Dagens frågor
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
:•
•en
DAGENS FRÅGOR
Västerns nya I samband med framläggandet av planerna för budgetförsvarsgiv. året 1954/55 ha regeringarna i USA och England gjort
försvarspolitiska deklarationer, som mer än själva budgetsiffrorna för
det aktuella året ge en uppfattning om hur man ser på framtiden och
därför äro av allmänt intresse.
Det började med att president Eisenhower den 8 december inför
FN-församlingen förklarade, att den amerikanska krigsmakten nu
talade »the language of atomic warfare». USA:s förråd av atomvapen
är nu större än den samlade explosionskraften hos alla bomber som
fälldes och alla granater som avfyrades under hela andra världskriget.
Atomvapnen ha övergått till att vara »konventionella» vapen inom
alla tre försvarsgrenarna. Men även ryssarna ha atomvapen. Därför
måste hela den fria världen förstärka och påskynda sitt luftförsvarsprogram.
Den 21 januari presenterades en ny treårsplan för försvaret, som
oaktat en gradvis sänkning av totalkostnaderna skall ge ökad styrka.
Man siktar på att stabilisera kostnaderna vid 35 miljarder dollar, en
minskning med över 20 procent, som dock innebär tre gånger högre
kostnader än före Koreakriget. Grundtanken i den nya given är att
USA:s strategiska bombflyg skall vara den maktfaktor på vilken alla
fronters försvar ytterst vilar. Det skall framdeles som hittills avhålla
från aggression. Om kriget ändå kommer, skall bombflyget krossa
fiendens krigsekonomi och fördröja och försvåra en uppmarsch mot
Västeuropa. Att helt hejda en offensiv i Europa mäktar bombflyget
däremot icke. Därför fortsätter vapenhjälpen till NATO-länderna under hela treårsperioden och blir för nästa år t. o. m. något större än nu.
De amerikanska arme- och flygförbanden i Europa behållas, men personalstyrkan rationaliseras ned i underhållsförbanden. Strävan är
»hjälp till självhjälp», dvs. NATO-länderna skola själva hålla sig med
de operativa enheter som den gemensamma planen kräver, medan
USA hjälper till vid uppsättningen och utrustningen. Någon ytterligare uppsättning av armedivisioner på kontinenten är icke avsedd,
förrän det tyska inslaget i Europaförsvaret kommer. Likväl anser
man att försvaret växer i styrka. Förstärkningen kommer genom
kompletterad och moderniserad utrustning. Den stora nyheten är att
anfallsmedlen utökas med atomvapen och robotar. Atombomber finnas nu icke blott i det strategiska bombflyget utan även i det amerikanska flygets lättare plan. Dessutom finnas atomladdningar i robotar och kanoner. Ett par förband för markrobotar med åtskilliga tiotals kilometers räckvidd ha överförts från USA och inleda jämte
atomkanonbatterier den nya epoken i landfrontens ansikte. Kvar står
148
Dagens frågor
emellertid att ryssarna alltjämt ha överlägsenheten i luften och att,
som general Gruenther upprepade gånger framhållit, flygstridskrafterna äro det angelägnaste i upprustningen just nu. Eu förutsättning
för att de förbättrade anfallsmedlen skola få tillfälle till verkan är
att herraväldet i luften åtminstone är omstritt.
Huvuddelen av den förstärkning i flygstridskrafter som behövs i
Europa måste de europeiska länderna själva bestå. Det amerikanska
programmet, som på tre år förser flygvapnet med 22 nya flottiljer,
upptager visserligen en förstärkning av det »taktiska» flyget, men
huvudvikten tillkommer det strategiska och parallellt därmed hemortens luftförsvar. Det strategiska bombflygets atombomber ha fått
de största rubrikerna i referaten av »the new look». Man har därvid
förbisett vilka väldiga ansträngningar som nu påbörjats för att möta
hotet från ryska atombomber. Tvärs över kontinentens ödemarker i
norr anläggas flera radarkedjor med ledningscentraler, nya jaktbaser
byggas och nya allvädersjaktflottiljer sättas upp, allt för enorma kostnader. En självklar följd av dessa krav från å ena sidan den offensiva
faktorn – motanfallen på djupet – å andra sidan den defensiva
– hemortsförsvaret – är att möjligheterna bli mycket små att därutöver hålla starka reserver av taktiskt flyg för att alltefter lägets
växlingar hjälpa de europeiska staterna med amerikanska flygflottiljer.
Det har helt naturligt varit omöjligt att sikta på ett program för
USA:s flygvapen av denna omfattning samtidigt med en sänkning av
försvarets totalkostnader utan att pruta på armen och marinen. Så
har också skett, och armen har utsatts för de kraftigaste beskärningarna, första året med ca 30% i anslag och 18% i personal. De stående
divisionerna minskas från 20 till 17. Marinen får en minskning för
nästa år av personal- och fartygsstyrkorna med ca 7 Ofo. Beskärningarna innebära dock långt ifrån någon omvälvning och motiveras bl. a.
med stilleståndet i Korea, som främst gör det möjligt att minska på
ileredskapsförbanden vid armen. F. ö. göres en välbehövlig allmän
~esparing i personalorganisationen.
Den l februari framlade presidenten för kongressen förslag om lagindringar beträffande atomenergien. Det är nu meningen att länder
;om »deltaga i gemensam försvarsplanering med USA» skola kunna
lelges sådana uppgifter som behövas för försvarsplanerna och för
>ersonalens utbildning i skydd mot atomkrigföring. Däremot är det
’ortfarande till synes icke tal om att lämna ut amerikanska atomrapen till några allierade.
Det brittiska försvarsprogrammet presenterades för parlamentet den
8 februari. Totalkostnaderna för nästa budgetår bli i det närmaste
,förändrade. Å ven uppdelningen mellan försvarsgrenarna undergår
må förändringar. En ändring på längre sikt signaleras däremot i den
trogramförklaring som åtföljer budgetförslaget. Här sägs klart och
ydligt ifrån att flygvapnet skall åläggas större ansvar inom totalörsvaret. Regeringen är besluten att fortsätta att bygga upp försvaret
ill det yttersta som de ekonomiska resurserna medge. Försvaret står
id skiljevägen, sägs det, då en rad nya stridsmedel pocka på plats i
11- ;:;43443 S1:ensk Tidskrift 1954 149
Dagens frågor
organisationen och i anslagen. Samtidigt är man ännu icke på det
klara med vad somliga av dessa stridsmedel bli värda jämfört med de
gamla, ej heller vet man vad deras kostnader bli på längre sikt.
