Irland, herdarnas och vildkattornas land
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
IRLAND – HERDARNAS OCH
VILDKATTORNAs LAND
Av fil. dr ALFABERG
IRLAND är först och sist herdarnas land. Vågor av erövrare ha
öster- och nordostifrån vällt in över ön, men herdarna funnas
kvar, även om boskapen bytte ägare. Först kommo de rödhåriga,
rundhuvade pikterna med sin kärlek till sången och sagan. De keltiska gaelerna följde i deras spår, ett krigiskt släkte, spillrorna av
ett folk, som nyss härskat över hela Europa. När de på 300-talet
före Kristus invaderade ön, vorode få till antalet men hade skarpa
vapen, och efterhand upprättade de en gaelisk stat på ön. över de
hundra underkonungarna och stamhövdingarna härskade överkonungen med sitt säte i Tara, några mil nordväst om Dublin och
centrum för Irlands politiska, kulturella och religiösa liv. överkonungen valdes bland stamhövdingarna, och mellan dem rådde
det därför ständig rivalitet.
Pikterna fingo behålla sin jord men måste betala skatt till sina
gaeliska stamhövdingar. De förde länge ett halvt nomadiserande
liv och flyttade omkring inom stammens utstakade område med
sin familj och sin boskap. Gaelernavoro dåliga arkitekter, och till
och med kungahusen i Tara voro uppförda av lättförgängligt timmer och hopklenad lera. Det fanns inga städer, inga hamnar, inga
huvudvägar. Överkonungens och stamhövdingarnas makt berodde
ytterst på rikedomen av boskap, och kreaturshjordarna på de
kullriga betesmarkerna är ett omtyckt motiv i den irländska dikten. I ett av de nationella eposen är tjuren – »the Bull of
Cooley>> – en symbol för Allfadern själv och för det liv som aldrig
upphör. överfallen och försvarsstriderna, konungarnas och drottningarnas ävlan och kärleksaffärer liksom sagornas lysande hjältedåd gällde ytterst dessa behornade kreatur, har någon sagt.
Det gamla irländska samhället var aristokratiskt och federalistiskt, och striden stammarna emellan om boskapen och makten omintetgjorde all fastare statlig organisation. Denna gaeliska ovilja
att underordna sig samhällets tvång skulle få förödande materiella
80
•
Irland – herdarnas och vildkattornas land
verkningar, men kulturellt och religiöst sett betydde individualismen en oerhörd tillgång. Det är ett påfallande nationellt drag som
går igenom den gamla irländska kulturen. sagodikten är främst
knuten till de gaeliska skattekrävaroas och kämparnas krets och
är vild och formlös som kriget självt. Lyriken står högre och besjunger i ofta tidlösa strofer skogsmannens och herdens fria, rörliga liv, vårens återkomst, kärleken och jakten.
Den gaeliska religionen var alldeles för outvecklad och löslig för
att bjuda något allvarligt motstånd mot den kristna missionen.
På 400-talet blev Ulsterlandet kristnat av en brittisk missionär,
Patricius, som sedan under namnet S:t Patrick blir hela Irlands
skyddshelgon. Det är förvånande hur snabbt kristentron spred sig
på ön och hur väl den smälte samman med den ursprungliga, keltiska kulturen.
Den irländska kyrkan var lika formlös som den gaeliska staten.
Den keltiska individualismen och böjelsen för mystik och eremitliv satte helt sin prägel på kyrkan. »För Kristi skull» vallfärdade
irländska munkar över hela kontinenten och grundlade sina kloster
i ödemarkerna- i Wi.lrzburg, S:t Gallen och på många andra ställen i Tyskland, Frankrike och Schweiz. Deras kloster liknade inga
andra. Det var inga borgar utan små träbyggnader, som spirade
upp kring kyrkan eller något helgons håla. På Irland växte
klostren organiskt samman med bondesamhället. De kringboende
stammarna erkände klostrets föreståndare som sitt andliga överhuvud. Abbotsbefattningen gick ofta i arv inom den mäktigaste
ätten. S:t Patricks klostercentrum i Armagh ärvdes i femton generationer, och av klostrets abbotar voro åtta stycken gifta lekmän, som samtidigt tjänstgjorde som stamhövdingar inom sitt
distrikt.
Under de mörka århundradena efter romarväldets fall bildade
de irländska klostren kulturcentra för hela Västerlandet. Man har
sagt att på 700-talet efter Kristus var varenda en som kunde grekiska norr om Alperna antingen irländare eller lärjunge till en
irländare.
Den irländska kyrkan är en av de mest egenartade företeelserna
i medeltidens andliga liv. Dess förste namnkunnige representant
var kättaren Pelagius, som förnekade arvssynden och trodde på
människans fria vilja att välja mellan gott och ont. Hans motpol
var Columbanus, som utarbetade oerhört stränga klosterregler och
som ivrade för botgöring och köttets dödande. De irländska munkarna och nunnorna voro barn av sitt folk, och det fanns ingen
81
Alf Åberg
kyrklig centralmakt, som kunde lägga band på deras passioner och
lust till ytterligheterna.
Klosterbyggnaderna ha för länge sedan multnat bort, men kvar
står ännu på många ställen ett slags egenartade runda torn –
30-40 meter höga. De äro ypperliga utsiktsposter, om man väl lyckats taga sig upp till ingången, som ligger flera meter ovan marken. Den tunga stenkonstruktionen vittnar om tornets dubbla funktion som klockstapel och tillflyktsort för ängsliga munkar under
vikingatidens stormar.
På 800-talet började nordborna landstiga på ön. De kommo som
vikingar för att röva och bränna men efterhand uppförde de fasta
boplatser längs sjökanten. Norrmän och danskar byggde Irlands
första städer- Dublin och Cork, Waterford och Limerick- med
vallar och fästen. De anlade hamnar, där deras roddfartyg kunde
övervintra, och kustvägar för handelstransporterna. De keltiska
herdarna, som följde deras verksamhet från kullarna, måste ha
haft märkliga historier att berätta för sina stamfränder om FionnGail, de ljushåriga främlingarna.
Nordborna erövrade aldrig ön, och sedan de vunnits åt Vite
Krist, assimilerades de med de gaeliska hövdingasläkterna. Deras
eftermäle på ön är gott. De hade mycket att lära ut till sina nya
landsmän. De lärde dem prägla mynt, och de irländska brakteaterna försågos med inskrifter lika förvirrade som myntpräglarna
själva. Medan munkarna seglat över till Frankrike i båtar av skinn
och hudar, lärde sig irländarna att tillverka vikingafartyg, med
vilka iriska konungar foro i ledung till England och Skottland.
Genom nordborna trädde irländarna i handelsförbindelse med
kontinenten. Kommunikationerna med påvekyrkan förbättrades,
och vid 1100-talets mitt böjde sig Irlands kyrka för påvens auktoritet. Kontinentens klosterordnar fingo fäste på ön, och biskopar
övertogo abboternas befogenheter, men alltjämt bevarade kyrkan
sin nationella och gammalkristna prägel.
