Den okände Lenin
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
DEN OI(ÄNDE LENIN
Av redaktör PAUL OLBERG
Trots den omfattande litteraturen om Lenin finns det alltjämt åtskilliga områden av bolsjevismens grundares liv och verksamhet, som
äro föga kända av den stora allmänheten eller till och med nästan
helt okända. Därför kan N i k o l a i V a l e n t i n o v s monografi
»Vstretji s Leninym» (Möten med Lenin, Chekhov-Publishing House,
New York 16, 356 sidor, tryckt på ryska) utan förbehåll påräkna
det livligaste intresse. Historiker, som syssla med Rysslands nyaste
politiska historia, kornrna att hälsa boken som ett värdefullt dokument rörande den blivande ryske diktatorns intellekt, moraliska
uppfattning och psykologiska egenskaper under en tid, då han befann
sig i sin bästa ålder, 34 år. Den stora allmänheten kommer att läsa de
flesta kapitlen i arbetet med växande spänning. Monografin är av aktuellt intresse, när det gäller att förstå kommunismens praktiska politik. Det var Lenins ande, som styrde och ställde under Stalins diktaturregim. Den typiske opportunisten Lenin hade »principer» och
»argument» för varje tillfälle, även om dessa tillfällen stodo i skarp
motsats till varandra. Utan tvivel kommer även Malenkovs politik
att finna riktlinjer i Lenins grundsatser och taktik.
Monografins författare är en känd rysk publicist och författare till
nationalekonomiska, sociologiska och psykologiska arbeten. Han levde
i Sovjetryssland till 1928. Därefter har han vistats i ett fritt land i
Västeuropa och medarbetat i tidskrifter, som utges inom emigrationen. I fråga om sin världsåskådning kan Valeutinov betecknas som
partilös demokrat. Vid 24 års ålder, 1898, blev Valeutinov revolutionär, medan han var student vid det polytekniska institutet i Kiev. Ar
1904 kom han till Oeneve, där Lenin då bodde. Såsom anhängare till
den bolsjevikiska riktningen inom det ryska socialdemokratiska par
tiet, vilket då ännu inte formellt hade spt·ängts, begav sig Valeutinov
i enlighet med sin partiinstruktion från Kiev till Lenins bostad omedelbart efter sin ankomst till staden. Valentinov, som företedde goda
rekommendationer, mottog·s vänligt av partiledaren. Uppenbarligen
gjorde gästen från Ryssland ett gynnsamt intryck på det ryska rikets blivande härskare. Det uppstod snart ett gott och förtroendefullt
förhållande mellan Lenin och Valentinov, vilket ledde till tämligen
regelbundna samtal dem emellan en eller två gånger i veckan. I motsats till talrika andra partivänner, som vid samtal med Lenin i regel vördnadsfullt accepterade hans uppfattningar, om än stundom efter livlig debatt, ställde Valeutinov redan från början som sin upp- 14- 543444 Svensk Tidskrift 1954 187
Paul Olberg
gift att närmare utforska Lenins världsåskådning, ge akt på hans
handlingssätt och studera hans karaktärsegenskaper. Han sade inte ja
och amen till varje deklaration från Lenins sida utan svarade honom
ofta och polemiserade mot honom; han kontrollerade sina iakttagelser
om Lenin genom förfrågningar hos partivänner, som likaledes hade
tillfälle till samtal med denne. Valentinov, som är väl förtrogen med
litteraturen rörande Lenin, uppger i sin bok, att han skildrar händelser i Lenins politiska förflutna och hans principiella deklarationer,
som nu för första gången göras bekanta för en större allmänhet. Detta
påstående av den ryske publicisten, vars arbeten städse ha utmärkt
sig genom sin saklighet och objektivitet, torde också överensstämma
med verkligheten. Man kan väl antaga, att många detaljer i Lenins
förflutna, som för första gången skildras i denna bok, redan ha varit
kända för en intim krets kring den ryske härskaren.
Under den tid, som här kommer i fråga, dvs. den första hälften av
år 1904, genomgick det ryska socialdemokratiska partiet en svår kris.
Frågan, huruvida partiet skulle byggas upp på grundval av sträng
eentralisering eller av demokratisk federalism, frambragte en lidelsefull diskussion inom partiet. I tvenne broschyrer »Vad göra1» och
»Ett steg framåt och två steg tillbaka» upptog Lenin en hänsynslös
kamp mot den demokratiska mensjevikiska riktningen och pläderade
för centraliseringen. Enligt Valentinovs framställning blevo under
dessa månader, framför allt då den senare av de nämnda broschyrerna
skrevs, karakteristiska symtom på en allvarlig nervsjukdom mer och
mer påfallande hos Lenin. Valeutinov betecknar detta tillstånd som
ett slags raseri, som Lenin drabbades av då och då. Lenins taktik var
vid dessa tillfällen genomsyrad av hat och av en utrotningskamp, som
riktades mot hans motståndare inom partiet men som efter hand på
samma gång skakade hans eget nervsystem. Valeutinov berättar, att
Lenin en gång vid denna tid gjorde ett avskräckande intryck på honom. »Det var inte något tvivel om», berättar Valentinov, »att Lenin
var totalt färdig med sina nerver» … »Han gjorde intryck av en mycket svårt sjuk människa. På min fråga: År ni sjukf, ryckte Lenin
på axlarna utan att ge ett klart svar.» (Sid. 195.) Det är också anmärkningsvärt, att Lenins sätt att uttrycka sig frapperade Valentinov. Som
bekant var Lenin akademiker och hade vuxit upp i en bildad familj,
där det rådde kultiverade seder. Desto mera förvånad var Valentinov,
att Lenin i sina samtal med honom rörande sina motståndare inom
partiet använde vulgära och frånstötande uttryck, som överskredo alla
anständighetens gränser. Detta förhållande var inte enbart att hänföra till den omständigheten, att Lenin inte mer var i stånd att behärska sig. Den dominerande tanken i Lenins hatfulla kritik mot alla
betydande personligheter i partiet sammanfattar Valentinov på följande vis: »Av Lenins ord framgick med all tydlighet, att endast han,
Lenin själv, besatt rättighet och kvalifikationer att mottaga den taktpinne med vilken han skulle dirigera partiet.» (Sid. 168.)