Några klara principer skjuta emellertid upp över den oklara mängden av frågor. Brittiska atombomber äro under produktion och detsamma gäller atombombbärande långdistansbombplan, ehuru leveranstakten är låg. Man hyser ingen tvekan om att använda atomvapnet och emotser att nästa krig kommer att inledas med en våldsam
atombomboffensiv från båda sidor. Detta perspektiv är skrämmande
och bör verka avhållande på aggressiva tendenser. Atomvapenkapaciteten är därför en mäktig fredsbevarande faktor. Om kriget likväl
kommer, är den emellertid icke ensamt avgörande. Man kan icke avstå
från trupper på marken som skydda fronten, ej heller från flygplan
som skola fånga upp den första anfallsstöten, skydda mobiliseringen
och skapa förutsättningar för motanfall. En annan betydelsefull faktor, som måste sätta sin prägel på försvarsprogrammet, är robotarna.
Högsta prioriteten har en jaktrobot med vars hjälp varje enskilt jaktplans stridsvärde bedömes öka fyra gånger. Därnäst följer en luftvärnsrobot, främst avsedd att ta hand om de mest högtflygande
fientliga bombplanen. Luftvärnsroboten kan inom överskådlig framtid icke ersätta jaktplanet, men väl det tunga luftvärnsartilleriet.
slutsatserna av dessa grundtankar bli beträffande försvarsgrenarnas styrka och sammansättning följande.
Armen kan reducera sina stående förband något. Hälften av dessa
skall så småningom hållas samlad i hemlandet som en rörlig luftburen reserv, beredd att insättas var det bäst kan behövas i världen.
Flottans huvuduppgift blir skydd av sjövägarna, ubåtsjakt och
minsvepning. Hangarfartygsbyggen fullföljas och flottans flyg moderniseras med kraft.
Flygvapnet fortsätter att förstärka både hemlandets luftförsvar
och det taktiska flyget på kontinenten. Särskilt betonas nödvändigheten av luftförsvar gentemot en fientlig atombombkrigföring som
viktigare än något annat. Styrkorna i Mellersta och Fjärran östern
bibehållas. Bombflyget moderniseras och skall bli en högvärdig rörlig
maktfaktor. Radarsystemet i hemlandet moderniseras för dryga kost·
nader.
De tekniska nyheterna tillgodogöras alla försvarsgrenarna och stOJ
vikt lägges vid att icke skaffa mera av redan föråldrad materiel. Tir
teknisk forskning och utveckling avdelas kostnader på icke mindre är
10 Ofo av totala försvarsbudgeten.
Det program för det svenska försvaret som framlades i statsverks
propositionen 1954 rimmar ganska väl med tankegångarna i USA ocl
England. Försvarsministern hade – i motsats till året förut- insett
att flygvapnets materielersättning icke kunde försummas och fram
lade en sjuårsplan, som gör det möjligt att hålla ett tämligen modern
flygplansbestånd utan större minskning av antalet. Samtidigt har hm
begärt utredningar från högkvarteret om försvarets lämpliga sam
mansättning på längre sikt och därvid varnat för vapen och orga
nisationer, som kosta för mycket i förhållande till sitt stridsvärdE
150
– ·-~–~–···”’·-~———”””’”’- ~—-”””””’”””””””’=””””””””~~~=-””””’———–·……..•·•·
– Dagens frågor
Tendensen är klar: kvalitet före kvantitet. Till kvaliteten hör att
materielen skall följa med sin tid. Men materielen blir dyr, både i
forskning, konstruktion och produktion. Därför bli svårigheterna att
jämka ihop behoven inom en begränsad ram mycket stora. Problemet
blir inte lättare av att vi hänvisas till att forska fram de nya stridsmedlen själva, utan tillgång till stormakternas resurser. Med blott
l 0/o av våra försvarsutgifter till forskning, som nu är fallet, går det
inte att hålla kvalitetskravet uppe med enbart egna resurser.
Ekonomisk utsug- Enligt alla till buds stående uppgifter, den sovjetning av Estland. estniska kommunistiska tidningspressen inberäknad, tyckas Sovjets ockupationsmyndigheter ha helt och hållet omgestaltat den estniska industrins och handelns struktur, så att den
inte längre tjänar den estniska befolkningens utan Rysslands behov.
Således synes huvuddelen av de lokala småindustrierna och hantverksföretagen ha avskaffats och deras personal överflyttats till den
tunga industrin, främst till oljeskiffergruvorna samt metall- och
maskinindustrierna. Detta synes ha gått så långt att t. o. m. den
sovjetestniska pressen nu har börjat jämra sig över att det i många
småstäder inte längre finnes en enda sömnadsatelje eller skräddarverkstad och att det i flera räjonger inte ens har lämnats kvar ett
skomakeri. Estniska kommunistpartiets huvudorgan »Rahva Hääl»
beklagade sig häromdagen över att det i Kohtla-Järve, i Jöhvi och i
en rad andra städer inte finns en enda tvättinrättning, där arbetare
kunde få sin tvätt tvättad. Och i många fall skall det endast finnas en
frisör på en hel räjong.
Likaså ha de flesta lokala butikerna stängts, isynnerhet på landsbygden. Enligt ett uttalande av den sovjetestniske handelsministern
Rudolf Vester finns endast omkring en femtedel kvar av detaljaffä-
rerna från självständighetstiden (år 1939). Enbart livsmedelsaffärer
fanns det i det självständiga Estland dubbelt så många som nu alla
detaljaffärer tillsammans.
I stället har den tunga industrin, som tjänar Moskvas omedelbara
intressen, fått allt större dimensioner. I första hand kan här omnämnas utvidgningen av de estniska oljeskiffergruvorna och uppbyggandet av en oljeskiffergasindustri, som varje dag skickar l miljon kubikmeter gas till Leningrad (se närmare »Svensk Tidskrift»
1953 sid. 516-519). Om några år skall Leningrad även få en stor del
av den elektriska energi staden behöver ifrån Estland. På hösten
1953 påbörjades nämligen vid floden Narva, vid Krenholms textilfabrik på flodens östra strand uppförandet av ett jättestort elektriskt
kraftverk. Trots köld och snö har man arbetat hela vintern med att
:rräva en ny strömfåra och att lägga grunden till elektricitetsverket;
~ara på jordarbetena ha placerats långt över tusen arbetare, och
mndra lastbilar arbeta dag och natt utan uppehåll. Enligt den gälande femårsplanen ämnar man sätta i gång elektricitetsverket redan
1r 1955 för att så fort som möjligt minska den stora bristen på elek- ;risk energi i Leningrad.
ll *- 543443
151
~ .
Dagens frågor
Vidare har man starkt utvidgat de stora maskinfabrikerna i Tallinn, vilka nu lyda direkt under Moskva. Fabriken »Volta» tillverkar
för närvarande huvudsakligen stora 500-600 kwh elektriska motorer
och dess årsproduktion är flera gånger större än under självständighetstiden. Hela produktionen går emellertid till Ryssland, och i Estland råder det för närvarande skriande brist på elektriska motorer
och reservdelar till sådana. I höstas kunde man på estniska landsbygden av brist på elektriska motorer inte ens sätta i gång alla
tröskverk, varöver den kommunistiska »Rahva Hääl» själv beklagade
sig. Dessutom håller maskinfabriken »Ilmarine» f. n. på att omgestaltas och utvidgas och skall snart börja massproducera små 0,25
kwh elmotorer för Rysslands behov. Och maskinfabriken Franz Krull,
som även den har ganska starkt utvidgats, har helt ägnat sig åt
produktion av borrtorn och gjutjärnsarmaturer för naftaindustrin i
Syd-Ryssland.
Det stora glasbruket i Järvakandi producerar uteslutande för nybyggena i Moskva. I Tallinn däremot finns det inget fönsterglas att
få, i hela staden existerar det bara en enda liten glasaffär med en
glasmästare och försäljare i samma person; folk måste laga sina
trasiga fönster med bräder eller faner. Likaså går cementen från
cementfabriken i Kunda till nybyggen i Moskva, medan kolchozordförandena på landsbygden beklaga sig över att det inte går att bygga
ladugårdar av brist på cement. Detsamma gäller i huvudsak även
Tallinns spikfabriks produktion, varför man i »Rahva Hääl» kan läsa
historier om hur kolchozsmeder på landsbygden själva börjat tillverka spik i sina primitiva smedjor. Ä ven produktionen från Tal·
linns stora plywood- och möbelfabrik A. M. Luther går till nybyggena i Moskva, medan det i Estland endast finns till salu sådana
lyxmöbler som ingen människa har råd att köpa.
I de stora bomullsfabrikerna Krenholms manufaktur i Narva och
Baltiska manufakturen i Tallinn arbeta för närvarande betydligt
flera arbetare än under Estlands självständighetstid och deras årsproduktion av metervaror är mycket större. Men de få producera
endast några enstaka sorter av bomullstyg för Rysslands räkning,
huvudsakligen enkelt klänningstyg. Därför finns det f. n. i Estland
varken lakansväv, fodertyger eller några dyrare tygsorter av bomull
att uppbringa.
Mer karakteristisk än något annat för läget är historien om knap·
parna. Konsthartsfabriken O. Kerson i Tallinn producerar f. n. mer
än dubbelt så många knappar som under självständighetstiden, men
affärerna äro tomma på knappar. Chefen för den statliga affären nr
26 i Jöhvi Arnold Mendes försökte för någon tid sedan på egen hand
avhjälpa knappbristen: han köpte i Leningrad upp grammofonskivor
med propagandasånger och smälte om dem i smyg i sin källare till
knappar, vilka han sedan i smyg sålde i den statliga affären. Historien uppdagades och Mendes dömdes som svartabörs-spekulant till
22 års fängelse, vilket Sovjet-Estlands statsåklagare Kaarel Paas
själv kungjorde i partiorganet »Rahva Hääl».
Resultatet av ockupationsmaktens utsugningspolitik är att det i
152
————~–~———-~:-~———————r~—–~—-~.,
Dagens frdgor
dagens Estland råder skriande brist på alla nödvändighetsartiklar.
Detta förnekar inte ens »Rahva Hääl». Där kan man t. ex. läsa, att i
affärerna ofta saknas t. o. m. skosnören, klädstreck, tvättmedel, matbestick, hushållsporslin, köksutensilier, lyktor, yxor, sågar, leksaker,
billigare möbler, läderskodon, ylletyger, sänglinne, tändstickor, för
att inte tala om socker, smör och mjölk, som uppdyka endast mycket
sällan och slumpartat.
På sista tiden ha ockupationsmyndigheterna givit löften på lö·
pande band, att man nu skall börja ta mera hänsyn till befolkningen,
att man skall producera mera matvaror och nödvändighetsartiklar.
Hitintills har av dessa löften endast ett uppfyllts – i Tallinn öppnades nyligen en glassfabrik. Under sovjetregimen är glassen inte längre
en lyxvara, utan ett viktigt näringsmedel, sades vid detta tillfälle i
Tallinns radio.
.Aleksander Kaelas.
Utrikesdebatten Den nyutnämnde amerikanske ambassadören i Stocki riksdagen. holm John M. Cabot höll den 18 febr. ett tal i Massachusetts, som var en både klok och kvick karakteristik av den amerikanske diplomatens roll och uppgifter i vår tid. I ett sammanhang
yttrade han därvid: »If there is one thing that history shows, it is
that national interests change slowly if at all, and national policies
should be equally slow to change. Russia has displayed the same
aggressive tendencies alike under czar and commissar.»
Därmed är väl inte sagt att mr Cabot helt anammar Thukydides
princip om den oföränderlige Adam, men hans realism är sunt förnuftig och kontrasterar mot de betraktelsesätt, som allt för ofta anläggas i svensk utrikespolitik. Vi hade några återklanger av önsketänkandet i den s. k. utrikesdebatten i Sveriges riksdag den 3 mars.
Excellensen Unden svarade för det ena exemplet, då han inledningsvis konstaterade att »året 1953 säkerligen kommer att av den framtida historiebeskrivningen uppmärksammas som ett märkesår». Bondeförbundets andra kammarledare, hr Pettersson i Dahl, förklarade
för sin del att »Malenkovs regim förefaller att vara en liten aning
mera liberal än Stalins».
I själva verket vet man intet om någotdera. Den framtida historieskrivningen får ett material att handskas med, varom vi i dag inte
kunna ha en aning. Malenkovs »liberalism» vill man först se ordentliga prov på – vad som än så länge hänt under den nya regimens
första år visar endast att den taktiska dimbildningen från Kreml gjort
intryck på hr Pettersson i Dahl.
Om utrikesdebatten i riksdagen blev mager måste ansvaret härför
till en inte ringa del läggas på utrikesministern, vilkens expose över
året 1953 bortsett från den ståtliga ingressen i sin helhet var en torr
uppräkning utan värderingar och i stort sett utan perspektiv. Den
egentliga nyhet, som något debatterades i andra kammaren men som
endast hr Ewerlöf berörde i senaten, gällde underhandlingarna om
Trondheimsieden och för den svarade statsministern. Folkpartileda- 153
Dagens frågo1·
ren hr Ohlin tog också sitt parti och föredrog att resonera med utrikesministern om en tidskriftsartikel denne skrivit!
