Dagens frågor
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Beredskap i Det skulle vara värt en doktorsavhandling att underalla skiften. söka hur långt statens maktmedel sträckte sig vid första
världskrigets utbrott och vad som därunder hände, vidare hur långt
frihetens återställelse gick, var man stod vid krigsutbrottet 1939 och
vad som hände under krigsåren samt slutligen utvecklingen fram till
de nyligen av riksdagen antagna allmänna förfogande- och ransoneringslagarna. Förmodligen skulle man få fram en intressant belysning av hur statens maktmedel gripit omkring sig och hur mycket
som, tillkommet under exceptionellt tryck, likväl stannat kvar. Erfarenheten lär att regleringar, ransoneringar och dirigeringar lätt
nog kunna införas, men att det sedermera blir svårt att avlägsna
dem, inte bara därför att de tillskapade speciella instrumenten ha
en inneboende lust att bestå utan också därför att härvan till sist
blivit så invecklad, att ett Alexanderhugg måhända.skulle skada mera
än gagna.
Då den stora åskskrällen kom i idyllens tid 1914 var förberedelsen
ganska ringa. Det fanns en gammal rekvisitionslag av 1895 att tillgripa och först i oktober 1914 kom en första förfogandelag, som sedermera utbyggdes. Mellantiden intill andra världskriget präglades av
de styrandes aningslöshet – nedrustningen 1925 kan tjäna såsom bevis – men redan några år efter denna händelse begynte förberedelsearbetet med att skapa nya former för statliga ingripanden i händelse
av krig eller krigsfara. Förfogandelagen av 1939 gäller alltjämt till
den 30 juni i år. Påföljande dag träda de nya lagarna i kraft.
Om behovet av de nya lagarna råda inte delade meningar. Tiderna
äro alltjämt onda och medvetandet om att den som vill bevara freden
måste rusta sig för kriget är ganska allmänt. Fullmaktslagar äro
emellertid ett tveeggat instrument, som både riksdagen och de enskilda måste behandla med skärpt observans. Den nya förfogandelagen kan tillgripas också i fredstid och inte endast på grund av krig
eller krigets efterverkningar utan också på grund av »annan utom
riket inträffad utomordentlig händelse», varigenom uppkommit
»knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnö-
denhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen». Andra lagutskottets majoritet hesiterade inte inför denna
förfoganderam, men en manstark reservation av höger och folkpartister uttryckte rädsla för att en sådan fullmakt skulle begäras utan
alltför starka skäl. Från detta håll yrkade man att regeringen i dylika
fall skulle komma med speciella, motiverade lagstiftningskrav. En
socialdemokratisk talesman sökte avvisa dessa farhågor med att »riks·
dagen skulle ha råg i ryggen och säga nej», om regeringen kom i
oträngt mål. Den som känner till den nuvarande väldisciplinerade
248
———-~·~-~·~———-~—————————~
Dagens frågor
regeringsmajoriteten i riksdagen har svårt att undertrycka ett ironiskt leende.
Handelsminister Ericsson lämnade i sitt anförande i första kammaren en illustration till regeringens motiv. Han menade, att samhället i våra dagar är komplicerat, att isavspärrningen i vintras kunde
riskerat vår bränsleberedskap och att staten sålunda kunde fått anledning att ingripa.
Andra punkter, som reservanterna vände sig emot, gällde auktorisationsparagrafen och clearingavgifterna.
Det bör emellertid framhållas att prof. Herlitz, som tillhört förfoganderättssakkunniga, inte i alla avseenden delade reservanternas
mening. Han förklarade, att man inte skulle betrakta det som regel,
att lagarna i deras helhet sättas i kraft, utan att de borde ses som en
kollektion av möjliga fullmakter. Däremot var hr Herlitz missnöjd
med att utrikeshandeln avskärmats. Handelsministern delade i detta
avseende utredningens mening att denna sak faller under regeringsformen par. 89.
Från näringslivets sida hade det väckt stark reaktion att auktorisationstvånget åsidosatte näringsfrihetsförordningen, ja, t. o. m. att det
skulle stå i strid mot par. 16 i regeringsformen. Reservanterna ville
begränsa möjligheterna för en sådan åtgärd till krig eller krigsfara.
Riksdagen tog emellertid fullmakten i dess vidsträckta form, varvid
man nöjde sig med uttalandet, att rörlighet skulle eftersträvas och
konkurrens inte begränsas i vidare mån »än som är oundgängligen
nödvändigt».
Det är naturligtvis med dessa lagar om förfogande och ransonering
som med alla lagar: endast tillämpningen kan säga om de stå i samklang med rättsmedvetandet. Hårda tider kräva hårda tag. Den ram,
inom vilken regering och riksdag kunna handla, är emellertid mycket
vid både i rummet och tiden och risk för missbruk kan inte uteslutas.
I vissa avseenden kunde säkerligen med fördel begränsningar ha
åstadkommits. Riksdagen är numera samlad så gott som hela året
och en ny lag, som borde ligga förberedd i byrålådan, skulle riksdagen kunna genomföra snabbt, och lagrådets hörande skulle inte
behöva föranleda tidsutdräkt. Den garantin skulle därigenom ha skapats, att ett allmännare bedömande av läget framtvingades än vad
regeringen kan finna opportunt.
Uppifrån och Kommunikationsverkens service åt allmänheten lämnar
underifrån. understundom och i olika avseenden övrigt att önska.
Klagomålen på postverk, televerk och järnväg äro så flitigt förekommande, att det är överflödigt med exemplifiering.
Det är emellertid inte endast enskilda, som ställa sig vid klagomuren. Där finnas också representanter för kommuner och landsändar.
Bohuslänsrepresentanten i riksdagen, hr Staxäng, klagade nyligen
över att en hel ögrupp i norra Bohuslän i vintras plötsligt ställdes
utan postgång, därför att befolkningen är mindre på denna årstid än
på sommaren. Hr Staxäng hade jämte hr Eskilsson m. fl. motionerat
249
.’-. – ’
Dagens frdgor
om att kommunikationsverkens ledningar skulle instrueras att inhämta yttrande från vederbörande länsstyrelse, innan lokalt sett mera
betydelsefulla förändringar i verkens serviceförhållanden vidtagas.
Beredningsutskottet ansåg att de lokala intressenas inflytande börjat
ökas och att affärsverken ställde sig tillmötesgående, varför något
beslut i av motionärerna önskad riktning var överflödigt. Därvid
stannade också riksdagens kamrar.
Så långt ter sig frågan som ett ganska vanligt riksdagsärende, en
motion bland de många hundra, som gått avslag till mötes. Det fanns
emellertid i remissbehandlingen en divergens, som inte uppmärksammats i överflödet av riksdagsreferat, vilka f. ö. knappast räckte till
ens för ett omnämnande av ärendets öde. Det kan dock vara skäl att
observera denna sak. De tre kommunikationsverken – generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och telestyrelsen – redogjorde rätt utförligt för hur angelägna de äro att söka kontakt med sina kunder vid
serviceförändringar, ett uttryck som närmast bör läsas som serviceförsämringar. De hade organ för detta ändamål, olika inom varje
verk för sig, men enligt deras gemensamma uppfattning tiiifyiiestgörande. En instruktion att kontakt skulle sökas med vederbörande
länsstyrelse skulle därför betyda en omgång och en fördröjning.
Annorlunda läto tonerna från de kommunala representationer, som
fått del av remissen. Svenska stadsförbundet ansåg stadgad kontakt
med länsstyrelserna befogad och den borde inte bara gälla »mera
betydelsefulla förändringar». Åven en ringa försämring kunde för
allmänheten bli betydelsefull. Landskommunernas förbund var inne
på samma tankegång: »Det måste anses som mindre tillfredsställande
att för en hel bygd väsentliga frågor avgöras utan att samråd i någon
form etableras på ett tidigt stadium med de myndigheter och organ,
som representera de intressen, som äro i fråga.»