Valeutinov framhåller, att Lenin trots sina underliga handlingar
och sina groteska åsikter gjorde ett utomordentligt starkt intryck på
omgivningen, speciellt på Valeutinov själv. »Det föreföll mig», berät- 188
W?
Den okände Lenin
tar Valentinov, »som om det skulle ligga något mycket viktigt dolt hos
Lenin, men vad det var kunde jag inte riktigt göra klart för mig. J ag
vet bara, att det var någonting, som drog mig till Lenin.»
Att Lenins ideologi var starkt påverkad av ideerna hos rebellerna,
resp. nihilistf-rna Sergei Netjajev, P der Tkatjev och Michail Bakunin, är sedan länge känt ur den ryska litteraturen. Okänt har däremot hittills varit, att Lenin har skapat sin revolutionära världsåskådning under direkt inflytande av nihilismens grundare och teoretiker Tjernischevskij. (Nikolaj Gavrilovitj Tjernisehevskij var född
1828 och dog 1889.) I ett samtal med Valeutinov förklarade Lenin,
att han och hans bror Alexander (som blev avrättad) hade vunnits för den revolutionära rörelsen av Tjernischevskij. »Han har
förvandlat mig i mitt allra innersta», sade Lenin ordagrant. Lenin
hade, hävdar Valentinov, skaffat sig de specifika dragen i sin politiska fysionomi under inflytande av Tjernischevskijs verk, redan
före sitt studium av marxismen. Anteckningarna härom, vilka särskilt
gjordes av den kände kommunisten Vorovsky, senare Sovjets minister i Stoekholm, ha inte offentliggjorts i Ryssland, uppenbarligen för
att inte väcka tvivel på den traditionella uppfattningen i kommunistisk historia, enligt vilken Lenin skall äras som den hundraprocentige
marxisten. Men i själva verket, fastställer Valentinov, har det senare
studiet av marxismen inte »botat» Lenin från Tjernischevskijs, Netjajevs och Bakunins nihilistiska uppfattningar.
Rörande Tjernischevskijs roll i den revolutionära rörelsen meddelar Valeutinov värdefulla dokumentariska avslöjanden, som återges
här nedan.
Under signaturen »Russkij Tjelovek» (rysk människa) skrev
Tjernischevskij till Her7,en, som i emigrationen i London utgav den
radikala tidskriften Kolokol (Klockan): »Vårt läge är odrägligt, och
endast bilan kan frälsa oss, och ingenting annat än bilan kommer att
hjälpa oss. Ändra tonen i tidskriften! Eder Kolokol borde inte kalla
till bön utan mana till storm. Ryssland! Grip bilan!» (Sid. 115.)
I den andan avfattade och spred Tjernischewskijs glödande anhängare, studenten oeh aktivisten P. G. Zaitjncvsky, sedermera ledare för de ryska »jakobinerblankisternas parti», en blodtörstig pro·
klamation.
»Vi skola», löd dokumentet, >>gå till väga mer konsekvent än de stora
terroristerna år 1792. Vi skola inte rygga tillbaka, om störtandet av
den nuvarande regimen konnner att kosta trefalt mer blod än det, som
utgöts av jakobinerna på 1790-talet. I den orubbliga tron på oss själva,
på våra krafter och på folkens sympati för vår sak, i tro p<l. den ärorika framtiden för Ryssland, som har missimwn att som det första
landet förverkliga socialismen, komma vi att proklamera parollen:
Grip bilan! Sedan skola vi utan misskund utrota det kejserliga partiet, på samma sätt som detta nu inte har något medlidande med oss.
Slå ihjäl dem på Öppna platser, om nu detta förkastliga avskum skulle
våga visa sig p<l gatorna! Döda dem på huvudstadens breda gator,
döda dem på landet oeh i byarna! Tänk så här: den som då inte är
med oss, är v:h fiende, och l’ienderna är man tvungen att utrota med
189
Paul Olberg
alla medel! Leve den ryska sociala och demokratiska republiken!»
(Sid. 115.)
Lenin gjorde ingen hemlighet av att dessa paroller hade satt djupa
spår hos honom. De tjänade honom sedermera, när han släppte loss
inbördeskriget, som konkreta riktlinjer för hans våldspolitik. Men under emigrationen blev marxismen, liksom senare socialismen i Sovjetunionen, enbart utnyttjad av Lenin som en propagandametod, medan nihilismen hos en Zaitjnevsky förverkligades som ett idealiskt
aktionsprogram. I denna Lenins taktik kom disharmonin mellan ord
och handling mycket tydligt till uttryck. Ve den partimedlem, som
i en diskussion vågade bestrida den ena eller andra tesen hos marxismen! Lenin brännmärkte en sådan medlem som kättare och renegat, som hade planer på att undergräva arbetarrörelsens grundvalar.
Men Lenin själv fördjupade sig samtidigt i nihilistiska flygblad av
Zaitjnevsky, Netjajev, Bakunin och Tkatjev, som voroutpräglade motståndare till den marxistiska världsåskådningen.
I en diskussion med Valeutinov rörande moraliska normer i det moderna samhället företrädde Lenin lidelsefullt den ståndpunkten, att
för en revolutionär och socialist är allting tillåtet, bara han framgångsrikt tjänar den revolutionära rörelsen och partiets uppgifter.
Med påfallande missnöje berättade han om fallet B., som på sin tid
hade tilldragit sig i partiet. Denne höge partifunktionär B. begick en
kvalificerat omoralisk handling. Ledarna för de senare mensjevikerna
Martov och Vera Sassulitj fördömde med all kraft B:s handlingssätt och genomdrevo en uteslutning ur partiet. Häröver klagade Lenin:
»Jag har förklarat för dem, att B. är en människa, som är mycket
nyttig för revolutionen och hängiven partiet. Allt annat är mig fullkomligt likgiltigt.» Härtill genmälde Valentinov, att inte ens de värsta
gemenheter finge tadlas, bara de hade begåtts av »en för partiet nyttig människa>>. Man kunde på det sättet komma till Raskolnikovs
principer fBrott och Straff, av Dostojevskij), enligt vilka »allt är till·
låtet». – »Lenin stannade», berättar Valeutinov vidare, »och såg på
mig med ohöljt förakt.» Allt är tillåtet, slungade Lenin ironiskt ut i
luften. Därpå höll han en lång tirad om de moraliserande och eländiga intellektuella, som sysslade med att dränka partifrågor och revolutionära uppgifter i moraliserande pladder. Lenin uttryckte därefter den åsikten, att Raskolnikovs illdåd i själva verket kunde rättfärdigas. Under diskussionens lopp anförde Valeutinov fallet X, vilket enligt hans uppfattning måste fördömas på det skarpaste men som
T~enin inte hyste några betänkligheter emot. När man’– i ValeutinovA
närvaro -· – föredrog fallet för partiledaren Lenin, förklarade denne
ungefär följande: >>Eftersom jag inte är präst, håller jag inte några
predikningar från predikstolen i kyrkan. Jag ser genom fingrarna
med X:s handling.» Och Lenin meddelade ett överraskande moralkriterium, enligt vilket en avvikelse från den historiska materialismens
teser skulle vara mycket mer fördömligt än X:s tilltag. Under den
följande tiden gav Lenin talrika lika skakande som övertygande bevis
för, att han i frågor rörande moral vida hade överträffat sin läromästare Machiavelli.
190
Den okände Lenin
Kampberedskap och hjältemod propagerade Lenin i sina skrifter för
såsom de ovillkorliga förutsättningarna för varje revolutionär. Under
inflytande av denna åskådning hade Valeutinov sina första samtal
med Lenin i Geneve. Han fick den uppfattningen, att Lenin vore den
verklige revolutionären; Lenin vore en man – tänkte Valeutinov –
som ägde alla teoretikerns och praktikerns egenskaper för att stå i
spetsen för en folkrörelse; det stode utom varje tvivel, att hos honom
ord och handling fullständigt överensstämde; han skulle om det behövdes lämna sin upphöjda plats för att kämpa tillsammans med massorna på barrikaderna; Lenin tillhörde inte- så var Valentinovs uppfattning – de som för sin egen säkerhets skull under varjehanda
förevändningar försvinna från farozonen och lämna massorna i
sticket.
Längre fram, då Valeutinov hade gjort talrika iakttagelser om
Lenins egenskaper på detta område, upplevde han en bitter besvikelse:
Han konstaterade, att hans idealiserade uppfattning om Lenins personliga hjältemod som partiledare var helt och hållet utan grund. »En
överensstämmelse mellan ord och handling, som var utbredd framför
allt i bolsjevikiska partikretsar, existerade inte i ringaste grad hos
Lenin … Han skulle aldrig ha visat sig på gatan, på barrikaderna,
vid ett eldangrepp av motståndaren, för att upptaga kampen. Den
uppgiften skulle andra människor, enklare än han, sköta om. Hans
propagandaskrifter voro genomsyrade av förakt mot fegheten. Man
skulle därför ha kunnat tro, att han var en tapper man i ordets bokstavliga mening, som kämpade man mot man för sin övertygelse.
Snarare var motsatsen fallet. Till och med i emigrationens partiförsamlingar drog sig Lenin hastigt tillbaka, då luften blev laddad i de
lidelsefulla diskussionerna. »Sådana händelser», brukade han säga,
»bör man helst gå ur vägen för i tid.»
Mycket påfallande var i S:t Petersburg under åren 1906-1907 Lenins
oerhört överdrivna ängslan för sin personliga säkerhet. Likaså måste
Lenins uppträdande i S:t Petersburg i juli 1917 ha gjort ett mycket
pinsamt intryck; i tro, att timmen var inne för maktövertagandet,
uppmanade det kommunistiska partiet arbetarna att demonstrera på
gatorna och taga upp striden mot den provisoriska regeringen. Men
knappast hade utsikterna till framgång börjat bli ovissa, förrän Lenin
flydde till Finland.