Emellertid underströks från alla håll den fortsatta alliansfriheten
eller som professor Wahlund hellre ville formulera det: handlingsfriheten. Accepterar man denna term måste den tolkas både såsom
frihet att handla och att icke handla. Enligt hr Undens naturell lär
denne helst skriva under på det senare. Det var emellertid välgörande
i debatten att högertalarna hrr Hjalmarson och Ewerlöf så kraftigt
underströko sambandet mellan utrikespolitiken och försvaret och tilllika betonade, att politisk neutralitet och andlig neutralitet icke är
detsamma. Vårt samband med västerländska ideologier och ideal
varken kan eller får fördöljas eller uteglömmas.
Det kan nog utläsas av debatten att man också på regeringshåll
numera tillmäter det nordiska samarbetet större värde och intresserar sig mera för detsamma. Professor Herlitz, som är expert på detta
område, kritiserade dock regeringarna för långsamhet i behandlingen
av rekommendationer från nordiska rådet, som utan regeringarnas
och folkrepresentationernas stöd inte kan göra något. Han måste
emellertid samtidigt med glädje konstatera »det intresse, den energi
och det allvar, med vilket man både inom regeringarna och på olika
håll inom administrationen upptagit de mångahanda av rådet resta
frågorna». Detta kan inte tolkas såsom annat än att nordiska rådet
likväl kan komma att spela en roll, t. o. m. större än för närvarande.
Jordbrukspolitik på Uppgörelsen om jordbrukspriserna för det regiekort sikt och lång. ringsår, som börjar den l september i år, har varit
föremål för en förhands- och en efterdebatt av sällsynt intensitet.
Inte endast politiker utan också företrädare för fackliga organisationer ha uppträtt med missnöjesyttringar å konsumenternas vägnar,
då dessas intressen inte anses ha blivit tillräckligt tillgodosedda.
Under denna diskussion har det fällts många överord, som vittnat
om att motiven för debattörerna varit minst sagt blandade. Var den
ideala punkten för en delning av överskottet på jordbrukets normalkalkyl ligger lär heller ingen kunna utreda. Avtalet mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation kom till
stånd efter segslitna förhandlingar och slutade såsom sådana i regel
göra med en kompromiss, med vilken ingendera parten är helt nöjd.
Detta ligger i kompromissens natur. Vissa prissänkningar på kött,
fläsk och ost inträda den l sept., vissa spannmålspriser ha redan
sänkts. Inkomstförbättringen för jordbrukets folk har beräknats till
3 proc.
Denna inkomstförbättring är många en nagel i ögat i ett läge, dll
andra grupper fått nöja sig med oförändrade inkomster och då pris·
sänkningen å livsmedlen inte kan uppskattas till mer än en hah
procent. Styrelsen för Tjänstemännens Centralorganisation proteste·
rade efter uppgörelsen, då den inte ansågs »tillräckligt beakta kon·
sumenternas synpunkter». Denna opinionsyttring från fackligt håll äJ
onekligen märklig bl. a. ur den synpunkten, att man inom dessa kret·
154
Dagens frågor
sar brukar respektera träffade avtal. Emellertid torde meningarna
inom TCO-lägret och även dess styrelse vara mera delade än protestuttalandet vittnar om. Från LO-håll yppades också missnöje med
uppgörelsen men där vände man sig mera mot formerna än mot resultatet. Några preciseringar kom man inte med från någondera kritikern.
Det torde också numera vara ett faktum, att jordbrukarna inte äro
några exklusiva producenter utan samtidigt i betydande mån konsumenter även de. Den starkt ökade maskinanvändningen inom jordbruket har gjort utövarna beroende av både varor och kontanter i
ett format, som bara för några decennier tillbaka var fullständigt
okänt. Rationaliseringsarbetet inom jordbruket har också gjort väldiga framsteg. Man bör väl i rimlighetens namn tillerkänna yrkets
utövare vissa delar av dessa vinster. Hur läget för jordbruket i stort
sett är framgår av ett sakkunnigt uttalande av godsägare Gösta
Liedberg i J ordbrukarnas Föreningsblad: »l verkligheten ligger det
väl så till att de bättre jordbruken från 10 hektar och uppåt närmat
sig och delvis uppnått den i 1947 års riksdagsbeslut åsyftade likställigheten i inkomststandard med närmast jämförliga folkgrupper,
medan brukningsdelar mellan 2 och 10 hektar icke uppnått denna
likställighet.» En del av de senare har skog såsom bidragande
förvärvskälla, men en väsentlig del har endast jordbruket att lita till.
Det största trätoämnet är jordbrukskalkylen, som många talar om
men de flesta knappast känner till i realiteten. Något annan instrument som »riksläkare» finns emellertid inte för närvarande, men jordbruksprisutredningen under generaldirektör Söderström håller sedan
1952 på med att utreda utformningen av den statliga prisreglerande
verksamheten på jordbrukets område. Bl. a. skall totalkalkylen ersättas med typjordbrukskalkyler. Om ett par månader lär resultatet
ligga klart och då får man underlag för en sakligare och vettigare
jordbruksdebatt än den som under de senaste månaderna fyllt spalterna och riksdagsprotokollen.
En sak för sig är jordbrukets starka beroende av statliga åtgöranden och åtgärder. En översikt av fil. lic. Ake Sambergs i J ordbrukets
utredningsinstitut ger vid handen, att jordbruket i vårt land är infiltrerat i inte mindre än ett trettiotal »sittande utredningar». Hur
många statsbidrag och konsulenter dessa utredningar så småningom
skola avkasta undandrar sig varje gissning, men farhågor kan man
alltid kosta på sig. I stället borde utvecklingen gå hän emot större
frigörelse. Skulle emellertid den stora landsbygdsmotion, som bondeförbundet väckt vid årets riksdag, lända till resultat finge man en
;ocialisering i princip och detalj av landsbygdens och jordbrukets tillvaro utan motstycke i något demokratiskt land. Det finns förvisso
;tora jordbrukspolitiska problem att diskutera, men de angelägnaste
~ör inte en eller annan ettöring på de svenska, internationellt sett
)risbilliga livsmedlen.