Den irländska kyrkan blev religiöst enad, långt innan landet
fick en enhetlig politisk organisation. striderna om landområden
och boskapshjordar böljade ständigt fram och tillbaka mellan stormannasläkterna i norr och söder. Årl168 anhöll MacMurrough, hövdingen i Leinsterområdet, om hjälp från England, och året därpå
landsteg Richard Fitzgilbert, Stronghow kallad, med l 000 bågskyttar på Irlands östkust. Det var en ödesdiger händelse, och från
detta år skulle England och Irland vara fastkedjade vid varandra
som två bältespännare i en tragisk och olöslig konfliktställning.
82
Irland – herdarnas och vildkattornas land
De engelska konungarna började intressera sig för en kolonisering av ön. Grupper av invandrare slogo sig ner i Ulster och i
trakten av Dublin. De erövrade aldrig några större delar av ön
men beto sig fast på de områden de ockuperat. Ar 1366 utfärdade
den engelske earlen av Ulster några skyddslagar, som skulle bli
grundläggande för förhållandet mellan de båda folken. Inga kolonister fingo gifta sig med kelter. Det gaeliska språket förbjöds
inom kolonisternas område, och här skulle bara engelsk lag vara
gällande.
1366 års statuter i Kilkenny ha alldeles felaktigt betraktats som
en motsvarighet till Hitlers judelagar. De voro inte något uttryck
för herrefolksmentalitet utan ett försök att stärka moralen och
hejda upplösningen inom kolonien. Men lika fullt kom tillämpningen av lagarna att ödesdigert försämra umgänget mellan de
båda folken på ön. I flera irländska städer finns det ännu i dag en
Irishtown och en Englishtown, skarpt avgränsade från varandra.
Namnen vittna om den politiska och andliga barriär, som skilde
inkräktarna från de gamla invånarna.
Det är under denna tid som legenden om vildkattorna uppstår,
berättelsen om de båda arga kattorna som äta upp varandra så
att endast svansarna återstå. Herdarnas land blev vildkattornas,
och de keltiska stammarna företoga ständiga angrepp mot kolonisatörerna i öster och nordost. De bildade en andlig barriär mellan kelterna och kontinenten, och medan kolonisterna stodo i nära
kontakt med moderlandet, blevo öns gamla invånare totalt avskurna från Västerlandet och dess kulturella utveckling.
Ännu vid början av 1500-talet voro engelsmännen på defensiven,
men med Henrik VIII började ett nytt skede i det engelsk-irländska umgänget. Under hans tid började den engelska kronan att
medvetet arbeta på att göra Irland till en del av det brittiska väldet. Förhållandet komplicerades genom de religiösa motsättningarna mellan kelterna, som höllo fast vid sin katolska tro, och de
engelska kolonisterna, som följde moderlandets exempel och antogo protestantismen. Genom kolonisation och kyrkareform i förening hoppades Henrik kunna bryta irländarnas motstånd, men irländarna vägrade att falla till föga. Kampen mellan vildkattorna
rasade oavgjord genom hela århundradet. Drottning Elisabeth fullföljde energiskt sin faders erövringsplaner. .Julafton 1601 möttes
de båda härarna till ett nytt envig – på det historiska slagfältet
vid Kinsale i södra I rland.
Det finns få händelser i den europeiska krigshistorien, där orden
83
·’
·(·
.Alf Åberg
om avgörande ögonblick äro mera på sin plats än här. Allting var
upplagt för en irländsk triumf. En spansk flottstyrka hade kommit till irländarnas hjälp och satte sig i besittning av Kinsale. En
engelsk arme under lord Montjoy belägrade dem, men norrifrån
ryckte det irländska bondeuppbådet fram under sin ledare, earlen
av Tyrone, och hotade att klämma engelsmännen mellan sköldarna.
Montjoys trupper ledo brist på proviant, och fältsjukan hade decimerat deras led. Själv var han så sjuk av febrar att han knappast kunde sitta till häst, men han tvekade inte inför striden. På
en höjd utanför staden ställde han upp sina trupper, och under
den mörka och regniga julnatten kunde de följa Tyrones rörelser
genom glöden från musketerarnas facklor och blixtarna i kavalleriets lansar.
Det var inte bara två härar som drabbade samman. Det var
två kulturer – en gammal och en ny – som möttes. Det krigsvana, engelska kavalleriet vräkte de irländska bonderyttarna över
ända, och i den lucka som uppstod i slaglinjen trängde engelsmännen fram. De irländska lansbärarna stredo tappert, och den spanska
kontingenten måste mejas ner soldat för soldat. Striden var över
först mot kvällen. Av den irländska styrkan stupade en fjärdedel,
och bland de fallna på slagfältet påträffade man fjorton stamhövdingar.
Det var den största seger, som Elisabeth bärgade. Hotet i Englands rygg var avvärjt. I blod och aska gick det fria bondesamhället under, och med svärdets rätt blev Irland en engelsk besittning. Engelska godsägare trädde i stamhövdingarnas ställe. I de
skövlade områdena trängde kolonisterna fram. Den avgörande frå-
gan gällde hur Irland i fortsättningen skulle styras.
Utanför parlamentsbyggnaden i London stå två statyer. Den ena
föreställer Karl l, kavaljerskonungen av Stuarts ätt, en av de bästa
monarker England ägt. Den andra avbildar Oliver Cromwell, mannen som lät avrätta honom. Tanken att placera kungamördaren
och hans offer på samma ställe kan förefalla chockerande men levandegör samtidigt de båda principer, som brutits mot varandra i
Englands yttre politik: brittiskt samvälde contra engelsk imperialism.
Karl I ville sammangjuta Storbritanniens religiöst och politiskt
splittrade riken till en enhet. Med sin skotska börd hade han stor
förståelse för de delar, som inte hörde till det egentliga England.
Sin främste medhjälpare, Thomas Wentworth, senare earlen av
Stafford, sände han som ståthållare till Irland för att åstadkomma
84
Irland – herdarnas och vildkattornas land
en avspänning på ön. Han återställde lugnet och respekten för lagarna och satte näringslivet på fötter genom att uppmuntra jordbruket och en linneindustri i Ulster. Han ordnade skatteväsendet
och drog vägar genom landets inre provinser. Den katolska kyrkan
lämnade han i stort sett i fred men krävde att prästerskapet respekterade överhetens förordningar. Om Wentworths regering fått
bestå under längre tid, är det troligt att han lyckats ge irländarna
en dräglig ställning i det brittiska samväldet.
Ar 1640 – den stora engelska revolutionens år – kallades
Wentworth tillbaka till London. Hans verk föll samman, och irländarna, som fruktade Cromwells puritaner, begagnade tillfället
att höja upprorsfanan. Större delen av ön föll i deras händer, och
två år senare sammanträdde en folkvald församling i staden Kilkenny i södra Irland. Det var det första egentliga parlamentet i
Irlands historia, och fastän det bara hade bestånd i några år, skulle
det bli en levande tradition för irländarna under de följande rättslösa århundradena.