Leo Trotskij förklarade Lenins förhållande på följande vis: »Karl
Liebkneeht var en revolutionär av oförskräckt tapperhet. Hänsyn till
hans personliga säkerhet var honom helt främmande. I motsats härtill var för Lenin i mycket hög grad omsorgen om ledningens oant.astlighet karakteristisk. Han var chef för generalstaben och hade alltid för ögonen, att han under kriget hade att sköta huvudkommandot.>>
Denna förklaring torde i det stora hela vara träffande, nämligen då
det gäller ett nationellt krig med en främmande fiende. I ett revolutionärt uppror, där ledaren alltid måste vara med massorna, demonstrerade Lenins förhållande allt annat än den revolutionära tapperhet,
som han annars fordrade av alla partimedlemmar.
Det är inte utan överraskning, som man erfar i Valentinovs mono- 191
Paul Olberg
grafi, att de litterära kunskaperna hos kommunismens grundare lämnade mycket övrigt att önska. Detta område »utforskade» författaren
tillsammans med sin partivän V. Vorovsky, som likaledei’! lade i dagen intresse för dessa frågor. De kommo bägge två till det sorgliga
resultatet, att Lenins beläsenhet i litteraturen inte ens översteg den
beläsenhet, som man finner hos en genomsnittlig rysk intellektuell.
Naturligtvis hade han, genom att ha genomgått gymnasium, blivit väl
förtrogen med de ryska klassikerna (Pusjkin, Lermontov m. fl.); särskilt väl kände han arbeten av Turgenjev, Gont;iarov (författaren
till den klassiska romanen Oblomov) och den revolutionäre folkdiktaren Nekrassovs poetiska verk. Men för flertalet andra författare,
såväl mer som mindre berömda, både i den ryska och i den internationella litteraturen, hade Lenin intet intresse. Överhuvudtaget indelade
han litteraturen i tvenne grupper: en, som kunde vara honom till
nytta, och en, som han inte väntade sig någon nytta av. Grunderna
för denna indelning angav han likväl inte närmare. Man kan endast
förmoda, att han lade i dagen intresse endast för sådana verk, som
motsvarade, resp. främjade hans politiska uppfattningar. »Dostojevskis verk ignorerade han målmedvetet» … »För denna smörja har
jag ingen tid att offra», brukade han säga. Sedan han hade läst Dostojevskis romaner »Memoarer från det döda huset» och »Brott och
Straff», ville han inte läsa »Bröderna Karamazov» och »Demonerna».
»Jag känner till innehållet i dessa båda illaluktande produkter, det
räcker för min del», förklarade Lenin. »Demonerna» betecknade Lenin
som en roman, som måste räknas till den »reaktionära smutslitteraturen». Han bläddrade igenom boken och slängde den ifrån sig. »Så-
dan litteratur behöver jag inte. Vad kan den ge mig~» frågade Lenin.
Hans vredgade dom över denna roman utan att ha läst boken torde
inte minst kunna hänföras till den omständigheten, att han igenkände
sitt eget jag i »Demonernas» nihilistiska gestalter. Det är även betecknande, att Lenin inte ens hyste något intresse för de verk av Dostojevski, som voro genomsyrade av sociala motiv, exempelvis »Fattiga
människor» och »De förödmjukade oeh kränkta». En gång tillfrågades
Lenin, om han hade läst Shakespeare, Byron, Molicre och Schiller.
Han gav inte något klart svar. Av hans anmärkningar i förbigående
framgick emellertid, säger Vorovsky, att de nämnda diktarna endast
voro honom bekanta från litteraturundervisningen i skolan. Läst dem
hade han inte. I Sibirien, där r~enin levde i tämligen goda förhållanden, började han lära sig tyska språket. Han lärde sig då en monolog
av Mefistofeles utantill. Vid varje polemisk diskussion och överhuvudtaget så fort det gavs tillfälle citerade han orden: »,Jag hälsar de lärda
herrarna – ni har fått mig att svettas ymnigt.»
Med undantag av Faust hade Lenin inte läst något verk av GoethP.
Lenins motsägelsefulla natur, som å ena sidan dominerades av hat,
brutalitet och maktlystnad, hade å andra sidan också sentimentala
känslor. Han lyssnade gärna till arior av Dargomysjskij, Rubinstein
och Tjajkovskij. Med förkärlek hörde han Tjajkovskijs romans
))Hjältemod»: »Hjältemod visar sig i striden, men ännu högre står
modet i tålamod och lidande, i kärlek och bön.» Lenin kunde enligt
192
Den okände Lenin
egen uppgift lys;nw till Beethovens Sonate pathetique tio, tjugo, fyrtio gånger. För varje gång hänförde den honom med ny, ovanlig prakt.
De ursprungligen vänliga samtalen mellan Lenin och Valeutinov
antogo mer och mer karaktären av häftiga diskussioner. Valeutinov
kritiserade med tillbörlig saklighet Lenins åsikter om marxismen, filosofin, politiken, moralen. Den intolerante Lenin villt• inte tåla kritiken. Frän oeh med nu betraktade han Valeutinov som en motståndare, som måste bekämpas med alla medel. Dessutom lade han Valeutinov till last, att denne hade några samtal med mensjevikernas ledare,
ehuru samtalen voro av rent teoretisk natur. Efter en pinsam uppgörelse bröto de en dag förbindelserna med varandra.
Valentirrov lämnade det bolsjevikiska partiet och återvände till
Ryssland som mensjevik.