155
’”den gamla goda tiden.~:
har
med guld- silver- oeh bronskvaliteterna i
arbetskläder
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD
•en
DAGENS FRÅGOR
Västerns nya I samband med framläggandet av planerna för budgetförsvarsgiv. året 1954/55 ha regeringarna i USA och England gjort
försvarspolitiska deklarationer, som mer än själva budgetsiffrorna för
det aktuella året ge en uppfattning om hur man ser på framtiden och
därför äro av allmänt intresse.
Det började med att president Eisenhower den 8 december inför
FN-församlingen förklarade, att den amerikanska krigsmakten nu
talade »the language of atomic warfare». USA:s förråd av atomvapen
är nu större än den samlade explosionskraften hos alla bomber som
fälldes och alla granater som avfyrades under hela andra världskriget.
Atomvapnen ha övergått till att vara »konventionella» vapen inom
alla tre försvarsgrenarna. Men även ryssarna ha atomvapen. Därför
måste hela den fria världen förstärka och påskynda sitt luftförsvarsprogram.
Den 21 januari presenterades en ny treårsplan för försvaret, som
oaktat en gradvis sänkning av totalkostnaderna skall ge ökad styrka.
Man siktar på att stabilisera kostnaderna vid 35 miljarder dollar, en
minskning med över 20 procent, som dock innebär tre gånger högre
kostnader än före Koreakriget. Grundtanken i den nya given är att
USA:s strategiska bombflyg skall vara den maktfaktor på vilken alla
fronters försvar ytterst vilar. Det skall framdeles som hittills avhålla
från aggression. Om kriget ändå kommer, skall bombflyget krossa
fiendens krigsekonomi och fördröja och försvåra en uppmarsch mot
Västeuropa. Att helt hejda en offensiv i Europa mäktar bombflyget
däremot icke. Därför fortsätter vapenhjälpen till NATO-länderna under hela treårsperioden och blir för nästa år t. o. m. något större än nu.
De amerikanska arme- och flygförbanden i Europa behållas, men personalstyrkan rationaliseras ned i underhållsförbanden. Strävan är
»hjälp till självhjälp», dvs. NATO-länderna skola själva hålla sig med
de operativa enheter som den gemensamma planen kräver, medan
USA hjälper till vid uppsättningen och utrustningen. Någon ytterligare uppsättning av armedivisioner på kontinenten är icke avsedd,
förrän det tyska inslaget i Europaförsvaret kommer. Likväl anser
man att försvaret växer i styrka. Förstärkningen kommer genom
kompletterad och moderniserad utrustning. Den stora nyheten är att
anfallsmedlen utökas med atomvapen och robotar. Atombomber finnas nu icke blott i det strategiska bombflyget utan även i det amerikanska flygets lättare plan. Dessutom finnas atomladdningar i robotar och kanoner. Ett par förband för markrobotar med åtskilliga tiotals kilometers räckvidd ha överförts från USA och inleda jämte
atomkanonbatterier den nya epoken i landfrontens ansikte. Kvar står
148
Dagens frågor
emellertid att ryssarna alltjämt ha överlägsenheten i luften och att,
som general Gruenther upprepade gånger framhållit, flygstridskrafterna äro det angelägnaste i upprustningen just nu. Eu förutsättning
för att de förbättrade anfallsmedlen skola få tillfälle till verkan är
att herraväldet i luften åtminstone är omstritt.
Huvuddelen av den förstärkning i flygstridskrafter som behövs i
Europa måste de europeiska länderna själva bestå. Det amerikanska
programmet, som på tre år förser flygvapnet med 22 nya flottiljer,
upptager visserligen en förstärkning av det »taktiska» flyget, men
huvudvikten tillkommer det strategiska och parallellt därmed hemortens luftförsvar. Det strategiska bombflygets atombomber ha fått
de största rubrikerna i referaten av »the new look». Man har därvid
förbisett vilka väldiga ansträngningar som nu påbörjats för att möta
hotet från ryska atombomber. Tvärs över kontinentens ödemarker i
norr anläggas flera radarkedjor med ledningscentraler, nya jaktbaser
byggas och nya allvädersjaktflottiljer sättas upp, allt för enorma kostnader. En självklar följd av dessa krav från å ena sidan den offensiva
faktorn – motanfallen på djupet – å andra sidan den defensiva
– hemortsförsvaret – är att möjligheterna bli mycket små att därutöver hålla starka reserver av taktiskt flyg för att alltefter lägets
växlingar hjälpa de europeiska staterna med amerikanska flygflottiljer.
Det har helt naturligt varit omöjligt att sikta på ett program för
USA:s flygvapen av denna omfattning samtidigt med en sänkning av
försvarets totalkostnader utan att pruta på armen och marinen. Så
har också skett, och armen har utsatts för de kraftigaste beskärningarna, första året med ca 30% i anslag och 18% i personal. De stående
divisionerna minskas från 20 till 17. Marinen får en minskning för
nästa år av personal- och fartygsstyrkorna med ca 7 Ofo. Beskärningarna innebära dock långt ifrån någon omvälvning och motiveras bl. a.
med stilleståndet i Korea, som främst gör det möjligt att minska på
ileredskapsförbanden vid armen. F. ö. göres en välbehövlig allmän
~esparing i personalorganisationen.
Den l februari framlade presidenten för kongressen förslag om lagindringar beträffande atomenergien. Det är nu meningen att länder
;om »deltaga i gemensam försvarsplanering med USA» skola kunna
lelges sådana uppgifter som behövas för försvarsplanerna och för
>ersonalens utbildning i skydd mot atomkrigföring. Däremot är det
’ortfarande till synes icke tal om att lämna ut amerikanska atomrapen till några allierade.
Det brittiska försvarsprogrammet presenterades för parlamentet den
8 februari. Totalkostnaderna för nästa budgetår bli i det närmaste
,förändrade. Å ven uppdelningen mellan försvarsgrenarna undergår
må förändringar. En ändring på längre sikt signaleras däremot i den
trogramförklaring som åtföljer budgetförslaget. Här sägs klart och
ydligt ifrån att flygvapnet skall åläggas större ansvar inom totalörsvaret. Regeringen är besluten att fortsätta att bygga upp försvaret
ill det yttersta som de ekonomiska resurserna medge. Försvaret står
id skiljevägen, sägs det, då en rad nya stridsmedel pocka på plats i
11- ;:;43443 S1:ensk Tidskrift 1954 149
Dagens frågor
organisationen och i anslagen. Samtidigt är man ännu icke på det
klara med vad somliga av dessa stridsmedel bli värda jämfört med de
gamla, ej heller vet man vad deras kostnader bli på längre sikt.
Några klara principer skjuta emellertid upp över den oklara mängden av frågor. Brittiska atombomber äro under produktion och detsamma gäller atombombbärande långdistansbombplan, ehuru leveranstakten är låg. Man hyser ingen tvekan om att använda atomvapnet och emotser att nästa krig kommer att inledas med en våldsam
atombomboffensiv från båda sidor. Detta perspektiv är skrämmande
och bör verka avhållande på aggressiva tendenser. Atomvapenkapaciteten är därför en mäktig fredsbevarande faktor. Om kriget likväl
kommer, är den emellertid icke ensamt avgörande. Man kan icke avstå
från trupper på marken som skydda fronten, ej heller från flygplan
som skola fånga upp den första anfallsstöten, skydda mobiliseringen
och skapa förutsättningar för motanfall. En annan betydelsefull faktor, som måste sätta sin prägel på försvarsprogrammet, är robotarna.
Högsta prioriteten har en jaktrobot med vars hjälp varje enskilt jaktplans stridsvärde bedömes öka fyra gånger. Därnäst följer en luftvärnsrobot, främst avsedd att ta hand om de mest högtflygande
fientliga bombplanen. Luftvärnsroboten kan inom överskådlig framtid icke ersätta jaktplanet, men väl det tunga luftvärnsartilleriet.
slutsatserna av dessa grundtankar bli beträffande försvarsgrenarnas styrka och sammansättning följande.
Armen kan reducera sina stående förband något. Hälften av dessa
skall så småningom hållas samlad i hemlandet som en rörlig luftburen reserv, beredd att insättas var det bäst kan behövas i världen.
Flottans huvuduppgift blir skydd av sjövägarna, ubåtsjakt och
minsvepning. Hangarfartygsbyggen fullföljas och flottans flyg moderniseras med kraft.
Flygvapnet fortsätter att förstärka både hemlandets luftförsvar
och det taktiska flyget på kontinenten. Särskilt betonas nödvändigheten av luftförsvar gentemot en fientlig atombombkrigföring som
viktigare än något annat. Styrkorna i Mellersta och Fjärran östern
bibehållas. Bombflyget moderniseras och skall bli en högvärdig rörlig
maktfaktor. Radarsystemet i hemlandet moderniseras för dryga kost·
nader.
De tekniska nyheterna tillgodogöras alla försvarsgrenarna och stOJ
vikt lägges vid att icke skaffa mera av redan föråldrad materiel. Tir
teknisk forskning och utveckling avdelas kostnader på icke mindre är
10 Ofo av totala försvarsbudgeten.
Det program för det svenska försvaret som framlades i statsverks
propositionen 1954 rimmar ganska väl med tankegångarna i USA ocl
England. Försvarsministern hade – i motsats till året förut- insett
att flygvapnets materielersättning icke kunde försummas och fram
lade en sjuårsplan, som gör det möjligt att hålla ett tämligen modern
flygplansbestånd utan större minskning av antalet. Samtidigt har hm
begärt utredningar från högkvarteret om försvarets lämpliga sam
mansättning på längre sikt och därvid varnat för vapen och orga
nisationer, som kosta för mycket i förhållande till sitt stridsvärdE
150
– ·-~–~–···”’·-~———”””’”’- ~—-”””””’”””””””’=””””””””~~~=-””””’———–·……..•·•·
– Dagens frågor
Tendensen är klar: kvalitet före kvantitet. Till kvaliteten hör att
materielen skall följa med sin tid. Men materielen blir dyr, både i
forskning, konstruktion och produktion. Därför bli svårigheterna att
jämka ihop behoven inom en begränsad ram mycket stora. Problemet
blir inte lättare av att vi hänvisas till att forska fram de nya stridsmedlen själva, utan tillgång till stormakternas resurser. Med blott
l 0/o av våra försvarsutgifter till forskning, som nu är fallet, går det
inte att hålla kvalitetskravet uppe med enbart egna resurser.
Ekonomisk utsug- Enligt alla till buds stående uppgifter, den sovjetning av Estland. estniska kommunistiska tidningspressen inberäknad, tyckas Sovjets ockupationsmyndigheter ha helt och hållet omgestaltat den estniska industrins och handelns struktur, så att den
inte längre tjänar den estniska befolkningens utan Rysslands behov.
Således synes huvuddelen av de lokala småindustrierna och hantverksföretagen ha avskaffats och deras personal överflyttats till den
tunga industrin, främst till oljeskiffergruvorna samt metall- och
maskinindustrierna. Detta synes ha gått så långt att t. o. m. den
sovjetestniska pressen nu har börjat jämra sig över att det i många
småstäder inte längre finnes en enda sömnadsatelje eller skräddarverkstad och att det i flera räjonger inte ens har lämnats kvar ett
skomakeri. Estniska kommunistpartiets huvudorgan »Rahva Hääl»
beklagade sig häromdagen över att det i Kohtla-Järve, i Jöhvi och i
en rad andra städer inte finns en enda tvättinrättning, där arbetare
kunde få sin tvätt tvättad. Och i många fall skall det endast finnas en
frisör på en hel räjong.
Likaså ha de flesta lokala butikerna stängts, isynnerhet på landsbygden. Enligt ett uttalande av den sovjetestniske handelsministern
Rudolf Vester finns endast omkring en femtedel kvar av detaljaffä-
rerna från självständighetstiden (år 1939). Enbart livsmedelsaffärer
fanns det i det självständiga Estland dubbelt så många som nu alla
detaljaffärer tillsammans.
I stället har den tunga industrin, som tjänar Moskvas omedelbara
intressen, fått allt större dimensioner. I första hand kan här omnämnas utvidgningen av de estniska oljeskiffergruvorna och uppbyggandet av en oljeskiffergasindustri, som varje dag skickar l miljon kubikmeter gas till Leningrad (se närmare »Svensk Tidskrift»
1953 sid. 516-519). Om några år skall Leningrad även få en stor del
av den elektriska energi staden behöver ifrån Estland. På hösten
1953 påbörjades nämligen vid floden Narva, vid Krenholms textilfabrik på flodens östra strand uppförandet av ett jättestort elektriskt
kraftverk. Trots köld och snö har man arbetat hela vintern med att
:rräva en ny strömfåra och att lägga grunden till elektricitetsverket;
~ara på jordarbetena ha placerats långt över tusen arbetare, och
mndra lastbilar arbeta dag och natt utan uppehåll. Enligt den gälande femårsplanen ämnar man sätta i gång elektricitetsverket redan
1r 1955 för att så fort som möjligt minska den stora bristen på elek- ;risk energi i Leningrad.
ll *- 543443
151
~ .
Dagens frågor
Vidare har man starkt utvidgat de stora maskinfabrikerna i Tallinn, vilka nu lyda direkt under Moskva. Fabriken »Volta» tillverkar
för närvarande huvudsakligen stora 500-600 kwh elektriska motorer
och dess årsproduktion är flera gånger större än under självständighetstiden. Hela produktionen går emellertid till Ryssland, och i Estland råder det för närvarande skriande brist på elektriska motorer
och reservdelar till sådana. I höstas kunde man på estniska landsbygden av brist på elektriska motorer inte ens sätta i gång alla
tröskverk, varöver den kommunistiska »Rahva Hääl» själv beklagade
sig. Dessutom håller maskinfabriken »Ilmarine» f. n. på att omgestaltas och utvidgas och skall snart börja massproducera små 0,25
kwh elmotorer för Rysslands behov. Och maskinfabriken Franz Krull,
som även den har ganska starkt utvidgats, har helt ägnat sig åt
produktion av borrtorn och gjutjärnsarmaturer för naftaindustrin i
Syd-Ryssland.
Det stora glasbruket i Järvakandi producerar uteslutande för nybyggena i Moskva. I Tallinn däremot finns det inget fönsterglas att
få, i hela staden existerar det bara en enda liten glasaffär med en
glasmästare och försäljare i samma person; folk måste laga sina
trasiga fönster med bräder eller faner. Likaså går cementen från
cementfabriken i Kunda till nybyggen i Moskva, medan kolchozordförandena på landsbygden beklaga sig över att det inte går att bygga
ladugårdar av brist på cement. Detsamma gäller i huvudsak även
Tallinns spikfabriks produktion, varför man i »Rahva Hääl» kan läsa
historier om hur kolchozsmeder på landsbygden själva börjat tillverka spik i sina primitiva smedjor. Ä ven produktionen från Tal·
linns stora plywood- och möbelfabrik A. M. Luther går till nybyggena i Moskva, medan det i Estland endast finns till salu sådana
lyxmöbler som ingen människa har råd att köpa.
I de stora bomullsfabrikerna Krenholms manufaktur i Narva och
Baltiska manufakturen i Tallinn arbeta för närvarande betydligt
flera arbetare än under Estlands självständighetstid och deras årsproduktion av metervaror är mycket större. Men de få producera
endast några enstaka sorter av bomullstyg för Rysslands räkning,
huvudsakligen enkelt klänningstyg. Därför finns det f. n. i Estland
varken lakansväv, fodertyger eller några dyrare tygsorter av bomull
att uppbringa.
Mer karakteristisk än något annat för läget är historien om knap·
parna. Konsthartsfabriken O. Kerson i Tallinn producerar f. n. mer
än dubbelt så många knappar som under självständighetstiden, men
affärerna äro tomma på knappar. Chefen för den statliga affären nr
26 i Jöhvi Arnold Mendes försökte för någon tid sedan på egen hand
avhjälpa knappbristen: han köpte i Leningrad upp grammofonskivor
med propagandasånger och smälte om dem i smyg i sin källare till
knappar, vilka han sedan i smyg sålde i den statliga affären. Historien uppdagades och Mendes dömdes som svartabörs-spekulant till
22 års fängelse, vilket Sovjet-Estlands statsåklagare Kaarel Paas
själv kungjorde i partiorganet »Rahva Hääl».
Resultatet av ockupationsmaktens utsugningspolitik är att det i
152
————~–~———-~:-~———————r~—–~—-~.,
Dagens frdgor
dagens Estland råder skriande brist på alla nödvändighetsartiklar.
Detta förnekar inte ens »Rahva Hääl». Där kan man t. ex. läsa, att i
affärerna ofta saknas t. o. m. skosnören, klädstreck, tvättmedel, matbestick, hushållsporslin, köksutensilier, lyktor, yxor, sågar, leksaker,
billigare möbler, läderskodon, ylletyger, sänglinne, tändstickor, för
att inte tala om socker, smör och mjölk, som uppdyka endast mycket
sällan och slumpartat.
På sista tiden ha ockupationsmyndigheterna givit löften på lö·
pande band, att man nu skall börja ta mera hänsyn till befolkningen,
att man skall producera mera matvaror och nödvändighetsartiklar.
Hitintills har av dessa löften endast ett uppfyllts – i Tallinn öppnades nyligen en glassfabrik. Under sovjetregimen är glassen inte längre
en lyxvara, utan ett viktigt näringsmedel, sades vid detta tillfälle i
Tallinns radio.
.Aleksander Kaelas.
Utrikesdebatten Den nyutnämnde amerikanske ambassadören i Stocki riksdagen. holm John M. Cabot höll den 18 febr. ett tal i Massachusetts, som var en både klok och kvick karakteristik av den amerikanske diplomatens roll och uppgifter i vår tid. I ett sammanhang
yttrade han därvid: »If there is one thing that history shows, it is
that national interests change slowly if at all, and national policies
should be equally slow to change. Russia has displayed the same
aggressive tendencies alike under czar and commissar.»
Därmed är väl inte sagt att mr Cabot helt anammar Thukydides
princip om den oföränderlige Adam, men hans realism är sunt förnuftig och kontrasterar mot de betraktelsesätt, som allt för ofta anläggas i svensk utrikespolitik. Vi hade några återklanger av önsketänkandet i den s. k. utrikesdebatten i Sveriges riksdag den 3 mars.
Excellensen Unden svarade för det ena exemplet, då han inledningsvis konstaterade att »året 1953 säkerligen kommer att av den framtida historiebeskrivningen uppmärksammas som ett märkesår». Bondeförbundets andra kammarledare, hr Pettersson i Dahl, förklarade
för sin del att »Malenkovs regim förefaller att vara en liten aning
mera liberal än Stalins».
I själva verket vet man intet om någotdera. Den framtida historieskrivningen får ett material att handskas med, varom vi i dag inte
kunna ha en aning. Malenkovs »liberalism» vill man först se ordentliga prov på – vad som än så länge hänt under den nya regimens
första år visar endast att den taktiska dimbildningen från Kreml gjort
intryck på hr Pettersson i Dahl.
Om utrikesdebatten i riksdagen blev mager måste ansvaret härför
till en inte ringa del läggas på utrikesministern, vilkens expose över
året 1953 bortsett från den ståtliga ingressen i sin helhet var en torr
uppräkning utan värderingar och i stort sett utan perspektiv. Den
egentliga nyhet, som något debatterades i andra kammaren men som
endast hr Ewerlöf berörde i senaten, gällde underhandlingarna om
Trondheimsieden och för den svarade statsministern. Folkpartileda- 153
Dagens frågo1·
ren hr Ohlin tog också sitt parti och föredrog att resonera med utrikesministern om en tidskriftsartikel denne skrivit!