Cromwell kom till makten, och med honom segrade den engelska
imperialismen över Karl I:s och Wentworths samväldes- och samarbetspolitik. Ar 1649 – samma år som han avrättade sin konung- landsteg han på Irland. Sedan han väl gjort sig hemmastadd på ön, bröt han systematiskt ner Stuartarnas verk. Den katolska kyrkan raserades i grund, och därmed hoppades han ha
befriat England från den sista av de makter, som hotade det
engelska väldet på ön. Alla katolska kyrkor förstördes eller överlämnades till de överlevande protestanterna. Varje slag av katolsk
gudstjänst förbjöds, och alla irländska barn skulle i fortsättningen
uppfostras i den protestantiska tron.
Cromwells välde led snart mot sitt slut. Serlan Karl II restaurerat den stuartska kungatronen, sökte han fortsätta sin faders
verk. Han avblåste förföljelserna mot katolikerna, och sökte upphjälpa textilindustrien på ön. Under broderns, den katolske Jakob
II:s korta regering, fingo irländarna en nästan privilegierad ställning. Liksom skottarna visade irländarna en rörande tillgivenhet
för Stuartarnas sak, och efter den s. k. ärorika revolutionen 1688
höjde de upprorsfanan för den nu landsflyktige Jakob II. Vid
Boynefloden besegrades upprorsarmen av Wilhelm III:s krigsvana
trupper.
Det var slutet på alla frihetsdrömmar och alla förhoppningar
om en värdigare tillvaro. Järnårens tid var inne med fruktansvärda religiösa och ekonomiska tvångslagar. Katolikerna stämpla- 7- 543442 Svensk Tidskrift 1954 85
.Alf Åberg
des som parias. De fingo inte inneha ämbeten, inte vara förmyndare eller meddela skolundervisning. Om en protestant gifte sig
med en katolik, drabbades han av samma öde. För alla dem som
känna sig maktlösa inför den statliga våldspolitiken och tvivla
på de andliga krafternas betydelse, är det trösterikt att studera
Irlands historia, Katolicismen förblev genom alla förföljelser den
sammanhållande länken och motståndstron. Fastän förbuden bestodo under flera generationer, levde kyrkan oåtkomlig vidare
bland folkets flertal. De katolska lantprästerna levde lika fattigt
och eländigt som sina församlingsbor. De lade sig inte till med
herremansvanor som kollegerna inom det episkopala lägret men
hade därför lättare att bli sitt folks själasörjare och representanter
inför Gud och myndigheterna.
Det är felaktigt att tro att motsättningen endast bestod mellan
erövrarna och katolikerna. Den engelska imperialismen drabbade
också den irländska industrien, och textilvarorna belades med
dryga exporttullar till glädje för konkurrenterna i Manchester och
Glasgow. Irland isolerades från yttervärlden. Städerna förföllo
och godsen missköttes av sina engelska förvaltare. De ekonomiska
tvångslagarna drabbade inte bara de katolska arbetarna utan
också de engelskfödda industriägarna på ön. Följden var att dessa
gamla kolonister visade sig alltmera villiga att taga del i den
irländska motståndsrörelsen. Många av dem blevo mera irländska
än irländarna själva. En av de största av Irlands söner, domprosten Jonathan Swift, blev fastän engelskfödd och protestant en lysande förespråkare för den irländska saken under 1700-talet.
Den franska revolutionen fick snart våldsamma efterverkningar
bland Irlands halvproletariserade befolkning. När motståndet mot
England började fastare organiseras, var det emellertid inte lantprästerna utan unga antiklerikala intellektuella, som framträdde
som de politiska ledarna. Rebellerna voro vid denna tid lika talrika som vildkattorna på ön, men när en irländare hör ordet »rebell» är det bara en han tänker på: »Wo!fe Tone is the name and
W o!fe Tone is the man.» W o!fe Tone var engelskfödd och protestant, en samhällsomstörtare och hjälte av den typ som folkfantasien behöver. Han vädjade till herdarna och arbetarna och
gav motståndsrörelsen en ny anda, ett republikanskt patos.
Den katolska kyrkan såg med oro mot framtiden. Medan rebellerna förberedde sig för upproret, sökte kyrkan nå en överenskommelse med den engelska regeringen. Tidpunkten var väl vald, och
det närmande, som uppenbarligen ägde rum mellan de samhälls- 86
Irland- herdarnas och vildkattornas land
bevarande makterna, gav ett snabbt resultat. Några av de svåraste
tvångslagarna mot kyrkan upphävdes, och engelsmännen grundade ett katolskt seminarium på ön. Här verkade några franska
:präster, som flytt till Irland undan revolutionen och vars förkunnelse var strängt kungavänlig och legalistisk. De katolska biskoparna visade sin tacksamhet genom att förklara sig lojala med
den ’engelska unionen och strängt fördöma uppror och hemliga
sammanslutningar.
Ar 1797 blev Wolfe Tone gripen av engelsmännen och dömd att
.hängas som landsförrädare. Han undgick straffet genom att skära
.halsen av sig med en pennkniv, men den storm han väckt gick inte
att hejda. I maj 1798 utbröt upproret – besjunget av William
Butler Yeats i hans drama »Cathleen ni Houliham.
1798 års uppror rymmer en gränslös tragik. Det slutade som
vanligt med ond, bråd död för alla deltagare, antingen de blevo
kvar på slagfälten eller föllo i engelsmännens händer.
Ar 1829 lyckades den katolske folkledaren och juristen Daniel
O’Connel utverka full emancipation för den katolska kyrkan. Gudstjänsterna blevo åter tillåtna, men alla kyrkor voro i protestanternas händer, och det dröjde innan de fattiga församlingarna
hunno uppföra nya gudstjänstlokaler. Från denna tid blev det katolska prästerskapet en politisk maktfaktor, som både regeringen
och rebellerna måste taga hänsyn till. Kyrkan bekämpade med all
makt uppror och våldshandlingar, och under de fruktansvärda
krisåren vid 1800-talets mitt lyckades den dämpa den revolutionära
stämningen och bevara lugnet.
Krisen började år 1845, då potatisskörden slog fel. Det var en
nationell katastrof, eftersom en tredjedel av befolkningen nästan
uteslutande levde på potatis. Missväxten fortsatte även nästa år.
Trots den fruktansvärda hungersnöden tilläto myndigheterna, att
spannmål i vanlig utsträckning skeppades från ön till England,
och först år 1847 sökte England avhjälpa dessa missgrepp. Följderna av hungersnöden kunna redovisas med några siffror. Omkring en miljon människor svalt ihjäl. »Vi sådde vår säd över jor- ~· den, medan vi själva förblödde», säger hjälten i den senaste succespjäsen på Abbey Theatre i Dublin- Louis D’Altons »This other
Eden». Det ligger en tragisk verklighet bakom orden. Utvandringarna togo fart, och fram till första världskriget beräknas det att
fem miljoner irländare lämnat sin ö. Samtidigt sjönk befolkningen
på Irland från 8,2 till 4,2 miljoner. Det är en avfolkning utan like
i europeisk historia.
