Hannibal och Scipio vid Rhone

HANNIBAL OCH SCIPIO
~
VID RHONE
Av kapten H. HJERTSTEDT
UR VÅRLDSHISTORISK aspekt blev följden av Roms seger i
kampen om herraväldet i och vid Medelhavet den västerländska
kulturens dominans för årtusenden framåt. Det första och kanske
största hindret på rornarstatens väg mot världsherraväldet undanröjdes genom utgången av de två puniska krigen på 200-talet f. Kr.
I sin »Histoire romaine» framhåller Jules Michelet, »att det ej
är utan skäl, att en så allmän och livlig hågkomst av de puniska
krigen har dröjt sig kvar i människornas sinnen. Det var ej endast
en konflikt mellan två städer eller två riken, utan det var en kamp,
på vars utgång två människorasers öden berodde. Skulle världshegemonien utövas av den indoeuropeiska eller semitiska folkgruppenh I det följande redogör Michelet hur »de två raserna överallt
kommit i kontakt med varandra och alltid i fiendskap sedan historiens gryning. Kaldeer och perser underkuvade sina idoga men
trolösa semitiska grannar. Konflikten fortsatte mellan greker och
fenicier och nådde därvid sin kulmen genom Alexanders segertåg,
då Tyros förstördes, och Alexandria grundades. Kartago återstod.
Ett välde rikt och mäktigt i långt högre grad än Fenicien hade
varit. Kartago föll och förintades av Rom.» Denna händelse, säger
den franske författaren, »är utan motstycke i historien. En hel
civilisation förstördes i ett slag – försvann som ett stjärnskott».
Kartagos fall föregicks emellertid av en jättekamp, som även
skakade Rom i sina grundvalar: de puniska krigen, av vilka det
andra blev det avgörande. Tack vare de stora Barkiderna, Hamilkar, Hasdrubal och Hannibal lyckades väl Kartago för ett halvsekel fördröja katastrofen, men mot rornarstatens struktur och l (nästan outtömliga resurser förmådde ej ens Hannibal hävda det
puniska väldets bestånd, sedan sjöherraväldet (det i alla tider lika
viktiga och aktuella) hade gått förlorat i det första puniska kri- 135
-~
”
H. Hjertstedt
get.l Men – »Genius cannot accomplish the impossible». (Ardant
du Picq.)
Vår kunskap om Hannibalsfejden är bristfällig och skall väl så
förbli, ty vi ha endast kvar källmaterial från den segrande sidan.
Vår tillförlitligaste auktor är ju Polybios, men därvidlag får man
ej glömma, att denne var en varm vän av Scipionerna vilkas insatser i kampen blevo avgörande för krigets förlopp. Det var ur
romarnas synpunkt givet, att vapnens utslag dikterades ur ett både
rättvist och självfallet öde. Eftervärlden har haft svårt att frigöra
sig från detta betraktelsesätt. Men eftersom de båda motståndarna
var för sig förfogade över betydande maktmedel, är det sannolikt,
att tillfällen förekommo, då krigslyckan verkligen hotade att byta
sida. Ett sådant tillfälle synes ha inträffat under själva spelöppningen vid Rhone i september 218 under Hannibals uppmarsch mot
de Norditaliska slagfälten. Den äldre Scipio, Hannibals motståndare vid Rhone, har av de flesta historiker bedömts som en klarsynt
och klok general för de åtgärder han vidtog vid ifrågavarande kritiska tidpunkt. Det har emellertid icke heller saknats klander.2 Beträffande Hannibals handlingssätt vid Rhone har man i allmänhet
nöjt sig med att söka påvisa, att den kartagiske fältherren programenligt fullföljde sin ursprungliga fälttågsplan. Men även i
detta fall finnas avvikande åsikter.3
Med skärpa bör det fastslås, att händelseförloppet vid Rhone kan
synas fatalt, men detta är i mycket en efterklokhet, som icke utesluter möjligheten av, att andra resultat kunna ha följt.