Av denna kortfattade rekapitulation framgår tillräckligt tydligt, att
de statliga kommunikationsverkens belåtenhet med sina medel och
metoder att vinna kontakt med kunderna på intet sätt motsvaras av
de kommunala förespråkarnas uppfattning om läget. Här glappar det
på något sätt. Uppfattningarna äro inte förenliga. Antingen göra
kommunikationsverken vad de kunna och anse sig böra göra i sin
servicepolitik och i så fall kverulera de kommunala representationerna och motionärerna. Eller också ha de kommunala företrädarna
rätt och då böra kommunikationsverken vara angelägna att förbättra
sin servicekontakt i stället för att tycka, att allt är bra som det är.
Det är visserligen en gammal historia att tingen te sig annorlunda
uppifrån och underifrån, men här har man att göra med allmänna
inrättningar, som äro till för allmänhetens skull och inte tvärtom.
Det är kanske just i den bedömningen mentalitetsskillnaden har sin
grund.
Smålands Taberg Striden om Smålands Taberg har plötsligt ryckt
och titanet. fram i rampljuset och blivit något av en riksangelägenhet. Det är två skäl till att saken tagit denna icke helt överraskande vändning. Dels har det gamla socialiseringsspöket passat på
250
Dagens frågor
tillfället att sticka upp huvudet i form av ett förslag av de av Kungl.
Maj :t för Tabergsfrågan tillsatta utredningsmännen, regeringsrådet
Strömberg och f. generaldirektör Ödeen, om en utredning om ökade
möjligheter till samhälleligt inflytande vid utnyttjandet av landets
mineraltillgångar. Dels har riksdagen godkänt ett utskottsutlåtande,
vari tanken på en speciallagstiftning, eventuellt expropriation av
aktierna i gruvbolaget rekommenderas, »därest frivillig överenskommelse ej kan uppnås» för att få ett ur naturskyddssynpunkt tillfredsställande skydd för Smålands Taberg. Att både frågan om ökat samhällsinflytande över mineraltillgångarna i allmänhet och om speciallagstiftning i syfte att komma över en naturtillgång ’— därtill mot
underbetalning – har ett allmännare intresse än den mera lokalbetonade frågan om naturskyddet, är givet. Rimligen har det väl heller
inte varit naturskyddsintressenas mening, att deras önskemål skulle
leda till att frågor aktualiseras, som inte kunna undgå att framkalla
strid. Deras sak kan knappast gagnas därav. Att dessutom staten,
sedan den en gång fått intresse av att exploatera Taberg ekonomiskt,
skulle visa särskild hänsyn för naturskyddet, är det väl ändå ingen
som på fullt allvar tror. Skulle en fridlysning av Kiruna för 50 år
sedan ha förhindrat järnmalmsbrytningen för tiden därefter~
Smålands Taberg representerar utan minsta tvekan mycket stora
framtidsvärden. Det som därvid för dagen dragit största uppmärksamheten till sig, är den i malmen vid sidan av järnet förekommande
titansyran. Titan kunde ännu för sju-åtta år sedan över huvud taget
inte framställas som metall. Nu är det en i U. S. A. ytterst eftersökt
sådan. Produktionen där 1952 uppgick till 1200 ton och planerna gå
ut på att nå upp i 22 000 ton, eventuellt mer, till 1955. Eftersom framställningen är förenad med utomordentligt krävande och dyrbara processer, är priset mycket högt. Det uppgavs för några år sedan till 5
dollars per pund, dvs. 55 000 kronor per ton, men ett egentligt marknadspris kan inte sägas existera, eftersom det inte finns mer än ett
par tre stora amerikanska bolag som säljare och en enda köpare, det
amerikanska försvaret. Titanets egenskaper, styrka, lätt vikt, motståndskraft mot värme och frätning – ett mellanting med det bästa
hos aluminium och rostfritt stål – göra den nämligen hittills oöverträffad till reaflygplan. Som legering med nickel m. m. lär den även
komma till användning i turbinskovlarna i reamotorer, där det gäller
att arbeta i temperaturer upp till1 000 grader utan att de tunna skovelbladen förlora form, och där vanligt stål skulle brinna som papper.
Åven för fredliga ändamål anses metallen i hög grad ha framtiden
för sig. Amerikanarna utvinna sin titanmalm ur sand på Floridas
kuster.
Det ligger ingenting vettigt än mindre konstruktivt uppbyggande
i att stoppa vårt lands möjligheter att med Tabergs naturtillgångar
deltaga i utvecklingen på detta område. I längden torde det heller
inte gå att rida spärr mot utvecklingen. Insikten härom har därför
föranlett förslag till en starkt nedskuren malmbrytning för teknisk
forskning dock utan antydan om hur de dyrbara utvinningsprocesserna skulle finansieras. Det kan knappast förväntas, att gruvbolaget
251
Dagens frdgor
skulle vara i stånd att betala dessa med avkastningen av föreslagna
25 a 30 000 ton titanhaltig järnmalm. Bolaget har begärt 125 000 ton.
Att en lösning av alla problem, inte endast naturskyddets, skulle
ligga i ett statsförvärv av Taberg är ofattbart. Som det nu är, tycks
det största intresset vid sidan av naturskyddsfrågan koncentrera sig
till frågan, om skälig ersättning eller underbetalning med hjälp av
speciallagstiftning skall lämnas vid ett eventuellt statsförvärv. Veterligen ha inte i europeiska länder väster om järnridån näringar
någonstädes socialiserats utan skälig ersättning. Men vad som är
viktigare är, att socialisering är en principfråga, ingen penningfråga.
Den gäller om ägare till en tillgång skola tvingas – likgiltigt hur –
avstå till staten vad de i laga ordning förvärvat och byggt upp. Särskilt känsligt är detta i fråga om mineraltillgångar med dessas dyrbara exploateringskostnader. På det området finnas stora vinstchanser men i regel ännu större förlustrisker. Det är bara de förra som
bli föremål för socialisering. Hur det skall bli möjligt för vårt land
att hänga med i den snabba utveckling för att inte säga upptäckarrevolution på metallutvinningens och metallanvändningens område
som nu pågår, om åtgången till naturtillgångarna spärras genom det
slags socialiseringshot, som innebär, att i bästa fall penningersättning
lämnas för havda kostnader, om vinstchanser kunna konstateras, men
endast då, är fullkomligt obegripligt.
Kampen mot socialiseringsframstötarna, vilka i fråga om naturtillgångarna äro både ihärdiga och med de stora norrbottniska gruvorna
som förebild te sig på ett oberättigat sätt särskilt lockande, fordrar
av företagsamheten ett utomordentligt försiktigt uppträdande. Det
tycks tyvärr vara en ganska allmän mening, att Tabergsbolaget i
detta fall skött sina relationer till allmänheten lika utomordentligt
osmidigt. Till och med det sammansatta lag- och jordbruksutskottet
har måst framhålla detta, vilket är något högeligen sällsynt i svensk
riksdagshistoria.
Vad uppgiften nu går ut på är att söka finna en kompromissformel,
som tillgodoser naturskyddsintressenas krav ävensom bolagets obestridliga rätt att till gagn för utvecklingen få tillgodogöra sig malmen. Därvid tycks det, som om underjordsbrytningen skulle lämna
de bästa garantierna för bestående fredliga förhållanden mellan parterna. Merkostnaden härför har uppgivits till minst tre kronor per
ton malm. Detta är på intet sätt ett merpris, som det vore orimligt
att begära att köparen av malmen betalar, med tanke på det stora
intresse han i själva verket har av dess titaninnehålL Det blir säkert
inte billigare att köpa i Florida, om han över huvud taget kan få
köpa något där. Den elegans och smidighet, varmed amerikanska storbolag vid exploatering av naturtillgångar särskilt i främmande länder numera reglera sina mellanhavanden med hemmaopinionen, kan
vara ett föredöme även i Sverige.
Det sovjetestniska Enligt de uppgifter från Sovjet-Estland som ha
fisket i Östersjön. kommit till Sverige hotas hela den statliga planen
för fisket i Östersjön av ett misslyckande till följd av polismyndig- 252
Dagens frågor
heternas fruktan. Sovjets polismyndigheter våga nämligen inte låta
de estniska fisketrålarna gå ut på öppet vatten på Östersjön och på
havsområdet vid Finska vikens mynning, ty de frukta att de eventuellt skola fly till den fria världen. Särskilt ett par lettiska och
litauiska fisketrålare, vilka för en tid sedan verkligen lyckades fly
till Sverige, synas ha skrämt polismyndigheterna och gjort dem mycket försiktiga. De förefalla nu vara särskilt ängsliga för att de estniska fiskarna skulle kunna ute på öppna havet med våld överta
makten från fisketrålarens kommunistiske kapten och politruk och
styra båten till svensk hamn. Till följd härav tycks t. o. m. en viss
motsättning ha uppstått mellan polismyndigheterna och de statsinstitutioner, som måste se till att fiskeriplanen förverkligas.
Sovjet-Estlands unge fiskeriexpert L. Rannak publicerade nyligen
en längre artikel i marionettregeringens huvudorgan »Rahva Hääl»,
i vilken han kritiserar det förhållandet, att fisketrålarna hitintills ha
tillåtits att fiska endast i Narva- och Pärnuvikarna. Till följd av rovfiske i de sistnämnda vikarna börjar strömmingen där att ta slut,
och om fisket fortsätter på samma sätt, har snart det sista strömmingsynglet fångats där. Därför måste enligt Rannak trålarna skickas
ut på öppna havet på Östersjön och i Finska viken. Då skulle det
även vara möjligt att fånga mera lax, rödspätta, ål och andra värdefullare fiskar och inte endast strömming. Nu utgör emellertid den
strömming som fångas i vikarna och vid kusten så mycket som 81 Ofo
av hela det sovjetestniska havsfisket.
Den statliga fiskeplanen har under år 1953 kunnat uppfyllas endast
till 84,5 °/o enligt meddelande i mars i år i Tallinns radio. Därför få
nu vederbörande statliga ämbetsverk en kraftig tillrättavisning från
Moskva. De måste noga redogöra, varför fiskeplanen inte fullföljts.
Moskva pressar nämligen hela tiden på och fordrar att fisket i
Baltikum måste ökas. Detta står bland annat i den nu gällande femårsplanen, som antogs i oktober 1952, det utgör även en del av nu
gällande program för skapande av matvaru-»överflöd». Femårsplanen
förutser t. ex. för Estland, att till år 1955 fisket måste kvantitativt
ökas med 85 0/o, dvs. nästan fördubblas bara på några år. För att nå
detta har Moskva lovat att skicka en hel rad nya fisketrålare till
Estland. En del av dessa, bland vilka även några finnas som beställts
från Sverige, har redan kommit fram. Vad beträffar motordrivna
fiskebåtar så ha på det år 1951 i Tallinn grundade fiskebåtsvarvet
under de sista tre åren över 300 motordrivna fiskebåtar löpt av stapeln,
några av dem 10 ton med 40 hkr. dieselmotor. Av de nybyggda båtarna
har ungefär hälften sänts till Ryssland, den andra hälften har stannat
i Estland.
Alla dessa trålare och motorbåtar röra sig emellertid endast i kustfarvattnen och i vikarna. Att det på detta vis är omöjligt att förverkliga den av Moskva föreskrivna och från år till år utökade fångstplanen, tycks nu även ha gått upp för de sovjetestniska makthavarna.
Därför blir det intressant att se, om de estniska fisketrålarna skola
uppenbara sig på det öppna havet på Östersjön och på havsområdet
vid Finska vikens mynning tillsammans med svenska, danska, finska
253
-·, -r··
Dagens frågor
och ryska trålare. Frågan gäller, med andra ord, huruvida polismyndigheterna eller de sovjetiska institutioner som sörja för fisket,
komma att vinna. Eftersom båda dirigeras direkt från Moskva, nämligen polisen från Inrikesministeriet (MVD) och fisket från Fiskeriministeriet, måste givetvis Sovjetunionens Ministerråd (regeringen)
och Kommunistpartiets centralkommitte fatta det slutgiltiga beslutet.
Så invecklad kan under sovjetregimen en sådan i sig själv mycket
enkel och liten fråga bli, om man får fiska endast inomskärs eller
om fiskebåtarna även få gå ut på öppet vatten.
Hur långt sovjetpolisens rädsla går och hurudana uttryck den kan
ta sig belyses bäst av den rigorösa övervakningen av fiskarna. För
närvarande får i Sovjet-Estland varken en privatperson eller en yrkesfiskare ha en egen motorbåt vid havsstranden (privata motorbåtar
för nöjesändamål ha tillåtits endast på insjöar och åar). Alla motordrivna fiskebåtar tillhöra de s. k. fiskarkolchozerna, i vilka kustbyarnas fiskare och deras båtar ha tvångsmässigt sammanförts. För närvarande finns det i Estland närmare 100 sådana fiskarkolchozer, av
dessa ligga ungefär 80 vid Finska viken, Pärnubukten och Östersjön.
Alla kolchozen tillhöriga båtar ha från flera närbelägna byar sammanförts till en fiskehamn, där de ligga dag och natt bevakade av
beväpnade gränsvakter. Till sjöss släppas båtarna endast i grupper
åtföljda av en gränsbevakningsbåt. Dessförinnan måste för varje utlöpande båt utskrivas en »propusk» (passersedel), med stora stämplar
och flera underskrifter, där hela besättningens samtliga namn äro
uppskrivna, likaså den medhavda bensinmängden och ungefär hur
länge vederbörande ämnar ligga ute till sjöss. Utan en sådan »pro- :pusk» släpper gränsvakten ingen ens i närheten av båtarna.
Ännu strängare är emellertid bevakningen av fisketrålarna. 1952
och 1953 tog man nämligen trålarna ifrån fiskarkolchozerna och samlade dem i statliga s. k. motor-fiskestationer. Å ven alla nya trålare
skickas enbart till dessa statliga stationer. stationen sätter först och
främst en förtroendeingivande kommunist eller komjunior (medlem
av kommunistisk ungdomsorganisation) som kapten på trålaren och
en annan som politruk och »lånar» sedan ut trålaren till någon fiskarkolchoz, oftast just till den kolchoz, som förut blivit berövad trålaren.
För »lånet» av trålaren (liksom av de av stationen tillsatta övervakarna, kaptenen och politruken) måste kolchozen ge hela 20-1!0 °/o
av förtjänsten till den statliga stationen, de måste alltså själva betala
sin bevakning. Eftersom motor-fiskestationerna formellt äro självhushållande statliga företag, måste de normalt även ge staten vinst.
Staten tjänar följaktligen på att bevaka fiskarna. För närvarande
har Estland fyra sådana statliga motor-fiskestationer-i Kuressaare,
i Pärnu, i Tallinn och i Aseri.
Trots den förtroendeingivande kaptenen och politruken tillåtas inte
heller trålarna att ensamma gå till sjöss. Å ven de få endast fiska i
grupper under bevakning av en vaktbåt efter att även de ha genomgått »propusk»-proceduren (Mahu).
Att ett sådant bevakningssystem direkt hämmar fisket, är uppenbart. MVD fäster emellertid inte större avseende vid detta. MVD:s
254
&L
Dagens frågor
mål är att hindra fiskare att fly över havet till den fria världen,
först och främst just till Sverige. Och detta mål har den otvivelaktigt
uppnått genom sitt bevakningssystem. Redan sedan flera år tillbaka
har inte en enda fiskebåt kunnat lämna Estland.
Eftersom polismyndigheterna i viss mån hindra havsfisket men
Moskva fordrar ett ständigt större fångstkvantum, ha Sovjet-Estlands
myndigheter på sista tiden intensifierat fisket även på insjöar och
i åar. Ä ven där tycks det enligt alla förefintliga uppgifter på en
del ställen ha antagit karaktären av rovfiske. Ä ven »Rahva Hääl»
har ett par gånger klagat över att flera sjöar ha blivit tömda på sin
fisk.
