Arbetarprästerna
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~~—~-……—,,…–~——-..,~”l’r’ll!r~-~7″·
t. –
ARBETARPRÄsTERNA
Av lektorn, teol. dr. HJALMAR SUNDEN
l DET följande skola tvenne frågor besvaras. Vad innebär talet
om arbetarprästert Vad har föranlett den franska hierarkiens inskridande mot dem (omvittnat även av den svenska pressen) TDärtill skola några personliga reflexioner anknytas.
Arbetarprästerna äro vanliga präster och ordensbröder som varit
verksamma i franska industricentra, hamnar och gruvor, men de
ha till skillnad från andra präster hittills haft tillåtelse att helt
och fullt delta i det normala arbetslivet som arbetare och att gå
upp i den proletära miljön. Redan år 1941 finna vi en präst enrollerad bland hamnarbetarna i Marseille, det är det första tecknet på en rörelse i vardande. Ar 1942 publicera abbeerna Godin och
Daniel den märkliga skriften France Pays de Mission (Jfr min
bok Gud, ödet, slumpen 1947). De visa upp att man till inemot 8 millioner måste uppskatta den arbetarbefolkning i Frankrike, som
förlorat varje kontakt med kyrka och kristendom, och skissera de
metoder med vilka en sådan kontakt kan förnyas. De betona omöjligheten av att införa nyomvända proletärer i de borgerliga församlingarna. För första gången klarlägges gruppsykologiska
faktorers religionspsykologiska betydelse i industriarbetarmiljö.
Med exempel visa de, att det däremot går att skapa kristna eliter
inom den proletära miljön, mot vilkas offervilja och kristna broderskap ingen berättigad anmärkning kan resas. Stödda på sina
psykologiska analyser förorda de upprättandet av proletära församlingar vid sidan av det borgerliga församlingslivet. Med bistånd av kardinal Suhard, ärkebiskopen av Paris, grundar abbe
Godini Lisieux Mission de France, ett seminarium förutbildandet
av präster som i allt skola dela arbetarnas liv. Kring sådana skola
de nya församlingarna eller grupperna gestaltas. Kort tid härefter grundas Mission de Paris i samma syfte.
Ar 1951 bevittnar Frankrike hur hamnarbetaren-prästen Michel
Favreau, som ljutit döden i hamnen krossad av en ekplanka, blir
föremål för en märklig hyllning: samtliga hamnarbetare i Bordeaux följa honom på hans sista färd. Arbetarprästerna bli nu
160
..
Arbetarprästerna
allmänt omtalade. Men vid samma tidpunkt förbjuder Rom biskoparna att öka deras antal.
En bok av Gilbert Cesbron, Les saints vont en enfer, som utkom
1952, där arbetarprästernas liv skildras, där spänningen mellan den
borgerliga och proletära kristna miljön antydes, och där biskoparnas berättigade farhågor för sina arbetarprästers andliga väl
bilda ett viktigt inslag, blev en stor publiksucces. Det exemplar
jag läst av boken tillhörde det 171 tusendet.
I maj 1953 utsändes fyra apostoliska visitatorer till de franska
seminarierna. De avlägga i Rom en rapport, enligt vilken de blivande prästerna inte drömma om någonting annat än att bringa
evangeliet till metall- och gruvarbetare eller att i allt dela de icke
kvalificerade arbetarnas miserabla villkor. Under strejkerna i
augusti 1953 ta arbetarprästerna i Limoges helt parti för de strejkande. I Marseille måste ärkebiskopen till ordningen återkalla
trenne arbetarpräster som deltagit i upplopp m. I september 1953
låter den apostoliske nuntien Mgr Marella sammankalla de franska kardinalerna och biskoparna till trenne sammankomster i
Lyon, Toulouse och Paris. Därvid meddelar han dem Roms beslut:
experimentet med arbetarpräster måste upphöra. Nuntien representerar Vatikanen hos den franska regeringen och är icke på nå-
got sätt överordnad Frankrikes kardinaler och biskopar. Hans åtgärd var därför en ren utmaning såväl mot det franska episkopatet som mot den franska regeringen. Det vill synas som hade det
till Paris församlade franska episkopatet den 23 september låtit
hälsa Rom med en begäran om att få behålla initiativet i fråga om
kyrkans görande och låtande i Frankrike och att det förbehöll sig
rätten att fatta beslut om hur det skulle förfara med arbetarprästerna. Rom synes ha respekterat denna begäran.
