Den egyptiska revolutionen
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN EGYPTISKA
REVOLUTIONEN
Av fil. d:r YNGVE LORENTS
Ju LÄNGRE tiden gått från den 23 juli 1952, då den nuvarande
militärregimen tog sin början i Egypten, dess oftare har den då
genomförda omvälvningen kommit att förlänas rang och värdighet av revolution, medan åtminstone Naguib personligen till en
början mestadels nöjde sig med den blekare benämningen renässans, en nationell pånyttfödelse i olika avseenden, moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Förmodligen har det förra ordet ur propagandistisk synpunkt en större slagkraft, då det ger intrycket av
större aggressivitet, av en hänsynslösare vilja att hastigt åstadkomma en djupgående förändring. Kanske sammanhänger benä-
genheten för en sådan begreppsförskjutning med att vad som hittills åstadkommits inte ter sig så genomgripande som man i början
hade tänkt att det skulle göra. I synnerhet efter de senaste veckornas demonstration av hur skiljaktiga meningarna är om hur
man bör gå till väga, hoppas man kanske nu kunna ge den
allmänhet som börjat bli undrande en starkare injektion av tillförsikt beträffande den nya regimens förmåga att gå till grunden
med sin uppgift. A andra sidan skulle det emellertid knappast vara
orimligt, om termen genom nötning förlorat något av sin stimulerande kraft. I 30 år har det talats om den egyptiska revolutionen,
vars upptakt man förlagt till 1919, då det nationalistiska wafdpartiet tog upp sin dubbla kamp dels för Egyptens befrielse från
det brittiska förmynderskapet, dels för dess förvandling från ett
autokratiskt styrt rike till en parlamentarisk demokrati. 1919 års
revolution blev en stöt som inte ledde till något omedelbart resultat. Först i det långa loppet kom den på grund av en mängd olika
omständigheter att leda till en genomgripande förändring av
Egyptensinternationella status och dess inre konstitutionella förhållanden.
Har Egypten således ända sedan första världskrigets slut befunnit sig i ett revolutionärt tillstånd, så har revolutionen dock
217
Y ngve Lorents
inte varit sammanhängande och entydigt inriktad på ett och
samma mål. Endast i fråga om engelsmännens fördrivande är intresset detsamma nu som 1919. Inrikespolitiskt har revolutionen
däremot företett skiftande aspekter. Wafdpartiet t. ex., som 1919
tog ledningen, blev 1952 ett av offren. Trots sitt upprepade gånger
demonstrerade starka grepp om de bredare folklagren har det endast under kortare perioder skött regeringen. Det blev konsekvent
motarbetat av kungamakten, som i dess krav på en brådstörtad
demokratisering såg en dödlig fara för det autokratiska styrelseskick som är den orientaliske härskarens livsluft. En rad partier,
som under olika mer eller mindre missvisande namn (liberaler,
konstitutionella, unionister) trädde fram eller såsom saadisterna
bröt sig ut ur wafd, ställde sig villigt till den kungliga diktaturens förfogande i skiftande försök att bromsa en utveckling för
vilken landet enligt deras mening ännu inte var moget. Den inrikespolitiska kampen blev på så sätt en rad av smårevolutioner,
som i lindrigaste fall kännetecknades av att en nytillträdande regering arresterade eller internerade sina företrädare. Men ständigt skedde ingrepp av oansvariga eller lejda element som arbetade med hårdare våldsmedel, från politiska mord till allmänna
upplopp med mer eller mindre omfattande skadegörelse som följd.
Den som känner orienten vet hur lättantändlig hopen är, hur den
på ett ögonblick kan slå om från godmodighet till hysteri, i synnerhet om religiösa lidelser engageras, och hur den då hämningslöst hänger sig åt vilka våldsorgier som helst. Mordvapnet har
tämligen urskillningslöst riktats åt skilda håll och träffat både
egyptier och britter. Den nyligen avlidne sir Thomas Russeli
pasha, som var i egyptisk tjänst i 44 år (1902-1946), under de tre
senare decennierna som polischef i Kairo, anger i sina memoarer
antalet politiska mord under perioden 1910-1946 till 4 på högtstå-
ende egyptier samt 15 på civila och militära brittiska tjänstemän,
medan 17 andra egyptier och 25 andra britter blev föremål för
mordförsök.
I Västeuropa har det legat nära till hands att skjuta i förgrunden den egyptiska nationalismens kamp för landets befrielse från
det brittiska inflytandet och förbise den samtidigt förda kampen
på det inrikespolitiska planet, en intensiv kraftmätning mellan
olika instanser, mellan olika politiska fraktioner inbördes, mellan
kungamakten stödd av vissa partier och religiösa grupper å ena
sidan samt andra sammanslutningar å den andra. Den nationella
218
——– —–~
F
Den egyptiska revolutionen
kampen mot främlingsväldet har varit invävd i denna inre kamp
om makten. Det är nödvändigt att ta hänsyn till dessa dubbla fronter, om man skall kunna förstå det ofta motsägelsefulla spel som
pågått i Kairo under de senaste 30 åren. Från att under den första
tiden efter den 1882 genomförda brittiska ockupationen ha varit
helt dominerande både i yttre och inre avseende har det brittiska
inflytandet varit statt på successiv avskrivning ända från den tid,
då Egypten 1922 proklamerades som ett självständigt konungarike. Samtidigt har Egypten undan för undan förvärvat en självbestämningsrätt och handlingsfrihet som efter det andra världskriget blivit praktiskt taget obegränsad. I det inre har förvaltningen helt och hållet lagts i egyptiska händer, utåt tillvaratas
landets intressen av en egen diplomatisk kår. Landet är medlem av
FN på samma villkor som vilken annan självständig stat som helst.
Regeringen är helt och hållet egyptisk. Den enda inskränkningen
i oberoendet som ännu kvarstår är den att Storbritannien alltjämt
har, och fördragsenligt har rätt att ha, en militärbas i Nildeltat
vid Suezkanalen.
Med denna successiva reducering av den brittiska maktställningen i Egypten har följt att man kan spåra en bestämd förändring i de båda fronternas inbördes rangordning. 1919 var det
intresset för Egyptens nationella frigörelse som gav stöten till
handling, medan det inrikespolitiska reformverket blev en första
rangens angelägenhet först i samband med att den konstitutionella striden mellan kungamakt och folkmakt hårdnade. 1952 var
det tvärtom. Naguibs revolt sprang fram ur ett missnöje med
Egyptens inre förhållanden och satte kravet på en inre sanering
främst. Med den prestigeökning som en framgång för dessa strä-
vanden antogs kunna ge Egypten beräknade han och hans män att
vad som ännu fattades i den fullständiga självständigheten sedan
skulle tillfalla dem som en mogen frukt. Varken i ena eller andra
fallet kunde de båda intressena i praktiken hållas i sär. De har
ständigt korsat varandra, i de flesta fall verkat hämmande på varandras möjligheter att komma till sin rätt.
Det dröjde jämförelsevis länge, innan den brittiska ockupationen ledde fram till ett verkligt konfliktstadium. Vid dess början
befann sig landet både administrativt och ekonomiskt i kaos på
grund av khedivernas vanstyre och slöseri. Det blev en svår och
tålamodsprövande uppgift att få samhällslivets olika organ att
fungera något så när hjälpligt. Det fattades pengar för en genom- 219
. l
Yngve Lorents
gripande organisation och av de medel som ställdes till förfogande
försvann åtskilligt i privata fickor i enlighet med traditionell
orientalisk uppfattning om korruptionens nytta och berättigande.