För att fylla Moskvas fordringar, ha Sovjet-Estlands myndigheter
nu kastat sina blickar på en ny sjö. Propagandan har i sitt storhetsvansinne redan döpt den till »hav». För närvarande finns denna sjö
visserligen bara på papperet men redan år 1955 skulle där vattnet gå
i vågor och fiskarkolchozer fiska på den. Det är nämligen fråga om
den sjö som håller på att uppstå bakom fördämningen för det elektricitetsverk som byggs vid Narva (se Svensk Tidskrift 1954 sid. 151-
153) och vars yta enligt beräkningarna skulle komma att omfatta
200 km2• Tallinns radio har på fullt allvar och inte som aprilskämt
eller revynummer meddelat att fiskarkolehozen »Oktjabr» i Narva (består enbart av importerade ryssar) redan har börjat med förberedelser
till fiske i Narva-»havet», dvs. där det för närvarande bara finns
ruiner efter det »till annan ort förflyttade» samhället Kulgu och stubbar efter den nedhuggna skogen.
Om också den »mest högtstående vetenskapen» i världen, sovjetvetenskapen, skulle vara mäktig att redan till år 1955 framtrolla så
stora fiskar i Narva-»havet» att de duga att fiskas, har detta »hav»
det felet, att större delen av dess yta inte hör under Sovjet-Estland
utan till Leningraddistriktet i Ryssland. Och på den del av »havet»
som ligger inom Leningraddistriktets gränser, komma de estniska
fiskarna inte att släppas.
Alla insjöar och blivande »hav» lätta i alla fall inte Sovjet-Estlands
fiskebekymmer. Fiskefrågans lösning beror enbart på om fiskarena
släppas ut på Östersjön eller ej.
Aleksander Kaelas.
Östtyskland åter Ar 1954 inleddes med berlinkonferensen, föremål för
i skuggan. miljoner människors hopp. För några fattiga veckor
stod Berlin åter i centrum för världens intresse och ruinkulisserna i
öst skymdes av flammande banderoller. Molotov, grånad i det utrikespolitiska spelet, på ålderns dar svårt plågad av tilltagande stamning,
kungjorde dock sina uppdragsgivares krassa syn på det tyska problemet. östtyska republiken gled därför vid konferensens slut bort från
den storpolitiska vridscenen, en ny scenbild intog dess plats. Angestens
barometer i östtyskland, graderad i tusental flyktingar, som inför
konferensen gjort anmärkningsvärda hack i statistiken med 8 012 flyktingar i januari och 5 961 i februari, därav endast 147 folkarmesolda- 255
..,.,.——–~……._.s…..:;___;______:_~~——
Dagens frågor
ter, steg åter. Den röda järnhanden slöts hårdare än någonsin över
Sovjetunionens västligaste satellit.
Vägen till satellitstadiet jämnades av IV. partikongressen, det
skådespel som efterträdde stormakternas högtidligare konferens.
Partikongressen föregicks av den traditionella utrensningen, varvid
»sekterister», »kapitulanter» och »socialdemokratister» (!) togs under
specialbehandling. Från partiets centrala instanser sändes besiktningsgrupper ut och den intrikata frågan »vad intog du för ståndpunkt den 17 juni~», kom i mars månad år 1954 att ödelägga många
östtyska arbetarhem. Samtidigt försökte man politiskt strama upp det
kommunistiska ungdomsförbundet, FDJ, Freie deutsche Jugend, vars
moral ansågs svikta. Vid samma tidpunkt kunde man på högsta ort
konstatera att årets folkförsörjningsläge var dåligt. Så dåligt t. o. m.
att ingen mindre än ministerpresident Grotewohl själv uppträdde på
IV. »tyska bondedagen» och i pompösa ordalag förklarade, att hädanefter skulle självägande bönder tolereras i högre utsträckning i DDR.
Samtidigt meddelade han, att det i DDR finns 4 655 kolchoser, omfattande 60 000 före detta självägande lantbrukares egendomar på sammanlagt 715 000 har. De politiska agitationscentraler, vilka – liksom
fallet är i Sovjetunionen – gå under täcknamnet traktorstationer,
uppgå till 605.
Efter berlinkonferensen beväpnades de aktiva fackgrupperna inom
storindustrin och därmed har ett slags »verkskydd» sett dagens ljus.
Kasernerade folkpolisen, själva folkarmen, hade under februari en ny
rekryteringskampanj med ganska dåligt resultat. 120 folkflygofficerare återvände från en tvåårig utbildning i Sovjetunionen för att organisera de fyra flygeskadrar, vilka under 1954 och 1955 skola sättas
upp i östtyskland. Folktransportpolisen, den beryktade »Votrapo», omorganiserades till järnvägspionjärförband av militär typ.
Från den östtyska kulturfronten kan noteras att en morgonandakt
införts i skolorna. Dagen börjar med 10 minuters dagspolitisk analys
av skolans främste politiker inom lärarkåren. IV. kulturförbundsdagen i Dresden gick däremot spårlöst förbi. Efter våldsamma diskussioner steg ArnoldZweigupp och kritiserade hårt regeringens kulturfientliga politik. Talet refererades ej i pressen.
När IV. partikongressen var över hårdnade det till i DDR under
parollen: »Fäst remmen hårdare!» Kommunistpartiets centrala roll
markerades och östtysklands position som satellit till Sovjetunionen
blev slutgiltigt klar. Partiets centralkommitte fick en olycksbådande
sammansättning, som knappast observerats tillräckligt i yttervärlden.
För den kasernerade folkpolisen invaldes inrikesminister Willi Stoph,
general Heinz Hoffman och förre dekorationsmålaren, nuvarande marinchefen W aldemar Werner, under kriget motståndskamrat under
jorden i Danmark med kända svenska kommunister. Från statssäkerhetstjänsten invaldes Ernst Wollweber och general Erich Mielke,
\Vollwebers adjutant. Från rättskipningens område invaldes »röda
giljotinen», Hilde Benjamin. Teorin att den allmänna värnplikten
skulle införas av IV. partikongressen kom på skam – enligt uppgift
tack vare fransmännens avvisande hållning till en västlig europa- 256
,,
Dagens frågor
arme. Beväpningen av fabriksmilisen fortsatte dock, och mobiliseringslistorna reviderades för framtida bruk.
Från säkerhetstjänstens sida fortsattes den inre utrensningen, som
skall förhindra ett nytt 17 juni, och 14. byråns attacker mot motståndsrörelsen i samarbete med den ryska säkerhetstjänsten. I april snappades den ryske frihetsledaren dr Alexander Trusjnovitj bort från
Västberlin och har gått okända öden till mötes. Samtidigt avslöjade
man på amerikanskt håll den sensationella komplotten mot en av dr
Trusjnovitjs närmaste män i Frankfurt, den s. k. Khokhlovhistorien.
I och med att östtyskland blev en »suverän» satellitstat, intensifierades dess kulturprogram. Den 21 mars utkom »förordningen för
intensifiering av arbetet i de allmänbildande skolorna», omfattande
68 paragrafer. Den innehöll egentligen inget nytt. Lärarnas ställning
som politiska funktionärer markerades och skolornas karaktär av kadettanstalter är nu tydlig. Sent omsider har förre statssäkerhetsminister Zaissers maka, Else Z., fått avsked och avrest till Sovjetunionen.
Hennes efterträdare som folkbildningsminister är Hans-Joachim
Laabs, en man om vilken man endast vet, att hans kommunistiska
fanatism vida överstiger hans kunskaper. J ohannes R. Becher, diktaren med nationalpriset, är kulturminister och lancerade sitt tiopunktersprogram för kulturellt samarbete med Västtyskland.
Ångestbarometern steg under mars till strecket 12 405 flyktingar
från DDR till Västberlin. Tolv officerare ur folkarmen gick över. Därmed hade förhållandena blivit »normala» i den del av Tyskland, som
ligger bakom järnridån, men den scen där dess 17 miljoner ångestpinade människor vänta på Tysklands framtida öde ligger tills vidare i skuggan. På vridscenen lyste världspolitikens strålkastare i maj
på namnen Geneve och Indokina.
CMB.
