J. H. Thomander som kyrkopolitiker

J. H. TROMANDER
SOM KYRKOPOLITIKER
Teol. dr ALLAN ARVASTSON
DEN 18 februari 1846 firades på olika håll i vårt land högtidligheter med anledning av trehundraårsminnet av Martin Luthers
död. I Lunds domkyrka hölls en högtidsgudstjänst, och vid denna
talade teologie professorn J ohan Henrik Thomander och domprosten Henrik Reuterdahl. Båda talarna uppehöllo sig i stor utsträckning vid de då aktuella kyrkoproblemen i Sverige. Redan
valet av talare är av intresse. Reuterdahl och Thomander representerade nämligen i den kyrkopolitiska debatten två motsatta
linjer, varvid båda åberopade sig på Luther och ansågo sig följa
dennes intentioner. Då man sökt katalogisera deras åsikter, har
Reuterdahl i kyrkopolitiken liksom i den allmänna politiken fått
gälla som konservativ, medan Thomander betecknats som liberal.
Thomander lät sitt tal vid Lutherjubileet kretsa kring vad en
samtida tysk teolog, Christian Bunsen, nyligen hade skrivit över
ämnet »Die Verfassung der Kirche der Zukunft». I denna boktitel,
den framtida kyrkoförfattningen, har man vad som var det stora
problemet för Thomander sedan mer än ett decennium, nämligen
hur framtiden borde gestaltas för den svenska kyrkan och i vilket förhållande den därvid borde stå till statsmakten för att bäst
kunna fylla sin uppgift. Thomanders kyrkopolitiska inställning
hade att göra med inflytelser från liberalismen och från liberala
politiker sådana som Lars J ohan Hierta. Men man får också räkna
med hans ofta överdrivet självständiga och individualistiska inställning. Denna sistnämnda egenskap var han själv mycket medveten om. I samband med att han utgav sina predikningar i slutet
av 1848 försäkrade han sin förläggare, Lars Johan Hierta, att han
icke stulit ett enda ord eller en tanke från de många postillor, som
han ägde. Originell är också hans sammanställning i fortsättningen, då han förklarade Luther såsom den bäste bland predikanter, därnäst möjligen Massillon. Hans individualism var besläktad med den kristna romantik, varav han tagit starka intryck
235
Allan Arvastson
i sin ungdom, men den hade också inslag av besk och kritisk realism från Lord Byrons poesi. Thomanders yngre vän, Carl Wilhelm August Strandberg, med skaldenamnet Talis Qualis, karakteriserade honom vid Svenska Akademiens minnesfest 1866 som
»ett snille, – – – en man och det en hel, – – Men likafullt ett
barn, ett barn som har Sin käcka sorglöshet i hjärtat kvar».
Thomander var nämligen i mycket en motsatsernas man. Han
var liberal politiker och god vän med Lars Johan Hierta. Samtidigt var han en konservativ teolog, som en gång kallade sig »en
gammal gammalluthersk biskop». En gång förklarade han, att han
i kyrkligt hänseende var »en av de mest konservativa» och att han
som kyrkopolitiker befann sig »till höger om alla biskoparna med
undantag av Franzen och kanhända Wingård». Han kunde vara
frigjord till övermått, tycktes ibland älska att chockera med
respektlösa uttalanden men kunde en annan gång förefalla mycket reserverad, förvirrade ibland sina åhörare med oväntade uttalanden och var en glänsande improvisatör, samtidigt som han hade
en bestämd förkärlek för det logiskt genomtänkta och väl förberedda. En människa av detta slag kan inte utan vidare placeras
in i ett givet schema.