Försörjningsproblemet komplicerades genom att befolkningen
hastigt ökades, vilket gjorde att livsmedelsproduktionens tillväxt,
som man åstadkom t. ex. genom förbättrade metoder inom jordbruket, i stor utsträckning åt upp sig själv. 1897 hade Egypten
omkring 9 millioner invånare, 10 år senare 11 millioner, 1940 18
och för närvarande nära 22 millioner. Naturligtvis uppstod redan
tidigt friktioner. Visst fick Egypten oupphörligt en påminnelse om
att dess egen vilja var underställd en annans, och visst började
ganska snart nationalistiska krav resas på britternas avlägsnande
från Egyptens territorium. Men en organiserad och slagkraftig
opposition framträdde först vid första världskrigets slut och fick
sitt centrum i det 1919 grundade wafdpartiet.
I den mån detta parti representerade nationella frihetsideer, så
kunde tidpunkten för dess framträdande sägas ha varit gynnsam.
Världen stod nu under det färska intrycket av amerikanske presidenten Wilsons och de ryska bolsjevikernas populära slagord om
folkens självbestämningsrätt och »inga annexioner». De segrande
ententemakterna proklamerade nya principer för en nyordning av
världen. Den 7 november 1918, fyra dagar före stilleståndet, förklarade Frankrike och Storbritannien att deras mål beträffande
den från Turkiet befriade arabvärlden var att upprätta »nationella
regeringar som hämtade sin auktoritet från de infödda befolkningarnas initiativ och fria val». De nya signalerna på det internationella området kom väl inte att ögonblickligen slå igenom i
praktiken. Men de fick en stimulerande verkan på de nationella
frihetskämparna på olika håll. I Egypten krävde Saad Zaghlul
pasha att landet skulle få fullt oberoende. Han tillkännagav att
han skulle ta ledningen av en »wafd», en »delegation», som i
Europa skulle lägga fram Egyptens anspråk för de ledande makterna. Denna wafd blev hastigt en permanent partiorganisation,
som genom insamlingar inom landet fick mycket pengar till sitt
förfogande. Den antibrittiska stämningen, som förut mest varit begränsad till de intellektuella kretsarna, fick inte minst genom
Zaghluls vältaliga och lidelsefulla propaganda en mycket vidsträckt utbredning bland de bredare lagren, med påföljd att så allvarliga oroligheter bröt ut i mars 1919 att engelsmännen måste
rekvirera truppförstärkningar för att få ordningen återställd. Därmed var den första revolutionen igångsatt. Början var gjord till
220
E
Den egyptiska revolutionen
en politisk kamp, som skulle pågå i många år under ständiga växlingar mellan partiella framsteg och bakslag.
Redan den första stöten antydde emellertid en sådan kraft i den
revolutionära agitationen att engelsmännen blev övertygade om
att eftergifter i någon form måste göras. Sedan ett första försök
till en uppgörelse efter riktlinjer som utarbetats av en brittisk
kommission under lord Milners ledning avvisats, beslöt Storbritannien på överkommissarien lord Allenbys förslag att 1922 proklamera Egypten som en oberoende suverän stat. Men det var ett oberoende med inskränkningar. England förbehöll sig alltjämt kontroll på vissa punkter. Egyptens försvar mot anfall utifrån skulle
fortfarande ligga i brittiska händer. Storbritannien skulle ha kontroll över imperiets kommunikationslinjer över egyptiskt område,
och det skulle behålla sina befogenheter i Sudan enligt det augloegyptiska kondominieavtalet 1899. Det brittiska beslutet innebar
en kompromiss som Zaghlul och hans anhängare inte ville godkänna. Men det blev fördenskull inte utan verkan. Åven om inte
heller sultan Fuad ville formellt godkänna anbudet, så handlade
han dock i dess anda, när han kort därpå antog konungatitel och
vidtog åtgärder för att införa en författning. Och på så sätt blev
den brittiska proklamationen dock det första ledet i den egyptiska
självständighetens historia.
Denna Fuads kompromisspolit-ik väckte starkt missnöje inom
wafdpartiet, som inom kort kom i nästan lika stark motsättning
till konungen som till engelsmännen. Medan Fuad nöjde sig med
att gå fram på frigörelsens väg i etapper, vidhöll partiet sitt kompromisslösa krav på Egyptens fulla oberoende, och det slog sig
fram till en maktställning genom sin klart fixerade nationalistiska ståndpunkt. Det förstod bättre än de övriga partierna att
uppbåda massorna till sitt stöd. Nahas pasha, som efterträdde
Zaghlul som ledare vid dennes död 1927, lyckades få det förtroende som Zaghlul vunnit överflyttat på sig. Han förstod att
finna de rätta slagorden för att fånga intresset, och partiet blev
det verkliga folkpartiet som tog hem den ena valsegern efter den
andra, sedan det nya konungariket lagt sig till med parlamentariska sedvänjor. Konung Fuad hade visserligen fått finna sig i
detta, men då han gjorde allt vad han kunde för att det oaktat i
praktiken upprätthålla sin kungliga maktutövning, kom han i
skarp konflikt med wafdpartiet som krävde att han skulle bli en
konstitutionell monark. Fuad sökte så mycket som möjligt hålla
wafdpartiet borta från regeringen, trots att det hade bakom sig
17 – 543445 Svenslc Tidskrift 1954 221
Yngve Lorents
folkmajoriteten. Han föredrog att välja sina ministrar bland politiker som representerade antingen hovet eller andra partier. I
själva verket kom hela hans regeringstid (han dog 1936) att kännetecknas av en intensiv kamp mellan hans autokratiska böjelser och
de växande parlamentariska tendenserna. Ett par försök med
wafdministärer blev mycket kortvariga experiment. Parlamentet
var långa tider ur funktion. De politiska meningsriktningarna, de
som stödde och de som var i opposition mot konungen, bekämpade
varandra med mycken frenesi. Propagandans hätska former arbetade upp en orosstämning, som blev allt farligare allteftersom uppviglingstekniken blev säkrare.
Den stora massan av landsbygdens fellaher, bönder och jordbruksarbetare, var till en början mindre mottaglig för denna agitation, därför att deras intressen främst kretsade kring familjen och
byn och hade svårare att nå så högt som till nationen och staten.
Var det någon som skulle kunna väcka deras lidelser, så var det
Zaghlul, som själv var av fellahfamilj och som under sina turneer
mottogs med en vördnad som vore han en gud. Denna hängivenhet övergick sedan till Nahas. Det var emellertid av naturliga skäl
stadsbefolkningen som bildade det främsta underlaget för den politiska propagandan. stöttrupperna kom från den ungdom som i
växande utsträckning sökte sig till skolor och universitet. Fuaduniversitetet i Kairo blev en livaktig härd för all slags politisk
agitation. Med den mycket begränsade underbyggnad som studenterna i början hade var deras möjligheter till självständigt tänkande mycket små. Halvbildningens vanliga svaghet att tro sig
kunna begripa allt gjorde sig betänkligt gällande. Men härtill kom
en speciell metodisk fara. Har man i moskeerna eller det muhammedanska el-Azhar-universitetets pelargångar sett hur de unga
adepterna, sittande eller liggande, gående eller stående, arbetar
med att lära sig koranen utantill och vet man att sådan rabblande
läxläsning är en vanlig metod inom undervisningen, så kan man
lätt förstå att bildningen inte blir en karaktärsdaning utan stannar
vid en schematiskt tillägnad minneskunskap som ger föga utrymme åt en kritisk prövning av de läror man anammar. På det
politiska området blir dessa läror bara oprövade trossatser som
omfattas med primitiv lidelse och omsättas i fanatisk handling,
antingen man nöjer sig med att skrika ut sina meningar vid gatudemonstrationer eller man går till direkt aktion, slår sönder
fönsterrutor, tänder eld på byggnader eller slår ihjäl dem som tillhör ett annat läger, allt under uppmuntran och eggelse från en
222
EE
– —~– — –~~-~
Den egyptiska revolutionen
press som ogenerat slungar ut sina ofta mycket löst grundade beskyllningar för förräderi, korruption, despotism osv. Tar man hänsyn till dessa förutsättningar, kan det inte förvåna att den politiska kampen i Egypten – antingen den gällt den inre utvecklingen eller britternas fördrivande- fått de tygellösa former som
vi fått bevittna under årens lopp.
Under hela perioden fram till Fuads död inträffade inte någon
substantiell förändring i de auglo-egyptiska relationerna. Men under dess sista månader började en viss oro för framtiden göra sig
gällande. Inom wafdpartiet tog den sig uttryck i en taktisk
förändring i förhållandet till britterna, en mildring i intransigensen. Man började bli benägen för en uppgörelse, även om den blott
skulle bli ett steg på vägen till det slutliga målet. Zaghlul hade
som sagt vägrat att godta den brittiska deklarationen av 1922, men
så småningom fann Nahas att vad som då hade skett dock skulle
kunna tjäna som utgångspunkt för en ny precisering av förhållandet mellan Egypten och Storbritannien. Tanken kom upp att
ge detta förhållande formen av en allians. Från att ha varit föremål endast för några lösa trevare togs denna plan upp till allvarlig diskussion efter det att Nahas pasha efter en ny valseger blivit regeringschef i maj 1936. Kriget mellan Italien och Abessinien,
som brutit ut föregående höst, hade dragit upp möjligheter till en
italiensk väpnad konflikt också med Storbritannien. Ovissheten
om vad detta skulle kunna medföra för konsekvenser för Egypten
gjorde att man där började reflektera över, om det inte skulle vara
klokt att söka komma ut ur dödläget i förhållandet till Storbritannien. Tidpunkten syntes vara så mycket lämpligare för ett sådant
försök som Egypten hade ungefär samma inställning till de krigförande som Storbritannien. Nahas inlät sig också på förhandlingar, som den 26 augusti 1936 ledde till det märkliga resultatet
att ett vänskaps- och alliansfördrag kunde undertecknas. Det viktiga med detta fördrag, som ingicks på 20 år, var att det gav en
fördragsmässig grundval åt de båda ländernas inbördes relationer,
som dittills vilat endast på Storbritanniens ensidiga proklamering
av Egyptens självständighet. Det innebar en viss modifikation av
de förbehåll som Storbritannien hade gjort 1922. Men de försvann
ändå inte helt och hållet. Det var emellertid för England en källa
till tillfredsställelse att de nu accepterades av Egypten. I Kairo
kunde man för sin del åberopa som en vinst att det formligen fastslagits att den brittiska ockupationen hade upphört och att Storbritannien skulle stödja Egyptens ansökan om inträde i NF. Men
223
.,
. ’
Y ngve L orents
detta hindrar inte att Nahas dock gjort en påfallande reträtt. Han
hade erkänt att den egyptiska armen ännu inte var i stånd att med
egna krafter försvara Suezkanalens frihet och trygghet, och han
hade gått med på att brittiska trupper därför skulle få stanna på
egyptiskt territorium i kanalens närhet för att »i samverkan med
de egyptiska trupperna trygga kanalens försvar».
Nahas kom snart i konflikt med kungamakten även under Fuads
son och efterträdare Faruk. Till en början vann den 16-årige monarken stora sympatier genom ett personligt vinnande sätt, genom
sin iver att delta i islams religiösa ceremonier och lyda dess bud,
vilket förskaffade honom epitetet »den fromme konungen». Hans
ställning stärktes genom stödet från de inflytelserika kretsarna i
el-Azhar-universitetets ledning. Hans popularitet hotade att ställa
wafdpartiets i skuggan och kom de övriga partierna att på nytt
samlas kring monarken, som hastigt lade sig till med sin fars autokratiska böjelser. Det dröjde inte heller länge förrän en schism
inträdde mellan konungen och Nahas och ett nytt kungligt regemente vidtog, som denna gång fick ett slags folklig välsignelse genom att wafd vid val i mars 1938 led ett kännbart nederlag.
Andra världskriget fick betydande verkningar på Egyptens både
inre och yttre politik. Inom vidsträckta egyptiska kretsar fanns
det starka sympatier för axelmakterna, som man hoppades skulle
störta britterna från deras maktställning i Främre Orienten. Men
regeringen var försiktig med att ta position, och så länge det tyskitalienska hotet från västöknen varade, så länge fronten flyttades fram och tillbaka och ingen visste om Egypten på allvar skulle
bli krigsskådeplats, var stämningen så labil att den brittiska regeringen hade starka skäl att befara att Egypten skulle svika alliansen. I motsats till konung Faruks och hans ministrars obeslutsamma sneglande mot en axelseger, hade wafdpartiet förfäktat
demokratins sak gent emot diktaturstaterna och pläderat för att
leverera den traktatsenliga hjälpen till England, fast utan att
driva Egypten in i kriget. Ur brittisk synpunkt föreföll wafdpartiet under sådana förhållanden vara en säkrare garanti mot axelvänliga manipulationer, och så fick Kairoborna en dag i februari
1942 bevittna ett uppseendeväckande skådespel. Atföljd av kanoner och tanks begav sig den brittiske ambassadören sir Miles Lampson till Abdinpalatset och förelade konung Faruk att välja mellan
att ta Nahas pasha till regeringschef eller abdikera. Det förra alternativet var utan tvivel det för konungens prestige lindrigare,
men det var i alla fall för honom mycket förödmjukande att be- 224
,.
Den egyptiska revolutionen
höva ta till nåder Nahas som han avskedat fem år tidigare. Men
han hade inte något annat val, om han skulle få behålla sin tron.
Nahas ingrep med energi för att nödtorftigt ge Storbritannien den
handräckning som alliansen stipulerat genom att ställa egyptisk
mark, hamnar och aerodromer till dess förfogande. Och efter några
spännande månader av osäkerhet om hur långt general Rammel,
som gick över gränsen till Egypten i juni månad, skulle bli i stånd
att fortsätta sin frammarsch, kom i oktober britternas seger vid
el-Alamein med den definitiva befrielsen från axelmaktshotet. Därmed fick den inre partifejden ånyo fritt spelrum.
I den kampanj som nu vidtog blandade sig som vanligt inrikespolitiska intressen med angrepp på Storbritannien. Nahas hade
svårt att bemästra de svårigheter som uppstod i samband med kriget, bl. a. i fråga om livsmedelstillförseln. Dyrtiden skapade olust.
Känslorna svallade lätt över hos de undernärda och hungriga. En
av Nahas f. d. medarbetare väckte sensationell uppmärksamhet genom grava beskyllningar mot premiärministerns omgivning för
korruption. På grund av sitt samarbete med britterna fick Nahas
över sig hätska anklagelser för att ha satt Storbritanniens intressen före sitt eget lands. Den storm för vilken Nahas utsattes från
olika håll gav konung Faruk tillfälle att avskeda honom i oktober
1944. De övriga partierna, som hade närmat sig varandra i en »nationell front», slog sig nu till riddare för den nationella saken och
kom i slutet av kriget och några år efteråt att leda fejden mot
Storbritannien, med starkt stöd från Faruk, som inte hade glömt
förödmjukelsen ett par år tidigare.