7*- 543442 87
Alf Åberg
Rebellerna fortsatte sin kamp i Wolf Tones anda. Det var fortfarandeanglo-irerna som gingo i spetsen. 1800-talets irländska frihetskamp skulle sannolikt aldrig ha fått en sådan styrka och
ståndaktighet utan denna blandning av engelsk seghet och keltisk
fanatism. De intellektuella rebellerna vädjade inte till det förgångna, till det fria keltiska bondesamhället och Stuartarnas restauration. Deras tro var det nya Frankrikes och det nya Amerikas,
och de funno en tacksam jordmån för sin revolutionära sådd hos
de fattiga herdarna och arrendatorerna.
De intellektuella rebelledarna stredo emellertid för mål som
aldrig blevo klart preciserade. Kyrkan valde en annan väg än rebellerna och hade i motsats till upprorsledarna ett klart preciserat
mål, grundat på jordiska realiteter. Några data på dess väg kunna
antecknas. Ar 1871 upphörde den episkopala, protestantiska statskyrkan på ön. Ar 1907 grundades det katolska universitetet- National University of Ireland – i Dublin, och år 1916 inleddes den
allians mellan kyrkan och den republikanska regeringen, som är
förutsättningen för det nuvarande läget.
»Irland under katolskt välde», löd en av rubrikerna på professor Herbert Tingstens artiklar från den gröna ön för några år sedan. Det är ett trivialt konstaterande, eftersom befolkningen i Eire
till mer än 90 Ofo är katolsk. Den katolske prästen, för vars huvud
Cromwell en gång betalade fem pund och som länge var en knappt
tolererad person, blev från 1850-talet en tredje makt, som både regering och rebeller måste räkna med. Han framträder ogärna i
politiska sammanhang men utövar lika fullt ett oerhört inflytande
på de världsliga frågorna genom den nära kontakten med församlingarna. Det finns proportionellt sett nära fyra gånger flera präster i Eire än i Sverige, och i byn och småstaden känner den katolske prästen varenda en av sina församlingsbor. Den kyrkliga
disciplinen är fortfarande mycket stark på landsbygden, och en
historiker har ofta tillfälle till jämförelser mellan de katolska lantprästerna och 1600-talets svenska kyrkoherdar.
Denna kyrkodisciplin får lätt drag av tvång och förtryck. För
mången svårförklarligt är det censorskap, som kyrkan utövar över
skönlitteraturen. Det finns knappast någon nu levande irländsk
författare, som inte fått någon eller några av sina böcker bannlysta av kyrkan, berättar Sean O’Faolain. Denna kulturpolitik är
egentligen bara en fortsättning på den kamp om Irlands själ, som
kyrkan under 1800-talet förde med rebellerna.
Frapperande för den främling, som besöker de irländska univer- 88
Irland- herdarnas och vildkattornas land
siteten, är icke desto mindre den andliga livaktigheten, studieivern
och det historiska intresset. Man kan rätt snart konstatera att »det
katolska väldet» inte medfört någon kulturell stagnation på ön.
Omvårdnaden av det gaeliska språket är ett uttryck för historiskt
medvetande, ett försök att anknyta den unga irländska staten till
det medeltida keltiska bondesamfundet. Det är, måste man konstatera, ett försök dömt att misslyckas. Det gaeliska språket är i dagens Irland ett inte bara konstgjort utan exklusivt språk, som inte
ens statstjänstemännen förstå. Genuint folkspråk är gaeliskan
bara i västra Irland, och även här håller det på att trängas undan.
Det dåliga resultatet sammanhänger kanske med att kyrkan aldrig
under~tött språkentusiasterna. The Folklore Commission i Dublin
har under Sverigevännen, professor J. H. Delargys ledning utfört
ett mångårigt, jättelikt uppteckningsarbete för att rädda de gamla
gaeliska traditionerna och sagorna, innan förstörelsen fullbordat
sitt verk.
Efterverkningarna av den nationella revolutionen äro märkbara
inte bara andligt utan också materiellt. Historikern från ett främmande land står lamslagen när han får veta att det irländska riksarkivet sprängts i luften. Huvudkvarteret vid påskupproret 1916
valde rebellerna i Dublins centralpostkontor, och härinne kan man
ännu studera minnen från striderna. När rebellerna år 1922 för
sista gången höjde upprorsfanan, slogo de sig ner i Riksarkivet i
Dublins domstolspalats. De hade fullt med sprängämnen i källaren
och försvarade sig bakom barrikader av kyrkoböcker och arkivförteckningar i forskarsalen. Ammunitionen antändes, när regeringsartilleriet öppnade eld. Riksarkivet förvandlades till ett eldhav, och vid sprängningen kastades manuskriptsidor miltals bort
från byggnaden. Det var ett fruktansvärt slag för den historiska
forskningen men arkivmännen ha utfört ett beundransvärt arbete
för att på olika vägar restaurera samlingarna.
Irland tillhör de underutvecklade länderna. Jordbruket är efterblivet på grund av brist på kapital och samverkan, enligt vad de
frispråkiga irländska tidningarna själva förklara. statens inkomster baseras till stor del på Guiness-öl och steeple-chase, på
linne- och kreatursexporten, men de förslå inte för att höja levnadsstandarden. Irländarna i gemen skulle sannolikt ha fått ett
rikare materiellt utbyte av sitt liv om de tillhört det brittiska samväldet, men minnena från påskupprorets dagar 1916 äro ännu för
uppskakande och påtagliga för att tillåta ett närmare politiskt
samarbete.
89
-’ ’l! ,_
Alf Åberg
En tidig septembermorgon stod jag ute vid kreatursmarknaden
i den lilla staden Kilkenny i södra Irland. Inga vildkattor störde
längre friden på stadens gator. Herdarna voro på nytt allenarå-
dande. Jag såg dem draga förbi med sina hjordar av kor och getter på de smala gatorna, fuktiga av regn och kreatursgödseL De
hade kommit direkt från markerna med sin hund och vidjekäppen
i handen. De grälade med varandra – alla lika snabba i piskan
och repliken – men stannade vid de kyrkor de passerade för att
doppa fingrarna i vigvattnet och göra korstecken. Jag fick en underlig känsla av tidlöshet och oföränderlighet. Det är så litet som
sker, så föga som betyder något i deras fall. Rebelledaren Wolfe
Tone berättar i sin dagbok hur besvärligt det var för honom att
göra herdarna medvetna om sin framtid och driva ut den gamla
världen ur deras sinne. Här vid kreatursmarknaden i Kilkenny
undrar man om han lyckats. Man frågar sig om inte stjärnan från
den gamla världen fortfarande lyser över deras sovplatser ute på
markerna.
