Svenska jesuiter
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSI(A JESUITER
Av fil. lic. MAGNUS MÖRNER
FÖR det senare 1500-talets och det följande århundradets svenskar
i gemen utgjorde jesuiterna förkroppsligandet av det mest förhatliga och samtidigt mest fruktade hos påvekyrkan. Det var så-
dana känslor, som Zacharias Topelius i Fältskärns berättelser
återupplivade, då han skapade sin pittoreska Pater Hieronymus,
dyster, diabolisk, fradgande av hat och hämndlystnad. För dem
som i sin barndom insupit Fältskärn finns när det gäller ordet
jesuit alltid en associationsbana nära till hands. Genom att felaktigt förknippas med inkvisitionen, som ju i själva verket snarare
var en dominikanerordens angelägenhet, har Jesu Sällskap i de
flesta svenskars öron fått en särskilt kuslig klang.
Att motreformationens verksammaste organ i och för sig åtnjuter dåligt rykte i de länder, som på slagfältet och i andens
värld under 1500- och 1600-talen lyckades slå tillbaka de farliga
angreppen är kanske inte att undra över. I Sveriges fall kom
Johan III:s vittgående mellanhavanden med ordens företrädare,
den bekante Antonio Possevino och Klosterlasse, dvs. norrmannen
Laurentius Nicolai, Sigismunds otvetydiga beroende av sina hovjesuiter och jesuiternas insats vid drottning Kristinas omvändelse
att utgöra påtagliga vittnesbörd om de påpassliga motståndarnas
kampmetoder och strävan. Då en förklädd tysk jesuit 1624 greps
i Stockholm visade det sig, att hans främsta svenska förbindelser
utgjordes av en kunglig sekreterare och av borgmästaren i Tälje,
vilka bägge avrättades androm till varnagel. Gustav Adolf motstod däremot frestelsen att ge själva orden någon svensk martyr.
Trots de stränga religionslagarna var under Karl XI:s och
Karl XII:s tid någon jesuitmissionär nästan alltid till finnandes
i Stockholm, i allmänhet skyddad av tjänstgöringen som predikant
på någon katolsk legation. – Alla dessa jesuitepisoder har var
och en för sig någon gång uppmärksammats av forskningen.
Däremot har en annan sida av ordens förhållande till Sverige
endast ytterst sparsamt belysts i litteraturen, nämligen hur svenska konvertiter själva upptagits som ordensmedlemmar. I ordens
170
set!
’•
Svenska jesuiter
historiska tidskrift »Archivum Historicum Societatis Jesu» för 1952
lämnar emellertid Pater Josef Teschitel en ingående och intressant
redogörelse för detta kapitel under titeln »Schweden in der Gesellschaft Jesu (1580-1773)», dvs. fram till den tidpunkt, då påven
upphävde orden, som emellertid snart återuppstod. Teschitel har
hand om jesuitordens centralarkiv i Rom och anger samvetsgrant
sina källor, främst kataloger över ordensmedlemmar, löftesformulär, nekrologer och provincialernas årsrapporter. Av de svenska
jesuiter, som Teschitel påträffat, var tio prästvigda, sex var studerande, som före sitt utträde ur orden eller sitt frånfälle ej hann
bli prästvigda och fem lekmannabröder.
De svenskar, som under årtiondena omkring 1600 upptogs i
orden har i de flesta fall haft sina föräldrar bland Sigismunds
anhängare och som barn satts i jesuiternas kollegier, varefter de
själva valt att bli jesuitnoviser. Att talrika finländska ynglingar
vid denna tid studerat i jesuitkollegier har H. Biaudet påvisat i
en artikel i Historiallinen Arkisto 1905. En av dessa finländska
studiosi var Paul Ingevaldus, vars senare bana såsom jesuit
Teschitel tecknat. Jesuiternas lärjungar från det egentliga Sverige
har emellertid säkerligen inte varit färre. Efter sin första svenska
resa 1577-78 hade Possevino upprättat det påvliga seminariet i
Braunsberg i Ost-Prenssen med utbildningen av en infödd svensk
kamptrupp som ett av de förnämsta syftena. Från Braunsberg utgick enstaka lekmän som Johannes Messenius men danandet av
själasörjare – ordensmedlemmar eller inte – var och förblev seminariets huvuduppgift.