Olika icke-wafdistiska regeringar avlöste varandra under få-
fänga försök att lösa de uppgifter som stunden krävde. stämningen
i landet var av både ekonomiska och sociala skäl ytterst orolig
och tog sig uttryck i strejker, demonstrationer och attentat. En
kraftig ökning av levnadskostnaderna blev högst kännbar för de
fattigare befolkningsskikten, som redan länge både i städerna och
på landsbygden fört en eländig tillvaro i nöd och smuts och som
inte hade någon förhoppning om hjälp från den starkt korrumperade rikemansklassen, numera utökad med en del nouveaux riches
med en egoistisk vinningslystnad, som inte lämnade rum för något
socialt samvete. En mängd reformkrav framfördes som de växlande regeringarna inte kunde uppfylla eller inte ville, därför att
detta skulle ha gått ut över de inhemska kapitalisterna. Deras enda
svar blev löften som inte ledde till någonting, löften om åtgärder
för att höja fellahernas levnadsstandard och ge dem statsjord på
225
.,.
–
– 1
Yngve Lorents
fördelaktiga villkor, löften om att ingripa mot okunnighet, sjukdom, fattigdom o. d. I denna situation fick wafdpartiet chansen
till en ny come-back. Det fick en förkrossande majoritet vid nya
val, och i januari 1950 kunde Nahas bilda sin 7:e ministär.
Den egyptiska opinionen hade inte kunnat förlika sig med alliansen med Storbritannien. Även om en passus i 1936 års fördrag
uttryckligen inskärpte att de brittiska truppernas närvaro i kanalzonen inte på något sätt skulle betyda en ockupation eller utgöra ett intrång på Egyptens suveräna rättigheter, så såg man
dock i fördraget en fortsättning på det brittiska förmynderskapet,
som man partout ville bli av med. Att detta alltjämt var en realitet hade Faruk fått erfara när han tvingades ta Nahas till nåder
1942. Irritationen hade tilltagit, när kriget vållade ett långt uppskov med de brittiska truppernas tillbakadragande till kanalzonen,
och efter kriget hade det blivit ett allmänt önskemål inte bara
att få iväg de brittiska soldaterna dit utan också att få hela fördraget reviderat eller upphävt. Det var nära att så skett 1946, då
ett nytt fördrag, som bl. a. föreskrev brittisk evakuering av egyptiskt område före utgången av 1949, var i princip klart. Men det
hakade i sista stund upp sig på meningsskiljaktigheter beträffande
Sudan.
Även Nahas hade på ett tidigt stadium gjort gällande att det
fördrag som han undertecknat med Storbritannien endast var ett
provisorium, ett steg mot den slutliga separationen. Redan i början
av kriget hade han klargjort detta för den brittiske ambassadören
i Kairo och begärt, att Storbritannien redan då skulle avge en förklaring om att de brittiska styrkorna, så fort det blivit fred igen,
skulle i sin helhet utrymma egyptiskt territorium och ersättas med
egyptiska stridskrafter. Det betydde således endast ett fullföljande
av denna linje, när han återkommen till makten valde den drastiska utvägen att helt enkelt förklara alliansfördraget upphävt genom ett dekret som han lät parlamentet godkänna. Åtgärden stötte
på ett mycket bestämt motstånd från brittiskt håll. Det fanns i
fördraget bestämmelser om förfaringssättet i fall avtalet skulle
upphöra att gälla. Under hänvisning till dem kunde Storbritannien inte erkänna den ena partens rätt att ensidigt uppsäga ett
avtal som var ömsesidigt.
Denna engelsmännens vägran att böja sig för uppsägningen
satte på nytt i gång gatans parlament, som firade sina hittills
värsta orgier den 26 januari 1952, då hopen – av allt att döma
efter en väl organiserad plan och en i detalj fixerad tidtabell –
226
; .
Den egyptiska revolutionen
drog genom Kairos gator, satte eld på byggnader, brände ihjäl ett
antal europeer och plundrade var den kom åt. Dessa blodiga excesser fick allvarliga konsekvenser för hela den kungliga regimen.
Konung Faruk ingrep visserligen själv och lät genom armen återställa ordningen, vilket polisen inte förmått. Han begagnade också
tillfället att än en gång göra sig av med Nahas. Men hela regimen hade råkat i misskredit. De ständiga partifejderna och det
starkt emotionella propagandakriget mot England hade satt regeringsmaskineriet ur stånd att åstadkomma en välbehövlig inre reorganisation. Nya regeringar kunde inte stilla oron, och så kom i
juli 1952 general Naguibs revolution i ett gynnsamt ögonblick. Den
genomfördes praktiskt taget utan blodsutgjutelse och fick omedelbart anslutning från de mest skilda håll. Den sköt undan de gamla
partierna, den gav konung Faruk respass. Att den utgick från
officerskretsar som inte haft något ansvar för det som varit gjorde
att mängden kom att se den som ett verktyg för Allahs vilja och
som ett uttryck för hans önskan att komma till det egyptiska folkets räddning. Den nya regimens främsta slagord: kamp mot korruptionen, gav en fingervisning om att Naguib och hans män ville
och vågade bryta mot gamla metoder och gamla makthavare. Om
de också har den förmåga som de tilltror sig, är det ännu för tidigt
att avgöra.
Var den inrepolitiska saneringen de nya männens språngbräda,
så glömde de fördenskull inte den nationella kampen mot Storbritannien. Denna fråga har på senare tid kommit i ett annat läge
än tidigare. Den gäller inte längre Egypten och Storbritannien ensamma. Det är visserligen alltjämt ett brittiskt intresse att ha tillgång till kanalbasen. Men detta intresse är nu utsträckt också till
Storbritanniens allierade, till de västmakter som genom den ideologiska och praktiska motsättningen mot Sovjetunionen och dess
drabantstater fått den gemensamma uppgiften att försvara västerlandets frihet mot den kommunistiska österns expansiva imperialism. I ett eventuellt krig mellan öst- och västblocken är Främre
Orienten av utomordentlig betydelse för västerns utsikter att gå
segrande ur striden. Men för ett försvar av detta område finns
ingen bättre stödjepunkt än den brittiska basen vid Suez. Sedan
Atlantpakten utsträckts till Grekland och Turkiet, framlades planer på ett försvarssystem för Främre Orienten, inkluderande Suezbasen som en inte längre enbart brittisk utan en interallierad bas.
När Egypten 1951 inbjöds att gå in i en sådan försvarsorganisation, tackade det nej. Det har inte velat diskutera saken, så länge
227
Y ngve Lorents
britterna finns kvar vid kanalen. Förgäves försökte man ge Egypten en så pass framträdande roll i denna organisation att det skulle
få sin nationella fåfänga tillfredsställd och tillförsäkras jämnställdhet med de andra staterna. På sistone har förhandlingar
förts synbarligen på en annan linje. Av de sparsamma meddelanden som lämnats förefaller det som om engelsmännen gått så långt
i medgivanden att de skulle vara villiga att lämna basen mot egyptiska garantier för att de skulle få komma tillbaka och vara med
om att »reaktivisera» den i händelse av krig. Men optimism och
pessimism om den slutliga utgången har växlat. I Kairo gör man
gällande att de brittiska trupperna nu är överflödiga i kanalbasen,
därför att det nu finns en egyptisk arme som är fullt i stånd att
överta basernas försvar. De barnsligt självsäkra egyptierna, som
är så rädda för att av främlingar betraktas som underlägsna, har
uppenbarligen svårt att tro att deras rent tekniska kompetens för
basens skötsel skulle kunna vara otillräcklig. Den största svå-
righeten för konfliktens avveckling är emellertid den, att de med
sina snävare, lokala vyer inte vill förstå eller till dess rätta värde
uppskatta att britterna måste ställa avgörandet av denna fråga i
ett betydligt vidare, globalt sammanhang.