257
. l
’”den gamla goda tiden-::
har
kommit
med guld- silver- och bronskvaliteterna i
arbetskläder
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD
Beredskap i Det skulle vara värt en doktorsavhandling att underalla skiften. söka hur långt statens maktmedel sträckte sig vid första
världskrigets utbrott och vad som därunder hände, vidare hur långt
frihetens återställelse gick, var man stod vid krigsutbrottet 1939 och
vad som hände under krigsåren samt slutligen utvecklingen fram till
de nyligen av riksdagen antagna allmänna förfogande- och ransoneringslagarna. Förmodligen skulle man få fram en intressant belysning av hur statens maktmedel gripit omkring sig och hur mycket
som, tillkommet under exceptionellt tryck, likväl stannat kvar. Erfarenheten lär att regleringar, ransoneringar och dirigeringar lätt
nog kunna införas, men att det sedermera blir svårt att avlägsna
dem, inte bara därför att de tillskapade speciella instrumenten ha
en inneboende lust att bestå utan också därför att härvan till sist
blivit så invecklad, att ett Alexanderhugg måhända.skulle skada mera
än gagna.
Då den stora åskskrällen kom i idyllens tid 1914 var förberedelsen
ganska ringa. Det fanns en gammal rekvisitionslag av 1895 att tillgripa och först i oktober 1914 kom en första förfogandelag, som sedermera utbyggdes. Mellantiden intill andra världskriget präglades av
de styrandes aningslöshet – nedrustningen 1925 kan tjäna såsom bevis – men redan några år efter denna händelse begynte förberedelsearbetet med att skapa nya former för statliga ingripanden i händelse
av krig eller krigsfara. Förfogandelagen av 1939 gäller alltjämt till
den 30 juni i år. Påföljande dag träda de nya lagarna i kraft.
Om behovet av de nya lagarna råda inte delade meningar. Tiderna
äro alltjämt onda och medvetandet om att den som vill bevara freden
måste rusta sig för kriget är ganska allmänt. Fullmaktslagar äro
emellertid ett tveeggat instrument, som både riksdagen och de enskilda måste behandla med skärpt observans. Den nya förfogandelagen kan tillgripas också i fredstid och inte endast på grund av krig
eller krigets efterverkningar utan också på grund av »annan utom
riket inträffad utomordentlig händelse», varigenom uppkommit
»knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnö-
denhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen». Andra lagutskottets majoritet hesiterade inte inför denna
förfoganderam, men en manstark reservation av höger och folkpartister uttryckte rädsla för att en sådan fullmakt skulle begäras utan
alltför starka skäl. Från detta håll yrkade man att regeringen i dylika
fall skulle komma med speciella, motiverade lagstiftningskrav. En
socialdemokratisk talesman sökte avvisa dessa farhågor med att »riks·
dagen skulle ha råg i ryggen och säga nej», om regeringen kom i
oträngt mål. Den som känner till den nuvarande väldisciplinerade
248
———-~·~-~·~———-~—————————~
Dagens frågor
regeringsmajoriteten i riksdagen har svårt att undertrycka ett ironiskt leende.
Handelsminister Ericsson lämnade i sitt anförande i första kammaren en illustration till regeringens motiv. Han menade, att samhället i våra dagar är komplicerat, att isavspärrningen i vintras kunde
riskerat vår bränsleberedskap och att staten sålunda kunde fått anledning att ingripa.
Andra punkter, som reservanterna vände sig emot, gällde auktorisationsparagrafen och clearingavgifterna.
Det bör emellertid framhållas att prof. Herlitz, som tillhört förfoganderättssakkunniga, inte i alla avseenden delade reservanternas
mening. Han förklarade, att man inte skulle betrakta det som regel,
att lagarna i deras helhet sättas i kraft, utan att de borde ses som en
kollektion av möjliga fullmakter. Däremot var hr Herlitz missnöjd
med att utrikeshandeln avskärmats. Handelsministern delade i detta
avseende utredningens mening att denna sak faller under regeringsformen par. 89.
Från näringslivets sida hade det väckt stark reaktion att auktorisationstvånget åsidosatte näringsfrihetsförordningen, ja, t. o. m. att det
skulle stå i strid mot par. 16 i regeringsformen. Reservanterna ville
begränsa möjligheterna för en sådan åtgärd till krig eller krigsfara.
Riksdagen tog emellertid fullmakten i dess vidsträckta form, varvid
man nöjde sig med uttalandet, att rörlighet skulle eftersträvas och
konkurrens inte begränsas i vidare mån »än som är oundgängligen
nödvändigt».
Det är naturligtvis med dessa lagar om förfogande och ransonering
som med alla lagar: endast tillämpningen kan säga om de stå i samklang med rättsmedvetandet. Hårda tider kräva hårda tag. Den ram,
inom vilken regering och riksdag kunna handla, är emellertid mycket
vid både i rummet och tiden och risk för missbruk kan inte uteslutas.
I vissa avseenden kunde säkerligen med fördel begränsningar ha
åstadkommits. Riksdagen är numera samlad så gott som hela året
och en ny lag, som borde ligga förberedd i byrålådan, skulle riksdagen kunna genomföra snabbt, och lagrådets hörande skulle inte
behöva föranleda tidsutdräkt. Den garantin skulle därigenom ha skapats, att ett allmännare bedömande av läget framtvingades än vad
regeringen kan finna opportunt.
Uppifrån och Kommunikationsverkens service åt allmänheten lämnar
underifrån. understundom och i olika avseenden övrigt att önska.
Klagomålen på postverk, televerk och järnväg äro så flitigt förekommande, att det är överflödigt med exemplifiering.
Det är emellertid inte endast enskilda, som ställa sig vid klagomuren. Där finnas också representanter för kommuner och landsändar.
Bohuslänsrepresentanten i riksdagen, hr Staxäng, klagade nyligen
över att en hel ögrupp i norra Bohuslän i vintras plötsligt ställdes
utan postgång, därför att befolkningen är mindre på denna årstid än
på sommaren. Hr Staxäng hade jämte hr Eskilsson m. fl. motionerat
249
.’-. – ’
Dagens frdgor
om att kommunikationsverkens ledningar skulle instrueras att inhämta yttrande från vederbörande länsstyrelse, innan lokalt sett mera
betydelsefulla förändringar i verkens serviceförhållanden vidtagas.
Beredningsutskottet ansåg att de lokala intressenas inflytande börjat
ökas och att affärsverken ställde sig tillmötesgående, varför något
beslut i av motionärerna önskad riktning var överflödigt. Därvid
stannade också riksdagens kamrar.
Så långt ter sig frågan som ett ganska vanligt riksdagsärende, en
motion bland de många hundra, som gått avslag till mötes. Det fanns
emellertid i remissbehandlingen en divergens, som inte uppmärksammats i överflödet av riksdagsreferat, vilka f. ö. knappast räckte till
ens för ett omnämnande av ärendets öde. Det kan dock vara skäl att
observera denna sak. De tre kommunikationsverken – generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och telestyrelsen – redogjorde rätt utförligt för hur angelägna de äro att söka kontakt med sina kunder vid
serviceförändringar, ett uttryck som närmast bör läsas som serviceförsämringar. De hade organ för detta ändamål, olika inom varje
verk för sig, men enligt deras gemensamma uppfattning tiiifyiiestgörande. En instruktion att kontakt skulle sökas med vederbörande
länsstyrelse skulle därför betyda en omgång och en fördröjning.
Annorlunda läto tonerna från de kommunala representationer, som
fått del av remissen. Svenska stadsförbundet ansåg stadgad kontakt
med länsstyrelserna befogad och den borde inte bara gälla »mera
betydelsefulla förändringar». Åven en ringa försämring kunde för
allmänheten bli betydelsefull. Landskommunernas förbund var inne
på samma tankegång: »Det måste anses som mindre tillfredsställande
att för en hel bygd väsentliga frågor avgöras utan att samråd i någon
form etableras på ett tidigt stadium med de myndigheter och organ,
som representera de intressen, som äro i fråga.»
Av denna kortfattade rekapitulation framgår tillräckligt tydligt, att
de statliga kommunikationsverkens belåtenhet med sina medel och
metoder att vinna kontakt med kunderna på intet sätt motsvaras av
de kommunala förespråkarnas uppfattning om läget. Här glappar det
på något sätt. Uppfattningarna äro inte förenliga. Antingen göra
kommunikationsverken vad de kunna och anse sig böra göra i sin
servicepolitik och i så fall kverulera de kommunala representationerna och motionärerna. Eller också ha de kommunala företrädarna
rätt och då böra kommunikationsverken vara angelägna att förbättra
sin servicekontakt i stället för att tycka, att allt är bra som det är.
Det är visserligen en gammal historia att tingen te sig annorlunda
uppifrån och underifrån, men här har man att göra med allmänna
inrättningar, som äro till för allmänhetens skull och inte tvärtom.
Det är kanske just i den bedömningen mentalitetsskillnaden har sin
grund.
Smålands Taberg Striden om Smålands Taberg har plötsligt ryckt
och titanet. fram i rampljuset och blivit något av en riksangelägenhet. Det är två skäl till att saken tagit denna icke helt överraskande vändning. Dels har det gamla socialiseringsspöket passat på
250
Dagens frågor
tillfället att sticka upp huvudet i form av ett förslag av de av Kungl.
Maj :t för Tabergsfrågan tillsatta utredningsmännen, regeringsrådet
Strömberg och f. generaldirektör Ödeen, om en utredning om ökade
möjligheter till samhälleligt inflytande vid utnyttjandet av landets
mineraltillgångar. Dels har riksdagen godkänt ett utskottsutlåtande,
vari tanken på en speciallagstiftning, eventuellt expropriation av
aktierna i gruvbolaget rekommenderas, »därest frivillig överenskommelse ej kan uppnås» för att få ett ur naturskyddssynpunkt tillfredsställande skydd för Smålands Taberg. Att både frågan om ökat samhällsinflytande över mineraltillgångarna i allmänhet och om speciallagstiftning i syfte att komma över en naturtillgång ’— därtill mot
underbetalning – har ett allmännare intresse än den mera lokalbetonade frågan om naturskyddet, är givet. Rimligen har det väl heller
inte varit naturskyddsintressenas mening, att deras önskemål skulle
leda till att frågor aktualiseras, som inte kunna undgå att framkalla
strid. Deras sak kan knappast gagnas därav. Att dessutom staten,
sedan den en gång fått intresse av att exploatera Taberg ekonomiskt,
skulle visa särskild hänsyn för naturskyddet, är det väl ändå ingen
som på fullt allvar tror. Skulle en fridlysning av Kiruna för 50 år
sedan ha förhindrat järnmalmsbrytningen för tiden därefter~
Smålands Taberg representerar utan minsta tvekan mycket stora
framtidsvärden. Det som därvid för dagen dragit största uppmärksamheten till sig, är den i malmen vid sidan av järnet förekommande
titansyran. Titan kunde ännu för sju-åtta år sedan över huvud taget
inte framställas som metall. Nu är det en i U. S. A. ytterst eftersökt
sådan. Produktionen där 1952 uppgick till 1200 ton och planerna gå
ut på att nå upp i 22 000 ton, eventuellt mer, till 1955. Eftersom framställningen är förenad med utomordentligt krävande och dyrbara processer, är priset mycket högt. Det uppgavs för några år sedan till 5
dollars per pund, dvs. 55 000 kronor per ton, men ett egentligt marknadspris kan inte sägas existera, eftersom det inte finns mer än ett
par tre stora amerikanska bolag som säljare och en enda köpare, det
amerikanska försvaret. Titanets egenskaper, styrka, lätt vikt, motståndskraft mot värme och frätning – ett mellanting med det bästa
hos aluminium och rostfritt stål – göra den nämligen hittills oöverträffad till reaflygplan. Som legering med nickel m. m. lär den även
komma till användning i turbinskovlarna i reamotorer, där det gäller
att arbeta i temperaturer upp till1 000 grader utan att de tunna skovelbladen förlora form, och där vanligt stål skulle brinna som papper.
Åven för fredliga ändamål anses metallen i hög grad ha framtiden
för sig. Amerikanarna utvinna sin titanmalm ur sand på Floridas
kuster.
Det ligger ingenting vettigt än mindre konstruktivt uppbyggande
i att stoppa vårt lands möjligheter att med Tabergs naturtillgångar
deltaga i utvecklingen på detta område. I längden torde det heller
inte gå att rida spärr mot utvecklingen. Insikten härom har därför
föranlett förslag till en starkt nedskuren malmbrytning för teknisk
forskning dock utan antydan om hur de dyrbara utvinningsprocesserna skulle finansieras. Det kan knappast förväntas, att gruvbolaget
251
Dagens frdgor
skulle vara i stånd att betala dessa med avkastningen av föreslagna
25 a 30 000 ton titanhaltig järnmalm. Bolaget har begärt 125 000 ton.
Att en lösning av alla problem, inte endast naturskyddets, skulle
ligga i ett statsförvärv av Taberg är ofattbart. Som det nu är, tycks
det största intresset vid sidan av naturskyddsfrågan koncentrera sig
till frågan, om skälig ersättning eller underbetalning med hjälp av
speciallagstiftning skall lämnas vid ett eventuellt statsförvärv. Veterligen ha inte i europeiska länder väster om järnridån näringar
någonstädes socialiserats utan skälig ersättning. Men vad som är
viktigare är, att socialisering är en principfråga, ingen penningfråga.
Den gäller om ägare till en tillgång skola tvingas – likgiltigt hur –
avstå till staten vad de i laga ordning förvärvat och byggt upp. Särskilt känsligt är detta i fråga om mineraltillgångar med dessas dyrbara exploateringskostnader. På det området finnas stora vinstchanser men i regel ännu större förlustrisker. Det är bara de förra som
bli föremål för socialisering. Hur det skall bli möjligt för vårt land
att hänga med i den snabba utveckling för att inte säga upptäckarrevolution på metallutvinningens och metallanvändningens område
som nu pågår, om åtgången till naturtillgångarna spärras genom det
slags socialiseringshot, som innebär, att i bästa fall penningersättning
lämnas för havda kostnader, om vinstchanser kunna konstateras, men
endast då, är fullkomligt obegripligt.
Kampen mot socialiseringsframstötarna, vilka i fråga om naturtillgångarna äro både ihärdiga och med de stora norrbottniska gruvorna
som förebild te sig på ett oberättigat sätt särskilt lockande, fordrar
av företagsamheten ett utomordentligt försiktigt uppträdande. Det
tycks tyvärr vara en ganska allmän mening, att Tabergsbolaget i
detta fall skött sina relationer till allmänheten lika utomordentligt
osmidigt. Till och med det sammansatta lag- och jordbruksutskottet
har måst framhålla detta, vilket är något högeligen sällsynt i svensk
riksdagshistoria.
Vad uppgiften nu går ut på är att söka finna en kompromissformel,
som tillgodoser naturskyddsintressenas krav ävensom bolagets obestridliga rätt att till gagn för utvecklingen få tillgodogöra sig malmen. Därvid tycks det, som om underjordsbrytningen skulle lämna
de bästa garantierna för bestående fredliga förhållanden mellan parterna. Merkostnaden härför har uppgivits till minst tre kronor per
ton malm. Detta är på intet sätt ett merpris, som det vore orimligt
att begära att köparen av malmen betalar, med tanke på det stora
intresse han i själva verket har av dess titaninnehålL Det blir säkert
inte billigare att köpa i Florida, om han över huvud taget kan få
köpa något där. Den elegans och smidighet, varmed amerikanska storbolag vid exploatering av naturtillgångar särskilt i främmande länder numera reglera sina mellanhavanden med hemmaopinionen, kan
vara ett föredöme även i Sverige.