Vid slutet av sommaren 218 f. K. – man har beräknat början av
september – framkom Hannibal med sin kartagiska här till Rhöne
vid nuvarande St.-Etienne-des-Sorts och Mornas, cirka 120 kilometer från flodens mynning. Ungefär samtidigt ankrade Scipios
transportflotta, skyddad av 60 quinqueremer, i Golfe de Fos vid
Rhones östra deltaarm. De följande händelserna vid Rhones strän- 1 Lärdomarna från det 24-åriga sjökriget (264-241) synes man icke ha tagit
vara på, främst betydelsen av det förlorade sjöherraväldet. Om Kartago under det
23-åriga »stilleståndet. mellan det lsta och 2dra puniska kriget hade återuppbyggt
och förbättrat sitt sjöförsvar lika målmedvetet, som Barkiderna gjorde med härsmakten i Spanien, skulle det 2dra puniska kriget fått ett annat förlopp. En sådan
åtgärd borde för de styrande i Kartago ha varit självklar efter förlusten av de
sicilianska sjöfästningarna.
• H. V. Havell: »Republican Rome» s. 209. Mommsen: Vol. IL s. 251.
• Ulrich Kahrstedt: Geschichte der Karthager del III s. 381. Duruy, History of
Rome and the Roman People del I s. 581., fotnot L
136
–~–~—–~—-~——-~—
Hannibal och Scipio vid Rhone
der under dessa sensommardagar skulle komma att få en avgö-
rande betydelse för det vid årsskiftet utbrutna krigets förlopp.
Endast tre a fyra dagsmarscher skilde de fientliga härarna åt,
varför en sammandrabbning syntes nära förestående. Hade så
skett, skulle förmodligen antikens största och namnkunnigaste
krig, det andra puniska, ha tagit en annan vändning. Att Scipios
hopplöst underlägsna stridskrafter icke krossades vid Rhone var
icke hans förtjänst utan Hannibals, vilkens beslut att ej inlåta sig
i strid med romarna förrän på Paslätten måhända kom att ändra
krigets slutliga utgång i en för Rom gynnsam riktning.
Fälttåget vid Rhone är ett av de få fall, där Hannibals välskötta
underrättelseväsen klickade på en väsentlig punkt, nämligen rapporten om storleken av motståndarens stridskrafter. Hade nämligen den kartagiske fältherren haft kännedom om romarnas verkliga styrka, hade han trots allt sannolikt slagit till vid Rhöne och
besparat Spanien en invasion åtminstone till dess kartagerna hunnit konsolidera sina erövringar norr om Ebro.
Innan operationerna vid Rhone närmare belysas, torde det emellertid vara nödvändigt att göra en översikt av närmast föregående
händelser.
Erövringen av Sagunt, den iberisk-grekiska staden söder om
Ebro, blev signalen till fredsbrott mellan Rom och Kartago, Sagunt,
som stod under Roms protektion, föll på senhösten 219 efter åtta
månaders hjältemodigt försvar. Efter misslyckade förhandlingar
i Kartago att bevara freden förklarade Rom krig vid årsskiftet
219/218. Vid ämbetsårets ingång mars 218 tillträdde Tiberius Sempronius Longus och Publins Cornelius Scipio konsulatet för året,
och först då fattades beslut om utskrivning av de sedvanliga fyra
legionerna, vilka jämte de italiska bundsförvanternas kontingenter
skulle bilda två fältarmeer under var sin konsul.4 Ä ven flottan
skulle självfallet mobiliseras. Om man får döma av den långsamma takten, den så sent som i maj påbörjade mobiliseringen
och den begränsade utskrivningen av fälttrupper, synes det uppenbart, att man i Rom hyste föga oro inför kriget. Kartago var ju
dock en stormakt, och det borde väl knappast ha undgått Rom, att
Handelsrepubliken numera var bättre rustad åtminstone tilllands
än för trettio år sedan.
Roms krigsplan var helt inriktad på offensiva företag. Sempro• Liv. XXI kap. 17. Pol. III. 40.14. Liv. XXI 26.2. Pol. III. 107.11 se vidare
Kahrstedt, Geschichte der Karthager von 218.146 (del III). Sid. 180. Berlin 1913.
137
H. Hjertstedt
nius med två legioner (med bundsförvanternas kontingenter inalles
17 600 man) och 160 krigsskepp skulle avgå till Sicilien, varifrån
han skulle förbereda en landstigning i Afrika.5
I motsats till de flesta historiker, som sysslat med de puniska krigen
har Ulrich Kahrstedt i Geschichte der Karthager på till synes goda
grunder sökt påvisa att Scipio vid avseglingen från Pisae i slutet av
augusti 218 f. Kr. endast hade en legion ombord på sin transportflotta.
I »Unsere Quellen Zum Zweiten Punische Kriege» Del. III av Geschichte der Karthager sid. 180 f. skriver Kahrstedt därom följande:
»Zum Schluss im Zusammenhange die rörnischen Rustungen des
Buches. Kap. 17 haben wir einen annalistischen Mobilisierungsbericht.
Es werden sechs römische Legionen (ausnahmsweise zu je 4 000 Mann
z. F. und 300 z. Pf.) ausgehoben, dazu 40 000 Socii z. F. und 4 400 z. Pf.
Davon erhält Sempronius (§ 5) 2 Legionen und 16 000 + 1800 Socii,
Scipio ebensoviel Rörner und 14 000 + 1600 Socii, Gallien als Garnison
die letzten 2 Legionen und 10 000 +l 000 Socii (die 600 rörnischen
Heiter, die 17, 9 besonders figurieren, sind die Legionskavallerie). Das
wäre eine ungewöhnlich starke Aushebung fiir den Anfang.
Nun wird das in Gallien stationierte römische Korps untcr Manlins
Pol. 40, 14 als ’TO ’Tthap’t”ov cr’t”paT67tE:aov bezeichnet, auf Deutsch- da es
zu Polybios’ Zeit keine Legionsziffern gibt – die eine von den 4 Legionen. Das setzt aber voraus, dass es nur 4 Legionen gibt, wie iiblich,
und dass davon in Gallien eine steht. Sempronius hat nun notorisch
zwei Legionen, da seine Ankunft an der Trebia die Stärke des rö-
mischen Heeres von 2 auf 4 Legionen erhöht. Also hätte Scipio nur
eine gehabU Polybios spricht nun a. a. O. von den cr’t”pa’t”orreaa des Scipio
im Plural, die er zur Bewältigung des keltischen Aufstandes abgibt.
Hat er aber 2 Legionen gehabt, so hätte man erstens 5 Legionen ausgehoben, was ganz unrörnisch ist, zweitens kollidiert man mit Polybios’
Ausdruck ’t”E’t”rlp’t”ov cr’t”paT6rreaov drittens bliebe die Stärke des rörnischen
Heeres in Oberitalien von 2 Legionen vor der Trebiaschlacht rätselhaft. Dann eine Legion des Manlins + 2 des Scipio, später Atilius,
sind immer 3. Die Lösung steht bei Livius 26, 2 f. Dort gibt er die
Quelle des Polybios genauer wieder als dieser selbst und sagt, dass
Scipio l Legion und 5 000 Socii abgab und (wie bei Polybios) durch
eine Neuaushebung ersetzte. Der Ausdruck cr’t”pa’t”orreaa ist also nur ung-enau. Scipio hat von Anfang an eine Legion (4 200 + 4600 Mann)
gehabt, diese abgegeben und durch eine neue ersetzt. Die abgegebene
bildet mit der manlianischen zusammen das 2 Legionen starke Korps,
das am Ticinus ficht und von Sempronius’ 2 Legionen auf 4 gebracht
wird. Es ist also sicher, dass der römische Feldzug in Spanien 218 von
nur einer Legion eröffnet worden ist! Die l!berlieferung von Livius
’ Med besättningstrupper redan stationerade på Sicilien torde Sempronius’ stridskrafter för fälttjänst ha utgjort minst 30 000 man, om man medräknar den kon·
tingent som konung Hiero av Syracusae ställde till Roms förfogande.