Emellertid underströks från alla håll den fortsatta alliansfriheten
eller som professor Wahlund hellre ville formulera det: handlingsfriheten. Accepterar man denna term måste den tolkas både såsom
frihet att handla och att icke handla. Enligt hr Undens naturell lär
denne helst skriva under på det senare. Det var emellertid välgörande
i debatten att högertalarna hrr Hjalmarson och Ewerlöf så kraftigt
underströko sambandet mellan utrikespolitiken och försvaret och tilllika betonade, att politisk neutralitet och andlig neutralitet icke är
detsamma. Vårt samband med västerländska ideologier och ideal
varken kan eller får fördöljas eller uteglömmas.
Det kan nog utläsas av debatten att man också på regeringshåll
numera tillmäter det nordiska samarbetet större värde och intresserar sig mera för detsamma. Professor Herlitz, som är expert på detta
område, kritiserade dock regeringarna för långsamhet i behandlingen
av rekommendationer från nordiska rådet, som utan regeringarnas
och folkrepresentationernas stöd inte kan göra något. Han måste
emellertid samtidigt med glädje konstatera »det intresse, den energi
och det allvar, med vilket man både inom regeringarna och på olika
håll inom administrationen upptagit de mångahanda av rådet resta
frågorna». Detta kan inte tolkas såsom annat än att nordiska rådet
likväl kan komma att spela en roll, t. o. m. större än för närvarande.
Jordbrukspolitik på Uppgörelsen om jordbrukspriserna för det regiekort sikt och lång. ringsår, som börjar den l september i år, har varit
föremål för en förhands- och en efterdebatt av sällsynt intensitet.
Inte endast politiker utan också företrädare för fackliga organisationer ha uppträtt med missnöjesyttringar å konsumenternas vägnar,
då dessas intressen inte anses ha blivit tillräckligt tillgodosedda.
Under denna diskussion har det fällts många överord, som vittnat
om att motiven för debattörerna varit minst sagt blandade. Var den
ideala punkten för en delning av överskottet på jordbrukets normalkalkyl ligger lär heller ingen kunna utreda. Avtalet mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation kom till
stånd efter segslitna förhandlingar och slutade såsom sådana i regel
göra med en kompromiss, med vilken ingendera parten är helt nöjd.
Detta ligger i kompromissens natur. Vissa prissänkningar på kött,
fläsk och ost inträda den l sept., vissa spannmålspriser ha redan
sänkts. Inkomstförbättringen för jordbrukets folk har beräknats till
3 proc.
Denna inkomstförbättring är många en nagel i ögat i ett läge, dll
andra grupper fått nöja sig med oförändrade inkomster och då pris·
sänkningen å livsmedlen inte kan uppskattas till mer än en hah
procent. Styrelsen för Tjänstemännens Centralorganisation proteste·
rade efter uppgörelsen, då den inte ansågs »tillräckligt beakta kon·
sumenternas synpunkter». Denna opinionsyttring från fackligt håll äJ
onekligen märklig bl. a. ur den synpunkten, att man inom dessa kret·
154
Dagens frågor
sar brukar respektera träffade avtal. Emellertid torde meningarna
inom TCO-lägret och även dess styrelse vara mera delade än protestuttalandet vittnar om. Från LO-håll yppades också missnöje med
uppgörelsen men där vände man sig mera mot formerna än mot resultatet. Några preciseringar kom man inte med från någondera kritikern.
Det torde också numera vara ett faktum, att jordbrukarna inte äro
några exklusiva producenter utan samtidigt i betydande mån konsumenter även de. Den starkt ökade maskinanvändningen inom jordbruket har gjort utövarna beroende av både varor och kontanter i
ett format, som bara för några decennier tillbaka var fullständigt
okänt. Rationaliseringsarbetet inom jordbruket har också gjort väldiga framsteg. Man bör väl i rimlighetens namn tillerkänna yrkets
utövare vissa delar av dessa vinster. Hur läget för jordbruket i stort
sett är framgår av ett sakkunnigt uttalande av godsägare Gösta
Liedberg i J ordbrukarnas Föreningsblad: »l verkligheten ligger det
väl så till att de bättre jordbruken från 10 hektar och uppåt närmat
sig och delvis uppnått den i 1947 års riksdagsbeslut åsyftade likställigheten i inkomststandard med närmast jämförliga folkgrupper,
medan brukningsdelar mellan 2 och 10 hektar icke uppnått denna
likställighet.» En del av de senare har skog såsom bidragande
förvärvskälla, men en väsentlig del har endast jordbruket att lita till.
Det största trätoämnet är jordbrukskalkylen, som många talar om
men de flesta knappast känner till i realiteten. Något annan instrument som »riksläkare» finns emellertid inte för närvarande, men jordbruksprisutredningen under generaldirektör Söderström håller sedan
1952 på med att utreda utformningen av den statliga prisreglerande
verksamheten på jordbrukets område. Bl. a. skall totalkalkylen ersättas med typjordbrukskalkyler. Om ett par månader lär resultatet
ligga klart och då får man underlag för en sakligare och vettigare
jordbruksdebatt än den som under de senaste månaderna fyllt spalterna och riksdagsprotokollen.
En sak för sig är jordbrukets starka beroende av statliga åtgöranden och åtgärder. En översikt av fil. lic. Ake Sambergs i J ordbrukets
utredningsinstitut ger vid handen, att jordbruket i vårt land är infiltrerat i inte mindre än ett trettiotal »sittande utredningar». Hur
många statsbidrag och konsulenter dessa utredningar så småningom
skola avkasta undandrar sig varje gissning, men farhågor kan man
alltid kosta på sig. I stället borde utvecklingen gå hän emot större
frigörelse. Skulle emellertid den stora landsbygdsmotion, som bondeförbundet väckt vid årets riksdag, lända till resultat finge man en
;ocialisering i princip och detalj av landsbygdens och jordbrukets tillvaro utan motstycke i något demokratiskt land. Det finns förvisso
;tora jordbrukspolitiska problem att diskutera, men de angelägnaste
~ör inte en eller annan ettöring på de svenska, internationellt sett
)risbilliga livsmedlen.
155
’”den gamla goda tiden.~:
har
med guld- silver- oeh bronskvaliteterna i
arbetskläder
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD