Den 9 april 1940, ett femton-års minne
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN 9 APRIL 1940
ETT FEMTON-ÅRSMINNE
Av fil. dr OTTO JÄRTE
l INTET av de europeiska länder, som besattes av Hitlers krigsmakt under andra världskriget, har befrielsens rättsliga efterbörd
blivit så långvarig som i Danmark. Det står i egendomlig kontrast
till att ockupationen ingenstädes var så relativt lindrig som i Danmark, som galghumoristiskt benämndes »Hitlers kanariefågel», men
har sin orsak däri, att heller ingen av dessa stater kapitulerade så
snabbt för inkräktaren. Danska patrioters kvardröjande djupa olust
över denna, i jämförelse med olycksbrödernas motstånd i vilja och
värnkamp, snöpliga underkastelse efter blott en stunds skottlossning vid sydgränsen med obetydliga blodsoffer ävensom det högst
egendomliga beteendet från vissa medlemmar av den dåvarande
regeringen Stauning-Munch krävde en klargörande granskning.
I juni 1945, knappt en månad efter Danmarks frigörelse, tillsatte
också Folketinget en parlamentarisk kommission med uppgift »att
undersöka samtliga de politiska och militära förhållanden, ägnade
som grundval för en bedömning, huruvida det funnes anledning för
Folketinget att inför riksrätt anklaga ministrar och andra ansvariga
ämbetsmän för deras uppträdande under och efter ockupationen».
Danmark var dock icke det enda härtagna land, som hade behov
av ett räfst- och rättarting för den 9 april. En liknande kommission tillsattes i Norge, som fortare blev färdig med ett frikännande
utlåtande. Norge hade visserligen blivit »taget på sängen» som Danmark med en beredskap i bräckligaste laget. Men främst tack vare
dåvarande stortingspresidenten Rambros rådighet lyckades regering
och storting undkomma från Oslo på morgonen den 9 april för att
anbefalla mobilisering och uppta lokala strider mot tyskarna, som
påginga i nära två månader, innan general Ruge nedlade vapnen
samt konung Haakon med kronprinsen och regeringen överfördes
från Tromsö till London på en brittisk kryssare. Den tilldragelse,
som för norrmännen delvis avledde uppmärksamheten från den
norska överhetens skuldfråga, var Vidktm Quislings förräderi ge- 185
-”-•-
Otto Järte
nom hans olagliga regering och radioorder att sabotera mobiliseringen. Quisling och hans anhang blevo icke blott syndabockar för
den 9 april, utan namnet införlivades i den internationella vokabulären som benämning för alla liknande Judasfigurer, vilket gjorde
Norge mera känt uti världen än någonsin Ibsen, Björnson och Grieg.
Den utmärkte norske tecknaren Blix, f. d. medarbetare i gamla
Simplicissimus, som under krigsåren fullföljde dennas förnämliga
traditioner, avspeglade företeelsen i en karikatyr: Vidkun Quisling
anländer till »der Fiihrers» högkvarter och anmäler sig som Quisling hos vakthavande officern, som lakoniskt frågar: »Vilken Quisling?» Det fanns onekligen flera att välja på, fastän ingen var så
renodlat fanatisk som förebilden. Denna namnkunnighet lände dock
Norge ingalunda till vanheder. Alla, som kände till fallet Quisling
och hans efterföljare annorstädes, visste också, att norrmännen
modigt motstått den dubbla ondskan i Quislings och TerbovensGestapos kombinerade förtryck och terror.
Den danska kommissionen hade det så till vida lättare, att Danmark visserligen i sina nationalsocialister hade ansatser till Quislingar, men de spelade ingen som helst roll utom som lönnmördare
av danska motståndsmän som Kaj Munk. För Danmarks del koncentrerades intresset av ovannämnda skäl kring dagarna före den
9 april. På grundval av en preliminär utredning kunde dock kommissionen redan i oktober 1945 meddela Folketinget, att fel och
försummelser förekommit före ockupationen av Danmark, ehuru ej
av sådan art, att ministrar, diplomater och militärer i ledande ställning gjort sig skyldiga till landsförräderi. »Det bör slås fast», hette
det vidare, »att det icke kunnat påvisas, att någon av nämnda vederbörande vare sig före, under eller efter den 9 april haft straffbara
förbindelser med ockupationsmakten.»
Med detta besked var uppenbarligen både riksdagen och delvis
allmänna opinionen till freds. Allraminst ville socialdemokrater
och borgerliga radikaler riva i gamla sår, som voro på väg att ärras,
eftersom deras partier suttit vid makten under den kritiska perioden. Kommissionen fördjupade sig sedan i studier av bl. a. de beslagtagna tyska arkiven och publicerade tid efter annan delbetänkanden, varigenom den offentliga diskussionen hölls vid liv i utomparlamentariska kretsar. Den kom därvid att alltmer kretsa kring
t v e n n e händelser: dåvarande utrikesminister P. Munchs sätt att
reagera mot de hemliga underrättelserna från Berlin dagarna före
den 9 april och dåvarande försvarsministerns, socialdemokraten
Alsing Andersen, besynnerliga uppträdande under samma skede.
186
Den 9 april 19110
Det blev ju ganska snart efter krigets slut allmänt bekant, att en
av de män, som tillhörde det antinazistiska »andra Tyskland», amiralen Canaris i Berlin, innehavaren av en sådan nyckelposition som
chef för det tyska kontraspionaget, ungefär en vecka före den 9 april
lät underrätta holländske marinattachen, vad som förestod Danmark och Norge. I överensstämmelse med Canaris’ och hans medsammansvurnas avsikt bragte denne genast nyheten till sina kollegers kännedom, vilka i sin tur underrättade sina beskickningar
f. v. b. till respektive utrikesministrar. Dåvarande danska sändebudet
i Berlin, kammarherre Zahle, förut i samma egenskap placerad i
Stockholm, sände en kurir härom till Munch. Efteråt har det sagts,
att den tyska läckan föreföll så otrolig, att uppgiften inrangerades
bland de ymniga sensationsrykten med grumligt ursprung, som under krig bruka spridas. Zahle tog dock varningen på fullt allvar,
likaså Sveriges dåvarande minister i Berlin, Arvid Richert, som dessutom från vår konsul i Stettin fick bekräftande rapporter om tyska
truppsamlingar i nordtyska östersjöhamnar och där pågående inlastningar.
De skandinaviska regeringarna borde ha varit förberedda på
denna ödesdigra vändning. Under hösten 1939 framgick av auglofranska meningsyttringar, att Tysklands försörjningsproblem med
utländsk krigsmateriel var en ellips med oljan och malmen som brännpunkter. Den nya bundsförvanten Sovjetunionen, vunnen genom
det Ribbentrop-Mololov-fördrag i Moskva den 23 aug. 1939, som
utlöste Hitlers angrepp på Polen den 1 sept. och därmed andra
världskriget, skulle svara för oljan, medan huvuddelen av malmen
för Ruhrs masugnar via Narvik, Luleå och Oxelösund hämtades
från svenska gruvor. Den s. k. Orientarme på ca 250 000 man under
befäl av general \Veygand, som Frankrike hösten 1939 uppställde
i sitt dåvarande F. N.-mandatområde Syrien, skulle vaka över oljeleveranserna till Västmakterna från Främre Asiens fyndigheter och
utgöra ett latent hot mot Baku. Om den svenska malmen fördes
mycket besvärliga förhandlingar mellan svenska utrikesdepartementet med London och Berlin var för sig, innan ett modus vivendi-avtal
kunde upprättas.
Det tillfredsställde dock ingalunda en så offensivt dynamisk natur
som Winston Churchill, då ännu marinminister i Neville Chamberlains regering. Han ville gå hårdare fram mot Narvik och mot
Sverige samt övervägde för ändamålet en militär intervention under
någon skenfager förevändning, vartill på nyåret 1940 en undsättningsexpedition till vinterkrigets Finland befanns lämplig. Under
187
·—·—- ··—–~-====—
Otto Järte
tiden konspirerade brittiska agenter i Stockholm mot Oxelösunds
hamn för att försvåra malmutförseln under vintern från Grängesberg, vilket kom i dagen genom den svenska polisens uppdagande
av den s. k. Rickmanligan. Under första världskriget hade det ju
också lönat sig att våldföra sig på Greklands neutralitet genom
att spela ut Venizelos mot konung Konstantin, Wilhelm II:s svåger.