90
—~~-~~–~-~ —~-~– -·”-….,__’~—–~~——— ____………
VILDKATTORNAs LAND
Av fil. dr ALFABERG
IRLAND är först och sist herdarnas land. Vågor av erövrare ha
öster- och nordostifrån vällt in över ön, men herdarna funnas
kvar, även om boskapen bytte ägare. Först kommo de rödhåriga,
rundhuvade pikterna med sin kärlek till sången och sagan. De keltiska gaelerna följde i deras spår, ett krigiskt släkte, spillrorna av
ett folk, som nyss härskat över hela Europa. När de på 300-talet
före Kristus invaderade ön, vorode få till antalet men hade skarpa
vapen, och efterhand upprättade de en gaelisk stat på ön. över de
hundra underkonungarna och stamhövdingarna härskade överkonungen med sitt säte i Tara, några mil nordväst om Dublin och
centrum för Irlands politiska, kulturella och religiösa liv. överkonungen valdes bland stamhövdingarna, och mellan dem rådde
det därför ständig rivalitet.
Pikterna fingo behålla sin jord men måste betala skatt till sina
gaeliska stamhövdingar. De förde länge ett halvt nomadiserande
liv och flyttade omkring inom stammens utstakade område med
sin familj och sin boskap. Gaelernavoro dåliga arkitekter, och till
och med kungahusen i Tara voro uppförda av lättförgängligt timmer och hopklenad lera. Det fanns inga städer, inga hamnar, inga
huvudvägar. Överkonungens och stamhövdingarnas makt berodde
ytterst på rikedomen av boskap, och kreaturshjordarna på de
kullriga betesmarkerna är ett omtyckt motiv i den irländska dikten. I ett av de nationella eposen är tjuren – »the Bull of
Cooley>> – en symbol för Allfadern själv och för det liv som aldrig
upphör. överfallen och försvarsstriderna, konungarnas och drottningarnas ävlan och kärleksaffärer liksom sagornas lysande hjältedåd gällde ytterst dessa behornade kreatur, har någon sagt.
Det gamla irländska samhället var aristokratiskt och federalistiskt, och striden stammarna emellan om boskapen och makten omintetgjorde all fastare statlig organisation. Denna gaeliska ovilja
att underordna sig samhällets tvång skulle få förödande materiella
80
•
Irland – herdarnas och vildkattornas land
verkningar, men kulturellt och religiöst sett betydde individualismen en oerhörd tillgång. Det är ett påfallande nationellt drag som
går igenom den gamla irländska kulturen. sagodikten är främst
knuten till de gaeliska skattekrävaroas och kämparnas krets och
är vild och formlös som kriget självt. Lyriken står högre och besjunger i ofta tidlösa strofer skogsmannens och herdens fria, rörliga liv, vårens återkomst, kärleken och jakten.
Den gaeliska religionen var alldeles för outvecklad och löslig för
att bjuda något allvarligt motstånd mot den kristna missionen.
På 400-talet blev Ulsterlandet kristnat av en brittisk missionär,
Patricius, som sedan under namnet S:t Patrick blir hela Irlands
skyddshelgon. Det är förvånande hur snabbt kristentron spred sig
på ön och hur väl den smälte samman med den ursprungliga, keltiska kulturen.
Den irländska kyrkan var lika formlös som den gaeliska staten.
Den keltiska individualismen och böjelsen för mystik och eremitliv satte helt sin prägel på kyrkan. »För Kristi skull» vallfärdade
irländska munkar över hela kontinenten och grundlade sina kloster
i ödemarkerna- i Wi.lrzburg, S:t Gallen och på många andra ställen i Tyskland, Frankrike och Schweiz. Deras kloster liknade inga
andra. Det var inga borgar utan små träbyggnader, som spirade
upp kring kyrkan eller något helgons håla. På Irland växte
klostren organiskt samman med bondesamhället. De kringboende
stammarna erkände klostrets föreståndare som sitt andliga överhuvud. Abbotsbefattningen gick ofta i arv inom den mäktigaste
ätten. S:t Patricks klostercentrum i Armagh ärvdes i femton generationer, och av klostrets abbotar voro åtta stycken gifta lekmän, som samtidigt tjänstgjorde som stamhövdingar inom sitt
distrikt.
Under de mörka århundradena efter romarväldets fall bildade
de irländska klostren kulturcentra för hela Västerlandet. Man har
sagt att på 700-talet efter Kristus var varenda en som kunde grekiska norr om Alperna antingen irländare eller lärjunge till en
irländare.
Den irländska kyrkan är en av de mest egenartade företeelserna
i medeltidens andliga liv. Dess förste namnkunnige representant
var kättaren Pelagius, som förnekade arvssynden och trodde på
människans fria vilja att välja mellan gott och ont. Hans motpol
var Columbanus, som utarbetade oerhört stränga klosterregler och
som ivrade för botgöring och köttets dödande. De irländska munkarna och nunnorna voro barn av sitt folk, och det fanns ingen
81
Alf Åberg
kyrklig centralmakt, som kunde lägga band på deras passioner och
lust till ytterligheterna.
Klosterbyggnaderna ha för länge sedan multnat bort, men kvar
står ännu på många ställen ett slags egenartade runda torn –
30-40 meter höga. De äro ypperliga utsiktsposter, om man väl lyckats taga sig upp till ingången, som ligger flera meter ovan marken. Den tunga stenkonstruktionen vittnar om tornets dubbla funktion som klockstapel och tillflyktsort för ängsliga munkar under
vikingatidens stormar.
På 800-talet började nordborna landstiga på ön. De kommo som
vikingar för att röva och bränna men efterhand uppförde de fasta
boplatser längs sjökanten. Norrmän och danskar byggde Irlands
första städer- Dublin och Cork, Waterford och Limerick- med
vallar och fästen. De anlade hamnar, där deras roddfartyg kunde
övervintra, och kustvägar för handelstransporterna. De keltiska
herdarna, som följde deras verksamhet från kullarna, måste ha
haft märkliga historier att berätta för sina stamfränder om FionnGail, de ljushåriga främlingarna.
Nordborna erövrade aldrig ön, och sedan de vunnits åt Vite
Krist, assimilerades de med de gaeliska hövdingasläkterna. Deras
eftermäle på ön är gott. De hade mycket att lära ut till sina nya
landsmän. De lärde dem prägla mynt, och de irländska brakteaterna försågos med inskrifter lika förvirrade som myntpräglarna
själva. Medan munkarna seglat över till Frankrike i båtar av skinn
och hudar, lärde sig irländarna att tillverka vikingafartyg, med
vilka iriska konungar foro i ledung till England och Skottland.
Genom nordborna trädde irländarna i handelsförbindelse med
kontinenten. Kommunikationerna med påvekyrkan förbättrades,
och vid 1100-talets mitt böjde sig Irlands kyrka för påvens auktoritet. Kontinentens klosterordnar fingo fäste på ön, och biskopar
övertogo abboternas befogenheter, men alltjämt bevarade kyrkan
sin nationella och gammalkristna prägel.
