Sänkt skolstandard
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——:—–cSÄNI(T SKOLSTANDARD
DE UNDER vårriksdagen avlämnade eller (när detta skrives)
bebådade regeringsförslagen på undervisningsväsendets område
äro ägnade att inge starka farhågor för den svenska skolans framtida förmåga att tillgodose ett framåtgående samhälles krav på
ungdomens utbildning. Som helhet tagen är ecklesiastikhuvudtiteln mycket torftigt tillgodosedd. Det behövs ingen politisk skarpblick för att upptäcka, att kulturbehoven få betala en stor del av
fiolerna för att bereda utrymme åt de verkliga eller förmenta
sociala kraven från regeringspartiernas väljarkår. Den i början
av Erlanders statsministertid påbörjade s. k. kulturella upprustningen har inte bara kommit av sig utan också urholkats genom
inflationen.
På skolans område borde de närmaste åren vara alldeles särskilt
viktiga. Riksdagsbeslutet på sin tid om enhetsskolans införande
var ju egentligen bara en lös skiss. Hur det hela verkligen skulle
komma att taga sig ut, det skulle först bestämmas, sedan en allsidig försöksverksamhet givit närmare underlag för bedömandet.
Denna försöksverksamhet har nu kommit så långt, att resultat
kunna börja skönjas. Men i detta läge har regeringen forcerat
frågan och låst fast utvecklingen i nya spår utan att taga hänsyn
vare sig till en del av de av riksdagen förut utstakade huvudprinciperna eller till försöksverksamheten. Vad innebär nu regeringens linje~
För att ej vara orättvis bör man då först anteckna en vinst.
Den av skolkommissionen framkastade tanken på en S-årig alldeles
odifferentierad skola håller på att i stillhet avföras från diskussionen. Redan den hittillsvarande, i och för sig otillräckliga försöksverksamheten har tydligt visat det omöjliga i, att differentieringen skulle få taga sin början först från och med nionde skolåret.
Det allra sämsta alternativet i försöksverksamheten besparas oss
sålunda, och vi komma i stället att som den obligatoriska skolans
högstadium få, vad som i verkligheten men icke till namnet utgör
en delad skola med teoretisk studielinje (=realskola) samt prak- 157
~ .
Sänkt skolstandard
tiska linjer av ännu ej närmare klarlagt slag. Priset för denna
tillnyktring i skolpolitiken blir den femåriga realskolans försvinnande och den fyraåriga realskolans förkortning med ett år.
Motiveringarna för de nya planerna ha rört sig efter två olika
linjer. Det anföres från åtskilliga håll, att den våldsamma konkurrens om platserna i den femåriga realskolan, som råder över
så gott som hela landet, utsätter barnen för en alltför hård press
i unga år. Metoden att avskaffa denna press genom att låta hela
skolformen försvinna påminner om metoden att bota huvudvärk
genom att hugga huvudet av patienten. Inträdespressen till den
femåriga realskolan försvinner onekligen, men det pris, som får
betalas, är en ny påfrestning något högre upp i skolåldern och
efter all sannolikhet en ännu betänkligare. Den kommer ju dels
att sätta in just i de ömtåliga övergångsåren, dels att vara under
tre år i stället för ett. En överväldigande majoritet av landets
realskolelärare är övertygad om, att redan den nuvarande fyraåriga realskolan är åtskilligt mera påfrestande för eleverna än
den femåriga med dess mindre hetsiga studiegång; nu kommer
denna fyraåriga studiegång att ytterligare forceras för att kunna
medhinnas på tre år.
Det andra motivet till den femåriga realskolans avskaffande
är bristen på akademiskt utbildade lärare, och det finnes nog skäl
att häri se den egentliga drivfjädern till regeringens ställningstagande. Bot mot läroverkslärarebristen kan endast skaffas genom
kraftåtgärder, ägnade både att stimulera till ökad villighet bland
studenterna att ägna sig åt läraryrket och att ge universiteten
och högskolorna möjlighet att meddela ett ökat antal studerande
tillfredsställande utbildning. Här knytas problemen om skolans
utveckling och den kulturella upprustningen samman, ty som bekant hänger en god del av bristen på särskilt lärare i naturvetenskapliga ämnen ihop med, att de vetenskapliga institutionerna helt
enkelt icke kunna taga emot flera studerande utan ytterligare utbyggnad. Regeringen är emellertid icke villig att gå en sådan väg
för att lätta svårigheterna. Den räknar tvärtom med, att antalet
akademiskt utbildade lärare i fortsättningen skall visa sig permanent otillräckligt inte bara för en femårig realskoleorganisation
utan också för att tillgodose behovet hos den krympta realskoleorganisationen resp. enhetsskolans högstadium. Till den redan
förut ökade floran av lärare med skiftande kompetens, filosofie
magistrar med 7 betyg, 6 betyg, 4 betyg eller 2 betyg i examen
med eller utan folkskollärarexamen, fogar regeringen ytterligare
158
-~-~———~——~—
Sänkt skolstandard
en kategori eller rättare två kategorier: folkskollärare med tre
års tjänst som sådana och som påbyggnad antingen två år som
extra lärare vid enhets- eller försöksskola eller genomgångna särskilda befordringskurser i två ämnen. De nya tjänsterna skola icke
vara provisoriska i avvaktan på lärarbristens avhjälpande utan
betecknas uttryckligen som permanenta. Invändningar från universitetsmyndigheterna med kanslern i spetsen liksom en sakligt
starkt motiverad reservation inom skolöverstyrelsen viftar regeringen, såsom visas på annat ställe i detta nummer, bort med en
fras, som förråder ecklesiastikministerns djupa okunnighet i ämnet. Allt visar, att det angelägna för regeringen icke är att skapa
en så fullgod skola som möjligt utan att fylla lärarekårerna med
formellt behöriga befattningshavare, för vilkas reella kompetens
man har mycket svaga om ens några garantier.
ökad hets i studiegången och minskad lärarkompetens inom den
grundläggande skolans högstadium, det är alltså det framtida perspektivet. Att resultatet måste bli en försvagning av grundvalen
för gyronasiestudier är uppenbart. Antingen kommer då endast
ett mindre antal och mera kvalificerade elever än för närvarande
att kunna tillgodogöra sig gyronasieundervisningen eller också
måste gymnasietiden förlängas, för så vitt man icke vill sänka
även gymnasiets bildningsmål. Erfarenheten ger tyvärr vid handen, att den sistnämnda utvägen såsom den politiskt lättframkomligaste också är den troligaste. I så fall måste dock studietiden
vid universitet och högskolor förlängas eller särskilda propedeutiska kurser anordnas, eljest kommer den hittills med rätta såsom
hög betraktade vetenskapliga och tekniska standarden i vårt land
att sjunka. En sådan standardsänkning skulle rycka undan åtskilligt av grunden för den de breda lagrens välmåga, som den
röd-gröna regeringen säger sig eftersträva. Den politik, som förs,
är kortsiktig och föga framtidsduglig; den bär regimens allmänna
kännetecken: bottenskrapning av resurserna för ögonblickets konsumtionsbehov med eftersättande av både andliga och materiella
investeringar för framtida utveckling.
159
DE UNDER vårriksdagen avlämnade eller (när detta skrives)
bebådade regeringsförslagen på undervisningsväsendets område
äro ägnade att inge starka farhågor för den svenska skolans framtida förmåga att tillgodose ett framåtgående samhälles krav på
ungdomens utbildning. Som helhet tagen är ecklesiastikhuvudtiteln mycket torftigt tillgodosedd. Det behövs ingen politisk skarpblick för att upptäcka, att kulturbehoven få betala en stor del av
fiolerna för att bereda utrymme åt de verkliga eller förmenta
sociala kraven från regeringspartiernas väljarkår. Den i början
av Erlanders statsministertid påbörjade s. k. kulturella upprustningen har inte bara kommit av sig utan också urholkats genom
inflationen.
På skolans område borde de närmaste åren vara alldeles särskilt
viktiga. Riksdagsbeslutet på sin tid om enhetsskolans införande
var ju egentligen bara en lös skiss. Hur det hela verkligen skulle
komma att taga sig ut, det skulle först bestämmas, sedan en allsidig försöksverksamhet givit närmare underlag för bedömandet.
Denna försöksverksamhet har nu kommit så långt, att resultat
kunna börja skönjas. Men i detta läge har regeringen forcerat
frågan och låst fast utvecklingen i nya spår utan att taga hänsyn
vare sig till en del av de av riksdagen förut utstakade huvudprinciperna eller till försöksverksamheten. Vad innebär nu regeringens linje~
För att ej vara orättvis bör man då först anteckna en vinst.
Den av skolkommissionen framkastade tanken på en S-årig alldeles
odifferentierad skola håller på att i stillhet avföras från diskussionen. Redan den hittillsvarande, i och för sig otillräckliga försöksverksamheten har tydligt visat det omöjliga i, att differentieringen skulle få taga sin början först från och med nionde skolåret.
Det allra sämsta alternativet i försöksverksamheten besparas oss
sålunda, och vi komma i stället att som den obligatoriska skolans
högstadium få, vad som i verkligheten men icke till namnet utgör
en delad skola med teoretisk studielinje (=realskola) samt prak- 157
~ .
Sänkt skolstandard
tiska linjer av ännu ej närmare klarlagt slag. Priset för denna
tillnyktring i skolpolitiken blir den femåriga realskolans försvinnande och den fyraåriga realskolans förkortning med ett år.
Motiveringarna för de nya planerna ha rört sig efter två olika
linjer. Det anföres från åtskilliga håll, att den våldsamma konkurrens om platserna i den femåriga realskolan, som råder över
så gott som hela landet, utsätter barnen för en alltför hård press
i unga år. Metoden att avskaffa denna press genom att låta hela
skolformen försvinna påminner om metoden att bota huvudvärk
genom att hugga huvudet av patienten. Inträdespressen till den
femåriga realskolan försvinner onekligen, men det pris, som får
betalas, är en ny påfrestning något högre upp i skolåldern och
efter all sannolikhet en ännu betänkligare. Den kommer ju dels
att sätta in just i de ömtåliga övergångsåren, dels att vara under
tre år i stället för ett. En överväldigande majoritet av landets
realskolelärare är övertygad om, att redan den nuvarande fyraåriga realskolan är åtskilligt mera påfrestande för eleverna än
den femåriga med dess mindre hetsiga studiegång; nu kommer
denna fyraåriga studiegång att ytterligare forceras för att kunna
medhinnas på tre år.
Det andra motivet till den femåriga realskolans avskaffande
är bristen på akademiskt utbildade lärare, och det finnes nog skäl
att häri se den egentliga drivfjädern till regeringens ställningstagande. Bot mot läroverkslärarebristen kan endast skaffas genom
kraftåtgärder, ägnade både att stimulera till ökad villighet bland
studenterna att ägna sig åt läraryrket och att ge universiteten
och högskolorna möjlighet att meddela ett ökat antal studerande
tillfredsställande utbildning. Här knytas problemen om skolans
utveckling och den kulturella upprustningen samman, ty som bekant hänger en god del av bristen på särskilt lärare i naturvetenskapliga ämnen ihop med, att de vetenskapliga institutionerna helt
enkelt icke kunna taga emot flera studerande utan ytterligare utbyggnad. Regeringen är emellertid icke villig att gå en sådan väg
för att lätta svårigheterna. Den räknar tvärtom med, att antalet
akademiskt utbildade lärare i fortsättningen skall visa sig permanent otillräckligt inte bara för en femårig realskoleorganisation
utan också för att tillgodose behovet hos den krympta realskoleorganisationen resp. enhetsskolans högstadium. Till den redan
förut ökade floran av lärare med skiftande kompetens, filosofie
magistrar med 7 betyg, 6 betyg, 4 betyg eller 2 betyg i examen
med eller utan folkskollärarexamen, fogar regeringen ytterligare
158
-~-~———~——~—
Sänkt skolstandard
en kategori eller rättare två kategorier: folkskollärare med tre
års tjänst som sådana och som påbyggnad antingen två år som
extra lärare vid enhets- eller försöksskola eller genomgångna särskilda befordringskurser i två ämnen. De nya tjänsterna skola icke
vara provisoriska i avvaktan på lärarbristens avhjälpande utan
betecknas uttryckligen som permanenta. Invändningar från universitetsmyndigheterna med kanslern i spetsen liksom en sakligt
starkt motiverad reservation inom skolöverstyrelsen viftar regeringen, såsom visas på annat ställe i detta nummer, bort med en
fras, som förråder ecklesiastikministerns djupa okunnighet i ämnet. Allt visar, att det angelägna för regeringen icke är att skapa
en så fullgod skola som möjligt utan att fylla lärarekårerna med
formellt behöriga befattningshavare, för vilkas reella kompetens
man har mycket svaga om ens några garantier.
ökad hets i studiegången och minskad lärarkompetens inom den
grundläggande skolans högstadium, det är alltså det framtida perspektivet. Att resultatet måste bli en försvagning av grundvalen
för gyronasiestudier är uppenbart. Antingen kommer då endast
ett mindre antal och mera kvalificerade elever än för närvarande
att kunna tillgodogöra sig gyronasieundervisningen eller också
måste gymnasietiden förlängas, för så vitt man icke vill sänka
även gymnasiets bildningsmål. Erfarenheten ger tyvärr vid handen, att den sistnämnda utvägen såsom den politiskt lättframkomligaste också är den troligaste. I så fall måste dock studietiden
vid universitet och högskolor förlängas eller särskilda propedeutiska kurser anordnas, eljest kommer den hittills med rätta såsom
hög betraktade vetenskapliga och tekniska standarden i vårt land
att sjunka. En sådan standardsänkning skulle rycka undan åtskilligt av grunden för den de breda lagrens välmåga, som den
röd-gröna regeringen säger sig eftersträva. Den politik, som förs,
är kortsiktig och föga framtidsduglig; den bär regimens allmänna
kännetecken: bottenskrapning av resurserna för ögonblickets konsumtionsbehov med eftersättande av både andliga och materiella
investeringar för framtida utveckling.
159