Det sovjetestniska Enligt de uppgifter från Sovjet-Estland som ha
fisket i Östersjön. kommit till Sverige hotas hela den statliga planen
för fisket i Östersjön av ett misslyckande till följd av polismyndig- 252
Dagens frågor
heternas fruktan. Sovjets polismyndigheter våga nämligen inte låta
de estniska fisketrålarna gå ut på öppet vatten på Östersjön och på
havsområdet vid Finska vikens mynning, ty de frukta att de eventuellt skola fly till den fria världen. Särskilt ett par lettiska och
litauiska fisketrålare, vilka för en tid sedan verkligen lyckades fly
till Sverige, synas ha skrämt polismyndigheterna och gjort dem mycket försiktiga. De förefalla nu vara särskilt ängsliga för att de estniska fiskarna skulle kunna ute på öppna havet med våld överta
makten från fisketrålarens kommunistiske kapten och politruk och
styra båten till svensk hamn. Till följd härav tycks t. o. m. en viss
motsättning ha uppstått mellan polismyndigheterna och de statsinstitutioner, som måste se till att fiskeriplanen förverkligas.
Sovjet-Estlands unge fiskeriexpert L. Rannak publicerade nyligen
en längre artikel i marionettregeringens huvudorgan »Rahva Hääl»,
i vilken han kritiserar det förhållandet, att fisketrålarna hitintills ha
tillåtits att fiska endast i Narva- och Pärnuvikarna. Till följd av rovfiske i de sistnämnda vikarna börjar strömmingen där att ta slut,
och om fisket fortsätter på samma sätt, har snart det sista strömmingsynglet fångats där. Därför måste enligt Rannak trålarna skickas
ut på öppna havet på Östersjön och i Finska viken. Då skulle det
även vara möjligt att fånga mera lax, rödspätta, ål och andra värdefullare fiskar och inte endast strömming. Nu utgör emellertid den
strömming som fångas i vikarna och vid kusten så mycket som 81 Ofo
av hela det sovjetestniska havsfisket.
Den statliga fiskeplanen har under år 1953 kunnat uppfyllas endast
till 84,5 °/o enligt meddelande i mars i år i Tallinns radio. Därför få
nu vederbörande statliga ämbetsverk en kraftig tillrättavisning från
Moskva. De måste noga redogöra, varför fiskeplanen inte fullföljts.
Moskva pressar nämligen hela tiden på och fordrar att fisket i
Baltikum måste ökas. Detta står bland annat i den nu gällande femårsplanen, som antogs i oktober 1952, det utgör även en del av nu
gällande program för skapande av matvaru-»överflöd». Femårsplanen
förutser t. ex. för Estland, att till år 1955 fisket måste kvantitativt
ökas med 85 0/o, dvs. nästan fördubblas bara på några år. För att nå
detta har Moskva lovat att skicka en hel rad nya fisketrålare till
Estland. En del av dessa, bland vilka även några finnas som beställts
från Sverige, har redan kommit fram. Vad beträffar motordrivna
fiskebåtar så ha på det år 1951 i Tallinn grundade fiskebåtsvarvet
under de sista tre åren över 300 motordrivna fiskebåtar löpt av stapeln,
några av dem 10 ton med 40 hkr. dieselmotor. Av de nybyggda båtarna
har ungefär hälften sänts till Ryssland, den andra hälften har stannat
i Estland.
Alla dessa trålare och motorbåtar röra sig emellertid endast i kustfarvattnen och i vikarna. Att det på detta vis är omöjligt att förverkliga den av Moskva föreskrivna och från år till år utökade fångstplanen, tycks nu även ha gått upp för de sovjetestniska makthavarna.
Därför blir det intressant att se, om de estniska fisketrålarna skola
uppenbara sig på det öppna havet på Östersjön och på havsområdet
vid Finska vikens mynning tillsammans med svenska, danska, finska
253
-·, -r··
Dagens frågor
och ryska trålare. Frågan gäller, med andra ord, huruvida polismyndigheterna eller de sovjetiska institutioner som sörja för fisket,
komma att vinna. Eftersom båda dirigeras direkt från Moskva, nämligen polisen från Inrikesministeriet (MVD) och fisket från Fiskeriministeriet, måste givetvis Sovjetunionens Ministerråd (regeringen)
och Kommunistpartiets centralkommitte fatta det slutgiltiga beslutet.
Så invecklad kan under sovjetregimen en sådan i sig själv mycket
enkel och liten fråga bli, om man får fiska endast inomskärs eller
om fiskebåtarna även få gå ut på öppet vatten.
Hur långt sovjetpolisens rädsla går och hurudana uttryck den kan
ta sig belyses bäst av den rigorösa övervakningen av fiskarna. För
närvarande får i Sovjet-Estland varken en privatperson eller en yrkesfiskare ha en egen motorbåt vid havsstranden (privata motorbåtar
för nöjesändamål ha tillåtits endast på insjöar och åar). Alla motordrivna fiskebåtar tillhöra de s. k. fiskarkolchozerna, i vilka kustbyarnas fiskare och deras båtar ha tvångsmässigt sammanförts. För närvarande finns det i Estland närmare 100 sådana fiskarkolchozer, av
dessa ligga ungefär 80 vid Finska viken, Pärnubukten och Östersjön.
Alla kolchozen tillhöriga båtar ha från flera närbelägna byar sammanförts till en fiskehamn, där de ligga dag och natt bevakade av
beväpnade gränsvakter. Till sjöss släppas båtarna endast i grupper
åtföljda av en gränsbevakningsbåt. Dessförinnan måste för varje utlöpande båt utskrivas en »propusk» (passersedel), med stora stämplar
och flera underskrifter, där hela besättningens samtliga namn äro
uppskrivna, likaså den medhavda bensinmängden och ungefär hur
länge vederbörande ämnar ligga ute till sjöss. Utan en sådan »pro- :pusk» släpper gränsvakten ingen ens i närheten av båtarna.
Ännu strängare är emellertid bevakningen av fisketrålarna. 1952
och 1953 tog man nämligen trålarna ifrån fiskarkolchozerna och samlade dem i statliga s. k. motor-fiskestationer. Å ven alla nya trålare
skickas enbart till dessa statliga stationer. stationen sätter först och
främst en förtroendeingivande kommunist eller komjunior (medlem
av kommunistisk ungdomsorganisation) som kapten på trålaren och
en annan som politruk och »lånar» sedan ut trålaren till någon fiskarkolchoz, oftast just till den kolchoz, som förut blivit berövad trålaren.
För »lånet» av trålaren (liksom av de av stationen tillsatta övervakarna, kaptenen och politruken) måste kolchozen ge hela 20-1!0 °/o
av förtjänsten till den statliga stationen, de måste alltså själva betala
sin bevakning. Eftersom motor-fiskestationerna formellt äro självhushållande statliga företag, måste de normalt även ge staten vinst.
Staten tjänar följaktligen på att bevaka fiskarna. För närvarande
har Estland fyra sådana statliga motor-fiskestationer-i Kuressaare,
i Pärnu, i Tallinn och i Aseri.
Trots den förtroendeingivande kaptenen och politruken tillåtas inte
heller trålarna att ensamma gå till sjöss. Å ven de få endast fiska i
grupper under bevakning av en vaktbåt efter att även de ha genomgått »propusk»-proceduren (Mahu).
Att ett sådant bevakningssystem direkt hämmar fisket, är uppenbart. MVD fäster emellertid inte större avseende vid detta. MVD:s
254
&L
Dagens frågor
mål är att hindra fiskare att fly över havet till den fria världen,
först och främst just till Sverige. Och detta mål har den otvivelaktigt
uppnått genom sitt bevakningssystem. Redan sedan flera år tillbaka
har inte en enda fiskebåt kunnat lämna Estland.
Eftersom polismyndigheterna i viss mån hindra havsfisket men
Moskva fordrar ett ständigt större fångstkvantum, ha Sovjet-Estlands
myndigheter på sista tiden intensifierat fisket även på insjöar och
i åar. Ä ven där tycks det enligt alla förefintliga uppgifter på en
del ställen ha antagit karaktären av rovfiske. Ä ven »Rahva Hääl»
har ett par gånger klagat över att flera sjöar ha blivit tömda på sin
fisk.