Den irländska kyrkan blev religiöst enad, långt innan landet
fick en enhetlig politisk organisation. striderna om landområden
och boskapshjordar böljade ständigt fram och tillbaka mellan stormannasläkterna i norr och söder. Årl168 anhöll MacMurrough, hövdingen i Leinsterområdet, om hjälp från England, och året därpå
landsteg Richard Fitzgilbert, Stronghow kallad, med l 000 bågskyttar på Irlands östkust. Det var en ödesdiger händelse, och från
detta år skulle England och Irland vara fastkedjade vid varandra
som två bältespännare i en tragisk och olöslig konfliktställning.
82
Irland – herdarnas och vildkattornas land
De engelska konungarna började intressera sig för en kolonisering av ön. Grupper av invandrare slogo sig ner i Ulster och i
trakten av Dublin. De erövrade aldrig några större delar av ön
men beto sig fast på de områden de ockuperat. Ar 1366 utfärdade
den engelske earlen av Ulster några skyddslagar, som skulle bli
grundläggande för förhållandet mellan de båda folken. Inga kolonister fingo gifta sig med kelter. Det gaeliska språket förbjöds
inom kolonisternas område, och här skulle bara engelsk lag vara
gällande.
1366 års statuter i Kilkenny ha alldeles felaktigt betraktats som
en motsvarighet till Hitlers judelagar. De voro inte något uttryck
för herrefolksmentalitet utan ett försök att stärka moralen och
hejda upplösningen inom kolonien. Men lika fullt kom tillämpningen av lagarna att ödesdigert försämra umgänget mellan de
båda folken på ön. I flera irländska städer finns det ännu i dag en
Irishtown och en Englishtown, skarpt avgränsade från varandra.
Namnen vittna om den politiska och andliga barriär, som skilde
inkräktarna från de gamla invånarna.
Det är under denna tid som legenden om vildkattorna uppstår,
berättelsen om de båda arga kattorna som äta upp varandra så
att endast svansarna återstå. Herdarnas land blev vildkattornas,
och de keltiska stammarna företoga ständiga angrepp mot kolonisatörerna i öster och nordost. De bildade en andlig barriär mellan kelterna och kontinenten, och medan kolonisterna stodo i nära
kontakt med moderlandet, blevo öns gamla invånare totalt avskurna från Västerlandet och dess kulturella utveckling.
Ännu vid början av 1500-talet voro engelsmännen på defensiven,
men med Henrik VIII började ett nytt skede i det engelsk-irländska umgänget. Under hans tid började den engelska kronan att
medvetet arbeta på att göra Irland till en del av det brittiska väldet. Förhållandet komplicerades genom de religiösa motsättningarna mellan kelterna, som höllo fast vid sin katolska tro, och de
engelska kolonisterna, som följde moderlandets exempel och antogo protestantismen. Genom kolonisation och kyrkareform i förening hoppades Henrik kunna bryta irländarnas motstånd, men irländarna vägrade att falla till föga. Kampen mellan vildkattorna
rasade oavgjord genom hela århundradet. Drottning Elisabeth fullföljde energiskt sin faders erövringsplaner. .Julafton 1601 möttes
de båda härarna till ett nytt envig – på det historiska slagfältet
vid Kinsale i södra I rland.
Det finns få händelser i den europeiska krigshistorien, där orden
83
·’
·(·
.Alf Åberg
om avgörande ögonblick äro mera på sin plats än här. Allting var
upplagt för en irländsk triumf. En spansk flottstyrka hade kommit till irländarnas hjälp och satte sig i besittning av Kinsale. En
engelsk arme under lord Montjoy belägrade dem, men norrifrån
ryckte det irländska bondeuppbådet fram under sin ledare, earlen
av Tyrone, och hotade att klämma engelsmännen mellan sköldarna.
Montjoys trupper ledo brist på proviant, och fältsjukan hade decimerat deras led. Själv var han så sjuk av febrar att han knappast kunde sitta till häst, men han tvekade inte inför striden. På
en höjd utanför staden ställde han upp sina trupper, och under
den mörka och regniga julnatten kunde de följa Tyrones rörelser
genom glöden från musketerarnas facklor och blixtarna i kavalleriets lansar.
Det var inte bara två härar som drabbade samman. Det var
två kulturer – en gammal och en ny – som möttes. Det krigsvana, engelska kavalleriet vräkte de irländska bonderyttarna över
ända, och i den lucka som uppstod i slaglinjen trängde engelsmännen fram. De irländska lansbärarna stredo tappert, och den spanska
kontingenten måste mejas ner soldat för soldat. Striden var över
först mot kvällen. Av den irländska styrkan stupade en fjärdedel,
och bland de fallna på slagfältet påträffade man fjorton stamhövdingar.
Det var den största seger, som Elisabeth bärgade. Hotet i Englands rygg var avvärjt. I blod och aska gick det fria bondesamhället under, och med svärdets rätt blev Irland en engelsk besittning. Engelska godsägare trädde i stamhövdingarnas ställe. I de
skövlade områdena trängde kolonisterna fram. Den avgörande frå-
gan gällde hur Irland i fortsättningen skulle styras.
Utanför parlamentsbyggnaden i London stå två statyer. Den ena
föreställer Karl l, kavaljerskonungen av Stuarts ätt, en av de bästa
monarker England ägt. Den andra avbildar Oliver Cromwell, mannen som lät avrätta honom. Tanken att placera kungamördaren
och hans offer på samma ställe kan förefalla chockerande men levandegör samtidigt de båda principer, som brutits mot varandra i
Englands yttre politik: brittiskt samvälde contra engelsk imperialism.
Karl I ville sammangjuta Storbritanniens religiöst och politiskt
splittrade riken till en enhet. Med sin skotska börd hade han stor
förståelse för de delar, som inte hörde till det egentliga England.
Sin främste medhjälpare, Thomas Wentworth, senare earlen av
Stafford, sände han som ståthållare till Irland för att åstadkomma
84
Irland – herdarnas och vildkattornas land
en avspänning på ön. Han återställde lugnet och respekten för lagarna och satte näringslivet på fötter genom att uppmuntra jordbruket och en linneindustri i Ulster. Han ordnade skatteväsendet
och drog vägar genom landets inre provinser. Den katolska kyrkan
lämnade han i stort sett i fred men krävde att prästerskapet respekterade överhetens förordningar. Om Wentworths regering fått
bestå under längre tid, är det troligt att han lyckats ge irländarna
en dräglig ställning i det brittiska samväldet.
Ar 1640 – den stora engelska revolutionens år – kallades
Wentworth tillbaka till London. Hans verk föll samman, och irländarna, som fruktade Cromwells puritaner, begagnade tillfället
att höja upprorsfanan. Större delen av ön föll i deras händer, och
två år senare sammanträdde en folkvald församling i staden Kilkenny i södra Irland. Det var det första egentliga parlamentet i
Irlands historia, och fastän det bara hade bestånd i några år, skulle
det bli en levande tradition för irländarna under de följande rättslösa århundradena.