Bland Thomanders vänner och lärjungar funnos de, som beklagade att han någonsin kommit att ägna sig åt kyrkopolitik. Lektorn vid Stockholms gymnasium Petrus Magnus Elmblad menade
sålunda, att Thomander genom sin politiska verksamhet hade mist
många prästers förtroende, detta åter enligt Elmblads uppfattning beroende på att han på så sätt måste stå, som han uttryckte
det, »med ena foten i politikens rännsten och med den andra på
kyrkans trottoar». För egen del såg emellertid Thomander kyrkopolitisk verksamhet och därvid särskilt kyrkolagsarbetet som sin
stora uppgift, och till detta sistnämnda stod hans håg redan vid
unga år. Vid tjugoåtta års ålder, år 1826, skrev han sålunda som
nybliven docent vid Lunds universitet till sin i mångt och mycket kongeniale vän, författaren och tidningsmannen Carl Fredric
Dahlgren i Stockholm, vid denna tid komminister hos Johan Olof
Wallin i Storkyrkoförsamlingen, för att genom Dahlgrens förmedling och genom dennes förbindelser med de ledande, exempelvis
Wallin, få ett uppdrag att revidera den gamla kyrkolagen av år
1686. En kommitte med denna uppgift hade emellertid tillsatts två
år tidigare, 1824, och denna gång blev det inget kyrkolagsarbete av
för Thomanders del. Kommittens »förslag till kyrkolag och ordning för svenska församlingen» utkom 1828, och detta granskades
236
•
J. H. Thomander som kyrkopolitiker
noga av Thornarrder i dennes och Reuterdahls tidskrift »Theologisk Quartalskrift». Thornarrder ville gärna i annat sammanhang
än i formen av en recension få framlägga sina tankar om den
svenska kyrkan och dess framtida ordning, särskilt som 1828 års
förslag snart nog blev begravt i stillhet. Wallin ansåg att Thornarrder var rätte mannen både för detta och för andra uppdrag,
och slutligen uppdrog dåvarande statssekreteraren för ecklesiastikärenden August von Hartmansdorff åt Thomander, som i egenskap
av professor i pastoralteologi blev ledamot av kyrkolagskommitten 1833, att framlägga ett förslag till kyrkolag. Detta uppdrag
gavs 1836, och följande år publicerade Thornarrder ett »Förslag till
kyrkoordning».
Detta förslag kännetecknas av att det var ett försök att utreda
vad som var kyrkolag i egentlig mening och som i denna egenskap skulle vara föremål för Kungl. Maj :ts och riksdagens gemensamma beslut. Kyrkolagen av 1686 skilde icke alltid på andligt
och världsligt, kyrkligt och borgerligt, och en stor mängd bestämmelser där hade icke någon direkt kyrkolagskaraktär utan berörde
andra områden. Thornarrder ville nu markera gränserna mellan
kyrkans och statens områden, vad som skulle vara föremål för
kyrklig eller världslig lagstiftning. Sålunda skilde han mellan
kyrkolag och sådana förordningar av administrativ natur, som
konungen utfärdade rörande exempelvis undervisning, sjukvård
och fattigvård, vidare liturgiska frågor samt slutligen stadganden,
som Thornarrder fann höra hemma i helt andra lagområden än
kyrkolag, exempelvis sådana som berörde civillagen eller brottmålslagstiftningen.
I den kyrkolagskommitte, som åter började sitt arbete på våren
1842, var Thornarrder ledamot, och hans förslag till kyrkoordning
lades nu till grund för kommittearbetet. Detta arbete resulterade i
ett förslag, som i huvudsak förelåg färdigt i slutet av 1845 men
som ej utkom av trycket förrän 1847. Detta förslag citerar på viktiga punkter Thomanders tankar, sådana dessa hade kommit till
uttryck i hans förslag av 1837.
Frågan om kyrkans förhållande till staten är en grundläggande
fråga i Thomanders förslag av 1837 och i det av kommitten 1847
utgivna förslaget. Kyrkan uppfattas icke som ett led av statens
verksamhet utan som en självständig korporation inom denna.
Thornarrder utgick från det lutherska kravet att staten bör skydda
kyrkan och underströk skillnaden mellan världslig tvångsmakt
och andlig makt. Svenska staten är, påpekas det, enligt sina grund- 18 – 543445 Svensk Tidskrift 1954 237
·(· , —————————-MW~~—-~——~~–~——————–
Allan Arvastson
lagar evangelisk-luthersk, konungen är kyrkans överhuvud och
för att karakterisera konungens ställning i detta fall använder
Thomander ibland den under 1800-talet gängse beteckningen »summus episcopus». Liksom kyrkans enhet sålunda enligt hans mening icke var att söka i ett organiskt och oupplösligt samband
med staten i den meningen, att kyrkoenheten skulle vara en sida
av och en konsekvens av statsenheten, så bestod den kyrkliga enheten icke heller i en yttre likformighet beträffande exempelvis
liturgi. Den var i stället enligt Thomanders mening alltigenom en
bekännelseenhet. Men denna enhet beträffande den kyrkliga läran
var ett oavvisligt villkor, och staten kunde såsom en evangeliskluthersk stat endast erkänna och skänka sitt beskydd å den kyrka,
som var trogen sin egen bekännelse och som inte, till exempel genom sin handbok, katekes eller psalmbok, förkunnade en oevangelisk lära. Eftersom det sålunda inte var nödvändigt med någon
yttre uniformitet inom kyrkan, så äventyrades enligt Thomanders
mening den kyrkliga enheten icke av att enskilda kretsar samlades till särskilda uppbyggelsemöten, något som enligt 1726 års konventikelplakat var förbjudet. Men han önskade sålunda icke obegränsad religionsfrihet. Att Norge genom en dissenterlag av 1845
fått en sådan vidsträckt religionsfrihet var en utveckling, som Thomander icke ville främja.
Skulle nu kyrkan såsom Thomander tänkte sig saken kunna inta
en relativt självständig hållning gentemot den världsliga makten,
måste den ha sin egen representation. I sitt förslag av 1837 talade
Thomander om kyrkans beslutande organ under namnet »allmänt
prästmöte», i förslaget 1847 hade namnet ändrats till »kyrkomöte».
Frågan om ändrad riksdagsordning med avskaffande av ståndsriksdagen spelade en dominerande roll i den allmänna debatten i
vårt land under 1840-talets senare del. Kyrkomötet skulle delvis
ha sitt berättigande såsom en ersättning för prästeståndet. Men
detta var icke Thomanders enda motivering för ett kyrkomöte.
Å ven om ståndsriksdagarnas tid mot alla liberala önskemål skulle
komma att förlängas något, så önskade Thomander likväl, att ett
kyrkomöte snarast måtte komma till stånd, eftersom prästeståndet enligt hans bestämda uppfattning icke var kompetent att behandla interna kyrkliga frågor. Det hade, menade han, genom sin
egenskap av riksdagsstånd så mycket med världsliga bestyr att
göra, att de präster, som ansågos skickade att representera sina
ståndsbröder här, oftast voro de i världsliga och icke i andliga
värv mest förfarna. Det av Thomander sålunda skisserade kyrko- 238
J. H. Thomander som kyrkopolitiker
mötet skulle bli ett slags generalsynod för hela riket och skulle ha
beslutanderätt i vissa frågor som rörde kyrkans interna verksamhet, bland annat beslutanderätt rörande de kyrkliga böckerna: bibelöversättning, handbok, psalmbok och katekes.
I Thomanders syn på kyrkan och dess verksamhet finns ett synodalt drag. Intryck från anglosachsiskt håll ha delvis varit bestämmande. Men Thomander ville samtidigt icke i någon mån avbryta
förbindelsen mellan kyrka och stat, såsom den skottska frikyrkan
gjort år 1843.
Till den riksdag, som började på hösten 1847, reste Thomander
av allt att döma med stora förväntningar. Han och hans anhängare väntade sig en ny tid för Sveriges kyrka med större självständighet gentemot det världsliga samhället och med avskaffande
av kyrklig tvångslagstiftning. I sistnämnda fall önskade man
framför allt borttagande av konventikelplakatet med dess förbud
mot fria andliga möten, »konventiklar», samt av kyrkolagens bestämmelse om »sockenbandet», dvs. att var och en vid kyrkliga förrättningar skulle vara skyldig att anlita sin egen församlingspräst.
