Klyftan mellan styrande och styrda
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
2
KLYFTAN MELLAN STYRANDE OCH STYRDA
Brev till Svensk Tidskrift
Herr Redaktör!
I Förenta Staterna var det åtminstone tidigare så, att när ett nytt
parti kom till makten i en stat började de fungerande tjänstemännen
att packa. Postmästare och sheriffer visste, att deras tid var slut och
att andra, som röstat rätt, skulle efterträda dem. Systemet har naturligtvis sina avigsidor, men på sätt och vis var det renhårigt. Folk
visste var man hade sina översåtar.
Här i landet avkrävs man inte bevis på sin partitillhörighet innan
man anställes i vart fall i statlig tjänst. Men vi tjänstemän vet mycket väl – och en del av oss handlar därefter – att våra befordringsmöjligheter vore mycket bättre, om vi röstade på våra regerande herrar och betalade till deras partikassa. Här talas nu inte om chefstjänstemännen. Varje regering kommer att utnämna vissa protegeer
till generaldirektörer, och att t. ex. statssekreterarebefattningarna är
politiska är naturligt, och ingen säger något om den saken. Men många
poster därunder har blivit åtskilligt politiserade. Kommer man längre
ned på tjänstemannaskalan, inte minst på den kommunala sidan, fäller
partitillhörigheten ofta utslaget vid en utnämning.
För allmänheten betyder detta ganska mycket. Den ene säger att
han har försänkningar i det eller det verket. Den andre känner någon
som kan hjälpa honom till en förmån här eller där. Kanske är detta
sant, och kanske är det osant. Men viktigt är, att folk tror att partitillhörigheten inverkar på ärendens avgöranden, att ämbetsmän kan
påverkas, att tjänstemän är sådana som behandlar den ene bättre än
den andre.
Ingen är sämre ämbetsman eller tjänsteman därför att han tillhör
det ena eller det andra partiet, nämligen om han för övrigt har meriterna. Men det sista villkoret behövs verkligen och bör vara mer än
en formsak. Vi kommer ihåg krigsårens kommissioner. Det är nonsens
att tala om att folk behandlades lika där. Vissa personer fick fram
sina ärenden fortare, andra mötte motstånd överallt. Detta berodde
inte på att tjänstemännen tog emot mutor. Men de tröttades ut av vissa
ansökare, de saknade motståndskraft, de hade inte den med den gamla
tjänstemannautbildningen inplantade känslan för absolut oväld.
Man kan fråga sig om våra regerande herrar numera har intresse
av den gamla sortens ämbetsmän. Själva förutsätter de ständigt, att
resultaten av en utredning skall gå i en viss riktning, och då skjuter
de undan en tjänsteman som opponerar sig. Man vill ha makt, och då
kringgår man en lag.
När högerledarens interpellation om Skandia och försäkringstagarnas representation i bolagets styrelse förekom i riksdagen, fram- 19- 543445 Svensk Tidskrift 1954 245
.’·
·-
’ 1·
Undersåte
trädde maktfullkomligheten ohöljd och i full belysning. Försäkringstagarnas majoritet hade uttryckt sina önskningar, men härtill tog regeringen ingen hänsyn. Regeringen skulle representeras i bolaget. En
lag, som verkade obekväm, utgjorde intet hinder. Den satte sig regeringen över, och eftersom den gjort detta redan tidigare, tillstyrkte
Kungl. Försäkringsinspektionen, där en rättrogen generaldirektör
funnit sin försörjning, underdånigst att så skulle ske. Hur de höga
jurister i Kanslihuset, som förberett interpellationssvaret, har det
ställt med sitt juridiska samvete, må lämnas osagt. Från de styrandes
sida är det naturligtvis inte fråga om att de avsiktligt vränger lag. De
har sin fasta övertygelse, att de vet bättre. De har klart för sig, att de
handlar till vår, till undersåtarnas fördel och att vi opponerar oss av
illvilja eller oförstånd. Vi tycker att lag är till för att lydas, men de,
våra herrar, tänker inte i den kategorien. För dem är en lag en form
för ett av dem bestämt innehåll: passar den inte får den ändras, eventuellt i efterhand. Våra översåtar vet med sig att de i alla fall har rätt.
Därför väcker hos dem tanken på en beslutande folkomröstning så-
dana känslor av olust. Om de styrande vet bättre·- och detta är ett
axiom – så följer ju därav att de styrda vet sämre. Men folkomröstningen skulle innebära, att dessa sämre vetande skulle kunna fatta
beslut mot översåtarnas önskan. Därav skulle till sist de styrandes
prestige kunna bli lidande, och detta ser de som en mycket allvarlig sak.
I den egendomliga skolaktion i Stockholm, som resulterar i att barn i
de södra stockholmsförsamlingarna inte får lov att ens söka till de
skolor, som kan ge dem den undervisning som tills vidare allmänt anses vara den bästa, nämligen till 5-åriga realskolor, har ett särskilt
problem utgjorts av de realskolor, som oförståndigt nog redan placerats inom det hotade området. Läroverkskollegier, föräldrar har frå-
gat, varför också dessa måste indragas. Svaret har blivit, ständigt
upprepat och lika litet motiverat: »det har ansetts riktigt». Någon har
vetat bättre, och ingen kan ändra på förhållandet inför den opposition
som uppstått, ty enligt överhetens tro minskar varje eftergift åt en
opposition dess egen prestige. överheten har i förbigående sagt här
stött på just en folkets egen opposition, som vid en folkomröstning
helt skulle ha gjort om de styrandes beslut. Många instanser tillstyrkte pliktskyldigast »reformen» (att Läroverkslärarnas riksförbund skulle ha gjort det efter hot att i annat fall även resterna av
realskolorna skulle indragas, är naturligtvis förtal). Först när föräldrarna sent och för sent upptäckte, att deras barn skall bli föremål
för försöksverksamhet och få sämre undervisning, blev folkets knorrande högljutt. Men pharaonerna lyssnade icke därpå. standardsänkningen, den sämre starten i livet, drabbar inte våra styrande herrar – de vet redan allt, eller i varje fall bättre – utan endast våra
barn.
Man kan exemplifiera i mängd dessa två drag hos de styrande av i
dag: de gör som de finner vara lämpligt, och de gör detta därför att
de anser sig veta vad som är bäst. Sådant är numera överhetens sätt
att vara, och härav följer som en självklarhet all centralisering. Ge- 246
Brev till Svensk Tidskrift
nom att samla makten i sin hand kan man själv göra rätt och undandrar folket möjligheten att handla fel. Intressant är, att i andra delar
av samhället än i den statliga sektorn går utvecklingen åt annat håll.
Där startar man företagsnämnder och samarbetsorgan. I industrin
lägger man sig vinn om, arbetsgivare och i lika mån arbetstagare,
att lyssna på varandra. Arbetsgivareförening och LO kan intyga detta.
En sociolog bör det vålla åtskillig huvudbry att förklara dessa två
olika beteendemönster inom det svenska samhället.
Som faktum kvarstår, att svenska folket inte i dag i sina ämbetsmän och tjänstemän, i överheten, tror sig finna vad Kung Gustaf
Adolf talade om vid sin tronbestigning: »en garanti för den enskilde
medborgaren i vårt land, att hans rätt tillvaratages och hans intressen behandlas med oväld». Den enskilde medborgaren torde tro
tvärtom. Han tror att överheten vill vara förmyndare, medan han
själv finner sig myndig, och att den främjar sina egna intressen under förebärande av att de är hans. Kanske någon säger att så har det
alltid varit. »De mäktiga styra de och ställa, till sist få vi stackare
allt umgälla», suckade den gamle nattväktaren och såg ut över den
blånande Båven. Men förr såg man i alla fall upp till sin överhet.
Handen på hjärtat: vad har folk egentligen nu att se upp till!
När en gång en ny regering träder till, får den en stor uppgift i att
försöka överbrygga klyftan mellan styrande och de styrda här i
landet.
Undersåte.
247
KLYFTAN MELLAN STYRANDE OCH STYRDA
Brev till Svensk Tidskrift
Herr Redaktör!
I Förenta Staterna var det åtminstone tidigare så, att när ett nytt
parti kom till makten i en stat började de fungerande tjänstemännen
att packa. Postmästare och sheriffer visste, att deras tid var slut och
att andra, som röstat rätt, skulle efterträda dem. Systemet har naturligtvis sina avigsidor, men på sätt och vis var det renhårigt. Folk
visste var man hade sina översåtar.
Här i landet avkrävs man inte bevis på sin partitillhörighet innan
man anställes i vart fall i statlig tjänst. Men vi tjänstemän vet mycket väl – och en del av oss handlar därefter – att våra befordringsmöjligheter vore mycket bättre, om vi röstade på våra regerande herrar och betalade till deras partikassa. Här talas nu inte om chefstjänstemännen. Varje regering kommer att utnämna vissa protegeer
till generaldirektörer, och att t. ex. statssekreterarebefattningarna är
politiska är naturligt, och ingen säger något om den saken. Men många
poster därunder har blivit åtskilligt politiserade. Kommer man längre
ned på tjänstemannaskalan, inte minst på den kommunala sidan, fäller
partitillhörigheten ofta utslaget vid en utnämning.
För allmänheten betyder detta ganska mycket. Den ene säger att
han har försänkningar i det eller det verket. Den andre känner någon
som kan hjälpa honom till en förmån här eller där. Kanske är detta
sant, och kanske är det osant. Men viktigt är, att folk tror att partitillhörigheten inverkar på ärendens avgöranden, att ämbetsmän kan
påverkas, att tjänstemän är sådana som behandlar den ene bättre än
den andre.
Ingen är sämre ämbetsman eller tjänsteman därför att han tillhör
det ena eller det andra partiet, nämligen om han för övrigt har meriterna. Men det sista villkoret behövs verkligen och bör vara mer än
en formsak. Vi kommer ihåg krigsårens kommissioner. Det är nonsens
att tala om att folk behandlades lika där. Vissa personer fick fram
sina ärenden fortare, andra mötte motstånd överallt. Detta berodde
inte på att tjänstemännen tog emot mutor. Men de tröttades ut av vissa
ansökare, de saknade motståndskraft, de hade inte den med den gamla
tjänstemannautbildningen inplantade känslan för absolut oväld.
Man kan fråga sig om våra regerande herrar numera har intresse
av den gamla sortens ämbetsmän. Själva förutsätter de ständigt, att
resultaten av en utredning skall gå i en viss riktning, och då skjuter
de undan en tjänsteman som opponerar sig. Man vill ha makt, och då
kringgår man en lag.
När högerledarens interpellation om Skandia och försäkringstagarnas representation i bolagets styrelse förekom i riksdagen, fram- 19- 543445 Svensk Tidskrift 1954 245
.’·
·-
’ 1·
Undersåte
trädde maktfullkomligheten ohöljd och i full belysning. Försäkringstagarnas majoritet hade uttryckt sina önskningar, men härtill tog regeringen ingen hänsyn. Regeringen skulle representeras i bolaget. En
lag, som verkade obekväm, utgjorde intet hinder. Den satte sig regeringen över, och eftersom den gjort detta redan tidigare, tillstyrkte
Kungl. Försäkringsinspektionen, där en rättrogen generaldirektör
funnit sin försörjning, underdånigst att så skulle ske. Hur de höga
jurister i Kanslihuset, som förberett interpellationssvaret, har det
ställt med sitt juridiska samvete, må lämnas osagt. Från de styrandes
sida är det naturligtvis inte fråga om att de avsiktligt vränger lag. De
har sin fasta övertygelse, att de vet bättre. De har klart för sig, att de
handlar till vår, till undersåtarnas fördel och att vi opponerar oss av
illvilja eller oförstånd. Vi tycker att lag är till för att lydas, men de,
våra herrar, tänker inte i den kategorien. För dem är en lag en form
för ett av dem bestämt innehåll: passar den inte får den ändras, eventuellt i efterhand. Våra översåtar vet med sig att de i alla fall har rätt.