Cromwell kom till makten, och med honom segrade den engelska
imperialismen över Karl I:s och Wentworths samväldes- och samarbetspolitik. Ar 1649 – samma år som han avrättade sin konung- landsteg han på Irland. Sedan han väl gjort sig hemmastadd på ön, bröt han systematiskt ner Stuartarnas verk. Den katolska kyrkan raserades i grund, och därmed hoppades han ha
befriat England från den sista av de makter, som hotade det
engelska väldet på ön. Alla katolska kyrkor förstördes eller överlämnades till de överlevande protestanterna. Varje slag av katolsk
gudstjänst förbjöds, och alla irländska barn skulle i fortsättningen
uppfostras i den protestantiska tron.
Cromwells välde led snart mot sitt slut. Serlan Karl II restaurerat den stuartska kungatronen, sökte han fortsätta sin faders
verk. Han avblåste förföljelserna mot katolikerna, och sökte upphjälpa textilindustrien på ön. Under broderns, den katolske Jakob
II:s korta regering, fingo irländarna en nästan privilegierad ställning. Liksom skottarna visade irländarna en rörande tillgivenhet
för Stuartarnas sak, och efter den s. k. ärorika revolutionen 1688
höjde de upprorsfanan för den nu landsflyktige Jakob II. Vid
Boynefloden besegrades upprorsarmen av Wilhelm III:s krigsvana
trupper.
Det var slutet på alla frihetsdrömmar och alla förhoppningar
om en värdigare tillvaro. Järnårens tid var inne med fruktansvärda religiösa och ekonomiska tvångslagar. Katolikerna stämpla- 7- 543442 Svensk Tidskrift 1954 85
.Alf Åberg
des som parias. De fingo inte inneha ämbeten, inte vara förmyndare eller meddela skolundervisning. Om en protestant gifte sig
med en katolik, drabbades han av samma öde. För alla dem som
känna sig maktlösa inför den statliga våldspolitiken och tvivla
på de andliga krafternas betydelse, är det trösterikt att studera
Irlands historia, Katolicismen förblev genom alla förföljelser den
sammanhållande länken och motståndstron. Fastän förbuden bestodo under flera generationer, levde kyrkan oåtkomlig vidare
bland folkets flertal. De katolska lantprästerna levde lika fattigt
och eländigt som sina församlingsbor. De lade sig inte till med
herremansvanor som kollegerna inom det episkopala lägret men
hade därför lättare att bli sitt folks själasörjare och representanter
inför Gud och myndigheterna.
Det är felaktigt att tro att motsättningen endast bestod mellan
erövrarna och katolikerna. Den engelska imperialismen drabbade
också den irländska industrien, och textilvarorna belades med
dryga exporttullar till glädje för konkurrenterna i Manchester och
Glasgow. Irland isolerades från yttervärlden. Städerna förföllo
och godsen missköttes av sina engelska förvaltare. De ekonomiska
tvångslagarna drabbade inte bara de katolska arbetarna utan
också de engelskfödda industriägarna på ön. Följden var att dessa
gamla kolonister visade sig alltmera villiga att taga del i den
irländska motståndsrörelsen. Många av dem blevo mera irländska
än irländarna själva. En av de största av Irlands söner, domprosten Jonathan Swift, blev fastän engelskfödd och protestant en lysande förespråkare för den irländska saken under 1700-talet.
Den franska revolutionen fick snart våldsamma efterverkningar
bland Irlands halvproletariserade befolkning. När motståndet mot
England började fastare organiseras, var det emellertid inte lantprästerna utan unga antiklerikala intellektuella, som framträdde
som de politiska ledarna. Rebellerna voro vid denna tid lika talrika som vildkattorna på ön, men när en irländare hör ordet »rebell» är det bara en han tänker på: »Wo!fe Tone is the name and
W o!fe Tone is the man.» W o!fe Tone var engelskfödd och protestant, en samhällsomstörtare och hjälte av den typ som folkfantasien behöver. Han vädjade till herdarna och arbetarna och
gav motståndsrörelsen en ny anda, ett republikanskt patos.
Den katolska kyrkan såg med oro mot framtiden. Medan rebellerna förberedde sig för upproret, sökte kyrkan nå en överenskommelse med den engelska regeringen. Tidpunkten var väl vald, och
det närmande, som uppenbarligen ägde rum mellan de samhälls- 86
Irland- herdarnas och vildkattornas land
bevarande makterna, gav ett snabbt resultat. Några av de svåraste
tvångslagarna mot kyrkan upphävdes, och engelsmännen grundade ett katolskt seminarium på ön. Här verkade några franska
:präster, som flytt till Irland undan revolutionen och vars förkunnelse var strängt kungavänlig och legalistisk. De katolska biskoparna visade sin tacksamhet genom att förklara sig lojala med
den ’engelska unionen och strängt fördöma uppror och hemliga
sammanslutningar.
Ar 1797 blev Wolfe Tone gripen av engelsmännen och dömd att
.hängas som landsförrädare. Han undgick straffet genom att skära
.halsen av sig med en pennkniv, men den storm han väckt gick inte
att hejda. I maj 1798 utbröt upproret – besjunget av William
Butler Yeats i hans drama »Cathleen ni Houliham.
1798 års uppror rymmer en gränslös tragik. Det slutade som
vanligt med ond, bråd död för alla deltagare, antingen de blevo
kvar på slagfälten eller föllo i engelsmännens händer.
Ar 1829 lyckades den katolske folkledaren och juristen Daniel
O’Connel utverka full emancipation för den katolska kyrkan. Gudstjänsterna blevo åter tillåtna, men alla kyrkor voro i protestanternas händer, och det dröjde innan de fattiga församlingarna
hunno uppföra nya gudstjänstlokaler. Från denna tid blev det katolska prästerskapet en politisk maktfaktor, som både regeringen
och rebellerna måste taga hänsyn till. Kyrkan bekämpade med all
makt uppror och våldshandlingar, och under de fruktansvärda
krisåren vid 1800-talets mitt lyckades den dämpa den revolutionära
stämningen och bevara lugnet.
Krisen började år 1845, då potatisskörden slog fel. Det var en
nationell katastrof, eftersom en tredjedel av befolkningen nästan
uteslutande levde på potatis. Missväxten fortsatte även nästa år.
Trots den fruktansvärda hungersnöden tilläto myndigheterna, att
spannmål i vanlig utsträckning skeppades från ön till England,
och först år 1847 sökte England avhjälpa dessa missgrepp. Följderna av hungersnöden kunna redovisas med några siffror. Omkring en miljon människor svalt ihjäl. »Vi sådde vår säd över jor- ~· den, medan vi själva förblödde», säger hjälten i den senaste succespjäsen på Abbey Theatre i Dublin- Louis D’Altons »This other
Eden». Det ligger en tragisk verklighet bakom orden. Utvandringarna togo fart, och fram till första världskriget beräknas det att
fem miljoner irländare lämnat sin ö. Samtidigt sjönk befolkningen
på Irland från 8,2 till 4,2 miljoner. Det är en avfolkning utan like
i europeisk historia.