I stället hoppades man på större utrymme för lekmannaverksamhet och för allt, som hade med yttre eller inre mission att göra.
Den kände missionsarbetaren Peter Fjellstedt var en av Thomanders vänner och anhängare. I Stockholm började P. M. Elmblad
på hösten 1847 utge »Fridsbudbäraren», en alliansbetonad tidning
för inre mission.
Reformvänlighet var ett lösenord för dagen. Thomander tog vid
denna riksdag livlig del i de s. k. »reformbanketter», där liberalt
sinnade riksdagsmän diskuterade frågan om en tidsenligare riksdag. Sedan denna fråga blivit löst, om icke förr, kunde ju Thomander ha anledning att vänta sig att kyrkolagsfrågan skulle
lösas enligt det framlagda förslaget. Det visade sig dock, att Thomander kyrkapolitiskt sett intog en mellanställning, som var
ganska ömtålig, mellan å ena sidan den väckelsefromhet, som samlades kring kraven på yttre och inre mission, och å andra sidan
den liberala politik, som bedrevs av exempelvis Lars Johan Hierta,
vilken i sin tidning, Aftonbladet, tog avstånd från allt, som kunde
samlas i det vidsträckta begreppet »läseri».
Thomander var medveten om att det skulle vara ogynnsamt för
hans kyrkliga reformprogram, om det bleve uppskjutet till en obestämd framtid och ingenting bleve gjort i den närvarande situationen. För att göra en insats, som tillika kunde tjäna som förarbete till kyrkolagsförslagets genomförande, tog h~m sig för att
239
.<.
..
Allan Arvastson
söka revidera de kyrkliga böckerna. I petitioner till Kungl. Maj:t
alltifrån 1844 hade »nyläsare» i Norrland krävt, att kyrkans psalmbok, katekes och kyrkohandbok skulle förbättras till innehållet, så
att detta kom i full överensstämmelse med kyrkans bekännelse.
En sådan överensstämmelse fanns för närvarande icke, menade de,
på alla punkter. Helst ville de för sin del ha tillstånd att få använda de förut brukliga böckerna, alltså katekesen av 1689, kyrkohandboken av 1693 och psalmboken av 1695. Om deras krav icke
beviljades, ville de skilja sig från kyrkan. Nyheterna från Norrland kulminerade 1848 i meddelandet att separatisterna där själva
ombesörjde både dop och nattvard under ledning av lekmän och
att de sålunda brutit med kyrkan.
Händelserna i Norrland ansåg Thomander ytterligare understryka kravet på kyrkliga reformer och utgjorde för honom en
anledning att gripa sig an med arbetet på de kyrkliga böckerna.
Hans tankar föllo närmast på psalmboken, och i detta arbete tog
han bl. a. Peter Wieselgren till hjälp. Thomander kunde åberopa
sig på att J. O. Wallin år 1831 givit honom det rådet i en liknande
fråga, nämligen beträffande bibelöversättningen, att själv på eget
bevåg komma med ett förslag och icke vänta på vad kommitteer
skulle kunna åstadkomma. Wallin erinrade honom också om att
han själv hade handlat på liknande sätt, då han framlade sitt
psalmboksförslag 1816. Här kan också tilläggas, att Wallin aldrig
ansåg sin psalmbok färdig i den meningen, att den icke skulle behöva ytterligare korrektur och förbättring.
Den av Thomander och Wieselgren »Översedda» psalmboken kom
ut på våren 1850, vid samma tid som Wieselgren gjorde sin bekanta
resa till Stockholm i den inre missionens tjänst. Det låg i öppen
dag, att de liberala tidningar, som fördömde Wieselgrens arbete
för den inre missionen såsom ett verk i reaktionens tjänst, skulle
bedöma den samtidigt utkommande och med Thomanders och
Wieselgrens namn försedda psalmboken på samma sätt. Thomander fortsatte emellertid på den inslagna vägen. En av honom verkställd bearbetning av den Lindblomska katekesen, varvid han synes ha haft sin vän kyrkoherden P. G. Ahnfelt som medhjälpare,
utkom i slutet av 1850. Hans handboksrevision tycks däremot icke
ha blivit mer än ett projekt. Av dessa arbeten fick den nyssnämnda
psalmboken, som alltså har direkt samband med en bestämd kyrkopolitisk situation i Sverige, stor betydelse bland svenskarna i
U.S.A.
Den 1847 påbörjade riksdagen slutade på sommaren följande år
240
J. H. Thomander som kyrkapolitiker
utan att något initiativ hade tagits beträffande kyrkolagsförslaget.
Detta var ute på remiss hos rikets domkapitel, och här drog frå-
gans behandling ut på tiden. Lunds domkapitel hörde till dem, som
dröjde längst med yttrandet, och när detta omsider förelåg färdigt, var det ganska avvisande. Det var i huvudsak författat av
ReuterdahL Här framhölls det betänkliga i att för svensk tradition
främmande synpunkter kunde iakttagas i förslaget.
En allmän reaktion gjorde sig för övrigt märkbar vid tiden omkring 1850. Som ett symtom på en sådan utveckling får man väl
också anse den omständigheten, att Thomander på ett märkbart sätt
miste prästernas förtroende i Lunds stift, något som i sin tur framgår av de röstsiffror, varmed han av prästerna valdes till ledamot av prästeståndet vid riksdagarna 1844, 1847 och 1850. I alla
tre fallen hade Reuterdahl första rummet med ett konstant röstetal, medan Thomanders röstetal var statt i sjunkande, så att han
vid omröstningen på sommaren 1850 med knapp nöd fick tillräckligt antal röster. Det började allt tydligare visa sig, att åtminstone
den närmaste kyrkopolitiska framtiden icke skulle bli den, som
Thomander hoppats på, utan den som bestämdes av Henrik ReuterdahL Denna utveckling fick på sätt och vis sin besegling, när
denne i maj 1852 övertog posten som ecklesiastikminister efter den
nyutnämnde biskopen i Kalmar, Paul Genberg.
Reuterdahl och Thomander äro två märkliga och markerade gestalter i 1800-talets svenska kyrkohistoria. En senare tids bedö-
mande har ibland något ensidigt utfallit till Thomanders favör,
och denne har sålunda kallats vår ende verkligt storvulne kyrko-.
politiker under 1800-talet. En grundläggande egenskap hos Reuterdahl var känslan för den historiska kontinuiteten och önskan
att undvika alla hastiga förändringar av den innevarande, historiskt framvuxna ordningen. I en liten skrift av år 1853, »Svenska
kyrkans och skolans ifrågavarande angelägenheter» uttalade han
sig på ett sätt, som kan sägas utgöra en programförklaring. Reuterdahl förklarade här, att enheten mellan kyrka och stat nödvändigt förutsatte förbud mot avfall från svenska kyrkans lära och
mot enskilda religiösa sammankomster, som mer eller mindre direkt ersatte den svenska kyrkans gudstjänster. Ville man det förra,
enheten mellan stat och kyrka, så måste man också, ansåg Reuterdahl, acceptera det senare. Och, fortsatte han, Sverige hade hittills
velat allt detta.
Samma år, icke många månader senare, utgav Thomander en
motskrift, »Om svenska kyrkans och skolans angelägenheter», efter
241
’ ’
Allan Arvastson
vad det vill synas på uppmaning av den kände liberale politikern,
brukspatronen J onas Wahlström. Å ven Thomander utgick liksom
Reuterdahl från, att den svenska kyrkan är en statskyrka. På
denna hävdvunna ordning ville han inte ändra. Prästerskapet var
enligt Thomanders uttryck »Sveriges rikes huskaplaner». Men det
var av många skäl nödvändigt, att kyrkan fick en egen representation genom ett kyrkomöte, såsom kyrkolagsförslaget närmare
stadgade. Ur detta förslag tog Thomander också fram en mängd
andra punkter. Rätten att deltaga i prästval borde betydligt utvidgas liksom också rätten att kalla fjärde provpredikant. Konventikelplakatet, lagarna om sockenbandet och om kyrkoplikt liksom också andra gamla och orimliga lagbestämmelser borde avskaffas. Det var inte genom lagar och förbud som man bekämpade
sekteriska läror. Han framhöll att den swedenborgska riktningen,
som innebar ett direkt avsteg från evangelisk-luthersk tro, i samtiden hade föga betydelse, och ifrågasatte, om inte denna ringa
utbredning möjligen kom sig därav, att den icke hade förföljts
utan tvärtom tolererats, och detta till den grad, att biskopar i
svenska kyrkan hade befunnits ha rönt inflytande därifrån. Vad
beträffar konventikeln så var denna, menade Thomander, »den
kristna gudstjänstens första och ihärdigt älskade form». Han pekade också på det stora behovet av evangelisation. Vad som i det
fallet måste göras borde göras genast. Industrialismen hade dragit
åt sig massor av människor, och i storstäderna var det otillräckligt sörjt för deras andliga vård. Här dugde det inte att vänta i
hundratals år eller låta frågan vila, som man gjort med det sista
kyrkolagsförslaget. Han pekade också på det ojämna gudstjänstdeltagandet, särskilt i städerna, vilket enligt hans mening var en
anvisning om att myndigheterna borde skaffa goda präster och så
främja ett jämnare och rikare gudstjänstliv. De biskopliga visitationerna borde få nytt liv.
Men den frihet som Thomander så påyrkade för enskilda möten
och sammankomster, var som nämnts inte detsamma som oinskränkt religionsfrihet i nutida mening, utan en frihet inom den
kyrkliga bekännelsens råmärken. Falsk lära var enligt hans uppfattning ingenting som kunde finna stöd i regeringsformens bestämmelse om konungens plikt att befordra samvetsfrihet. En sak
var det, menade han, att vägra fri religionsutövning åt katoliker,
en annan att vägra fri religionsutövning åt sådana, som bekände
den svenska kyrkans tro.
I religionsfrihetsfrågan intog Thomander närmast en mellan- 242
J. H. Thomander som kyrkapolitiker
ställning mellan Reuterdahl och dem, som krävde en oinskränkt
religionsfrihet. Sistnämnda riktning, kallad »religionsfrihetsvännerna», hade en temperamentsfull förespråkare i kyrkoherden i
Mjällby, Lunds stift, Hans Birger Hammar. I sin tidning »Evangelisk Kyrkowäm, skrev denne redan i slutet av 1853 en artikel
mot Thomanders uttalande i religionsfrihetsfrågan i skriften »Om
svenska kyrkans och skolans angelägenheter». Hammar krävde
full religionsfrihet för alla riktningar, även för t. ex. katolikerna.
Det var barockt, ansåg han vidare, att som Thomander komma
med bibeln som försvar för religionstvång. Thomanders deklaration hade den följden, att det nu stod klart för de radikala religionsfrihetsvännerna, att dessa icke kunde räkna på Thornarrder
som sin talesman.
Åven om enstaka reformer inspirerades av Thomanders kyrkolagsförslag, framför allt kyrkopliktens avskaffande år 1855, så
framstod det klart, att den närmaste framtiden icke skulle komma
att präglas av den Thomanderska kyrkopolitiken. På hösten 1854
antog riksdagen den så kallade »sakramentallagem, som utfärdades följande år. Den bestämde, att den som förrättade dop eller utdelade nattvarden utan att vara präst hade gjort sig skyldig till
lagbrott och skulle, efter föregående varning, straffas med böter,
samt att den, som mottog nattvarden av den som icke var präst,
likaså skulle straffas med böter, försåvitt han inte ändrade sig genom varning. Det bör understrykas, att Reuterdahl icke ensam bär
ansvaret för denna lagstiftning. Han hade härvidlag icke blott regering och riksdag utan ock majoriteten av folket bakom sig. Detta
såg Hammar klart, då han i sin tidning framhöll, att »sakramentallagen» var ett uttryck för svenska folkets intolerans. Vidare var
Reuterdahl medveten om att lagen hade som han skrev »sina betänkligheter», även om han med bestämdhet tillstyrkte den kungliga sanktionen.
