Litteratur
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
·(·
LITTERATUR
USA OCH SOVJET
James Burnham: »Containment or Liberation», New York 1953; $ 3,50.
Professorn vid New Yorks universitet, den kände anti-kommunisten
Burnham, har väckt tillliv frågan, om USA skall fortsätta den »återhållandets» politik mot Sovjet, som förts sedan krigets slut, eller slå
in på en aktiv befrielsepolitik beträffande såväl Sovjets satellitstater
som de ryska delnationerna. Hans argumentering är av stort intresse
även om man har svårt att taga vissa slutsatser på fullt allvar, bl. a.
möjligheten att en sådan befrielsepolitik är genomförbar utan att det
därför måste bli ett tredje storkrig.
Burnham påvisar att det passiva återhållandet har totalt sett varit
till Sovjets fördel, ty därigenom har Sovjet och Kina fått konsolidera
sig i lugn och ro och bygga upp ett kommunistiskt imperium, som är
svårt att bringa på fall. Men stämningen inom både USA och dess
allierade i Europa har begränsat åtgärderna mot Sovjet. Härigenom
har Sovjet fått chansen att tiden kan arbeta för det, därest ej snart
något viktigt sker, som minskar Sovjets styrka avsevärt.
Burnham talar för en »liberation», byggd på en propaganda som
utvecklar sig till en verklig, politisk krigföring (political warfare),
vilken hittills icke gillats av USA:s ledning. Tesen är den att det icke
går i längden att ha två sorters utrikespolitik: en offentlig om enbart
återhållande och en hemlig som syftar till befrielse. Den senare bör
bli USA:s offentligt kungjorda politik och ha som mål att skapa nationellt oberoende samt ekonomisk, social och individuell frihet icke
blott för satellitstaterna utan även för Ukrajna, Vitryssland, Balticum, Georgien, Armenien m. fl. icke ryska nationaliteter, så att dessa
kunna förbli fria eller sluta sig tillsammans i en östeuropeisk, en arabisk-turkisk etc. statsfederation. Även de rent ryska republikerna
böra avkasta Moskvas ok.1 Den östeuropeiska federationen borde vara
så beskaffad, att den kunde motstå såväl ryskt som tyskt herravälde.
Härigenom borde den bli en fredsbevarande faktor.
Med stor sakkännedom påpekas att återhållandets politik beskurit
många organisationers verksamhet. Den vid Strassburg belägna anstalt, som utbildar flyktingar från Sovjet för att efter en framtida
befrielse kunna bliva organisatörer, ledare av lantbruksväsende och
tekniska organ i sitt gamla fädernesland (»The Free Europe University in Exile»), anges ha blivit en välgörenhetsanstalt i stället för en
kamporganisation. De medel, som beviljats genom 1951 års »Mutual
1 Burnham räknar med att befrielseverket skulle omfatta 150 milj. människor om
Ukrajna och Vitryssland medräknas.
98
—- ··•·· ·—~—·-..;.,””’””””””______”””’”””’…..~—-~—~–
Litteratur
Security Act» för att enrollera flyktingar såsom militär i Atlantpaktens organisation, ha ej använts till att skapa flyktingregementen
under sitt lands fana. Icke heller de betydande summor, som samlats
ihop för att stödja friheten bland Asiens folk, ha givit större resultat
på grund av statliga restriktioner.
Allt detta anses visa, att den politiska krigföringen mot Sovjet
måste skärpas väsentligt, att USA bör erkänna de förtryckta folkens
icke-kommunistiska ledare och nationalkommitteer i landsflykt så-
som de rättmätiga representanterna för respektive folk, särskilt de
polska, ukrajnska, vitryska och baltiska men även andra, vilka borde
ges säte i Atlantpaktens ledning, samt att Kommunist-Kina ej bör erkännas. Enligt Burnham böra flyktingar organiseras i militärförband eller halvmilitära polisorganisationer för att vid befrielsens
timma nedsläppas med fallskärm i sitt eget land och där leda befrielseverket. Flyktinguniversitet enligt ovan böra tillväxa och inriktas på praktiskt befrielsearbete samt förberedelse för ett ingripande.
Men befrielsepolitiken får ej leda till att motståndsmännen förivra
sig och åstadkomma blodsutgjutelse i onödan. Allt måste noga centraliseras under USA:s ledning, oavsett det gny av ogillande som
kommer att uppstå inom många med USA allierade länder. En sådan
politik skulle, om den vore framgångsrik, bli en varning för Sovjet
att tillgripa hårda medel och orsaka att det t. o. m. sutte med armarna
i kors. Att Sovjet ej vågat militärt intervenera vid kriget i Grekland
samt vid konflikterna i Burma, Iran, Korea och Indokina samt vid
Berlinkrisen anser Burnham visa att Sovjet ej är redo för ett krig.
Till och med vid ett tillfälle, då t. ex. en satellitstat på Tito-vis förklarade sitt oberoende av Moskva och begärde västmaktsjälp, anser
Burnham att det icke voro säkert att Sovjet ingrepe med våldsmakt.
Här kan man nog med fog ställa sig skeptisk. Det skulle betyda att
Sovjetunionen kunde sprängas i bitar utan att ett storkrig bleve följden. Möjligheten för att vinna den amerikanska folkmeningen för ett
sådant korståg (»crusade») beröres ej heller.
B.
LITTERATUR
USA OCH SOVJET
James Burnham: »Containment or Liberation», New York 1953; $ 3,50.
Professorn vid New Yorks universitet, den kände anti-kommunisten
Burnham, har väckt tillliv frågan, om USA skall fortsätta den »återhållandets» politik mot Sovjet, som förts sedan krigets slut, eller slå
in på en aktiv befrielsepolitik beträffande såväl Sovjets satellitstater
som de ryska delnationerna. Hans argumentering är av stort intresse
även om man har svårt att taga vissa slutsatser på fullt allvar, bl. a.
möjligheten att en sådan befrielsepolitik är genomförbar utan att det
därför måste bli ett tredje storkrig.
Burnham påvisar att det passiva återhållandet har totalt sett varit
till Sovjets fördel, ty därigenom har Sovjet och Kina fått konsolidera
sig i lugn och ro och bygga upp ett kommunistiskt imperium, som är
svårt att bringa på fall. Men stämningen inom både USA och dess
allierade i Europa har begränsat åtgärderna mot Sovjet. Härigenom
har Sovjet fått chansen att tiden kan arbeta för det, därest ej snart
något viktigt sker, som minskar Sovjets styrka avsevärt.
Burnham talar för en »liberation», byggd på en propaganda som
utvecklar sig till en verklig, politisk krigföring (political warfare),
vilken hittills icke gillats av USA:s ledning. Tesen är den att det icke
går i längden att ha två sorters utrikespolitik: en offentlig om enbart
återhållande och en hemlig som syftar till befrielse. Den senare bör
bli USA:s offentligt kungjorda politik och ha som mål att skapa nationellt oberoende samt ekonomisk, social och individuell frihet icke
blott för satellitstaterna utan även för Ukrajna, Vitryssland, Balticum, Georgien, Armenien m. fl. icke ryska nationaliteter, så att dessa
kunna förbli fria eller sluta sig tillsammans i en östeuropeisk, en arabisk-turkisk etc. statsfederation. Även de rent ryska republikerna
böra avkasta Moskvas ok.1 Den östeuropeiska federationen borde vara
så beskaffad, att den kunde motstå såväl ryskt som tyskt herravälde.
Härigenom borde den bli en fredsbevarande faktor.
Med stor sakkännedom påpekas att återhållandets politik beskurit
många organisationers verksamhet. Den vid Strassburg belägna anstalt, som utbildar flyktingar från Sovjet för att efter en framtida
befrielse kunna bliva organisatörer, ledare av lantbruksväsende och
tekniska organ i sitt gamla fädernesland (»The Free Europe University in Exile»), anges ha blivit en välgörenhetsanstalt i stället för en
kamporganisation. De medel, som beviljats genom 1951 års »Mutual
1 Burnham räknar med att befrielseverket skulle omfatta 150 milj. människor om
Ukrajna och Vitryssland medräknas.
98
—- ··•·· ·—~—·-..;.,””’””””””______”””’”””’…..~—-~—~–
Litteratur
Security Act» för att enrollera flyktingar såsom militär i Atlantpaktens organisation, ha ej använts till att skapa flyktingregementen
under sitt lands fana. Icke heller de betydande summor, som samlats
ihop för att stödja friheten bland Asiens folk, ha givit större resultat
på grund av statliga restriktioner.
Allt detta anses visa, att den politiska krigföringen mot Sovjet
måste skärpas väsentligt, att USA bör erkänna de förtryckta folkens
icke-kommunistiska ledare och nationalkommitteer i landsflykt så-
som de rättmätiga representanterna för respektive folk, särskilt de
polska, ukrajnska, vitryska och baltiska men även andra, vilka borde
ges säte i Atlantpaktens ledning, samt att Kommunist-Kina ej bör erkännas. Enligt Burnham böra flyktingar organiseras i militärförband eller halvmilitära polisorganisationer för att vid befrielsens
timma nedsläppas med fallskärm i sitt eget land och där leda befrielseverket. Flyktinguniversitet enligt ovan böra tillväxa och inriktas på praktiskt befrielsearbete samt förberedelse för ett ingripande.
Men befrielsepolitiken får ej leda till att motståndsmännen förivra
sig och åstadkomma blodsutgjutelse i onödan. Allt måste noga centraliseras under USA:s ledning, oavsett det gny av ogillande som
kommer att uppstå inom många med USA allierade länder. En sådan
politik skulle, om den vore framgångsrik, bli en varning för Sovjet
att tillgripa hårda medel och orsaka att det t. o. m. sutte med armarna
i kors. Att Sovjet ej vågat militärt intervenera vid kriget i Grekland
samt vid konflikterna i Burma, Iran, Korea och Indokina samt vid
Berlinkrisen anser Burnham visa att Sovjet ej är redo för ett krig.
Till och med vid ett tillfälle, då t. ex. en satellitstat på Tito-vis förklarade sitt oberoende av Moskva och begärde västmaktsjälp, anser
Burnham att det icke voro säkert att Sovjet ingrepe med våldsmakt.
Här kan man nog med fog ställa sig skeptisk. Det skulle betyda att
Sovjetunionen kunde sprängas i bitar utan att ett storkrig bleve följden. Möjligheten för att vinna den amerikanska folkmeningen för ett
sådant korståg (»crusade») beröres ej heller.
B.