Därför väcker hos dem tanken på en beslutande folkomröstning så-
dana känslor av olust. Om de styrande vet bättre·- och detta är ett
axiom – så följer ju därav att de styrda vet sämre. Men folkomröstningen skulle innebära, att dessa sämre vetande skulle kunna fatta
beslut mot översåtarnas önskan. Därav skulle till sist de styrandes
prestige kunna bli lidande, och detta ser de som en mycket allvarlig sak.
I den egendomliga skolaktion i Stockholm, som resulterar i att barn i
de södra stockholmsförsamlingarna inte får lov att ens söka till de
skolor, som kan ge dem den undervisning som tills vidare allmänt anses vara den bästa, nämligen till 5-åriga realskolor, har ett särskilt
problem utgjorts av de realskolor, som oförståndigt nog redan placerats inom det hotade området. Läroverkskollegier, föräldrar har frå-
gat, varför också dessa måste indragas. Svaret har blivit, ständigt
upprepat och lika litet motiverat: »det har ansetts riktigt». Någon har
vetat bättre, och ingen kan ändra på förhållandet inför den opposition
som uppstått, ty enligt överhetens tro minskar varje eftergift åt en
opposition dess egen prestige. överheten har i förbigående sagt här
stött på just en folkets egen opposition, som vid en folkomröstning
helt skulle ha gjort om de styrandes beslut. Många instanser tillstyrkte pliktskyldigast »reformen» (att Läroverkslärarnas riksförbund skulle ha gjort det efter hot att i annat fall även resterna av
realskolorna skulle indragas, är naturligtvis förtal). Först när föräldrarna sent och för sent upptäckte, att deras barn skall bli föremål
för försöksverksamhet och få sämre undervisning, blev folkets knorrande högljutt. Men pharaonerna lyssnade icke därpå. standardsänkningen, den sämre starten i livet, drabbar inte våra styrande herrar – de vet redan allt, eller i varje fall bättre – utan endast våra
barn.
Man kan exemplifiera i mängd dessa två drag hos de styrande av i
dag: de gör som de finner vara lämpligt, och de gör detta därför att
de anser sig veta vad som är bäst. Sådant är numera överhetens sätt
att vara, och härav följer som en självklarhet all centralisering. Ge- 246
Brev till Svensk Tidskrift
nom att samla makten i sin hand kan man själv göra rätt och undandrar folket möjligheten att handla fel. Intressant är, att i andra delar
av samhället än i den statliga sektorn går utvecklingen åt annat håll.
Där startar man företagsnämnder och samarbetsorgan. I industrin
lägger man sig vinn om, arbetsgivare och i lika mån arbetstagare,
att lyssna på varandra. Arbetsgivareförening och LO kan intyga detta.
En sociolog bör det vålla åtskillig huvudbry att förklara dessa två
olika beteendemönster inom det svenska samhället.
Som faktum kvarstår, att svenska folket inte i dag i sina ämbetsmän och tjänstemän, i överheten, tror sig finna vad Kung Gustaf
Adolf talade om vid sin tronbestigning: »en garanti för den enskilde
medborgaren i vårt land, att hans rätt tillvaratages och hans intressen behandlas med oväld». Den enskilde medborgaren torde tro
tvärtom. Han tror att överheten vill vara förmyndare, medan han
själv finner sig myndig, och att den främjar sina egna intressen under förebärande av att de är hans. Kanske någon säger att så har det
alltid varit. »De mäktiga styra de och ställa, till sist få vi stackare
allt umgälla», suckade den gamle nattväktaren och såg ut över den
blånande Båven. Men förr såg man i alla fall upp till sin överhet.
Handen på hjärtat: vad har folk egentligen nu att se upp till!
När en gång en ny regering träder till, får den en stor uppgift i att
försöka överbrygga klyftan mellan styrande och de styrda här i
landet.
Undersåte.
247