193
DEN OI(ÄNDE LENIN
Av redaktör PAUL OLBERG
Trots den omfattande litteraturen om Lenin finns det alltjämt åtskilliga områden av bolsjevismens grundares liv och verksamhet, som
äro föga kända av den stora allmänheten eller till och med nästan
helt okända. Därför kan N i k o l a i V a l e n t i n o v s monografi
»Vstretji s Leninym» (Möten med Lenin, Chekhov-Publishing House,
New York 16, 356 sidor, tryckt på ryska) utan förbehåll påräkna
det livligaste intresse. Historiker, som syssla med Rysslands nyaste
politiska historia, kornrna att hälsa boken som ett värdefullt dokument rörande den blivande ryske diktatorns intellekt, moraliska
uppfattning och psykologiska egenskaper under en tid, då han befann
sig i sin bästa ålder, 34 år. Den stora allmänheten kommer att läsa de
flesta kapitlen i arbetet med växande spänning. Monografin är av aktuellt intresse, när det gäller att förstå kommunismens praktiska politik. Det var Lenins ande, som styrde och ställde under Stalins diktaturregim. Den typiske opportunisten Lenin hade »principer» och
»argument» för varje tillfälle, även om dessa tillfällen stodo i skarp
motsats till varandra. Utan tvivel kommer även Malenkovs politik
att finna riktlinjer i Lenins grundsatser och taktik.
Monografins författare är en känd rysk publicist och författare till
nationalekonomiska, sociologiska och psykologiska arbeten. Han levde
i Sovjetryssland till 1928. Därefter har han vistats i ett fritt land i
Västeuropa och medarbetat i tidskrifter, som utges inom emigrationen. I fråga om sin världsåskådning kan Valeutinov betecknas som
partilös demokrat. Vid 24 års ålder, 1898, blev Valeutinov revolutionär, medan han var student vid det polytekniska institutet i Kiev. Ar
1904 kom han till Oeneve, där Lenin då bodde. Såsom anhängare till
den bolsjevikiska riktningen inom det ryska socialdemokratiska par
tiet, vilket då ännu inte formellt hade spt·ängts, begav sig Valeutinov
i enlighet med sin partiinstruktion från Kiev till Lenins bostad omedelbart efter sin ankomst till staden. Valentinov, som företedde goda
rekommendationer, mottog·s vänligt av partiledaren. Uppenbarligen
gjorde gästen från Ryssland ett gynnsamt intryck på det ryska rikets blivande härskare. Det uppstod snart ett gott och förtroendefullt
förhållande mellan Lenin och Valentinov, vilket ledde till tämligen
regelbundna samtal dem emellan en eller två gånger i veckan. I motsats till talrika andra partivänner, som vid samtal med Lenin i regel vördnadsfullt accepterade hans uppfattningar, om än stundom efter livlig debatt, ställde Valeutinov redan från början som sin upp- 14- 543444 Svensk Tidskrift 1954 187
Paul Olberg
gift att närmare utforska Lenins världsåskådning, ge akt på hans
handlingssätt och studera hans karaktärsegenskaper. Han sade inte ja
och amen till varje deklaration från Lenins sida utan svarade honom
ofta och polemiserade mot honom; han kontrollerade sina iakttagelser
om Lenin genom förfrågningar hos partivänner, som likaledes hade
tillfälle till samtal med denne. Valentinov, som är väl förtrogen med
litteraturen rörande Lenin, uppger i sin bok, att han skildrar händelser i Lenins politiska förflutna och hans principiella deklarationer,
som nu för första gången göras bekanta för en större allmänhet. Detta
påstående av den ryske publicisten, vars arbeten städse ha utmärkt
sig genom sin saklighet och objektivitet, torde också överensstämma
med verkligheten. Man kan väl antaga, att många detaljer i Lenins
förflutna, som för första gången skildras i denna bok, redan ha varit
kända för en intim krets kring den ryske härskaren.
Under den tid, som här kommer i fråga, dvs. den första hälften av
år 1904, genomgick det ryska socialdemokratiska partiet en svår kris.
Frågan, huruvida partiet skulle byggas upp på grundval av sträng
eentralisering eller av demokratisk federalism, frambragte en lidelsefull diskussion inom partiet. I tvenne broschyrer »Vad göra1» och
»Ett steg framåt och två steg tillbaka» upptog Lenin en hänsynslös
kamp mot den demokratiska mensjevikiska riktningen och pläderade
för centraliseringen. Enligt Valentinovs framställning blevo under
dessa månader, framför allt då den senare av de nämnda broschyrerna
skrevs, karakteristiska symtom på en allvarlig nervsjukdom mer och
mer påfallande hos Lenin. Valeutinov betecknar detta tillstånd som
ett slags raseri, som Lenin drabbades av då och då. Lenins taktik var
vid dessa tillfällen genomsyrad av hat och av en utrotningskamp, som
riktades mot hans motståndare inom partiet men som efter hand på
samma gång skakade hans eget nervsystem. Valeutinov berättar, att
Lenin en gång vid denna tid gjorde ett avskräckande intryck på honom. »Det var inte något tvivel om», berättar Valentinov, »att Lenin
var totalt färdig med sina nerver» … »Han gjorde intryck av en mycket svårt sjuk människa. På min fråga: År ni sjukf, ryckte Lenin
på axlarna utan att ge ett klart svar.» (Sid. 195.) Det är också anmärkningsvärt, att Lenins sätt att uttrycka sig frapperade Valentinov. Som
bekant var Lenin akademiker och hade vuxit upp i en bildad familj,
där det rådde kultiverade seder. Desto mera förvånad var Valentinov,
att Lenin i sina samtal med honom rörande sina motståndare inom
partiet använde vulgära och frånstötande uttryck, som överskredo alla
anständighetens gränser. Detta förhållande var inte enbart att hänföra till den omständigheten, att Lenin inte mer var i stånd att behärska sig. Den dominerande tanken i Lenins hatfulla kritik mot alla
betydande personligheter i partiet sammanfattar Valentinov på följande vis: »Av Lenins ord framgick med all tydlighet, att endast han,
Lenin själv, besatt rättighet och kvalifikationer att mottaga den taktpinne med vilken han skulle dirigera partiet.» (Sid. 168.)