För Churchill gällde det dock ej endast att stoppa den svenska
malmexporten, om vars omistlighet för Tredje Rikets rustningsindustri man västerut måhända gjorde sig något överdrivna föreställningar. Churchill förband därmed samma storstrategiska syften som under första världskrigets början gjorde honom – även
då marinminister i Asquiths regering – till förespråkare för expeditionen till Dardanellerna. Det officiella huvudargumentet var därvid att bistå det allierade tsardömet i dess växande betryck och att
likvidera Turkiet som allierad till centralmakterna. Men det gällde
minst lika mycket en diversionsmanöver för att minska det tyska
trycket på västfronten, där det stelnade skyttegravskriget med alltmer påtagligt missförhållande mellan manspillan och markvinning
tidigt ingav Churchill stark motvilja. Det förelåg även ett annat
alternativ: en forcering av Bälten och Östersjön utan hänsyn till
Danmarks och Sveriges neutralitet, vilket energiskt förordades av
förste sjölorden, lord Fisher. Churchill valde Dardanellerna, och det
var icke hans skuld, fastän han fick bära hundhuvudet, att Gallipolifälttåget 1915-16 misslyckades med en förlust av 200 000 man. Av
farhågor för det tyska angrepp i väster, som efter Hitlers »skapande paus» under vintern kunde väntas våren 1940, upptog
Churchill ånyo sin favoritide om en splittring av fiendens krafter
samt fick därvid livligt understöd av den franska stats- och militärledningen. De mera betänksamma, Neville Chamberlain och hans
utrikesminister lord Halifax, ville dock icke vara med om alltför brutala metoder mot Norge och Danmark men medgåvo ändå under de
första marsdagarna 1940, att en diplomatisk framställning gjordes i
Oslo och Stockholm om rätt till genommarsch för anglo-franska
styrkor till Nordfinland. Sveriges och Norges regeringar avböjde
tvärt denna trevare, vartill ett bifall skulle ha frambesvurit en tysk
krigisk motaktion. Med en sådan eventualitet kalkylerade däremot
Churchill som en metod att få Norge och Sverige med i kriget, varigenom tyskarna skulle förskaffas en ny krigsskådeplats i Skandinavien, som borde reducera deras offensiva kapacitet mot västfronten under våren. De anglo-franska trupperna skulle förvisso ha stannati Narvik, Kiruna, Gällivare och Luleå samt undvikit den krigiska
:188
Den 9 april 1940
konfrontation till Finlands hjälp med den ryska björnen, som med
hänsyn till ovissa framtidsutsikter icke borde onödigt utmanas. En
enhällig opinion i Sverige och i Norge ställde sig också bakom regeringarnas negativa besked som en klar konsekvens av neutraliteten. Finlands sak var förvisso Sveriges men ej i den grad att vi
skulle dra över oss ett tyskt anfall; det räckte med att Sverige
nu, som under Finlands senare andra krig mot Sovjetunionen
1941-44, förhöll sig »icke-krigförande». En presstärurna anmälde
dock en avvikande mening, Torgny Segerstedt i Göteborgs Handelstidning, som hävdade att Västmakterna borde beviljas fritt genomtåg. Det var en fundamental felsyn, som man erinrar sig, då Torgny
Segerstedt vid tioårsminnet av hans död med fog nyss firats som frihetens främste publicistiske förkämpe på sin tid.
Hur mycket man från svensk sida än må förebrå Churchill att
cyniskt nonchalera riskerna för Sverige att oförskyllt inblandas i
kriget utan att det skulle kunna frälsa Finland från nederlag, må
hans politik ur Västmakternas strategiska synpunkt ha varit plausibel. Churchill upprepade också samma undsättningstaktik i april
1941, då Tyskland för att hålla Mussolinis illa me~farna armeer
under armarna i deras reträttstrider mot nuvarande fältmarskalken
och grekiske regeringschefen Papagos gick löst mot Grekland efter
att i förbifarten ha slagit det uppstudsiga Jugoslavien till marken.
General ”\Vavell befalldes att avbryta sin segerrika uppgörelse med
marskalk Grazianis italienare i Tripolitanien och sända undsättning
till Pirens för att söka hejda tyskarnas frammarsch. Det slog slint
utan något nytt Thermopyle, och Grekland invaderades. Men Storbritannien hade visat sig vara en pålitlig allierad, och efteråt kom
belöningen på så sätt, att de insatser tyskarna nödgades göra i Grekland för att omintetgöra britternas intervention, fördröjde starten
d. 22 juni 1941 av Hitlers »Barbarossaplan» mot Sovjetunionen med
så många veckor, att tyskarna icke hunno bemäktiga sig Moskva,
förrän de i sommarmunderingar hejdades av en lika sträng vinter
som försvagade den karolinska armen i Ukraina 1708-09. En liknande tankegång dikterade Churchills åstundan att under andra
världskriget förmå amerikanarna till en framstöt från Italien till
Budapest och Wien före röda armen för att om möjligt låta denna
stanna vid Karpaterna och vid Weichsel, vilket skulle ha förlänat
Europa ett helt annat utseende efter kriget än den tröstlösa bild
det nu företer. Samtidigt hade Churchill det sekundära militära
motivet att komma bakom Hitlers »Atlantvalh och undgå ett frontalt anfall över Kanalen. Men varken Franklin Roosevelt eller hans
189
Otto Järte
generaler, bland dem Eisenhower, hade nog politisk eller militär
fantasi för att sentera Churchills framsynta visioner.
Emellertid korsade Moskvafreden den 13 mars 1940 Churchills
försök att använda Finland som camouflage för sina skandinaviska
projekt. Men han uppgav dem icke. I skotska hamnar sammandrogos auglo-franska förband för att vid behov överskeppas till
Norge, vars neutralitet grovt kränkts genom Altmarkepisoden på
Jössingfjord och till sist genom en notifikation den 8 april i Oslo
att brittiska marinen utlagt minor på norskt territorialvatten för
att bereda avbräck för malmtrafiken från Narvik. Dessa kontroverser med London lade sådant beslag på utrikesdepartementets uppmärksamhet, att det förbisåg det oväder, som söderifrån nalkades
Norge, och nonchalerade alarmsignalerna från Berlin den 9 april.
I Oslo hade man slagit sig till ro med Hitlers och den tyske marinchefen Raeders försäkringar vid krigsutbrottet, att Tredje Riket
ämnade respektera de skandinaviska staternas neutralitet, vilka
vid nämnda tidpunkt nog avgåvos utan baktankar. Berlin erinrade
sig från första världskriget att sagda länder voro värdefulla som
leverantörer av allsköns åtrådda förnödenheter och med sin förmåga
att operera »på de inre linjerna» ville tyska krigsledningen sammanhålla och icke söndra sina resurser – dvs. just den strategi, som
Churchill önskade motverka genom omfattning från flyglarna.
I den mån som tyska underrättelsetjänsten förmälde om Churchills
försök i sådant syfte, då det gällde Norge, började likväl Hitler att
bli orolig att förekommas av britterna och gav order att utarbeta en
fälttågsplan med dylik målsättning under codeordet »Weseriibung».
Ingenting låg eljest Hitlers mentalitet mera fjärran än att han härmed skulle vilja överglänsa britterna som försvarare av »the rights
of small nations». Kronologiskt och kausalt var initiativet Churchills, men Hitlers uppsåt var krasst maktegoistiskt, och han kunde
icke som Churchill i ett tal på vintern 1939-40 fordra offer av de
neutrala för Västmakterna, vilka också kämpade för deras framtida
frihet och oberoende. Genom numera tillgängliga memoarer och urkunder kan man följa den spännande tvekampen mellan parterna.
»Weseriibung» växte snart ut till ett detaljerat invasionsföretag,
sedan även storamiral Raeder upptäckt fördelarna av att ha Norges
fjordar som ubåtsbaser mot Storbritannien. Även Vidkun Quisling
lämnade sitt bidrag; han anlände före jul 1939 till Berlin för att
personligen meddela Hitler, och i synnerhet den gemensamma nazitrons »teoretiker:., Alfred Rosenberg, avrättad i Niirnberg 1946, att
norska regeringen icke skulle med vapen avvärja en brittisk
190
·…~
Den 9 april 1940
landstigning, och att många norrmän med hänförelse skulle hälsa
en »pangermansk» protektor. Huruvida Quisling själv trodde på
dessa inbillningsfoster må lämnas därhän, likaså i vilken grad detta
»ideologiskt» påverkade Hitlers beslut. Alltnog: efter Altmarkepisoden, som i Berlin mottogs med olycksbådande tystnad, fastställdes den tidtabell för »Weseriibung», vilken Canaris yppade.
Hur förhöllo sig de skandinaviska regeringarna härtill? J o, ungefär som mannen vilken sade att han inte hade någon nytta av en
väckarklocka som ju ringde – medan han sov l För att återknyta
till Danmark blev Munch obehagligt berörd. Kunde man verkligen
tänka sig att Hitler blott ett år efter det Danmark, ensamt av de
inbjudna nordiska staterna, avslutit ett nonaggressionsfördrag med
Tredje Riket, skulle trampa detta under fötterna? Munch hade dock
föregående höst bevittnat hurusom Hitler överfallit Polen utan hänsyn till pakten med Pilsudski 1934 och att hans nye kumpan Stalin
i praktiken behandlade sitt nonaggressionsavtal med Finland som
ett inkubationsstadium för krigspesten. Munch kunde icke hitta på
någonting annat än att uppkalla det tyska sändebudet i Köpenhamn,
Renthe Fink, och fråga honom om dessa hemska hörsägner från
Berlin kunde vara sanna! Renthe Fink förnekade varje kännedom
därom och med gott samvete, enär han ej alls var invigd i planerna. Vid ett mitt samtal med Renthe Fink, numera privatperson
i Miinchen, då denne vistades i Stockholm på hösten 1953, bekräftade han detta. Först på natten till den 9 april anlände till hans
legation, ävensom till hans lika ovetande kolleger, prinsen av \Vied
i Stockholm och dr Brauer i Oslo, en specialkurir från Wilhelmstrasse med depescher, vari han av Ribbentrop förständigades att
så tidigt som möjligt på morgonen den 9 april uppvakta Munch
med ett ultimatum att Danmark skulle omedelbart dagtinga vid
äventyr av krig, inlett med flygbomber över Köpenhamn.
Så otroligt naiv var givetvis icke Munch att han trodde sig kunna
erhålla ett jakande besked av tyske ministern. Munch var tvärtom
en durkdriven politiker, men han behövde Renthe Finks bestämda
dementi som alibi för den passivitet i fråga om militära försiktighetsåtgärder eller rättare: motsatsen härtill, varom han var ense
med statsminister Stauning och försvarsminister Alsing Andersen.
Socialdemokraternas och de borgerliga radikalernas program var ju
sedan första världskrigets slut avrustning genom successiv nedrustning, varvid neutraliteten skulle markeras genom en militärt värdelös »neutralitetsvakt». Under andra världskriget skulle framför allt
det övermäktiga Tsykland ej »utmanas» genom en »demonstra- 191
’·
Otto Järte
tiV» militär beredskap: Danmark borde »ligge lavb. Väpnat motstånd förkastades enligt Vigga Hf<)rups paroll från 1880-talet: »Vad
kan det nytte?» Alsing Andersen drev den tesen in absurdum, då
han genom sitt egendomliga maskopi med kommendanten för Kö-
penhamns »Spvrern», viceamiral Rechnitzer, numera avliden, lät
denne, som illfänades med att helt bagatellisera katastrofhotet, kvällen den 8 april – ausgerechnet!? — landpermittera så stor del av
kustfortens bemanning att de försattes ur stridbart skick. På Middelgrundfortet, som spärrade det direkta inloppet till Köpenhamns
inre hamn, fanns en kanon med grov kaliber, som med ett par skott
i gryningen den 9 april kunde ha sänkt de tyska kolfartyg, som
utan att besvara signalerna stävade in mot Langelinje och där
ohindrade lade till, varefter de under däcken dolda tyska kompanierna strömmade i land för att överrumpla Kastellet, Amalienborg och generalstaben. Men det fanns ingen artillerist, som
kunde betjäna kanonen! Eljest kunde den ha uppnått samma effekt
som det norska torpedbatteri på Oskarsbörgs fästning i Oslofjordens trångaste del, som samma morgon med en salva sänkte den
tyska pansarkryssaren »Bliicher» med man och allt, bl. a. de Gestapospecialister med kartotek på a priori »misshagliga» norska
medborgare, vilka under månader, ofta på ort och ställe, »utbildats»
för sitt vidriga värv. Förbindelserna mellan de olika statliga verken
i Danmark voro tillika så bristfälliga, att på morgonen den 9 april
tyska trupper kunde landstiga i Gjedser från \Varnemiindefärjan
samt per järnväg ta sig fram över Falster ända till storströmsbron
till Själland, innan militärmyndigheterna i Köpenhamn fingo reda
på vad som var å färde! Ej under att den i hast sammankallade
konseljen på Amalienborg, vid dånet av överflygande tyska bombeskadrar, under kung Christian X:s presidium måste resignera och
släcka de små skärmytslingar, som uppblossat i Sönderjylland. Men
grämelsen grodde i danska sinnen mot den överlevande av det ovannämnda defaitistiska triumviratet, Alsing Andersen. Han blev så
impopulär, att när framlidne Hans Hedtoft medtog honom i sin
första socialdemokratiska ministär 1947, en häftig proteststorm uppstod hos allmänheten, som tvang Hedtoft att ge honom ett respass,
som tills vidare synes vara definitivt för hans roll i dansk politik.
I Oslo tycks ej utrikesminister Koht ha fäst någon vidare vikt
vid ofärdsbuden från Berlin. Han var, som sagt, den 8 april så intensivt sysselsatt med ett svar på nyssnämnda brittiska notifikation om minutläggningen, att sådana hotfulla tecken som att en
stark tysk örlogseskader på morgonen med hög fart passerat Lange- 192
Den 9 april 1940
land på väg norrut genom Stora Bält och att samma kväll brittiska
ubåtar i Skagerack torpederat ett tyskt trupptransportfartyg »Rio
de Janeiro», förblevo obeaktade.
Och i Stockholm? Vad som från den svenska samlingsregeringens
sida brustit beträffande beredskapen i södra och västra Sverige är
ännu icke tillräckligt utforskat för att kunna objektivt bedömas.
I varje fall lära våra officiella vitböcker i alltför hög grad bära
oskuldens färg. Man vet likväl att dåvarande överbefälhavaren,
general Thörnell, någon dag före den 9 april hos försvarsminister
Sköld hemställde om åtgärder men avspisades med det lugnande
beskedet, att ingenting skulle hända för Sveriges vidkommande.
Tidpunkten för inkallelser i södra och västra Sverige var så till vida
ogynnsam, att demobilisering pågick av de ca 100 000 man, som
under vintern förlagts i översta Norrland, och trupptåg rullade
söderut till garnisonerna för deras hemförlovning. Någon dag senare beslöt man dock mobilisering av den s. k. lätta brigaden under
befäl av generalmajor Henrik Peyron, vars stab skulle samlas i
Jönköping söndagen den 7 april f. v. b. till Skåne. Men när ett
kompani danska soldater från en stad i Nordsjälland, som för att
undfly tyskarna med sin kapten satte sig på färjan från Helsingör, anlände till Hälsingborg morgonen den 9 april, mottogos de
av två poliskonstaplar och ett par tulltjänstemän. Det kunde lika
väl ha varit en bataljon tyskar, som i en handvändning besatt
Hälsingborg! Så mycket hellre dröjer hågkomsten vid de många
värnpliktiga, som redan på eftermiddagen den 9 april självmant
inställde sig vid sina förband, liksom också vid alla våra militära myndigheters beundransvärda arbete vid »organisationen» av
Sveriges hela krigsmakt, bakom vilken term den allmänna mobiliseringen beslöjades, som Hitler förbjudit genom prinsen av Wied
vid dennes särdeles morgontidiga besök den 9 april hos excellensen
Giinther i utrikesministerhotellet på Blasieholmen. Det var också
en tapper och tveklös anda, som fyllde det manstarkaste uppbåd av
svenska soldater, som någonsin ägt rum i vår krigiska historia.
Det bör tilläggas, att svenska regeringen visligen lät så mycket
trupper kvarstå i översta Norrland, att neutraliteten skulle och kunde
försvaras; dessutom voro säkerligen både Berlin, vars beskydd därigenom var obehövligt, och London, som Hitler ville hålla borta,
informerade att Lapplandsgruvornas industriella utrustning i värsta
fall skulle demoleras av oss själva.
Utredningskvarnen i Danmark om den 9 april malde så sakta, att
kommissionens slutbetänkande först i fjol våras överlämnades till
193
’.
Otto Järte
uppdragsgivaren, Folketinget. Det var i stort sett enhälligt, frånsett
några anmärkningar av medlemmar från nuvarande oppositionspartier, och bekräftade det frikännande resultat, för vilket preliminärt redovisats i oktober 1945. Detta avsåg då närmast tilldragelserna före den 9 april men gällde ännu mera odelat tiden därefter.
Någon mera utpräglad motsvarighet till den nervkris, som efter
Frankrikes sammanbrott i juni 1940 drabbade Norge och på visst
sätt även Sverige, förnams näppeligen i Danmark. I Oslo var ju
stortinget nästan redo att vika för de tyska kraven att tillstyrka
konung Haakons abdikation, och hos oss medverka, förutom
fälttågets slut i Norge den 7 juni 1940, rapporter om pessimistisk stämning i Foreign Office och i City till beslutet att »snedbelasta vår neutralitet» med bifall till tyska permittenttåg från och till
Norge.
I Danmark sjönk heller aldrig civilkuraget under nollpunkten.
Det ådagalades bl. a. vid ett besök i Stockholm av ett antal danska
redaktörer från olika partier och orter i september 1941. Vid förtroliga samtal kunde svenska kolleger erfara med vilken förtröstan
dessa gäster, som dock hade kännedom om den danska folkopinionen, motsåga en framtid, som just då för de flesta i Sverige fördystrades av Hitlers första militära triumfer mot Sovjetunionen
och av Finlands nya krig. Skälet till denna naturligtvis mycket
dämpade och utåt osynliga optimism var den personliga kontakt,
som ofta uppnåtts med de tyska officerarna, vilka respekterades
för sitt korrekta uppträdande och som ju högre upp i graderna desto
mindre tillit tycktes hysa mot »Fiihrern» och nazismen. I ett fall
fick jag under tysthetslöfte veta hur klokt och skickligt Christian
X: s gemål, framlidna drottning Alexandrine, begagnade sin härkomst som dotter till storhertig Fredrik Franz III av MecklenburgSchwerin; f. d. tyska kronprinsessan Cecilia var hennes yngre syster. Tyska generaler av gamla stammen ansägo det vara sin skyldighet att uppvakta drottningen, vilket blev pinsamt för bägge parter,
enär hon icke skrädde orden i sitt fördömande av Hitlers handlingssätt mot Danmark. Generalerna bugade sig tysta, men åtskilliga
återkomma, bland dem överbefälhavaren general Kaupisch, från
vilken det yttrandet härstammar att »därest Danmark blott gjort
motstånd ett par dagar, den forcerade invasionen av Norge icke
skulle ha lyckats», ett expertutlåtande, som måste betraktas som
mera vittnesgillt än Vigga Hprups försvarsnihilism. Några militära
hemligheter undsluppo icke Kaupisch, men i sina samtal lär han
dock ha röjt en sådan misstro mot Tredje Riket, att det lät drott- 194
Den 9 april 1940
ningen »tief blicken» i de tankegångar varur den tyska motståndsrörelsen ledde sitt ursprung, och som kulminerade i överste Stauffenbergs attentat mot Hitler den 20 juli 1944. Medan drottningen
kunskapade på sin linje, framstod konung Christian allt mer som
nationell symbol och samlingspunkt. På 1930-talet hade det i Kö-
penhamn spydigt sagts, »Thorvald den talende och Christian den
tiende», men Stauning blev efter 9 april allt mera fåmäld. Kung
Christian åter red varje söckendag sin morgonritt runt Köpenhamn
för att visa att han var på sin post. Han förblev tyst, men han teg
så det hördes över hela Danmark. Desto högljuddare hyllades han
av huvudstadens befolkning.
Kung Christian fortsatte med sina morgonritter, tills han föll
av hästen och blev svårt skadad. De skulle ändå ha upphört efter
krisen i den danska ockupationen, den 29 augusti 1943, då samlingsregeringen med socialdemokraten Buhl och den borgerlige radikalen Scavenius som respektive statsminister och utrikesminister,
vilka avlöst Stauning och Munch, definitivt avgick, och landet därefter styrdes av »departementscheferna» i ministerierna, som inneha
ungefär våra expeditionschefers ställning. Det uppflammande av
motståndsandan med sabotage och vapensändningar luftledes västerifrån, som föranledde den tyska ockupationsregimens tillstramning, sammanföll till tiden med att Sveriges neutralitetspolitik, genom förbud för permittenttågen och utbildningen av cirka 15 000
norska »polistrupper» i Dalarna och den danska brigaden på cirka
3 000 man i Skåne, lades på ny och motsatt bog. Orsaken var gemensam: Hitlers tilltagande militära maktlöshet efter El Alamein
och Stalingrad. Viljan till terror slaknade dock inte. Men mordlusten mot judarna i Danmark fick icke rasa ut lika bestialiskt som
i Polen, Holland, Frankrike och delvis i Norge, utan de bereddes
rådrum och resurser att med en i hast improviserad trafik undkomma över Öresund till svenska kusten. Tyska befattningshavare
på viktiga kommandoposter medverkade härtill genom obstruktion
mot givna order. Icke blott passivt utan även aktivt med förhandsvarsel fungerade dåvarande medlemmen av tyska handelsdelegationen i Köpenhamn, handelsrådet Duckwitz, i vilken motståndsrörelsen hade en värdefull vän. Duckwitz är numera Bonnrepublikens sändebud i Köpenhamn.
När Folketinget i fjol våras mottog kommissionens slutbetänkande, tillsattes ett särskilt utskott för dess granskning, vars utlåtande blev föremål för debatter den 17 och 18 sistlidne februari.
Inom utskottet hade meningarna brutit sig skarpare än inom kom- 195
-”-···· ~~… ’·
’ \….
Otto Järte
missionen, i det att trenne reservationer förelågo mot majoriteten
av socialdemokrater och borgerliga radikaler, som förenade sig med
sina meningsfränder i kommissionen att samtliga aktstycken utan
åtgärd borde läggas till handlingarna. Det blev också till sist Folketingets beslut. Reservanterna tillhörde Venstre och Konservativa
Folkpartiet, vilket senare uppvisade tvenne varianter utan någon
nämnvärd skillnad sinsemellan. Det gemensamma för reservanterna var deras instämmande i kritiken av kommissionens sammansättning av idel riksdagsmän, men härtill hade alla partier
skulden vid kommissionens tillkomst i juli 1945. Likaledes uppehöllo sig reservanterna vid de inledningsvis anförda tvenne omständigheterna, att Munch nonchalerade varningen från Berlin, och att
Alsing Andersen snarare försvagade än stärkte beredskapen inför
den aviserade Tycho Brahe-dagen. De ansvariga ministrarna underläto dessutom att på ett tidigt stadium upplysa riksdagens utrikesnämnd och partiledningarna om läget, så att effektiva försvarsåtgärder förhindrades. Till yttermera visso hade Folketinget den 19 januari 1940 beslutat uttala »att på alla håll inom danska folket enighet
råder att landets neutralitet bör hävdas och att vid behov de medel,
som härvid stå till buds, skola användas för att värna rikets fred
och självständighet, för vilken uppgift regeringen har att påräkna
Folketingets stöd». Denna resolution var ju klart positiv i sin försvarsvilja. Men hur praktiserades den av Staunings regering? Jo,
beredskapsstyrkan nedbragtes under vintermånaderna 1940 från
30 000 till 6 600 man, och för att »ej alstra oro» dröjde Alsing
Andersen med att orientera armens generalkommando och lovade
först den 8 april på morgonen att bringa till regeringens kännedom
de militära chefernas hemställan om inkallelser, vilka Alsing Andersen för sin del »fann farliga». Högerminoriteten var »forbavseb
över dessa försvarsministerns prestationer! I de följande debatterna i Folketinget mättes Alsing Andersen skeppan full av oppositionen, men till hans undsättning ryckte socialdemokrater och. borgerliga radikaler, som förmenade, att Stauning-Munchs regering
icke var skyldig att bokstavligen följa Folketingets resolution den
19 januari 1940 utan kunde handla så som den ansåg bäst för Danmark. Alsing Andersen tog själv till orda i ett långt anförande och
gjorde sig inga självförebråelser, utan betygade att han i det sista
hade hoppats att Danmark genom »försiktigheten» skulle skonas.
För övrigt var det enligt hans åsikt icke den lantmilitära överrumplingen utan bombflyghotet mot det oförberedda Köpenhamn som
framtvingade kapitulationen.
196
Den 9 april 1940
Eljest framkom i debatten1 intet nytt utöver innehållet i de refererade reservationerna. Man tröstade sig också med att beredskapen
var lika dålig i Norge och i Sverige icke stort bättre mot Tyskland.
Danmarks belägenhet var en konsekvens av Stauning-Munchs politik, som fått folkflertalets förtroende, och förty kunde dess verkställare icke ådra sig ett ansvar att straffrättsligt utkrävas. Historien finge döma i sista instans. I motsats till de norska vänsterpartierna undveko de realistiska danskarna att driva den falska
doktrinen att det var neutraliteten som sådan och icke dess klena
militära försvar, som vållade olyckan den 9 april. – En taktisk
fint, som skall tjäna det dubbla syftet att dels dölja nämnda partiers skuld till att Norges militärpotential då innehade bottenrekordet i Europa, dels motivera, varför Norge hellre anslöt sig till den
vid årsskiftet 1948-49 ännu blott påtänkta Atlantpakten än till
den skandinaviska militärunion i neutralitetens eller bättre: alliansfrihetens tecken, som då erbjöds av Sverige.
På Alsing Andersens inlägg lät det som om han vore beredd att
inför en ny påfrestning tillstyrka samma förfarande. Från oppositionen betonades blott att efter Danmarks anslutning till Atlantpakten ett nytt 9 april vore otänkbart. Men den garanterar blott
Danmark ett någorlunda betryggande skydd, när genom historiens
ironi den västtyska upprustningen blir färdig, och kan icke heller
på förhand materiellt och moraliskt skydda Köpenhamn mot elt
nutida luftbombardemang. För Sveriges del har dock statsminister
Erlander vid en interpellationsdebatt i andra kammaren i fjol våras
om atombomben avgivit en högtidlig försäkran om motstånd i alla
lägen, vari partiledarna instämde. Tyvärr nödgas man spörja, om
det alltjämt är »something rotten» på denna förvisso ömtåliga
punkt i dansk försvarsvilja.
1 Som underlag för denna översikt av debatterna i folketinget har tjänat
tidskriften »Nordisk kontakt, Parlamentarisk orientering», som nu utkommit på
ett berömvärt initiativ av Nordiska rådet.
14- 353H4 Svensk Tidskrift 1955 197
’_ \
ETT FEMTON-ÅRSMINNE
Av fil. dr OTTO JÄRTE
l INTET av de europeiska länder, som besattes av Hitlers krigsmakt under andra världskriget, har befrielsens rättsliga efterbörd
blivit så långvarig som i Danmark. Det står i egendomlig kontrast
till att ockupationen ingenstädes var så relativt lindrig som i Danmark, som galghumoristiskt benämndes »Hitlers kanariefågel», men
har sin orsak däri, att heller ingen av dessa stater kapitulerade så
snabbt för inkräktaren. Danska patrioters kvardröjande djupa olust
över denna, i jämförelse med olycksbrödernas motstånd i vilja och
värnkamp, snöpliga underkastelse efter blott en stunds skottlossning vid sydgränsen med obetydliga blodsoffer ävensom det högst
egendomliga beteendet från vissa medlemmar av den dåvarande
regeringen Stauning-Munch krävde en klargörande granskning.
I juni 1945, knappt en månad efter Danmarks frigörelse, tillsatte
också Folketinget en parlamentarisk kommission med uppgift »att
undersöka samtliga de politiska och militära förhållanden, ägnade
som grundval för en bedömning, huruvida det funnes anledning för
Folketinget att inför riksrätt anklaga ministrar och andra ansvariga
ämbetsmän för deras uppträdande under och efter ockupationen».
Danmark var dock icke det enda härtagna land, som hade behov
av ett räfst- och rättarting för den 9 april. En liknande kommission tillsattes i Norge, som fortare blev färdig med ett frikännande
utlåtande. Norge hade visserligen blivit »taget på sängen» som Danmark med en beredskap i bräckligaste laget. Men främst tack vare
dåvarande stortingspresidenten Rambros rådighet lyckades regering
och storting undkomma från Oslo på morgonen den 9 april för att
anbefalla mobilisering och uppta lokala strider mot tyskarna, som
påginga i nära två månader, innan general Ruge nedlade vapnen
samt konung Haakon med kronprinsen och regeringen överfördes
från Tromsö till London på en brittisk kryssare. Den tilldragelse,
som för norrmännen delvis avledde uppmärksamheten från den
norska överhetens skuldfråga, var Vidktm Quislings förräderi ge- 185
-”-•-
Otto Järte
nom hans olagliga regering och radioorder att sabotera mobiliseringen. Quisling och hans anhang blevo icke blott syndabockar för
den 9 april, utan namnet införlivades i den internationella vokabulären som benämning för alla liknande Judasfigurer, vilket gjorde
Norge mera känt uti världen än någonsin Ibsen, Björnson och Grieg.
Den utmärkte norske tecknaren Blix, f. d. medarbetare i gamla
Simplicissimus, som under krigsåren fullföljde dennas förnämliga
traditioner, avspeglade företeelsen i en karikatyr: Vidkun Quisling
anländer till »der Fiihrers» högkvarter och anmäler sig som Quisling hos vakthavande officern, som lakoniskt frågar: »Vilken Quisling?» Det fanns onekligen flera att välja på, fastän ingen var så
renodlat fanatisk som förebilden. Denna namnkunnighet lände dock
Norge ingalunda till vanheder. Alla, som kände till fallet Quisling
och hans efterföljare annorstädes, visste också, att norrmännen
modigt motstått den dubbla ondskan i Quislings och TerbovensGestapos kombinerade förtryck och terror.
Den danska kommissionen hade det så till vida lättare, att Danmark visserligen i sina nationalsocialister hade ansatser till Quislingar, men de spelade ingen som helst roll utom som lönnmördare
av danska motståndsmän som Kaj Munk. För Danmarks del koncentrerades intresset av ovannämnda skäl kring dagarna före den
9 april. På grundval av en preliminär utredning kunde dock kommissionen redan i oktober 1945 meddela Folketinget, att fel och
försummelser förekommit före ockupationen av Danmark, ehuru ej
av sådan art, att ministrar, diplomater och militärer i ledande ställning gjort sig skyldiga till landsförräderi. »Det bör slås fast», hette
det vidare, »att det icke kunnat påvisas, att någon av nämnda vederbörande vare sig före, under eller efter den 9 april haft straffbara
förbindelser med ockupationsmakten.»
Med detta besked var uppenbarligen både riksdagen och delvis
allmänna opinionen till freds. Allraminst ville socialdemokrater
och borgerliga radikaler riva i gamla sår, som voro på väg att ärras,
eftersom deras partier suttit vid makten under den kritiska perioden. Kommissionen fördjupade sig sedan i studier av bl. a. de beslagtagna tyska arkiven och publicerade tid efter annan delbetänkanden, varigenom den offentliga diskussionen hölls vid liv i utomparlamentariska kretsar. Den kom därvid att alltmer kretsa kring
t v e n n e händelser: dåvarande utrikesminister P. Munchs sätt att
reagera mot de hemliga underrättelserna från Berlin dagarna före
den 9 april och dåvarande försvarsministerns, socialdemokraten
Alsing Andersen, besynnerliga uppträdande under samma skede.
186
Den 9 april 19110
Det blev ju ganska snart efter krigets slut allmänt bekant, att en
av de män, som tillhörde det antinazistiska »andra Tyskland», amiralen Canaris i Berlin, innehavaren av en sådan nyckelposition som
chef för det tyska kontraspionaget, ungefär en vecka före den 9 april
lät underrätta holländske marinattachen, vad som förestod Danmark och Norge. I överensstämmelse med Canaris’ och hans medsammansvurnas avsikt bragte denne genast nyheten till sina kollegers kännedom, vilka i sin tur underrättade sina beskickningar
f. v. b. till respektive utrikesministrar. Dåvarande danska sändebudet
i Berlin, kammarherre Zahle, förut i samma egenskap placerad i
Stockholm, sände en kurir härom till Munch. Efteråt har det sagts,
att den tyska läckan föreföll så otrolig, att uppgiften inrangerades
bland de ymniga sensationsrykten med grumligt ursprung, som under krig bruka spridas. Zahle tog dock varningen på fullt allvar,
likaså Sveriges dåvarande minister i Berlin, Arvid Richert, som dessutom från vår konsul i Stettin fick bekräftande rapporter om tyska
truppsamlingar i nordtyska östersjöhamnar och där pågående inlastningar.
De skandinaviska regeringarna borde ha varit förberedda på
denna ödesdigra vändning. Under hösten 1939 framgick av auglofranska meningsyttringar, att Tysklands försörjningsproblem med
utländsk krigsmateriel var en ellips med oljan och malmen som brännpunkter. Den nya bundsförvanten Sovjetunionen, vunnen genom
det Ribbentrop-Mololov-fördrag i Moskva den 23 aug. 1939, som
utlöste Hitlers angrepp på Polen den 1 sept. och därmed andra
världskriget, skulle svara för oljan, medan huvuddelen av malmen
för Ruhrs masugnar via Narvik, Luleå och Oxelösund hämtades
från svenska gruvor. Den s. k. Orientarme på ca 250 000 man under
befäl av general \Veygand, som Frankrike hösten 1939 uppställde
i sitt dåvarande F. N.-mandatområde Syrien, skulle vaka över oljeleveranserna till Västmakterna från Främre Asiens fyndigheter och
utgöra ett latent hot mot Baku. Om den svenska malmen fördes
mycket besvärliga förhandlingar mellan svenska utrikesdepartementet med London och Berlin var för sig, innan ett modus vivendi-avtal
kunde upprättas.
Det tillfredsställde dock ingalunda en så offensivt dynamisk natur
som Winston Churchill, då ännu marinminister i Neville Chamberlains regering. Han ville gå hårdare fram mot Narvik och mot
Sverige samt övervägde för ändamålet en militär intervention under
någon skenfager förevändning, vartill på nyåret 1940 en undsättningsexpedition till vinterkrigets Finland befanns lämplig. Under
187
·—·—- ··—–~-====—
Otto Järte
tiden konspirerade brittiska agenter i Stockholm mot Oxelösunds
hamn för att försvåra malmutförseln under vintern från Grängesberg, vilket kom i dagen genom den svenska polisens uppdagande
av den s. k. Rickmanligan. Under första världskriget hade det ju
också lönat sig att våldföra sig på Greklands neutralitet genom
att spela ut Venizelos mot konung Konstantin, Wilhelm II:s svåger.
För Churchill gällde det dock ej endast att stoppa den svenska
malmexporten, om vars omistlighet för Tredje Rikets rustningsindustri man västerut måhända gjorde sig något överdrivna föreställningar. Churchill förband därmed samma storstrategiska syften som under första världskrigets början gjorde honom – även
då marinminister i Asquiths regering – till förespråkare för expeditionen till Dardanellerna. Det officiella huvudargumentet var därvid att bistå det allierade tsardömet i dess växande betryck och att
likvidera Turkiet som allierad till centralmakterna. Men det gällde
minst lika mycket en diversionsmanöver för att minska det tyska
trycket på västfronten, där det stelnade skyttegravskriget med alltmer påtagligt missförhållande mellan manspillan och markvinning
tidigt ingav Churchill stark motvilja. Det förelåg även ett annat
alternativ: en forcering av Bälten och Östersjön utan hänsyn till
Danmarks och Sveriges neutralitet, vilket energiskt förordades av
förste sjölorden, lord Fisher. Churchill valde Dardanellerna, och det
var icke hans skuld, fastän han fick bära hundhuvudet, att Gallipolifälttåget 1915-16 misslyckades med en förlust av 200 000 man. Av
farhågor för det tyska angrepp i väster, som efter Hitlers »skapande paus» under vintern kunde väntas våren 1940, upptog
Churchill ånyo sin favoritide om en splittring av fiendens krafter
samt fick därvid livligt understöd av den franska stats- och militärledningen. De mera betänksamma, Neville Chamberlain och hans
utrikesminister lord Halifax, ville dock icke vara med om alltför brutala metoder mot Norge och Danmark men medgåvo ändå under de
första marsdagarna 1940, att en diplomatisk framställning gjordes i
Oslo och Stockholm om rätt till genommarsch för anglo-franska
styrkor till Nordfinland. Sveriges och Norges regeringar avböjde
tvärt denna trevare, vartill ett bifall skulle ha frambesvurit en tysk
krigisk motaktion. Med en sådan eventualitet kalkylerade däremot
Churchill som en metod att få Norge och Sverige med i kriget, varigenom tyskarna skulle förskaffas en ny krigsskådeplats i Skandinavien, som borde reducera deras offensiva kapacitet mot västfronten under våren. De anglo-franska trupperna skulle förvisso ha stannati Narvik, Kiruna, Gällivare och Luleå samt undvikit den krigiska
:188
Den 9 april 1940
konfrontation till Finlands hjälp med den ryska björnen, som med
hänsyn till ovissa framtidsutsikter icke borde onödigt utmanas. En
enhällig opinion i Sverige och i Norge ställde sig också bakom regeringarnas negativa besked som en klar konsekvens av neutraliteten. Finlands sak var förvisso Sveriges men ej i den grad att vi
skulle dra över oss ett tyskt anfall; det räckte med att Sverige
nu, som under Finlands senare andra krig mot Sovjetunionen
1941-44, förhöll sig »icke-krigförande». En presstärurna anmälde
dock en avvikande mening, Torgny Segerstedt i Göteborgs Handelstidning, som hävdade att Västmakterna borde beviljas fritt genomtåg. Det var en fundamental felsyn, som man erinrar sig, då Torgny
Segerstedt vid tioårsminnet av hans död med fog nyss firats som frihetens främste publicistiske förkämpe på sin tid.
Hur mycket man från svensk sida än må förebrå Churchill att
cyniskt nonchalera riskerna för Sverige att oförskyllt inblandas i
kriget utan att det skulle kunna frälsa Finland från nederlag, må
hans politik ur Västmakternas strategiska synpunkt ha varit plausibel. Churchill upprepade också samma undsättningstaktik i april
1941, då Tyskland för att hålla Mussolinis illa me~farna armeer
under armarna i deras reträttstrider mot nuvarande fältmarskalken
och grekiske regeringschefen Papagos gick löst mot Grekland efter
att i förbifarten ha slagit det uppstudsiga Jugoslavien till marken.
General ”\Vavell befalldes att avbryta sin segerrika uppgörelse med
marskalk Grazianis italienare i Tripolitanien och sända undsättning
till Pirens för att söka hejda tyskarnas frammarsch. Det slog slint
utan något nytt Thermopyle, och Grekland invaderades. Men Storbritannien hade visat sig vara en pålitlig allierad, och efteråt kom
belöningen på så sätt, att de insatser tyskarna nödgades göra i Grekland för att omintetgöra britternas intervention, fördröjde starten
d. 22 juni 1941 av Hitlers »Barbarossaplan» mot Sovjetunionen med
så många veckor, att tyskarna icke hunno bemäktiga sig Moskva,
förrän de i sommarmunderingar hejdades av en lika sträng vinter
som försvagade den karolinska armen i Ukraina 1708-09. En liknande tankegång dikterade Churchills åstundan att under andra
världskriget förmå amerikanarna till en framstöt från Italien till
Budapest och Wien före röda armen för att om möjligt låta denna
stanna vid Karpaterna och vid Weichsel, vilket skulle ha förlänat
Europa ett helt annat utseende efter kriget än den tröstlösa bild
det nu företer. Samtidigt hade Churchill det sekundära militära
motivet att komma bakom Hitlers »Atlantvalh och undgå ett frontalt anfall över Kanalen. Men varken Franklin Roosevelt eller hans
189
Otto Järte
generaler, bland dem Eisenhower, hade nog politisk eller militär
fantasi för att sentera Churchills framsynta visioner.
Emellertid korsade Moskvafreden den 13 mars 1940 Churchills
försök att använda Finland som camouflage för sina skandinaviska
projekt. Men han uppgav dem icke. I skotska hamnar sammandrogos auglo-franska förband för att vid behov överskeppas till
Norge, vars neutralitet grovt kränkts genom Altmarkepisoden på
Jössingfjord och till sist genom en notifikation den 8 april i Oslo
att brittiska marinen utlagt minor på norskt territorialvatten för
att bereda avbräck för malmtrafiken från Narvik. Dessa kontroverser med London lade sådant beslag på utrikesdepartementets uppmärksamhet, att det förbisåg det oväder, som söderifrån nalkades
Norge, och nonchalerade alarmsignalerna från Berlin den 9 april.
I Oslo hade man slagit sig till ro med Hitlers och den tyske marinchefen Raeders försäkringar vid krigsutbrottet, att Tredje Riket
ämnade respektera de skandinaviska staternas neutralitet, vilka
vid nämnda tidpunkt nog avgåvos utan baktankar. Berlin erinrade
sig från första världskriget att sagda länder voro värdefulla som
leverantörer av allsköns åtrådda förnödenheter och med sin förmåga
att operera »på de inre linjerna» ville tyska krigsledningen sammanhålla och icke söndra sina resurser – dvs. just den strategi, som
Churchill önskade motverka genom omfattning från flyglarna.
I den mån som tyska underrättelsetjänsten förmälde om Churchills
försök i sådant syfte, då det gällde Norge, började likväl Hitler att
bli orolig att förekommas av britterna och gav order att utarbeta en
fälttågsplan med dylik målsättning under codeordet »Weseriibung».
Ingenting låg eljest Hitlers mentalitet mera fjärran än att han härmed skulle vilja överglänsa britterna som försvarare av »the rights
of small nations». Kronologiskt och kausalt var initiativet Churchills, men Hitlers uppsåt var krasst maktegoistiskt, och han kunde
icke som Churchill i ett tal på vintern 1939-40 fordra offer av de
neutrala för Västmakterna, vilka också kämpade för deras framtida
frihet och oberoende. Genom numera tillgängliga memoarer och urkunder kan man följa den spännande tvekampen mellan parterna.
»Weseriibung» växte snart ut till ett detaljerat invasionsföretag,
sedan även storamiral Raeder upptäckt fördelarna av att ha Norges
fjordar som ubåtsbaser mot Storbritannien. Även Vidkun Quisling
lämnade sitt bidrag; han anlände före jul 1939 till Berlin för att
personligen meddela Hitler, och i synnerhet den gemensamma nazitrons »teoretiker:., Alfred Rosenberg, avrättad i Niirnberg 1946, att
norska regeringen icke skulle med vapen avvärja en brittisk
190
·…~
Den 9 april 1940
landstigning, och att många norrmän med hänförelse skulle hälsa
en »pangermansk» protektor. Huruvida Quisling själv trodde på
dessa inbillningsfoster må lämnas därhän, likaså i vilken grad detta
»ideologiskt» påverkade Hitlers beslut. Alltnog: efter Altmarkepisoden, som i Berlin mottogs med olycksbådande tystnad, fastställdes den tidtabell för »Weseriibung», vilken Canaris yppade.
Hur förhöllo sig de skandinaviska regeringarna härtill? J o, ungefär som mannen vilken sade att han inte hade någon nytta av en
väckarklocka som ju ringde – medan han sov l För att återknyta
till Danmark blev Munch obehagligt berörd. Kunde man verkligen
tänka sig att Hitler blott ett år efter det Danmark, ensamt av de
inbjudna nordiska staterna, avslutit ett nonaggressionsfördrag med
Tredje Riket, skulle trampa detta under fötterna? Munch hade dock
föregående höst bevittnat hurusom Hitler överfallit Polen utan hänsyn till pakten med Pilsudski 1934 och att hans nye kumpan Stalin
i praktiken behandlade sitt nonaggressionsavtal med Finland som
ett inkubationsstadium för krigspesten. Munch kunde icke hitta på
någonting annat än att uppkalla det tyska sändebudet i Köpenhamn,
Renthe Fink, och fråga honom om dessa hemska hörsägner från
Berlin kunde vara sanna! Renthe Fink förnekade varje kännedom
därom och med gott samvete, enär han ej alls var invigd i planerna. Vid ett mitt samtal med Renthe Fink, numera privatperson
i Miinchen, då denne vistades i Stockholm på hösten 1953, bekräftade han detta. Först på natten till den 9 april anlände till hans
legation, ävensom till hans lika ovetande kolleger, prinsen av \Vied
i Stockholm och dr Brauer i Oslo, en specialkurir från Wilhelmstrasse med depescher, vari han av Ribbentrop förständigades att
så tidigt som möjligt på morgonen den 9 april uppvakta Munch
med ett ultimatum att Danmark skulle omedelbart dagtinga vid
äventyr av krig, inlett med flygbomber över Köpenhamn.
Så otroligt naiv var givetvis icke Munch att han trodde sig kunna
erhålla ett jakande besked av tyske ministern. Munch var tvärtom
en durkdriven politiker, men han behövde Renthe Finks bestämda
dementi som alibi för den passivitet i fråga om militära försiktighetsåtgärder eller rättare: motsatsen härtill, varom han var ense
med statsminister Stauning och försvarsminister Alsing Andersen.
Socialdemokraternas och de borgerliga radikalernas program var ju
sedan första världskrigets slut avrustning genom successiv nedrustning, varvid neutraliteten skulle markeras genom en militärt värdelös »neutralitetsvakt». Under andra världskriget skulle framför allt
det övermäktiga Tsykland ej »utmanas» genom en »demonstra- 191
’·
Otto Järte
tiV» militär beredskap: Danmark borde »ligge lavb. Väpnat motstånd förkastades enligt Vigga Hf<)rups paroll från 1880-talet: »Vad
kan det nytte?» Alsing Andersen drev den tesen in absurdum, då
han genom sitt egendomliga maskopi med kommendanten för Kö-
penhamns »Spvrern», viceamiral Rechnitzer, numera avliden, lät
denne, som illfänades med att helt bagatellisera katastrofhotet, kvällen den 8 april – ausgerechnet!? — landpermittera så stor del av
kustfortens bemanning att de försattes ur stridbart skick. På Middelgrundfortet, som spärrade det direkta inloppet till Köpenhamns
inre hamn, fanns en kanon med grov kaliber, som med ett par skott
i gryningen den 9 april kunde ha sänkt de tyska kolfartyg, som
utan att besvara signalerna stävade in mot Langelinje och där
ohindrade lade till, varefter de under däcken dolda tyska kompanierna strömmade i land för att överrumpla Kastellet, Amalienborg och generalstaben. Men det fanns ingen artillerist, som
kunde betjäna kanonen! Eljest kunde den ha uppnått samma effekt
som det norska torpedbatteri på Oskarsbörgs fästning i Oslofjordens trångaste del, som samma morgon med en salva sänkte den
tyska pansarkryssaren »Bliicher» med man och allt, bl. a. de Gestapospecialister med kartotek på a priori »misshagliga» norska
medborgare, vilka under månader, ofta på ort och ställe, »utbildats»
för sitt vidriga värv. Förbindelserna mellan de olika statliga verken
i Danmark voro tillika så bristfälliga, att på morgonen den 9 april
tyska trupper kunde landstiga i Gjedser från \Varnemiindefärjan
samt per järnväg ta sig fram över Falster ända till storströmsbron
till Själland, innan militärmyndigheterna i Köpenhamn fingo reda
på vad som var å färde! Ej under att den i hast sammankallade
konseljen på Amalienborg, vid dånet av överflygande tyska bombeskadrar, under kung Christian X:s presidium måste resignera och
släcka de små skärmytslingar, som uppblossat i Sönderjylland. Men
grämelsen grodde i danska sinnen mot den överlevande av det ovannämnda defaitistiska triumviratet, Alsing Andersen. Han blev så
impopulär, att när framlidne Hans Hedtoft medtog honom i sin
första socialdemokratiska ministär 1947, en häftig proteststorm uppstod hos allmänheten, som tvang Hedtoft att ge honom ett respass,
som tills vidare synes vara definitivt för hans roll i dansk politik.
I Oslo tycks ej utrikesminister Koht ha fäst någon vidare vikt
vid ofärdsbuden från Berlin. Han var, som sagt, den 8 april så intensivt sysselsatt med ett svar på nyssnämnda brittiska notifikation om minutläggningen, att sådana hotfulla tecken som att en
stark tysk örlogseskader på morgonen med hög fart passerat Lange- 192
Den 9 april 1940
land på väg norrut genom Stora Bält och att samma kväll brittiska
ubåtar i Skagerack torpederat ett tyskt trupptransportfartyg »Rio
de Janeiro», förblevo obeaktade.
Och i Stockholm? Vad som från den svenska samlingsregeringens
sida brustit beträffande beredskapen i södra och västra Sverige är
ännu icke tillräckligt utforskat för att kunna objektivt bedömas.
I varje fall lära våra officiella vitböcker i alltför hög grad bära
oskuldens färg. Man vet likväl att dåvarande överbefälhavaren,
general Thörnell, någon dag före den 9 april hos försvarsminister
Sköld hemställde om åtgärder men avspisades med det lugnande
beskedet, att ingenting skulle hända för Sveriges vidkommande.
Tidpunkten för inkallelser i södra och västra Sverige var så till vida
ogynnsam, att demobilisering pågick av de ca 100 000 man, som
under vintern förlagts i översta Norrland, och trupptåg rullade
söderut till garnisonerna för deras hemförlovning. Någon dag senare beslöt man dock mobilisering av den s. k. lätta brigaden under
befäl av generalmajor Henrik Peyron, vars stab skulle samlas i
Jönköping söndagen den 7 april f. v. b. till Skåne. Men när ett
kompani danska soldater från en stad i Nordsjälland, som för att
undfly tyskarna med sin kapten satte sig på färjan från Helsingör, anlände till Hälsingborg morgonen den 9 april, mottogos de
av två poliskonstaplar och ett par tulltjänstemän. Det kunde lika
väl ha varit en bataljon tyskar, som i en handvändning besatt
Hälsingborg! Så mycket hellre dröjer hågkomsten vid de många
värnpliktiga, som redan på eftermiddagen den 9 april självmant
inställde sig vid sina förband, liksom också vid alla våra militära myndigheters beundransvärda arbete vid »organisationen» av
Sveriges hela krigsmakt, bakom vilken term den allmänna mobiliseringen beslöjades, som Hitler förbjudit genom prinsen av Wied
vid dennes särdeles morgontidiga besök den 9 april hos excellensen
Giinther i utrikesministerhotellet på Blasieholmen. Det var också
en tapper och tveklös anda, som fyllde det manstarkaste uppbåd av
svenska soldater, som någonsin ägt rum i vår krigiska historia.
Det bör tilläggas, att svenska regeringen visligen lät så mycket
trupper kvarstå i översta Norrland, att neutraliteten skulle och kunde
försvaras; dessutom voro säkerligen både Berlin, vars beskydd därigenom var obehövligt, och London, som Hitler ville hålla borta,
informerade att Lapplandsgruvornas industriella utrustning i värsta
fall skulle demoleras av oss själva.
Utredningskvarnen i Danmark om den 9 april malde så sakta, att
kommissionens slutbetänkande först i fjol våras överlämnades till
193
’.
Otto Järte
uppdragsgivaren, Folketinget. Det var i stort sett enhälligt, frånsett
några anmärkningar av medlemmar från nuvarande oppositionspartier, och bekräftade det frikännande resultat, för vilket preliminärt redovisats i oktober 1945. Detta avsåg då närmast tilldragelserna före den 9 april men gällde ännu mera odelat tiden därefter.
Någon mera utpräglad motsvarighet till den nervkris, som efter
Frankrikes sammanbrott i juni 1940 drabbade Norge och på visst
sätt även Sverige, förnams näppeligen i Danmark. I Oslo var ju
stortinget nästan redo att vika för de tyska kraven att tillstyrka
konung Haakons abdikation, och hos oss medverka, förutom
fälttågets slut i Norge den 7 juni 1940, rapporter om pessimistisk stämning i Foreign Office och i City till beslutet att »snedbelasta vår neutralitet» med bifall till tyska permittenttåg från och till
Norge.
I Danmark sjönk heller aldrig civilkuraget under nollpunkten.
Det ådagalades bl. a. vid ett besök i Stockholm av ett antal danska
redaktörer från olika partier och orter i september 1941. Vid förtroliga samtal kunde svenska kolleger erfara med vilken förtröstan
dessa gäster, som dock hade kännedom om den danska folkopinionen, motsåga en framtid, som just då för de flesta i Sverige fördystrades av Hitlers första militära triumfer mot Sovjetunionen
och av Finlands nya krig. Skälet till denna naturligtvis mycket
dämpade och utåt osynliga optimism var den personliga kontakt,
som ofta uppnåtts med de tyska officerarna, vilka respekterades
för sitt korrekta uppträdande och som ju högre upp i graderna desto
mindre tillit tycktes hysa mot »Fiihrern» och nazismen. I ett fall
fick jag under tysthetslöfte veta hur klokt och skickligt Christian
X: s gemål, framlidna drottning Alexandrine, begagnade sin härkomst som dotter till storhertig Fredrik Franz III av MecklenburgSchwerin; f. d. tyska kronprinsessan Cecilia var hennes yngre syster. Tyska generaler av gamla stammen ansägo det vara sin skyldighet att uppvakta drottningen, vilket blev pinsamt för bägge parter,
enär hon icke skrädde orden i sitt fördömande av Hitlers handlingssätt mot Danmark. Generalerna bugade sig tysta, men åtskilliga
återkomma, bland dem överbefälhavaren general Kaupisch, från
vilken det yttrandet härstammar att »därest Danmark blott gjort
motstånd ett par dagar, den forcerade invasionen av Norge icke
skulle ha lyckats», ett expertutlåtande, som måste betraktas som
mera vittnesgillt än Vigga Hprups försvarsnihilism. Några militära
hemligheter undsluppo icke Kaupisch, men i sina samtal lär han
dock ha röjt en sådan misstro mot Tredje Riket, att det lät drott- 194
Den 9 april 1940
ningen »tief blicken» i de tankegångar varur den tyska motståndsrörelsen ledde sitt ursprung, och som kulminerade i överste Stauffenbergs attentat mot Hitler den 20 juli 1944. Medan drottningen
kunskapade på sin linje, framstod konung Christian allt mer som
nationell symbol och samlingspunkt. På 1930-talet hade det i Kö-
penhamn spydigt sagts, »Thorvald den talende och Christian den
tiende», men Stauning blev efter 9 april allt mera fåmäld. Kung
Christian åter red varje söckendag sin morgonritt runt Köpenhamn
för att visa att han var på sin post. Han förblev tyst, men han teg
så det hördes över hela Danmark. Desto högljuddare hyllades han
av huvudstadens befolkning.
Kung Christian fortsatte med sina morgonritter, tills han föll
av hästen och blev svårt skadad. De skulle ändå ha upphört efter
krisen i den danska ockupationen, den 29 augusti 1943, då samlingsregeringen med socialdemokraten Buhl och den borgerlige radikalen Scavenius som respektive statsminister och utrikesminister,
vilka avlöst Stauning och Munch, definitivt avgick, och landet därefter styrdes av »departementscheferna» i ministerierna, som inneha
ungefär våra expeditionschefers ställning. Det uppflammande av
motståndsandan med sabotage och vapensändningar luftledes västerifrån, som föranledde den tyska ockupationsregimens tillstramning, sammanföll till tiden med att Sveriges neutralitetspolitik, genom förbud för permittenttågen och utbildningen av cirka 15 000
norska »polistrupper» i Dalarna och den danska brigaden på cirka
3 000 man i Skåne, lades på ny och motsatt bog. Orsaken var gemensam: Hitlers tilltagande militära maktlöshet efter El Alamein
och Stalingrad. Viljan till terror slaknade dock inte. Men mordlusten mot judarna i Danmark fick icke rasa ut lika bestialiskt som
i Polen, Holland, Frankrike och delvis i Norge, utan de bereddes
rådrum och resurser att med en i hast improviserad trafik undkomma över Öresund till svenska kusten. Tyska befattningshavare
på viktiga kommandoposter medverkade härtill genom obstruktion
mot givna order. Icke blott passivt utan även aktivt med förhandsvarsel fungerade dåvarande medlemmen av tyska handelsdelegationen i Köpenhamn, handelsrådet Duckwitz, i vilken motståndsrörelsen hade en värdefull vän. Duckwitz är numera Bonnrepublikens sändebud i Köpenhamn.
När Folketinget i fjol våras mottog kommissionens slutbetänkande, tillsattes ett särskilt utskott för dess granskning, vars utlåtande blev föremål för debatter den 17 och 18 sistlidne februari.
Inom utskottet hade meningarna brutit sig skarpare än inom kom- 195
-”-···· ~~… ’·
’ \….
Otto Järte
missionen, i det att trenne reservationer förelågo mot majoriteten
av socialdemokrater och borgerliga radikaler, som förenade sig med
sina meningsfränder i kommissionen att samtliga aktstycken utan
åtgärd borde läggas till handlingarna. Det blev också till sist Folketingets beslut. Reservanterna tillhörde Venstre och Konservativa
Folkpartiet, vilket senare uppvisade tvenne varianter utan någon
nämnvärd skillnad sinsemellan. Det gemensamma för reservanterna var deras instämmande i kritiken av kommissionens sammansättning av idel riksdagsmän, men härtill hade alla partier
skulden vid kommissionens tillkomst i juli 1945. Likaledes uppehöllo sig reservanterna vid de inledningsvis anförda tvenne omständigheterna, att Munch nonchalerade varningen från Berlin, och att
Alsing Andersen snarare försvagade än stärkte beredskapen inför
den aviserade Tycho Brahe-dagen. De ansvariga ministrarna underläto dessutom att på ett tidigt stadium upplysa riksdagens utrikesnämnd och partiledningarna om läget, så att effektiva försvarsåtgärder förhindrades. Till yttermera visso hade Folketinget den 19 januari 1940 beslutat uttala »att på alla håll inom danska folket enighet
råder att landets neutralitet bör hävdas och att vid behov de medel,
som härvid stå till buds, skola användas för att värna rikets fred
och självständighet, för vilken uppgift regeringen har att påräkna
Folketingets stöd». Denna resolution var ju klart positiv i sin försvarsvilja. Men hur praktiserades den av Staunings regering? Jo,
beredskapsstyrkan nedbragtes under vintermånaderna 1940 från
30 000 till 6 600 man, och för att »ej alstra oro» dröjde Alsing
Andersen med att orientera armens generalkommando och lovade
först den 8 april på morgonen att bringa till regeringens kännedom
de militära chefernas hemställan om inkallelser, vilka Alsing Andersen för sin del »fann farliga». Högerminoriteten var »forbavseb
över dessa försvarsministerns prestationer! I de följande debatterna i Folketinget mättes Alsing Andersen skeppan full av oppositionen, men till hans undsättning ryckte socialdemokrater och. borgerliga radikaler, som förmenade, att Stauning-Munchs regering
icke var skyldig att bokstavligen följa Folketingets resolution den
19 januari 1940 utan kunde handla så som den ansåg bäst för Danmark. Alsing Andersen tog själv till orda i ett långt anförande och
gjorde sig inga självförebråelser, utan betygade att han i det sista
hade hoppats att Danmark genom »försiktigheten» skulle skonas.
För övrigt var det enligt hans åsikt icke den lantmilitära överrumplingen utan bombflyghotet mot det oförberedda Köpenhamn som
framtvingade kapitulationen.
196
Den 9 april 1940
Eljest framkom i debatten1 intet nytt utöver innehållet i de refererade reservationerna. Man tröstade sig också med att beredskapen
var lika dålig i Norge och i Sverige icke stort bättre mot Tyskland.
Danmarks belägenhet var en konsekvens av Stauning-Munchs politik, som fått folkflertalets förtroende, och förty kunde dess verkställare icke ådra sig ett ansvar att straffrättsligt utkrävas. Historien finge döma i sista instans. I motsats till de norska vänsterpartierna undveko de realistiska danskarna att driva den falska
doktrinen att det var neutraliteten som sådan och icke dess klena
militära försvar, som vållade olyckan den 9 april. – En taktisk
fint, som skall tjäna det dubbla syftet att dels dölja nämnda partiers skuld till att Norges militärpotential då innehade bottenrekordet i Europa, dels motivera, varför Norge hellre anslöt sig till den
vid årsskiftet 1948-49 ännu blott påtänkta Atlantpakten än till
den skandinaviska militärunion i neutralitetens eller bättre: alliansfrihetens tecken, som då erbjöds av Sverige.
På Alsing Andersens inlägg lät det som om han vore beredd att
inför en ny påfrestning tillstyrka samma förfarande. Från oppositionen betonades blott att efter Danmarks anslutning till Atlantpakten ett nytt 9 april vore otänkbart. Men den garanterar blott
Danmark ett någorlunda betryggande skydd, när genom historiens
ironi den västtyska upprustningen blir färdig, och kan icke heller
på förhand materiellt och moraliskt skydda Köpenhamn mot elt
nutida luftbombardemang. För Sveriges del har dock statsminister
Erlander vid en interpellationsdebatt i andra kammaren i fjol våras
om atombomben avgivit en högtidlig försäkran om motstånd i alla
lägen, vari partiledarna instämde. Tyvärr nödgas man spörja, om
det alltjämt är »something rotten» på denna förvisso ömtåliga
punkt i dansk försvarsvilja.
1 Som underlag för denna översikt av debatterna i folketinget har tjänat
tidskriften »Nordisk kontakt, Parlamentarisk orientering», som nu utkommit på
ett berömvärt initiativ av Nordiska rådet.
14- 353H4 Svensk Tidskrift 1955 197
’_ \