228
REVOLUTIONEN
Av fil. d:r YNGVE LORENTS
Ju LÄNGRE tiden gått från den 23 juli 1952, då den nuvarande
militärregimen tog sin början i Egypten, dess oftare har den då
genomförda omvälvningen kommit att förlänas rang och värdighet av revolution, medan åtminstone Naguib personligen till en
början mestadels nöjde sig med den blekare benämningen renässans, en nationell pånyttfödelse i olika avseenden, moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Förmodligen har det förra ordet ur propagandistisk synpunkt en större slagkraft, då det ger intrycket av
större aggressivitet, av en hänsynslösare vilja att hastigt åstadkomma en djupgående förändring. Kanske sammanhänger benä-
genheten för en sådan begreppsförskjutning med att vad som hittills åstadkommits inte ter sig så genomgripande som man i början
hade tänkt att det skulle göra. I synnerhet efter de senaste veckornas demonstration av hur skiljaktiga meningarna är om hur
man bör gå till väga, hoppas man kanske nu kunna ge den
allmänhet som börjat bli undrande en starkare injektion av tillförsikt beträffande den nya regimens förmåga att gå till grunden
med sin uppgift. A andra sidan skulle det emellertid knappast vara
orimligt, om termen genom nötning förlorat något av sin stimulerande kraft. I 30 år har det talats om den egyptiska revolutionen,
vars upptakt man förlagt till 1919, då det nationalistiska wafdpartiet tog upp sin dubbla kamp dels för Egyptens befrielse från
det brittiska förmynderskapet, dels för dess förvandling från ett
autokratiskt styrt rike till en parlamentarisk demokrati. 1919 års
revolution blev en stöt som inte ledde till något omedelbart resultat. Först i det långa loppet kom den på grund av en mängd olika
omständigheter att leda till en genomgripande förändring av
Egyptensinternationella status och dess inre konstitutionella förhållanden.
Har Egypten således ända sedan första världskrigets slut befunnit sig i ett revolutionärt tillstånd, så har revolutionen dock
217
Y ngve Lorents
inte varit sammanhängande och entydigt inriktad på ett och
samma mål. Endast i fråga om engelsmännens fördrivande är intresset detsamma nu som 1919. Inrikespolitiskt har revolutionen
däremot företett skiftande aspekter. Wafdpartiet t. ex., som 1919
tog ledningen, blev 1952 ett av offren. Trots sitt upprepade gånger
demonstrerade starka grepp om de bredare folklagren har det endast under kortare perioder skött regeringen. Det blev konsekvent
motarbetat av kungamakten, som i dess krav på en brådstörtad
demokratisering såg en dödlig fara för det autokratiska styrelseskick som är den orientaliske härskarens livsluft. En rad partier,
som under olika mer eller mindre missvisande namn (liberaler,
konstitutionella, unionister) trädde fram eller såsom saadisterna
bröt sig ut ur wafd, ställde sig villigt till den kungliga diktaturens förfogande i skiftande försök att bromsa en utveckling för
vilken landet enligt deras mening ännu inte var moget. Den inrikespolitiska kampen blev på så sätt en rad av smårevolutioner,
som i lindrigaste fall kännetecknades av att en nytillträdande regering arresterade eller internerade sina företrädare. Men ständigt skedde ingrepp av oansvariga eller lejda element som arbetade med hårdare våldsmedel, från politiska mord till allmänna
upplopp med mer eller mindre omfattande skadegörelse som följd.
Den som känner orienten vet hur lättantändlig hopen är, hur den
på ett ögonblick kan slå om från godmodighet till hysteri, i synnerhet om religiösa lidelser engageras, och hur den då hämningslöst hänger sig åt vilka våldsorgier som helst. Mordvapnet har
tämligen urskillningslöst riktats åt skilda håll och träffat både
egyptier och britter. Den nyligen avlidne sir Thomas Russeli
pasha, som var i egyptisk tjänst i 44 år (1902-1946), under de tre
senare decennierna som polischef i Kairo, anger i sina memoarer
antalet politiska mord under perioden 1910-1946 till 4 på högtstå-
ende egyptier samt 15 på civila och militära brittiska tjänstemän,
medan 17 andra egyptier och 25 andra britter blev föremål för
mordförsök.
I Västeuropa har det legat nära till hands att skjuta i förgrunden den egyptiska nationalismens kamp för landets befrielse från
det brittiska inflytandet och förbise den samtidigt förda kampen
på det inrikespolitiska planet, en intensiv kraftmätning mellan
olika instanser, mellan olika politiska fraktioner inbördes, mellan
kungamakten stödd av vissa partier och religiösa grupper å ena
sidan samt andra sammanslutningar å den andra. Den nationella
218
——– —–~
F
Den egyptiska revolutionen
kampen mot främlingsväldet har varit invävd i denna inre kamp
om makten. Det är nödvändigt att ta hänsyn till dessa dubbla fronter, om man skall kunna förstå det ofta motsägelsefulla spel som
pågått i Kairo under de senaste 30 åren. Från att under den första
tiden efter den 1882 genomförda brittiska ockupationen ha varit
helt dominerande både i yttre och inre avseende har det brittiska
inflytandet varit statt på successiv avskrivning ända från den tid,
då Egypten 1922 proklamerades som ett självständigt konungarike. Samtidigt har Egypten undan för undan förvärvat en självbestämningsrätt och handlingsfrihet som efter det andra världskriget blivit praktiskt taget obegränsad. I det inre har förvaltningen helt och hållet lagts i egyptiska händer, utåt tillvaratas
landets intressen av en egen diplomatisk kår. Landet är medlem av
FN på samma villkor som vilken annan självständig stat som helst.
Regeringen är helt och hållet egyptisk. Den enda inskränkningen
i oberoendet som ännu kvarstår är den att Storbritannien alltjämt
har, och fördragsenligt har rätt att ha, en militärbas i Nildeltat
vid Suezkanalen.
Med denna successiva reducering av den brittiska maktställningen i Egypten har följt att man kan spåra en bestämd förändring i de båda fronternas inbördes rangordning. 1919 var det
intresset för Egyptens nationella frigörelse som gav stöten till
handling, medan det inrikespolitiska reformverket blev en första
rangens angelägenhet först i samband med att den konstitutionella striden mellan kungamakt och folkmakt hårdnade. 1952 var
det tvärtom. Naguibs revolt sprang fram ur ett missnöje med
Egyptens inre förhållanden och satte kravet på en inre sanering
främst. Med den prestigeökning som en framgång för dessa strä-
vanden antogs kunna ge Egypten beräknade han och hans män att
vad som ännu fattades i den fullständiga självständigheten sedan
skulle tillfalla dem som en mogen frukt. Varken i ena eller andra
fallet kunde de båda intressena i praktiken hållas i sär. De har
ständigt korsat varandra, i de flesta fall verkat hämmande på varandras möjligheter att komma till sin rätt.
Det dröjde jämförelsevis länge, innan den brittiska ockupationen ledde fram till ett verkligt konfliktstadium. Vid dess början
befann sig landet både administrativt och ekonomiskt i kaos på
grund av khedivernas vanstyre och slöseri. Det blev en svår och
tålamodsprövande uppgift att få samhällslivets olika organ att
fungera något så när hjälpligt. Det fattades pengar för en genom- 219
. l
Yngve Lorents
gripande organisation och av de medel som ställdes till förfogande
försvann åtskilligt i privata fickor i enlighet med traditionell
orientalisk uppfattning om korruptionens nytta och berättigande.
Försörjningsproblemet komplicerades genom att befolkningen
hastigt ökades, vilket gjorde att livsmedelsproduktionens tillväxt,
som man åstadkom t. ex. genom förbättrade metoder inom jordbruket, i stor utsträckning åt upp sig själv. 1897 hade Egypten
omkring 9 millioner invånare, 10 år senare 11 millioner, 1940 18
och för närvarande nära 22 millioner. Naturligtvis uppstod redan
tidigt friktioner. Visst fick Egypten oupphörligt en påminnelse om
att dess egen vilja var underställd en annans, och visst började
ganska snart nationalistiska krav resas på britternas avlägsnande
från Egyptens territorium. Men en organiserad och slagkraftig
opposition framträdde först vid första världskrigets slut och fick
sitt centrum i det 1919 grundade wafdpartiet.
I den mån detta parti representerade nationella frihetsideer, så
kunde tidpunkten för dess framträdande sägas ha varit gynnsam.
Världen stod nu under det färska intrycket av amerikanske presidenten Wilsons och de ryska bolsjevikernas populära slagord om
folkens självbestämningsrätt och »inga annexioner». De segrande
ententemakterna proklamerade nya principer för en nyordning av
världen. Den 7 november 1918, fyra dagar före stilleståndet, förklarade Frankrike och Storbritannien att deras mål beträffande
den från Turkiet befriade arabvärlden var att upprätta »nationella
regeringar som hämtade sin auktoritet från de infödda befolkningarnas initiativ och fria val». De nya signalerna på det internationella området kom väl inte att ögonblickligen slå igenom i
praktiken. Men de fick en stimulerande verkan på de nationella
frihetskämparna på olika håll. I Egypten krävde Saad Zaghlul
pasha att landet skulle få fullt oberoende. Han tillkännagav att
han skulle ta ledningen av en »wafd», en »delegation», som i
Europa skulle lägga fram Egyptens anspråk för de ledande makterna. Denna wafd blev hastigt en permanent partiorganisation,
som genom insamlingar inom landet fick mycket pengar till sitt
förfogande. Den antibrittiska stämningen, som förut mest varit begränsad till de intellektuella kretsarna, fick inte minst genom
Zaghluls vältaliga och lidelsefulla propaganda en mycket vidsträckt utbredning bland de bredare lagren, med påföljd att så allvarliga oroligheter bröt ut i mars 1919 att engelsmännen måste
rekvirera truppförstärkningar för att få ordningen återställd. Därmed var den första revolutionen igångsatt. Början var gjord till
220
E
Den egyptiska revolutionen
en politisk kamp, som skulle pågå i många år under ständiga växlingar mellan partiella framsteg och bakslag.
Redan den första stöten antydde emellertid en sådan kraft i den
revolutionära agitationen att engelsmännen blev övertygade om
att eftergifter i någon form måste göras. Sedan ett första försök
till en uppgörelse efter riktlinjer som utarbetats av en brittisk
kommission under lord Milners ledning avvisats, beslöt Storbritannien på överkommissarien lord Allenbys förslag att 1922 proklamera Egypten som en oberoende suverän stat. Men det var ett oberoende med inskränkningar. England förbehöll sig alltjämt kontroll på vissa punkter. Egyptens försvar mot anfall utifrån skulle
fortfarande ligga i brittiska händer. Storbritannien skulle ha kontroll över imperiets kommunikationslinjer över egyptiskt område,
och det skulle behålla sina befogenheter i Sudan enligt det augloegyptiska kondominieavtalet 1899. Det brittiska beslutet innebar
en kompromiss som Zaghlul och hans anhängare inte ville godkänna. Men det blev fördenskull inte utan verkan. Åven om inte
heller sultan Fuad ville formellt godkänna anbudet, så handlade
han dock i dess anda, när han kort därpå antog konungatitel och
vidtog åtgärder för att införa en författning. Och på så sätt blev
den brittiska proklamationen dock det första ledet i den egyptiska
självständighetens historia.
Denna Fuads kompromisspolit-ik väckte starkt missnöje inom
wafdpartiet, som inom kort kom i nästan lika stark motsättning
till konungen som till engelsmännen. Medan Fuad nöjde sig med
att gå fram på frigörelsens väg i etapper, vidhöll partiet sitt kompromisslösa krav på Egyptens fulla oberoende, och det slog sig
fram till en maktställning genom sin klart fixerade nationalistiska ståndpunkt. Det förstod bättre än de övriga partierna att
uppbåda massorna till sitt stöd. Nahas pasha, som efterträdde
Zaghlul som ledare vid dennes död 1927, lyckades få det förtroende som Zaghlul vunnit överflyttat på sig. Han förstod att
finna de rätta slagorden för att fånga intresset, och partiet blev
det verkliga folkpartiet som tog hem den ena valsegern efter den
andra, sedan det nya konungariket lagt sig till med parlamentariska sedvänjor. Konung Fuad hade visserligen fått finna sig i
detta, men då han gjorde allt vad han kunde för att det oaktat i
praktiken upprätthålla sin kungliga maktutövning, kom han i
skarp konflikt med wafdpartiet som krävde att han skulle bli en
konstitutionell monark. Fuad sökte så mycket som möjligt hålla
wafdpartiet borta från regeringen, trots att det hade bakom sig
17 – 543445 Svenslc Tidskrift 1954 221
Yngve Lorents
folkmajoriteten. Han föredrog att välja sina ministrar bland politiker som representerade antingen hovet eller andra partier. I
själva verket kom hela hans regeringstid (han dog 1936) att kännetecknas av en intensiv kamp mellan hans autokratiska böjelser och
de växande parlamentariska tendenserna. Ett par försök med
wafdministärer blev mycket kortvariga experiment. Parlamentet
var långa tider ur funktion. De politiska meningsriktningarna, de
som stödde och de som var i opposition mot konungen, bekämpade
varandra med mycken frenesi. Propagandans hätska former arbetade upp en orosstämning, som blev allt farligare allteftersom uppviglingstekniken blev säkrare.
Den stora massan av landsbygdens fellaher, bönder och jordbruksarbetare, var till en början mindre mottaglig för denna agitation, därför att deras intressen främst kretsade kring familjen och
byn och hade svårare att nå så högt som till nationen och staten.
Var det någon som skulle kunna väcka deras lidelser, så var det
Zaghlul, som själv var av fellahfamilj och som under sina turneer
mottogs med en vördnad som vore han en gud. Denna hängivenhet övergick sedan till Nahas. Det var emellertid av naturliga skäl
stadsbefolkningen som bildade det främsta underlaget för den politiska propagandan. stöttrupperna kom från den ungdom som i
växande utsträckning sökte sig till skolor och universitet. Fuaduniversitetet i Kairo blev en livaktig härd för all slags politisk
agitation. Med den mycket begränsade underbyggnad som studenterna i början hade var deras möjligheter till självständigt tänkande mycket små. Halvbildningens vanliga svaghet att tro sig
kunna begripa allt gjorde sig betänkligt gällande. Men härtill kom
en speciell metodisk fara. Har man i moskeerna eller det muhammedanska el-Azhar-universitetets pelargångar sett hur de unga
adepterna, sittande eller liggande, gående eller stående, arbetar
med att lära sig koranen utantill och vet man att sådan rabblande
läxläsning är en vanlig metod inom undervisningen, så kan man
lätt förstå att bildningen inte blir en karaktärsdaning utan stannar
vid en schematiskt tillägnad minneskunskap som ger föga utrymme åt en kritisk prövning av de läror man anammar. På det
politiska området blir dessa läror bara oprövade trossatser som
omfattas med primitiv lidelse och omsättas i fanatisk handling,
antingen man nöjer sig med att skrika ut sina meningar vid gatudemonstrationer eller man går till direkt aktion, slår sönder
fönsterrutor, tänder eld på byggnader eller slår ihjäl dem som tillhör ett annat läger, allt under uppmuntran och eggelse från en
222
EE
– —~– — –~~-~
Den egyptiska revolutionen
press som ogenerat slungar ut sina ofta mycket löst grundade beskyllningar för förräderi, korruption, despotism osv. Tar man hänsyn till dessa förutsättningar, kan det inte förvåna att den politiska kampen i Egypten – antingen den gällt den inre utvecklingen eller britternas fördrivande- fått de tygellösa former som
vi fått bevittna under årens lopp.
Under hela perioden fram till Fuads död inträffade inte någon
substantiell förändring i de auglo-egyptiska relationerna. Men under dess sista månader började en viss oro för framtiden göra sig
gällande. Inom wafdpartiet tog den sig uttryck i en taktisk
förändring i förhållandet till britterna, en mildring i intransigensen. Man började bli benägen för en uppgörelse, även om den blott
skulle bli ett steg på vägen till det slutliga målet. Zaghlul hade
som sagt vägrat att godta den brittiska deklarationen av 1922, men
så småningom fann Nahas att vad som då hade skett dock skulle
kunna tjäna som utgångspunkt för en ny precisering av förhållandet mellan Egypten och Storbritannien. Tanken kom upp att
ge detta förhållande formen av en allians. Från att ha varit föremål endast för några lösa trevare togs denna plan upp till allvarlig diskussion efter det att Nahas pasha efter en ny valseger blivit regeringschef i maj 1936. Kriget mellan Italien och Abessinien,
som brutit ut föregående höst, hade dragit upp möjligheter till en
italiensk väpnad konflikt också med Storbritannien. Ovissheten
om vad detta skulle kunna medföra för konsekvenser för Egypten
gjorde att man där började reflektera över, om det inte skulle vara
klokt att söka komma ut ur dödläget i förhållandet till Storbritannien. Tidpunkten syntes vara så mycket lämpligare för ett sådant
försök som Egypten hade ungefär samma inställning till de krigförande som Storbritannien. Nahas inlät sig också på förhandlingar, som den 26 augusti 1936 ledde till det märkliga resultatet
att ett vänskaps- och alliansfördrag kunde undertecknas. Det viktiga med detta fördrag, som ingicks på 20 år, var att det gav en
fördragsmässig grundval åt de båda ländernas inbördes relationer,
som dittills vilat endast på Storbritanniens ensidiga proklamering
av Egyptens självständighet. Det innebar en viss modifikation av
de förbehåll som Storbritannien hade gjort 1922. Men de försvann
ändå inte helt och hållet. Det var emellertid för England en källa
till tillfredsställelse att de nu accepterades av Egypten. I Kairo
kunde man för sin del åberopa som en vinst att det formligen fastslagits att den brittiska ockupationen hade upphört och att Storbritannien skulle stödja Egyptens ansökan om inträde i NF. Men
223
.,
. ’
Y ngve L orents
detta hindrar inte att Nahas dock gjort en påfallande reträtt. Han
hade erkänt att den egyptiska armen ännu inte var i stånd att med
egna krafter försvara Suezkanalens frihet och trygghet, och han
hade gått med på att brittiska trupper därför skulle få stanna på
egyptiskt territorium i kanalens närhet för att »i samverkan med
de egyptiska trupperna trygga kanalens försvar».
Nahas kom snart i konflikt med kungamakten även under Fuads
son och efterträdare Faruk. Till en början vann den 16-årige monarken stora sympatier genom ett personligt vinnande sätt, genom
sin iver att delta i islams religiösa ceremonier och lyda dess bud,
vilket förskaffade honom epitetet »den fromme konungen». Hans
ställning stärktes genom stödet från de inflytelserika kretsarna i
el-Azhar-universitetets ledning. Hans popularitet hotade att ställa
wafdpartiets i skuggan och kom de övriga partierna att på nytt
samlas kring monarken, som hastigt lade sig till med sin fars autokratiska böjelser. Det dröjde inte heller länge förrän en schism
inträdde mellan konungen och Nahas och ett nytt kungligt regemente vidtog, som denna gång fick ett slags folklig välsignelse genom att wafd vid val i mars 1938 led ett kännbart nederlag.
Andra världskriget fick betydande verkningar på Egyptens både
inre och yttre politik. Inom vidsträckta egyptiska kretsar fanns
det starka sympatier för axelmakterna, som man hoppades skulle
störta britterna från deras maktställning i Främre Orienten. Men
regeringen var försiktig med att ta position, och så länge det tyskitalienska hotet från västöknen varade, så länge fronten flyttades fram och tillbaka och ingen visste om Egypten på allvar skulle
bli krigsskådeplats, var stämningen så labil att den brittiska regeringen hade starka skäl att befara att Egypten skulle svika alliansen. I motsats till konung Faruks och hans ministrars obeslutsamma sneglande mot en axelseger, hade wafdpartiet förfäktat
demokratins sak gent emot diktaturstaterna och pläderat för att
leverera den traktatsenliga hjälpen till England, fast utan att
driva Egypten in i kriget. Ur brittisk synpunkt föreföll wafdpartiet under sådana förhållanden vara en säkrare garanti mot axelvänliga manipulationer, och så fick Kairoborna en dag i februari
1942 bevittna ett uppseendeväckande skådespel. Atföljd av kanoner och tanks begav sig den brittiske ambassadören sir Miles Lampson till Abdinpalatset och förelade konung Faruk att välja mellan
att ta Nahas pasha till regeringschef eller abdikera. Det förra alternativet var utan tvivel det för konungens prestige lindrigare,
men det var i alla fall för honom mycket förödmjukande att be- 224
,.
Den egyptiska revolutionen
höva ta till nåder Nahas som han avskedat fem år tidigare. Men
han hade inte något annat val, om han skulle få behålla sin tron.
Nahas ingrep med energi för att nödtorftigt ge Storbritannien den
handräckning som alliansen stipulerat genom att ställa egyptisk
mark, hamnar och aerodromer till dess förfogande. Och efter några
spännande månader av osäkerhet om hur långt general Rammel,
som gick över gränsen till Egypten i juni månad, skulle bli i stånd
att fortsätta sin frammarsch, kom i oktober britternas seger vid
el-Alamein med den definitiva befrielsen från axelmaktshotet. Därmed fick den inre partifejden ånyo fritt spelrum.
I den kampanj som nu vidtog blandade sig som vanligt inrikespolitiska intressen med angrepp på Storbritannien. Nahas hade
svårt att bemästra de svårigheter som uppstod i samband med kriget, bl. a. i fråga om livsmedelstillförseln. Dyrtiden skapade olust.
Känslorna svallade lätt över hos de undernärda och hungriga. En
av Nahas f. d. medarbetare väckte sensationell uppmärksamhet genom grava beskyllningar mot premiärministerns omgivning för
korruption. På grund av sitt samarbete med britterna fick Nahas
över sig hätska anklagelser för att ha satt Storbritanniens intressen före sitt eget lands. Den storm för vilken Nahas utsattes från
olika håll gav konung Faruk tillfälle att avskeda honom i oktober
1944. De övriga partierna, som hade närmat sig varandra i en »nationell front», slog sig nu till riddare för den nationella saken och
kom i slutet av kriget och några år efteråt att leda fejden mot
Storbritannien, med starkt stöd från Faruk, som inte hade glömt
förödmjukelsen ett par år tidigare.
Olika icke-wafdistiska regeringar avlöste varandra under få-
fänga försök att lösa de uppgifter som stunden krävde. stämningen
i landet var av både ekonomiska och sociala skäl ytterst orolig
och tog sig uttryck i strejker, demonstrationer och attentat. En
kraftig ökning av levnadskostnaderna blev högst kännbar för de
fattigare befolkningsskikten, som redan länge både i städerna och
på landsbygden fört en eländig tillvaro i nöd och smuts och som
inte hade någon förhoppning om hjälp från den starkt korrumperade rikemansklassen, numera utökad med en del nouveaux riches
med en egoistisk vinningslystnad, som inte lämnade rum för något
socialt samvete. En mängd reformkrav framfördes som de växlande regeringarna inte kunde uppfylla eller inte ville, därför att
detta skulle ha gått ut över de inhemska kapitalisterna. Deras enda
svar blev löften som inte ledde till någonting, löften om åtgärder
för att höja fellahernas levnadsstandard och ge dem statsjord på
225
.,.
–
– 1
Yngve Lorents
fördelaktiga villkor, löften om att ingripa mot okunnighet, sjukdom, fattigdom o. d. I denna situation fick wafdpartiet chansen
till en ny come-back. Det fick en förkrossande majoritet vid nya
val, och i januari 1950 kunde Nahas bilda sin 7:e ministär.
Den egyptiska opinionen hade inte kunnat förlika sig med alliansen med Storbritannien. Även om en passus i 1936 års fördrag
uttryckligen inskärpte att de brittiska truppernas närvaro i kanalzonen inte på något sätt skulle betyda en ockupation eller utgöra ett intrång på Egyptens suveräna rättigheter, så såg man
dock i fördraget en fortsättning på det brittiska förmynderskapet,
som man partout ville bli av med. Att detta alltjämt var en realitet hade Faruk fått erfara när han tvingades ta Nahas till nåder
1942. Irritationen hade tilltagit, när kriget vållade ett långt uppskov med de brittiska truppernas tillbakadragande till kanalzonen,
och efter kriget hade det blivit ett allmänt önskemål inte bara
att få iväg de brittiska soldaterna dit utan också att få hela fördraget reviderat eller upphävt. Det var nära att så skett 1946, då
ett nytt fördrag, som bl. a. föreskrev brittisk evakuering av egyptiskt område före utgången av 1949, var i princip klart. Men det
hakade i sista stund upp sig på meningsskiljaktigheter beträffande
Sudan.
Även Nahas hade på ett tidigt stadium gjort gällande att det
fördrag som han undertecknat med Storbritannien endast var ett
provisorium, ett steg mot den slutliga separationen. Redan i början
av kriget hade han klargjort detta för den brittiske ambassadören
i Kairo och begärt, att Storbritannien redan då skulle avge en förklaring om att de brittiska styrkorna, så fort det blivit fred igen,
skulle i sin helhet utrymma egyptiskt territorium och ersättas med
egyptiska stridskrafter. Det betydde således endast ett fullföljande
av denna linje, när han återkommen till makten valde den drastiska utvägen att helt enkelt förklara alliansfördraget upphävt genom ett dekret som han lät parlamentet godkänna. Åtgärden stötte
på ett mycket bestämt motstånd från brittiskt håll. Det fanns i
fördraget bestämmelser om förfaringssättet i fall avtalet skulle
upphöra att gälla. Under hänvisning till dem kunde Storbritannien inte erkänna den ena partens rätt att ensidigt uppsäga ett
avtal som var ömsesidigt.
Denna engelsmännens vägran att böja sig för uppsägningen
satte på nytt i gång gatans parlament, som firade sina hittills
värsta orgier den 26 januari 1952, då hopen – av allt att döma
efter en väl organiserad plan och en i detalj fixerad tidtabell –
226
; .
Den egyptiska revolutionen
drog genom Kairos gator, satte eld på byggnader, brände ihjäl ett
antal europeer och plundrade var den kom åt. Dessa blodiga excesser fick allvarliga konsekvenser för hela den kungliga regimen.
Konung Faruk ingrep visserligen själv och lät genom armen återställa ordningen, vilket polisen inte förmått. Han begagnade också
tillfället att än en gång göra sig av med Nahas. Men hela regimen hade råkat i misskredit. De ständiga partifejderna och det
starkt emotionella propagandakriget mot England hade satt regeringsmaskineriet ur stånd att åstadkomma en välbehövlig inre reorganisation. Nya regeringar kunde inte stilla oron, och så kom i
juli 1952 general Naguibs revolution i ett gynnsamt ögonblick. Den
genomfördes praktiskt taget utan blodsutgjutelse och fick omedelbart anslutning från de mest skilda håll. Den sköt undan de gamla
partierna, den gav konung Faruk respass. Att den utgick från
officerskretsar som inte haft något ansvar för det som varit gjorde
att mängden kom att se den som ett verktyg för Allahs vilja och
som ett uttryck för hans önskan att komma till det egyptiska folkets räddning. Den nya regimens främsta slagord: kamp mot korruptionen, gav en fingervisning om att Naguib och hans män ville
och vågade bryta mot gamla metoder och gamla makthavare. Om
de också har den förmåga som de tilltror sig, är det ännu för tidigt
att avgöra.
Var den inrepolitiska saneringen de nya männens språngbräda,
så glömde de fördenskull inte den nationella kampen mot Storbritannien. Denna fråga har på senare tid kommit i ett annat läge
än tidigare. Den gäller inte längre Egypten och Storbritannien ensamma. Det är visserligen alltjämt ett brittiskt intresse att ha tillgång till kanalbasen. Men detta intresse är nu utsträckt också till
Storbritanniens allierade, till de västmakter som genom den ideologiska och praktiska motsättningen mot Sovjetunionen och dess
drabantstater fått den gemensamma uppgiften att försvara västerlandets frihet mot den kommunistiska österns expansiva imperialism. I ett eventuellt krig mellan öst- och västblocken är Främre
Orienten av utomordentlig betydelse för västerns utsikter att gå
segrande ur striden. Men för ett försvar av detta område finns
ingen bättre stödjepunkt än den brittiska basen vid Suez. Sedan
Atlantpakten utsträckts till Grekland och Turkiet, framlades planer på ett försvarssystem för Främre Orienten, inkluderande Suezbasen som en inte längre enbart brittisk utan en interallierad bas.
När Egypten 1951 inbjöds att gå in i en sådan försvarsorganisation, tackade det nej. Det har inte velat diskutera saken, så länge
227
Y ngve Lorents
britterna finns kvar vid kanalen. Förgäves försökte man ge Egypten en så pass framträdande roll i denna organisation att det skulle
få sin nationella fåfänga tillfredsställd och tillförsäkras jämnställdhet med de andra staterna. På sistone har förhandlingar
förts synbarligen på en annan linje. Av de sparsamma meddelanden som lämnats förefaller det som om engelsmännen gått så långt
i medgivanden att de skulle vara villiga att lämna basen mot egyptiska garantier för att de skulle få komma tillbaka och vara med
om att »reaktivisera» den i händelse av krig. Men optimism och
pessimism om den slutliga utgången har växlat. I Kairo gör man
gällande att de brittiska trupperna nu är överflödiga i kanalbasen,
därför att det nu finns en egyptisk arme som är fullt i stånd att
överta basernas försvar. De barnsligt självsäkra egyptierna, som
är så rädda för att av främlingar betraktas som underlägsna, har
uppenbarligen svårt att tro att deras rent tekniska kompetens för
basens skötsel skulle kunna vara otillräcklig. Den största svå-
righeten för konfliktens avveckling är emellertid den, att de med
sina snävare, lokala vyer inte vill förstå eller till dess rätta värde
uppskatta att britterna måste ställa avgörandet av denna fråga i
ett betydligt vidare, globalt sammanhang.
228