Det föll sig under Sigismunds skede naturligt att de flesta
svenskar, som inträtt i jesuitorden, skulle få sin verksamhet förlagd till de litauiska och polska ordensprovinserna, i ett par fall
gällde detta också sådana svenskar, som stiftat jesuiternas bekantskap i läroanstalter i Prag och Rom. Svensken Laurentius
Bojerus har ihågkommits i Zalenskis stora verk om jesuiterna i
Polen. Omkring 1600 tjänstgjorde han som Klosterlasses assistent
i nordiska ärenden, och segern över den svenska hären vid Kirkholm 1605 föranledde honom att avfatta ett högstämt lovkväde.-
I H. Sommarströms avhandling om striderna mellan hertig Karl
och kungapartiet i Finland på Klas Flemmings tid återfinnes en
Samuel Graben, f. d. elev från Braunsberg, såsom förbindelseman
mellan kungen och ståthållaren. Den Petrus Graben från Söderköping, som ungefär samtidigt började i jesuitnovitiatet i Vilna
men senare utträdde ur orden för att så småningom ingå äkten- 13- 543444 Svensk Tidskrift 1954 171
M agnus Mörner
skap var sannolikt en bror till Samuel, och det är nog ej för djärvt
att gissa att de bägge patrarna Adalbert och Marcus Ludovicus
Grabenius varit Petrus’ eller Samuels söner. Adalbert blev professor i grekiska och hebreiska i Braunsberg, brodern var på 1650-
talet fältpräst i Flandern och på 1670-talet biktfader åt den litauiske storfältherren, då Michal Pac.- Anspråkslösare uppgifter
bestods lekmannabröder som Johannes Olavus, verksam från 1581
till sin död 1625 som kock, sjukvårdare, portvakt i ett antal polska
kollegier. Han hade aldrig lärt sig att läsa och skriva men talade
hjälpligt både polska, tyska och ungerska! – En skomakare vid
namn Miiller fortsatte sitt yrke även som ordensbroder och hade
också estniska språkkunskaper på sin meritlista.- En bildad lekmannabroder fick den litauiska ordensprovinsen i Gustaf Barckstedt, förfaren också i latin, som så sent som 1769 inträdde i orden.
Den kanske märkligaste gestalten bland de svenska jesuiterna
är J ohan Galdenblad, och en del upplysningar om honom och hans
bröder Anders och Lars återfinns redan i Gezelii Biographiska
Lexicon. Anders Brovall, son till borgmästaren i Skara, hade 1671
i Flandern övergått till katolicismen, for därefter till Rom och
lyckades att bli exdrottning Kristinas sekreterare för svenska
ärenden samt adlades av henne med namnet Galdenblad. Han
lovade vid ett tillfälle i en supplik att söka omvända sina föräldrar, lyckades i varje fall i fråga om bröderna, som på 1680·
talet kom till Rom, där de tycks ha levat på Kristinas nåde. Efter
drottningens död 1689 såg sig Johan och Lars tvungna att taga
värvning som meniga ryttare i Toskana, vilket för den senare
blev upptakten till en ganska framgångsrik militär karriär. Johan
däremot ingick 1692 i jesuitorden, genomgick sin första utbildning
i Rom och verkade från och med år 1703 i Österrike. Några år
senare utsågs han till missionär i Sverige, där han under
Karl XII:s sista år var verksam. En annan jesuit, som under
1690-talet vistats i Sverige, Gottseer, igångsatte på 1710-talet i
Linz det »Collegium Nordicum», ägnat minnet av helgonkungarna
Erik, Knut och Olav, där unga skandinaver och nordtyskar skulle
utbildas till missionärer för sina respektive hemland. Som detta
seminariums styresmän verkade från 1721 till sin död 1736 Pater
Galdenblad. Hans porträtt i museet i Linz, återgivet i Fornvännen
för 1937, visar ett fylligt ansikte med ett lugnt och intelligent
uttryck.
Fastän Teschitel uppgjort sin förteckning med den största omsorg, är den ej alldeles fullständig. En argentinsk jesuit, Pater
172
Svenska jesuiter
Guillermo Furlong, har välvilligt hjälpt undertecknad att skaffa
några pusselbitar i fråga om lekmannabrodern Andreas Ridder.
– Ar 1763 sänktes av spanjorerna ett angripande brittiskt krigsfartyg i Rio de la Plata mittemot Buenos Aires. Bland de få överlevande befann sig tre unga svenska sjömän, Ridder, Humburg
och Dulin, som efter att ha undervisats i religionen av den engelske
jesuiten Thomas Falkner – ett berömt namn i den argentinska
vetenskapens hävder – övergick till katolicismen. Ridder, som
hade själve provincialen Querini till fadder, upptogs dessutom i
orden och verkade i Buenos Aires, där jesuiternas stora egendomar,
boskapshjordar och hundratals negerslavar gav dem talrika
världsliga omsorger. När jesuiterna 1767 av regeringen förjagades
från spanskt territorium sändes Ridder liksom alla andra bröder
och patrar från den paraguayska ordensprovinsens kollegier och
missioner först för vidare befordran fängslade till Cådiz i Spanien.
där de 1768 jämte andra spanskamerikanska jesuiter inskeppades
på en konvoj, som skulle föra dem till Korsika. För ändamålet
hade bl. a. några svenska fartyg, Stockholm, Sveriges Rikes Ständer(n och Jason, förhyrts av de spanska myndigheterna.
Till Cådiz hade just en ung göteborgare vid namn Birger Laurentius ThiuUm anlänt för att tillträda en plats på svenska konsulatet, men då konsuln visade sig vara bortrest passade han på
tillfället att med ett av fartygen göra trippen till Korsika. Hur
hans levnadsbana därmed tog en oväntad vändning har Thiulen,
som endast summariskt omnämnes av Teschitel, utförligt skildrat
i en relation, som publicerades i Luganotidskriften Il Cattolico
för 1839. Svensken kunde inte undgå att finna, att jesuiterna ombord var aktningsvärda och erfarna män, som nog kunde ha märkliga ting att förtälja. Det var litet svårt med språket till att börja
med – Ridder som skulle kunnat vara tolk tycks ha åkt med ett
annat av fartygen ikonvojen-men Thiulen lyckades dock klargöra för jesuiterna, att han trots sina sympatier för dem fann
katolicismen som sådan »troppo maomettana e irragionevole».
Kanske var det försöken från den svenske kaptenens sida, som
kände sitt ansvar, att förhindra dessa samtal, som bidrog till att
öka Thiulens mottaglighet för vad den mexikanske patern Iturriaga hade på hjärtat – på en blandning av spanska och latin.
När konvojen på Korsika avlämnade sin levande last, flydde
Thiulen från sitt fartyg. Han upptäcktes efter en tid på ön av
en svensk major i de franska besättningstrupperna, häktades men
återfick snart sin frihet, slapp med nöd och näppe genom de
173
Magnus Mörner
korsikanska rebellernas linjer och återförenade sig i Italien med
Iturriaga, som jämte sina ordensbröder skickats vidare till Kyrkostaten. Här avsvor Thiul{m sin lutheranska tro och inträdde 1770
i novitiatet i Bologna. – Ungefär vid samma tid tycks Ridder,
som ju fått tillfälle att träffa gamla yrkesbröder och trosförvanter,
ha utträtt eller kanske snarare utstötts ur orden för att gå okända
öden till mötes. – Vad ThiuU:m beträffar råkade honom landsmannen Björnståhl år 1772 och beskriver jesuitnovisen sålunda:
»… en ung och vacker Karl … tyckes vara ganska beskedelig; och
brister icke på insigter … säger sig vara mycket nögd med sitt
nya stånd». – Thiulen blev prästvigd efter det att orden upphävts, var också verksam som litterat och avled år 1833.
