Dagens frågor
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Häxkitteln i Lördagen den 5 mars återkomma de båda utrikesministSydvietnam. rarna John Foster Dulles till Washington och sir Anthony
Eden till London efter Bangkok-konferensen med sina kolleger inom de
stater, Australien, Nya Zeeland, Pakistan, Siam och Filippinerna, som
tillhöra SEATO – »South-East-Asia-Treaty-Organization» – vilken traktat undertecknades i Manilla i september i fjol. Siam, Filippinerna och
Australien sägas ha livligt önskat, att detta motstycke i miniatyr till
NATO skulle utrustas med »tänder», i stånd att kraftigt bita ifrån sig,
men varken USA eller Storbritannien voro hågade att uppsätta militära
styrkor för ändamålet; i händelse av ett öppet krigiskt anfall är man
dock solidariskt förpliktad till ömsesidigt väpnat bistånd. Tills vidare
begränsades sålunda de positiva åtgärderna till att upprätta ett sekretariat
i Bangkok med respektive sändebud som bisittare, och ett samfällt organ för att övervaka den oavlåtliga kommunistiska infiltration, som pågår
i Sydvietnam, Laos och Kambodja, varav grannstaten Siam känner sig
särdeles obehagligt berörd.
I Bangkok konfererade även Dulles och Eden enskilt om det brännande Formosa-problemet, varvid målet, vapenvila i Fjärran östern, var
gemensamt men som bekant förefinnas ännu meningsskiljaktigheter om
metoderna härför. Dulles kunde icke lova att USA skulle överge Quemoy
och Matsu utan trodde att »Eisenhowers fria händer» härvidlag skulle
avhålla Peking från en aggression, medan Eden menade, att om Chiang
Kai-shek kunde övertalas att också evakuera nämnda öar, ett slags stillestånd de facto vore möjligt att uppnå i farvattnen kring Formosa. Man
beslöt förty att »agree to disagree», som brukar vara innebörden vid
äktenskapsskilsmässa i godo men som vid varje dissonans är en coneardieformel i den nuvarande angloamerikanska alliansen, åtminstone så
länge Churchill svarar för ena parten.
I samband med Bangkok-konferensen avlade Eden och Dulles flygvisiter i många mellanliggande huvudstäder. Eden besökte bl. a. Cairo,
Bagdad och Nehru i Delhi men med traditionell diskretion förmälde han
offentligt ingenting om resultaten av dessa sonderingar. Dulles åter talade med premiärminister U Nu i Rangoon i Burma, for till Kambodja,
Laos och Saigon i Sydvietnam, höll ett sammanträde i Manilla med USA:s
sändebud i dessa länder samt avslöt sin turne med att känna Chiang
Kai-shek på pulsen i dennes högkvarter Taipeh på Formosa, där USA:s
vederbörande högre militärchefer närvoro som assistenter vid diagnosen
och prognosen av den otvivelaktigt kritiska situationen.
Frispråkig som alltid förklarade Dulles i Manilla att han funnit »tillståndet i Laos betänkligt, i Kambodja lovande men att plus och minus i
Sydvietnam vore ungefär fifty-fifty. Emellertid hade han otur. Redan i
Manilla inlöpte den överraskande underrättelsen, att den unge konungen
12- 553443 Svensk Tidskrift 1955 167
Dagens frågor
av Kambodja plötsligt abdikerat till förmån för sin fader utan att man
ännu kommit underfund med orsaken men var så mycket oroligare för
följderna. Efter Dulles’ hemkomst inlöpte dessvärre ett budskap från
Saigon, att den sjudande häxkitteln i Sydvietnam hotade att svämma
över sina bräddar.
Alltsedan uppgörelsen på Genevekonferensen i juli i fjol, då Frankrike
till den röde rebellen Hoh Chi-minh avstod hela norra Vietnam, varigenom detta i realiteten ställdes under Pekings protektorat, har ställningen i Sydvietnam blivit alltmera kaotisk. Franska trupper äro kvar i
landet, men USA, som spenderar oundgängliga dollars och förpliktat sig
att utbilda landets egen arme, har mera att säga till om. I den häftiga
konflikt, som i förstone rasade mellan den inhemska armen och premiärministern Ngo Dinh Diem, som har fått sitt uppdrag av »kejsar» Bao Dai,
vilken fortfarande föredrar Rivieran som vistelseort framför sitt besvärliga »rike», tog den amerikanske generalen Collins parti för Diem, i motsats till fransmännen som av gammalt samarbetat med de inhemska generalerna, vilket avgjorde tvisten. På denna grund syntes utsikterna för en
stabilisering gynnsammare, vilket påverkade Dulles’ relativt optimistiska
ovannämnda uppfattning.
Collins och Diem räknade med att de mäktiga religiösa sekterna i Sydvietnam skulle hålla sitt löfte om lojalitet och inte vålla nya förvecklingar.
Dessa sekter äro något specifikt för Vietnam och spela en stor roll
i dess inre liv. Den viktigaste är de s. k. Caodaisterna som grundlades
1919 av en viss Ngo Van Chien och som till en sorts syntes synes vilja
förena katoliker, konfutsianer, taoister, shantoister och buddister. Som
modell för sin sekt tog han katolska kyrkan, vilken under Frankrikes
åttioåriga kolonialvälde i Indokina förvärvat minst en miljon anhängare
och med sin fasta yttre gestaltning imponerat på de infödda. Sekten har
också en »påve» vid namn Pham Cong Tac, som omger sig med en
hierarki av »kardinaler», »biskopar», präster och ordensällskap. Dessutom ägna sig sektens ledare åt spiritistiska seanser, varvid de motta
budskap från andevärlden genom en flaska som vilar i en korg, vilket
fransmännen anse bero på att vederbörande på bättre restauranger upptäckt att finare vinmärken serveras på detta sätt. Sådana budskap sägas
ha förmedlats från bl. a. Jeanne d’Arc, Louis Pasteur, »den kinesiska
revolutionens fader», Sun Yat-sen, Franklin D. Roosevelt och Victor Hugo
-vilken man tycks ha tagit på kornet! Ännu i sin sena ålderdom var ju
denne otroligt litterärt produktiv tillika med en potens som skulle ha
harmat en pascha med ett talrikt harem! Victor Hugo har nu telepatiskt
upplyst »påven» att han på andra sidan författat icke mindre än fem nya
stora verk, vilka han dikterat men som ännu icke blivit publicerade. I
likhet med flera andra charlataner, fastän utan officiellt uppdrag, bevistade också »påven» Genevekonferensen i fjol sommar och »adopterade»
därvid en ung, vacker schweiziska utan hinder av det dogmatiskt förkunnade celibatet. Det mest bekymmersamma med sekten är likväl att
den icke litar på att trons kraft allena verkar utan att av dess ca 2,5
miljoner medlemmar en egen arme på ca 20 000 man rekryterats, vilket
nödgat Diem att medta två caodaister som medlemmar av sin ministär.
En annan sekt heter Hoa Hao, som existerar sedan ca tio år tillbaka
168
Dagens frågor
och som tycks ha tagit intryck av islam. Läran skildras som mycket primitiv, men dess kärnpunkt lär vara att de troende äro osårbara i krig,
vilket satt rörelsen i stånd att av 1 miljon anhängare sätta upp en privatarme på ca 20 000 man. En tredje riktning kallas Binh Xuyen och startades av en »general» Le Van-Vien, vars näringsfång först bestod av enskilt sjöröveri på floden Mekong, men som sedermera, då han visade tendenser att närma sig kommunisterna, mutades av franska kolonialregeringen, som uppdrog åt hans 10 000 legosoldater att besörja ordningstjänsten i Saigon med omnejd. Personligen fick chefen monopol på alla
spelhålor, bordeller och nöjeslokaler i Saigon, vilket med den livliga tillströmningen av hundratusentals militärer och allsköns äventyrare under kriget inbringade honom en ansenlig förmögenhet. När premiärministern Diem som sträng katolik ingrep häremot, måste »generalen»
upphöra med detta geschäft för att i stället öppna ett slags »Animierkneipen mit Damenbedienung», där de tyska främlingslegionärerna kände
sig hemmastadda!
Sä länge Diem med koncessioner och kompromisser kunde hälla humöret uppe hos dessa sekter voro de hågade att ställa sina styrkor till
hans förfogande, säkerligen också mot rundlig vedergällning i dollars.
Men med ens tycks denna bräckliga konstruktion ha brutit samman, och
sekterna ha börjat bekämpa dels varandra, dels den nationella regeringen
i Saigon med allmän villervalla som resultat. Allt synes förspänt för en
kommunistseger vid de val nästa sommar, som enligt Genevekonferensens beslut skola avgöra Vietnams framtida öde. Det må vara en tröst för
ett tigerhjärta i djungeln att icke heller på den röda sidan i Vietnam
träden växa upp i himlen. I Tonkin, denna Sydöstasiens »risskål», där
menige man icke som i Kina behövde fråga varandra: »Har du ätit något
i dag?», räder svår hungersnöd sedan alla förhällanden vänts upp och
ned genom massflykten söderut ävensom genom de nya härskarnas oförmåga att organisera en effektiv och human administration. överallt förskräcka samma spår av »befrielsen» frän de vitas kolonialregim – i väntan på kommunismens vida tyngre träldomsok.
Planetariskt och Det förefaller sannolikt att »dynamiken» inom storpolipaneuropeiskt. tiken icke kommer att dämpas och icke heller att dennas
världsfamnande format kommer att krympa. Rudolf Kjellen, som i seklets morgonväkt präglade termen »planetarisk» för detta fenomen, skulle
ha fått sitt lystmäte på profetians fullbordan. Vad kan man i den branschen mera begära när stundens krigsfara gäller en sammandrabbning
tvärs över Stilla havet mellan Förenta staterna och Kina om Formosa?
Härtill var måhända Koreafejden 1950-1953 en prolog, utspelad av USA
under FN och av Kina, med en miljonarme, under »frivillighetens»
maskering. Och vidare: i april sammanträder i Bandung på Java i det
malajiska Indonesien en afrikansk-asiatisk konferens av 30 stater, vid
vilken ingen vit stat, som sydafrikanska Unionen, blir företrädd men väl
asiatiska mammutvälden som Kina och Indien med tillhopa inemot en
miljard invånare samt afrikanska pygmeer som Libyen och Liberia, vilka
utan regelbundna angloamerikanska subsidier näppeligen under en må-
169
Dagens frdgor
nad skulle kunna stå på egna ben. Med sådana deltagare som Japan, Pakistan, Filippinerna, Siam, Persien och Irak föreligger visserligen ingen
risk att Pekings kommunism och Nehrus »neutralism» skola kunna dirigera denna kakafoni. Ingen kan dock ta miste på att denna första gemensamma manifestation av de färgade folken, som epilog till den vita kolonialpolitiken, är en mondial tilldragelse av världshistoriska mått.
Också ur internationell synpunkt har sedan nyåret annat av vikt och
intresse försiggått men utan att något definitivt faktum kan registreras.
De mellanfolkliga relationerna befinna sig fortfarande i sådant aggregationstillstånd, att allt flyter och inga framtida fasta konturer ännu avteckna sig. Förvirringen ökar dessutom genom den nya, till sina militära
och politiska följder oberäkneliga faktor som vätebomben utgör.
De två huvudproblemen för väst och öst, respektive Parisfördragen för
Paneuropa och de tre asiatiska fronterna mot kommunismen: Korea, Formosa och Indokina äro alltjämt olösta, fastän den förstnämnda ekvationen nu någorlunda hyfsats genom Bonn- och Romparlamentens definitiva ratificering. Detta exempel väntades Beneluxstaterna följa, så snart
republikens råd i Paris kunnat förmås att bekräfta Nationalförsamlingens
ratificeringsbeslut den 30 sistlidne december. Detta måste dock ske utan
ändringsförslag vid äventyr att eljest ärendet författningsenligt återremitteras till Nationalförsamlingen, som då måste förnya sitt tidigare votum
med absolut majoritet, dvs. med minst 314 röster, vilket anses vanskligt.
Nådestöten mot Mendes-France den 5-6 februari, som hans fiender
uppsköto tills moren gjort sin plikt och genomdrivit ratificeringen i Nationalförsamlingen, medförde icke så menliga sviter som ursprungligen
befarades för utsikterna att få republikens råd att ta reson. Efter sin
hämnd på Europaarmens baneman, Mendes-France, ha de katolska folkrepublikanerna blivit mera tillgängliga för rationella argument. Georges
Bidault hugnades visserligen icke med någon taburett i Edgar Faures
nya regering, men Pierre-Henri Teitgen kom med som vice-konseljpresident samt t. o. m. »europeen» Robert Schuman, ehuru som justitieminister.
Partiet är nu redo att hjälpa den nye utrikesministern Antoine Pinay att
övertala senatorernas efterträdare i Palais de Luxembourg. Det är känt
att Washington och London osynligt utöva en hård press på Paris för
att hindra en upprepning av fiaskot med Europaarmen, vilket skulle vålla
svåra våndor för Adenauer men motsvarande viktoria för »trippelalliansen» Molotov-Grotewohl-Ollenhauer, varvid Ollenhauer formellt vill förneka den funktion som röd »medlöpare», som han likväl i realiteten
fullgör.