7*- 543442 87
Alf Åberg
Rebellerna fortsatte sin kamp i Wolf Tones anda. Det var fortfarandeanglo-irerna som gingo i spetsen. 1800-talets irländska frihetskamp skulle sannolikt aldrig ha fått en sådan styrka och
ståndaktighet utan denna blandning av engelsk seghet och keltisk
fanatism. De intellektuella rebellerna vädjade inte till det förgångna, till det fria keltiska bondesamhället och Stuartarnas restauration. Deras tro var det nya Frankrikes och det nya Amerikas,
och de funno en tacksam jordmån för sin revolutionära sådd hos
de fattiga herdarna och arrendatorerna.
De intellektuella rebelledarna stredo emellertid för mål som
aldrig blevo klart preciserade. Kyrkan valde en annan väg än rebellerna och hade i motsats till upprorsledarna ett klart preciserat
mål, grundat på jordiska realiteter. Några data på dess väg kunna
antecknas. Ar 1871 upphörde den episkopala, protestantiska statskyrkan på ön. Ar 1907 grundades det katolska universitetet- National University of Ireland – i Dublin, och år 1916 inleddes den
allians mellan kyrkan och den republikanska regeringen, som är
förutsättningen för det nuvarande läget.
»Irland under katolskt välde», löd en av rubrikerna på professor Herbert Tingstens artiklar från den gröna ön för några år sedan. Det är ett trivialt konstaterande, eftersom befolkningen i Eire
till mer än 90 Ofo är katolsk. Den katolske prästen, för vars huvud
Cromwell en gång betalade fem pund och som länge var en knappt
tolererad person, blev från 1850-talet en tredje makt, som både regering och rebeller måste räkna med. Han framträder ogärna i
politiska sammanhang men utövar lika fullt ett oerhört inflytande
på de världsliga frågorna genom den nära kontakten med församlingarna. Det finns proportionellt sett nära fyra gånger flera präster i Eire än i Sverige, och i byn och småstaden känner den katolske prästen varenda en av sina församlingsbor. Den kyrkliga
disciplinen är fortfarande mycket stark på landsbygden, och en
historiker har ofta tillfälle till jämförelser mellan de katolska lantprästerna och 1600-talets svenska kyrkoherdar.
Denna kyrkodisciplin får lätt drag av tvång och förtryck. För
mången svårförklarligt är det censorskap, som kyrkan utövar över
skönlitteraturen. Det finns knappast någon nu levande irländsk
författare, som inte fått någon eller några av sina böcker bannlysta av kyrkan, berättar Sean O’Faolain. Denna kulturpolitik är
egentligen bara en fortsättning på den kamp om Irlands själ, som
kyrkan under 1800-talet förde med rebellerna.
Frapperande för den främling, som besöker de irländska univer- 88
Irland- herdarnas och vildkattornas land
siteten, är icke desto mindre den andliga livaktigheten, studieivern
och det historiska intresset. Man kan rätt snart konstatera att »det
katolska väldet» inte medfört någon kulturell stagnation på ön.
Omvårdnaden av det gaeliska språket är ett uttryck för historiskt
medvetande, ett försök att anknyta den unga irländska staten till
det medeltida keltiska bondesamfundet. Det är, måste man konstatera, ett försök dömt att misslyckas. Det gaeliska språket är i dagens Irland ett inte bara konstgjort utan exklusivt språk, som inte
ens statstjänstemännen förstå. Genuint folkspråk är gaeliskan
bara i västra Irland, och även här håller det på att trängas undan.
Det dåliga resultatet sammanhänger kanske med att kyrkan aldrig
under~tött språkentusiasterna. The Folklore Commission i Dublin
har under Sverigevännen, professor J. H. Delargys ledning utfört
ett mångårigt, jättelikt uppteckningsarbete för att rädda de gamla
gaeliska traditionerna och sagorna, innan förstörelsen fullbordat
sitt verk.
Efterverkningarna av den nationella revolutionen äro märkbara
inte bara andligt utan också materiellt. Historikern från ett främmande land står lamslagen när han får veta att det irländska riksarkivet sprängts i luften. Huvudkvarteret vid påskupproret 1916
valde rebellerna i Dublins centralpostkontor, och härinne kan man
ännu studera minnen från striderna. När rebellerna år 1922 för
sista gången höjde upprorsfanan, slogo de sig ner i Riksarkivet i
Dublins domstolspalats. De hade fullt med sprängämnen i källaren
och försvarade sig bakom barrikader av kyrkoböcker och arkivförteckningar i forskarsalen. Ammunitionen antändes, när regeringsartilleriet öppnade eld. Riksarkivet förvandlades till ett eldhav, och vid sprängningen kastades manuskriptsidor miltals bort
från byggnaden. Det var ett fruktansvärt slag för den historiska
forskningen men arkivmännen ha utfört ett beundransvärt arbete
för att på olika vägar restaurera samlingarna.
Irland tillhör de underutvecklade länderna. Jordbruket är efterblivet på grund av brist på kapital och samverkan, enligt vad de
frispråkiga irländska tidningarna själva förklara. statens inkomster baseras till stor del på Guiness-öl och steeple-chase, på
linne- och kreatursexporten, men de förslå inte för att höja levnadsstandarden. Irländarna i gemen skulle sannolikt ha fått ett
rikare materiellt utbyte av sitt liv om de tillhört det brittiska samväldet, men minnena från påskupprorets dagar 1916 äro ännu för
uppskakande och påtagliga för att tillåta ett närmare politiskt
samarbete.
89
-’ ’l! ,_
Alf Åberg
En tidig septembermorgon stod jag ute vid kreatursmarknaden
i den lilla staden Kilkenny i södra Irland. Inga vildkattor störde
längre friden på stadens gator. Herdarna voro på nytt allenarå-
dande. Jag såg dem draga förbi med sina hjordar av kor och getter på de smala gatorna, fuktiga av regn och kreatursgödseL De
hade kommit direkt från markerna med sin hund och vidjekäppen
i handen. De grälade med varandra – alla lika snabba i piskan
och repliken – men stannade vid de kyrkor de passerade för att
doppa fingrarna i vigvattnet och göra korstecken. Jag fick en underlig känsla av tidlöshet och oföränderlighet. Det är så litet som
sker, så föga som betyder något i deras fall. Rebelledaren Wolfe
Tone berättar i sin dagbok hur besvärligt det var för honom att
göra herdarna medvetna om sin framtid och driva ut den gamla
världen ur deras sinne. Här vid kreatursmarknaden i Kilkenny
undrar man om han lyckats. Man frågar sig om inte stjärnan från
den gamla världen fortfarande lyser över deras sovplatser ute på
markerna.
90
—~~-~~–~-~ —~-~– -·”-….,__’~—–~~——— ____………