Pater Teschitels redogörelse visar tydligt, att rekryteringen
bland unga svenskar av ordensmedlemmar endast under 1580- och
90-talen kunde bli av någon avsevärdare omfattning. De under
detta skede utbildade svenska jesuiterna skulle kanske tillsammans, om konjunkturerna gestaltat sig gynnsammare för kungapartiet, kommit att utgöra en icke föraktlig politisk faktor. Sedan
Karl IX slutgiltigt fattat tyglarna och tryggat sin krona och den
lutherska kyrkans bestånd i Sverige, övergick de svenska jesuiterna till att bli enstaka företeelser av betydande personhistoriskt
intresse men knappast beaktansvärda i de stora sammanhangen.
Collegium Nordicum i Linz förblev trots den energiske Pater Galdenblad utan större betydelse vad det svenska missionsfältet beträffade och några svenska jesuiter värvades aldrig bland dess
lärjungar.
Vad som kommit Pater Teschitel att fatta pennan för att framdraga de svenska jesuiternas nästan helt förgätna levnadsöden
framgår av de sista raderna i hans artikel. Sedan förbudet mot
katolska ordenshus i Sverige upphävts, »vågar man väl uttala
den förhoppningen att detta glädjande faktum skall få gynnsamma följder för Kyrkan och även inverka på kallelserna att
bli präster och ordensmedlemmar i de heliga Eriks, Birgittas och
Katarinas land».
J. Teschitel: »Schweden in der Gesensehaft Jesu (1580-1773)» i Archivum
Historicum Societatis Iesu, Anno XXI, Fasc. 42, ff. 329-43 (Romae Iul.·Dec.
1952).
174
Av fil. lic. MAGNUS MÖRNER
FÖR det senare 1500-talets och det följande århundradets svenskar
i gemen utgjorde jesuiterna förkroppsligandet av det mest förhatliga och samtidigt mest fruktade hos påvekyrkan. Det var så-
dana känslor, som Zacharias Topelius i Fältskärns berättelser
återupplivade, då han skapade sin pittoreska Pater Hieronymus,
dyster, diabolisk, fradgande av hat och hämndlystnad. För dem
som i sin barndom insupit Fältskärn finns när det gäller ordet
jesuit alltid en associationsbana nära till hands. Genom att felaktigt förknippas med inkvisitionen, som ju i själva verket snarare
var en dominikanerordens angelägenhet, har Jesu Sällskap i de
flesta svenskars öron fått en särskilt kuslig klang.
Att motreformationens verksammaste organ i och för sig åtnjuter dåligt rykte i de länder, som på slagfältet och i andens
värld under 1500- och 1600-talen lyckades slå tillbaka de farliga
angreppen är kanske inte att undra över. I Sveriges fall kom
Johan III:s vittgående mellanhavanden med ordens företrädare,
den bekante Antonio Possevino och Klosterlasse, dvs. norrmannen
Laurentius Nicolai, Sigismunds otvetydiga beroende av sina hovjesuiter och jesuiternas insats vid drottning Kristinas omvändelse
att utgöra påtagliga vittnesbörd om de påpassliga motståndarnas
kampmetoder och strävan. Då en förklädd tysk jesuit 1624 greps
i Stockholm visade det sig, att hans främsta svenska förbindelser
utgjordes av en kunglig sekreterare och av borgmästaren i Tälje,
vilka bägge avrättades androm till varnagel. Gustav Adolf motstod däremot frestelsen att ge själva orden någon svensk martyr.
Trots de stränga religionslagarna var under Karl XI:s och
Karl XII:s tid någon jesuitmissionär nästan alltid till finnandes
i Stockholm, i allmänhet skyddad av tjänstgöringen som predikant
på någon katolsk legation. – Alla dessa jesuitepisoder har var
och en för sig någon gång uppmärksammats av forskningen.
Däremot har en annan sida av ordens förhållande till Sverige
endast ytterst sparsamt belysts i litteraturen, nämligen hur svenska konvertiter själva upptagits som ordensmedlemmar. I ordens
170
set!
’•
Svenska jesuiter
historiska tidskrift »Archivum Historicum Societatis Jesu» för 1952
lämnar emellertid Pater Josef Teschitel en ingående och intressant
redogörelse för detta kapitel under titeln »Schweden in der Gesellschaft Jesu (1580-1773)», dvs. fram till den tidpunkt, då påven
upphävde orden, som emellertid snart återuppstod. Teschitel har
hand om jesuitordens centralarkiv i Rom och anger samvetsgrant
sina källor, främst kataloger över ordensmedlemmar, löftesformulär, nekrologer och provincialernas årsrapporter. Av de svenska
jesuiter, som Teschitel påträffat, var tio prästvigda, sex var studerande, som före sitt utträde ur orden eller sitt frånfälle ej hann
bli prästvigda och fem lekmannabröder.
De svenskar, som under årtiondena omkring 1600 upptogs i
orden har i de flesta fall haft sina föräldrar bland Sigismunds
anhängare och som barn satts i jesuiternas kollegier, varefter de
själva valt att bli jesuitnoviser. Att talrika finländska ynglingar
vid denna tid studerat i jesuitkollegier har H. Biaudet påvisat i
en artikel i Historiallinen Arkisto 1905. En av dessa finländska
studiosi var Paul Ingevaldus, vars senare bana såsom jesuit
Teschitel tecknat. Jesuiternas lärjungar från det egentliga Sverige
har emellertid säkerligen inte varit färre. Efter sin första svenska
resa 1577-78 hade Possevino upprättat det påvliga seminariet i
Braunsberg i Ost-Prenssen med utbildningen av en infödd svensk
kamptrupp som ett av de förnämsta syftena. Från Braunsberg utgick enstaka lekmän som Johannes Messenius men danandet av
själasörjare – ordensmedlemmar eller inte – var och förblev seminariets huvuduppgift.
Det föll sig under Sigismunds skede naturligt att de flesta
svenskar, som inträtt i jesuitorden, skulle få sin verksamhet förlagd till de litauiska och polska ordensprovinserna, i ett par fall
gällde detta också sådana svenskar, som stiftat jesuiternas bekantskap i läroanstalter i Prag och Rom. Svensken Laurentius
Bojerus har ihågkommits i Zalenskis stora verk om jesuiterna i
Polen. Omkring 1600 tjänstgjorde han som Klosterlasses assistent
i nordiska ärenden, och segern över den svenska hären vid Kirkholm 1605 föranledde honom att avfatta ett högstämt lovkväde.-
I H. Sommarströms avhandling om striderna mellan hertig Karl
och kungapartiet i Finland på Klas Flemmings tid återfinnes en
Samuel Graben, f. d. elev från Braunsberg, såsom förbindelseman
mellan kungen och ståthållaren. Den Petrus Graben från Söderköping, som ungefär samtidigt började i jesuitnovitiatet i Vilna
men senare utträdde ur orden för att så småningom ingå äkten- 13- 543444 Svensk Tidskrift 1954 171
M agnus Mörner
skap var sannolikt en bror till Samuel, och det är nog ej för djärvt
att gissa att de bägge patrarna Adalbert och Marcus Ludovicus
Grabenius varit Petrus’ eller Samuels söner. Adalbert blev professor i grekiska och hebreiska i Braunsberg, brodern var på 1650-
talet fältpräst i Flandern och på 1670-talet biktfader åt den litauiske storfältherren, då Michal Pac.- Anspråkslösare uppgifter
bestods lekmannabröder som Johannes Olavus, verksam från 1581
till sin död 1625 som kock, sjukvårdare, portvakt i ett antal polska
kollegier. Han hade aldrig lärt sig att läsa och skriva men talade
hjälpligt både polska, tyska och ungerska! – En skomakare vid
namn Miiller fortsatte sitt yrke även som ordensbroder och hade
också estniska språkkunskaper på sin meritlista.- En bildad lekmannabroder fick den litauiska ordensprovinsen i Gustaf Barckstedt, förfaren också i latin, som så sent som 1769 inträdde i orden.
Den kanske märkligaste gestalten bland de svenska jesuiterna
är J ohan Galdenblad, och en del upplysningar om honom och hans
bröder Anders och Lars återfinns redan i Gezelii Biographiska
Lexicon. Anders Brovall, son till borgmästaren i Skara, hade 1671
i Flandern övergått till katolicismen, for därefter till Rom och
lyckades att bli exdrottning Kristinas sekreterare för svenska
ärenden samt adlades av henne med namnet Galdenblad. Han
lovade vid ett tillfälle i en supplik att söka omvända sina föräldrar, lyckades i varje fall i fråga om bröderna, som på 1680·
talet kom till Rom, där de tycks ha levat på Kristinas nåde. Efter
drottningens död 1689 såg sig Johan och Lars tvungna att taga
värvning som meniga ryttare i Toskana, vilket för den senare
blev upptakten till en ganska framgångsrik militär karriär. Johan
däremot ingick 1692 i jesuitorden, genomgick sin första utbildning
i Rom och verkade från och med år 1703 i Österrike. Några år
senare utsågs han till missionär i Sverige, där han under
Karl XII:s sista år var verksam. En annan jesuit, som under
1690-talet vistats i Sverige, Gottseer, igångsatte på 1710-talet i
Linz det »Collegium Nordicum», ägnat minnet av helgonkungarna
Erik, Knut och Olav, där unga skandinaver och nordtyskar skulle
utbildas till missionärer för sina respektive hemland. Som detta
seminariums styresmän verkade från 1721 till sin död 1736 Pater
Galdenblad. Hans porträtt i museet i Linz, återgivet i Fornvännen
för 1937, visar ett fylligt ansikte med ett lugnt och intelligent
uttryck.
Fastän Teschitel uppgjort sin förteckning med den största omsorg, är den ej alldeles fullständig. En argentinsk jesuit, Pater
172
Svenska jesuiter
Guillermo Furlong, har välvilligt hjälpt undertecknad att skaffa
några pusselbitar i fråga om lekmannabrodern Andreas Ridder.
– Ar 1763 sänktes av spanjorerna ett angripande brittiskt krigsfartyg i Rio de la Plata mittemot Buenos Aires. Bland de få överlevande befann sig tre unga svenska sjömän, Ridder, Humburg
och Dulin, som efter att ha undervisats i religionen av den engelske
jesuiten Thomas Falkner – ett berömt namn i den argentinska
vetenskapens hävder – övergick till katolicismen. Ridder, som
hade själve provincialen Querini till fadder, upptogs dessutom i
orden och verkade i Buenos Aires, där jesuiternas stora egendomar,
boskapshjordar och hundratals negerslavar gav dem talrika
världsliga omsorger. När jesuiterna 1767 av regeringen förjagades
från spanskt territorium sändes Ridder liksom alla andra bröder
och patrar från den paraguayska ordensprovinsens kollegier och
missioner först för vidare befordran fängslade till Cådiz i Spanien.
där de 1768 jämte andra spanskamerikanska jesuiter inskeppades
på en konvoj, som skulle föra dem till Korsika. För ändamålet
hade bl. a. några svenska fartyg, Stockholm, Sveriges Rikes Ständer(n och Jason, förhyrts av de spanska myndigheterna.
Till Cådiz hade just en ung göteborgare vid namn Birger Laurentius ThiuUm anlänt för att tillträda en plats på svenska konsulatet, men då konsuln visade sig vara bortrest passade han på
tillfället att med ett av fartygen göra trippen till Korsika. Hur
hans levnadsbana därmed tog en oväntad vändning har Thiulen,
som endast summariskt omnämnes av Teschitel, utförligt skildrat
i en relation, som publicerades i Luganotidskriften Il Cattolico
för 1839. Svensken kunde inte undgå att finna, att jesuiterna ombord var aktningsvärda och erfarna män, som nog kunde ha märkliga ting att förtälja. Det var litet svårt med språket till att börja
med – Ridder som skulle kunnat vara tolk tycks ha åkt med ett
annat av fartygen ikonvojen-men Thiulen lyckades dock klargöra för jesuiterna, att han trots sina sympatier för dem fann
katolicismen som sådan »troppo maomettana e irragionevole».
Kanske var det försöken från den svenske kaptenens sida, som
kände sitt ansvar, att förhindra dessa samtal, som bidrog till att
öka Thiulens mottaglighet för vad den mexikanske patern Iturriaga hade på hjärtat – på en blandning av spanska och latin.
När konvojen på Korsika avlämnade sin levande last, flydde
Thiulen från sitt fartyg. Han upptäcktes efter en tid på ön av
en svensk major i de franska besättningstrupperna, häktades men
återfick snart sin frihet, slapp med nöd och näppe genom de
173
Magnus Mörner
korsikanska rebellernas linjer och återförenade sig i Italien med
Iturriaga, som jämte sina ordensbröder skickats vidare till Kyrkostaten. Här avsvor Thiul{m sin lutheranska tro och inträdde 1770
i novitiatet i Bologna. – Ungefär vid samma tid tycks Ridder,
som ju fått tillfälle att träffa gamla yrkesbröder och trosförvanter,
ha utträtt eller kanske snarare utstötts ur orden för att gå okända
öden till mötes. – Vad ThiuU:m beträffar råkade honom landsmannen Björnståhl år 1772 och beskriver jesuitnovisen sålunda:
»… en ung och vacker Karl … tyckes vara ganska beskedelig; och
brister icke på insigter … säger sig vara mycket nögd med sitt
nya stånd». – Thiulen blev prästvigd efter det att orden upphävts, var också verksam som litterat och avled år 1833.
Pater Teschitels redogörelse visar tydligt, att rekryteringen
bland unga svenskar av ordensmedlemmar endast under 1580- och
90-talen kunde bli av någon avsevärdare omfattning. De under
detta skede utbildade svenska jesuiterna skulle kanske tillsammans, om konjunkturerna gestaltat sig gynnsammare för kungapartiet, kommit att utgöra en icke föraktlig politisk faktor. Sedan
Karl IX slutgiltigt fattat tyglarna och tryggat sin krona och den
lutherska kyrkans bestånd i Sverige, övergick de svenska jesuiterna till att bli enstaka företeelser av betydande personhistoriskt
intresse men knappast beaktansvärda i de stora sammanhangen.
Collegium Nordicum i Linz förblev trots den energiske Pater Galdenblad utan större betydelse vad det svenska missionsfältet beträffade och några svenska jesuiter värvades aldrig bland dess
lärjungar.
Vad som kommit Pater Teschitel att fatta pennan för att framdraga de svenska jesuiternas nästan helt förgätna levnadsöden
framgår av de sista raderna i hans artikel. Sedan förbudet mot
katolska ordenshus i Sverige upphävts, »vågar man väl uttala
den förhoppningen att detta glädjande faktum skall få gynnsamma följder för Kyrkan och även inverka på kallelserna att
bli präster och ordensmedlemmar i de heliga Eriks, Birgittas och
Katarinas land».
J. Teschitel: »Schweden in der Gesensehaft Jesu (1580-1773)» i Archivum
Historicum Societatis Iesu, Anno XXI, Fasc. 42, ff. 329-43 (Romae Iul.·Dec.
1952).
174