Det oavlåtliga pratet om en ny konferens med Moskva, som på förhand komprometterats genom Molotovs ihärdiga iver för samma ide,
kunde möjligen ha haft något fog för sig, då Malenkov syntes benägen
att mildra det kalla krigets temperatur. Det var ju också honom som
Churchill ville personligen träffa »at the summit». Men det inverkade
icke det minsta på Molotovs omedgörliga hållning under Berlinkonferensen i fjol vintras, och Malenkovs degradering efter en förödmjukande avbön om sin inkompetens vid Högsta Sovjets plötsligt inkallade plenum
den 8 februari blottade hela tomheten hos dessa illusioner.
Vad Malenkovs ännu så länge oblodiga likvidering avspeglar om till- 170
•,
’ :
Dagens frågor
ståndet inom den nya »kollektiva» diktaturen i Kreml kan ingen extra
muros med säkerhet bedöma. Man förmodar att den inre maktkampen
fortsätter med en tydlig kompromiss ad interim mellan kommunistpartiets generalsekreterare Krutjev och militärbefälet, vilket efter Stalins
död i mars 1953 och sin medverkan vid överrumplingen av Beria i
juni s. å. – en upprepning av de tyska generalernas mera passiva roll,
då Hitler nitton år tidigare krossade Röhm och hans SA, riksvärnets rival
som blivande värnpliktsarme — ryckte fram som partiets jämlike. Bulganins placering som »förste konsul» och marskalk Sjukovs utnämning till
försvarsminister äro en påtaglig bekräftelse härpå. När dessutom elva
generaler nyligen utnämnts till marskalkar, har Sjukov samlat lika många
gamla krigskamrater omkring sig med denna värdighet som Napoleon,
vilken dock fick vänta därmed tills han hunnit bli kejsare. Marskalkarna äro alltjämt solidariska med partiet, och i sitt hätska tal mot USA
som krigshetsare måste »Eisenhowers vän», Sjukov, tjuta med ulvarna,
som ånyo nödgats tillgripa Stalins gamla fågelskrämma om den utifrån
hotade Sovjetunionen för att undersåtarna skola inse bedrägligheten av
Malenkovs löften om bättre försörjning och resignera inför den hårdare
regim härvidlag, som nu synes förestå, betingad av den socialistiska planhushållningens sjunkande produktivitet utom beträffande krigsmateriel.
En likriktning efter samma »generallinje» är att förutse inom satellitstaterna. I Ungern, dit insynen från Wien är lättare än ifråga om Polen
och Tjeckoslovakien, har denna ägt rum genom den brandröde Rakosys
detronisering av den mera »moderate» Nagy, vilken liksom Malenkov nu
anklagas för »opportunism» och »högertendenser».
Det kalla kriget undgår nu icke att bli ytterligare avkylt, vilket borde
ge sådana typer som Ollenhauer och Bevan något att tänka på. Men lektioner i den vägen äro bortkastade, enär deras bevekelsegrunder synas
mindre bero på någon respektabel övertygelse utan fastmera äro motiverade av inrikespolitisk taktik. Man får se om Molotov, som ännu sitter
i orubbat bo som den tredje mannen med Beria och Malenkov i triumviratet efter Stalin, kan uthärda den polemik, som Pravda, naturligtvis
på Krutjevs order, nu riktar mot honom. Molotov bemödar sig emellertid
att samla nya meriter med sina oavbrutna diplomatiska mineringar mot
Parisfördragen. Hans senaste påhitt är att via Wien och med obestämda
utfästelser underteckna det österrikiska statsfördraget, på en omväg
pressa fram den konferens, som Västmakterna icke vilja vara med om,
förrän Västunionen legalt trätt i kraft och Bonnrepublikens upprustning,
efter fem är av förspilld pappersexercis, i praktiken åtminstone på-
börjats.
Valcirkus i Den 27 februari förrättades i Sovjet-Estland igen ett »Val».
Estland. Enligt det den 3 mars offentliggjorda officiella meddelandet
har 99,81 % av de röstberättigade deltagit i valen, och av dessa har
99,82 % röstat för de av »kommunisternas och de partilösas nationella
block» uppställda kandidaterna. Sålunda bestå de på sin tid av Stalin fastslagna procentuella valsiffrorna utan att rubbas och överstiga alltid 99.
Denna gäng invaldes 125 delegerade i marionettparlamentet, högsta rå-
171
– \
1 ·~-
Dagens frågor
det. Eftersom en delegerad väljs för var 10 000 :de invånare, torde invå-
narantalet i Sovjet-Estland för närvarande inklusive ockupationstrupperna (de inberäknas nämligen) vara ungefär 1 250 000. Jämfört med valen
år 1951 har totalantalet invånare under de fyra åren ökat med ungefär
100 000. Om vi jämföra valdistriktens ordningsföljd efter valen 1951 och
1955, se vi, att invånarantalet har ökat huvudsakligen i oljeskifferdistriktet
(Kohtla-Järve, Johvi, Kiviöli) och i staden Tallinn, mindre i Tartu, Narva
och Pärnu. I alla dessa orter har under de senaste åren en viss industrialisering ägt rum, som har varit särskilt märkbar just inom oljeskifferindustriområdena mellan Rakvere och Narva och även i Tallinn. Arbetskraften
har flyttat dit ifrån landsbygden, och dessutom ha till dessa områden flyttats tusentals arbetare ifrån Ryssland. Med de sistnämnda kan man åtminstone delvis förklara ökningen av invånarantalet.
Antalet invånare i Tallinn torde för närvarande vara ungefär 280 000
och i den gamla universitetsstaden Tartu ungefär 70 000.
Vilka »Valde» då det estniska folket den här gången till sina representanter? Först och främst tre storheter från Moskva – förste sekreteraren
i Sovjetunionens kommunistpartis centralkommitte Nikita Chrusjtjev, den
störtade premiärministern Georgij Malenkov och utrikesministern Vjatjeslav Molotov. Vidare – sju högre officerare från Sovjetunionens i Estland stationerade ockupationsstyrkor, nämligen generalmajor Karl Allikas, generallöjtnant Grigorij Bystrikov, överste Ivan Feofanov, generalmajor Georgij Filippov, viceamiral Vladimir Kassatonov, generallöjtnant
Boris Petrov och konteramiral Pavel Skutskij. Alla dessa höga ryska officerare skola nu representera det estniska folket i Estlands högsta råd.
Redan detta faktum understryker det estniska »parlamentets» marionettkaraktär.
Vidare finnas bland >>folkrepresentanterna» 8 högre funktionärer i det
estniska kommunistpartiets centralkommitte med förste sekreteraren Ivan
Käbin i spetsen, 13 av partiets räjongkommitteers förste sekreterare, en
funktionär i komsomals centralkommitte men endast 1 fackföreningsordförande. Sedan följa de 14 medlemmarna av marionettregeringen med ministerrådets ordförande Aleksei Miiiirisepp i spetsen, statsåklagaren, hemliga polisens chef, Sovjet-Estlands ständige representant i Moskva, direktören för centralbyrån för propagandaföreläsningar och 3 ordförande i
lokala exekutivkommitteer. Marionettparlamentets presidium representeras av 5 namn med »statspresidenten» August Jakobson i spetsen. Nu följa,
ordnade efter graden av betydenhet, intelligensen med 8 representanter –
vetenskapsmän, författare och skådespelare som äro sovjetregimens medlöpare; sedan 2 direktörer för oljeskifferindustrier, båda två ryssar, 2 direktörer för traktorstationer, 1 sovchoz-direktör, 8 kolchozordförande, 6
arbetsledare (brigadirer) i industrier och gruvor, 8 brigadirer och jordbruksledare i kolchozer och sovchozer.
Sålunda blir det tillsammans 94 nya »folkrepresentanter>>, som i stort
sett kunna karakteriseras som den rådande regimens funktionärer. Av
dessa äro 22 rena ryssar, resten övervägande rysslandsester. Eftersom ryssarna inte kunna estniska, följa de förhandlingarna vid högsta rådets sammanträden i hörlurar med hjälp av tolk som på en internationell kongress.
Och om någon av dessa ryssar begär ordet är det esternas tur att begagna
172
Dagens frågor
hörlurar, särskilt de mjölkare och svinskötare, vilka i högsta rådet representera »de partilösas nationella block».
Av de valda >>folkrepresentanterna» kan man om 31 kanske säga att de
skulle kunna representera det s. k. nationella blocket, fastän det även
bland dem finns en hel rad medlemmar av kommunistpartiet eller små
lokala medlöpare. De utgöras av 7 lärare, 3 läkare, 4 agronomer och zootekniker, 1 förare av skördetröska, 2 fiskare, 5 mjölkare och en svinskötare.
Det förefaller som om iscensättarna av denna valkomedi själva voro
fullkomligt medvetna härom, ty under de två månader som valpropagandan varade talades det såväl i tidningar som i radion endast om dessa
mjölkare, svinskötare, folkskollärare, barnläkare och agronomer. De gjordes – om man får uttrycka saken så – till huvudaktörer i denna propagandacirkus. Biografier och fotografier av dem publicerades i partiets huvudorgan »Rahva Hääl» och rörande mjölkarna noterades det månad för
månad, hur många liter mjölk de hade kunnat redovisa. Beträffande
ockupationsstyrkornas amiraler och generaler härskade däremot en fullständig tystnad; deras namn återfunnas endast i de officiella meddelandena, när det omtalades, att de hade uppställts som kandidater, och senare, när de hade valts till »folkrepresentanter». Och andra parti- och
rådsfunktionärer omnämndes i »Rahva Hääl» endast i förbigående utan
att bli föremål för någon biografi eller något reportage.
I det avseendet var regin den här gången rentav fulländad. Om någon
skulle flyktigt genomgå >>Rahva Hääl» för januari och februari i år, skulle
han få det bestämda intrycket, att det estniska folket till sina representanter valt endast duktiga estniska arbetare och kolchozbönder med nå-
gon enstaka partifunktionär och minister på köpet.
Man får intrycket att de nya regissörerna äro betydligt skickligare än
den klumpige Stalin var. Det kan därför för närvarande vara en viss fara,
att Sovjets skickliga propaganda skulle kunna få lättrogna människor i
den fria världen att tro, att det i Sovjetunionen härskar något slags demokratisk ordning.
Aleksander Kaelas.
Uppskörtas De stora internationella oljebolagens prispolitik har varit en
Europa? ofta omstridd fråga. Den har återigen blivit föremål för
tvist, denna gång av pikant natur och på högsta internationella nivå med
två prominenta svenskar som huvudagerande, nämligen F. N:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld å ena sidan och hans ståthållare i Palais
des Nations i Geneve Gunnar Myrdal å den andra.
Till det värdefullaste och intressantaste, som uträttats av F. N:s europakommission (ECE) under Myrdals ledning, höra de väldokumenterade
och omsorgsfullt övervägda rapporter i råvarufrågor och industriella utvecklingsproblem, som successivt publicerats under de senaste åren.
Bland dessa intar, inom parantes sagt, Ingvar Svennilsans nyligen utgivna
studie över mellankrigsårens europeiska ekonomi – Growth and stagnation in the European Economy — en förgrundsställning.
ECE:s sekretariat har nu såsom ett led i dessa utredningar färdigställt
en berättelse också över oljepriserna. Enligt hävdvunnen tågordning
173
.•.
Dagens frdgor
skulle denna studie, innan den offentliggjordes, först nagelfarits av den
permanenta specialkommitte, som inom ECE ägnar sig åt bränslefrågor,
nämligen kolkommitten. Innan kolkommitten hunnit ta upp ärendet, har
emellertid generalsekreterare Hammarskjöld, med begagnande av sina
prerogativ som Myrdals förman, inlagt sitt veto mot publicering av utredningen. Han har motiverat detta med att materialet visserligen i stor utsträckning är detsamma, som återfinnes i en rapport av år 1952 från den
federala handelskommissionen i Washington, men att sistnämnda rapport
aldrig beedigats inför amerikansk domstol och att dess uppgifter – i ett
onekligen ytterst komplicerat och kontroversiellt ämne – följaktligen ej
kunna tillmätas legalt bevisvärde. Myrdal å sin sida betraktar utredningsmaterialet såsom resultat av en forskningsverksamhet, vilken självständigt
förts vidare av ECE:s sekretariat, och anser att Hammarskjöld genom sitt
publiceringsförbud ingripit i forskningens frihet.
Denna dragkamp har självfallet utspelats »intra muros», men vad som
sker i glashuset vid East River i New York eller i det vita palatset på
kullarna ovanför Genevesjön kan ju icke alltid hållas förborgat för yttervärlden. Och vad oljerapportens innehåll beträffar, ha huvudpunkterna
redan blivit allmänt bekanta, sedan den utförligt refererats bland annat i
den schweiziska tideningen »Der Tal» och i »The Economist». Några oljebolag ha svarat med att kräva, att rapporten trots sin preliminära karaktär omedelbart offentliggöres i sin helhet. Bolagen vilja uppenbarligen få
möjlighet att snarast ingå i svaromål.
Rapportens tillvitelser mot oljebolagen gå i korthet ut på följande: Produktionskostnaderna för råolja i Mellersta östern äro mindre än hälften
av motsvarande kostnader för amerikansk olja från kusten av Mexikanska Golfen. Huvudparten av den i Europa förbrukade oljan kommer
numera från Mellersta östern, men trots detta är priset baserat på de
amerikanska produktionskostnaderna. Detta möjliggöres av en kartell-liknande överenskommelse mellan oljebolagen inbördes och mellan dessa
och de arabiska oljesultanerna. Resultatet är, att sultanerna och bolagen
– dessa dela nettovinsterna fifty-fifty – sko sig på de europeiska konsumenternas bekostnad. Berövad möligheterna att köpa råolja till rimliga
priser, har därjämte den europeiska raffineringsindustrien hämmats i sin
utveckling.
Oljebolagens motargument, framlagda redan som svar på den amerikanska rapporten av 1952, torde komma att anföras även denna gång, och
skulle alltså vara dessa: När avtalet om hälftendelning av vinsten gjordes
mellan oljebolagen och regeringarna i Mellersta östern, betraktades detta
som en klok och förutseende politik. Men otvivelaktigt fingo furstarna
och folken i dessa trakter därmed också ett mycket starkt intresse av att
oljeprisen hållas uppe. En sänkning skulle helt visst vålla starka friktioner mellan europeerna och de styrande i dessa strategiskt utsatta delar
av världen. Å andra sidan anses möjligheterna för Mellersta östern vara
små att sälja mer olja till lägre priser. Sänkta priser på araboljan skulle
vidare kunna framkalla amerikanska motåtgärder för att skydda hemmamarknaden i USA. På så sätt, mena oljebolagen, skulle en prissänkningsaktion få allvarliga återverkningar både på det allmänpolitiska och det
handelspolitiska planet, och det är enligt deras uppfattning en öppen
174
Dagens frågor
fråga, vad som i längden kommer att väga tyngst för de europeiska länderna själva: dessa komplikationer eller fördelarna av att kunna köpa
olja från Mellersta östern billigare än hittills.
Exit Mendes- Till de många egenartade dragen i den franska efterkrigsFrance. parlamentarismen hör »sättet för regeringars störtande».
Oftast ha de mer än tjugo hittillsvarande regeringarna fallit på rena
struntfrågor, procedurfrågor och andrarangsfrågor, och utan att en absolut majoritet vägrat fortsatt förtroende. Men då regeringen Mendes-France
störtades i februari efter nära åtta månaders maktinnehav skedde det i
samband med en stor och betydelsefull debatt om politiken i Nordafrika.
Trots detta är det otvivelaktigt förhastat att utgå ifrån att det enbart var
motsättningarna i denna speciella fråga som ändade experimentet MendesFrance.
Vill man fånga Mendes-Frances politiska situation och villkoren för
hans politiska verksamhet i ett nötskal gör man det lättast genom att
påpeka att han a l d r i g kunde stödja sig på en regeringsmedveten majoritet i Nationalförsamlingen. Mendes-France kunde inte ens räkna på helhjärtat stöd från sitt eget parti, radikalsocialisterna. Snarare var det
socialisterna som kunde betraktas som kärntruppen bland anhängarna
trots att de hela tiden stodo utanför regeringen. Vid de tillfällen då den
i sex praktiskt taget lika starka grupper splittrade franska folkrepresentationen gav honom sitt förtroende skedde det därför att motständarna
ännu inte funnit tiden inne att låta honom falla. Omedelbart efter vapenstilleståndet i Indokina var dessutom Mendes-Frances ställning hos den
franska allmänheten alltför stark för att tillåta några parlamentariska
extraturer från yrkespolitikernas sida. Indokina var emellertid blott ett
av de många brännande problemen som mötte Frankrikes tjugoförsta
efterkrigsregering.
Oppositionens inlägg i den för ministären Mendes-France avgörande
debatten ger ett starkt intryck både av de starka. affekter som MendesFrances politik väckt till liv bland politikerna och av de olikartade bevekelsegrunder, ibland öppet redovisade, oftare nödtorftigt dolda, som
föranledde en majoritet av de deputerade att gå emot den dynamiske
konseljpresidenten. I fråga om Afrikapolitiken beskylldes han med samma
häftighet för att sälja Frankrikes nationella intressen genom eftergivenhet och svaghet som för att genom polisvälde och terror försvära en uppgörelse i godo. Reträtten frän Indokina framställdes som första steget på
vägen mot ett fullständigt utplånande av den franska stormaktsställningen,
där uppgivandet av vissa stödjepunkter i Indien var en belysande episod
och den planerade lösningen av problemkomplexet Tunisien-AlgerietMarocko utgjorde kulmen.
Bitterheten mot Mendes-Frances initiativ på det utrikespolitiska området utgjorde för de katolska folkrepublikanerna det främsta incitamentet till en konsekvent opposition. Dessa hade genom Mendes-Frances
framgängsrika förhandlingskonst kommit att framstå som de huvudansvariga för att den olyckliga Indokinapolitiken inte tidigare kunnat omläggas. Därtill kom att Mendes-Frances passivitet väsentligt bidragit till
175
r..· • Ji..
··—~-·· ·————-
Dagens frågor
att torpedera Europaarmeprojektet. Denna den katolska västeuropeiska
utrikespolitikens hörnsten hade sålunda kunnat raseras och ersättas med
en upprustning av Tyskland på vägar, som i vissa avseenden måste framkalla skepsis. Den oresonliga hätskheten bland folkrepublikanerna mot
vad de betraktade som en utrikespolitisk amatör är så mycket lättare att
förstå, som den av Bidanit och Sebuman signerade Europapolitiken allt
mer förefallit att vara partiets raison d’etre. (Den faktiska rättning höger
vad inrikespolitiken beträffar som under senare år kunnat spåras inom
det folkrepublikanska partiet har för övrigt försatt detta i en bekymmersam situation taktiskt sett, sedan de moderata högergrupperna stabiliserats och påtagligt ökat sin attraktionskraft.)
I samband med Mendes-Frances fall har det ofta med rätta talats om
»la vengeance du parlement», om Nationalförsamlingens hämndlystnad.
Om denna således i många fall berodde på Mendes-Frances självständiga
utrikespolitik och vädjanden över församlingens huvud direkt till folket
är därmed inte hela förklaringen given. Den ekonomiska politiken kommer också in i bilden. Mendes-France hade låtit förstå att efter den nödtvungna utrikespolitiska aktiviteten fullföljandet av det en gång proklamerade ekonomiska reformprogrammet (rörande detta, se Svensk Tidskrift häfte 8/1954) utgjorde det dominerande problemet. Detta uppväckte – förklarligt nog – allvarliga farhågor inom vida kretsar av det
franska näringslivet, som kände sina med hjälp av subventioner och
speciallagstiftning ombonade positioner hotade. Många deputerade som
bidrogo till att störta Mendes-France gjorde detta inte minst som företrädare för alla de otaliga sammanslutningar av näringsidkare av skilda
slag. Förklaringen till att så mycket av den skisserade ekonomiska reformpolitiken kom att stanna på papperet står att finna i den målmedvetna aktivitet som på ett tidigt stadium satte in för att påverka den
franska administrationen. Med konseljpresidenten överlupen av utrikespolitiska göromål och en finansminister, Edgar Faure, uppenbarligen
manövrerande inför nästkommande regeringsskifte, hade den stabila och
välutbyggda franska förvaltningen obegränsade möjligheter att förhala
och motarbeta Mendes-Frances radikala ekonomiska ideer. Om sålunda
de praktiska resultaten blevo tämligen obetydliga går det dock icke att
komma ifrån, att Mendes-France som inspiratör och förnyare av debatten dock påverkat utvecklingen redan genom sina djärva grepp och nya
metoder. På det inrikespolitiska området har han otvivelaktigt anvisat
utvägar, som vunnit resonans hos stora väljargrupper och som säkerligen
kommer att spela en betydande roll i valrörelsen 1956.
Det är nämligen mot den som Mendes-Frances många trogna anhängare
bland de intellektuella i Frankrike sikta. Kanske skall entusiasmen bland
hans politiska följeslagare kunna motverka apatin hos den franska allmänheten, som med besvikelse kunde konstatera att också Mendes-France
hade blivit ett offer för ett oefterrättligt politiskt system.
Maktbalansen Principen om maktbalans, »balance of power», är ju Stori världen. britanniens gamla metod att på den europeiska kontinenten stödja de makter, som kände sig hotade av en överlägsen och ex- 176
•,
’ :
Dagens frågor
pansionslysten stormakt. Spanien, Frankrike och Tyskland fingo under
historiens lopp känna på yttringarna av denna balanspolitik.
I början av perioderna efter det första och det andra världskriget inriktades i förra fallet genom NF och i det senare genom FN den allmänna
tanken på att en »kollektiv säkerhet» skulle bli ett bättre skydd mot storkrig än den gamla maktbalansiden. Denna illusion brast i förra fallet då
det visade sig att straffåtgärderna (sanktionerna) mot en angripare icke
kunde ges den samlade kraft som var nödvändig för att hindra krig. FN:s
svagheter på grund av att stormaktsveto kan lamslå hela den fredsbefrämjande aktionen ha i det senare fallet tydligt kommit i dagen.
En storslagen insats mot angrepp gjordes visserligen i Koreakriget tack
vare att Sovjet då höll sig borta frän FN, men så snart Kina mera aktivt
kom med i kriget uppenbarade sig Sovjets representant äter i FN, hotade
med ett veto mot en fortsatt FN-aktion och Västmakterna hade blott att
avstanna och avveckla straffaktionen.
Hur längt den kollektiva säkerhetstanken i världen har kommit är alltså
omtvistat, ehuru det naturligtvis är klart att inom Västmakternas Atlantpakt och östmakternas under tillblivelse varande »kontinentalpakt» ernås
en viss kollektiv säkerhet för ömsesidigt bistånd. Men de båda stormaktsblocken emellan är det endast maktbalansen som är ett skydd mot storkrig, enär denna balans har det resultatet att ingendera maktgruppen har
hopp om att helt kunna nedslå den andra utan att själv mycket allvarligt,
ja kanske dödligt, skadas. Men hur ter sig då denna maktbalans?
Läget i världen våren 1955 är det, att Sovjet med sina satellitstater har
ca 380 miljoner människor och Folkrepubliken Kina ca 550 milj., dvs.
summa 930 milj. Atlantpaktens medlemmar disponera 390 milj. och resten av mänskligheten står ännu relativt obunden. Men med hänsyn till
ekonomiska, fredsindustriella, krigsindustriena och kraftförsörjningsfrå-
gor står enbart USA minst fyra gånger före Sovjet. Tar man dessutom
hänsyn till Storbritanniens växande resurser samt förhällandet att Kinas
industrialisering ej ännu hunnit längt, blir ur synpunkten av effektiviteten hos de nämnda miljonerna människor Västmakternas överlägsenhet
över östmakterna betydande.
De rent militära maktresurserna kunna bedömas olika, varvid Lord
Ismays just nu publicerade bok, »NATO, The first five years 1949-
1954», säkert ger de mest tillförlitliga siffrorna. Men även andra goda
källor finnas. Lantmilitärt har NATO nu i Europa 90-100 divisioner, vilket är 3-4 gånger mer än när Eisenhower tidigare tog befälet. Denna
styrka kan naturligtvis, ehuru ej så snabbt, mångdubblas. Sovjet har i
Europa 175 divisioner, vilkas mekanisering och modernisering pådrivits,
och man beräknar att satellitstaterna kunna bidra med ytterligare högst 80
divisioner (tillhopa ca 4,5 milj. man under vapen). Efter 30 dagars mobilisering beräknas Sovjet kunna sätta upp ca 400 divisioner. Mot östs
överlägsenhet väger dock Västs överlägsenhet i atomvapen enligt nedan.
Till sjöss har Väst en mer än 20-faldig överlägsenhet (utom beträffande
ubåtar) som är viktig vid krig i länder, vilka gränsa till havet. Västmakterna anses säkert kunna hälla ett ryskt ubåtskrig stängen.
Beträffande flygstridskrafter hälla sig styrkorna omkring 20 000 flygplan, naturligtvis av allt modernare och delvis större och dyrbarare typer.
177
. ,., .
·——– ——-~..,.,..==–..
Dagens frågor
Även Sovjets satellitstater skapa nu flygstridskrafter och förstärka försvaret mot flyganfall väster- och söderifrån. Antalet ryska flygfält i Östeuropa har på några år tredubblats. »U. S. Strategic Air Command» i
Europa samt »British Bomber Command» äro de förband för offensiv
verksamhet, som ha till uppgift att i första hand skada Sovjets livscentra,
kommunikationer, truppkoncentreringar och flygbaser i Europa. USA:s
väldiga kedja av flygbaser, praktiskt taget runt Sovjet och Kina, ger stora
möjligheter att allvarligt skada, om än ej krossa, östs krigsindustriellt
viktigaste områden. Genom större räckvidd på de stora bombplanen kan
USA slå hårdare mot Sovjet än detta mot USA. Men Sovjet kan mycket
allvarligt skada det mera närliggande Västeuropa.
Mycket viktigt är att rätt bedöma atomvapnens ståndpunkt i Väst och
öst. Beträffande de stora vätebomberna anses USA ha en ungefärligt femfaldig överlägsenhet. I vad angår stora atombomber är USA betydligt
överlägset Sovjet beträffande bombernas antal. USA:s försprång beträffande de mindre väte- och atombomberna är mycket stort. England har
atombomber och vill skaffa sig vätebomber. Folkrepubliken Kina liksom
Sovjets satellitstater ha ännu obetydliga, från Sovjet lånade, förråd.
Totalt sett anses även på västmaktshåll att Västs överlägsenhet, framför allt beträffande mindre men även större väte- och atombomber, är så
betydande att det kompenserar östmakternas överlägsna armenumerär i
Europa. General Gruenther sade härom år 1954: »Sovjet skulle till slut
bli allvarligt slaget om det anfölle Västmakterna under år 1954.» Men han
tillfogade en reservation för framtiden.
Trots det att östs folkresurser äro större och kolonialmakterna ha betydande svårigheter i många av sina dominions eller kolonier, så uppväger Västs större krigsindustriella kapacitet, dess överlägsenhet beträffande flygstridskrafternas slagkraft och förmågan att behålla övervikten
på haven säkerligen avsevärt östs resurser vid ett storkrig. Men läget är
gynnsamt för östmakterna då det gäller mindre gränskrig, såsom av Sovjet förberedda och inspirerade, revolutionära »inblandningskrig» av Koreatyp längs Sovjets och Kinas vidsträckta landamären. Där Västs övervikt på haven ej kan påverka läget och där Väst, genom att Sovjet håller
sig »neutralt», icke kan insätta sitt offensiva bombflyg, har Sovjet sina
största chanser.
Inför det större perspektivet att gränsstrider kunna övergå till storkrig
måste båda sidor numera med fog vara betänksamma. Men maktbalansen
ger naturligtvis ingen garanti för att icke endera parten kan »spela ub.
Att förlita sig på tron, att de moderna förstörelsemedlens oerhörda effekt
förhindrar krig, är en riskabel illusion. Ett starkt försvar förblir alltjämt
nödvändigt, särskilt för den alliansfrie.
E. Biörklund.
Priset för en stats- En sak, som stora delar av det borgerliga Finland
ministerpost. inte torde ha observerat, är att antalet fackligt organiserade arbetare minskats avsevärt under de senaste tiderna. Den fackliga rörelsen, samlad i centralorganisationen FFC, motsvarande alltså
LO i Sverige, har ju alltid varit svag i Finland, beroende inte minst på
de skarpa motsättningarna mellan socialdemokrater och kommunister.
178
Dagens frågor
Att arbetsgivarna tidigare ogärna slöto kollektivavtal med fackförhunden hade sin förklaring i, att dessa på ett beklämmande sätt brusto
i ordhållighet och respekt för ingångna avtal. Deras ledare saknade så
gott som all auktoritet inför sina egna och voro fatalt maktlösa när det
gällde att hindra och beivra s. k. vilda strejker. Betecknande för läget var
att LO i Finland ännu så sent som 1945 inte hade flera än 86 000 medlemmar; detta var efter en period, då rörelsen för första gången hade en
ledare med en viss resning, E. A. Wuori, för tio år tillbaka placerad som
Finlands sändehud i London och numera chef för politiska avdelningen
vid utrikesministeriet i Helsingfors. Åren efter 1945 med sin starka inflation och sina av skadeståndsleveranserna till Ryssland stimulerade
lönerörelser drevo medlemssiffran i höjden upp till 340 000. Det var ett
slags skördetid för Finlands LO. De ständiga lönehöjningarna och inflationen gjorde att inkasseringen av medlemsavgifterna gick lätt. Sedan,
efter det en stabilisering inträtt, började stagnationen och nedgången av
medlemssiffrorna. Numera är man nere vid endast 200 000 medlemmar,
ett anmärkningsvärt lågt tal, om det jämförs med vad LO i Sverige kan
redovisa.
Denna påtagliga minskning har givetvis vållat LO-ledningen i Finland
vissa bekymmer. En av förklaringarna går ut på att socialdemokratiska
arbetare ogärna betala avgifter till kommunistiska fackorganisationer. En
annan, gärna framförd av kommunisterna, är att LO genom sin bristande
radikalism, sin modlöshet i kritiska lägen och sin undfallenhet gentemot
arbetsgivarna (och staten) stött massor av klassmedvetna arbetare ifrån
sig. Den riktigaste förklaringen torde dock vara den, som hänvisar till
att de icke organiserade arbetarna vid varje uppgörelse få samma villkor
som de organiserade och att fackföreningsavgifterna därför äro bortkastade. Den fackliga ledningen har därför också hotat med att de organiserade hädanefter inte komma att föra de utanför organisationerna stå-
ende arbetskamraternas talan. Eller enklare uttryckt: den som är organiserad skall få andra förmåner, i form av exempelvis löner, än den icke
organiserade. I den socialdemokratiska pressen har man likväl betonat
att de 200 000 organiserade äro en tillräckligt stark arme för att driva
sina krav igenom, om det så gäller vilken motpart som helst.
Att det verkligen förhåller sig så har man sannerligen fått erfara i
Finland under de senaste månaderna. Ett av ingen bestritt faktum är att
regeringsprogrammet, kring vilket socialdemokraterna och de finska
bondeförhundarna samlade sig i slutet av oktober 1954, kom till under
ett generalstrejkshot från LO. Auktoritativa socialdemokrater intygade
ornedelhart efter det regeringsavtalet uppgjorts, att de aldrig tidigare vid
några förhandlingar rörande regeringsfrågan lyckats få igenom så mycket och så lätt som i oktober förra året. Det har visserligen antytts att
storstrejkshotet inte framfördes under förhandlingarna, men man vet ju
att några av LO:s ledande män, bl. a. ordföranden Aku Sumu, sutto med vid
bordet och genom sin blotta närvaro utgjorde en påminnelse om hotets
existens. Vad man från socialdemokratiskt håll också betonat är att
huvudsaken för bondeförbundets underhandlare var, att deras parti
skulle få besätta statsministerposten, givetvis med hr Kekkonen, och att
de i gengäld voro villiga att gå längre än vad socialdemokraterna någon- 179
…..
Dagens frågor
sin vågat hoppas. Rätt snart efter det hr Kekkonen fått sätta sig i spetsen
för sin femte regering blev det också klarlagt, att planerna på att störta
svenska folkpartiets Ralf Törngren som statsminister utstakades redan i
juni 1954. Uppgiften att hr Törngrens sekreterare bevittnade underhandlingarna i september var riktig så till vida att han fick vara med vid ett
enda av de fem stora sammanträden, som höllos i september, då statsministern tillbringade sin semester i Danmark. Om vad underhandlade
man vid de fyra andra stora sammanträdena och vid de många mindre?
Regeringsavtalets kärna var att priserna på vissa livsmedel skulle sänkas med tillhjälp av statliga subventioner. I stället skulle inga allmänna
lönerörelser igångsättas. Fackorganisationerna skulle inskränka sig till
vad man kallade groputjämningar. Men hur många löntagare är det som
befinna sig i dylika gropar? Det har uppgivits att antalet stiger till inemot
300 000. Höjs deras löner med några procent, som kraven i regel syftat
till, – längre gående krav ha också framställts – så står man inför en
allmän, starkt inflationsdrivande lönehöjning, omfattande vida flera än
LO:s alla medlemmar.
Hr Kekkonen trodde, då hans statsministerdröm gick i uppfyllelse, att
fackföreningarna skulle nöja sig med de prissänkningar man åstadkom
med tillhjälp av statsunderstöd, men på den punkten höll hans kalkyl
inte. Man tog emot prissänkningarna och gick långt in i den regleringslabyrint, som allt vettigt folk länge försökt rasera, men man nöjde sig
icke därmed, utan krävde ytterligare lönelyftningar i strid mot det avtal,
som tillkommit under strejkhot och med ett flagrant brott mot det år
1946 ingångna allmänna avtalet med arbetsgivarnas centralförbund. I
denna situation har bondeförbundets opinionsbildare enträget uppmanat
arbetsgivarna att stå på sig och inte falla undan för FFC:s krav. Ännu
i ’mitten av mars var dock läget oklart och flytande på avtalsmarknaden
och det förvärrades ytterligare genom en synnerligen allvarlig strejkaktion, igångsatt av några förbund, representerande grupper av statsanställda.
I denna förvirring är det några obestridliga fakta man urskiljer. Hr
Kekkonen har blivit bedragen av de fackföreningsmän, som genom sitt
hot underlättade hans regerings tillkomst och förde honom själv till statsministerposten. Finlands LO har inte ledare, vilka mäkta hålla skarorna
i styr och hävda kollektivavtalens bindande kraft. Socialdemokraterna
ha inte heller några ledare, som förmå effektivt hejda FFC-funktionä-
rernas framfart. Vad var hr Kekkonens seger i slutet av oktober 1954
egentligen värd?
Banko- Bankoutskottets utlåtande rörande riksbankens och riksgäldsdechargen. kontorets förvaltning under fjolåret andas denna vår om möjligt större tillfredsställelse än vanligt. Produktionen ökade under 1954 i
snabbare takt än genomsnittligt varit fallet något år under efterkrigstiden.
Det rådde full sysselsättning och stabilt penningvärde med en investeringskvot på 30 procent. De utrikes transaktionerna voro i balans även
om tendenser till övertryck i ekonomien blevo märkbara under senare
delen av året. Den kreditpolitik, som med framgång kunnat föras under
180
Dagens frdgor
1952/53, var visserligen inte tillfyllest vid den starkt ökade kreditefterfrågan, men med den i oktober företagna statsupplåningen till förhöjd
ränta nådde riksbanken sitt syfte att strama åt kreditmarknaden. På detta
sätt sammanfattar bankoutskottets majoritet sitt omdöme om den ekonomiska uvecklingen och riksbankens politik under 1954.
Helt utan anmärkningar är dock inte majoritetsutlåtandet, utan sådana
riktas mot de privata investeringarna, som påstås ha varit för stora,
bankerna för att de lånat ut för mycket pengar och givetvis svensk ekonomis svarta får, bilarna, som strömmat in i landet i alldeles för stort
antal.
Det enda som är litet svårförståeligt, när det gäller bilarna, är, att
dessa tillmätas en så väldig betydelse även i ett dokument av detta slag.
Visst importerades det för 650 miljoner kronor personbilar och bildelar,
men detta är inte alltför överväldigande i en sammanlagd import av över
8 miljarder kronor, där t. ex. ingår för 300 miljoner kronor frukter och
bär, samtidigt som svensk frukt vräks ut tonvis på avskrädeshögarna,
utan att utskottet påtalar fruktimporten. Att kaffet kostade 422 miljoner
kronor, kan inte andras som förmildrande omständighet för bilarna men
möjligen för att återställa sinnet för proportioner.
Utskottsutlåtandet är inte enhälligt. I en för högern och folkpartiet
gemensam reservation riktas kritik mot riksbankens räntepolitik och
läggs ett stort ansvar på dess särskilt mot årets slut kraftiga penningtillskapande, varförutan innevarande års inflationsdrivande inkomströrelser
icke skulle varit möjliga. I reservationen fästes uppmärksamheten särskilt vid det förhållandet, att de privata investeringarna, tvärtemot vad
som görs gällande från regeringshåll, inte ökat nämnvärt under fjolåret
i förhållande till vad som kan betraktas som normalt eller erforderligt
och ej heller i och för sig varit stora. Däremot, säga reservanterna, har
de privata investeringarnas andel gått tillhaka starkt under efterkrigstiden, medan staten och kommunerna ökat sin andel kraftigt. Några intressanta siffror till belysning härav anföras också och återges här i urval:
Investeringar: 1938/39 1946 1951 1953 1954
Bostäder . 30 30 21 20 21
Industri 19 19 24 17 18
Övriga enskilda . 23 23 24 24 22
statliga 17 19 21 26 25
Kommunala 11 9 10 13 14
Summa procent . 100 100 100 100 100
Under fjolåret upptog staten två intressanta lån av viss principiell betydelse. Det ena var det i oktober emitterade 4-procentiga statslånet, som
inbringade 672 miljoner kronor, varigenom, som det heter, medel överflyttades från penning- och kapitalmarknaden till staten. Reservanterna
kritisera härvid, att riksbanken inte begagnade tillfället att övergå till
en politik med rörliga räntor över hela linjen utan ånyo låste de strategiskt viktiga räntesatserna, sedan statslåneemissionen förts i hamn. Utöver vad som sålunda anförts i utskottsutlåtandet och reservationen, kan
framhållas, att staten tillfördes tämligen litet friska pengar genom den
181
,·
;
Dagens frågor
stora låneoperationen. Det andra lånet var det i Schweiz upptagna, som
emitterades i två utgåvor, den första i maj och den andra i november.
Villkoren voro desamma, 3 •;. procents ränta och vidsträckt skattebefrielse. Ändamålet var enligt utskottsutlåtandet att stärka den svenska valutareserven och att »för eventuella framtida behov skapa en kontakt
med den schweiziska marknaden».
Reservanterna understryka det betänkliga i att valutareserven icke
ens med hjälp av detta utlandslån kunde upprätthällas utan minskade
med 110 miljoner kronor och därutöver skulle ha reducerats med vad
lånet inbringade, om det inte upptagits. Under alla förhållanden är det
ingen lösning av det svenska valutaproblemet att falla tillbaka på utländsk upplåning, såsom antydes av utskottsmajoriteten. Därtill är lånemöjligheterna på de internationella kapitalmarknaderna – inte endast
den schweiziska – alltför begränsade. Värt valutaproblem måste vi lösa
av egen kraft.
182
Häxkitteln i Lördagen den 5 mars återkomma de båda utrikesministSydvietnam. rarna John Foster Dulles till Washington och sir Anthony
Eden till London efter Bangkok-konferensen med sina kolleger inom de
stater, Australien, Nya Zeeland, Pakistan, Siam och Filippinerna, som
tillhöra SEATO – »South-East-Asia-Treaty-Organization» – vilken traktat undertecknades i Manilla i september i fjol. Siam, Filippinerna och
Australien sägas ha livligt önskat, att detta motstycke i miniatyr till
NATO skulle utrustas med »tänder», i stånd att kraftigt bita ifrån sig,
men varken USA eller Storbritannien voro hågade att uppsätta militära
styrkor för ändamålet; i händelse av ett öppet krigiskt anfall är man
dock solidariskt förpliktad till ömsesidigt väpnat bistånd. Tills vidare
begränsades sålunda de positiva åtgärderna till att upprätta ett sekretariat
i Bangkok med respektive sändebud som bisittare, och ett samfällt organ för att övervaka den oavlåtliga kommunistiska infiltration, som pågår
i Sydvietnam, Laos och Kambodja, varav grannstaten Siam känner sig
särdeles obehagligt berörd.
I Bangkok konfererade även Dulles och Eden enskilt om det brännande Formosa-problemet, varvid målet, vapenvila i Fjärran östern, var
gemensamt men som bekant förefinnas ännu meningsskiljaktigheter om
metoderna härför. Dulles kunde icke lova att USA skulle överge Quemoy
och Matsu utan trodde att »Eisenhowers fria händer» härvidlag skulle
avhålla Peking från en aggression, medan Eden menade, att om Chiang
Kai-shek kunde övertalas att också evakuera nämnda öar, ett slags stillestånd de facto vore möjligt att uppnå i farvattnen kring Formosa. Man
beslöt förty att »agree to disagree», som brukar vara innebörden vid
äktenskapsskilsmässa i godo men som vid varje dissonans är en coneardieformel i den nuvarande angloamerikanska alliansen, åtminstone så
länge Churchill svarar för ena parten.
I samband med Bangkok-konferensen avlade Eden och Dulles flygvisiter i många mellanliggande huvudstäder. Eden besökte bl. a. Cairo,
Bagdad och Nehru i Delhi men med traditionell diskretion förmälde han
offentligt ingenting om resultaten av dessa sonderingar. Dulles åter talade med premiärminister U Nu i Rangoon i Burma, for till Kambodja,
Laos och Saigon i Sydvietnam, höll ett sammanträde i Manilla med USA:s
sändebud i dessa länder samt avslöt sin turne med att känna Chiang
Kai-shek på pulsen i dennes högkvarter Taipeh på Formosa, där USA:s
vederbörande högre militärchefer närvoro som assistenter vid diagnosen
och prognosen av den otvivelaktigt kritiska situationen.
Frispråkig som alltid förklarade Dulles i Manilla att han funnit »tillståndet i Laos betänkligt, i Kambodja lovande men att plus och minus i
Sydvietnam vore ungefär fifty-fifty. Emellertid hade han otur. Redan i
Manilla inlöpte den överraskande underrättelsen, att den unge konungen
12- 553443 Svensk Tidskrift 1955 167
Dagens frågor
av Kambodja plötsligt abdikerat till förmån för sin fader utan att man
ännu kommit underfund med orsaken men var så mycket oroligare för
följderna. Efter Dulles’ hemkomst inlöpte dessvärre ett budskap från
Saigon, att den sjudande häxkitteln i Sydvietnam hotade att svämma
över sina bräddar.
Alltsedan uppgörelsen på Genevekonferensen i juli i fjol, då Frankrike
till den röde rebellen Hoh Chi-minh avstod hela norra Vietnam, varigenom detta i realiteten ställdes under Pekings protektorat, har ställningen i Sydvietnam blivit alltmera kaotisk. Franska trupper äro kvar i
landet, men USA, som spenderar oundgängliga dollars och förpliktat sig
att utbilda landets egen arme, har mera att säga till om. I den häftiga
konflikt, som i förstone rasade mellan den inhemska armen och premiärministern Ngo Dinh Diem, som har fått sitt uppdrag av »kejsar» Bao Dai,
vilken fortfarande föredrar Rivieran som vistelseort framför sitt besvärliga »rike», tog den amerikanske generalen Collins parti för Diem, i motsats till fransmännen som av gammalt samarbetat med de inhemska generalerna, vilket avgjorde tvisten. På denna grund syntes utsikterna för en
stabilisering gynnsammare, vilket påverkade Dulles’ relativt optimistiska
ovannämnda uppfattning.
Collins och Diem räknade med att de mäktiga religiösa sekterna i Sydvietnam skulle hålla sitt löfte om lojalitet och inte vålla nya förvecklingar.
Dessa sekter äro något specifikt för Vietnam och spela en stor roll
i dess inre liv. Den viktigaste är de s. k. Caodaisterna som grundlades
1919 av en viss Ngo Van Chien och som till en sorts syntes synes vilja
förena katoliker, konfutsianer, taoister, shantoister och buddister. Som
modell för sin sekt tog han katolska kyrkan, vilken under Frankrikes
åttioåriga kolonialvälde i Indokina förvärvat minst en miljon anhängare
och med sin fasta yttre gestaltning imponerat på de infödda. Sekten har
också en »påve» vid namn Pham Cong Tac, som omger sig med en
hierarki av »kardinaler», »biskopar», präster och ordensällskap. Dessutom ägna sig sektens ledare åt spiritistiska seanser, varvid de motta
budskap från andevärlden genom en flaska som vilar i en korg, vilket
fransmännen anse bero på att vederbörande på bättre restauranger upptäckt att finare vinmärken serveras på detta sätt. Sådana budskap sägas
ha förmedlats från bl. a. Jeanne d’Arc, Louis Pasteur, »den kinesiska
revolutionens fader», Sun Yat-sen, Franklin D. Roosevelt och Victor Hugo
-vilken man tycks ha tagit på kornet! Ännu i sin sena ålderdom var ju
denne otroligt litterärt produktiv tillika med en potens som skulle ha
harmat en pascha med ett talrikt harem! Victor Hugo har nu telepatiskt
upplyst »påven» att han på andra sidan författat icke mindre än fem nya
stora verk, vilka han dikterat men som ännu icke blivit publicerade. I
likhet med flera andra charlataner, fastän utan officiellt uppdrag, bevistade också »påven» Genevekonferensen i fjol sommar och »adopterade»
därvid en ung, vacker schweiziska utan hinder av det dogmatiskt förkunnade celibatet. Det mest bekymmersamma med sekten är likväl att
den icke litar på att trons kraft allena verkar utan att av dess ca 2,5
miljoner medlemmar en egen arme på ca 20 000 man rekryterats, vilket
nödgat Diem att medta två caodaister som medlemmar av sin ministär.
En annan sekt heter Hoa Hao, som existerar sedan ca tio år tillbaka
168
Dagens frågor
och som tycks ha tagit intryck av islam. Läran skildras som mycket primitiv, men dess kärnpunkt lär vara att de troende äro osårbara i krig,
vilket satt rörelsen i stånd att av 1 miljon anhängare sätta upp en privatarme på ca 20 000 man. En tredje riktning kallas Binh Xuyen och startades av en »general» Le Van-Vien, vars näringsfång först bestod av enskilt sjöröveri på floden Mekong, men som sedermera, då han visade tendenser att närma sig kommunisterna, mutades av franska kolonialregeringen, som uppdrog åt hans 10 000 legosoldater att besörja ordningstjänsten i Saigon med omnejd. Personligen fick chefen monopol på alla
spelhålor, bordeller och nöjeslokaler i Saigon, vilket med den livliga tillströmningen av hundratusentals militärer och allsköns äventyrare under kriget inbringade honom en ansenlig förmögenhet. När premiärministern Diem som sträng katolik ingrep häremot, måste »generalen»
upphöra med detta geschäft för att i stället öppna ett slags »Animierkneipen mit Damenbedienung», där de tyska främlingslegionärerna kände
sig hemmastadda!
Sä länge Diem med koncessioner och kompromisser kunde hälla humöret uppe hos dessa sekter voro de hågade att ställa sina styrkor till
hans förfogande, säkerligen också mot rundlig vedergällning i dollars.
Men med ens tycks denna bräckliga konstruktion ha brutit samman, och
sekterna ha börjat bekämpa dels varandra, dels den nationella regeringen
i Saigon med allmän villervalla som resultat. Allt synes förspänt för en
kommunistseger vid de val nästa sommar, som enligt Genevekonferensens beslut skola avgöra Vietnams framtida öde. Det må vara en tröst för
ett tigerhjärta i djungeln att icke heller på den röda sidan i Vietnam
träden växa upp i himlen. I Tonkin, denna Sydöstasiens »risskål», där
menige man icke som i Kina behövde fråga varandra: »Har du ätit något
i dag?», räder svår hungersnöd sedan alla förhällanden vänts upp och
ned genom massflykten söderut ävensom genom de nya härskarnas oförmåga att organisera en effektiv och human administration. överallt förskräcka samma spår av »befrielsen» frän de vitas kolonialregim – i väntan på kommunismens vida tyngre träldomsok.
Planetariskt och Det förefaller sannolikt att »dynamiken» inom storpolipaneuropeiskt. tiken icke kommer att dämpas och icke heller att dennas
världsfamnande format kommer att krympa. Rudolf Kjellen, som i seklets morgonväkt präglade termen »planetarisk» för detta fenomen, skulle
ha fått sitt lystmäte på profetians fullbordan. Vad kan man i den branschen mera begära när stundens krigsfara gäller en sammandrabbning
tvärs över Stilla havet mellan Förenta staterna och Kina om Formosa?
Härtill var måhända Koreafejden 1950-1953 en prolog, utspelad av USA
under FN och av Kina, med en miljonarme, under »frivillighetens»
maskering. Och vidare: i april sammanträder i Bandung på Java i det
malajiska Indonesien en afrikansk-asiatisk konferens av 30 stater, vid
vilken ingen vit stat, som sydafrikanska Unionen, blir företrädd men väl
asiatiska mammutvälden som Kina och Indien med tillhopa inemot en
miljard invånare samt afrikanska pygmeer som Libyen och Liberia, vilka
utan regelbundna angloamerikanska subsidier näppeligen under en må-
169
Dagens frdgor
nad skulle kunna stå på egna ben. Med sådana deltagare som Japan, Pakistan, Filippinerna, Siam, Persien och Irak föreligger visserligen ingen
risk att Pekings kommunism och Nehrus »neutralism» skola kunna dirigera denna kakafoni. Ingen kan dock ta miste på att denna första gemensamma manifestation av de färgade folken, som epilog till den vita kolonialpolitiken, är en mondial tilldragelse av världshistoriska mått.
Också ur internationell synpunkt har sedan nyåret annat av vikt och
intresse försiggått men utan att något definitivt faktum kan registreras.
De mellanfolkliga relationerna befinna sig fortfarande i sådant aggregationstillstånd, att allt flyter och inga framtida fasta konturer ännu avteckna sig. Förvirringen ökar dessutom genom den nya, till sina militära
och politiska följder oberäkneliga faktor som vätebomben utgör.
De två huvudproblemen för väst och öst, respektive Parisfördragen för
Paneuropa och de tre asiatiska fronterna mot kommunismen: Korea, Formosa och Indokina äro alltjämt olösta, fastän den förstnämnda ekvationen nu någorlunda hyfsats genom Bonn- och Romparlamentens definitiva ratificering. Detta exempel väntades Beneluxstaterna följa, så snart
republikens råd i Paris kunnat förmås att bekräfta Nationalförsamlingens
ratificeringsbeslut den 30 sistlidne december. Detta måste dock ske utan
ändringsförslag vid äventyr att eljest ärendet författningsenligt återremitteras till Nationalförsamlingen, som då måste förnya sitt tidigare votum
med absolut majoritet, dvs. med minst 314 röster, vilket anses vanskligt.
Nådestöten mot Mendes-France den 5-6 februari, som hans fiender
uppsköto tills moren gjort sin plikt och genomdrivit ratificeringen i Nationalförsamlingen, medförde icke så menliga sviter som ursprungligen
befarades för utsikterna att få republikens råd att ta reson. Efter sin
hämnd på Europaarmens baneman, Mendes-France, ha de katolska folkrepublikanerna blivit mera tillgängliga för rationella argument. Georges
Bidault hugnades visserligen icke med någon taburett i Edgar Faures
nya regering, men Pierre-Henri Teitgen kom med som vice-konseljpresident samt t. o. m. »europeen» Robert Schuman, ehuru som justitieminister.
Partiet är nu redo att hjälpa den nye utrikesministern Antoine Pinay att
övertala senatorernas efterträdare i Palais de Luxembourg. Det är känt
att Washington och London osynligt utöva en hård press på Paris för
att hindra en upprepning av fiaskot med Europaarmen, vilket skulle vålla
svåra våndor för Adenauer men motsvarande viktoria för »trippelalliansen» Molotov-Grotewohl-Ollenhauer, varvid Ollenhauer formellt vill förneka den funktion som röd »medlöpare», som han likväl i realiteten
fullgör.
Det oavlåtliga pratet om en ny konferens med Moskva, som på förhand komprometterats genom Molotovs ihärdiga iver för samma ide,
kunde möjligen ha haft något fog för sig, då Malenkov syntes benägen
att mildra det kalla krigets temperatur. Det var ju också honom som
Churchill ville personligen träffa »at the summit». Men det inverkade
icke det minsta på Molotovs omedgörliga hållning under Berlinkonferensen i fjol vintras, och Malenkovs degradering efter en förödmjukande avbön om sin inkompetens vid Högsta Sovjets plötsligt inkallade plenum
den 8 februari blottade hela tomheten hos dessa illusioner.
Vad Malenkovs ännu så länge oblodiga likvidering avspeglar om till- 170
•,
’ :
Dagens frågor
ståndet inom den nya »kollektiva» diktaturen i Kreml kan ingen extra
muros med säkerhet bedöma. Man förmodar att den inre maktkampen
fortsätter med en tydlig kompromiss ad interim mellan kommunistpartiets generalsekreterare Krutjev och militärbefälet, vilket efter Stalins
död i mars 1953 och sin medverkan vid överrumplingen av Beria i
juni s. å. – en upprepning av de tyska generalernas mera passiva roll,
då Hitler nitton år tidigare krossade Röhm och hans SA, riksvärnets rival
som blivande värnpliktsarme — ryckte fram som partiets jämlike. Bulganins placering som »förste konsul» och marskalk Sjukovs utnämning till
försvarsminister äro en påtaglig bekräftelse härpå. När dessutom elva
generaler nyligen utnämnts till marskalkar, har Sjukov samlat lika många
gamla krigskamrater omkring sig med denna värdighet som Napoleon,
vilken dock fick vänta därmed tills han hunnit bli kejsare. Marskalkarna äro alltjämt solidariska med partiet, och i sitt hätska tal mot USA
som krigshetsare måste »Eisenhowers vän», Sjukov, tjuta med ulvarna,
som ånyo nödgats tillgripa Stalins gamla fågelskrämma om den utifrån
hotade Sovjetunionen för att undersåtarna skola inse bedrägligheten av
Malenkovs löften om bättre försörjning och resignera inför den hårdare
regim härvidlag, som nu synes förestå, betingad av den socialistiska planhushållningens sjunkande produktivitet utom beträffande krigsmateriel.
En likriktning efter samma »generallinje» är att förutse inom satellitstaterna. I Ungern, dit insynen från Wien är lättare än ifråga om Polen
och Tjeckoslovakien, har denna ägt rum genom den brandröde Rakosys
detronisering av den mera »moderate» Nagy, vilken liksom Malenkov nu
anklagas för »opportunism» och »högertendenser».
Det kalla kriget undgår nu icke att bli ytterligare avkylt, vilket borde
ge sådana typer som Ollenhauer och Bevan något att tänka på. Men lektioner i den vägen äro bortkastade, enär deras bevekelsegrunder synas
mindre bero på någon respektabel övertygelse utan fastmera äro motiverade av inrikespolitisk taktik. Man får se om Molotov, som ännu sitter
i orubbat bo som den tredje mannen med Beria och Malenkov i triumviratet efter Stalin, kan uthärda den polemik, som Pravda, naturligtvis
på Krutjevs order, nu riktar mot honom. Molotov bemödar sig emellertid
att samla nya meriter med sina oavbrutna diplomatiska mineringar mot
Parisfördragen. Hans senaste påhitt är att via Wien och med obestämda
utfästelser underteckna det österrikiska statsfördraget, på en omväg
pressa fram den konferens, som Västmakterna icke vilja vara med om,
förrän Västunionen legalt trätt i kraft och Bonnrepublikens upprustning,
efter fem är av förspilld pappersexercis, i praktiken åtminstone på-
börjats.
Valcirkus i Den 27 februari förrättades i Sovjet-Estland igen ett »Val».
Estland. Enligt det den 3 mars offentliggjorda officiella meddelandet
har 99,81 % av de röstberättigade deltagit i valen, och av dessa har
99,82 % röstat för de av »kommunisternas och de partilösas nationella
block» uppställda kandidaterna. Sålunda bestå de på sin tid av Stalin fastslagna procentuella valsiffrorna utan att rubbas och överstiga alltid 99.
Denna gäng invaldes 125 delegerade i marionettparlamentet, högsta rå-
171
– \
1 ·~-
Dagens frågor
det. Eftersom en delegerad väljs för var 10 000 :de invånare, torde invå-
narantalet i Sovjet-Estland för närvarande inklusive ockupationstrupperna (de inberäknas nämligen) vara ungefär 1 250 000. Jämfört med valen
år 1951 har totalantalet invånare under de fyra åren ökat med ungefär
100 000. Om vi jämföra valdistriktens ordningsföljd efter valen 1951 och
1955, se vi, att invånarantalet har ökat huvudsakligen i oljeskifferdistriktet
(Kohtla-Järve, Johvi, Kiviöli) och i staden Tallinn, mindre i Tartu, Narva
och Pärnu. I alla dessa orter har under de senaste åren en viss industrialisering ägt rum, som har varit särskilt märkbar just inom oljeskifferindustriområdena mellan Rakvere och Narva och även i Tallinn. Arbetskraften
har flyttat dit ifrån landsbygden, och dessutom ha till dessa områden flyttats tusentals arbetare ifrån Ryssland. Med de sistnämnda kan man åtminstone delvis förklara ökningen av invånarantalet.
Antalet invånare i Tallinn torde för närvarande vara ungefär 280 000
och i den gamla universitetsstaden Tartu ungefär 70 000.
Vilka »Valde» då det estniska folket den här gången till sina representanter? Först och främst tre storheter från Moskva – förste sekreteraren
i Sovjetunionens kommunistpartis centralkommitte Nikita Chrusjtjev, den
störtade premiärministern Georgij Malenkov och utrikesministern Vjatjeslav Molotov. Vidare – sju högre officerare från Sovjetunionens i Estland stationerade ockupationsstyrkor, nämligen generalmajor Karl Allikas, generallöjtnant Grigorij Bystrikov, överste Ivan Feofanov, generalmajor Georgij Filippov, viceamiral Vladimir Kassatonov, generallöjtnant
Boris Petrov och konteramiral Pavel Skutskij. Alla dessa höga ryska officerare skola nu representera det estniska folket i Estlands högsta råd.
Redan detta faktum understryker det estniska »parlamentets» marionettkaraktär.
Vidare finnas bland >>folkrepresentanterna» 8 högre funktionärer i det
estniska kommunistpartiets centralkommitte med förste sekreteraren Ivan
Käbin i spetsen, 13 av partiets räjongkommitteers förste sekreterare, en
funktionär i komsomals centralkommitte men endast 1 fackföreningsordförande. Sedan följa de 14 medlemmarna av marionettregeringen med ministerrådets ordförande Aleksei Miiiirisepp i spetsen, statsåklagaren, hemliga polisens chef, Sovjet-Estlands ständige representant i Moskva, direktören för centralbyrån för propagandaföreläsningar och 3 ordförande i
lokala exekutivkommitteer. Marionettparlamentets presidium representeras av 5 namn med »statspresidenten» August Jakobson i spetsen. Nu följa,
ordnade efter graden av betydenhet, intelligensen med 8 representanter –
vetenskapsmän, författare och skådespelare som äro sovjetregimens medlöpare; sedan 2 direktörer för oljeskifferindustrier, båda två ryssar, 2 direktörer för traktorstationer, 1 sovchoz-direktör, 8 kolchozordförande, 6
arbetsledare (brigadirer) i industrier och gruvor, 8 brigadirer och jordbruksledare i kolchozer och sovchozer.
Sålunda blir det tillsammans 94 nya »folkrepresentanter>>, som i stort
sett kunna karakteriseras som den rådande regimens funktionärer. Av
dessa äro 22 rena ryssar, resten övervägande rysslandsester. Eftersom ryssarna inte kunna estniska, följa de förhandlingarna vid högsta rådets sammanträden i hörlurar med hjälp av tolk som på en internationell kongress.
Och om någon av dessa ryssar begär ordet är det esternas tur att begagna
172
Dagens frågor
hörlurar, särskilt de mjölkare och svinskötare, vilka i högsta rådet representera »de partilösas nationella block».
Av de valda >>folkrepresentanterna» kan man om 31 kanske säga att de
skulle kunna representera det s. k. nationella blocket, fastän det även
bland dem finns en hel rad medlemmar av kommunistpartiet eller små
lokala medlöpare. De utgöras av 7 lärare, 3 läkare, 4 agronomer och zootekniker, 1 förare av skördetröska, 2 fiskare, 5 mjölkare och en svinskötare.
Det förefaller som om iscensättarna av denna valkomedi själva voro
fullkomligt medvetna härom, ty under de två månader som valpropagandan varade talades det såväl i tidningar som i radion endast om dessa
mjölkare, svinskötare, folkskollärare, barnläkare och agronomer. De gjordes – om man får uttrycka saken så – till huvudaktörer i denna propagandacirkus. Biografier och fotografier av dem publicerades i partiets huvudorgan »Rahva Hääl» och rörande mjölkarna noterades det månad för
månad, hur många liter mjölk de hade kunnat redovisa. Beträffande
ockupationsstyrkornas amiraler och generaler härskade däremot en fullständig tystnad; deras namn återfunnas endast i de officiella meddelandena, när det omtalades, att de hade uppställts som kandidater, och senare, när de hade valts till »folkrepresentanter». Och andra parti- och
rådsfunktionärer omnämndes i »Rahva Hääl» endast i förbigående utan
att bli föremål för någon biografi eller något reportage.
I det avseendet var regin den här gången rentav fulländad. Om någon
skulle flyktigt genomgå >>Rahva Hääl» för januari och februari i år, skulle
han få det bestämda intrycket, att det estniska folket till sina representanter valt endast duktiga estniska arbetare och kolchozbönder med nå-
gon enstaka partifunktionär och minister på köpet.
Man får intrycket att de nya regissörerna äro betydligt skickligare än
den klumpige Stalin var. Det kan därför för närvarande vara en viss fara,
att Sovjets skickliga propaganda skulle kunna få lättrogna människor i
den fria världen att tro, att det i Sovjetunionen härskar något slags demokratisk ordning.
Aleksander Kaelas.
Uppskörtas De stora internationella oljebolagens prispolitik har varit en
Europa? ofta omstridd fråga. Den har återigen blivit föremål för
tvist, denna gång av pikant natur och på högsta internationella nivå med
två prominenta svenskar som huvudagerande, nämligen F. N:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld å ena sidan och hans ståthållare i Palais
des Nations i Geneve Gunnar Myrdal å den andra.
Till det värdefullaste och intressantaste, som uträttats av F. N:s europakommission (ECE) under Myrdals ledning, höra de väldokumenterade
och omsorgsfullt övervägda rapporter i råvarufrågor och industriella utvecklingsproblem, som successivt publicerats under de senaste åren.
Bland dessa intar, inom parantes sagt, Ingvar Svennilsans nyligen utgivna
studie över mellankrigsårens europeiska ekonomi – Growth and stagnation in the European Economy — en förgrundsställning.
ECE:s sekretariat har nu såsom ett led i dessa utredningar färdigställt
en berättelse också över oljepriserna. Enligt hävdvunnen tågordning
173
.•.
Dagens frdgor
skulle denna studie, innan den offentliggjordes, först nagelfarits av den
permanenta specialkommitte, som inom ECE ägnar sig åt bränslefrågor,
nämligen kolkommitten. Innan kolkommitten hunnit ta upp ärendet, har
emellertid generalsekreterare Hammarskjöld, med begagnande av sina
prerogativ som Myrdals förman, inlagt sitt veto mot publicering av utredningen. Han har motiverat detta med att materialet visserligen i stor utsträckning är detsamma, som återfinnes i en rapport av år 1952 från den
federala handelskommissionen i Washington, men att sistnämnda rapport
aldrig beedigats inför amerikansk domstol och att dess uppgifter – i ett
onekligen ytterst komplicerat och kontroversiellt ämne – följaktligen ej
kunna tillmätas legalt bevisvärde. Myrdal å sin sida betraktar utredningsmaterialet såsom resultat av en forskningsverksamhet, vilken självständigt
förts vidare av ECE:s sekretariat, och anser att Hammarskjöld genom sitt
publiceringsförbud ingripit i forskningens frihet.
Denna dragkamp har självfallet utspelats »intra muros», men vad som
sker i glashuset vid East River i New York eller i det vita palatset på
kullarna ovanför Genevesjön kan ju icke alltid hållas förborgat för yttervärlden. Och vad oljerapportens innehåll beträffar, ha huvudpunkterna
redan blivit allmänt bekanta, sedan den utförligt refererats bland annat i
den schweiziska tideningen »Der Tal» och i »The Economist». Några oljebolag ha svarat med att kräva, att rapporten trots sin preliminära karaktär omedelbart offentliggöres i sin helhet. Bolagen vilja uppenbarligen få
möjlighet att snarast ingå i svaromål.
Rapportens tillvitelser mot oljebolagen gå i korthet ut på följande: Produktionskostnaderna för råolja i Mellersta östern äro mindre än hälften
av motsvarande kostnader för amerikansk olja från kusten av Mexikanska Golfen. Huvudparten av den i Europa förbrukade oljan kommer
numera från Mellersta östern, men trots detta är priset baserat på de
amerikanska produktionskostnaderna. Detta möjliggöres av en kartell-liknande överenskommelse mellan oljebolagen inbördes och mellan dessa
och de arabiska oljesultanerna. Resultatet är, att sultanerna och bolagen
– dessa dela nettovinsterna fifty-fifty – sko sig på de europeiska konsumenternas bekostnad. Berövad möligheterna att köpa råolja till rimliga
priser, har därjämte den europeiska raffineringsindustrien hämmats i sin
utveckling.
Oljebolagens motargument, framlagda redan som svar på den amerikanska rapporten av 1952, torde komma att anföras även denna gång, och
skulle alltså vara dessa: När avtalet om hälftendelning av vinsten gjordes
mellan oljebolagen och regeringarna i Mellersta östern, betraktades detta
som en klok och förutseende politik. Men otvivelaktigt fingo furstarna
och folken i dessa trakter därmed också ett mycket starkt intresse av att
oljeprisen hållas uppe. En sänkning skulle helt visst vålla starka friktioner mellan europeerna och de styrande i dessa strategiskt utsatta delar
av världen. Å andra sidan anses möjligheterna för Mellersta östern vara
små att sälja mer olja till lägre priser. Sänkta priser på araboljan skulle
vidare kunna framkalla amerikanska motåtgärder för att skydda hemmamarknaden i USA. På så sätt, mena oljebolagen, skulle en prissänkningsaktion få allvarliga återverkningar både på det allmänpolitiska och det
handelspolitiska planet, och det är enligt deras uppfattning en öppen
174
Dagens frågor
fråga, vad som i längden kommer att väga tyngst för de europeiska länderna själva: dessa komplikationer eller fördelarna av att kunna köpa
olja från Mellersta östern billigare än hittills.
Exit Mendes- Till de många egenartade dragen i den franska efterkrigsFrance. parlamentarismen hör »sättet för regeringars störtande».
Oftast ha de mer än tjugo hittillsvarande regeringarna fallit på rena
struntfrågor, procedurfrågor och andrarangsfrågor, och utan att en absolut majoritet vägrat fortsatt förtroende. Men då regeringen Mendes-France
störtades i februari efter nära åtta månaders maktinnehav skedde det i
samband med en stor och betydelsefull debatt om politiken i Nordafrika.
Trots detta är det otvivelaktigt förhastat att utgå ifrån att det enbart var
motsättningarna i denna speciella fråga som ändade experimentet MendesFrance.
Vill man fånga Mendes-Frances politiska situation och villkoren för
hans politiska verksamhet i ett nötskal gör man det lättast genom att
påpeka att han a l d r i g kunde stödja sig på en regeringsmedveten majoritet i Nationalförsamlingen. Mendes-France kunde inte ens räkna på helhjärtat stöd från sitt eget parti, radikalsocialisterna. Snarare var det
socialisterna som kunde betraktas som kärntruppen bland anhängarna
trots att de hela tiden stodo utanför regeringen. Vid de tillfällen då den
i sex praktiskt taget lika starka grupper splittrade franska folkrepresentationen gav honom sitt förtroende skedde det därför att motständarna
ännu inte funnit tiden inne att låta honom falla. Omedelbart efter vapenstilleståndet i Indokina var dessutom Mendes-Frances ställning hos den
franska allmänheten alltför stark för att tillåta några parlamentariska
extraturer från yrkespolitikernas sida. Indokina var emellertid blott ett
av de många brännande problemen som mötte Frankrikes tjugoförsta
efterkrigsregering.
Oppositionens inlägg i den för ministären Mendes-France avgörande
debatten ger ett starkt intryck både av de starka. affekter som MendesFrances politik väckt till liv bland politikerna och av de olikartade bevekelsegrunder, ibland öppet redovisade, oftare nödtorftigt dolda, som
föranledde en majoritet av de deputerade att gå emot den dynamiske
konseljpresidenten. I fråga om Afrikapolitiken beskylldes han med samma
häftighet för att sälja Frankrikes nationella intressen genom eftergivenhet och svaghet som för att genom polisvälde och terror försvära en uppgörelse i godo. Reträtten frän Indokina framställdes som första steget på
vägen mot ett fullständigt utplånande av den franska stormaktsställningen,
där uppgivandet av vissa stödjepunkter i Indien var en belysande episod
och den planerade lösningen av problemkomplexet Tunisien-AlgerietMarocko utgjorde kulmen.
Bitterheten mot Mendes-Frances initiativ på det utrikespolitiska området utgjorde för de katolska folkrepublikanerna det främsta incitamentet till en konsekvent opposition. Dessa hade genom Mendes-Frances
framgängsrika förhandlingskonst kommit att framstå som de huvudansvariga för att den olyckliga Indokinapolitiken inte tidigare kunnat omläggas. Därtill kom att Mendes-Frances passivitet väsentligt bidragit till
175
r..· • Ji..
··—~-·· ·————-
Dagens frågor
att torpedera Europaarmeprojektet. Denna den katolska västeuropeiska
utrikespolitikens hörnsten hade sålunda kunnat raseras och ersättas med
en upprustning av Tyskland på vägar, som i vissa avseenden måste framkalla skepsis. Den oresonliga hätskheten bland folkrepublikanerna mot
vad de betraktade som en utrikespolitisk amatör är så mycket lättare att
förstå, som den av Bidanit och Sebuman signerade Europapolitiken allt
mer förefallit att vara partiets raison d’etre. (Den faktiska rättning höger
vad inrikespolitiken beträffar som under senare år kunnat spåras inom
det folkrepublikanska partiet har för övrigt försatt detta i en bekymmersam situation taktiskt sett, sedan de moderata högergrupperna stabiliserats och påtagligt ökat sin attraktionskraft.)
I samband med Mendes-Frances fall har det ofta med rätta talats om
»la vengeance du parlement», om Nationalförsamlingens hämndlystnad.
Om denna således i många fall berodde på Mendes-Frances självständiga
utrikespolitik och vädjanden över församlingens huvud direkt till folket
är därmed inte hela förklaringen given. Den ekonomiska politiken kommer också in i bilden. Mendes-France hade låtit förstå att efter den nödtvungna utrikespolitiska aktiviteten fullföljandet av det en gång proklamerade ekonomiska reformprogrammet (rörande detta, se Svensk Tidskrift häfte 8/1954) utgjorde det dominerande problemet. Detta uppväckte – förklarligt nog – allvarliga farhågor inom vida kretsar av det
franska näringslivet, som kände sina med hjälp av subventioner och
speciallagstiftning ombonade positioner hotade. Många deputerade som
bidrogo till att störta Mendes-France gjorde detta inte minst som företrädare för alla de otaliga sammanslutningar av näringsidkare av skilda
slag. Förklaringen till att så mycket av den skisserade ekonomiska reformpolitiken kom att stanna på papperet står att finna i den målmedvetna aktivitet som på ett tidigt stadium satte in för att påverka den
franska administrationen. Med konseljpresidenten överlupen av utrikespolitiska göromål och en finansminister, Edgar Faure, uppenbarligen
manövrerande inför nästkommande regeringsskifte, hade den stabila och
välutbyggda franska förvaltningen obegränsade möjligheter att förhala
och motarbeta Mendes-Frances radikala ekonomiska ideer. Om sålunda
de praktiska resultaten blevo tämligen obetydliga går det dock icke att
komma ifrån, att Mendes-France som inspiratör och förnyare av debatten dock påverkat utvecklingen redan genom sina djärva grepp och nya
metoder. På det inrikespolitiska området har han otvivelaktigt anvisat
utvägar, som vunnit resonans hos stora väljargrupper och som säkerligen
kommer att spela en betydande roll i valrörelsen 1956.
Det är nämligen mot den som Mendes-Frances många trogna anhängare
bland de intellektuella i Frankrike sikta. Kanske skall entusiasmen bland
hans politiska följeslagare kunna motverka apatin hos den franska allmänheten, som med besvikelse kunde konstatera att också Mendes-France
hade blivit ett offer för ett oefterrättligt politiskt system.
Maktbalansen Principen om maktbalans, »balance of power», är ju Stori världen. britanniens gamla metod att på den europeiska kontinenten stödja de makter, som kände sig hotade av en överlägsen och ex- 176
•,
’ :
Dagens frågor
pansionslysten stormakt. Spanien, Frankrike och Tyskland fingo under
historiens lopp känna på yttringarna av denna balanspolitik.
I början av perioderna efter det första och det andra världskriget inriktades i förra fallet genom NF och i det senare genom FN den allmänna
tanken på att en »kollektiv säkerhet» skulle bli ett bättre skydd mot storkrig än den gamla maktbalansiden. Denna illusion brast i förra fallet då
det visade sig att straffåtgärderna (sanktionerna) mot en angripare icke
kunde ges den samlade kraft som var nödvändig för att hindra krig. FN:s
svagheter på grund av att stormaktsveto kan lamslå hela den fredsbefrämjande aktionen ha i det senare fallet tydligt kommit i dagen.
En storslagen insats mot angrepp gjordes visserligen i Koreakriget tack
vare att Sovjet då höll sig borta frän FN, men så snart Kina mera aktivt
kom med i kriget uppenbarade sig Sovjets representant äter i FN, hotade
med ett veto mot en fortsatt FN-aktion och Västmakterna hade blott att
avstanna och avveckla straffaktionen.
Hur längt den kollektiva säkerhetstanken i världen har kommit är alltså
omtvistat, ehuru det naturligtvis är klart att inom Västmakternas Atlantpakt och östmakternas under tillblivelse varande »kontinentalpakt» ernås
en viss kollektiv säkerhet för ömsesidigt bistånd. Men de båda stormaktsblocken emellan är det endast maktbalansen som är ett skydd mot storkrig, enär denna balans har det resultatet att ingendera maktgruppen har
hopp om att helt kunna nedslå den andra utan att själv mycket allvarligt,
ja kanske dödligt, skadas. Men hur ter sig då denna maktbalans?
Läget i världen våren 1955 är det, att Sovjet med sina satellitstater har
ca 380 miljoner människor och Folkrepubliken Kina ca 550 milj., dvs.
summa 930 milj. Atlantpaktens medlemmar disponera 390 milj. och resten av mänskligheten står ännu relativt obunden. Men med hänsyn till
ekonomiska, fredsindustriella, krigsindustriena och kraftförsörjningsfrå-
gor står enbart USA minst fyra gånger före Sovjet. Tar man dessutom
hänsyn till Storbritanniens växande resurser samt förhällandet att Kinas
industrialisering ej ännu hunnit längt, blir ur synpunkten av effektiviteten hos de nämnda miljonerna människor Västmakternas överlägsenhet
över östmakterna betydande.
De rent militära maktresurserna kunna bedömas olika, varvid Lord
Ismays just nu publicerade bok, »NATO, The first five years 1949-
1954», säkert ger de mest tillförlitliga siffrorna. Men även andra goda
källor finnas. Lantmilitärt har NATO nu i Europa 90-100 divisioner, vilket är 3-4 gånger mer än när Eisenhower tidigare tog befälet. Denna
styrka kan naturligtvis, ehuru ej så snabbt, mångdubblas. Sovjet har i
Europa 175 divisioner, vilkas mekanisering och modernisering pådrivits,
och man beräknar att satellitstaterna kunna bidra med ytterligare högst 80
divisioner (tillhopa ca 4,5 milj. man under vapen). Efter 30 dagars mobilisering beräknas Sovjet kunna sätta upp ca 400 divisioner. Mot östs
överlägsenhet väger dock Västs överlägsenhet i atomvapen enligt nedan.
Till sjöss har Väst en mer än 20-faldig överlägsenhet (utom beträffande
ubåtar) som är viktig vid krig i länder, vilka gränsa till havet. Västmakterna anses säkert kunna hälla ett ryskt ubåtskrig stängen.
Beträffande flygstridskrafter hälla sig styrkorna omkring 20 000 flygplan, naturligtvis av allt modernare och delvis större och dyrbarare typer.
177
. ,., .
·——– ——-~..,.,..==–..
Dagens frågor
Även Sovjets satellitstater skapa nu flygstridskrafter och förstärka försvaret mot flyganfall väster- och söderifrån. Antalet ryska flygfält i Östeuropa har på några år tredubblats. »U. S. Strategic Air Command» i
Europa samt »British Bomber Command» äro de förband för offensiv
verksamhet, som ha till uppgift att i första hand skada Sovjets livscentra,
kommunikationer, truppkoncentreringar och flygbaser i Europa. USA:s
väldiga kedja av flygbaser, praktiskt taget runt Sovjet och Kina, ger stora
möjligheter att allvarligt skada, om än ej krossa, östs krigsindustriellt
viktigaste områden. Genom större räckvidd på de stora bombplanen kan
USA slå hårdare mot Sovjet än detta mot USA. Men Sovjet kan mycket
allvarligt skada det mera närliggande Västeuropa.
Mycket viktigt är att rätt bedöma atomvapnens ståndpunkt i Väst och
öst. Beträffande de stora vätebomberna anses USA ha en ungefärligt femfaldig överlägsenhet. I vad angår stora atombomber är USA betydligt
överlägset Sovjet beträffande bombernas antal. USA:s försprång beträffande de mindre väte- och atombomberna är mycket stort. England har
atombomber och vill skaffa sig vätebomber. Folkrepubliken Kina liksom
Sovjets satellitstater ha ännu obetydliga, från Sovjet lånade, förråd.
Totalt sett anses även på västmaktshåll att Västs överlägsenhet, framför allt beträffande mindre men även större väte- och atombomber, är så
betydande att det kompenserar östmakternas överlägsna armenumerär i
Europa. General Gruenther sade härom år 1954: »Sovjet skulle till slut
bli allvarligt slaget om det anfölle Västmakterna under år 1954.» Men han
tillfogade en reservation för framtiden.
Trots det att östs folkresurser äro större och kolonialmakterna ha betydande svårigheter i många av sina dominions eller kolonier, så uppväger Västs större krigsindustriella kapacitet, dess överlägsenhet beträffande flygstridskrafternas slagkraft och förmågan att behålla övervikten
på haven säkerligen avsevärt östs resurser vid ett storkrig. Men läget är
gynnsamt för östmakterna då det gäller mindre gränskrig, såsom av Sovjet förberedda och inspirerade, revolutionära »inblandningskrig» av Koreatyp längs Sovjets och Kinas vidsträckta landamären. Där Västs övervikt på haven ej kan påverka läget och där Väst, genom att Sovjet håller
sig »neutralt», icke kan insätta sitt offensiva bombflyg, har Sovjet sina
största chanser.
Inför det större perspektivet att gränsstrider kunna övergå till storkrig
måste båda sidor numera med fog vara betänksamma. Men maktbalansen
ger naturligtvis ingen garanti för att icke endera parten kan »spela ub.
Att förlita sig på tron, att de moderna förstörelsemedlens oerhörda effekt
förhindrar krig, är en riskabel illusion. Ett starkt försvar förblir alltjämt
nödvändigt, särskilt för den alliansfrie.
E. Biörklund.
Priset för en stats- En sak, som stora delar av det borgerliga Finland
ministerpost. inte torde ha observerat, är att antalet fackligt organiserade arbetare minskats avsevärt under de senaste tiderna. Den fackliga rörelsen, samlad i centralorganisationen FFC, motsvarande alltså
LO i Sverige, har ju alltid varit svag i Finland, beroende inte minst på
de skarpa motsättningarna mellan socialdemokrater och kommunister.
178
Dagens frågor
Att arbetsgivarna tidigare ogärna slöto kollektivavtal med fackförhunden hade sin förklaring i, att dessa på ett beklämmande sätt brusto
i ordhållighet och respekt för ingångna avtal. Deras ledare saknade så
gott som all auktoritet inför sina egna och voro fatalt maktlösa när det
gällde att hindra och beivra s. k. vilda strejker. Betecknande för läget var
att LO i Finland ännu så sent som 1945 inte hade flera än 86 000 medlemmar; detta var efter en period, då rörelsen för första gången hade en
ledare med en viss resning, E. A. Wuori, för tio år tillbaka placerad som
Finlands sändehud i London och numera chef för politiska avdelningen
vid utrikesministeriet i Helsingfors. Åren efter 1945 med sin starka inflation och sina av skadeståndsleveranserna till Ryssland stimulerade
lönerörelser drevo medlemssiffran i höjden upp till 340 000. Det var ett
slags skördetid för Finlands LO. De ständiga lönehöjningarna och inflationen gjorde att inkasseringen av medlemsavgifterna gick lätt. Sedan,
efter det en stabilisering inträtt, började stagnationen och nedgången av
medlemssiffrorna. Numera är man nere vid endast 200 000 medlemmar,
ett anmärkningsvärt lågt tal, om det jämförs med vad LO i Sverige kan
redovisa.
Denna påtagliga minskning har givetvis vållat LO-ledningen i Finland
vissa bekymmer. En av förklaringarna går ut på att socialdemokratiska
arbetare ogärna betala avgifter till kommunistiska fackorganisationer. En
annan, gärna framförd av kommunisterna, är att LO genom sin bristande
radikalism, sin modlöshet i kritiska lägen och sin undfallenhet gentemot
arbetsgivarna (och staten) stött massor av klassmedvetna arbetare ifrån
sig. Den riktigaste förklaringen torde dock vara den, som hänvisar till
att de icke organiserade arbetarna vid varje uppgörelse få samma villkor
som de organiserade och att fackföreningsavgifterna därför äro bortkastade. Den fackliga ledningen har därför också hotat med att de organiserade hädanefter inte komma att föra de utanför organisationerna stå-
ende arbetskamraternas talan. Eller enklare uttryckt: den som är organiserad skall få andra förmåner, i form av exempelvis löner, än den icke
organiserade. I den socialdemokratiska pressen har man likväl betonat
att de 200 000 organiserade äro en tillräckligt stark arme för att driva
sina krav igenom, om det så gäller vilken motpart som helst.
Att det verkligen förhåller sig så har man sannerligen fått erfara i
Finland under de senaste månaderna. Ett av ingen bestritt faktum är att
regeringsprogrammet, kring vilket socialdemokraterna och de finska
bondeförhundarna samlade sig i slutet av oktober 1954, kom till under
ett generalstrejkshot från LO. Auktoritativa socialdemokrater intygade
ornedelhart efter det regeringsavtalet uppgjorts, att de aldrig tidigare vid
några förhandlingar rörande regeringsfrågan lyckats få igenom så mycket och så lätt som i oktober förra året. Det har visserligen antytts att
storstrejkshotet inte framfördes under förhandlingarna, men man vet ju
att några av LO:s ledande män, bl. a. ordföranden Aku Sumu, sutto med vid
bordet och genom sin blotta närvaro utgjorde en påminnelse om hotets
existens. Vad man från socialdemokratiskt håll också betonat är att
huvudsaken för bondeförbundets underhandlare var, att deras parti
skulle få besätta statsministerposten, givetvis med hr Kekkonen, och att
de i gengäld voro villiga att gå längre än vad socialdemokraterna någon- 179
…..
Dagens frågor
sin vågat hoppas. Rätt snart efter det hr Kekkonen fått sätta sig i spetsen
för sin femte regering blev det också klarlagt, att planerna på att störta
svenska folkpartiets Ralf Törngren som statsminister utstakades redan i
juni 1954. Uppgiften att hr Törngrens sekreterare bevittnade underhandlingarna i september var riktig så till vida att han fick vara med vid ett
enda av de fem stora sammanträden, som höllos i september, då statsministern tillbringade sin semester i Danmark. Om vad underhandlade
man vid de fyra andra stora sammanträdena och vid de många mindre?
Regeringsavtalets kärna var att priserna på vissa livsmedel skulle sänkas med tillhjälp av statliga subventioner. I stället skulle inga allmänna
lönerörelser igångsättas. Fackorganisationerna skulle inskränka sig till
vad man kallade groputjämningar. Men hur många löntagare är det som
befinna sig i dylika gropar? Det har uppgivits att antalet stiger till inemot
300 000. Höjs deras löner med några procent, som kraven i regel syftat
till, – längre gående krav ha också framställts – så står man inför en
allmän, starkt inflationsdrivande lönehöjning, omfattande vida flera än
LO:s alla medlemmar.
Hr Kekkonen trodde, då hans statsministerdröm gick i uppfyllelse, att
fackföreningarna skulle nöja sig med de prissänkningar man åstadkom
med tillhjälp av statsunderstöd, men på den punkten höll hans kalkyl
inte. Man tog emot prissänkningarna och gick långt in i den regleringslabyrint, som allt vettigt folk länge försökt rasera, men man nöjde sig
icke därmed, utan krävde ytterligare lönelyftningar i strid mot det avtal,
som tillkommit under strejkhot och med ett flagrant brott mot det år
1946 ingångna allmänna avtalet med arbetsgivarnas centralförbund. I
denna situation har bondeförbundets opinionsbildare enträget uppmanat
arbetsgivarna att stå på sig och inte falla undan för FFC:s krav. Ännu
i ’mitten av mars var dock läget oklart och flytande på avtalsmarknaden
och det förvärrades ytterligare genom en synnerligen allvarlig strejkaktion, igångsatt av några förbund, representerande grupper av statsanställda.
I denna förvirring är det några obestridliga fakta man urskiljer. Hr
Kekkonen har blivit bedragen av de fackföreningsmän, som genom sitt
hot underlättade hans regerings tillkomst och förde honom själv till statsministerposten. Finlands LO har inte ledare, vilka mäkta hålla skarorna
i styr och hävda kollektivavtalens bindande kraft. Socialdemokraterna
ha inte heller några ledare, som förmå effektivt hejda FFC-funktionä-
rernas framfart. Vad var hr Kekkonens seger i slutet av oktober 1954
egentligen värd?
Banko- Bankoutskottets utlåtande rörande riksbankens och riksgäldsdechargen. kontorets förvaltning under fjolåret andas denna vår om möjligt större tillfredsställelse än vanligt. Produktionen ökade under 1954 i
snabbare takt än genomsnittligt varit fallet något år under efterkrigstiden.
Det rådde full sysselsättning och stabilt penningvärde med en investeringskvot på 30 procent. De utrikes transaktionerna voro i balans även
om tendenser till övertryck i ekonomien blevo märkbara under senare
delen av året. Den kreditpolitik, som med framgång kunnat föras under
180
Dagens frdgor
1952/53, var visserligen inte tillfyllest vid den starkt ökade kreditefterfrågan, men med den i oktober företagna statsupplåningen till förhöjd
ränta nådde riksbanken sitt syfte att strama åt kreditmarknaden. På detta
sätt sammanfattar bankoutskottets majoritet sitt omdöme om den ekonomiska uvecklingen och riksbankens politik under 1954.
Helt utan anmärkningar är dock inte majoritetsutlåtandet, utan sådana
riktas mot de privata investeringarna, som påstås ha varit för stora,
bankerna för att de lånat ut för mycket pengar och givetvis svensk ekonomis svarta får, bilarna, som strömmat in i landet i alldeles för stort
antal.
Det enda som är litet svårförståeligt, när det gäller bilarna, är, att
dessa tillmätas en så väldig betydelse även i ett dokument av detta slag.
Visst importerades det för 650 miljoner kronor personbilar och bildelar,
men detta är inte alltför överväldigande i en sammanlagd import av över
8 miljarder kronor, där t. ex. ingår för 300 miljoner kronor frukter och
bär, samtidigt som svensk frukt vräks ut tonvis på avskrädeshögarna,
utan att utskottet påtalar fruktimporten. Att kaffet kostade 422 miljoner
kronor, kan inte andras som förmildrande omständighet för bilarna men
möjligen för att återställa sinnet för proportioner.
Utskottsutlåtandet är inte enhälligt. I en för högern och folkpartiet
gemensam reservation riktas kritik mot riksbankens räntepolitik och
läggs ett stort ansvar på dess särskilt mot årets slut kraftiga penningtillskapande, varförutan innevarande års inflationsdrivande inkomströrelser
icke skulle varit möjliga. I reservationen fästes uppmärksamheten särskilt vid det förhållandet, att de privata investeringarna, tvärtemot vad
som görs gällande från regeringshåll, inte ökat nämnvärt under fjolåret
i förhållande till vad som kan betraktas som normalt eller erforderligt
och ej heller i och för sig varit stora. Däremot, säga reservanterna, har
de privata investeringarnas andel gått tillhaka starkt under efterkrigstiden, medan staten och kommunerna ökat sin andel kraftigt. Några intressanta siffror till belysning härav anföras också och återges här i urval:
Investeringar: 1938/39 1946 1951 1953 1954
Bostäder . 30 30 21 20 21
Industri 19 19 24 17 18
Övriga enskilda . 23 23 24 24 22
statliga 17 19 21 26 25
Kommunala 11 9 10 13 14
Summa procent . 100 100 100 100 100
Under fjolåret upptog staten två intressanta lån av viss principiell betydelse. Det ena var det i oktober emitterade 4-procentiga statslånet, som
inbringade 672 miljoner kronor, varigenom, som det heter, medel överflyttades från penning- och kapitalmarknaden till staten. Reservanterna
kritisera härvid, att riksbanken inte begagnade tillfället att övergå till
en politik med rörliga räntor över hela linjen utan ånyo låste de strategiskt viktiga räntesatserna, sedan statslåneemissionen förts i hamn. Utöver vad som sålunda anförts i utskottsutlåtandet och reservationen, kan
framhållas, att staten tillfördes tämligen litet friska pengar genom den
181
,·
;
Dagens frågor
stora låneoperationen. Det andra lånet var det i Schweiz upptagna, som
emitterades i två utgåvor, den första i maj och den andra i november.
Villkoren voro desamma, 3 •;. procents ränta och vidsträckt skattebefrielse. Ändamålet var enligt utskottsutlåtandet att stärka den svenska valutareserven och att »för eventuella framtida behov skapa en kontakt
med den schweiziska marknaden».
Reservanterna understryka det betänkliga i att valutareserven icke
ens med hjälp av detta utlandslån kunde upprätthällas utan minskade
med 110 miljoner kronor och därutöver skulle ha reducerats med vad
lånet inbringade, om det inte upptagits. Under alla förhållanden är det
ingen lösning av det svenska valutaproblemet att falla tillbaka på utländsk upplåning, såsom antydes av utskottsmajoriteten. Därtill är lånemöjligheterna på de internationella kapitalmarknaderna – inte endast
den schweiziska – alltför begränsade. Värt valutaproblem måste vi lösa
av egen kraft.
182