Valeutinov framhåller, att Lenin trots sina underliga handlingar
och sina groteska åsikter gjorde ett utomordentligt starkt intryck på
omgivningen, speciellt på Valeutinov själv. »Det föreföll mig», berät- 188
W?
Den okände Lenin
tar Valentinov, »som om det skulle ligga något mycket viktigt dolt hos
Lenin, men vad det var kunde jag inte riktigt göra klart för mig. J ag
vet bara, att det var någonting, som drog mig till Lenin.»
Att Lenins ideologi var starkt påverkad av ideerna hos rebellerna,
resp. nihilistf-rna Sergei Netjajev, P der Tkatjev och Michail Bakunin, är sedan länge känt ur den ryska litteraturen. Okänt har däremot hittills varit, att Lenin har skapat sin revolutionära världsåskådning under direkt inflytande av nihilismens grundare och teoretiker Tjernischevskij. (Nikolaj Gavrilovitj Tjernisehevskij var född
1828 och dog 1889.) I ett samtal med Valeutinov förklarade Lenin,
att han och hans bror Alexander (som blev avrättad) hade vunnits för den revolutionära rörelsen av Tjernischevskij. »Han har
förvandlat mig i mitt allra innersta», sade Lenin ordagrant. Lenin
hade, hävdar Valentinov, skaffat sig de specifika dragen i sin politiska fysionomi under inflytande av Tjernischevskijs verk, redan
före sitt studium av marxismen. Anteckningarna härom, vilka särskilt
gjordes av den kände kommunisten Vorovsky, senare Sovjets minister i Stoekholm, ha inte offentliggjorts i Ryssland, uppenbarligen för
att inte väcka tvivel på den traditionella uppfattningen i kommunistisk historia, enligt vilken Lenin skall äras som den hundraprocentige
marxisten. Men i själva verket, fastställer Valentinov, har det senare
studiet av marxismen inte »botat» Lenin från Tjernischevskijs, Netjajevs och Bakunins nihilistiska uppfattningar.
Rörande Tjernischevskijs roll i den revolutionära rörelsen meddelar Valeutinov värdefulla dokumentariska avslöjanden, som återges
här nedan.
Under signaturen »Russkij Tjelovek» (rysk människa) skrev
Tjernischevskij till Her7,en, som i emigrationen i London utgav den
radikala tidskriften Kolokol (Klockan): »Vårt läge är odrägligt, och
endast bilan kan frälsa oss, och ingenting annat än bilan kommer att
hjälpa oss. Ändra tonen i tidskriften! Eder Kolokol borde inte kalla
till bön utan mana till storm. Ryssland! Grip bilan!» (Sid. 115.)
I den andan avfattade och spred Tjernischewskijs glödande anhängare, studenten oeh aktivisten P. G. Zaitjncvsky, sedermera ledare för de ryska »jakobinerblankisternas parti», en blodtörstig pro·
klamation.
»Vi skola», löd dokumentet, >>gå till väga mer konsekvent än de stora
terroristerna år 1792. Vi skola inte rygga tillbaka, om störtandet av
den nuvarande regimen konnner att kosta trefalt mer blod än det, som
utgöts av jakobinerna på 1790-talet. I den orubbliga tron på oss själva,
på våra krafter och på folkens sympati för vår sak, i tro p<l. den ärorika framtiden för Ryssland, som har missimwn att som det första
landet förverkliga socialismen, komma vi att proklamera parollen:
Grip bilan! Sedan skola vi utan misskund utrota det kejserliga partiet, på samma sätt som detta nu inte har något medlidande med oss.
Slå ihjäl dem på Öppna platser, om nu detta förkastliga avskum skulle
våga visa sig p<l gatorna! Döda dem på huvudstadens breda gator,
döda dem på landet oeh i byarna! Tänk så här: den som då inte är
med oss, är v:h fiende, och l’ienderna är man tvungen att utrota med
189
Paul Olberg
alla medel! Leve den ryska sociala och demokratiska republiken!»
(Sid. 115.)
Lenin gjorde ingen hemlighet av att dessa paroller hade satt djupa
spår hos honom. De tjänade honom sedermera, när han släppte loss
inbördeskriget, som konkreta riktlinjer för hans våldspolitik. Men under emigrationen blev marxismen, liksom senare socialismen i Sovjetunionen, enbart utnyttjad av Lenin som en propagandametod, medan nihilismen hos en Zaitjnevsky förverkligades som ett idealiskt
aktionsprogram. I denna Lenins taktik kom disharmonin mellan ord
och handling mycket tydligt till uttryck. Ve den partimedlem, som
i en diskussion vågade bestrida den ena eller andra tesen hos marxismen! Lenin brännmärkte en sådan medlem som kättare och renegat, som hade planer på att undergräva arbetarrörelsens grundvalar.
