Indicier som bevismedel

INDICIER SOM BEVISMEDEL
Av förste byråsekreterare ARVID WACHTMEISTER
FöR den som var närvarande vid Helander-rättegången i Uppsala
framstod tämligen klart att den var av ganska unik natur, bl. a. i
det avseendet att den erbjöd en fullständig provkarta på indicier
av olika arter och bevisstyrka. I det hänseendet finns kanske blott
ett mål som kan göra det rangen stridigt, nämligen det för några
år sedan så ryktbara Esarpsmålet.
Med indicier menar man som bekant sådana omständigheter som
inte direkt angå det faktum som skall bevisas men varifrån i alla
fall slutsatser med hänsyn till detta kunna dras. Detta bevis består
sålunda huvudsakligen i en slutledning. Av ett känt faktum drar
man vissa slutsatser rörande det faktum som skall bevisas. Därav
följer dess indirekta karaktär. Man resonerar sig fram till resultatet i stället för att som vid de andra bevismedlen (vittnesbeviset
och det skriftliga beviset) stödja sig på det talade eller skrivna
ordet. Men själva det faktum som utgör indicium måste ofta vara
på ett tillfredsställande sätt intygat av vittnen.
Det gäller att ha klart för sig att det inte är varje indicium i och
för sig som är av betydelse utan indicierna tillsammantagna. Ett
ensamt indicium kan vara betydelselöst, medan ett flertal sammanstämmande som pekar i en och samma riktning kan vara avgö-
rande. Varje indicium för sig måste emellertid vara klart och otvetydigt, innan man på detta sätt kan lägga samman dem.
Om detta bevismedel har nackdelen att vara indirekt, mer elJer
mindre invecklat och i allmänhet fragmentariskt, så har det i alla
fall fördelen att vara objektivt grundat på fakta. Man brukar ju
säga att vittnen kunna ljuga men fakta ljuga aldrig. Men även fakta
kunna vara vilseledande och mångtydiga. Man måste därför säga att
om indiciet har objektiv karaktär såtillvida som det stöder sig på
positiva fakta, så har det också en subjektiv karaktär i det dessa
fakta – isynnerhet om det är av psykisk natur – måste värdesättas och uttolkas.
94
.. ·..’ :
Indicier som bevismedel
Sintsatserna man har att dra grunda sig inte bara på logiken
utan på intuitionen. Det är här som yrkesinstinkten måste komma
till för att vägleda polis och domare. Intet annat bevismedel är så
mångskiftande som indiciebeviset. Man har sökt klassificera de
olika slagen av indicier efter deras olika värde ur bevissynpunkt.
Mycket sällsynt är att ett indicium direkt bevisar vederbörandes
brottslighet. l allmänhet räcker det bara till att bevisa ett faktum
som står i samband med brottet. Somliga fakta, vilka tjäna som
indicier, äro av materiell, andra av psykologisk natur. Man talar därför om sakliga eller materiella samt om psykologiska indicier.
Ibland kan det vara fråga om tillfälligheter som förefalla misstänkta. I andra fall åter kan man finna ett mer eller mindre möjligt eller rentav säkert orsakssammanhang.
Följande av den franske domaren Fr. Gorphe gjorda indelning
synes ganska klarläggande. (Indicierna under l och 2 nedan av
materiell, de övriga av psykologisk natur.) 1
l. Indicier som tyda på att den misstänkte befann sig på brottsplatsen då brottet begicks.
2. Indicier som tyda på delaktighet i brottet.
3. Indicier som tyda på att den anklagade med hänsyn till sin personlighet, särskilt sina moraliska egenskaper, varit i stånd att
begå brottet.
4. Indicier som tyda på själva brottsmotivet (kompletterar närmast föregående).
5. Indicier som bestå i ett misstänkt uppträdande, antingen före
eller efter brottets begående.
6. Indicier som bestå i den misstänktes dåliga sätt att försvara sin
sak.
Mest tillförlitliga äro i allmänhet de materiella – ofta kallade
tekniska – indicierna, vilka tyda antingen på att den misstänkte
befunnit sig på brottsplatsen då brottet begicks eller också direkt
på delaktighet i brottet.
