusenåriga kontinuiteten i
vår historia ha skänkt oss den oskattbara förmånen, att vi kunna
betrakta omvärlden, utan att blicken skymmes av nationella hatkomplex. Vi ha intet skäl att förhäva oss över våra grannfolk,
vilkas nationella känslor till följd av historiska omständigheter
ha fått en större intensitet, icke heller böra vi genom en konstlad
uppodling av nationalmedvetandet söka efterlikna dem. Men väl
bör det för oss liksom för varje annat folk, som icke förlorat
viljan till självbestånd, vara ställt utom all fråga, att skolundervisningen i fäderneslandets historia skall utgå från en positiv värdering av de folkliga och personliga krafter, som under tidernas
lopp ha skapat, utvidgat, upprätthållit och försvarat riksbyggnaden.
19