Men Lenin själv fördjupade sig samtidigt i nihilistiska flygblad av
Zaitjnevsky, Netjajev, Bakunin och Tkatjev, som voroutpräglade motståndare till den marxistiska världsåskådningen.
I en diskussion med Valeutinov rörande moraliska normer i det moderna samhället företrädde Lenin lidelsefullt den ståndpunkten, att
för en revolutionär och socialist är allting tillåtet, bara han framgångsrikt tjänar den revolutionära rörelsen och partiets uppgifter.
Med påfallande missnöje berättade han om fallet B., som på sin tid
hade tilldragit sig i partiet. Denne höge partifunktionär B. begick en
kvalificerat omoralisk handling. Ledarna för de senare mensjevikerna
Martov och Vera Sassulitj fördömde med all kraft B:s handlingssätt och genomdrevo en uteslutning ur partiet. Häröver klagade Lenin:
»Jag har förklarat för dem, att B. är en människa, som är mycket
nyttig för revolutionen och hängiven partiet. Allt annat är mig fullkomligt likgiltigt.» Härtill genmälde Valentinov, att inte ens de värsta
gemenheter finge tadlas, bara de hade begåtts av »en för partiet nyttig människa>>. Man kunde på det sättet komma till Raskolnikovs
principer fBrott och Straff, av Dostojevskij), enligt vilka »allt är till·
låtet». – »Lenin stannade», berättar Valeutinov vidare, »och såg på
mig med ohöljt förakt.» Allt är tillåtet, slungade Lenin ironiskt ut i
luften. Därpå höll han en lång tirad om de moraliserande och eländiga intellektuella, som sysslade med att dränka partifrågor och revolutionära uppgifter i moraliserande pladder. Lenin uttryckte därefter den åsikten, att Raskolnikovs illdåd i själva verket kunde rättfärdigas. Under diskussionens lopp anförde Valeutinov fallet X, vilket enligt hans uppfattning måste fördömas på det skarpaste men som
T~enin inte hyste några betänkligheter emot. När man’– i ValeutinovA
närvaro -· – föredrog fallet för partiledaren Lenin, förklarade denne
ungefär följande: >>Eftersom jag inte är präst, håller jag inte några
predikningar från predikstolen i kyrkan. Jag ser genom fingrarna
med X:s handling.» Och Lenin meddelade ett överraskande moralkriterium, enligt vilket en avvikelse från den historiska materialismens
teser skulle vara mycket mer fördömligt än X:s tilltag. Under den
följande tiden gav Lenin talrika lika skakande som övertygande bevis
för, att han i frågor rörande moral vida hade överträffat sin läromästare Machiavelli.
190
Den okände Lenin
Kampberedskap och hjältemod propagerade Lenin i sina skrifter för
såsom de ovillkorliga förutsättningarna för varje revolutionär. Under
inflytande av denna åskådning hade Valeutinov sina första samtal
med Lenin i Geneve. Han fick den uppfattningen, att Lenin vore den
verklige revolutionären; Lenin vore en man – tänkte Valeutinov –
som ägde alla teoretikerns och praktikerns egenskaper för att stå i
spetsen för en folkrörelse; det stode utom varje tvivel, att hos honom
ord och handling fullständigt överensstämde; han skulle om det behövdes lämna sin upphöjda plats för att kämpa tillsammans med massorna på barrikaderna; Lenin tillhörde inte- så var Valentinovs uppfattning – de som för sin egen säkerhets skull under varjehanda
förevändningar försvinna från farozonen och lämna massorna i
sticket.
Längre fram, då Valeutinov hade gjort talrika iakttagelser om
Lenins egenskaper på detta område, upplevde han en bitter besvikelse:
Han konstaterade, att hans idealiserade uppfattning om Lenins personliga hjältemod som partiledare var helt och hållet utan grund. »En
överensstämmelse mellan ord och handling, som var utbredd framför
allt i bolsjevikiska partikretsar, existerade inte i ringaste grad hos
Lenin … Han skulle aldrig ha visat sig på gatan, på barrikaderna,
vid ett eldangrepp av motståndaren, för att upptaga kampen. Den
uppgiften skulle andra människor, enklare än han, sköta om. Hans
propagandaskrifter voro genomsyrade av förakt mot fegheten. Man
skulle därför ha kunnat tro, att han var en tapper man i ordets bokstavliga mening, som kämpade man mot man för sin övertygelse.
Snarare var motsatsen fallet. Till och med i emigrationens partiförsamlingar drog sig Lenin hastigt tillbaka, då luften blev laddad i de
lidelsefulla diskussionerna. »Sådana händelser», brukade han säga,
»bör man helst gå ur vägen för i tid.»
Mycket påfallande var i S:t Petersburg under åren 1906-1907 Lenins
oerhört överdrivna ängslan för sin personliga säkerhet. Likaså måste
Lenins uppträdande i S:t Petersburg i juli 1917 ha gjort ett mycket
pinsamt intryck; i tro, att timmen var inne för maktövertagandet,
uppmanade det kommunistiska partiet arbetarna att demonstrera på
gatorna och taga upp striden mot den provisoriska regeringen. Men
knappast hade utsikterna till framgång börjat bli ovissa, förrän Lenin
flydde till Finland.
Leo Trotskij förklarade Lenins förhållande på följande vis: »Karl
Liebkneeht var en revolutionär av oförskräckt tapperhet. Hänsyn till
hans personliga säkerhet var honom helt främmande. I motsats härtill var för Lenin i mycket hög grad omsorgen om ledningens oant.astlighet karakteristisk. Han var chef för generalstaben och hade alltid för ögonen, att han under kriget hade att sköta huvudkommandot.>>
Denna förklaring torde i det stora hela vara träffande, nämligen då
det gäller ett nationellt krig med en främmande fiende. I ett revolutionärt uppror, där ledaren alltid måste vara med massorna, demonstrerade Lenins förhållande allt annat än den revolutionära tapperhet,
som han annars fordrade av alla partimedlemmar.
Det är inte utan överraskning, som man erfar i Valentinovs mono- 191
Paul Olberg
grafi, att de litterära kunskaperna hos kommunismens grundare lämnade mycket övrigt att önska. Detta område »utforskade» författaren
tillsammans med sin partivän V. Vorovsky, som likaledei’! lade i dagen intresse för dessa frågor. De kommo bägge två till det sorgliga
resultatet, att Lenins beläsenhet i litteraturen inte ens översteg den
beläsenhet, som man finner hos en genomsnittlig rysk intellektuell.
Naturligtvis hade han, genom att ha genomgått gymnasium, blivit väl
förtrogen med de ryska klassikerna (Pusjkin, Lermontov m. fl.); särskilt väl kände han arbeten av Turgenjev, Gont;iarov (författaren
till den klassiska romanen Oblomov) och den revolutionäre folkdiktaren Nekrassovs poetiska verk. Men för flertalet andra författare,
såväl mer som mindre berömda, både i den ryska och i den internationella litteraturen, hade Lenin intet intresse. Överhuvudtaget indelade
han litteraturen i tvenne grupper: en, som kunde vara honom till
nytta, och en, som han inte väntade sig någon nytta av. Grunderna
för denna indelning angav han likväl inte närmare. Man kan endast
förmoda, att han lade i dagen intresse endast för sådana verk, som
motsvarade, resp. främjade hans politiska uppfattningar. »Dostojevskis verk ignorerade han målmedvetet» … »För denna smörja har
jag ingen tid att offra», brukade han säga. Sedan han hade läst Dostojevskis romaner »Memoarer från det döda huset» och »Brott och
Straff», ville han inte läsa »Bröderna Karamazov» och »Demonerna».
»Jag känner till innehållet i dessa båda illaluktande produkter, det
räcker för min del», förklarade Lenin. »Demonerna» betecknade Lenin
som en roman, som måste räknas till den »reaktionära smutslitteraturen». Han bläddrade igenom boken och slängde den ifrån sig. »Så-
dan litteratur behöver jag inte. Vad kan den ge mig~» frågade Lenin.
Hans vredgade dom över denna roman utan att ha läst boken torde
inte minst kunna hänföras till den omständigheten, att han igenkände
sitt eget jag i »Demonernas» nihilistiska gestalter. Det är även betecknande, att Lenin inte ens hyste något intresse för de verk av Dostojevski, som voro genomsyrade av sociala motiv, exempelvis »Fattiga
människor» och »De förödmjukade oeh kränkta». En gång tillfrågades
Lenin, om han hade läst Shakespeare, Byron, Molicre och Schiller.
Han gav inte något klart svar. Av hans anmärkningar i förbigående
framgick emellertid, säger Vorovsky, att de nämnda diktarna endast
voro honom bekanta från litteraturundervisningen i skolan. Läst dem
hade han inte. I Sibirien, där r~enin levde i tämligen goda förhållanden, började han lära sig tyska språket. Han lärde sig då en monolog
av Mefistofeles utantill. Vid varje polemisk diskussion och överhuvudtaget så fort det gavs tillfälle citerade han orden: »,Jag hälsar de lärda
herrarna – ni har fått mig att svettas ymnigt.»
Med undantag av Faust hade Lenin inte läst något verk av GoethP.
Lenins motsägelsefulla natur, som å ena sidan dominerades av hat,
brutalitet och maktlystnad, hade å andra sidan också sentimentala
känslor. Han lyssnade gärna till arior av Dargomysjskij, Rubinstein
och Tjajkovskij. Med förkärlek hörde han Tjajkovskijs romans
))Hjältemod»: »Hjältemod visar sig i striden, men ännu högre står
modet i tålamod och lidande, i kärlek och bön.» Lenin kunde enligt
192
Den okände Lenin
egen uppgift lys;nw till Beethovens Sonate pathetique tio, tjugo, fyrtio gånger. För varje gång hänförde den honom med ny, ovanlig prakt.
De ursprungligen vänliga samtalen mellan Lenin och Valeutinov
antogo mer och mer karaktären av häftiga diskussioner. Valeutinov
kritiserade med tillbörlig saklighet Lenins åsikter om marxismen, filosofin, politiken, moralen. Den intolerante Lenin villt• inte tåla kritiken. Frän oeh med nu betraktade han Valeutinov som en motståndare, som måste bekämpas med alla medel. Dessutom lade han Valeutinov till last, att denne hade några samtal med mensjevikernas ledare,
ehuru samtalen voro av rent teoretisk natur. Efter en pinsam uppgörelse bröto de en dag förbindelserna med varandra.
Valentirrov lämnade det bolsjevikiska partiet och återvände till
Ryssland som mensjevik.
193