Om vid ett indicium av förstnämnda slaget den misstänkte ej
kan förebringa godtagbara skäl för sin närvaro är det för honom
graverande. Så är fallet inte bara då inga skäl alls kunna uppges
utan inte minst då vederbörande kommer med svaga skäl som
kunna motbevisas. Men endast det indiciet räcker ju inte till att
1 Den följande framställningen grundar sig i huvudsak på Gorphes utmärkta
arbete »L’appreciation des preuves en justice», Paris 1947.
95
Arvid Wachtmeister
klarlägga vad han gjort på brottsplatsen och om han överhuvudtaget haft någon del i brottet. Även ett oskyldigt syfte är ju tänkbart.
I allmänhet tyder detta slags indicier inte på att den anklagade
befunnit sig på själva brottsplatsen just vid den tid då brottet
begicks. Däremot hänger ofta mycket på om det kunnat styrkas
eller ej att han befann sig på en plats så nära att han mycket väl
kunnat ta sig dit och utföra brottet eller också, tvärtom, utföra
brottet och hinna bege sig till platsen där han blivit sedd.
Vi kunna tänka oss att det blivit styrkt att en för ett brott misstänkt kl. 13.30 varit sedd vid järnvägsstationen. Om det så är visat
att brottet begåtts utanför det närbelägna stadshotellet kl. 13.15,
så är det ju tydligt att han haft tid utföra brottet och så begiva
sig till stationen.
Vidare kunna vi föreställa oss ett mordfall, där offret synts för
sista gången tillsammans med den anklagade i närheten av den
plats där liket senare påträffats. Eller också att man sett den anklagade gå i den riktning där offret bott, varefter han återvänt hem
först efter tiden då brottet begicks.
I dylika fall är det den anklagades sak att klargöra vad han haft
där att göra. Om han påstår sig aldrig ha varit där, har han att
styrka sitt alibi.
Detta indicium kan sålunda blott indirekt bevisa brottslighet och
gör det med stöd av den anklagades uppgifter. Om den anklagade
kunnat ge tillfredsställande skäl för sin närvaro på platsen, har
indiciet ingenting att betyda.
Indicier som tyda på delaktighet i brottet (nr 2 ovan) kunna vara
av de mest varierande slag. De bestå av olika spår, fläckar eller
föremål, vilka på ett eller annat sätt kunna sättas i samband med
brottet. Det kan vara fråga om finger- eller fotavtryck, dammpartildar, blod- eller smutsfläckar, kvarglömda eller kvarlämnade
brottsredskap, upptäckten på brottsplatsen eller hos den misstänkte
av något komprometterande föremål. Detta slag av indicier pekar
ofta på en viss handling och kan ej sällan direkt leda till en fällande dom. Detta är isynnerhet fallet med fingeravtrycket, som enligt prejudikat kan utgöra ett fällande indicium, även om gärningsmannen nekar. Men även avtryck av andra slag kunna bli av avgö-
rande betydelse. Sålunda har man lyckats med hjälp av byxavtryck
på marken identifiera en mördare, som fallit omkull på knä strax
innan han tagit till flykten.
Nagelsmutsen kan ge goda ledtrådar och kriminalisten Locard
96
Indicier som bevismedel
anser rentav att det första man bör göra med en misstänkt person
är att rengöra hans naglar.
Ganska vanligt är att gärningsmannen röjs av på brottsplatsen
anträffade föremål. I ett mordfall var det en brödkant av visst slag
som fallit ur mördarens rockficka medan han drog offrets lik till
en bäck som blev det avgörande indiciet. En gång var det en urnyckel, en annan gång ett par glasögon, som hittades nära den mördade och gav polisen ledning vid gärningsmännens uppspårande.
Det finns prejudikat på att en för tjuvskytte misstänkt person
mot sitt nekande dömts till frihetsstraff endast på grund av några
mikroskopiska repor på en kula, hittad i en älgkropp.
Fläckar av olika slag kunna också vara användbara som indicium.
Till de viktigaste indicierna höra sålunda blodfläckar på kläder,
brottsredskap eller något annat föremål, som den misstänkte begagnat. Med nutida tekniska hjälpmedel går det lätt att kontrollera
om det över huvud taget är fråga om en blodfläck och i så fall om
det är blod från en människa eller ett djur och även vad slags blod,
t. ex. näsblod eller menstruationsblod, som orsakat fläcken.
Ett annat fall som visar en berömvärd skarpsynthet hos undersökningsdomaren är följande: En bankir hade mördats i sitt arbetshem. Bredvid liket fann man ett delvis söndertrampat cigarrmunstycke av bärnsten, som visade två olika djupa märken efter rö-
karens tänder. Man trodde först att detta munstycke tillhörde offret,
så mycket mer som det innehöll resterna av en lyxcigarr. Men de
två märkena passade ej till den dödes tänder, följaktligen måste
det tillhöra mördaren. Nu förhöll det sig så att domaren som vittne
inkallat en kusin till den avlidne, som man ansåg hade kommit på
ett oskyldigt besök en stund innan mordet begicks. Domaren lade
nu märke till att kusinen hade en framtand kortare än den bredvidsittande och bad honom prova cigarrmunstycket Vittnet bleknade då märkbart och vägrade högdraget att göra provet. Domaren
lät häkta honom och tvingade honom att utföra försöket. Det visade sig då att tänderna passade fullständigt i märkena på munstycket. Mördaren var överbevisad!
Ett exempel skall anföras för att belysa hur försiktig man måste
vara vid bedömandet av indicier, som tyda på att en viss person
haft med ett brott att göra, samt i hur hög grad man måste akta
sig för att stirra sig blind på det första indicium man funnit och
grunda sin uppfattning blott på detta.
En junidag 1938 ringde astronomiprofessorn Acosta i Lima till
polisprefekten i Perus huvudstad och meddelade att han just fun- 97
• :… :f ; ’ • k.·
••
Arvid W achimelster
nit sin kollega, astronomen Bellano, liggande död med en dolk i
nacken. En polisinspektör skyndade till observatoriet, där han utan
större svårigheter konstaterade att mordvapnet tillhörde en känd
inbrottstjuv. Denne, som strax uppspårades, erkände genast att han
tagit sig in i observatoriet, men att han blivit störd och vid flykten
tappat sin dolk. Dagen därpå lästes i tidningarna att professor
Acosta just upptäckt en ny stjärna. Polisinspektören fick nu iden
att be honom visa den nya stjärnan. Han blev då mycket förvånad
över att teleskopet ej var inställt för den föregivne upptäckarens
ögon. Stärkt i sina misstankar gick han igenom den mördades anteckningar och fann att det i själva verket var denne som gjort
upptäckten. Hans kollega, som ville få äran därav, hade mördat
honom med dolken han funnit på golvet.
Somliga förbrytare — särskilt yrkesförbrytare – kvarlämna ofta
av vidskepliga motiv sina exkrement på brottsplatsen, »luktande
visitiwrb som man kallat det. Detta kan ibland leda till upptäckt
efter kemisk undersökning. En hög tysk officer ville låta påskina
att försnillning ur regementskassan utförts av hans kalfaktor som
skulle misstänkas för inbrott. Han placerade därför en exkrementhög framför det öppna tomma kassaskåpet. Men det befanns att
officeren- men ej kalfaktorn! – ätit av den mat varav spår kunde
påvisas vid undersökningen. Detta utgjorde bevis nog för hans
fällande.
Slutligen ett intressant fall, som demonstrerades vid den nyligen
i Stockholm hållna Internationella Kriminalpolisutställningen. En
cyklist hittades blödande och mycket svårt skadad på en väg nära
Ziirich. Intill honom låg hans cykel krossad. En nätkasse, en basker och en ryggsäck lågo kringströdda närmast fordonet. Man rekvirerade skyndsamt ambulans som förde den skadade till sjukhus.
Det var tyvärr förgäves. Mannan avled utan att ha återfått medvetandet. Han fick därför aldrig tillfälle att själv ge polisen några
upplysningar om vad som hänt. Mycket kunde man för övrigt
utläsa ändå av situationen på olycksplatsen. Ett bromsspår efter en
bil avslöjade hur cyklisten blivit skadad till döds. Avståndet mellan
bromsspåren gav också polisen vissa ledtrådar för att bedöma vad
för slags bil som avsatt dem. Men bilen och dess förare voro försvunna, och inga vittnen funnas till dödsolyckan. Det såg med andra
ord ganska hopplöst ut för Zurich-polisen att komma till någon
klarhet om den upprörande händelsen. Vad som gjorde det hela
särskilt allvarligt var att en bilist i det här fallet lämnat en dödsskadad människa liggande utan någon som helst hjälp. Olycks- 98
~:
Indicier som bevismedel
platsen blev föremål för den mest minutiösa undersökning, och
tesen att noggrannhet är en av detektivens viktigaste dygder besannades även i det här fallet. Vid kollisionen hade en klump av gatsmuts fallit av bilens kofångare och hamnat på vägen. Den togs
om hand av polismännen och skickades till mikroskopisk undersökning. Man fann att lerklumpen innehöll några små stenar av
vulkaniskt ursprung som i varje fall inte förekom i trakten av
olycksplatsen. Undersökningen av de vulkaniska stenarna fullföljdes mineralogiskt, bl. a. med tillhjälp av polarisationsmikroskop,
och till slut kunde man fastslå att denna bergart förekom i ett
grannland öster om Schweiz. För polisen innebar detta att man
kunde koncentrera spaningarna åt det hållet. Offrets kläder undersöktes också, och det ledde till att man hittade en liten lackflisa
som av allt att döma måste ha kommit från den påkörande okända
bilen. Flisan undersöktes i mikroskop, och man studerade den
framför allt i tvärsnitt. Man såg då att flera lackskikt lågo ovanpå
varandra — följaktligen hade bilen lackerats om flera gånger. Genom att jämföra splittret med det material som fanns i de kriminaltekniska samlingarna kunde Zurich-polisen fastställa att bilen som
flytt måste ha varit en mörkgrön Ford, årsmodell 1947 eller 1948.
Spaningarna kunde nu läggas på bred front och koncentrerades till
de bilar som på senaste tiden rest in i Schweiz från det östliga
grannlandet. Till slut hittade man en bil som passade in på den
man spanade efter. Föraren nekade bestämt till att ha haft något
med dödsolyckan att göra, men polisen kunde undan för undan
binda honom vid saken. Bilen hade bucklor och lackavskrapningar.
Dess lackering stämde exakt överens, skikt för skikt, med det splitter som anträffats på olycksplatsen. Det var ingen tvekan om att
polisen var på rätt spår, och bekännelsen lät nu inte heller vänta
på sig. Som extra bevis fann man för övrigt några små textilfibrer
på bilens vimpelstånd, som var något stukad. Fibrerna voro identiska med fibrer i den överkördes kläder. Ett »hopplöst» kriminalfall var uppklarat tack vare ett skickligt utnyttjande av de tekniska
indicierna, som ibland kunna fylla den dubbla funktionen av att ge
ledtrådar för spaningarna och överbevisa den skyldige.
Härefter övergå vi till de psykologiska indicierna, till en början
sådana som tyda på att den anklagade med hänsyn till sin personlighet varit i stånd att begå brottet (grupp nr 3).
Av vad man har sig bekant om den anklagades karaktär, hans
föregående vandel, hans vanor och läggning sluter man sig till om
han kan antagas ha kunnat begå det ifrågavarande brottet. Sådana
99
….
Arvid Wachtmeister
indicier kunna naturligtvis inte ensamma vara fällande. Det händer
ibland, men just inte så ofta, att man om ett begränsat antal personer som kan ifrågakomma kan säga: »Blott han kan vara den
skyldige med hänsyn till sina personliga egenskaper!» Viktigast är
detta indicium i sin negativa form: Då den brottsliga handlingen
förefaller oförenlig med den anklagades personlighet, finns starka
skäl att tvivla på hans brottslighet.
Vid en välgörenhetsförsäljning hade en portmonnä stulits. Man
hittade den i rockfickan på en välkänd präst som befann sig bland
publiken. Misstankarna som väcktes genom upptäckten av corpus
delicti neutraliserades av prästens allmänt goda anseende. Små-
ningom kom det också fram att tjuven själv i ett obevakat ögonblick
stoppat ned portmonnän i fickan på prästen.
Det svåraste i hithörande fall är att upptäcka en persons verkliga
psykologiska och moraliska egenskaper, varigenom man skulle
kunna antaga honom ha varit i stånd eller inte i stånd att begå ett
visst brott.
Det indicium (grupp nr 4) som tyder på själva brottsmotivet,
kompletterar det närmast föregående. Det psykologiska indiciet
vinner i styrka då man om den anklagade kan säga ej blott att han
varit i stånd att begå gärningen utan också att han haft en särskild
orsak till brottet.
Några exempel: I ett stöldfall har en misstänkt som redan förut
är känd som ohederlig, vid brottets begående varit i särskilt hög
grad i behov av pengar. – I ett förskingringsfall har den misstänkte, som är känd som ovanligt nöjeslysten, haft stora skulder
att betala just vid tidpunkten för förskingringen. Ifråga om ett
mord har den misstänkte, som gjort sig allmänt känd för hänsynslöshet, nu önskat göra sig av med en fiende eller rival.
Då motivet förblir okänt, är det särskilt svårt att fastslå brottsligheten.
Det femte slaget av indicier utgöres av sådana, som ligga i en
misstänkt hållning, vare sig det nu är före eller efter brottets begående. De kunna tyda antingen på den anklagades onda avsikt
före brottets begående eller på hans skuldmedvetande efter detsamma. Det kan här vara fråga om antingen handlingar: vederbörande har tagit till flykten eller förstört komprometterande föremål; eller om yttranden: hotelser ha utslungats eller allmän ovilja
visats mot offret; eller slutligen om känsloutbrott, spontana eller
särskilt framkallade.
Yttringar som föregått brottet äro ej särskilt beviskraftiga. Hur
100
Indicier som bevismedel
påtagliga de än då ha varit är det ju aldrig säkert att den anklagade
verkligen gått till utförande av sina planer. Det kan vara långt
mellan avsikt och handling, antingen därför att vederbörande ändrat åsikt eller därför att de yttre omständigheterna förändrats. Till
och med om man har att göra med sådana påtagliga yttringar som
hotelser mot det tillämnade offret, blir det inte fråga om annat än
sannolikhet för att hotelsen också verkställes.
Justitiemisstagens historia visar faran av att tillmäta subjektiva
faktorer alltför stor vikt. Ganska belysande är det franska fallet
Druaux. Hos makarna Druaux bodde även en mannens broder.
Hustrun var illa ansedd, hemfallen åt dryckenskap. En kväll
hittades mannen och brodern döda i sina sängar. Hustrun hade
varit inne hela dagen och inte talat om något för sina grannar. Det
blev rättsmedicinsk undersökning: en liten mängd av det ytterst
giftiga ämnet cantharidin påvisades i deras inälvor. Man ansåg förgiftning genom detta gift föreligga. Utom detta funnos inga materiella indicier. Men det kom fram att mycket dåligt förhållande
rådde mellan hustrun och de två avlidna. Man hade hört henne
säga: »Min man blir inte gammal.» »Ingen är oersättlig.» Trots sitt
nekande dömdes kvinnan till livstids straffarbete. Efter några år
märkte man att flera andra personer dött i samma hus under alldeles snarlika omständigheter. Man upptäckte att giftig gas från
en därintill belägen kalkugn kom in i rummet där de avlidna legat.
Detta befanns vara orsaken till alla dödsfallen. Resning i målet ägde
rum varefter hustru D. blev frikänd. Här hade man visserligen blivit vilseledd av experterna, men dessutom hade psykologiska indicier förebragts. Vad bevisade de? Endast att hustrun synes ha velat
bli av med sin man, och så hade hon – kanske under rusets inflytande — visat sig ganska likgiltig för de båda männens död. Men
därifrån och till mordhandlingen är det ju ett långt steg.
Beträffande detta fall har framhållits\ att det legat nära till
hands att utgå från, såsom självklar förutsättning, att männen
blivit förgiftade med ett ämne som tillförts dem inifrän lägenheten.
Men ett flertal andra möjligheter har tydligen förelegat. Den felaktiga domen synes ha föranletts av att man underlåtit beakta en
av de många möjliga hypoteserna (att förgiftningen förorsakats av
ett ämne som utifrån trängts in i våningen).
Svårigheten i dylika fall ligger ju även i att konstatera sam- 1 P. O. Bolding, Sannolikhet och bevisvärdering i brottsmåL Sv. Juristtidning
1953. Häfte 5-6 s. 335 ff.
101
.J
Arvid Wachtmeister
bandet mellan det begångna brottet och den anklagades dåliga förflutna, graverande yttranden som fällts osv. Vad visar t. ex. en persons brottsliga förflutna? Givetvis att han har brottsliga anlag. Men
det är inte alltid säkert att anlag som röjts i det förflutna finnas
kvar ännu i brottsögonblicket och gjort sig gällande. Det fordras
ju också att ett gynnsamt tillfälle erbjudit sig. – Och vad betyder
ovänskap som den anklagade vid ett visst tillfälle lagt i dagen
gentemot det blivande offret? Det betyder tydligen att han vid det
tillfället önskade honom allt ont. Men för att den känslan skall
taga sig uttryck i fientlig handling fordras tydligen också att den
gjort sig gällande med tillräcklig styrka och att vederbörande inte
lagt band på sina känslor. Det är alltid svårt att från något så
obestämt som psykiska dispositioner sluta sig till något så bestämt
som en brottslig handling.
Till denna grupp höra också de s. k. retrospektiva indicierna eller
olika yttringar som till tiden följa efter brottet. De kunna vara
mycket olikartade och bestå i yttranden, handlingar eller helt enkelt
en viss hållning, varav den slutsatsen kan dras att personen har
något att dölja i samband med brottet. Vederbörande har t. ex.
åstadkommit ett falskt bevis, antingen ett skriftligt bevis, ett alibibevis eller något annat. Det har exempelvis konstaterats att han
falskeligen lett misstankarna på någon annan. Eller hans personliga utgifter kunna ha ökats efter ett förskingringsbrott, varför
han misstänkts.
Man kan också dra vissa, fast mindre beviskraftiga slutsatser av
den anklagades allmänna uppträdande inför rätta eller inför offret
eller av det sätt varpå han reagerar och besvarar frågor. Men det
är en mycket delikat uppgift att bedöma värdet av sådana indicier
och kräver avsevärd grad av psykologisk skarpblick. Bara därför
att t. ex. en person visat sig upprörd över att se en nära anhörigs
lik är det ju inte alls säkert, att han mördat honom, om han nu
misstänks därför.
Det finns somliga symptom på att den misstänkte i själva verket
är oskyldig som knappast kunna simuleras om inte personen ifråga
är synnerligen slug, lögnaktig och fräck. Hit höra impulsiva uttryck för förvåning över en oriktig anklagelse. Ett ungt hembiträde, misstänkt för mordbrand, utbrister: »För guds skull, vad
skulle min mor säga om jag gjort något sådant.» – Som synes är
det här slaget av indicier ett ej så alldeles enkelt bevismedel och
det kan ju bara komma i fråga som komplettering av andra bevis.
Slutligen komma vi till sjätte gruppen eller indicier som bestå i
102
1.
Indicier som bevismedel
den misstänktes dåliga sätt att försvara sin sak. Dessa tjäna till att
komplettera indicier i grupperna 1 och 5.
Själva sättet på vilket den anklagade söker förklara för honom
graverande fakta kan bidraga till en riktig tolkning av detsamma.
Om han ger en nöjaktig förklaring, blir indiciet värdelöst. Om
han däremot ger en otillfredsställande förklaring eller en förklaring som kan motbevisas, förstärkes värdet av indiciet. Ett då-
ligt försvar är sämre för vederbörande än intet alls. Om den anklagade förklarar förekomsten av blodfläckar på sina kläder på ett
sätt som kan bevisas vara oriktigt, så blir indiciet alltmer graverande.
Det är mycket sällan som ett enda indicium räcker som fällande
bevis. I allmänhet måste det vara ett flertal olika med varandra
sammanstämmande indicier. Men om ett indicium på en viktig
punkt talar emot de andra utan att kompenseras av något annat
bevis, så förefinns en lucka som är tillräcklig för att tvivel skall
uppstå angående vederbörandes brottslighet.
Indicier av samma slag måste komplettera varandra och indicier
av olika slag måste sammanstämma med varandra – i synnerhet
de materiella med de psykologiska. Isolerade indicier äro »tillfälliga», dvs. framkalla blott misstankar, varemot olika med varandra
sammanstämmande indicier kunna anses tvingande, dvs. utgöra ett
verkligt fällande eller friande bevis.
Ett exempel: Avtryck av olika slag som påträffas på brottsplatsen, räcka endast till att identifiera personer som varit där (närvaroindicium). Men om man ytterligare påträffar t. ex. inbrottsspår förorsakade av verktyg tillhörande samma person, så kan man
ur dessa två indicier dra den slutsatsen, att den misstänkte kommit i avsikt att stjäla (delaktighetsindicium), åtminstone om han
ej kan ge någon annan nöjaktig förklaring till sitt ovanliga beteende. Denna slutsats blir ännu säkrare, om det är fråga om en
person, redan tidigare känd som inbrottstjuv. Andra indicier, så-
som innehavet av vapen eller tidigare av samma person begångna
våldsdåd, kunna även föranleda den slutsatsen, att inbrottstjuven ej
dragit sig för ett rån. De olika indicierna, som alla peka i samma
riktning, komplettera varandra. Av den misstänkte eller anklagade
avgivna svävande och otillräckliga förklaringar vid varje nytt tillkommande indicium bidraga även att göra indiciekedjan fastare,
likaså bristen på bevis, som kunna tyda på vederbörandes oskuld.
Man måste akta sig för att mekaniskt räkna indicierande fakta
och endast av deras större eller mindre antal sluta sig till en större
103
…. t …._
Arvid Wachtmeister
eller mindre grad av beviskraft. Det är deras samstämmighet som
ger dem bevisvärde. Ju flera fakta det finns som sammanstämma
desto mindre kan detta samband tillskrivas tillfälligheternas bedrägliga spel. Motiv till misstankar, härledande sig från olika håll
och som alla peka i samma riktning medföra en hög grad av sannolikhet.
Beträffande indiciernas bevisvärde i allmänhet gäller, att indicier som sammanstämma ha ett betydligt starkare bevisvärde än
sammanstämmande vittnesmål, där man alltid kan befara att det
varit fråga om en tidigare överenskommelse mellan vittnena eller
om ömsesidig eller rentav kollektiv suggestion. Men olyckligtvis kan
det någon gång vid indicier röra sig om endast skenbara överensstämmelser, tillfälliga sammanträffanden. Man måste alltid tänka
på denna möjliga felfälla.
Indiciernas samstämmighet måste vara fullständig i alla avseenden för att ett säkert bevis skall anses föreligga. Om ett vägande
indicium står i motsättning till de övriga som sammanstämma,
måste man söka finna orsaken härtill. Om den bristande överensstämmelsen alltjämt kvarstår, innebär det en svag länk i beviskedjan. Detta medför att man möjligen kan tvivla på brottsligheten,
och försvaret kommer ej att underlåta att draga fördel därav, även
om den bristande överensstämmelsen blott är ytlig.
De sammanstämmande indicierna ha värde blott i den mån de
härröra från olika grupper av fakta.
Till vilken grad av säkerhet kan man då nå genom klara och
sammanstämmande indicier? Man kan komma till en mer eller
mindre hög grad av sannolikhet, ibland resulterande i en säkerhet
som kan matematiskt uppskattas. En jämförelse av två fingeravtryck med endast två gemensamma s. k. karakteristiska punkter
innebär en risk för misstag i ett fall på sexton; med tre punkter
ett fel på 64; med fyra punkter ett på 256; med 12 punkter (det
vanligen krävda antalet) ett misstag på 16 777 216. Olyckligtvis är
här fråga om indicier, som man skulle kunna kalla privilegierade,
och de flesta låta sig ej bedömas med sådan precision: de utvisa
endast en större eller mindre grad av sannolikhet, som är mycket
varierande. Den juridiska vissheten -antingen empirisk eller historisk – måste nöja sig med en hög grad av sannolikhet. Oftast
utgöra indicierna, som hämtas av ett antal var och för sig obetydliga
fakta blott ett delbevis, som behöver kompletteras av andra, i
synnerhet av den åtalades eller misstänktes förklaringar samt av
vittnesutsagor.
104