Ar 1855 blev Reuterdahl biskop i Lund efter den gamle biskop
Faxe. Då Reuterdahl följande år blivit ärkebiskop, efterträddes
han som biskop i Lund av Thomander, som vid prästernas val hade
fått en ringa majoritet (139 röster mot 123 och 104, som tillfallit
respektive C. A. Agardh och E. G. Bring). Som biskop deltog Thornarrder i första delen av den långa och icke minst ur religionsfrihetssynpunkt betydelsefulla riksdagen 1856-1858. En serie
kyrkliga reformförslag framlades här, bland annat om upphävandet av sockenbandstvånget och konventikelplakatet. Att dessa båda
tvångslagar nu kommo ur vägen, berodde i stor utsträckning på två
243
Allan Arvastson
statsråd, ecklesiastikministern Henning Hamilton och justitie·
statsministern Louis De Geer. Thornarrder tillskrev sig, med viss
rätt, förtjänsten av det så uppnådda resultatet. I en skrift av år
1860, »De kyrkliga frågorna», uttryckte han sin tillfredsställelse
över att hans strävan alltsedan kyrkolagsförslaget 1837 på dessa
två väsentliga punkter hade krönts med framgång.
Under den närmast följande framtiden fick Thomanders kyrko·
politiska strävanden eljest ingen större betydelse. På lågkyrkligt
håll kände man sig tvivelsutan ibland besviken på hans insatser
som biskop, som om han skulle ha svikit sina tidigare, frihetsbetonade ideal. Men i själva verket höll han fast vid den mellanställ·
ning i religionsfrihetsfrågan, som kommit till uttryck såväl i
kyrkolagsförslaget som i skriften av 1853. Vid det första skandi·
naviska kyrkomötet i Köpenhamn 1857 orienterade Thornarrder
deltagarna om de kyrkliga förhållandena i Sverige och gav då
bland annat följande uttryck för motsättningarna i det dåtida
svenska kyrkolivet: »De kyrkliga riktningarna hava funnit sina
målsmän å ena sidan hos teologiska fakulteten i Lund, som stöder
sig på Kliefoth, å andra hos kyrkoherden Hammar, som ansluter
sig till den frikyrkliga uppfattningen och stöder sig på sig själv.»
Kliefoth var en samtida tysk teolog, vars teologi var av grundläg·
gande betydelse för den högkyrkliga riktning, som då härskade i
Lunds teologiska fakultet.
Thomanders kyrkopolitiska insats ger en bild av de kyrkliga och
politiska förhållandena i vårt land på 1840· och 1850·talen. Men
likväl har den icke uteslutande historiskt intresse. Vad som skett
genom religionsfrihetslagen av 1951 kan nämligen ses i ett dub·
belt perspektiv i förhållande till den kyrkopolitik, som Thornarrder företrädde. Kyrkan och dess kyrkomöte har icke, vare sig en·
ligt denna nya eller enligt den äldre ordningen, den självständighet, som Thornarrder på sin tid föreslog. Vidare har den kyrkliga
enheten såsom en enhet beträffande lära och bekännelse i de nya
lagarna icke den betoning, som han önskade. Den frihet inom kyrkan, som med den nya lagen genomförts, överskrider vida den frihet, som Thornarrder kämpade för. Thomanders kyrkopolitik blev
sålunda utgångspunkten för vidare utveckling. Det rör sig här om
frågor, som aldrig finna sin slutgiltiga lösning, utan som varje
släkte måste söka lösa på nytt.
244