Under höstens lopp nöjde sig biskoparna med att fördöma
Jeunesse de l’Eglise för dess tendens att nedsvärta kyrkan, dess
förmätna pretentioner att vilja reformera densamma utan hierarkien och dess hävdande av möjligheten att på en gång trotsa biskoparna och dock vara Kyrkan trogen.
När jag anlände till Paris den 13 oktober förra året, förrådde
redan löpsedlarna att frågan om arbetarprästerna var högst
aktuell. Den yttersta högern talade om prästerlig opportunism,
som i hemlighet sökte samarbeta med kommunismen. Andra partiers press gjorde gällande, att det fastmer förhöll sig så att unga
och alltför entusiastiska arbetarpräster fastnat i kommunisternas
listigt utlagda garn. Beprövade själasörjare anförtrodde mig vis- 161
, –
Hjalmar Sunden
kande, att mer än en ung präst väl inne i arbetargruppen förlorat
tron. Uttröttad av det tunga arbetet, ur stånd att läsa breviariet,
vore det fara värt att prästen uppslukades av klasskampsmentaliteten. Gruppsykologiska faktorer bleve honom övermäktiga. –
Ett uttalande från episkopatet om arbetarprästerna dröjde likväl.
Det kom först den 19 januari 1954.
Biskoparna konstaterade att endast kyrkan kan avgöra, vilka
former som äro förenliga med ett prästerligt liv. I samförstånd med
den påvlige suveränen krävde de, att arbetarprästernas manuella
arbete endast finge omfatta en begränsad tid per dag, likaledes
att prästerna avsade sig alla världsliga uppdrag. Man skulle icke
längre få tala om arbetarpräster utan dessa skulle hädanefter benämnas »pretres de la mission ouvriere». Samtliga berörda anbefalldes till de troendes förbön. L’Humanite jublade. Vatikanens
försök att inifrån erövra arbetarvärlden hade skändligen misslyckats. De utsända prästerna hade i stället blivit kämpande kommunister. Klasskampens berättigande kunde icke få ett bättre vittnesbörd! Den 2 februari kunde pressen meddela, att biskoparna förtydligat sina krav. Den begränsade tiden fick icke omfatta mer
än trenne timmar per dag. Före den första mars skulle de berörda
prästerna ha dragit sig tillbaka från alla fackföreningsuppdrag
och andra politiska engagemang. Från och med brevets mottagande finge de ej längre betala sina fackföreningsavgifter. Olydnad skulle bestraffas med de strängaste kanoniska sanktioner.
På detta budskap svarade 73 arbetarpräster med följande skrivelse tvenne dagar senare:
»I det ögonblick, då millioner arbetare i Frankrike liksom i utlandet äro i färd med att förena sig för att försvara sitt bröd, sina
friheter och freden, under det att arbetsgivarna och regeringen
öka exploationen och förtrycket för att till varje pris hindra arbetarklassens framsteg och bevara sina privilegier, påtvinga de
religiösa myndigheterna arbetarprästerna villkor, som innebära
att de måste lämna sitt liv som arbetare och ta avstånd från den
strid som de föra i solidaritet med alla sina kamrater. Detta ingripande stöder sig på religiösa motiv. Likväl tro vi, att vårt liv
som arbetare aldrig hindrat oss att vara trogna gentemot vår tro
och vårt prästerliga ämbete. Vi kunna icke inse, hur man i Evangeliets namn kan förbjuda präster att dela miljoner förtryckta människors livsvillkor och att vara solidariska med dem i deras kamp.
Man får icke glömma, att arbetarprästernas existens och aktivitet
skapat förvirring i de kretsar, där man vant sig att låta religio- 162
—–”””””..:::
Arbetarprästerna
nen tjäna egna intressen och egna klassfördomar. Det tryck som
utövats från dessa kretsar och angivelser från alla håll och av alla
slag ha ingalunda varit utan inflytande på de företagna åtgärderna.— Arbetarprästerna kräva rätten för sig själva och
för alla kristna att få ställa sig solidariska med arbetarna i deras
rättvisa kamp.
De kämpande arbetarna och arbetarklassen ha förtroende för
arbetarprästerna, och de ha respekterat deras prästerliga ämbete.
Denna respekt och detta förtroende, som de fortfarande visa oss,
förbjuder oss att acceptera varje kompromiss, som skulle bestå i
att tillhöra arbetarklassen utan att arbeta på normalt sätt och utan
att åta sig arbetarens engagemang och ansvar. Arbetarklassen har
icke behov av folk som ’ömma för dess nöd’ utan fastmer av män
som dela dess strider och dess förhoppningar. Följaktligen förklara vi, att våra avgöranden skola fattas i hel och full respekt
för arbetarnas ställning och för arbetarklassens kamp för sin frigörelse.»
Denna på mötesresolutionernas språk avfattade skrivelse väckte
givetvis en livlig uppmärksamhet, men trots den ganska skarpa
tonen får man icke räkna med att samtliga de sjuttiotre ursprungliga undertecknarna, till vilka senare ytterligare ett antal slutit
sig, skulle vägra att underkasta sig de kyrkliga myndigheterna.
Ånnu ett steg från de romerska myndigheternas sida i anslutning till denna affär har varit ägnat att uppröra den franska opinionen. Genom ingripande från dominikanernas ordensgeneral
nödgades de trenne franska ordensprovincialerna draga sig tillbaka och ersattes med nya män. Samtidigt avlägsnades från Paris
några dominikanbröder, vilkas publicistiska verksamhet och vetenskapliga produktion förskaffat dem ett välgrundat internationellt anseende.
Nu fann Fran(,lois Mauriac tiden vara inne för att i en av sina
berömda »ledare» i Le Figaro upplysa de höga dignitärerna i Rom
om, hur det franska folket såg på deras åtgärder. Beträffande inskridandet mot dominikanerna skrev han bl. a.: »Toucher en
France aux fils du pere Lacordaire, les atteindre mortellement,
equivaudrait a dynamiter une de nos cathedrales. Ici se delimitent
mal les droits imprescriptibles de l’Eglise et ceux non moins imprescriptibles de la nation.» Mauriac ifrågasatte rentav, om icke
den fjärde republiken borde åter upprätta ett konkordat med Rom
för att kunna skydda nationens legitima intressen. Han nöjde sig
med att ställa frågan, men, tillade han »därom är jag övertygad,
163
.,. 1′ l ~~
\ ’
Hjalmar Sunden
att om den offensiv, som nu är i gång, fortsättes utan hänsyn till
allt det man har denna ’tres sainte Eglise de France’ att tacka för,
som är läromästarinna för alla de andra i fråga om filosofi och
teologi såväl som i fråga om det missionerande apostolatet, skulle
hela nationen känna sig kränkt, ’en la personne de ses meilleurs
fils’».
Mänskligheten älskar dramat. Vi skulle gärna vilja veta, hur
många präster som underkastat sig, och hur många som vägrat.
Det är frapperande, att den välunderrättade Sven Stolpe, som behandlade frågan om arbetarprästerna i en artikel i AB av den
14 mars, tvenne veckor efter den kritiska dagen alltså, icke hade
något att säga om den sidan av saken. Mauriac vädjade i en senare
artikel En l’absence du Pere till alla berörda att icke fly i en
stund, då kyrkans roder på grund av påvens sjukdom saknade den
fasta handen. Tonen i pressen har på sina håll varit så skarp, att
de församlade kardinalerna och biskoparna i ett budskap av den
14 mars funnit det nödvändigt att uttryckligen fördöma La Quinzaine, och antyda förefintligheten av en sammansvärjning, som går
ut på att medvetet vilseleda opinionen och att, »par une campagne
savamment orchestree», uppvigla en del av clerus och de trogna
mot den helige Fadern och episkopatet. La Quinzaine är organ för
arbetarrörelsen Action Catholique Ouvriere, som biskoparna i
höstas försvarade mot högerpressens angrepp. Deras dom är därför
synnerligen anmärkningsvärd.
Mänskligheten älskar dramat, men det vore en banal och ytlig
syn, om man ville avfärda denna fråga som blott och bart en kamp
mellan det ärkereaktionära Rom (som med sin politik, det framgår bäst av l’Humanites förtjusning, skaffat de italienska kommunistagitatorerna ett förstklassigt propagandamaterial) och progressiva katolska kretsar. Frågan har en annan aspekt. Den blottar,
vad man skulle kunna kalla kristendomens eviga dikotomi. A ena
sidan ha vi riter, hierarki, mysterium, kultdrama, å andra sidan
ha vi Kristi efterföljelse och det kristna broderskapet. A ena sidan ha vi lojaliteten mot den grupp, som lärt den enskilde Kristi
namn och Hans närvaro i världen, å andra sidan ha vi lojaliteten
mot den Kristus, som talar i Mattensevangeliet 10: 34 f., och de
ringaste av hans bröder. Det är en händelse, som ser ut som en
tanke, att den stora samvetsnöd, varom den franska pressen burit
så vältaligt vittnesbörd, kulminerade under de sista dagarna av
februari. Den 27 inföll hundra-årsdagen av Lamennais’ död. Hans
liv betydde en brytning med Rom men en stor och av bittra för- 164
–
–
Arbetarprästerna
sakelser fylld lojalitet mot Kristus in i döden och den okända,
namnlösa graven i kyrkogårdens fattigvarv. De rättänkande bladen ha icke bevärdigat dagen ens med notiser. Men i deras rubriker kunde man läsa om bävrarna, Les Castors, de sammanslutningar av franska arbetare, som på fritid bygga hus åt de husvilla. Sitt namn ha de från Lamennais’ Le livre du Peuple. Det är
ett vittnesbörd om att andan från 1848 års revolution icke dött ut,
att lojaliteten mot Kristus aldrig är förgäves, och ett löfte om en
kristen demokrati, som erkänner broderskapets förpliktelser.
Som ett sådant löfte vill jag tolka även arbetarprästernas tragedi. För en protestant är det frestande att förkasta det rituella
och hierarkiska, men djuppsykologien lär oss inse deras omistlighet för det omedvetna livet. De kristna referenssystemen måste
upprätthållas. Däri har Rom rätt. Men påvedömets politiska förflutna är sådant, att man med Lamennais måste hoppas på en ny
form av kristendom. År någon förnyelse att vänta från den protestantiska världent År det i det katolska Frankrike den skall uppstå, eller i Rysslandt
165
t. –
ARBETARPRÄsTERNA
Av lektorn, teol. dr. HJALMAR SUNDEN
l DET följande skola tvenne frågor besvaras. Vad innebär talet
om arbetarprästert Vad har föranlett den franska hierarkiens inskridande mot dem (omvittnat även av den svenska pressen) TDärtill skola några personliga reflexioner anknytas.
Arbetarprästerna äro vanliga präster och ordensbröder som varit
verksamma i franska industricentra, hamnar och gruvor, men de
ha till skillnad från andra präster hittills haft tillåtelse att helt
och fullt delta i det normala arbetslivet som arbetare och att gå
upp i den proletära miljön. Redan år 1941 finna vi en präst enrollerad bland hamnarbetarna i Marseille, det är det första tecknet på en rörelse i vardande. Ar 1942 publicera abbeerna Godin och
Daniel den märkliga skriften France Pays de Mission (Jfr min
bok Gud, ödet, slumpen 1947). De visa upp att man till inemot 8 millioner måste uppskatta den arbetarbefolkning i Frankrike, som
förlorat varje kontakt med kyrka och kristendom, och skissera de
metoder med vilka en sådan kontakt kan förnyas. De betona omöjligheten av att införa nyomvända proletärer i de borgerliga församlingarna. För första gången klarlägges gruppsykologiska
faktorers religionspsykologiska betydelse i industriarbetarmiljö.
Med exempel visa de, att det däremot går att skapa kristna eliter
inom den proletära miljön, mot vilkas offervilja och kristna broderskap ingen berättigad anmärkning kan resas. Stödda på sina
psykologiska analyser förorda de upprättandet av proletära församlingar vid sidan av det borgerliga församlingslivet. Med bistånd av kardinal Suhard, ärkebiskopen av Paris, grundar abbe
Godini Lisieux Mission de France, ett seminarium förutbildandet
av präster som i allt skola dela arbetarnas liv. Kring sådana skola
de nya församlingarna eller grupperna gestaltas. Kort tid härefter grundas Mission de Paris i samma syfte.
Ar 1951 bevittnar Frankrike hur hamnarbetaren-prästen Michel
Favreau, som ljutit döden i hamnen krossad av en ekplanka, blir
föremål för en märklig hyllning: samtliga hamnarbetare i Bordeaux följa honom på hans sista färd. Arbetarprästerna bli nu
160
..
Arbetarprästerna
allmänt omtalade. Men vid samma tidpunkt förbjuder Rom biskoparna att öka deras antal.
En bok av Gilbert Cesbron, Les saints vont en enfer, som utkom
1952, där arbetarprästernas liv skildras, där spänningen mellan den
borgerliga och proletära kristna miljön antydes, och där biskoparnas berättigade farhågor för sina arbetarprästers andliga väl
bilda ett viktigt inslag, blev en stor publiksucces. Det exemplar
jag läst av boken tillhörde det 171 tusendet.
I maj 1953 utsändes fyra apostoliska visitatorer till de franska
seminarierna. De avlägga i Rom en rapport, enligt vilken de blivande prästerna inte drömma om någonting annat än att bringa
evangeliet till metall- och gruvarbetare eller att i allt dela de icke
kvalificerade arbetarnas miserabla villkor. Under strejkerna i
augusti 1953 ta arbetarprästerna i Limoges helt parti för de strejkande. I Marseille måste ärkebiskopen till ordningen återkalla
trenne arbetarpräster som deltagit i upplopp m. I september 1953
låter den apostoliske nuntien Mgr Marella sammankalla de franska kardinalerna och biskoparna till trenne sammankomster i
Lyon, Toulouse och Paris. Därvid meddelar han dem Roms beslut:
experimentet med arbetarpräster måste upphöra. Nuntien representerar Vatikanen hos den franska regeringen och är icke på nå-
got sätt överordnad Frankrikes kardinaler och biskopar. Hans åtgärd var därför en ren utmaning såväl mot det franska episkopatet som mot den franska regeringen. Det vill synas som hade det
till Paris församlade franska episkopatet den 23 september låtit
hälsa Rom med en begäran om att få behålla initiativet i fråga om
kyrkans görande och låtande i Frankrike och att det förbehöll sig
rätten att fatta beslut om hur det skulle förfara med arbetarprästerna. Rom synes ha respekterat denna begäran.
Under höstens lopp nöjde sig biskoparna med att fördöma
Jeunesse de l’Eglise för dess tendens att nedsvärta kyrkan, dess
förmätna pretentioner att vilja reformera densamma utan hierarkien och dess hävdande av möjligheten att på en gång trotsa biskoparna och dock vara Kyrkan trogen.
När jag anlände till Paris den 13 oktober förra året, förrådde
redan löpsedlarna att frågan om arbetarprästerna var högst
aktuell. Den yttersta högern talade om prästerlig opportunism,
som i hemlighet sökte samarbeta med kommunismen. Andra partiers press gjorde gällande, att det fastmer förhöll sig så att unga
och alltför entusiastiska arbetarpräster fastnat i kommunisternas
listigt utlagda garn. Beprövade själasörjare anförtrodde mig vis- 161
, –
Hjalmar Sunden
kande, att mer än en ung präst väl inne i arbetargruppen förlorat
tron. Uttröttad av det tunga arbetet, ur stånd att läsa breviariet,
vore det fara värt att prästen uppslukades av klasskampsmentaliteten. Gruppsykologiska faktorer bleve honom övermäktiga. –
Ett uttalande från episkopatet om arbetarprästerna dröjde likväl.
Det kom först den 19 januari 1954.
Biskoparna konstaterade att endast kyrkan kan avgöra, vilka
former som äro förenliga med ett prästerligt liv. I samförstånd med
den påvlige suveränen krävde de, att arbetarprästernas manuella
arbete endast finge omfatta en begränsad tid per dag, likaledes
att prästerna avsade sig alla världsliga uppdrag. Man skulle icke
längre få tala om arbetarpräster utan dessa skulle hädanefter benämnas »pretres de la mission ouvriere». Samtliga berörda anbefalldes till de troendes förbön. L’Humanite jublade. Vatikanens
försök att inifrån erövra arbetarvärlden hade skändligen misslyckats. De utsända prästerna hade i stället blivit kämpande kommunister. Klasskampens berättigande kunde icke få ett bättre vittnesbörd! Den 2 februari kunde pressen meddela, att biskoparna förtydligat sina krav. Den begränsade tiden fick icke omfatta mer
än trenne timmar per dag. Före den första mars skulle de berörda
prästerna ha dragit sig tillbaka från alla fackföreningsuppdrag
och andra politiska engagemang. Från och med brevets mottagande finge de ej längre betala sina fackföreningsavgifter. Olydnad skulle bestraffas med de strängaste kanoniska sanktioner.
På detta budskap svarade 73 arbetarpräster med följande skrivelse tvenne dagar senare:
»I det ögonblick, då millioner arbetare i Frankrike liksom i utlandet äro i färd med att förena sig för att försvara sitt bröd, sina
friheter och freden, under det att arbetsgivarna och regeringen
öka exploationen och förtrycket för att till varje pris hindra arbetarklassens framsteg och bevara sina privilegier, påtvinga de
religiösa myndigheterna arbetarprästerna villkor, som innebära
att de måste lämna sitt liv som arbetare och ta avstånd från den
strid som de föra i solidaritet med alla sina kamrater. Detta ingripande stöder sig på religiösa motiv. Likväl tro vi, att vårt liv
som arbetare aldrig hindrat oss att vara trogna gentemot vår tro
och vårt prästerliga ämbete. Vi kunna icke inse, hur man i Evangeliets namn kan förbjuda präster att dela miljoner förtryckta människors livsvillkor och att vara solidariska med dem i deras kamp.
Man får icke glömma, att arbetarprästernas existens och aktivitet
skapat förvirring i de kretsar, där man vant sig att låta religio- 162
—–”””””..:::
Arbetarprästerna
nen tjäna egna intressen och egna klassfördomar. Det tryck som
utövats från dessa kretsar och angivelser från alla håll och av alla
slag ha ingalunda varit utan inflytande på de företagna åtgärderna.— Arbetarprästerna kräva rätten för sig själva och
för alla kristna att få ställa sig solidariska med arbetarna i deras
rättvisa kamp.
De kämpande arbetarna och arbetarklassen ha förtroende för
arbetarprästerna, och de ha respekterat deras prästerliga ämbete.
Denna respekt och detta förtroende, som de fortfarande visa oss,
förbjuder oss att acceptera varje kompromiss, som skulle bestå i
att tillhöra arbetarklassen utan att arbeta på normalt sätt och utan
att åta sig arbetarens engagemang och ansvar. Arbetarklassen har
icke behov av folk som ’ömma för dess nöd’ utan fastmer av män
som dela dess strider och dess förhoppningar. Följaktligen förklara vi, att våra avgöranden skola fattas i hel och full respekt
för arbetarnas ställning och för arbetarklassens kamp för sin frigörelse.»
Denna på mötesresolutionernas språk avfattade skrivelse väckte
givetvis en livlig uppmärksamhet, men trots den ganska skarpa
tonen får man icke räkna med att samtliga de sjuttiotre ursprungliga undertecknarna, till vilka senare ytterligare ett antal slutit
sig, skulle vägra att underkasta sig de kyrkliga myndigheterna.
Ånnu ett steg från de romerska myndigheternas sida i anslutning till denna affär har varit ägnat att uppröra den franska opinionen. Genom ingripande från dominikanernas ordensgeneral
nödgades de trenne franska ordensprovincialerna draga sig tillbaka och ersattes med nya män. Samtidigt avlägsnades från Paris
några dominikanbröder, vilkas publicistiska verksamhet och vetenskapliga produktion förskaffat dem ett välgrundat internationellt anseende.
Nu fann Fran(,lois Mauriac tiden vara inne för att i en av sina
berömda »ledare» i Le Figaro upplysa de höga dignitärerna i Rom
om, hur det franska folket såg på deras åtgärder. Beträffande inskridandet mot dominikanerna skrev han bl. a.: »Toucher en
France aux fils du pere Lacordaire, les atteindre mortellement,
equivaudrait a dynamiter une de nos cathedrales. Ici se delimitent
mal les droits imprescriptibles de l’Eglise et ceux non moins imprescriptibles de la nation.» Mauriac ifrågasatte rentav, om icke
den fjärde republiken borde åter upprätta ett konkordat med Rom
för att kunna skydda nationens legitima intressen. Han nöjde sig
med att ställa frågan, men, tillade han »därom är jag övertygad,
163
.,. 1′ l ~~
\ ’
Hjalmar Sunden
att om den offensiv, som nu är i gång, fortsättes utan hänsyn till
allt det man har denna ’tres sainte Eglise de France’ att tacka för,
som är läromästarinna för alla de andra i fråga om filosofi och
teologi såväl som i fråga om det missionerande apostolatet, skulle
hela nationen känna sig kränkt, ’en la personne de ses meilleurs
fils’».
Mänskligheten älskar dramat. Vi skulle gärna vilja veta, hur
många präster som underkastat sig, och hur många som vägrat.
Det är frapperande, att den välunderrättade Sven Stolpe, som behandlade frågan om arbetarprästerna i en artikel i AB av den
14 mars, tvenne veckor efter den kritiska dagen alltså, icke hade
något att säga om den sidan av saken. Mauriac vädjade i en senare
artikel En l’absence du Pere till alla berörda att icke fly i en
stund, då kyrkans roder på grund av påvens sjukdom saknade den
fasta handen. Tonen i pressen har på sina håll varit så skarp, att
de församlade kardinalerna och biskoparna i ett budskap av den
14 mars funnit det nödvändigt att uttryckligen fördöma La Quinzaine, och antyda förefintligheten av en sammansvärjning, som går
ut på att medvetet vilseleda opinionen och att, »par une campagne
savamment orchestree», uppvigla en del av clerus och de trogna
mot den helige Fadern och episkopatet. La Quinzaine är organ för
arbetarrörelsen Action Catholique Ouvriere, som biskoparna i
höstas försvarade mot högerpressens angrepp. Deras dom är därför
synnerligen anmärkningsvärd.
Mänskligheten älskar dramat, men det vore en banal och ytlig
syn, om man ville avfärda denna fråga som blott och bart en kamp
mellan det ärkereaktionära Rom (som med sin politik, det framgår bäst av l’Humanites förtjusning, skaffat de italienska kommunistagitatorerna ett förstklassigt propagandamaterial) och progressiva katolska kretsar. Frågan har en annan aspekt. Den blottar,
vad man skulle kunna kalla kristendomens eviga dikotomi. A ena
sidan ha vi riter, hierarki, mysterium, kultdrama, å andra sidan
ha vi Kristi efterföljelse och det kristna broderskapet. A ena sidan ha vi lojaliteten mot den grupp, som lärt den enskilde Kristi
namn och Hans närvaro i världen, å andra sidan ha vi lojaliteten
mot den Kristus, som talar i Mattensevangeliet 10: 34 f., och de
ringaste av hans bröder. Det är en händelse, som ser ut som en
tanke, att den stora samvetsnöd, varom den franska pressen burit
så vältaligt vittnesbörd, kulminerade under de sista dagarna av
februari. Den 27 inföll hundra-årsdagen av Lamennais’ död. Hans
liv betydde en brytning med Rom men en stor och av bittra för- 164
–
–
Arbetarprästerna
sakelser fylld lojalitet mot Kristus in i döden och den okända,
namnlösa graven i kyrkogårdens fattigvarv. De rättänkande bladen ha icke bevärdigat dagen ens med notiser. Men i deras rubriker kunde man läsa om bävrarna, Les Castors, de sammanslutningar av franska arbetare, som på fritid bygga hus åt de husvilla. Sitt namn ha de från Lamennais’ Le livre du Peuple. Det är
ett vittnesbörd om att andan från 1848 års revolution icke dött ut,
att lojaliteten mot Kristus aldrig är förgäves, och ett löfte om en
kristen demokrati, som erkänner broderskapets förpliktelser.
Som ett sådant löfte vill jag tolka även arbetarprästernas tragedi. För en protestant är det frestande att förkasta det rituella
och hierarkiska, men djuppsykologien lär oss inse deras omistlighet för det omedvetna livet. De kristna referenssystemen måste
upprätthållas. Däri har Rom rätt. Men påvedömets politiska förflutna är sådant, att man med Lamennais måste hoppas på en ny
form av kristendom. År någon förnyelse att vänta från den protestantiska världent År det i det katolska Frankrike den skall uppstå, eller i Rysslandt
165