138
——————————1 -’•
Hannibal och Scipio vid RhOne
21,17 mit ihren sehr genauen Zi:liern ist also Erfindung (vgl. Klio 1911
S. 417 :Ii. Ähnliche Angaben fiir die Mobilmachung gegen Perseus 172).6
Krigshändelserna till lands och sjöss i norra Spanien från och med
hösten 218 till sommaren 217 synas dessutom giva stöd för Kahrstedts tes, att Cneius Scipio vid landstigningen i Emporial i september 218 endast medförde en legion. Visserligen besegrade Scipio
den av Hannibal kvarlämnade ockupationsstyrkan under Hanno norr
om Ebro och lyckades även erövra några mindre orter under sin försiktiga framryckning mot Ebro. Men bakslaget kom på senhösten, då
Hasdrubal Barkas, vilken för sent hade ilat till Hannos understöd, i
stället vände sig mot Scipios skeppsläger i närheten av Tarraco och
tillfogade romarnas där kvarlämnade trupper och skepp stora förluster. Scipio tvingades därför till snabb reträtt mot sin bas. Först
på sommaren 217 sedan förstärkningar tilllands och sjöss hade anlänt,
kunde den romerske befälhavaren gripa till offensiven. Scipio hade
dessförinnan endast lyckats tillförsäkra sig ett smalt basområde vid
kusten mellan Emporiai och Tarraco. Allt tyder på, att den expeditionskår, som konsuln Publius Cornelius Scipio förde till Rhönes
stränder och brodern Cneius senare landsteg med i norra Spanien,
endast utgjorde en legion. Om den ställföreträdande konsuln hade haft
en fulltalig konsulararme – två legioner – under sitt befäl skulle han
med all sannolikhet redan under höstmånaderna 218 ha kunnat vinna
betydande framgångar mot de splittrade kartagiska stridskrafterna i
Spanien.
Angreppet mot Handelsrepublikens kärnland skulle bli det primära målet, och huvudkrigsskådeplatsen ville man förlägga kring
Kartagos murar. Scipios uppgift blev även den av offensiv karaktär men av mera sekundär betydelse: att företaga en invasion av
norra Spanien och med hjälp av missnöjda och nyligen underkuvade iberer och keltiberer söka göra kartagerna all möjlig avbräck
men framför allt att hindra de hjälpsändningar till Afrika, som
man då fruktade. Ingen av dessa planer kunde i väsentliga delar
realiseras. Minst av allt landstigningen i Afrika. Sempronius avseglade visserligen med sin flotta och invasionsarme till Sicilien
på sommaren, men redan dessförinnan hade Kartago utrustat
tvenne mindre eskadrar, av vilka den ena icke utan framgång
opererade på Siciliens kuster, under det att den andra gjorde energiska strandhugg på Italiens västkust. Kartagernas offensiv till
sjöss fördröjde Sempronius’ planerade invasion av Afrika till dess
det var för sent, och han själv och legionerna hemkallades till fosterlandets försvar. Det är betecknande, hur ringa vikt historiker
i allmänhet tillmätt de två små kartagiska eskadrarnas sjötåg
• So richtig Sanders, Quellenkontamination 93.
139
. ,
H. Hjertstedt
(sammanlagt 55 quinqueremer). Dessas operationer fördröjde dock
den romerska invasionen av Afrika med hela fjorton år! Redan
innan konsulerna i Italien hade hunnit avsluta sina rustningar,
hade de nyligen underkuvade cisalpinska kelterna gripit till vapen.
Ryktet hade nått dem, att Hannibal gått över Ebro och var under
framryckning mot norr för att över Pyreneerna och Alperna invadera cisalpinska Gallien. Kelterna hade från början haft betydande framgångar. Senaten dirigerade genast en av de för Scipio
avsedda legionerna mot norr och då denna styrka råkade i trångmål även den andra. Konsulen fick utskriva en ny legion för expeditionen mot Spanien. En större styrka förmådde eller ville man
ej prestera. Först i senare hälften av augusti kunde Scipio med
sin transportflotta eskorterad av 60 krigsskepp avsegla från Pisae
till Massilia som första anhalt på vägen till norra Spanien.
Emellertid hade Hannibal i början av maj brutit upp från Nykartago med en ansenlig här, sedan han dessförinnan ordnat försvaret av Spanien och Afrika. Med omkring 80 000 man överskred
han Ebro.7 Tre månaders förbittrade strider mellan Ebro och
Pyreneerna hade kostat Hannibal avsevärda förluster. Ytterligare
avdelade trupper för att hålla de nyerövrade områdena hade reducerat hans här till omkring 50 000 man, då han i augusti överskred
Pyreneerna.8
Tåget genom transalpinska Gallien gick däremot fort och utan
förluster. Tack vare rikliga penninggåvor till hövdingarna för de
transalpinska kelterna tillförsäkrades hären fritt genomtåg. Vid
framkomsten till Rhone har man beräknat att Hannibal hade högst
38 000 man fotfolk och 8 000 ryttare samt 37 elefanter. Men detta
var en veteranarme av kartager, libyer, numidier, iberer, balearer
och kelter, härdade i hundratals strider och ledda av väl utbildat
yrkesbefäl. Enligt nyare forskningar har man, som redan nämnts,
ansett att den kartagiska hären kom fram till Rhone vid nuvarande St.-Etienne-des Sorts och Mornas, vilka orter ligga ett tjugotal kilometer norr om det sedan gammalt antagna övergångsstället
Roquemaure, 15 kilometer norr om Avignon. Förberedelserna till
flodövergången togo åtskilliga dagar i anspråk. Under tiden hade
keltiska stammar lägrat sig på östra stranden för att hindra över- 7 storleken av Hannibals här vid uppbrottet från Nykartago är omtvistad. Enligt
Polybios III 35 utgjordes hären av 90 000 man fotfolk och 12 000 ryttare, vartill
kommo minst 37 elefanter. Polybios siffror torde emellertid vara för höga.
8 Av politiska skäl »permitterade» Hannibal även några iberiska förband, som
visat föga lust att lämna sitt hemland.
140
~ KARTAGCR
~ ROI’fARE
D 11AS51L/O TER
O’H AlllfkAOE GAU.EI?
GOLF( DE LION
Hannibal och Scipio vid RhOne
51<.155 ÖVER OPERATIONERNA
VID Rf.I0NE SEPT RIB F. Kl(.
– FåRSTA SKEDET- {~,’!;<
COL DE GENf:vRE
ALPES
,////-
/,./’~
/
_____..,…… —
•TUR IN
farten, härtill uppviglade av emissarier från Massilia. Hannibal
hade emellertid i tysthet sänt en styrka 37 kilometer uppströms
till nuvarande Viviers för att där övergå floden, rycka söderut
och på en given röksignal anfalla kelterna i flank och rygg. Då
Hannibal, som låg i hög beredskap, såg signalerna på andra sidan
floden, satte han raskt igång strandväxlingen medelst tidigare
anskaffade båtar och flottar. Angripna från två håll flydde kelterna efter en kort strid.
Hannibals tåg från Ebro till Rhöne hade varit en kapplöpning
med tiden. De förlustbringande och långvariga striderna i norra
Spanien hade allvarligt rubbat tidtabellen. Det var nu icke längre
möjligt att gå över Alperna under den gynnsammaste årstiden.
Härtill kom det oväntade uppehållet vid Rhone som genom kelternas motstånd kom att fördröja härens övergång sju dagar i stället
för beräknade två.
Som redan nämnts hade Scipio under någon av de första dagarna
av september med sin flotta ankrat upp i Golfe de Fos vid Rhonemynningen. Där mötte honom sändebud från Massilia, vilka rapporterade, att Hannibal redan hade gått över Pyreneerna och be- 141
———–~~—— —–
H. Hjertstedt
!:’iill KARTAGER
~ROMARE
EJ 1’1ASSiliOTER
GOLFE DE UON
5KISS OVER OPERATIONERNA
VIO I?H(JNE 5CPT. li!/6 F. KR
– ANDRA .5KEOETBA5SES ALPE5
•lURif’i
fann sig på ilmarsch genom södra Frankrike (Gallia Narbonenis)
mot Rhone.
Konsuln satte icke mycken lit till dessa meddelanden, ty då han
en vecka tidigare avseglade från Pisae, hade de senaste rapporterna
från Spanien klart utsagt, att Hannibal var inbegripen i blodiga
strider med ibererna norr om Ebro. Scipio debarkerade emellertid
sina nyntskrivna och sjösjuka legionärer, upprättade ett befäst
läger samt inväntade ytterligare nyheter. Dessa läto icke heller
länge vänta på sig. Redan efter ett par dagar ingick meddelande
om, att Hannibal redan var vid eller i närheten av Rhone, tre a
fyra dagsmarscher från kusten. Scipio fann denna rapport ännu
otroligare än den första. Någon förberedelse till framryckning
gjordes emellertid icke, men för att äntligen vinna klarhet om läget
sände konsuln ett spaningsdetachement av 300 utvalda ryttare med
tjänstvilliga vägvisare från Massilia upp mot norr på östra Rhonestranden till det uppgivna övergångsstället.
Hannibal erhöll underrättelse om Scipios ankomst till Rhones
mynning på femte eller sjätte dagen, omedelbart efter striden med
kelterna vid övergångsstället. Sedan fotfolk och ryttare i god ord- 142
=
Hannibal och Scipio vid RhOne
ning transporterats över till östra stranden, sände Hannibal i sin
tur 500 numidiska ryttare åt söder för att utspana läget vid kusten. Så långt kommo de nu aldrig, ty redan samma dag blevo dessa
i vanliga fall så påpassliga och vaksamma ökenryttare överraskade av det romerska spaningsdetachement, som Scipio sänt ut.
En skarp ryttarfäktning uppstod. Efter en förlust av 200 man
flydde numidierna tillbaka till lägret, ivrigt förföljda av de segrande romerska ryttarna, vilka likväl i striden förlorat nära halva
.sin styrka. Scipios ryttare redo nästan upp till Hannibals läger,
innan de vände för att ila söderut (därvid förmodligen påskyndade
av det friska rytteri Hannibal sände efter dem) och till den
romerske konsuln framföra sina viktiga rapporter.
Samma dag ryttarstriden ägde rum, ankom till Hannibals läger
en cisalpinsk kelterhövding, Magilos, med sitt följe. Kelterna lovade att föra hären över vissa alppass, där det ej fanns alltför
stora svårigheter för människor och djur att passera.
Det har aldrig fullt klarlagts, om Magilos därmed avsåg att
föra hären 40 kilometer mot söder till Durance’s och Rhones sammanflöden samt vidare uppför Durance’s dalgång eller om kelterhövdingen hade ämnat föra trupperna fyra dagsmarscher mot norr
från färjeläget till den beryktade »Ön» vid Iseres och Rhones sammanflöden – »Ön» låg sannolikt ett stycke uppför Isere. Det första
alternativet synes sannolikare, eftersom den vägen var den framkomligaste. Inför planen att gå 40 kilometer mot söder blev Hannibal betänksam. En sammandrabbning med romarna skulle så-
lunda knappast kunna undgås, även om Scipios huvudstyrka ännu
stod vid kusten. Genom utsända ryttarpatruller hade visserligen
Hannibal snart övertygat sig om, att den romerska rytteriavdelning, som hade förföljt numiderna till lägret, ej utgjorde någon
förtrav till Scipios huvudstyrka, och att sålunda någon omedelbar
sammanstötning icke vore att vänta. Det stred emellertid mot Hannibals krigsplan att här vid Rhone inlåta sig i strid med romarna,
även om alla utsikter till seger funnos. Hur skulle emellertid en
drabbning kunna undvikas, om Scipio vid underrättelsen om Hannibals rörelser ryckte norrut samtidigt som kartagerna tågade mer
än en dagsmarsch mot söder~ Det borde ju stå klart för Scipio, att
Hannibals ankomst till Rhone endast kunde betyda en marsch över
Alperna och invasion av Norditalien. Åven om Scipio led ett
nederlag, så hade denne MassHia och flottan att falla tillbaka på,
under det att de förluster i manskap och tid som även en segrande
Hannibal måste räkna med, skulle så kunna försvaga och fördröja
143
H. Hjertstedt
hans här, att risk fanns att hela alpövergången måste uppgivas.
Om Hannibals underrättelseväsen haft tid på sig att skaffa sig
tillförlitliga uppgifter om Scipios verkliga styrka- en enda fältstark legion som med de italiska bundsförvanterna knappt utgjorde 9 000 man (varav 800 ryttare) – är det sannolikt att den
kartagiske fältherren slagit till, även om han var väl medveten
om att det mäktiga Massilia stod som ett hotande åskmoln i söder
i farlig närhet av marschrouten genom Durancedalen. F’örbundet
med den romerska stormakten, stärkt genom närvaron av en ro·
mersk konsul i spetsen för en arme, hade kanske förvandlat det
»kalla kriget», som Massilia hittills fört, till ett för kartagerna syn·
neriigen hett sådant. Det kunde då för Hannibal bliva »fel krig
på fel plats och på fel tid» för att använda ett nu aktuellt talesätt.
Det kan emellertid ifrågasättas om icke Hannibal härvidlag
överskattade Massilias landmilitära maktmedel samt stadens inflytande på de kringboende transalpinska gallerna. Däremot ägde
Massilia en aktningsvärd sjömakt, vilken senare skulle komma att
göra Scipionerna i Spanien ovärderliga tjänster under fält- och
sjötågen mot kartagerna.
Hannibal måste besluta sig fort. Han avstod från kamp mot
Scipio och den framkomligare väg, som sannolikt Magilos förordat
utefter Durance’s dalgång och valde i stället en nordligare route
över Alperna. Sedan elefanterna färjats över floden, avtågade
hären dagen efter ryttarstriden mot norr. större delen av rytteriet
skyddade kön av marschkolonnerna för eventuella fientliga framstötar från söder. Marschen gick mot sammanflödet av Isere och
Rhone fyra dagsmarscher mot norr. Den kartagiske fältherren tog
sålunda hellre ytterligare tidsförlust på mindre kända vägar än
han inlät sig i strid med romarna och deras allierade (Massilia)
sedan han nått första målet: cisalpinska Gallien.
Därest man inför Hannibals beslut skulle våga tillåta sig en del
mer eller mindre allmänt hållna spekulationer, om hur det skulle
ha gestaltat sig, om han handlat annorlunda, så är detta en lätt
uppgift – i efterhand.
Om Hannibal vid Rhone med eller utan ingående kännedom om
Scipios ringa styrka inlåtit sig i drabbning med den mer än villige
konsuln, hade denne med all sannolikhet lidit ett förkrossande
nederlag. Invasionen av Spanien hade därmed avvärjts för lång
tid framåt eller tills det varit för sent. Kartagerna hade med
mindre risk kunnat taga vägen över Lågalperna via Durancedalen.
Massilia hade nog förhållit sig lugnt efter Scipios nederlag. Han- 144
—-~- —-~ —-···———”””””-””””-!!!!!!:!:!::::=..llilili=:i:ä~::::~-=——-…..—–……
Hannibal och Scipio vid Rhone
nibalskulle ha kunnat nedstiga på Paslätten utan större förluster.
Han hade då »vunnit ett slagfälb utan att behöva offra en dryg
tredjedel av sin här. Från Spanien kunde under de närmaste åren
en jämn ström av förstärkningar fylla luckorna efter utkämpade
fältslag.
På tredje dagen efter Hannibals uppbrott, kommo Scipios trupper fram till det övergivna lägret. Den romerske konsuln fann det
lönlöst att tåga efter kartagerna in i ett fullkomligt okänt land,
vars befolkning förvisso ej hyste några varmare känslor för romarna.
Scipios ilmarsch mot färjeläget synes emellertid oförklarlig. Det
torde väl ha stått klart för honom, att han tog en fruktansvärd
risk att krossas, om Hannibal inväntat honom eller ryckt söderut
för att möta hans ringa styrka. Scipios enda chans att hindra eller
fördröja den kartagiska hären hade ju varit att en vecka tidigare
gå mot norr och i förening med styrkor från Massilia och gallerna
besätta det östra färjeläget vid Rhöne. Att med 9 000 legionärer
hejda en så stor arme som Hannibals borde väl även för en yverboren romersk konsul synas föga välbetänkt, sedan Hannibal redan
överskridit floden. Hade möjligen den överraskande segern över
de 500 numidiska ryttarna ingivit Scipio ett sådant förakt för
kartagernas stridsvärde, att han ansåg sig vuxen en mångdubbel
övermakt1
Scipio gick alltnog tillbaka till kusten och återinskeppade sina
soldater. Ombord på flottan kungjorde han sin avsikt att med sin
stab återvända till Pisae, men låta sin legion och flotta under befäl
av sin broder Cneius fortsätta till norra Spanien. Detta beslut har
varit föremål för många kommentarer bland historiker i äldre och
nyare tid. Allmänt har det ansetts betydelsefullt för andra puniska
krigets utgång. Flera historiker ha på grund av Scipios val tillmätt denne en sådan profetisk klarblick, att man ansett honom äga
de högsta kvalifikationer som fältherre och statsman. Bland annat
skulle konsuln klarare än någon annan insett betydelsen av Spanien
såsom Kartagas livsnerv i kriget. Finge Handelsrepubliken konsolidera och utöka sitt välde på den Iberiska halvön, kunde detta
äventyra Roms bestånd. De rikliga inkomsterna av de spanska
silvergruvorna och det ypperliga soldatmaterialet i den stridbara
iberiska befolkningen voro Kartagas förnämsta kraftkällor. Emot
dessa argument kan erinras att krigets överförande till Spanien
var ett senatsbeslut. Det fanns många i den romerska senaten
utom Scipio som insågo Spaniens betydelse för Kartago.