För att fylla Moskvas fordringar, ha Sovjet-Estlands myndigheter
nu kastat sina blickar på en ny sjö. Propagandan har i sitt storhetsvansinne redan döpt den till »hav». För närvarande finns denna sjö
visserligen bara på papperet men redan år 1955 skulle där vattnet gå
i vågor och fiskarkolchozer fiska på den. Det är nämligen fråga om
den sjö som håller på att uppstå bakom fördämningen för det elektricitetsverk som byggs vid Narva (se Svensk Tidskrift 1954 sid. 151-
153) och vars yta enligt beräkningarna skulle komma att omfatta
200 km2• Tallinns radio har på fullt allvar och inte som aprilskämt
eller revynummer meddelat att fiskarkolehozen »Oktjabr» i Narva (består enbart av importerade ryssar) redan har börjat med förberedelser
till fiske i Narva-»havet», dvs. där det för närvarande bara finns
ruiner efter det »till annan ort förflyttade» samhället Kulgu och stubbar efter den nedhuggna skogen.
Om också den »mest högtstående vetenskapen» i världen, sovjetvetenskapen, skulle vara mäktig att redan till år 1955 framtrolla så
stora fiskar i Narva-»havet» att de duga att fiskas, har detta »hav»
det felet, att större delen av dess yta inte hör under Sovjet-Estland
utan till Leningraddistriktet i Ryssland. Och på den del av »havet»
som ligger inom Leningraddistriktets gränser, komma de estniska
fiskarna inte att släppas.
Alla insjöar och blivande »hav» lätta i alla fall inte Sovjet-Estlands
fiskebekymmer. Fiskefrågans lösning beror enbart på om fiskarena
släppas ut på Östersjön eller ej.
Aleksander Kaelas.
Östtyskland åter Ar 1954 inleddes med berlinkonferensen, föremål för
i skuggan. miljoner människors hopp. För några fattiga veckor
stod Berlin åter i centrum för världens intresse och ruinkulisserna i
öst skymdes av flammande banderoller. Molotov, grånad i det utrikespolitiska spelet, på ålderns dar svårt plågad av tilltagande stamning,
kungjorde dock sina uppdragsgivares krassa syn på det tyska problemet. östtyska republiken gled därför vid konferensens slut bort från
den storpolitiska vridscenen, en ny scenbild intog dess plats. Angestens
barometer i östtyskland, graderad i tusental flyktingar, som inför
konferensen gjort anmärkningsvärda hack i statistiken med 8 012 flyktingar i januari och 5 961 i februari, därav endast 147 folkarmesolda- 255
..,.,.——–~……._.s…..:;___;______:_~~——
Dagens frågor
ter, steg åter. Den röda järnhanden slöts hårdare än någonsin över
Sovjetunionens västligaste satellit.
Vägen till satellitstadiet jämnades av IV. partikongressen, det
skådespel som efterträdde stormakternas högtidligare konferens.
Partikongressen föregicks av den traditionella utrensningen, varvid
»sekterister», »kapitulanter» och »socialdemokratister» (!) togs under
specialbehandling. Från partiets centrala instanser sändes besiktningsgrupper ut och den intrikata frågan »vad intog du för ståndpunkt den 17 juni~», kom i mars månad år 1954 att ödelägga många
östtyska arbetarhem. Samtidigt försökte man politiskt strama upp det
kommunistiska ungdomsförbundet, FDJ, Freie deutsche Jugend, vars
moral ansågs svikta. Vid samma tidpunkt kunde man på högsta ort
konstatera att årets folkförsörjningsläge var dåligt. Så dåligt t. o. m.
att ingen mindre än ministerpresident Grotewohl själv uppträdde på
IV. »tyska bondedagen» och i pompösa ordalag förklarade, att hädanefter skulle självägande bönder tolereras i högre utsträckning i DDR.
Samtidigt meddelade han, att det i DDR finns 4 655 kolchoser, omfattande 60 000 före detta självägande lantbrukares egendomar på sammanlagt 715 000 har. De politiska agitationscentraler, vilka – liksom
fallet är i Sovjetunionen – gå under täcknamnet traktorstationer,
uppgå till 605.
Efter berlinkonferensen beväpnades de aktiva fackgrupperna inom
storindustrin och därmed har ett slags »verkskydd» sett dagens ljus.
Kasernerade folkpolisen, själva folkarmen, hade under februari en ny
rekryteringskampanj med ganska dåligt resultat. 120 folkflygofficerare återvände från en tvåårig utbildning i Sovjetunionen för att organisera de fyra flygeskadrar, vilka under 1954 och 1955 skola sättas
upp i östtyskland. Folktransportpolisen, den beryktade »Votrapo», omorganiserades till järnvägspionjärförband av militär typ.
Från den östtyska kulturfronten kan noteras att en morgonandakt
införts i skolorna. Dagen börjar med 10 minuters dagspolitisk analys
av skolans främste politiker inom lärarkåren. IV. kulturförbundsdagen i Dresden gick däremot spårlöst förbi. Efter våldsamma diskussioner steg ArnoldZweigupp och kritiserade hårt regeringens kulturfientliga politik. Talet refererades ej i pressen.
När IV. partikongressen var över hårdnade det till i DDR under
parollen: »Fäst remmen hårdare!» Kommunistpartiets centrala roll
markerades och östtysklands position som satellit till Sovjetunionen
blev slutgiltigt klar. Partiets centralkommitte fick en olycksbådande
sammansättning, som knappast observerats tillräckligt i yttervärlden.
För den kasernerade folkpolisen invaldes inrikesminister Willi Stoph,
general Heinz Hoffman och förre dekorationsmålaren, nuvarande marinchefen W aldemar Werner, under kriget motståndskamrat under
jorden i Danmark med kända svenska kommunister. Från statssäkerhetstjänsten invaldes Ernst Wollweber och general Erich Mielke,
\Vollwebers adjutant. Från rättskipningens område invaldes »röda
giljotinen», Hilde Benjamin. Teorin att den allmänna värnplikten
skulle införas av IV. partikongressen kom på skam – enligt uppgift
tack vare fransmännens avvisande hållning till en västlig europa- 256
,,
Dagens frågor
arme. Beväpningen av fabriksmilisen fortsatte dock, och mobiliseringslistorna reviderades för framtida bruk.
Från säkerhetstjänstens sida fortsattes den inre utrensningen, som
skall förhindra ett nytt 17 juni, och 14. byråns attacker mot motståndsrörelsen i samarbete med den ryska säkerhetstjänsten. I april snappades den ryske frihetsledaren dr Alexander Trusjnovitj bort från
Västberlin och har gått okända öden till mötes. Samtidigt avslöjade
man på amerikanskt håll den sensationella komplotten mot en av dr
Trusjnovitjs närmaste män i Frankfurt, den s. k. Khokhlovhistorien.
I och med att östtyskland blev en »suverän» satellitstat, intensifierades dess kulturprogram. Den 21 mars utkom »förordningen för
intensifiering av arbetet i de allmänbildande skolorna», omfattande
68 paragrafer. Den innehöll egentligen inget nytt. Lärarnas ställning
som politiska funktionärer markerades och skolornas karaktär av kadettanstalter är nu tydlig. Sent omsider har förre statssäkerhetsminister Zaissers maka, Else Z., fått avsked och avrest till Sovjetunionen.
Hennes efterträdare som folkbildningsminister är Hans-Joachim
Laabs, en man om vilken man endast vet, att hans kommunistiska
fanatism vida överstiger hans kunskaper. J ohannes R. Becher, diktaren med nationalpriset, är kulturminister och lancerade sitt tiopunktersprogram för kulturellt samarbete med Västtyskland.
Ångestbarometern steg under mars till strecket 12 405 flyktingar
från DDR till Västberlin. Tolv officerare ur folkarmen gick över. Därmed hade förhållandena blivit »normala» i den del av Tyskland, som
ligger bakom järnridån, men den scen där dess 17 miljoner ångestpinade människor vänta på Tysklands framtida öde ligger tills vidare i skuggan. På vridscenen lyste världspolitikens strålkastare i maj
på namnen Geneve och Indokina.
CMB.
257
. l
’”den gamla goda tiden-::
har
kommit
med guld- silver- och bronskvaliteterna i
arbetskläder
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD