Hugo Hamilton
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HUGO HAMILTON
DAGBÖCKER 1911-1916
Av landshövding S. LINNER
LANDsHöVDINGEN, civilministern, ledamoten av riksdagens första
kammare och slutligen kammarens talman Hugo Hamilton efterlämnade en lång serie dagböcker, vilka pietetsfullt vårdats av hans
dotter, fröken Florrie Hamilton. Dagböckerna ha hittills endast
mycket sparsamt använts av den historiska forskningen. Nu ha
emellertid dagböckerna från åren 1911-1916 publicerats i så gott
som fullständigt skick och därmed gjorts tillgängliga för alla dem,
som ha intresse för denna, i många avseenden dramatiska period av
vår politiska historia.
Anteckningarna äga en märklig friskhet och erinra därigenom
om sin upphovsmans sällsynt charmerande vitalitet och mångsidiga,
icke minst formella begåvning. Genom fullständigheten har en del
anteckningar kommit med, som huvudsakligen har ett älskvärt personligt eller ett tidstypiskt intresse – läsaren tänker ibland: vilken
enorm förmåga den tidens 60–70-åringar hade att äta middagar!
Sina djupaste känslor och erfarenheter anförtror Hamilton ytterst
sällan åt dagboken, fastän han ibland kan låta några korta ord om
familjen skälva av ömhet.
Hamilton antyder, att han tänkt sig att dagböckerna skulle någon
gång komma att studeras. Då han håller på att sluta anteckningarna om borggårdskrisen, skriver han om deras källvärde: »ej anledning tro att något skulle i väsentlig mån vara felaktigt. Men
däremot har jag säkerligen ej haft kännedom om allt som passerat.
Jag har ju varit med blott på ett hörn som man säger.» I många
fall var han dock en betydelsefull agerande, och nästan alltid stod
han genom personliga förbindelser så nära centrum, att hans informationer voro mycket goda. Rätt ofta förargar han sig på personer och förhållanden. Men han färgar aldrig avsiktligt. Sommaren
1914 säger han: »nu som förr skriver jag i dessa dagboksanteckningar med full avsikt upp allting omedelbart och såsom det ter
125
s. Linner
sig för mig vid första intrycket». Måhända en följd av denna omedelbarhet hos det återgivna är ett annat drag. Dagböckerna innehålla så gott som aldrig diskussion av principer, icke ens då händelserna kasta viktiga principfrågor i författarens väg.
Den tid dagböckerna omfatta torde kunna indelas i tre perioder,
den första huvudsakligen den staaffska ministärens tid, den andra
försvarsstriden under riksdagarna 1914 och den tredje neutralitetspolitikens tid.
Dagboken börjar den 18 februari 1911 och innehåller en del roliga
interiörer från arbetet inom den Lindmanska ministären och under
1911 års riksdag, däremot ingenting om den hetsiga valkampanjen
under sommaren och om de överläggningar inom ministären, som
ledde till dess avgång och staaffska ministärens tillträde den 7
oktober.
Konung Gustaf, som genom de häftiga angreppen under riksdagen på Lindman och andra medlemmar av ministären, bl. a.
Hamilton, måste ha fått klarhet om att oppositionen åsyftade ett
ministärskifte, yttrade till Hamilton den 27 februari 1911: »vad
helst som händer få Ni icke avgå». I september, då valsegern för
de liberala förelåg, insåg han, att ett ombyte var oundvikligt. Han
hade frågat Louis De Geer och Hellner, men dessa hade förklarat, att det ej vore möjligt att bilda en moderat-liberal regering.
Kungen fann då, att han måste vända sig till Staaff, »en person,
för vilken jag känner varken aktning eller sympati». – »Och vad
skulle det egentligen tjäna till, om jag därvid sökte uppställa några
villkor. Det kommer ju blott att från början försvåra vårt samarbete, och han kommer till slut i alla händelser att tvinga mig
på knä.»
Då kungen erbjöd Staaff att bilda ministär, begärde denne enligt
Hamilton att kungen skulle förbinda sig att helt och hållet överlämna åt honom att bestämma om och när första kammaren skulle
upplösas. Häremot reagerade kungen och rådgjorde med Lindman,
Hederstierna, Swartz, Hamilton och Trygger angående villkoret.
Samtliga avstyrkte den begärda blankofullmakten. Mellan kungen
och Staaff träffades en kompromiss så, att upplösningen skulle ske
omedelbart. Det är karakteristiskt, att Trygger ensam förfäktade
den Lindmanska ministärens skyldighet att stå kvar. Själv sade
kungen, att Trygger varit ganska ohövlig mot honom. Det kunde
hända, hade Trygger sagt, att högern toge i övervägande om vi »ej
här i landet kunde ha det lika bra under en annan styrelseform».
Under dagarna före den staaffska ministärens tillkomst den 7
126
,, •,,
.:
Hugo Hamilton
oktober 1911 ha således överläggningar ägt rum mellan kungen och
flera representanter för högern. Någon medverkan från de avgående
Yid den nya ministärbildningen, jämförlig med förhållandet vid
den De Geerska ministärens tillkomst i oktober 1920, förekom dock
icke. På hösten 1911 i samband med beslutet om Fbåtsbyggets Ulldanskjutande överlade kungen med Swartz och Hederstierna, och
den sistnämnde formulerade kungens diktamen. Hamilton uppger
också, ovisst med vilken källa (Swartz?), att »man» sökt förmå
Johan \Viden och Daniel Persson i Tällberg att bilda ny ministär,
men de hade förklarat, att ingen av liberala partiet skulle kunna
förmås att störta Staaff. Under dc närmaste månaderna visa dagböckerna beträffande kommunikationer mellan kungen och medlemmar av den Lindmanska ministären allenast, att kungen, som
det tycks vid tillfälliga sammanträffanden beklagat sig över den
behandling han fick röna av den staaffska ministären. I slutet av
1912 vid ett sådant tillfälle, hade kungen för Hamilton förklarat, att
förhållandet mellan honom och statsråden vore mycket bättre än
i början. »Pansarbåtsinsamlingcn och Olympiska spelen [hade] imponerat på dem högst betydligt; och det har även jag [kungen] haft
mycket gott av.»
Hamiltons dagbok ger icke stöd åt den uppfattningen (Brusewitz:
Kungamakt, herremakt och folkmakt, sid. 51) att »den intima kommunikation mellan konungen och högerledarna, som ägde rum vid
den staaffska ministärens tillkomst, fortgick så länge regeringen
satt». På grund av dagbokens uppriktighet och det nära förhållande, vari Hamilton stod till de ledande i den Lindmanska ministären, synes dagboken så vitt dem angår böra tillmätas ett starkt
vitsord. Trygger har enligt dagboken icke anlitats såsom rådgivare
eller varit föremål för kungens förtroende förr än längre fram.
Å andra sidan ger dagboken det intrycket att något sympatiskt
samarbete mellan kungen och den staaffska ministären aldrig kom
till stånd. Det råder i detta avseende en påfallande olikhet mot den
ömsesidiga uppskattningen under t. ex. P. A. Hanssons statsministertid, och man har svårt att komma ifrån den tanken att en av
orsakerna var den personliga slutenhet, som Staaff under sina senare
år visade mot så gott som alla. Sålunda återger Hamilton ett yttrande av Tällberg angående Fbåtsbeslutet att Staaff »aldrig frågar
oss till råds eller bryr sig om vad man inom partiet tänker». Recensenten erinrar sig att, innan Staaff höll sitt bekanta föredrag i
Emanuelskyrkan, varvid han tog upp frågan om rusdrycksförbud,
Schotte yttrade ungefär följande: »Staaff kommer att hålla ett tal
127
. \__.. :J.
s. Linne1·
i nykterhetsfrågan. Vi vet inte vad det innehåller, men han kommer
nog att gå långt.» Det var dock en viktig fråga, och Schotte tillhörde
ändock den närmare kretsen.
Angående förhållandet mellan riksdagens högerpartier innehålla
dagböckerna åtskilliga anteckningar av intresse. I första kammaren
var Ernst Trygger det större partiets ledare och Ivar Afzelius ledare
för det moderata partiet, i andra kammaren Carl Persson i stallerhult till namnet och Lindman i realiteten ledare. Trygger hade,
såsom förut omnämnts, uttryckligen ogillat Lindmansministärens
avgång och, efter vad Hamilton säger, tyckts ej vara alldeles ovillig
att själv gå i breschen. Efter den staaffska ministärens tillkomst
väckte Afzelius tanken på sammanslagning av de båda partierna i
första kammaren under Carl Swartz’ ledning. Allmänna valmansforbundets styrelse gjorde också en framställning till de båda partierna om sammanslagning. Tydligen kände man efter valnederlaget ett starkt behov av konsolidering. Hamilton arbetade ivrigt i
denna riktning genom brev till ledamöter inom det större partiet,
varvid han framhöll, att det mindre partiet blott hade fordran på
en sak, en annan ledare än Trygger. Denne fick nys om saken och
satte igång en energisk motkampanj, som gjorde flera betänksamma. Vid början av 1912 års riksdag sammanträdde delegerade
från båda partierna. Från den Hamilton-Swartzska sidan – Afzelius hade då blivit talman – föreslog man Billing till ordförande
i det nya partiet. Trygger svarade med ett våldsamt angrepp på den
Lindmanska politiken: »Ni mottogo malden 1906. Då fanns det
ännu en kungamakt i Sverige och en stark höger, men hur står det
till nu, när Ni avgått, och vad är det som skett genom de sista
valen? Tycker Ni, att Ni ha ställt det bra?» Den enda räddningen
för högern vore att han, Trygger, bibehölls som ordförande. Sedermera hölls inom det större första-kammarpartiet ett sammanträde
med en mycket hetsig debatt, som slutade med att Tryggeranmälde
sitt utträde ur partiet. I det sammanslagna partiet utsågs Billing till
ordförande.
På eftersommaren avsade sig Billing riksdagsmannaskapet, och
på hösten samma år valdes Lars Åkerhielm till partiordförande,
men avsade sig ordförandeskapet i början av 1913 års riksdag på
grund av sjukdom. Valet stod då mellan Fredrik Wachtmeister och
Trygger, varvid Trygger erhöll majoritet. Motsättningen mellan å
ena sidan Trygger och å den andra Swartz-Hamilton både personligt och politiskt-taktiskt återkommer sedan upprepade gånger i
anteckningarna och kulminerade i krisen före och efter borggårds- 128
Hugo Hamilton
talet. Swartz behandlades illa och »gick och mullrade». Hamilton
tycker också, att Trygger flera gånger uppträdde allt för självrådigt.
Motsättningen gör emellertid, att man gärna skulle vilja höra något
från andra parten, även om man, som rec., hyser en avgjord sympati för Hamilton både personligt och sakligt.
Det är värt att uppmärksamma, att under 1913 års riksdag dagboksanteckningarna icke innehålla något om överläggningar mellan
kungen och någon högerrepresentant. Vid riksdagen förekom dock
åtminstone en fråga, som försatte ministären i ett brydsamt läge
genom splittring inom dess eget parti, och som var föremål för
skarp kritik från högern och socialdemokraterna, nämligen sockerfrågan. Hamilton tror på återförening inom regeringspartiet på
grundval av »nya eftergifter åt socialisterna, och därmed avlägsnas
alltmer möjligheten av en moderatliberal regering». »Regeringens
proposition», säger Staaff, »avsåg att rikta ett verkligt kraftigt slag
mot kapitalistintresset, men detta intresse är ännu här i landet så
mäktigt, att regeringen ej kunde göra vad den ville. Det skedda är
därför en ny maning att se till hur man kan komma detta intresse
till livs.» Hamilton: »Snygga pojkar!»
Den stora frågan om folkpensioneringen vid samma riksdag behandlades av ett särskilt utskott, i vilket Hamilton utsågs till ordförande. Inom samtliga partier fanns opposition mot propositionen,
och Hamilton nedlade ett betydande arbete på att åstadkomma
enighet i utskottet. Efteråt var han »skäligen uppspelt» och narrade
en god vän att skratta, så att han blev öm i magmusklerna. Men
faktiskt hade samarbete ägt rum mellan ministär och högeropposition.
Under hösten 1913 försämrades förhållandet mellan kungen och
ministären. Dagboken innehåller icke några allmänna reflexioner
angående orsaken härtill. Om man summerar de strödda uppgifterna, torde meningsskiljaktigheter i försvarsfrågan ha varit huvudsaken. Även ministärens genomgående obenägenhet att ge kungen
underrättelser om sina ståndpunkter torde ha bidragit till en allmän vantrevnad, och kanske har kungens sjukdom också medverkat.
Staafl’ torde på grund av sina uttalanden under valkampanjen
1911 och vid försvarsberedningarnas tillkomst ha ansett sig förhindrad att framlägga ett mera omfattande förslag, särskilt beträffande övningstiden, innan försvarsberedningarna avgivit betänkanden. Kungen torde därför ha befarat, att något förslag icke skulle
komma att framläggas för 1914 års riksdag.
129
… ’ i•.”1 ’:i •
s. Linner
Under den 14 september omtalar dagboken ett samtal mellan
kungen och Swartz, varvid kungen förklarat sig ämna söka tvinga
Staaff att i försvarsfrågan lägga fram åtminstone något till 1914 års
riksdag samt, om han vägrade, »skicka av» honom. Sedan hade
kungen insjuknat.
I november fick Hamilton kännedom om att Hederstierna hela
hösten varit så väl kungens som kronprinsens närmaste förtrogne.
I november hade både Lindman och Hederstierna stått i livlig förbindelse med kungen och voro bekymrade över hans ytterligt nervösa sinnesstämning. Gång på gång hade han sagt, att han en vacker
dag »utan att fråga någon» helt enkelt komme att ge ministären
respass utan att bry sig om hur det sedermera ginge. Skulle Staaff
vid nyvalen få ännu större majoritet, »ja, vill då ingen hjälpa mig,
så reser jag min väg». Under hösten tillstötte den s. k. Faluaffären
– chefens för Dalregementet tal och krigsminister David Bergströms ingripande, vilket förföll genom frågans överlämnande till
krigsrätt- samt Staaffs programtal den 21 december i Karlskrona,
om vars innehåll kungen ej på förhand erhöll kännedom.
Det är känt att kungen till Staaff framförde ett förslag att andra
kammaren skulle upplösas för att ministären utan att avvakta
höstvalen skulle få fria händer i fråga om övningstiden. Uppslaget
synes ha inneburit en verklig möjlighet till lösning av konflikten,
och det var svårt att se, varför det icke av Staaff beaktades, i synnerhet som därigenom sannolikt benen skulle slagits undan för de
»oansvariga rådgivarna» från högern och de försvarsvänliga liberala
separatisterna. Svårigheter hade sannolikt yppats från det s. k.
Norrlandsfrisinnet och socialdemokraterna, men med Staaffs ställning borde han haft möjlighet att skapa en samlande lösning. De
av Brusewitz (a. a., sid. 76) anförda skälen för att icke uppslaget
användes av Staaff synas icke tillräckliga. Var orsaken, att Staaff
vid denna tid salmade förmåga att taga upp och fullfölja nya
uppslag?
I Hamiltons dagböcker finnes intet om hela denna fråga. Däremot säger Hamilton, att på nyåret 1914 missnöjet bland de mera
moderata liberala vuxit så, att det såg ut, som om kungen skulle
lyckas i sina sedan hösten gjorda ansträngningar att få till stånd
en försvarsvänlig liberal ministär med Louis De Geer som statsminister. Ministerkandidaterna hade sedan dragit sig tillbaka. Då
riksdagen förestod, voro kungen och Staaff oense om trontalets
innehåll, varvid kungen rådgjorde med Lindman, Trygger och
Swartz, vilket föranledde Staaff att tala med kungen om hans »oan- 130
—————_,….,……,~””-.-
Hugo Hamilton
svariga rådgivare». Striden slutade med en kompromiss. I trontalet
omnämnes försvarsfrågan på följande sätt: (P. o. I. T. 16/1 1914)
»Beträffande den viktiga frågan om förbättringar i försvarsväsendet
skola för Eder framläggas förslag, sedan sådana utarbetats och
efter föregående vederbörlig behandling blivit av mig prövade. I
samband härmed ämnar jag föreslå en särskild värnskatt att läggas
på större förmögenheter och större inkomster.»
Om icke en kompromiss kommit till stånd, hade, säger Hamilton,
Lindman och Hederstierna – till »rätt mycken oro» för Hamilton
– utgått ifrån, att Lindman skulle få uppdrag att bilda ministär.
Båda hade ansett det nästan givet, att Lindmanska ministären
skulle återkomma före riksdagens slut. Så spänd var alltså situationen före borggårdstalet.
Hamilton anmodades den 19 januari att uppsätta ett förslag till
kungens tal till bondetåget. Snart förstod dock Hamilton, att kungen
tänkte utsäga, att han icke komme att finna sig i annat än en fullständig lösning av försvarsfrågan. Lindman berättade den 2 februari för Hamilton, att han sagt kungen, att talet vore sådant, att det
måste framkalla ministärens avgång, varpå kungen förklarade, att
det var just vad han åsyftade. Hans rådgivare i saken hade, säger
Hamilton, framför allt varit Trygger och Hederstierna samt Hedin.
Lindman tänkte sig, att »det är väl De Geer, Hellner och Tamm»,
som skola verkställa riksdagens upplösning. Då Hamilton frågade,
hur man visste, att de voro villiga att bilda ministär, svarade Lindman till Hamiltons häpnad endast: »De Geer har läst talet och ej
haft något att invända.» Lindman tycktes inse, »hur vansinnigt allt
detta är», men Hamilton fann honom påverkad av Hederstierna,
som tänkt ut att ministerskifte måste ske omedelbart, för att upplösning och försvarsbeslut skulle medhinnas före höstvalen. Hamilton och Swartz hade ivrigt bekämpat uppfattningen att ministären
skulle »skickas av».
Den 3 februari hade Hamilton och Swartz företräde hos kungen
och »fingo en något annan bild av situationen, än den Carl Hederstierna och Arvid Lindman igår gåvo oss». De hemställde i första
rummet, att kungen skulle visa sitt tal för Staaff och antyda, att
om Staaff ej vore med därpå, finge han gå. Då kungen svarade nej
härtill, pointerade de skarpt De Geer såsom den ende som nu kunde
komma ifråga; på honom måste därför ansvaret läggas, och han
vore den ende, av vilken kungen hade att inhämta råd. Kungen
lovade att åter diskutera saken med De Geer. Hamiltonsintryck var,
.att kungen »tydligen icke föresatt sig att under alla omständigheter
131
:·,.:
——————————
s. Linner
redan nu skicka av Staaff. Han vill blott nödvändigt nu angiva sin
position utan avseende å vad sedermera kan komma att hända.»
Kungen föreföll »så led vid alltsammans och så nervöst överretad»,
att det var honom likgiltigt vad som komme att hända, blott han
nu ett ögonblick kunde få handla som en fri man. Hamiltons
reflexion är: »det är ett mycket högt spel kungen spelar, och hans
trumf synas mig ganska klena».
Kungen tycks emellertid ha levat i den föreställningen att De Geer
var beredd att bilda ministär. Så uttalade kungen sig till Prins
Carl.
Hamilton ansåg, att Lindman icke med tillbörlig styrka reagerat
mot kungen, när han fick del av talet. Nu vore han något ångerköpt. Lindman vore mycket upprörd över det spel, som Trygger
tycktes driva i saken. Denne vore tydligen underrättad om allt som
passerar och sägs, men vad han själv sagt och ansåge, kunde man
ej få ur honom. Även De Geer ansåge, att Trygger vore kungens
rådgivare. Det är dock att märka, att inga av Hamiltons uppgifter
om Tryggers roll härleda sig från Trygger personligen. Genom Sven
Hedins numera publicerade redogörelse för borggårdstalets tillkomst
torde det få anses klarlagt, att Trygger godkänt detsamma, men
om hans rådgivning i övrigt synas för närvarande inga säkra upplysningar vara att tillgå. Borggårdstalet hölls den 6 februari.
Dagen efter borggårdstalet var stämningen i riksdagen enligt Hamilton mycket upprörd, i synnerhet sedan man fått veta, att kungen
icke hade någon att sätta i Staaffs ställe. Inom högern tycktes alla
vara på det klara med att partiet trots allt måste söka stödja
kungen, men ingen ville höra talas om att vare sig Lindman eller
Trygger skulle träda in.
Vid ett tillfälligt samtal med Hammarskjöld den 9 februari hade
denne i mycket skarpa ordalag fördömt dem, som rått kungen i
denna sak. Den enda räddningen för kungen vore en ministär
De Geer-Hellner. En konservativ ministär vore »rena vanvettet».
Själv ansåg sig Hammarskjöld ej kunna komma ifråga.
Sedan den staaffska ministären till kungen ingivit en framställning på grund av borggårdstalet samt mottagit kungens svar, ingav
ministären sin avskedsansökan den 10 februari. De Geer och Hellner
pressades enligt Hamilton hårt av både kungen och Fredrik \Yachtmeister, Swartz och Hamilton att söka bilda en liberal ministär,
men bedyrade nu, att de varje gång de varit hos kungen före talet
på det bestämdaste varnat honom och gång på gång sagt honom,
att han genom talet förspillde alla utsikter att få ihop en ny liberal
132
Hugo Hamilton
ministär. För övrigt voro de ytterligt förgrymmade på Trygger, som
ansågs hela tiden vara kungens egentlige rådgivare utan att någonsin framträda.
Den 13 februari tycks De Geer ha anmält sitt misslyckande.
Samma dag hos kronprinsen hade Lindman och Swartz föreslagit
en om möjligt neutral ministär under Hammarskjöld och, om det
ej ginge, en ren högerministär under Trygger. Anteckningarna äro
sedan något oklara. Det förefaller, som om Trygger samma dag
i första kammar-högerns tolvmannaråd tillkännagivit, att efter
De Geers misslyckande Hammarskjöld anmodats men sagt nej,
varpå kungen vänt sig till Trygger, vilket dock tills vidare skulle
hållas mycket hemligt. På kvällen samma dag meddelade Trygger
däremot, att på Tryggers begäran Hammarskjöld lovat att ånyo
taga saken i övervägande. Ändringen från förmiddagen till kvällsmötet lär enligt Hamilton ha berott på att Lindman meddelat Trygger, att särskilt bönderna i andra kammaren ansett det ytterst
olyckligt, om en högerministär skulle komma till stånd. Även Tryggers trognaste (i första kammaren) hade gripits av »konsternation».
Den Hammarskjöldska ministären utnämndes den 17 februari.
Hamiltons anteckningar synas ge en trogen bild först och främst
av hans eget förfarande, men också i stort sett av hela krisens utveckling och avveckling. Själv har Hamilton sökt åstadkomma en
konciliant formulering av kungens tal och yrkat, att talet i alla händelser skulle visas för Staaff. Därjämte ville han förebygga, att
Lindman skulle bilda ministär. Han arbetade därför ivrigt för en
moderat-liberal ministär under De Geer-Hellner. Hur långt Trygger
kommit i sina förberedelser att bli statsminister, är icke klarlagt.
En fråga av betydelse är den om drottning Viktorias medverkan
under krisen. Enligt Hamiltons anteckningar för den 14 januari
1914 (i detta fall vilande på uppgifter från Lindman och Swartz)
var drottningen närvarande vid en överläggning den 13 januari
mellan kungen, Trygger, Lindman och Swartz angående innehållet
av det blivande trontalet, men det omtalas icke, att hon framställt
något annat förslag än att kungen skulle lämna sitt svar till Staaff
skriftligen, vilket också skedde.
Enligt dagboken för den 5 februari hade De Geer, som då tydligen
blivit djupt bekymrad över den situation, vari han själv kunde råka
genom det tillämnade borggårdstalet, förklarat för Hamilton, att
vad De Geer sade ej tycktes hava den ringaste inverkan på kungen.
De Geer »tror bestämt, att det är drottningen som här ligger bakom
och avhåller kungen från varje eftergift, drottningen och – Tryg- 133
~· \.
s. Linner
ger». Samma dag antecknar Hamilton, att (dåvarande förste hovmarskalken) Fredrik Peyron »bestrider att det skulle vara drottningen, som utövar ett ogynnsamt inflytande på [kungen] och pekar
på Trygger». Hamilton tillägger: »jag hoppas det är sant, men
Fredrik är ju hovman, så man får nog ta hans uppgifter om de
kungliga med en viss försiktighet».
Jämför man Hamiltons dagbok med Brusewitz’ uppsatser (a. a.,
sid. 59-79) konstaterar man, att enligt Hamilton vägen till krisen
är mindre sammanhängande, mer ryckig och planlös än den målmedvetna handlingens linje Brusewitz tecknat. Beträffande drottningens roll ifråga om borggårdstalets avfattning uttalar Brusewitz
(a. a., s. 67), att kungen hade ett fast stöd i drottningens viljestarka
personlighet. Denna uppfattning synes vinna ett visst stöd av Hamiltons anteckningar. ·
Med den staaffska ministärens avgång slutar vad man kan kalla
den första perioden av de nu tryckta dagböckerna.
Andrakammarvalen utföllo så, att kammaren erhöll 86 försvarsvänner, 71 liberala och 73 socialdemokrater. Hamilton antecknar,
att Branting yrkar, att Staaff genast skall återinsättas i sin värdighet, men att den liberala pressen talar om att Hammarskjöld skall
sitta över höstvalen, men därefter avlösas av en högerministär.
Den s. k. B-riksdagen började den 18 maj.
I det särskilda utskottet för försvarsfrågornas behandling, som
valdes den 23 maj, utsågs Staaff till ordförande och Trygger till
vice ordförande. Hamilton blev ledamot. Hamilton anmärker kraftigt på den långsamma arbetstakten i utskottet. Först den 9 juni
hålles ett arbetsplenum och sedan återkomma sådana anteckningar
som: »i utskottet pratas oändligt», »alltjämt samma hopplösa pratande», »samma elände», »Utskottsarbetet släpar sig fram på samma
sätb etc. Det är påfallande, att under de spännande veckorna närmast efter Sarajevomordet arbetstakten ej tycks ha ökats. Den 9
juli omnämner emellertid Hamilton en framställning till honom
från Kvarnzelius, som möjligen var avsedd som en liberal trevare
om en kompromiss: i fråga om den delade linjen »äro vi bundna»,
sade Kvarnzelius, men eljest voro de villiga att ge allt möjligt.
Även till andra högermän framfördes liknande förslag. Den 15 juli
kom Staafl” med ett anbud till Hamilton, vilket utgick från den
»delade linjens ofrånkomlighet» möjligen med tillägg av några dagar, och vissa eftergifter med avseende å flottan. Den 22 juli kom
genom Kvarnzelius ett nytt något längre gående anbud. Den 25 juli,
dagen för presidenten Poincares besök i Stockholm, antecknar Ha- 134
Hugo Hamilton
milton: »den utrikespolitiska stämningen är i dag ytterligt nervös:
jag hoppas den gör även liberalerna nervösa».
Den 27 juli (dagen före Österrike-Ungerns krigsförklaring mot
Serbien) höll Staaff i utskottet ett tal, däri han med hänsyn till
världshändelserna betonade behovet av att enas och av att avlägsna
anledningen till svåra inre strider samt »visa att vi alla äro svenskar
och älska vårt fosterland». Han önskade, att de olika ståndpunkterna skulle närmas till varandra, »Vilket naturligtvis förutsätter
eftergifter på alla håll», och föreslog tillsättandet av en delegation
inom utskottet.
Delegationen, i vilken bl. a. Hamilton ingick, började med övningstiden, varvid Staaff utvecklade, att liberalerna icke kunde gå
ifrån sitt förslag, emedan de vore bundna av vallöften, samt att
högern måste gå med dem, emedan landet skulle bliva ytterligt
upprört, om andra kammaren blivit upplöst utan resultat. Inom
delegationen fortsatte därefter mycket sega diskussioner, under vilka
liberalerna ökade den föreslagna övningstiden med bibehållen delad
linje till dess Staaff den 8 augusti i brev till Hammarskjöld accepterade den sammanhängande linjen. En fullständig överenskommelse, träffad mellan Hammarskjöld och Staaff, i all huvudsak enligt propositionerna, vanns först den 24 augusti. Anledningen till
dröjsmålet var enligt Hamilton att Staaff hade svårigheter att inom
sitt parti samla erforderligt antal för majoritet för den sammanhängande linjen. Riksdagens beslut fattades den 12 september.
Den Hammarskjöldska ministären hade därmed fyllt sin uppgift och ingav den 25 september sin avskedsansökan, men stannade
på konungens anmodan kvar. Såsom eventuell efterträdare till Hammarskjöld tänker sig Hamilton Knut Wallenberg eller någon annan,
»bara det icke blir Trygger». Samtidigt antecknar Hamilton, att
Staaff hållit ett stort valtal, däri han förordade en socialdemokratisk regering, när världskrisen är över.
Höstvalens resultat blev 86 höger, 57 liberaler, 87 socialdemokrater. Enligt Palmstiemas offentliggjorda dagboksanteckningar (Orostid I, s. 65 f.) debatterades inom partiet frågan om regeringsansvaret. Så länge krisen varade borde ingen förändring ske. Serlan
skulle en vänstermajoritet bilda en fast plattform för regeringspolitiken, helst med blandad regering.
De här angivna planerna på vänstersidan visa, hur lite man där
räknade med en verkligt långvarig kris. I stället fick landet under
flera år föra en vansklig neutralitetspolitik, som i huvudsak utgör
ämne för återstoden av de nu tryckta dagböckerna.
lO- 553443 Svensk Tidskrift 1955 135
——–
– \.1 ~-
s. Linner
Hamilton utnämndes den 11 augusti 1914 till ordförande i deiJ
då tillsatta livsmedelskommissionen, vars övriga ledamöter vore
generaldirektörerna Fryxell och Elmquist samt överdirektör Flach.
Från sin utsiktspunkt i kommissionen hade Hamilton mänga till·
fällen till iakttagelser och medverkan i den svenska livsmedels- och
handelspolitiken. Vissa av dess svårigheter bottnade i omöjligheten
att bedöma krigets varaktighet och utsikterna för den neutrala handeln att fortgå utan störningar. Den som i båda dessa avseenden var
mest pessimistisk var nog Hammarskjöld.
Redan den 24 augusti visade sig en principiell skiljaktighet inom
kommissionen. Kort efter krigsutbrottet hade exportförbud utfärdats på animaliska produkter. Det visade sig snart, att produktionen avsevärt översteg den inhemska konsumtionen. Då därtill
kom att foderskörden var mycket svag, uppstod fråga om upphä-
vande av exportförbudet. Hamilton antecknar, att alla i kommissionen voro ense därom utom Elmquist, som »tyckes tro, att lantbrukarna utan svårighet kunna producera och uppföda kreatur utan
att få sälja dem». Exportförbudet hävdes den 4 september. Hösten
1914 konstaterar Hamilton också vissa faktorer, som försvära försörjningen. Stort behov av fodermedel och vete förelåg, men de
enskilda köpmännen ville ej importera. Deras avund och brist på
allmänanda är bedrövlig. Importörer av spannmål, som sluppit
igenom såsom avsedd för Sveriges behov, omlasta densamma till
Danmark, varifrän den går direkt till Tyskland. Lastningar av
svenska fartyg rapporteras till utländsk makt. »Värt land kommer
tydligen med varje dag i en allt obehagligare position genom det
hänsynslösa förnödenhetskrig, som England för.»
Under våren 1915 talar Hamilton om spannmålsprisernas ständiga stegring och om exorbitanta frakter, som snart omöjliggöra
all import. Redan den 18 januari diskuterades i kommissionen
maximipris. Härda förhandlingar fördes, delvis av Hammarskjöld
själv, med kvarnarna, men Hamilton klagar över bristande samverkan från regeringen med kommissionen och över jordbruksministerns ängslan och svaghet samt över att Hammarskjöld »lägger sig i», ej alltid lyckligt. Engelsmännen hota att stoppa importen
av chilesalpeter och tyskarna av kali.
Under sommaren växte svårigheterna. I juli skriver Hamilton,
att Hammarskjöld »tycktes se ganska mörkt på framtiden och
tycktes vara villig att vara med om snart sagt vilka åtgärder som
helst för att under den kommande vintern försäkra oss tillgång på
spannmål och foderämnen». Några dagar senare väckte jordbruks- 136
”•
’ :
Hugo Hamilton
ministern fråga om att lägga beslag på hela brödsädesskörden och
distribuera den. Angående handelsförhandlingarna med engelsmännen sommaren 1915 fick Hamilton genom Troile uppgift att engelsmännen ville ransonera den svenska importen per månad, vilket
skulle försvåra ordnandet av importen. Samtidigt ingick underrättelse att en hel av livsmedelskommissionen inköpt vetelast tagits i
beslag, och att order givits om dess lossande. Senare upptäckes, att
en hos kommissionen anställd affärsman bakom kommissionens
rygg träffat uppgörelse med engelska legationen om import av fodermedel till firmor, som legationen godkänt. Angående underhandlingarnas misslyckande till följd av engelsmännens oväntade skärpning av sin ståndpunkt innehålla dagböckerna inga upplysningar.1
Beträffande den inrepolitiska situationen anmärker Hamilton,
att 1915 års riksdag varit märklig genom att partimotsatserna i
ringa grad kommit till uttryck, vilket uteslutande berott på att
alla partier i viss mån ansett sig pliktiga att stödja eller åtminstone
icke anfalla regeringen, vilket åstadkommit ett slags borgfred mellan partierna.
Hamilton behandlar icke den vnder 1915 livligt diskuterade aktivismen och ej heller den resa, som flera vänsterpolitiker under sommaren företoga till England och Frankrike. över huvud taget äro
anteckningarna från eftersommaren 1915 sporadiska och knappa,
uppenbarligen beroende på hans hustrus sjukdom och död.
Vid 1916 års riksdag utnämndes Hamilton till talman i första
kammaren. Den isolerade ställning som talmanskapet medför bidrar till att dagboken »snart alldeles somnar av».
Intrycket av remissdebatten var matt, oppositionen var »Uppenbarligen konstgjord». »Det låg ej på något håll någon verklig övertygelse bakom densamma.»
Senare skriver han, att socialisterna påstå, att det råder den förskräckligaste nöd i landet, men arbetarna bry sig ej om att köpa
det billiga, men mycket smakliga och bra bröd, som livsmedelskommissionen ombesörjt. Sammalet rågbröd vilja de inte äta. Konsumtionen av det dyraste vetemjölet tilltar, under det jordbrukarna
ej bli av med sin råg, som de i stället ge åt kreaturen.
De förestående landstingsmannavalen ha, klagar Hamilton, en
högst bedrövlig inverkan på partipolitiken. I själva verket torde väl
enligt Hamiltons mening det svenska folket stå ganska enigt om
utrikespolitiken, aktivisterna äro ett försvinnande fåtal, men i val- 1 Närmare därom se Sv. Tidskrift 1952, sid. 441 ff.
137
s. Linner
agitationen konstruerar man upp, att regeringen icke är fullt atlita på, högern är kriget, men vänstern freden.
Man märker också, hur de växande svårigheterna medföra väx·
ande irritation mellan de olika organen för handelspolitiken. Hamil·
ton har av fullaste övertygelse instämt i och uppmuntrat regeringem
avvisande av varje försök från engelsk sida att ställa den svenskll
importen och exporten under engelsk kontroll, men så kommer han
underfund med att i en överenskommelse om import av kol från
Tyskland, i sista hand sluten genom Wallenberg, intagits en bestäm·
melse, som skulle tillförsäkra åt en tysk bulvan att bestämma över
viss fläskexport, som skulle gå till Tyskland som motprestation
för kolet. Han anmärker därför på bristen på planmässighet i licenspolitiken och bristen på samverkan mellan regeringen och kommissionerna och dessa inbördes och är tydligen missnöjd med att
Hammarskjöld ej tillräckligt kontrollerat avtalets innebörd.
Motsättningarna mellan ministär och opposition växte vid 1916
års riksdag. Hamilton har anteckningar framför allt om krigshandelslagen och om anslag till viss krigsmateriel. Vad den förra beträffar må erinras, att den utgjorde ett försök från regeringen att
genom svensk lagstiftning å ena sidan vinna förtroende hos de
engelska blockadmyndigheterna och å andra sidan komma åt engelskt handelsspionage och illojala svenska affärsmän. Hamilton synes luta åt den uppfattningen att Hammarskjöld gjorde för stora
eftergifter för vänstern. Detta torde dock knappast vara riktigt.
Vad vänstern vann var en uppgörelse att riksdagen ej skulle formligen avslutas, utan de särskilda deputerade för utrikesfrågor fortsätta sin verksamhet, och en uppgörelse därom hade säkerligen i
alla händelser varit lämplig och nödvändig.
Vad åter försvarsanslagen angår är det otvivelaktigt, att Hammarskjöld måste finna sig i betydande eftergifter. Propositionerna
föranleddes av de stora brister i avseende på viss materiel, som
konstaterats, särskilt genom erfarenheterna under världskriget, och
som Hammarskjöld ansåg det vara sin plikt att söka bota. Den
slutliga uppgörelsen träffades mellan Hammarskjöld och liberalerna, men Swartz hade kraftigt medverkat. Hammarskjöld var
enligt Hamilton mycket nedslagen och frestad att avgå. Samma
benägenhet märker han hos flera andra av ministärens medlemmar,
och över huvud hade nog en initierad iakttagare kunnat konstatera,
att under de ständigt växande svårigheterna att hålla en självständig kurs mellan de båda allt hänsynslösare maktgrupperna och de
tilltagande inrepolitiska motsättningarna statsråden började bli
138
Hugo Hamilton
ganska slitna. Hamilton har – säkerligen med rätta – antecknat
en reflexion att Hammarskjöld något överskattat sin egen position
och att hans prestige väsentligt minskats under riksdagen.
Här kommer också in ett moment, som Hamilton ej berör, nämligen att Branting allt mer utvecklats till ententeaktivist och därför
blivit allt mer obenägen att godtaga Hammarskjölds motstånd mot
den engelska blockadpolitiken och vissa specialuppgörelser med
tyskarna. Hans kritik mot regeringens åtgärder blev skarpare. En
nyhet, åtminstone för rec., är Hamiltons uppgift att inom riksdagen
cirkulerade ett rykte att vänstern beslutat störta ministären, och
ersätta den med en koalitionsministär under Hellner. Denne hade
emellertid för Hamilton bestämt förnekat båda ryktena.
Från sommaren 1916 antecknar Hamilton åtskilliga exempel på
svårigheter från engelsmännen. »Bland annat de hittat på är, att
om en redare vill ha bunkerkol i England, så skall han förbinda
sig att ej med något sitt fartyg anlöpa tysk hamn.» Då svenska
regeringen ej velat gå in på detta, vägrade de bunkerkol till fartyg,
som befraktats av svenska staten. Några veckor senare skriver han,
att våra beslagtagna båtar med last ha frigivits; engelsmännen äro
»lika oberäkneliga som väderleken». Från Swartz får han den hypotesen att de engelska bunkerkolsåtgärderna samt ryska kapningar
syftade till att reta Sverige till krig, för att sedan etablera en förbindelse England-Ryssland över Skandinavien. Hamilton är skeptisk. Faktiskt voro rykten i svang av ungefär samma innehåll som
det Swartzska antagandet, och dessa föranledde den svenska regeringen till att vidtaga vissa skyddsåtgärder. Sannolikheten var
dock mycket svag. Däremot omnämner Hamilton icke den svenska
mineringen i Kogrundsrännan, som syftade till att förhindra de
besvärande ryska (engelslw) och tyska kapningarna i Östersjön.
Åtgärden utlöste våldsamma angrepp från Branting på regeringen.
Från eftersommaren 1916 innehåller dagboken klagomål, delvis
rätt bittra, över »otrevlig stämning», »ohövligheter» ledamöterna
emellan i livsmedelskommissionen. »Elmquist och Svensson [C. E.]
bedriva en verklig fetischdyrkan med ordet ’maximipris’, att få
fram ett sådant anse de alltid vara en vinst.» En prisstegring, även
om produktionskostnaderna stigit väsentligt, är för dem något nästan oövervinnerligt. Å andra sidan gå Flach och Serlerholm i den
motsatta riktningen. Vissa medlemmar av ministären hyste räddhåga för prisstegringar, särskilt sedan socialdemokratiska och andra
tidningar varit ovettiga på grund av höjning av smörpriset En
obetydlig export av havrefodermjöl o. d. till Tyskland hade till- 139
S. Linner
styrkts av livsmedelskommissionen för att vinna import av kali,
men framkallat förfrågningar från engelsmännen, varefter för första
gången en svensk spannmålsbåt kvarhölls av blockadmyndighe·
terna.
Då Hamilton den 2 oktober för att få upplysning om tvisten med
engelsmännen vände sig till medlemmar av ministären, råkade han
in i en akut schism angående upptagandet av förhandlingar med
engelsmännen. Av Hammarskjöld fick han inga upplysningar, ty
»jag är tjänstledig». Hos Wallenberg däremot var det »som att
draga upp en dammlucka». Wallenberg omtalade att han länge
påyrkat förhandlingar samt att Hammarskjöld motsatt sig detta,
men blivit ensam om sin åsikt. Hammarskjöld hade då först velat
avgå, men sedan nöjt sig med att taga tjänstledighet, medan underhandlarna utsäges. De måste, ansåg Wallenberg, »vara folk, som
förstå engelsmännen och kunna utgå från deras utgångspunkter».
Dessutom beskrev Wallenberg svårigheterna att samarbeta med
Hammarskjöld, som avgjorde saker, som tillhörde utrikesministern.
Om schismens fortsatta förlopp innehåller dagboken blott den upplysningen att »Hammarskjöld återvunnit sin position och utövar
full kontroll över de engelska underhandlingarna». Hur detta gick
till2 — att W allenberg till engelske ministern gjorde ett slags förhandsmeddelande om den svenska ståndpunkten, vilket han sedermera fann sig nödsakad att ge en annan innebörd – samt att
Hammarskjöld därefter helt bestämde innehållet i instruktionerna
för underhandlarna, därom innehåller dagboken ingenting. Själva
förhandlingarna har Hamilton ej kunnat följa, men kunde konstatera meningsmotsättningar mellan stats- och utrikesministern. »Ställningen inom regeringen måtte vara föga trevlig f. n.» Av underhandlarnas telegram syntes framgå, »att även de äro oense i varenda
fråga, som kommer upp». Swartz och Troile fällde skarpa uttryck
om Wallenberg. Men över huvud visste Hamilton vid denna tidpunkt ej så mycket, fast »man blir så förbannat nyfiken». Hamilton
beklagar emellertid, om regeringen skulle slå in på en ny handelspolitik.
Hamilton var tydligen under hösten ganska utledsen på livsmedelspolitiken och striderna inom kommissionen, men säger likväl: »man blir arg för ögonblicket, men efter några dagar tänker
man ej vidare på det». Han har t. o. m. förmåga att ge sina kolleger
»en liten moralpredikan, som de togo mycket väl». Han är mycket
2
Närmare därom Sv. Tidskrift 1952, sid. 504 f.
140
Hugo Hamilton
ofta förtretad på jordbruksministern för hans vankelmod och räddhåga inför angrepp i pressen, men är generös nog att skriva: »emellertid har regeringen för närvarande det onekligen svårt nog. Det
är dock hårt, när man dock lyckats ställa det så, att dyrtiden är
mindre tryckande här än annorstädes, så skall man dagligen och
från de mest motsatta håll få höra, att man alldeles misslyckats
bara därför att man icke kunnat göra det omöjliga eller tillgodose
alla enskilda intressen.»
De nu offentliggjorda anteckningarna innehålla till sist – utom
några bleka förhoppningar på centralmakternas fredsanbud och
president Wilsons note – en notis om den socialdemokratiska dyrtidskongressen i december. Hamilton ville ej gå dit, ty han skulle
näppeligen kunna tiga, men det vore näppeligen gagneligt, om han
uppträdde. »Det lilla jag kunnat uträtta för att sammanhålla det
hela- och det har nog ej varit så värst mycket -har skett icke
minst därigenom att jag så omsorgsfullt undvikit att framhålla mig
själv eller mina åsikter.»
Det är riktigt och karakteristiskt. Och när man slutar dagböckerna, minns man icke blott hans skarpa iakttagelseförmåga och
levande stil utan också hans uppriktighet, hans friska mod inför
egna svårigheter och hans generositet mot andra. Dessa egenskaper
framträda starkast, då han själv står i eller nära stridslinjen, men
även under den enformiga rollen som talman och det tålamodsprövande slitet i livsmedelskommissionen kommer allt ibland konstnärstemperamentet anteckningarna att glimma.
141
. 7-, . —–.y.~—· …_. ::..-·li;..·
{
DAGBÖCKER 1911-1916
Av landshövding S. LINNER
LANDsHöVDINGEN, civilministern, ledamoten av riksdagens första
kammare och slutligen kammarens talman Hugo Hamilton efterlämnade en lång serie dagböcker, vilka pietetsfullt vårdats av hans
dotter, fröken Florrie Hamilton. Dagböckerna ha hittills endast
mycket sparsamt använts av den historiska forskningen. Nu ha
emellertid dagböckerna från åren 1911-1916 publicerats i så gott
som fullständigt skick och därmed gjorts tillgängliga för alla dem,
som ha intresse för denna, i många avseenden dramatiska period av
vår politiska historia.
Anteckningarna äga en märklig friskhet och erinra därigenom
om sin upphovsmans sällsynt charmerande vitalitet och mångsidiga,
icke minst formella begåvning. Genom fullständigheten har en del
anteckningar kommit med, som huvudsakligen har ett älskvärt personligt eller ett tidstypiskt intresse – läsaren tänker ibland: vilken
enorm förmåga den tidens 60–70-åringar hade att äta middagar!
Sina djupaste känslor och erfarenheter anförtror Hamilton ytterst
sällan åt dagboken, fastän han ibland kan låta några korta ord om
familjen skälva av ömhet.
Hamilton antyder, att han tänkt sig att dagböckerna skulle någon
gång komma att studeras. Då han håller på att sluta anteckningarna om borggårdskrisen, skriver han om deras källvärde: »ej anledning tro att något skulle i väsentlig mån vara felaktigt. Men
däremot har jag säkerligen ej haft kännedom om allt som passerat.
Jag har ju varit med blott på ett hörn som man säger.» I många
fall var han dock en betydelsefull agerande, och nästan alltid stod
han genom personliga förbindelser så nära centrum, att hans informationer voro mycket goda. Rätt ofta förargar han sig på personer och förhållanden. Men han färgar aldrig avsiktligt. Sommaren
1914 säger han: »nu som förr skriver jag i dessa dagboksanteckningar med full avsikt upp allting omedelbart och såsom det ter
125
s. Linner
sig för mig vid första intrycket». Måhända en följd av denna omedelbarhet hos det återgivna är ett annat drag. Dagböckerna innehålla så gott som aldrig diskussion av principer, icke ens då händelserna kasta viktiga principfrågor i författarens väg.
Den tid dagböckerna omfatta torde kunna indelas i tre perioder,
den första huvudsakligen den staaffska ministärens tid, den andra
försvarsstriden under riksdagarna 1914 och den tredje neutralitetspolitikens tid.
Dagboken börjar den 18 februari 1911 och innehåller en del roliga
interiörer från arbetet inom den Lindmanska ministären och under
1911 års riksdag, däremot ingenting om den hetsiga valkampanjen
under sommaren och om de överläggningar inom ministären, som
ledde till dess avgång och staaffska ministärens tillträde den 7
oktober.
Konung Gustaf, som genom de häftiga angreppen under riksdagen på Lindman och andra medlemmar av ministären, bl. a.
Hamilton, måste ha fått klarhet om att oppositionen åsyftade ett
ministärskifte, yttrade till Hamilton den 27 februari 1911: »vad
helst som händer få Ni icke avgå». I september, då valsegern för
de liberala förelåg, insåg han, att ett ombyte var oundvikligt. Han
hade frågat Louis De Geer och Hellner, men dessa hade förklarat, att det ej vore möjligt att bilda en moderat-liberal regering.
Kungen fann då, att han måste vända sig till Staaff, »en person,
för vilken jag känner varken aktning eller sympati». – »Och vad
skulle det egentligen tjäna till, om jag därvid sökte uppställa några
villkor. Det kommer ju blott att från början försvåra vårt samarbete, och han kommer till slut i alla händelser att tvinga mig
på knä.»
Då kungen erbjöd Staaff att bilda ministär, begärde denne enligt
Hamilton att kungen skulle förbinda sig att helt och hållet överlämna åt honom att bestämma om och när första kammaren skulle
upplösas. Häremot reagerade kungen och rådgjorde med Lindman,
Hederstierna, Swartz, Hamilton och Trygger angående villkoret.
Samtliga avstyrkte den begärda blankofullmakten. Mellan kungen
och Staaff träffades en kompromiss så, att upplösningen skulle ske
omedelbart. Det är karakteristiskt, att Trygger ensam förfäktade
den Lindmanska ministärens skyldighet att stå kvar. Själv sade
kungen, att Trygger varit ganska ohövlig mot honom. Det kunde
hända, hade Trygger sagt, att högern toge i övervägande om vi »ej
här i landet kunde ha det lika bra under en annan styrelseform».
Under dagarna före den staaffska ministärens tillkomst den 7
126
,, •,,
.:
Hugo Hamilton
oktober 1911 ha således överläggningar ägt rum mellan kungen och
flera representanter för högern. Någon medverkan från de avgående
Yid den nya ministärbildningen, jämförlig med förhållandet vid
den De Geerska ministärens tillkomst i oktober 1920, förekom dock
icke. På hösten 1911 i samband med beslutet om Fbåtsbyggets Ulldanskjutande överlade kungen med Swartz och Hederstierna, och
den sistnämnde formulerade kungens diktamen. Hamilton uppger
också, ovisst med vilken källa (Swartz?), att »man» sökt förmå
Johan \Viden och Daniel Persson i Tällberg att bilda ny ministär,
men de hade förklarat, att ingen av liberala partiet skulle kunna
förmås att störta Staaff. Under dc närmaste månaderna visa dagböckerna beträffande kommunikationer mellan kungen och medlemmar av den Lindmanska ministären allenast, att kungen, som
det tycks vid tillfälliga sammanträffanden beklagat sig över den
behandling han fick röna av den staaffska ministären. I slutet av
1912 vid ett sådant tillfälle, hade kungen för Hamilton förklarat, att
förhållandet mellan honom och statsråden vore mycket bättre än
i början. »Pansarbåtsinsamlingcn och Olympiska spelen [hade] imponerat på dem högst betydligt; och det har även jag [kungen] haft
mycket gott av.»
Hamiltons dagbok ger icke stöd åt den uppfattningen (Brusewitz:
Kungamakt, herremakt och folkmakt, sid. 51) att »den intima kommunikation mellan konungen och högerledarna, som ägde rum vid
den staaffska ministärens tillkomst, fortgick så länge regeringen
satt». På grund av dagbokens uppriktighet och det nära förhållande, vari Hamilton stod till de ledande i den Lindmanska ministären, synes dagboken så vitt dem angår böra tillmätas ett starkt
vitsord. Trygger har enligt dagboken icke anlitats såsom rådgivare
eller varit föremål för kungens förtroende förr än längre fram.
Å andra sidan ger dagboken det intrycket att något sympatiskt
samarbete mellan kungen och den staaffska ministären aldrig kom
till stånd. Det råder i detta avseende en påfallande olikhet mot den
ömsesidiga uppskattningen under t. ex. P. A. Hanssons statsministertid, och man har svårt att komma ifrån den tanken att en av
orsakerna var den personliga slutenhet, som Staaff under sina senare
år visade mot så gott som alla. Sålunda återger Hamilton ett yttrande av Tällberg angående Fbåtsbeslutet att Staaff »aldrig frågar
oss till råds eller bryr sig om vad man inom partiet tänker». Recensenten erinrar sig att, innan Staaff höll sitt bekanta föredrag i
Emanuelskyrkan, varvid han tog upp frågan om rusdrycksförbud,
Schotte yttrade ungefär följande: »Staaff kommer att hålla ett tal
127
. \__.. :J.
s. Linne1·
i nykterhetsfrågan. Vi vet inte vad det innehåller, men han kommer
nog att gå långt.» Det var dock en viktig fråga, och Schotte tillhörde
ändock den närmare kretsen.
Angående förhållandet mellan riksdagens högerpartier innehålla
dagböckerna åtskilliga anteckningar av intresse. I första kammaren
var Ernst Trygger det större partiets ledare och Ivar Afzelius ledare
för det moderata partiet, i andra kammaren Carl Persson i stallerhult till namnet och Lindman i realiteten ledare. Trygger hade,
såsom förut omnämnts, uttryckligen ogillat Lindmansministärens
avgång och, efter vad Hamilton säger, tyckts ej vara alldeles ovillig
att själv gå i breschen. Efter den staaffska ministärens tillkomst
väckte Afzelius tanken på sammanslagning av de båda partierna i
första kammaren under Carl Swartz’ ledning. Allmänna valmansforbundets styrelse gjorde också en framställning till de båda partierna om sammanslagning. Tydligen kände man efter valnederlaget ett starkt behov av konsolidering. Hamilton arbetade ivrigt i
denna riktning genom brev till ledamöter inom det större partiet,
varvid han framhöll, att det mindre partiet blott hade fordran på
en sak, en annan ledare än Trygger. Denne fick nys om saken och
satte igång en energisk motkampanj, som gjorde flera betänksamma. Vid början av 1912 års riksdag sammanträdde delegerade
från båda partierna. Från den Hamilton-Swartzska sidan – Afzelius hade då blivit talman – föreslog man Billing till ordförande
i det nya partiet. Trygger svarade med ett våldsamt angrepp på den
Lindmanska politiken: »Ni mottogo malden 1906. Då fanns det
ännu en kungamakt i Sverige och en stark höger, men hur står det
till nu, när Ni avgått, och vad är det som skett genom de sista
valen? Tycker Ni, att Ni ha ställt det bra?» Den enda räddningen
för högern vore att han, Trygger, bibehölls som ordförande. Sedermera hölls inom det större första-kammarpartiet ett sammanträde
med en mycket hetsig debatt, som slutade med att Tryggeranmälde
sitt utträde ur partiet. I det sammanslagna partiet utsågs Billing till
ordförande.
På eftersommaren avsade sig Billing riksdagsmannaskapet, och
på hösten samma år valdes Lars Åkerhielm till partiordförande,
men avsade sig ordförandeskapet i början av 1913 års riksdag på
grund av sjukdom. Valet stod då mellan Fredrik Wachtmeister och
Trygger, varvid Trygger erhöll majoritet. Motsättningen mellan å
ena sidan Trygger och å den andra Swartz-Hamilton både personligt och politiskt-taktiskt återkommer sedan upprepade gånger i
anteckningarna och kulminerade i krisen före och efter borggårds- 128
Hugo Hamilton
talet. Swartz behandlades illa och »gick och mullrade». Hamilton
tycker också, att Trygger flera gånger uppträdde allt för självrådigt.
Motsättningen gör emellertid, att man gärna skulle vilja höra något
från andra parten, även om man, som rec., hyser en avgjord sympati för Hamilton både personligt och sakligt.
Det är värt att uppmärksamma, att under 1913 års riksdag dagboksanteckningarna icke innehålla något om överläggningar mellan
kungen och någon högerrepresentant. Vid riksdagen förekom dock
åtminstone en fråga, som försatte ministären i ett brydsamt läge
genom splittring inom dess eget parti, och som var föremål för
skarp kritik från högern och socialdemokraterna, nämligen sockerfrågan. Hamilton tror på återförening inom regeringspartiet på
grundval av »nya eftergifter åt socialisterna, och därmed avlägsnas
alltmer möjligheten av en moderatliberal regering». »Regeringens
proposition», säger Staaff, »avsåg att rikta ett verkligt kraftigt slag
mot kapitalistintresset, men detta intresse är ännu här i landet så
mäktigt, att regeringen ej kunde göra vad den ville. Det skedda är
därför en ny maning att se till hur man kan komma detta intresse
till livs.» Hamilton: »Snygga pojkar!»
Den stora frågan om folkpensioneringen vid samma riksdag behandlades av ett särskilt utskott, i vilket Hamilton utsågs till ordförande. Inom samtliga partier fanns opposition mot propositionen,
och Hamilton nedlade ett betydande arbete på att åstadkomma
enighet i utskottet. Efteråt var han »skäligen uppspelt» och narrade
en god vän att skratta, så att han blev öm i magmusklerna. Men
faktiskt hade samarbete ägt rum mellan ministär och högeropposition.
Under hösten 1913 försämrades förhållandet mellan kungen och
ministären. Dagboken innehåller icke några allmänna reflexioner
angående orsaken härtill. Om man summerar de strödda uppgifterna, torde meningsskiljaktigheter i försvarsfrågan ha varit huvudsaken. Även ministärens genomgående obenägenhet att ge kungen
underrättelser om sina ståndpunkter torde ha bidragit till en allmän vantrevnad, och kanske har kungens sjukdom också medverkat.
Staafl’ torde på grund av sina uttalanden under valkampanjen
1911 och vid försvarsberedningarnas tillkomst ha ansett sig förhindrad att framlägga ett mera omfattande förslag, särskilt beträffande övningstiden, innan försvarsberedningarna avgivit betänkanden. Kungen torde därför ha befarat, att något förslag icke skulle
komma att framläggas för 1914 års riksdag.
129
… ’ i•.”1 ’:i •
s. Linner
Under den 14 september omtalar dagboken ett samtal mellan
kungen och Swartz, varvid kungen förklarat sig ämna söka tvinga
Staaff att i försvarsfrågan lägga fram åtminstone något till 1914 års
riksdag samt, om han vägrade, »skicka av» honom. Sedan hade
kungen insjuknat.
I november fick Hamilton kännedom om att Hederstierna hela
hösten varit så väl kungens som kronprinsens närmaste förtrogne.
I november hade både Lindman och Hederstierna stått i livlig förbindelse med kungen och voro bekymrade över hans ytterligt nervösa sinnesstämning. Gång på gång hade han sagt, att han en vacker
dag »utan att fråga någon» helt enkelt komme att ge ministären
respass utan att bry sig om hur det sedermera ginge. Skulle Staaff
vid nyvalen få ännu större majoritet, »ja, vill då ingen hjälpa mig,
så reser jag min väg». Under hösten tillstötte den s. k. Faluaffären
– chefens för Dalregementet tal och krigsminister David Bergströms ingripande, vilket förföll genom frågans överlämnande till
krigsrätt- samt Staaffs programtal den 21 december i Karlskrona,
om vars innehåll kungen ej på förhand erhöll kännedom.
Det är känt att kungen till Staaff framförde ett förslag att andra
kammaren skulle upplösas för att ministären utan att avvakta
höstvalen skulle få fria händer i fråga om övningstiden. Uppslaget
synes ha inneburit en verklig möjlighet till lösning av konflikten,
och det var svårt att se, varför det icke av Staaff beaktades, i synnerhet som därigenom sannolikt benen skulle slagits undan för de
»oansvariga rådgivarna» från högern och de försvarsvänliga liberala
separatisterna. Svårigheter hade sannolikt yppats från det s. k.
Norrlandsfrisinnet och socialdemokraterna, men med Staaffs ställning borde han haft möjlighet att skapa en samlande lösning. De
av Brusewitz (a. a., sid. 76) anförda skälen för att icke uppslaget
användes av Staaff synas icke tillräckliga. Var orsaken, att Staaff
vid denna tid salmade förmåga att taga upp och fullfölja nya
uppslag?
I Hamiltons dagböcker finnes intet om hela denna fråga. Däremot säger Hamilton, att på nyåret 1914 missnöjet bland de mera
moderata liberala vuxit så, att det såg ut, som om kungen skulle
lyckas i sina sedan hösten gjorda ansträngningar att få till stånd
en försvarsvänlig liberal ministär med Louis De Geer som statsminister. Ministerkandidaterna hade sedan dragit sig tillbaka. Då
riksdagen förestod, voro kungen och Staaff oense om trontalets
innehåll, varvid kungen rådgjorde med Lindman, Trygger och
Swartz, vilket föranledde Staaff att tala med kungen om hans »oan- 130
—————_,….,……,~””-.-
Hugo Hamilton
svariga rådgivare». Striden slutade med en kompromiss. I trontalet
omnämnes försvarsfrågan på följande sätt: (P. o. I. T. 16/1 1914)
»Beträffande den viktiga frågan om förbättringar i försvarsväsendet
skola för Eder framläggas förslag, sedan sådana utarbetats och
efter föregående vederbörlig behandling blivit av mig prövade. I
samband härmed ämnar jag föreslå en särskild värnskatt att läggas
på större förmögenheter och större inkomster.»
Om icke en kompromiss kommit till stånd, hade, säger Hamilton,
Lindman och Hederstierna – till »rätt mycken oro» för Hamilton
– utgått ifrån, att Lindman skulle få uppdrag att bilda ministär.
Båda hade ansett det nästan givet, att Lindmanska ministären
skulle återkomma före riksdagens slut. Så spänd var alltså situationen före borggårdstalet.
Hamilton anmodades den 19 januari att uppsätta ett förslag till
kungens tal till bondetåget. Snart förstod dock Hamilton, att kungen
tänkte utsäga, att han icke komme att finna sig i annat än en fullständig lösning av försvarsfrågan. Lindman berättade den 2 februari för Hamilton, att han sagt kungen, att talet vore sådant, att det
måste framkalla ministärens avgång, varpå kungen förklarade, att
det var just vad han åsyftade. Hans rådgivare i saken hade, säger
Hamilton, framför allt varit Trygger och Hederstierna samt Hedin.
Lindman tänkte sig, att »det är väl De Geer, Hellner och Tamm»,
som skola verkställa riksdagens upplösning. Då Hamilton frågade,
hur man visste, att de voro villiga att bilda ministär, svarade Lindman till Hamiltons häpnad endast: »De Geer har läst talet och ej
haft något att invända.» Lindman tycktes inse, »hur vansinnigt allt
detta är», men Hamilton fann honom påverkad av Hederstierna,
som tänkt ut att ministerskifte måste ske omedelbart, för att upplösning och försvarsbeslut skulle medhinnas före höstvalen. Hamilton och Swartz hade ivrigt bekämpat uppfattningen att ministären
skulle »skickas av».
Den 3 februari hade Hamilton och Swartz företräde hos kungen
och »fingo en något annan bild av situationen, än den Carl Hederstierna och Arvid Lindman igår gåvo oss». De hemställde i första
rummet, att kungen skulle visa sitt tal för Staaff och antyda, att
om Staaff ej vore med därpå, finge han gå. Då kungen svarade nej
härtill, pointerade de skarpt De Geer såsom den ende som nu kunde
komma ifråga; på honom måste därför ansvaret läggas, och han
vore den ende, av vilken kungen hade att inhämta råd. Kungen
lovade att åter diskutera saken med De Geer. Hamiltonsintryck var,
.att kungen »tydligen icke föresatt sig att under alla omständigheter
131
:·,.:
——————————
s. Linner
redan nu skicka av Staaff. Han vill blott nödvändigt nu angiva sin
position utan avseende å vad sedermera kan komma att hända.»
Kungen föreföll »så led vid alltsammans och så nervöst överretad»,
att det var honom likgiltigt vad som komme att hända, blott han
nu ett ögonblick kunde få handla som en fri man. Hamiltons
reflexion är: »det är ett mycket högt spel kungen spelar, och hans
trumf synas mig ganska klena».
Kungen tycks emellertid ha levat i den föreställningen att De Geer
var beredd att bilda ministär. Så uttalade kungen sig till Prins
Carl.
Hamilton ansåg, att Lindman icke med tillbörlig styrka reagerat
mot kungen, när han fick del av talet. Nu vore han något ångerköpt. Lindman vore mycket upprörd över det spel, som Trygger
tycktes driva i saken. Denne vore tydligen underrättad om allt som
passerar och sägs, men vad han själv sagt och ansåge, kunde man
ej få ur honom. Även De Geer ansåge, att Trygger vore kungens
rådgivare. Det är dock att märka, att inga av Hamiltons uppgifter
om Tryggers roll härleda sig från Trygger personligen. Genom Sven
Hedins numera publicerade redogörelse för borggårdstalets tillkomst
torde det få anses klarlagt, att Trygger godkänt detsamma, men
om hans rådgivning i övrigt synas för närvarande inga säkra upplysningar vara att tillgå. Borggårdstalet hölls den 6 februari.
Dagen efter borggårdstalet var stämningen i riksdagen enligt Hamilton mycket upprörd, i synnerhet sedan man fått veta, att kungen
icke hade någon att sätta i Staaffs ställe. Inom högern tycktes alla
vara på det klara med att partiet trots allt måste söka stödja
kungen, men ingen ville höra talas om att vare sig Lindman eller
Trygger skulle träda in.
Vid ett tillfälligt samtal med Hammarskjöld den 9 februari hade
denne i mycket skarpa ordalag fördömt dem, som rått kungen i
denna sak. Den enda räddningen för kungen vore en ministär
De Geer-Hellner. En konservativ ministär vore »rena vanvettet».
Själv ansåg sig Hammarskjöld ej kunna komma ifråga.
Sedan den staaffska ministären till kungen ingivit en framställning på grund av borggårdstalet samt mottagit kungens svar, ingav
ministären sin avskedsansökan den 10 februari. De Geer och Hellner
pressades enligt Hamilton hårt av både kungen och Fredrik \Yachtmeister, Swartz och Hamilton att söka bilda en liberal ministär,
men bedyrade nu, att de varje gång de varit hos kungen före talet
på det bestämdaste varnat honom och gång på gång sagt honom,
att han genom talet förspillde alla utsikter att få ihop en ny liberal
132
Hugo Hamilton
ministär. För övrigt voro de ytterligt förgrymmade på Trygger, som
ansågs hela tiden vara kungens egentlige rådgivare utan att någonsin framträda.
Den 13 februari tycks De Geer ha anmält sitt misslyckande.
Samma dag hos kronprinsen hade Lindman och Swartz föreslagit
en om möjligt neutral ministär under Hammarskjöld och, om det
ej ginge, en ren högerministär under Trygger. Anteckningarna äro
sedan något oklara. Det förefaller, som om Trygger samma dag
i första kammar-högerns tolvmannaråd tillkännagivit, att efter
De Geers misslyckande Hammarskjöld anmodats men sagt nej,
varpå kungen vänt sig till Trygger, vilket dock tills vidare skulle
hållas mycket hemligt. På kvällen samma dag meddelade Trygger
däremot, att på Tryggers begäran Hammarskjöld lovat att ånyo
taga saken i övervägande. Ändringen från förmiddagen till kvällsmötet lär enligt Hamilton ha berott på att Lindman meddelat Trygger, att särskilt bönderna i andra kammaren ansett det ytterst
olyckligt, om en högerministär skulle komma till stånd. Även Tryggers trognaste (i första kammaren) hade gripits av »konsternation».
Den Hammarskjöldska ministären utnämndes den 17 februari.
Hamiltons anteckningar synas ge en trogen bild först och främst
av hans eget förfarande, men också i stort sett av hela krisens utveckling och avveckling. Själv har Hamilton sökt åstadkomma en
konciliant formulering av kungens tal och yrkat, att talet i alla händelser skulle visas för Staaff. Därjämte ville han förebygga, att
Lindman skulle bilda ministär. Han arbetade därför ivrigt för en
moderat-liberal ministär under De Geer-Hellner. Hur långt Trygger
kommit i sina förberedelser att bli statsminister, är icke klarlagt.
En fråga av betydelse är den om drottning Viktorias medverkan
under krisen. Enligt Hamiltons anteckningar för den 14 januari
1914 (i detta fall vilande på uppgifter från Lindman och Swartz)
var drottningen närvarande vid en överläggning den 13 januari
mellan kungen, Trygger, Lindman och Swartz angående innehållet
av det blivande trontalet, men det omtalas icke, att hon framställt
något annat förslag än att kungen skulle lämna sitt svar till Staaff
skriftligen, vilket också skedde.
Enligt dagboken för den 5 februari hade De Geer, som då tydligen
blivit djupt bekymrad över den situation, vari han själv kunde råka
genom det tillämnade borggårdstalet, förklarat för Hamilton, att
vad De Geer sade ej tycktes hava den ringaste inverkan på kungen.
De Geer »tror bestämt, att det är drottningen som här ligger bakom
och avhåller kungen från varje eftergift, drottningen och – Tryg- 133
~· \.
s. Linner
ger». Samma dag antecknar Hamilton, att (dåvarande förste hovmarskalken) Fredrik Peyron »bestrider att det skulle vara drottningen, som utövar ett ogynnsamt inflytande på [kungen] och pekar
på Trygger». Hamilton tillägger: »jag hoppas det är sant, men
Fredrik är ju hovman, så man får nog ta hans uppgifter om de
kungliga med en viss försiktighet».
Jämför man Hamiltons dagbok med Brusewitz’ uppsatser (a. a.,
sid. 59-79) konstaterar man, att enligt Hamilton vägen till krisen
är mindre sammanhängande, mer ryckig och planlös än den målmedvetna handlingens linje Brusewitz tecknat. Beträffande drottningens roll ifråga om borggårdstalets avfattning uttalar Brusewitz
(a. a., s. 67), att kungen hade ett fast stöd i drottningens viljestarka
personlighet. Denna uppfattning synes vinna ett visst stöd av Hamiltons anteckningar. ·
Med den staaffska ministärens avgång slutar vad man kan kalla
den första perioden av de nu tryckta dagböckerna.
Andrakammarvalen utföllo så, att kammaren erhöll 86 försvarsvänner, 71 liberala och 73 socialdemokrater. Hamilton antecknar,
att Branting yrkar, att Staaff genast skall återinsättas i sin värdighet, men att den liberala pressen talar om att Hammarskjöld skall
sitta över höstvalen, men därefter avlösas av en högerministär.
Den s. k. B-riksdagen började den 18 maj.
I det särskilda utskottet för försvarsfrågornas behandling, som
valdes den 23 maj, utsågs Staaff till ordförande och Trygger till
vice ordförande. Hamilton blev ledamot. Hamilton anmärker kraftigt på den långsamma arbetstakten i utskottet. Först den 9 juni
hålles ett arbetsplenum och sedan återkomma sådana anteckningar
som: »i utskottet pratas oändligt», »alltjämt samma hopplösa pratande», »samma elände», »Utskottsarbetet släpar sig fram på samma
sätb etc. Det är påfallande, att under de spännande veckorna närmast efter Sarajevomordet arbetstakten ej tycks ha ökats. Den 9
juli omnämner emellertid Hamilton en framställning till honom
från Kvarnzelius, som möjligen var avsedd som en liberal trevare
om en kompromiss: i fråga om den delade linjen »äro vi bundna»,
sade Kvarnzelius, men eljest voro de villiga att ge allt möjligt.
Även till andra högermän framfördes liknande förslag. Den 15 juli
kom Staafl” med ett anbud till Hamilton, vilket utgick från den
»delade linjens ofrånkomlighet» möjligen med tillägg av några dagar, och vissa eftergifter med avseende å flottan. Den 22 juli kom
genom Kvarnzelius ett nytt något längre gående anbud. Den 25 juli,
dagen för presidenten Poincares besök i Stockholm, antecknar Ha- 134
Hugo Hamilton
milton: »den utrikespolitiska stämningen är i dag ytterligt nervös:
jag hoppas den gör även liberalerna nervösa».
Den 27 juli (dagen före Österrike-Ungerns krigsförklaring mot
Serbien) höll Staaff i utskottet ett tal, däri han med hänsyn till
världshändelserna betonade behovet av att enas och av att avlägsna
anledningen till svåra inre strider samt »visa att vi alla äro svenskar
och älska vårt fosterland». Han önskade, att de olika ståndpunkterna skulle närmas till varandra, »Vilket naturligtvis förutsätter
eftergifter på alla håll», och föreslog tillsättandet av en delegation
inom utskottet.
Delegationen, i vilken bl. a. Hamilton ingick, började med övningstiden, varvid Staaff utvecklade, att liberalerna icke kunde gå
ifrån sitt förslag, emedan de vore bundna av vallöften, samt att
högern måste gå med dem, emedan landet skulle bliva ytterligt
upprört, om andra kammaren blivit upplöst utan resultat. Inom
delegationen fortsatte därefter mycket sega diskussioner, under vilka
liberalerna ökade den föreslagna övningstiden med bibehållen delad
linje till dess Staaff den 8 augusti i brev till Hammarskjöld accepterade den sammanhängande linjen. En fullständig överenskommelse, träffad mellan Hammarskjöld och Staaff, i all huvudsak enligt propositionerna, vanns först den 24 augusti. Anledningen till
dröjsmålet var enligt Hamilton att Staaff hade svårigheter att inom
sitt parti samla erforderligt antal för majoritet för den sammanhängande linjen. Riksdagens beslut fattades den 12 september.
Den Hammarskjöldska ministären hade därmed fyllt sin uppgift och ingav den 25 september sin avskedsansökan, men stannade
på konungens anmodan kvar. Såsom eventuell efterträdare till Hammarskjöld tänker sig Hamilton Knut Wallenberg eller någon annan,
»bara det icke blir Trygger». Samtidigt antecknar Hamilton, att
Staaff hållit ett stort valtal, däri han förordade en socialdemokratisk regering, när världskrisen är över.
Höstvalens resultat blev 86 höger, 57 liberaler, 87 socialdemokrater. Enligt Palmstiemas offentliggjorda dagboksanteckningar (Orostid I, s. 65 f.) debatterades inom partiet frågan om regeringsansvaret. Så länge krisen varade borde ingen förändring ske. Serlan
skulle en vänstermajoritet bilda en fast plattform för regeringspolitiken, helst med blandad regering.
De här angivna planerna på vänstersidan visa, hur lite man där
räknade med en verkligt långvarig kris. I stället fick landet under
flera år föra en vansklig neutralitetspolitik, som i huvudsak utgör
ämne för återstoden av de nu tryckta dagböckerna.
lO- 553443 Svensk Tidskrift 1955 135
——–
– \.1 ~-
s. Linner
Hamilton utnämndes den 11 augusti 1914 till ordförande i deiJ
då tillsatta livsmedelskommissionen, vars övriga ledamöter vore
generaldirektörerna Fryxell och Elmquist samt överdirektör Flach.
Från sin utsiktspunkt i kommissionen hade Hamilton mänga till·
fällen till iakttagelser och medverkan i den svenska livsmedels- och
handelspolitiken. Vissa av dess svårigheter bottnade i omöjligheten
att bedöma krigets varaktighet och utsikterna för den neutrala handeln att fortgå utan störningar. Den som i båda dessa avseenden var
mest pessimistisk var nog Hammarskjöld.
Redan den 24 augusti visade sig en principiell skiljaktighet inom
kommissionen. Kort efter krigsutbrottet hade exportförbud utfärdats på animaliska produkter. Det visade sig snart, att produktionen avsevärt översteg den inhemska konsumtionen. Då därtill
kom att foderskörden var mycket svag, uppstod fråga om upphä-
vande av exportförbudet. Hamilton antecknar, att alla i kommissionen voro ense därom utom Elmquist, som »tyckes tro, att lantbrukarna utan svårighet kunna producera och uppföda kreatur utan
att få sälja dem». Exportförbudet hävdes den 4 september. Hösten
1914 konstaterar Hamilton också vissa faktorer, som försvära försörjningen. Stort behov av fodermedel och vete förelåg, men de
enskilda köpmännen ville ej importera. Deras avund och brist på
allmänanda är bedrövlig. Importörer av spannmål, som sluppit
igenom såsom avsedd för Sveriges behov, omlasta densamma till
Danmark, varifrän den går direkt till Tyskland. Lastningar av
svenska fartyg rapporteras till utländsk makt. »Värt land kommer
tydligen med varje dag i en allt obehagligare position genom det
hänsynslösa förnödenhetskrig, som England för.»
Under våren 1915 talar Hamilton om spannmålsprisernas ständiga stegring och om exorbitanta frakter, som snart omöjliggöra
all import. Redan den 18 januari diskuterades i kommissionen
maximipris. Härda förhandlingar fördes, delvis av Hammarskjöld
själv, med kvarnarna, men Hamilton klagar över bristande samverkan från regeringen med kommissionen och över jordbruksministerns ängslan och svaghet samt över att Hammarskjöld »lägger sig i», ej alltid lyckligt. Engelsmännen hota att stoppa importen
av chilesalpeter och tyskarna av kali.
Under sommaren växte svårigheterna. I juli skriver Hamilton,
att Hammarskjöld »tycktes se ganska mörkt på framtiden och
tycktes vara villig att vara med om snart sagt vilka åtgärder som
helst för att under den kommande vintern försäkra oss tillgång på
spannmål och foderämnen». Några dagar senare väckte jordbruks- 136
”•
’ :
Hugo Hamilton
ministern fråga om att lägga beslag på hela brödsädesskörden och
distribuera den. Angående handelsförhandlingarna med engelsmännen sommaren 1915 fick Hamilton genom Troile uppgift att engelsmännen ville ransonera den svenska importen per månad, vilket
skulle försvåra ordnandet av importen. Samtidigt ingick underrättelse att en hel av livsmedelskommissionen inköpt vetelast tagits i
beslag, och att order givits om dess lossande. Senare upptäckes, att
en hos kommissionen anställd affärsman bakom kommissionens
rygg träffat uppgörelse med engelska legationen om import av fodermedel till firmor, som legationen godkänt. Angående underhandlingarnas misslyckande till följd av engelsmännens oväntade skärpning av sin ståndpunkt innehålla dagböckerna inga upplysningar.1
Beträffande den inrepolitiska situationen anmärker Hamilton,
att 1915 års riksdag varit märklig genom att partimotsatserna i
ringa grad kommit till uttryck, vilket uteslutande berott på att
alla partier i viss mån ansett sig pliktiga att stödja eller åtminstone
icke anfalla regeringen, vilket åstadkommit ett slags borgfred mellan partierna.
Hamilton behandlar icke den vnder 1915 livligt diskuterade aktivismen och ej heller den resa, som flera vänsterpolitiker under sommaren företoga till England och Frankrike. över huvud taget äro
anteckningarna från eftersommaren 1915 sporadiska och knappa,
uppenbarligen beroende på hans hustrus sjukdom och död.
Vid 1916 års riksdag utnämndes Hamilton till talman i första
kammaren. Den isolerade ställning som talmanskapet medför bidrar till att dagboken »snart alldeles somnar av».
Intrycket av remissdebatten var matt, oppositionen var »Uppenbarligen konstgjord». »Det låg ej på något håll någon verklig övertygelse bakom densamma.»
Senare skriver han, att socialisterna påstå, att det råder den förskräckligaste nöd i landet, men arbetarna bry sig ej om att köpa
det billiga, men mycket smakliga och bra bröd, som livsmedelskommissionen ombesörjt. Sammalet rågbröd vilja de inte äta. Konsumtionen av det dyraste vetemjölet tilltar, under det jordbrukarna
ej bli av med sin råg, som de i stället ge åt kreaturen.
De förestående landstingsmannavalen ha, klagar Hamilton, en
högst bedrövlig inverkan på partipolitiken. I själva verket torde väl
enligt Hamiltons mening det svenska folket stå ganska enigt om
utrikespolitiken, aktivisterna äro ett försvinnande fåtal, men i val- 1 Närmare därom se Sv. Tidskrift 1952, sid. 441 ff.
137
s. Linner
agitationen konstruerar man upp, att regeringen icke är fullt atlita på, högern är kriget, men vänstern freden.
Man märker också, hur de växande svårigheterna medföra väx·
ande irritation mellan de olika organen för handelspolitiken. Hamil·
ton har av fullaste övertygelse instämt i och uppmuntrat regeringem
avvisande av varje försök från engelsk sida att ställa den svenskll
importen och exporten under engelsk kontroll, men så kommer han
underfund med att i en överenskommelse om import av kol från
Tyskland, i sista hand sluten genom Wallenberg, intagits en bestäm·
melse, som skulle tillförsäkra åt en tysk bulvan att bestämma över
viss fläskexport, som skulle gå till Tyskland som motprestation
för kolet. Han anmärker därför på bristen på planmässighet i licenspolitiken och bristen på samverkan mellan regeringen och kommissionerna och dessa inbördes och är tydligen missnöjd med att
Hammarskjöld ej tillräckligt kontrollerat avtalets innebörd.
Motsättningarna mellan ministär och opposition växte vid 1916
års riksdag. Hamilton har anteckningar framför allt om krigshandelslagen och om anslag till viss krigsmateriel. Vad den förra beträffar må erinras, att den utgjorde ett försök från regeringen att
genom svensk lagstiftning å ena sidan vinna förtroende hos de
engelska blockadmyndigheterna och å andra sidan komma åt engelskt handelsspionage och illojala svenska affärsmän. Hamilton synes luta åt den uppfattningen att Hammarskjöld gjorde för stora
eftergifter för vänstern. Detta torde dock knappast vara riktigt.
Vad vänstern vann var en uppgörelse att riksdagen ej skulle formligen avslutas, utan de särskilda deputerade för utrikesfrågor fortsätta sin verksamhet, och en uppgörelse därom hade säkerligen i
alla händelser varit lämplig och nödvändig.
Vad åter försvarsanslagen angår är det otvivelaktigt, att Hammarskjöld måste finna sig i betydande eftergifter. Propositionerna
föranleddes av de stora brister i avseende på viss materiel, som
konstaterats, särskilt genom erfarenheterna under världskriget, och
som Hammarskjöld ansåg det vara sin plikt att söka bota. Den
slutliga uppgörelsen träffades mellan Hammarskjöld och liberalerna, men Swartz hade kraftigt medverkat. Hammarskjöld var
enligt Hamilton mycket nedslagen och frestad att avgå. Samma
benägenhet märker han hos flera andra av ministärens medlemmar,
och över huvud hade nog en initierad iakttagare kunnat konstatera,
att under de ständigt växande svårigheterna att hålla en självständig kurs mellan de båda allt hänsynslösare maktgrupperna och de
tilltagande inrepolitiska motsättningarna statsråden började bli
138
Hugo Hamilton
ganska slitna. Hamilton har – säkerligen med rätta – antecknat
en reflexion att Hammarskjöld något överskattat sin egen position
och att hans prestige väsentligt minskats under riksdagen.
Här kommer också in ett moment, som Hamilton ej berör, nämligen att Branting allt mer utvecklats till ententeaktivist och därför
blivit allt mer obenägen att godtaga Hammarskjölds motstånd mot
den engelska blockadpolitiken och vissa specialuppgörelser med
tyskarna. Hans kritik mot regeringens åtgärder blev skarpare. En
nyhet, åtminstone för rec., är Hamiltons uppgift att inom riksdagen
cirkulerade ett rykte att vänstern beslutat störta ministären, och
ersätta den med en koalitionsministär under Hellner. Denne hade
emellertid för Hamilton bestämt förnekat båda ryktena.
Från sommaren 1916 antecknar Hamilton åtskilliga exempel på
svårigheter från engelsmännen. »Bland annat de hittat på är, att
om en redare vill ha bunkerkol i England, så skall han förbinda
sig att ej med något sitt fartyg anlöpa tysk hamn.» Då svenska
regeringen ej velat gå in på detta, vägrade de bunkerkol till fartyg,
som befraktats av svenska staten. Några veckor senare skriver han,
att våra beslagtagna båtar med last ha frigivits; engelsmännen äro
»lika oberäkneliga som väderleken». Från Swartz får han den hypotesen att de engelska bunkerkolsåtgärderna samt ryska kapningar
syftade till att reta Sverige till krig, för att sedan etablera en förbindelse England-Ryssland över Skandinavien. Hamilton är skeptisk. Faktiskt voro rykten i svang av ungefär samma innehåll som
det Swartzska antagandet, och dessa föranledde den svenska regeringen till att vidtaga vissa skyddsåtgärder. Sannolikheten var
dock mycket svag. Däremot omnämner Hamilton icke den svenska
mineringen i Kogrundsrännan, som syftade till att förhindra de
besvärande ryska (engelslw) och tyska kapningarna i Östersjön.
Åtgärden utlöste våldsamma angrepp från Branting på regeringen.
Från eftersommaren 1916 innehåller dagboken klagomål, delvis
rätt bittra, över »otrevlig stämning», »ohövligheter» ledamöterna
emellan i livsmedelskommissionen. »Elmquist och Svensson [C. E.]
bedriva en verklig fetischdyrkan med ordet ’maximipris’, att få
fram ett sådant anse de alltid vara en vinst.» En prisstegring, även
om produktionskostnaderna stigit väsentligt, är för dem något nästan oövervinnerligt. Å andra sidan gå Flach och Serlerholm i den
motsatta riktningen. Vissa medlemmar av ministären hyste räddhåga för prisstegringar, särskilt sedan socialdemokratiska och andra
tidningar varit ovettiga på grund av höjning av smörpriset En
obetydlig export av havrefodermjöl o. d. till Tyskland hade till- 139
S. Linner
styrkts av livsmedelskommissionen för att vinna import av kali,
men framkallat förfrågningar från engelsmännen, varefter för första
gången en svensk spannmålsbåt kvarhölls av blockadmyndighe·
terna.
Då Hamilton den 2 oktober för att få upplysning om tvisten med
engelsmännen vände sig till medlemmar av ministären, råkade han
in i en akut schism angående upptagandet av förhandlingar med
engelsmännen. Av Hammarskjöld fick han inga upplysningar, ty
»jag är tjänstledig». Hos Wallenberg däremot var det »som att
draga upp en dammlucka». Wallenberg omtalade att han länge
påyrkat förhandlingar samt att Hammarskjöld motsatt sig detta,
men blivit ensam om sin åsikt. Hammarskjöld hade då först velat
avgå, men sedan nöjt sig med att taga tjänstledighet, medan underhandlarna utsäges. De måste, ansåg Wallenberg, »vara folk, som
förstå engelsmännen och kunna utgå från deras utgångspunkter».
Dessutom beskrev Wallenberg svårigheterna att samarbeta med
Hammarskjöld, som avgjorde saker, som tillhörde utrikesministern.
Om schismens fortsatta förlopp innehåller dagboken blott den upplysningen att »Hammarskjöld återvunnit sin position och utövar
full kontroll över de engelska underhandlingarna». Hur detta gick
till2 — att W allenberg till engelske ministern gjorde ett slags förhandsmeddelande om den svenska ståndpunkten, vilket han sedermera fann sig nödsakad att ge en annan innebörd – samt att
Hammarskjöld därefter helt bestämde innehållet i instruktionerna
för underhandlarna, därom innehåller dagboken ingenting. Själva
förhandlingarna har Hamilton ej kunnat följa, men kunde konstatera meningsmotsättningar mellan stats- och utrikesministern. »Ställningen inom regeringen måtte vara föga trevlig f. n.» Av underhandlarnas telegram syntes framgå, »att även de äro oense i varenda
fråga, som kommer upp». Swartz och Troile fällde skarpa uttryck
om Wallenberg. Men över huvud visste Hamilton vid denna tidpunkt ej så mycket, fast »man blir så förbannat nyfiken». Hamilton
beklagar emellertid, om regeringen skulle slå in på en ny handelspolitik.
Hamilton var tydligen under hösten ganska utledsen på livsmedelspolitiken och striderna inom kommissionen, men säger likväl: »man blir arg för ögonblicket, men efter några dagar tänker
man ej vidare på det». Han har t. o. m. förmåga att ge sina kolleger
»en liten moralpredikan, som de togo mycket väl». Han är mycket
2
Närmare därom Sv. Tidskrift 1952, sid. 504 f.
140
Hugo Hamilton
ofta förtretad på jordbruksministern för hans vankelmod och räddhåga inför angrepp i pressen, men är generös nog att skriva: »emellertid har regeringen för närvarande det onekligen svårt nog. Det
är dock hårt, när man dock lyckats ställa det så, att dyrtiden är
mindre tryckande här än annorstädes, så skall man dagligen och
från de mest motsatta håll få höra, att man alldeles misslyckats
bara därför att man icke kunnat göra det omöjliga eller tillgodose
alla enskilda intressen.»
De nu offentliggjorda anteckningarna innehålla till sist – utom
några bleka förhoppningar på centralmakternas fredsanbud och
president Wilsons note – en notis om den socialdemokratiska dyrtidskongressen i december. Hamilton ville ej gå dit, ty han skulle
näppeligen kunna tiga, men det vore näppeligen gagneligt, om han
uppträdde. »Det lilla jag kunnat uträtta för att sammanhålla det
hela- och det har nog ej varit så värst mycket -har skett icke
minst därigenom att jag så omsorgsfullt undvikit att framhålla mig
själv eller mina åsikter.»
Det är riktigt och karakteristiskt. Och när man slutar dagböckerna, minns man icke blott hans skarpa iakttagelseförmåga och
levande stil utan också hans uppriktighet, hans friska mod inför
egna svårigheter och hans generositet mot andra. Dessa egenskaper
framträda starkast, då han själv står i eller nära stridslinjen, men
även under den enformiga rollen som talman och det tålamodsprövande slitet i livsmedelskommissionen kommer allt ibland konstnärstemperamentet anteckningarna att glimma.
141
. 7-, . —–.y.~—· …_. ::..-·li;..·
{