145
H. H jertstedt
På lika goda grunder kan man som skäl för Scipios kloka val
anföra, att han icke längre ansåg det nödvändigt att föra. legionen
tillbaka till Italien. Det vore väl icke så märkvärdigt, om konsuln
delade den gängse uppfattningen, att Hannibal och hans här
ginge sin undergång till mötes bland de snöhöljda och skräckinjagande grajiska Alperna lika okända som deras befolkning var
stridbar och grym. I cisalpinska Gallien funnos redan två fältstarka legioner och dessutom de båda nyanlagda väl befästa kolonierna Cremona och Placentia med starka besättningstrupper.
Skulle emellertid Hannibal trots allt lyckas att med sin här över
Alperna komma ned på Poslätten skulle- menade man- hans
soldater vara så försvagade av umbäranden och förluster i striderna mot bergfolken, att det bleve en lätt sak för de två cisalpinska legionerna att likvidera dem. För säkerhets skull och för
den romerska statens anseende var det emellertid tillbörligt, att
åtminstone en av konsulerna befann sig i Polarrdet och ledde
operationerna för den händelse, att någon del av Hannibals arme
lyckades taga sig över Alperna och förena sig med de keltiska
stammarna, som alltid voro beredda till uppror.
Det kan emellertid ifrågasättas om Scipio kände sig nöjd med
sitt korta och så gott som oblodiga fälttåg vid Rhöne. En viss
strategisk framgång kunde han visserligen inregistrera. Någon
hög tanke om den unge Hannibal som härförare hade han väl ej
heller fått under operationerna vid Rhone. Barkidens rykte hade
ju hittills endast grundat sig på krig mot barbariska och halvbarbariska folk. Då han stod inför valet att möta Roms beprövade
legionärer, hade han trots sin mångdubbla numeriska överlägsenhet vikit undan. Slutligen hade Scipio genom sin blotta närvaro vid Rhones mynning förmått Hannibal att uppgiva sina
planer att begagna den vida bättre vägen över Lågalperna via
Durancedalen.
Det måste i varje fall ha grämt den romerske konsuln, att han
hade lämnat Massilias välinformerade underrättelsetjänst utan
avseende och icke genast efter landstigningen ryckt norrut för
att i förening med kelterna och Massilia hindrat kartagernas
flodövergång. Hade han så handlat, skulle han ha haft goda utsikter att fördröja Hannibals tåg över Alperna till dess det var
för sent på året. Scipios tvekan och långsamhet hade gjort ett
dåligt intryck på Massilia och kelterna, som vid Rhone lämnats i
sticket.
Det behövdes ingen siareförmåga för att inse, att den väg Han- 146
–ilii”f””’—-~… ~———’-~—~–…………….____•.,.._..__.,____~~————-·-····
Hannibal och Scipio vid RhOne
nibal nu försökte tränga fram på, skulle bli förlustbringande och
tidsödande, – i bästa fall, och att utsikterna för att komma ned
på Poslätten med en här, som icke var i upplösningstillstånd,
voro ytterst små.
Det är emellertid svårt att inse, att Scipio skulle ha visat någon
särskilt upphöjd fältherreblick eller framsynt statsmannabegåvning, än mindre någon särskild förmåga av självövervinnelse genom att låta sin legion och flotta fortsätta till Spanien för att
bilda kärnan i den här av keltiberer, som norr om Ebro skulle
bereda kartagerna så mycken skada och till slut jämna vägen
för Roms erövring av hela landet och Kartagos besegrande.
Scipio sände sin legion och flotta till Spanien under befäl av
en duglig general vid rätta tiden. Detta är hans förtjänst.
Som händelserna vid Rhone hade utvecklat sig var det Hannibal som lät Scipio undkomma och icke tvärtom. Då den romerske
konsuln äntligen satte i gång sin ilmarsch mot norr var ju den
kartagiska hären redan över floden. Till lycka för honom själv
och Rom inväntade icke Hannibal hans ankomst eller ryckte
söderut för att möta honom. En drabbning mellan färjeläget och
Durance’s inflöde i Rhone kunde icke ha fått mer än en utgång.
Scipios ringa styrka hade krossats.
Det förefaller uppenbart, att Hannibal vid Rhone ändrade sin
ursprungliga marschroute. Om följderna av detta ödesdigra beslut
blev avgörande för det spirande romerska världsherraväldet och
sålunda kom att återverka på Europas framtid, är ett av historiens olösta problem.
147