När skolöverstyrelsen blev till
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄR SKOLÖVERSTYRELSEN BLEV TILL
APROPÅ FEMTIOÅRSMINNET AV DE SVENSKA LÅROVERKENs MYNDIGHETSFÖRKLARING
Av förste byråsekreteraren EINAR SPRINGHORN
PÅ MORGONEN den 2 januari 1905, årets första arbetsdag, samlades fyra medelålders herrar i konstitutionsutskottets övergivna lokaler i gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm. De hälsade varandra, kanske med ett knappast märkbart augurleende,
och tog plats vid sammanträdesbordet i utskottets forna sessionsrum, en i ordförandestolen, de övriga på ledamotsplatserna. Sammanträdet öppnades. Vad hade skett? överstyrelsen för rikets allmänna läroverk hade konstituerats och satt sig till sin första session.
Vid senaste årsskifte hade femtio år gått sedan detta tilldrog sig,
och det kan därför kanske vara av något intresse att erinra sig
denna anspråkslösa och föga uppmärksammade stund, då för första
gången en central ämbetsmyndighet på skolans område trädde i
funktion, en myndighet, som sedan under ett halvt sekels utveckling blivit till vad den är i dag, det väldiga ämbetsverket skolöverstyrelsen med allt vad detta namn nu innefattar av tradition och
förnyelse, av mödor och svårigheter, av brytningar och strider, av
ständigt nya och växlande problem.
Men först – vilka var de män, som bildade den nya överstyrelsen och hade att gripa sig verket an som pioniärer?
Den högreste mannen i ordförandestolen var den nya myndighetens chef, överdirektören Ernst Carlson, ~Höga C», som han tidigt
blev kallad, en betydande gestalt i den svenska skoladministrationens historia och en på sitt sätt märklig personlighet. Han hade
eller rättare ansåg sig ha att förvalta ett starkt förpliktande personligt arv, som på sätt och vis blev till en tragik i hans liv. Son
till Fredrik Ferdinand Carlson- den frejdade historikern och politikern, ecklesiastikministern i Louis De Geers stora ministärer,
mannen som ledde det senare 1800-talets omdaning av vårt undervisningsväsen – syntes Ernst Carlson ha satt som sitt mål att full- 198
..
När skolöverstyrelsen blev till
följa faderns verk och nå hans storhet. Det var en väldig uppgift,
som omfattade både en rent vetenskaplig insats och en politisktadministrativ gärning. Den stort anlagda teckningen av Sveriges
historia under de pfalziska konungarna, som fadern fört fram till
Karl XII:s tidigare år, sökte sonen fullborda, själv historisk forskare av omfattande skolning och under ett par år professor vid
Göteborgs högskola. Den svåra föresatsen hann han inte helt genomföra, och hans resultat blev hårt bedömda av en modernare forskning. På andra områden hade han, åtminstone till det yttre, större
framgång. Som kommunalman i Göteborg, där han i många år var
lektor vid realläroverket, och senare som riksdagsman hade han
spelat en rätt betydande roll och fått ett visst inflytande. Och det
var han, som vid 1899 års riksdag väckt den motion om en omdaning av det högre skolväsendet, som slutligen ledde till 1904 års
stora skolreform. Ernst Carlson var en högt begåvad, oerhört arbetsam, handlingskraftig och initiativrik man, livligt kulturintresserad
och med en frisinnad inställning till de skolorganisatoriska frå-
gorna. Därtill kom, att han ägde betydande representativa egenskaper, ett ståtligt framträdande och en lysande talegåva. Om hans
livsgärning trots de rika möjligheterna och de med outtröttlig energi
fullföljda ambitionerna ändå blev så kritiskt bedömd av hans samtid och i hans eftermäle, berodde detta på vanskliga och svårbemästrade drag i hans personlighet. Hans starka självkänsla och ärelystnad hade i förening med en viss framgång lett till övermod och
arrogans, som ofta tog sig obehärskade och utmanande uttryck, han
hade svårt att vinna sympatier men så mycket lättare att förarga
och reta dem han hade att göra med. I argumenteringen ofta ytlig
och tendentiös, var han inte alltid nogräknad i valet av medel att
vinna sina syften. För de administrativa uppgifterna, vilka han nu
som verkschef ställdes inför, för vardagsarbetets möda och detaljer
saknade han sinne och intresse, och hans bristande smidighet skulle
komma att vålla stora svårigheter i förhållande både till maktens
innehavare ovanför honom och till den ömtåliga och kritiska läroverkslärarkåren. Det var därför inte underligt, att hans korta chefstid inte blev lycklig, han fann överallt motståndare och vedersakare,
orosmolnen hopades över hans huvud och hotade hans ställning.
Han var också märkt av sjukdom, och hans tidiga död 1909 kom
som en radikal lösning av en allt mer svårlöslig situation.
Carlsons närmaste man, läroverksrådet Bengt Jakobsson Bergqvist, vars namn skulle komma att dominera den centrala skoladministrationen under åtminstone de närmaste två decennierna,
199
{
Einar Sprinchorn
var den ende av överstyrelsens ledamöter, som tagits ur rektorernas
krets, han kom från rektoratet vid läroverket i Kristianstad. Tidigare hade han varit seminarieadjunkt och läroverkslektor samt under många år tjänsteman vid domkapitlet i Lund. I själva begåvningens bredd och mångsidighet var han väl den främste vid detta
bord. »Det fanns», har det sagts, »knappast någon gren av teoretisk
mänsklig verksamhet, som han inte intresserade sig för, och ganska
få, som han inte med lätthet behärskade.» Pedagogiken, fattad som
undervisningskonst och receptivitet, hade dock särskilt fångat hans
intresse, ett starkt didaktiskt drag var påtagligt hos honom, hans
lärarverksamhet synes ha präglats av formella och schematiska
mönster. Liksom Carlson var han en högrest, imponerande gestalt
med stor representationsförmåga och en lysande talare, därtill när
han så ville en stor charmör, en älskvärd, omtänksam och spirituell människa. Men främst ägde han en formell och administrativ
kapacitet av betydande mått, understödd av omfattande erfarenhet
från tidigare verksamhet och en enorm arbetsförmåga. Att han med
dessa förutsättningar skulle komma att bli det nya verkets starke
man var naturligt. Han kom också att efterträda Carlson som överdirektör och skulle sedermera, efter ett mellanspel som chef för
Folkskoleöverstyrelsen, bli den egentlige skaparen och organisatören av den genom de båda verkens fusion bildade skolöverstyrelsen, som han ledde under dess första decennium. Under en kortare
tid var han också ecklesiastikminister. Det blev honom förunnat
att under oavlåtlig yttre framgång fullborda ett sällsynt följdriktigt
och homogent levnadslopp. Utöver vad som sålunda betecknar de
stora, ja lysande insatserna torde det dock vara svårt att nå fram
till en klar bild av Bergqvists personlighet och inre betydelse. I all
sin kraft och viljestyrka, målmedvetenhet och energi synes han ha
haft att balansera betydande svårigheter på känslolivets område, en
ömtålig sensibilitet, ett oroligt sinne, starka lidelser och ett ytterst
nervöst temperament. Motsättningen mellan å ena sidan hans väsens
starkt spända och intensiva krafter och å andra sidan dess veka och
känsliga drag kan kanske i sin mån vara en förklaring till att hans
vägar och medel ibland föreföll dunkla, hans hållning vacklande.
På sin omgivning torde han ha utövat ett mycket starkt tryck, där
yttringar av självrådighet och maktfullkomlighet på ett förbryllande sätt kunde växla med det mjukaste handlag, till vars verksammaste medel hörde en inträngande övertalningsförmåga, som
kunde komma den starkaste att ge vika. Bland läroverkslärarna
lyckades Bergqvist aldrig vinna riktigt förtroende, han möttes
200
..
När skolöverstyrelsen blev till
tvärtom ofta av mycken misstro och blev en omstridd man, ofta så
att de som han vann för sig liksom helt intogs av honom, beundrande och lovprisande, medan hans motständare och belackare
gärna trodde honom om allt ont. Hos folkskolans män vann han
mera gehör och fick där en uppburen ställning. I hög grad kom
hans personlighet med dess rika och intressanta fasettering att
prägla och dominera det ämbetsverk, vars chef han så länge var.
Av en i väsentliga avseenden annan läggning än de båda nu omtalade hövdingagestalterna var den tredje mannen i kretsen, läroverksrådet Tom Moll, den kände fysikern och läroboksförfattaren,
som kallats till sin nya post frän lektorat vid Norra realläroverket
i Stockholm. Spröd och oansenlig till det yttre, blid och hänsynsfull
till sitt väsen, var han en man av betydande andliga mått, en fast
och stark natur, principfast och rättrådig. Om det är riktigt, som
sagts om honom, att han tedde sig mera som en etisk princip än
som en människa bland de andra och att han syntes fri från vanliga
människors olater och ovanor, så har säkert inte därmed det omdömet jävats, att han också ägde en rikt utrustad mänsklighet, en
fint danad och nobel personlighet. Stort och obestritt var hans anseende överallt, hans insatser i överstyrelsens arbete betydande.
Hans verksamhet där blev emellertid på grund av hans vacklande
hälsa ganska kortvarig; redan 1909 återgick han till sitt lektorat.
Läroverksrådet Alfred Nordfelt hade också kommit från Norra
realläroverket, där han var lektor i moderna språk. Han var romanist med starka vetenskapliga intressen, sitt filologiska författarskap fortsatte han in i ålderdomen. Men för sin post i överstyrelsen
hade han andra betydande meriter. Han hade varit sekreterare i
1899 års läroverkskommitte – dess betänkande, som kom att ligga
till grund för förslaget om 1904 års läroverksreform, hade till
största delen flutit ur hans penna, och han hade aktivt deltagit
också i alla övriga stadier på vägen mot det nya verkets tillkomst.
Under de relativt få år Nordfelt tillhörde överstyrelsen –han gick
1911 till rektoratet vid läroverket i Uppsala – kom han att spela
en mycket betydande roll både för dess inre dagliga arbete och för
uppbyggandet av dess anseende utåt. Hans redbara karaktär, hans
lugn och saklighet, hans arbetsförmåga och stora formella skicklighet utgjorde förträffliga förutsättningar för uppgiften. Han blev
ett starkt stöd för verkets ledning under de första svåra åren och
särskilt för Bergqvist, som i hög grad litade till hans klokhet och
omdömesförmåga. I förhållandet till läroverkslärarkåren verkade
han utjämnande och försonande, han sökte dämpa oron och till- 201
… . . k
Einar Sprinchorn
vinna överstyrelsen aktning och välvilja. I sina memoarer, av vilka
ett urval befordrats till trycket i Årsböcker i svensk undervisningshistoria (nr 67, 1943), har Nordfelt skildrat sina hågkomster från
överstyrelsens begynnelseår och sina intryck av kamrater och medarbetare.
överstyrelsens femte ledamot, läroverksrådet Nils Lagerstedt, sedan många år adjunkt vid östermalms läroverk och redan en äldre
man, var inte närvarande, när verket konstituerades. Han var en
livligt intresserad pedagog, som på sitt egentliga verksamhetsfält
gjort många insatser men som här på grund av sin ålder och en
viss obenägenhet för det administrativa arbetets speciella art inte
kom att bli mera betydande.
Emellertid – överstyrelsens första session, som ju var utgångspunkten för denna betraktelse, hade alltså tagit sin början. Man
hade att handlägga åtskilliga rutinmässiga ärenden, som hörde till
ingressen. Men efter en stund blev det plötsligt oro i lägret. Det
anmäldes, att ecklesiastikministern själv anlänt för att helt improviserat inviga den nya ämbetsmyndigheten i dess värv. De vördnadsfulla hälsningar, med vilka överstyrelsens chef och ledamöter nu
mötte statsrådet Carl von Friesen, var förvisso inte uttryck endast
för en yttre attityd gentemot en hög överordnad. Den namnkunnige
rektorn vid Södra latinläroverket i Stockholm, nu undervisningsväsendets främste representant, var som kanske ingen annan inom
skolans värld vid denna tid aktad och uppburen både för sina personliga egenskaper och för sin duglighet. Inför denne auktoritative, myndige och kraftfulle man böjde sig alla, så mycket hellre
som de magistrala egenskaperna på ett lyckligt sätt förenades med
generös mänsklighet, välvilja och humor. Carl von Friesen ägnade
skolan och dess problem ett hängivet intresse; som ecklesiastikminister hade han på skolväsendet i dess helhet överfört de patriarkaliskt rektorliga omsorger, med vilka han styrt och hägnat sitt
kära »Södra latin». Att han nu kom tillstädes vid det nya verkets
första session var inte någon konventionell ämbetsåtgärd från hans
sida. I hög grad var han personligen förbunden med överstyrelsen,
han hade varit en av de mest inflytelserika medlemmarna i 1899 års
läroverkskommitte – där han visserligen varit motståndare till
tanken på en central skolmyndighet -, han hade för 1904 års
riksdag framlagt propositionen om läroverksreformen, som också
omfattade förslaget till en överstyrelse, och han hade i riksdagen
kämpat hårt för det nya verkets tillblivelse. Dess sammansättning
hade han själv bestämt, dess verksamhet hade han varit med om
202
.’
När skolöverstyrelsen blev till
att planlägga, och under den korta tid, som ännu stod honom till
buds- han dog redan i juni 1905 – skulle han komma att hålla
en beskyddande hand över dess verksamhet.
överstyrelsens protokoll för dess första arbetsdag redovisar med
minutiös noggrannhet varje ärende på dagordningen, men om von
Friesens besök nämnes inte ett ord. Intressant hade annars varit
att ta del av det fal, som denne nu höll till överstyrelsen och i
vilket han skall ha betecknat dess tillkomst som de svenska läroverkens myndighetsförklaring. I deras minne, som var med vid
detta tillfälle, kom säkert just den stunden med von Friesens imponerande framträdande och allvarstyngda men uppmuntrande ord
att lysa med särskild glans. »Ja, nu börjar det. Gud vet, hur det
kommer att sluta», skrev Bergqvist samma dag i ett brev.
Sessionen fortsattes och slöts. Vardagen tog vid och med den ett
ständigt ökat, ett ständigt försvårat arbete. I sin ursprungliga form
blev överstyrelsen för rikets allmänna läroverk inte gammal; den
ägde bestånd i endast femton år. Från och med 1920 blev den en
avdelning, läroverksavdelningen, inom skolöverstyrelsen och kom i
sådan egenskap att fortsätta sin tillvaro ända till verkets totala omorganisation 1952.
Fanns det inte, frågar man kanske, någon central styrelse för
skolväsendet före 1905? Hade tanken på en sådan styrelse uppkommit först i samband med den läroverksreform, som då blev verklighet? Och hur hade det gått till, när överstyrelsen nu äntligen
kom till stånd? J a, det är j u en lång historia, allt detta, som här
endast i största korthet skall beröras.
Tanken på en sådan styrelse var i själva verket mycket gammal;
den hade stått på dagordningen i betydligt mer än tvåhundrafemtio
år. Den tog form redan i den av Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna utarbetade planen på ett »consistorium generale», tänkt som
ett kollegialt ämbetsverk, omfattande kyrkans, skolans, hälsovårdens och fattigvårdens angelägenheter. Det var en storstilad tanke,
som emellertid mötte starkt motstånd från kyrkans män och måste
läggas åt sidan. Det ringa mått av enhetlighet i de högre skolornas
styrelse, som dock kunde upprätthållas, representerades först av
Kanslikollegium, vilket alltsedan 1626 hade sig ålagd uppsikten
också över läroverken, anförtroddes 1801 åt det s. k. Kanslersgillet,
som bestod av kanslererna för rikets universitet, för att därpå överflyttas till den 1809 bildade Kanslistyrelsen.
Något mera av liv och anda i utvecklingen blev det genom 1812
203
…. ’ i:• ;J •
Einar Sprinchorn
års uppfostringskommitte. Den får inte förväxlas med den berömda
s. k. stora uppfostringskommitten av 1825, »snillenas kommitte»,
men den uträttade åtskilligt av betydelse. Resultatet av dess verksamhet var 1820 års skolordning, som bland annat innehöll vad
man kanske skulle kunna beteckna som det första utkastet till en
blivande överstyrelse i mera modern mening. Det var de s. k. skolrevisionerna, som skulle sammanträda vart tredje år och utöva en
sakkunnig och enhetlig ledning av läroverken. De skulle ha en
mycket förnäm sammansättning: föredraganden för ecklesiastikärendena inför Kungl. Maj: t skulle vara ordförande, en universitetsprofessor och fyra från stiften utsedda läroverkslärare skulle vara
ledamöter. Det blev emellertid inte så mycket av detta, som man
kunnat vänta. skolrevisionerna sammanträdde endast tre gånger,
1824, 1832 och 1843, men de avgav innehållsrika berättelser över
tillståndet vid läroverken och kom med betydelsefulla förslag till
reformer. Så föreslog den sista av dem, 1843 års revision, att den
centrala ledningen av läroverken skulle anförtros åt en särskild avdelning inom det 1840 organiserade Ecklesiastikdepartementet.
I nära anslutning till detta förslag stod ecklesiastikministern
Fredrik Silfverstolpes intressanta uttalande i statsverkspropositionen till 1848 års riksdag. Silfverstolpe tog i hela dess vidd upp
frågan om en styrelse för det offentliga undervisningsväsendet, drog
upp riktlinjerna för en sådan styrelses organisation och sammansättning och gjorde en överslagsberäkning av vad detta skulle kosta
statsverket- det blev inalles 10 000 riksdaler om året. I sin klarhet
och konkretion utgör Silfverstolpes projekt – som inte blev något
annat — en planritning av sådan art, att man skulle kunna beteckna dess auktor som den förste verklige tillskyndaren av den blivande överstyrelsen.
Under de närmast följande årtiondena väcktes i riksdagen flera
motioner i ämnet utan att leda till något resultat. Vissa åtgärder av
betydelse för den kommande utvecklingen vidtogs dock. Så anslogs
1856 medel för en särskild expeditionssekreterare, som i Ecklesiastikdepartementet skulle ha hand om alla frågor rörande den allmänna undervisningen och dessutom verkställa inspektion av läroverken. Sedan en särskild byrå för folkskoleärenden organiserats i
departementet 1862, kunde expeditionssekreteraren, som sedermera
benämndes kansliråd, helt ägna sig åt läroverken, vilka således i
honom äntligen fick en egen målsman inom den centrala förvaltningen. Hans uppgift var inte endast av administrativ art, han var
också inspekterande, och han blev så småningom den egentlige
204
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
styresmannen för läroverken och förblev detta ända till 1905. Så
utvecklades successivt inom departementets ram en egenartad enmans-centralstyrelse för läroverken av stor betydelse och med stort
inflytande. Till denna utveckling bidrog naturligtvis i hög grad, att
de män, vilka kom att representera denna post, var personligen
dugande och ägde förmåga att göra sig gällande. En av de tidigare
var Gunnar \Vennerberg, den siste var Emil Gustrin, som under en
lång period (1883-1904) under skiftande ecklesiastikministrar
styrde läroverken, ett regemente, som av dessas personalkårer otvivelaktigt erfors som en starkt kännbar realitet. Man får emellertid
inte förbise, att domkapitlen alltjämt hade den närmaste vården
om läroverkens angelägenheter och fungerade som mellanlänk mellan dessa och departementet.
Fastän genom den nu antydda utvecklingen de allmänna läroverkens centrala ledning i viss mån stabiliserats, hade frågan om
en fristående centralstyrelse inte bragts ur världen. Den upptogs
på allvar av 1882 års läroverkskommitte, som föreslog en överstyrelse, bestående av en överdirektör och chef samt två ledamöter.
Inte heller detta väl genomtänkta och grundligt motiverade förslag
ledde till resultat, men i de följande årens diskussion kom tanken
på en överstyrelse åter och åter tillbaka. Och den aktualiserades
snart. Sedan 1899 års riksdag yrkat på en utredning av frågan om
en fullständig omorganisation av de allmänna läroverken och angivit riktlinjerna för en sådan omorganisation, kom den tidigare i
förbigående nämnda 1899 års läroverkskommitte till stånd. Dess
förslag, som framlades i december 1902, ledde så till proposition
vid 1904 års riksdag och fick till slutligt resultat den stora läroverksreformen samma år. Kommittens ordförande var den berömde
botanikern, professor Thore Fries, dess vice ordförande och egentlige arbetsledare Carl von Friesen, som dock lämnade kommitten,
då han 1902 blev ecklesiastikminister. Bland lwmmittens ledamöter
må nämnas Ernst Carlson, som genom sin motion vid 1899 års riksdag kunde sägas vara hela skolreformens främste politiske tillskyndare.
Man kunde med skäl ha väntat sig, att den segslitna frågan om
en läroverksöverstyrelse nu skulle lösas utan större svårighet. Förslaget till en total omorganisation av läroverken borde väl som ett
alldeles självklart led innefatta också denna centralstyrelses förverkligande. Men så blev det ingalunda. När den dock äntligen i
samband med skolreformen kom till stånd, skedde det på sätt och
vis på en sidoväg, efter stora meningsbrytningar och ett utdraget
205
Einar Sprinchorn
debatterande. Redan inom själva kommitten tyckes meningarna om
en centralstyrelse ha brutits hårt mot varandra. Nordfelt har i sina
memoarer skildrat hur det gick till, när ärendet slutligen behandlades. Det låg spänning i luften, när denna ömtåliga fråga kom på
dagordningen; förslaget om en styrelses inrättande hade väckts av
Carlson. En livlig diskussion följde. »Mot förslaget», berättar Nordfelt, »yttrade sig i kommitten sparsamhetsvännerna och sådana,
som framförallt ville hålla skolan ren från allt slags byråkratisering. Bland de senare fanns det nog också en och annan, som gärna
begagnade tillfället att ge ett nyp åt den allt för ivrige förslagsställaren». Med ytterst ringa majoritet för avslag föll frågan, kommitten beslöt att inte föreslå någon överstyrelse. Den motivering för
beslutet, som återfinnes i betänkandet, ter sig emellertid rätt egendomlig. Först uppräknas med stor noggrannhet och objektivitet det
ena talande skälet efter det andra för en överstyrelse, och sedan
följer på några få rader en kort motivering för avslag av vissa rent
formella skäl. Det blev lätt för Carlson att i en reservation låta den
motsatta slutsatsen framgå ur premisserna.
Med tanke på att förslaget till centralstyrelse stödde sig endast
på en reservation till kommitfebetänkandet var ju dess öde ganska
ovisst, detta så mycket mer som en av dess motståndare inom kommitten varit själve von Friesen, den nye ecklesiastikministern. Det
var därför något av ödets ironi, när just han nu tog initiativet till
förslagets förverkligande. I propositionen i läroverksfrågan, som bär
hans signatur, upptogs också förslaget om en överstyrelse för de
allmänna läroverken, i stort sett enligt Carlsons intentioner. Det
skulle bli en ordförande med titeln överdirektör och fyra ledamöter,
som skulle kallas läroverksråd, samtliga förordnade för fem år i
sänder. De skulle ha kvar sina ordinarie tjänster och löner och därutöver få ett arvode, överdirektören 3 000, läroverksråden 2 000
kronor.
Den 4 maj 1904 blev den dag, då frågan om en överstyrelse för
de allmänna läroverken äntligen fick sin lösning. Debatten blev omfattande och livlig i båda kamrarna. Så var det också en imponerande rad av talare, som trädde upp; med stor pondus och auktoritet förde de sina argument, i magistrala tongångar ljuder deras ord
ur det förflutna. Avståndet i tiden kan inte helt förtaga verkan av
vad de tänkte och sade i det väsentliga, även om mycket måste förefalla främmande och overkligt.
I Första kammaren inleddes debatten av den kände politikern
206
•,
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
och skolmannen, Karlstad-lektorn Teofron Säve, som fann den föreslagna styrelsen inte endast obehövlig utan också »mindre nyttig».
Vad han befarade var centraliseringens följder, likriktningen, för
att använda ett modernt slagord. Förslaget om ett »consistorium
generale» hade ju måst skrinläggas just för att det avsåg en centralisering. Och hur hade det gått med Conseil de l’universite, den
av Napoleon skapade överstyrelsen för det franska undervisningsväsendet? Den hade fått en sådan makt att reglera allt i detalj så
att dess »grand måitre» kunde, pekande på sitt ur, säga sig veta
vad man just i det ögonblicket sysslade med i alla statens lyceer.
Det visade sig ödesdigert, menade Säve, och borde vara ett varnande
exempel.
Mot Säve vände sig en annan i denna epok mycket känd politiker
bland skolans män, lektorn Johan Nyström. Han fann Säves betänkligheter överdrivna. Det funnes, menade han, starka positiva
skäl för en överstyrelse. Man behövde en myndighet, som kunde ta
initiativ till förbättringar och reformer på skolans område, man
behövde en effektiv och kontinuerlig inspektion av läroverken. sedan grep han till andra vapen än de rent sakliga. Att stormaktstidens ideer om en central styrelse fått falla berodde kanske på,
antydde han, att det fanns kraftiga och maktlystna biskopar, som
inte ville lämna ifrån sig något av sin makt och myndighet. Det
kunde tänkas vara så även nu, tillade han. Möjligt var också, sade
han till sist, att man i förslaget såg ett stöd för strävandet att skilja
skolan frän kyrkan även på folkundervisningens område. Det behövde man emellertid inte oroa sig för. I över tvåhundrafemtio år
hade de högre skolorna subordinerat under kyrkan. Om nu folkskolans målsmän skulle kräva även dess emancipation, kunde man
lugnt svara dem: »kom igen om 250 år, så skola vi tänka på saken».
Kanske var det en tillfällighet, att näste talare blev biskop Gottfrid Billing, den som kyrkoman och politiker namnkunnige lundensiske prelaten. Hans anförande var väl inte egentligen märkligt,
men det förefaller på något sätt så tidstypiskt och karakteristiskt,
att man lockas att dröja vid det ett ögonblick, också med tanke på
att kammaren säkert med stort intresse lyssnade till den myndiga
och bullrande förkunnelsen av den väldige från Helgonabacken.
överstyrelsen som sådan hade Billing intet emot, men han fann dess
organisation och sammansättning olycklig. Det hade ju föreslagits,
att dess ledamöter skulle förordnas på fem år. Vad var nu detta,
menade Billing. Vilka lektorer skulle vilja antaga ett sådant förordnande? »l{anske Stockholmslektorer», svarade han, »men säkert
207
– – ~————————-
Einar Sprinchorn
är, att vi uti landsorten icke önska blifva styrda endast av Stockholmslärare, vi tro icke att det blefve vidare hälsosamt», fortsatte
han. Så framhöll han, att den tilltänkta överstyrelsen inte skulle
duga till den viktigaste av sina funktioner, nämligen inspektionen.
Läroverkens lärare borde inte inspekteras av sina likar, allraminst
om dessa vore ambulatoriska. »Vänta du min gubbe», skulle den
som blev inspekterad säga till den inspekterande, »Om fem år är
det jag som sitter i öfverstyrelsen och då är det jag som skall
inspektera dig». Mot Nyströms, som man kan tycka, tungt vägande
argument att överstyrelsen skulle ha som en viktig uppgift att ta
initiativ till reformer vänder sig Billing med stor skärpa. Alltför
många initiativ hade redan tagits i den vägen, man måste verkligen
hoppas, att det inte bleve några fler på de närmaste åren. Till sist
vänder han sig mot att överstyrelsen skulle ha inflytande över
tjänstetillsättningar. »Huru skall detta tillgå?», utbrister han.
»Skola dessa herrar resa omkring och höra på lärarna och sedan
viska till departementschefen om huru den ene eller andre skött
sig?» Och läroverkslärarna, vad skola de säga till allt detta? »De
skola nog en gång sätta in hela öfverstyrelsen i litanian», slutar han.
Så tar statsrådet von Friesen till orda för att försvara sin proposition och söka föra verket i hamn. Den lite hesa basrösten ljuder
över en uppmärksamt lyssnande kammare. De mot förslaget anförda argumenten bemötes vart för sig. överstyrelsen skulle bestå
av »ett urval af vår svenska lärarkårs bästa män», varför det inte
Yore någon risk för bristande respekt för de inspekterande. Något
»öfverdrifvet projektmakeri» skulle det inte bli fråga om, men initiativ till reformer behövdes alltid. Så får tonen plötsligt en patetisk
klang, sakligheten får vika för ett appellerande anslag. »Hvarför är
jag så ifrig på detta i dag? Jo, därför, mina herrar, att jag djupt
känner ansvaret af det förtroende, som Riksdagen i går gaf, visserligen i främsta rummet åt det kungl. förslaget och dess ide, men
äfven i viss mån åt den, som skall sköta ecklesiastikdepartementet,
både mig och den, som kanske snart nog följer efter mig. Det kännes tungt nog att veta, att så mycket ansvar hvilar på en man.
Man har nu fått igenom en organisation, för hvilken man har
sträfvat ganska länge. Nu gäller det också att förverkliga den väl.
Förverkligas den illa, ja, huru går det då med institutionen, och
huru går det med dess upphafsman? J a, lika godt med upphofsmannen, men huru går det med hans efterföljare, som skall fullborda
saken? Mine herrar! I hafven nu beviljat fartyget. Hvad jag ber er
om i dag, det är: gifven mig äfven besättningen på detsamma!»
208
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
Fartyget – det var alltså den nya skolan, den nya skolorganisationen sådan den skulle komma att gestaltas genom den reform,
som nyss förts i hamn. Och besättningen – därmed menade von
Friesen tydligen läroverksöverstyrelsen och dess ledamöter. Det var
en något pressad bild, skulle man kunna tycka, kanske egentligen
inte riktigt klar och logisk. Men ändå bildade väl dessa ord debattens höjdpunkt, den gyllene stund, då de blott alltför sakliga, alltför förnuftiga meningsbrytningarna för ett ögonblick belystes av
metaforens glimmande sken. »l hafven nu beviljat fartyget … gifven
mig äfven besättningen på detsamma!» Fartyget och besättningen,
ja, hur skulle det gå med dem på den farofyllda färden?
Men ännu återstod några inlägg i debatten. Professor Hugo Blomberg, den bekante statsrättsläraren från Uppsala, hade alls inte blivit övertygad om nödvändigheten av en överstyrelse. Ty vad innebär
i själva verket en sådan »tillställning», frågar han. Jo, något fruktansvärt, »ingenting annat, än att en bakport öppnas, genom hvilken man släpper in ministerstyrelsen i vårt lands författningssystem». Han slutar med en förkastelsedom över förslaget, vars förverkligande skulle innebära »ett tisslande och tasslande mellan
ecklesiastikministern och dessa hans för fem år utsedda förtroendemän». Till propositionens försvar yttrade sig slutligen riksbanksfullmäktigen Ragnar Törnebladh och universitetskanslern Gustaf
Gilljam, båda forna läroverksrektorer, nu betydande politiker. Och
den lundensiske statsvetenskapsmannen, professor Pontus Fahlbeck
framhöll till sist, att överstyrelsen vore själva slutstenen i den byggnad man nu uppfört, varför konsekvensen fordrade, att man accepterade den.
Med 70 röster mot 64- större var inte majoriteten – antog så
Första kammaren förslaget.
I Andra kammaren blev debatten mera koncentrerad men bjöd
också här på intressanta synpunkter och poänger, och det var
starka namn, som gav den sin prägel. Efter en förberedande skärmytsling uppträdde professor Harald Hjärne, och man får förmoda,
att hans tal åhördes med stort intresse. Hjärne hade ingenting emot
en överstyrelse även om han inte var riktigt nöjd med den föreslagna organisationen och hyste vissa betänkligheter mot centraliseringens vådor. Men han ansåg- och det är en särskilt intressant
punkt i hans inlägg liksom i hela debatten – att det vore inkonsekvent att inrätta en sådan överstyrelse utan att på samma gång
åtminstone tänka sig hur en motsvarande styrelse för folkskoleväsendet borde vara inrättad. Att inte göra detta vore, menade
209
…
Einar Sprinchorn
Hjärne, som att börja en byggnad med taket innan man riktigt
visste hur de övriga partierna av byggnaden skulle komma att se
ut. Det var en helt annan syn på saken än lektor Nyströms i medkammaren, han som tyckte, att man kunde uppskjuta folkskolans
krav på en överstyrelse i tvåhundrafemtio år. Efter att också ha
utvecklat några betänkligheter mot den blivande överstyrelsens
makt över befordringsväsendet kom Hjärne till sist med några synpunkter, som gick i annan tonart. Han sade sig bestämt veta, att
bland yngre lärare, och särskilt bland dem, som inom de filosofiska
fakulteterna beredde sig för lärarkallet, en »ganska stor bäfvan»
rådde för de blivande »skolgeneralerna». Man fruktade en »pedagogisk militarism», sade han, en »pedagogisk ortodoxi». Här förelåg
en allvarlig fara, om sådana tendenser med den nya överstyrelsen
skulle tränga in i skolans värld. Det låg nog en mycket allvarlig
oro bakom hans ord, och de bilder, i vilka denna oro sökte sig
uttryck, suggererade kanske samma känsla av olust inför den tilltänkta myndigheten som när man i medkammaren manade fram
bilden av den franske diktatorn, som såg på sitt ur.
Så skulle då von Friesen även i Andra kammaren försvara sitt
förslag. Hans anförande formade sig först något egendomligt. I sin
iver att belysa nödvändigheten av en överstyrelse, i vars hand en
effektiv inspektion av läroverken skulle kunna läggas, tecknade han
en nästan kuslig bild av den inspekterande verksamhet, som nu utövades genom chefen för läroverksbyrån i Ecklesiastikdepartementet. När denne kommer hem från sina inspektionsresor, yttrade
von Friesen, avlämnar han »i enrum med ministern sina rapporter.
Ingen får försvara sig, ingen förklara sig. Ministern hör på, hvad
han säger, men de omdömen han fäller, kunna endast kontrolleras,
när ministern begär en förklaring eller ett försvar från vederbörande.» Helt annorlunda skulle det bli, fortsatte han, med den
inspektion, som skulle läggas i den nu planerade överstyrelsens
hand. Den skulle ske öppet och offentligt, dess resultat skulle redovisas i skriftlig form, och var och en skulle få tillfälle att förklara
och försvara sig. En sådan inspektion skulle inte behöva bli av »så
förhatlig natur som den nuvarande genom själfva sin organisation
måste vara».
Var detta en realistisk bild av läroverkens situation under de
närmast förflutna decennierna, då kanslirådet Gustrin »i enrum
med ministern» utövat sin makt och fällt sina domar? Eller var
det ett något brådstörtat försök i demagogins konst, utfört i irritationens tecken av en man, för vilken all demagogi väl var främ- 210
,,
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
mande? Kanske något av vartdera. Nog återgav väl von Friesen
något väsentligt i den stämning av misstro och förargelse mot det
gamla systemet, som fanns utbredd bland läroverkens män. Men
knappast skulle han väl vid närmare eftertanke ha velat stå för
den meningen, att den gamla ordningen tedde sig som en så förhatlig despotism som det kom att låta i hans ord. »Ministern», som
satt där inom slutna dörrar och tog emot de hemliga rapporterna,
det var ju sedan några år han själv! Och vad tänkte Gustrin, om
han denna vårdag befann sig bland åhörarna i kammaren?
Men den ivrige ecklesiastikministern måste också försvara den
anordningen att överstyrelsens ledamöter skulle tillsättas på förordnande, vilket ju väckt mycken gensaga. Det berodde väl på, förmodade han, att man vore rädd för att dessa herrar inte skulle få
tillräcklig respekt med sig. Ack, det var sannerligen lätt för honom
att bemöta en sådan invändning. Analogin låg nära till hands. Rektorerna var ju också förordnade endast på vissa år i sänder. Han
själv, Carl von Friesen, hade varit rektor och som sådan förordnad
på viss tid. Men han hade aldrig märkt, att den omständigheten
hade minskat respekten. »Man må om rektorerna säga hvad som
helst, men icke är det riktigt att säga, att de ha för liten respekt»,
utbrast han till sist, väl inte utan en glimt av självironi i ögat. Nej
sannerligen, tycktes kammarens ledamöter mena, och ingen avvikande mening anmäldes på denna punkt.
Liksom mera i förbigående berörde von Friesen till sist en synpunkt, som egendomligt nog knappast förut skymtat i debatten,
fastän man kunnat vänta det på grund av dess vikt. Han sade sig
tro, att överstyrelsens inrättande skulle bana väg för andra reformer i liknande syfte, ty förslaget innebar en början till sekularisuing av läroverkens styrelse, och det trodde han vara ett steg i rätt
riktning.
Någon mera högstämd appell av det slag, som ljudit i senaten,
bestod von Friesen inte den folkliga kammaren. Med 134 röster
mot 68 – här förelåg således en helt annan relation mellan röstsiffrorna – antog så Andra kammaren förslaget om en överstyrelse
för de allmänna läroverken.
Och så kunde under senare hälften av 1904 alla de formella åtgärderna för detta riksdagsbesluts förverkligande sättas i gång på
allvar så att allt var klart till morgonen den 2 januari 1905.
211
,··
APROPÅ FEMTIOÅRSMINNET AV DE SVENSKA LÅROVERKENs MYNDIGHETSFÖRKLARING
Av förste byråsekreteraren EINAR SPRINGHORN
PÅ MORGONEN den 2 januari 1905, årets första arbetsdag, samlades fyra medelålders herrar i konstitutionsutskottets övergivna lokaler i gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm. De hälsade varandra, kanske med ett knappast märkbart augurleende,
och tog plats vid sammanträdesbordet i utskottets forna sessionsrum, en i ordförandestolen, de övriga på ledamotsplatserna. Sammanträdet öppnades. Vad hade skett? överstyrelsen för rikets allmänna läroverk hade konstituerats och satt sig till sin första session.
Vid senaste årsskifte hade femtio år gått sedan detta tilldrog sig,
och det kan därför kanske vara av något intresse att erinra sig
denna anspråkslösa och föga uppmärksammade stund, då för första
gången en central ämbetsmyndighet på skolans område trädde i
funktion, en myndighet, som sedan under ett halvt sekels utveckling blivit till vad den är i dag, det väldiga ämbetsverket skolöverstyrelsen med allt vad detta namn nu innefattar av tradition och
förnyelse, av mödor och svårigheter, av brytningar och strider, av
ständigt nya och växlande problem.
Men först – vilka var de män, som bildade den nya överstyrelsen och hade att gripa sig verket an som pioniärer?
Den högreste mannen i ordförandestolen var den nya myndighetens chef, överdirektören Ernst Carlson, ~Höga C», som han tidigt
blev kallad, en betydande gestalt i den svenska skoladministrationens historia och en på sitt sätt märklig personlighet. Han hade
eller rättare ansåg sig ha att förvalta ett starkt förpliktande personligt arv, som på sätt och vis blev till en tragik i hans liv. Son
till Fredrik Ferdinand Carlson- den frejdade historikern och politikern, ecklesiastikministern i Louis De Geers stora ministärer,
mannen som ledde det senare 1800-talets omdaning av vårt undervisningsväsen – syntes Ernst Carlson ha satt som sitt mål att full- 198
..
När skolöverstyrelsen blev till
följa faderns verk och nå hans storhet. Det var en väldig uppgift,
som omfattade både en rent vetenskaplig insats och en politisktadministrativ gärning. Den stort anlagda teckningen av Sveriges
historia under de pfalziska konungarna, som fadern fört fram till
Karl XII:s tidigare år, sökte sonen fullborda, själv historisk forskare av omfattande skolning och under ett par år professor vid
Göteborgs högskola. Den svåra föresatsen hann han inte helt genomföra, och hans resultat blev hårt bedömda av en modernare forskning. På andra områden hade han, åtminstone till det yttre, större
framgång. Som kommunalman i Göteborg, där han i många år var
lektor vid realläroverket, och senare som riksdagsman hade han
spelat en rätt betydande roll och fått ett visst inflytande. Och det
var han, som vid 1899 års riksdag väckt den motion om en omdaning av det högre skolväsendet, som slutligen ledde till 1904 års
stora skolreform. Ernst Carlson var en högt begåvad, oerhört arbetsam, handlingskraftig och initiativrik man, livligt kulturintresserad
och med en frisinnad inställning till de skolorganisatoriska frå-
gorna. Därtill kom, att han ägde betydande representativa egenskaper, ett ståtligt framträdande och en lysande talegåva. Om hans
livsgärning trots de rika möjligheterna och de med outtröttlig energi
fullföljda ambitionerna ändå blev så kritiskt bedömd av hans samtid och i hans eftermäle, berodde detta på vanskliga och svårbemästrade drag i hans personlighet. Hans starka självkänsla och ärelystnad hade i förening med en viss framgång lett till övermod och
arrogans, som ofta tog sig obehärskade och utmanande uttryck, han
hade svårt att vinna sympatier men så mycket lättare att förarga
och reta dem han hade att göra med. I argumenteringen ofta ytlig
och tendentiös, var han inte alltid nogräknad i valet av medel att
vinna sina syften. För de administrativa uppgifterna, vilka han nu
som verkschef ställdes inför, för vardagsarbetets möda och detaljer
saknade han sinne och intresse, och hans bristande smidighet skulle
komma att vålla stora svårigheter i förhållande både till maktens
innehavare ovanför honom och till den ömtåliga och kritiska läroverkslärarkåren. Det var därför inte underligt, att hans korta chefstid inte blev lycklig, han fann överallt motståndare och vedersakare,
orosmolnen hopades över hans huvud och hotade hans ställning.
Han var också märkt av sjukdom, och hans tidiga död 1909 kom
som en radikal lösning av en allt mer svårlöslig situation.
Carlsons närmaste man, läroverksrådet Bengt Jakobsson Bergqvist, vars namn skulle komma att dominera den centrala skoladministrationen under åtminstone de närmaste två decennierna,
199
{
Einar Sprinchorn
var den ende av överstyrelsens ledamöter, som tagits ur rektorernas
krets, han kom från rektoratet vid läroverket i Kristianstad. Tidigare hade han varit seminarieadjunkt och läroverkslektor samt under många år tjänsteman vid domkapitlet i Lund. I själva begåvningens bredd och mångsidighet var han väl den främste vid detta
bord. »Det fanns», har det sagts, »knappast någon gren av teoretisk
mänsklig verksamhet, som han inte intresserade sig för, och ganska
få, som han inte med lätthet behärskade.» Pedagogiken, fattad som
undervisningskonst och receptivitet, hade dock särskilt fångat hans
intresse, ett starkt didaktiskt drag var påtagligt hos honom, hans
lärarverksamhet synes ha präglats av formella och schematiska
mönster. Liksom Carlson var han en högrest, imponerande gestalt
med stor representationsförmåga och en lysande talare, därtill när
han så ville en stor charmör, en älskvärd, omtänksam och spirituell människa. Men främst ägde han en formell och administrativ
kapacitet av betydande mått, understödd av omfattande erfarenhet
från tidigare verksamhet och en enorm arbetsförmåga. Att han med
dessa förutsättningar skulle komma att bli det nya verkets starke
man var naturligt. Han kom också att efterträda Carlson som överdirektör och skulle sedermera, efter ett mellanspel som chef för
Folkskoleöverstyrelsen, bli den egentlige skaparen och organisatören av den genom de båda verkens fusion bildade skolöverstyrelsen, som han ledde under dess första decennium. Under en kortare
tid var han också ecklesiastikminister. Det blev honom förunnat
att under oavlåtlig yttre framgång fullborda ett sällsynt följdriktigt
och homogent levnadslopp. Utöver vad som sålunda betecknar de
stora, ja lysande insatserna torde det dock vara svårt att nå fram
till en klar bild av Bergqvists personlighet och inre betydelse. I all
sin kraft och viljestyrka, målmedvetenhet och energi synes han ha
haft att balansera betydande svårigheter på känslolivets område, en
ömtålig sensibilitet, ett oroligt sinne, starka lidelser och ett ytterst
nervöst temperament. Motsättningen mellan å ena sidan hans väsens
starkt spända och intensiva krafter och å andra sidan dess veka och
känsliga drag kan kanske i sin mån vara en förklaring till att hans
vägar och medel ibland föreföll dunkla, hans hållning vacklande.
På sin omgivning torde han ha utövat ett mycket starkt tryck, där
yttringar av självrådighet och maktfullkomlighet på ett förbryllande sätt kunde växla med det mjukaste handlag, till vars verksammaste medel hörde en inträngande övertalningsförmåga, som
kunde komma den starkaste att ge vika. Bland läroverkslärarna
lyckades Bergqvist aldrig vinna riktigt förtroende, han möttes
200
..
När skolöverstyrelsen blev till
tvärtom ofta av mycken misstro och blev en omstridd man, ofta så
att de som han vann för sig liksom helt intogs av honom, beundrande och lovprisande, medan hans motständare och belackare
gärna trodde honom om allt ont. Hos folkskolans män vann han
mera gehör och fick där en uppburen ställning. I hög grad kom
hans personlighet med dess rika och intressanta fasettering att
prägla och dominera det ämbetsverk, vars chef han så länge var.
Av en i väsentliga avseenden annan läggning än de båda nu omtalade hövdingagestalterna var den tredje mannen i kretsen, läroverksrådet Tom Moll, den kände fysikern och läroboksförfattaren,
som kallats till sin nya post frän lektorat vid Norra realläroverket
i Stockholm. Spröd och oansenlig till det yttre, blid och hänsynsfull
till sitt väsen, var han en man av betydande andliga mått, en fast
och stark natur, principfast och rättrådig. Om det är riktigt, som
sagts om honom, att han tedde sig mera som en etisk princip än
som en människa bland de andra och att han syntes fri från vanliga
människors olater och ovanor, så har säkert inte därmed det omdömet jävats, att han också ägde en rikt utrustad mänsklighet, en
fint danad och nobel personlighet. Stort och obestritt var hans anseende överallt, hans insatser i överstyrelsens arbete betydande.
Hans verksamhet där blev emellertid på grund av hans vacklande
hälsa ganska kortvarig; redan 1909 återgick han till sitt lektorat.
Läroverksrådet Alfred Nordfelt hade också kommit från Norra
realläroverket, där han var lektor i moderna språk. Han var romanist med starka vetenskapliga intressen, sitt filologiska författarskap fortsatte han in i ålderdomen. Men för sin post i överstyrelsen
hade han andra betydande meriter. Han hade varit sekreterare i
1899 års läroverkskommitte – dess betänkande, som kom att ligga
till grund för förslaget om 1904 års läroverksreform, hade till
största delen flutit ur hans penna, och han hade aktivt deltagit
också i alla övriga stadier på vägen mot det nya verkets tillkomst.
Under de relativt få år Nordfelt tillhörde överstyrelsen –han gick
1911 till rektoratet vid läroverket i Uppsala – kom han att spela
en mycket betydande roll både för dess inre dagliga arbete och för
uppbyggandet av dess anseende utåt. Hans redbara karaktär, hans
lugn och saklighet, hans arbetsförmåga och stora formella skicklighet utgjorde förträffliga förutsättningar för uppgiften. Han blev
ett starkt stöd för verkets ledning under de första svåra åren och
särskilt för Bergqvist, som i hög grad litade till hans klokhet och
omdömesförmåga. I förhållandet till läroverkslärarkåren verkade
han utjämnande och försonande, han sökte dämpa oron och till- 201
… . . k
Einar Sprinchorn
vinna överstyrelsen aktning och välvilja. I sina memoarer, av vilka
ett urval befordrats till trycket i Årsböcker i svensk undervisningshistoria (nr 67, 1943), har Nordfelt skildrat sina hågkomster från
överstyrelsens begynnelseår och sina intryck av kamrater och medarbetare.
överstyrelsens femte ledamot, läroverksrådet Nils Lagerstedt, sedan många år adjunkt vid östermalms läroverk och redan en äldre
man, var inte närvarande, när verket konstituerades. Han var en
livligt intresserad pedagog, som på sitt egentliga verksamhetsfält
gjort många insatser men som här på grund av sin ålder och en
viss obenägenhet för det administrativa arbetets speciella art inte
kom att bli mera betydande.
Emellertid – överstyrelsens första session, som ju var utgångspunkten för denna betraktelse, hade alltså tagit sin början. Man
hade att handlägga åtskilliga rutinmässiga ärenden, som hörde till
ingressen. Men efter en stund blev det plötsligt oro i lägret. Det
anmäldes, att ecklesiastikministern själv anlänt för att helt improviserat inviga den nya ämbetsmyndigheten i dess värv. De vördnadsfulla hälsningar, med vilka överstyrelsens chef och ledamöter nu
mötte statsrådet Carl von Friesen, var förvisso inte uttryck endast
för en yttre attityd gentemot en hög överordnad. Den namnkunnige
rektorn vid Södra latinläroverket i Stockholm, nu undervisningsväsendets främste representant, var som kanske ingen annan inom
skolans värld vid denna tid aktad och uppburen både för sina personliga egenskaper och för sin duglighet. Inför denne auktoritative, myndige och kraftfulle man böjde sig alla, så mycket hellre
som de magistrala egenskaperna på ett lyckligt sätt förenades med
generös mänsklighet, välvilja och humor. Carl von Friesen ägnade
skolan och dess problem ett hängivet intresse; som ecklesiastikminister hade han på skolväsendet i dess helhet överfört de patriarkaliskt rektorliga omsorger, med vilka han styrt och hägnat sitt
kära »Södra latin». Att han nu kom tillstädes vid det nya verkets
första session var inte någon konventionell ämbetsåtgärd från hans
sida. I hög grad var han personligen förbunden med överstyrelsen,
han hade varit en av de mest inflytelserika medlemmarna i 1899 års
läroverkskommitte – där han visserligen varit motståndare till
tanken på en central skolmyndighet -, han hade för 1904 års
riksdag framlagt propositionen om läroverksreformen, som också
omfattade förslaget till en överstyrelse, och han hade i riksdagen
kämpat hårt för det nya verkets tillblivelse. Dess sammansättning
hade han själv bestämt, dess verksamhet hade han varit med om
202
.’
När skolöverstyrelsen blev till
att planlägga, och under den korta tid, som ännu stod honom till
buds- han dog redan i juni 1905 – skulle han komma att hålla
en beskyddande hand över dess verksamhet.
överstyrelsens protokoll för dess första arbetsdag redovisar med
minutiös noggrannhet varje ärende på dagordningen, men om von
Friesens besök nämnes inte ett ord. Intressant hade annars varit
att ta del av det fal, som denne nu höll till överstyrelsen och i
vilket han skall ha betecknat dess tillkomst som de svenska läroverkens myndighetsförklaring. I deras minne, som var med vid
detta tillfälle, kom säkert just den stunden med von Friesens imponerande framträdande och allvarstyngda men uppmuntrande ord
att lysa med särskild glans. »Ja, nu börjar det. Gud vet, hur det
kommer att sluta», skrev Bergqvist samma dag i ett brev.
Sessionen fortsattes och slöts. Vardagen tog vid och med den ett
ständigt ökat, ett ständigt försvårat arbete. I sin ursprungliga form
blev överstyrelsen för rikets allmänna läroverk inte gammal; den
ägde bestånd i endast femton år. Från och med 1920 blev den en
avdelning, läroverksavdelningen, inom skolöverstyrelsen och kom i
sådan egenskap att fortsätta sin tillvaro ända till verkets totala omorganisation 1952.
Fanns det inte, frågar man kanske, någon central styrelse för
skolväsendet före 1905? Hade tanken på en sådan styrelse uppkommit först i samband med den läroverksreform, som då blev verklighet? Och hur hade det gått till, när överstyrelsen nu äntligen
kom till stånd? J a, det är j u en lång historia, allt detta, som här
endast i största korthet skall beröras.
Tanken på en sådan styrelse var i själva verket mycket gammal;
den hade stått på dagordningen i betydligt mer än tvåhundrafemtio
år. Den tog form redan i den av Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna utarbetade planen på ett »consistorium generale», tänkt som
ett kollegialt ämbetsverk, omfattande kyrkans, skolans, hälsovårdens och fattigvårdens angelägenheter. Det var en storstilad tanke,
som emellertid mötte starkt motstånd från kyrkans män och måste
läggas åt sidan. Det ringa mått av enhetlighet i de högre skolornas
styrelse, som dock kunde upprätthållas, representerades först av
Kanslikollegium, vilket alltsedan 1626 hade sig ålagd uppsikten
också över läroverken, anförtroddes 1801 åt det s. k. Kanslersgillet,
som bestod av kanslererna för rikets universitet, för att därpå överflyttas till den 1809 bildade Kanslistyrelsen.
Något mera av liv och anda i utvecklingen blev det genom 1812
203
…. ’ i:• ;J •
Einar Sprinchorn
års uppfostringskommitte. Den får inte förväxlas med den berömda
s. k. stora uppfostringskommitten av 1825, »snillenas kommitte»,
men den uträttade åtskilligt av betydelse. Resultatet av dess verksamhet var 1820 års skolordning, som bland annat innehöll vad
man kanske skulle kunna beteckna som det första utkastet till en
blivande överstyrelse i mera modern mening. Det var de s. k. skolrevisionerna, som skulle sammanträda vart tredje år och utöva en
sakkunnig och enhetlig ledning av läroverken. De skulle ha en
mycket förnäm sammansättning: föredraganden för ecklesiastikärendena inför Kungl. Maj: t skulle vara ordförande, en universitetsprofessor och fyra från stiften utsedda läroverkslärare skulle vara
ledamöter. Det blev emellertid inte så mycket av detta, som man
kunnat vänta. skolrevisionerna sammanträdde endast tre gånger,
1824, 1832 och 1843, men de avgav innehållsrika berättelser över
tillståndet vid läroverken och kom med betydelsefulla förslag till
reformer. Så föreslog den sista av dem, 1843 års revision, att den
centrala ledningen av läroverken skulle anförtros åt en särskild avdelning inom det 1840 organiserade Ecklesiastikdepartementet.
I nära anslutning till detta förslag stod ecklesiastikministern
Fredrik Silfverstolpes intressanta uttalande i statsverkspropositionen till 1848 års riksdag. Silfverstolpe tog i hela dess vidd upp
frågan om en styrelse för det offentliga undervisningsväsendet, drog
upp riktlinjerna för en sådan styrelses organisation och sammansättning och gjorde en överslagsberäkning av vad detta skulle kosta
statsverket- det blev inalles 10 000 riksdaler om året. I sin klarhet
och konkretion utgör Silfverstolpes projekt – som inte blev något
annat — en planritning av sådan art, att man skulle kunna beteckna dess auktor som den förste verklige tillskyndaren av den blivande överstyrelsen.
Under de närmast följande årtiondena väcktes i riksdagen flera
motioner i ämnet utan att leda till något resultat. Vissa åtgärder av
betydelse för den kommande utvecklingen vidtogs dock. Så anslogs
1856 medel för en särskild expeditionssekreterare, som i Ecklesiastikdepartementet skulle ha hand om alla frågor rörande den allmänna undervisningen och dessutom verkställa inspektion av läroverken. Sedan en särskild byrå för folkskoleärenden organiserats i
departementet 1862, kunde expeditionssekreteraren, som sedermera
benämndes kansliråd, helt ägna sig åt läroverken, vilka således i
honom äntligen fick en egen målsman inom den centrala förvaltningen. Hans uppgift var inte endast av administrativ art, han var
också inspekterande, och han blev så småningom den egentlige
204
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
styresmannen för läroverken och förblev detta ända till 1905. Så
utvecklades successivt inom departementets ram en egenartad enmans-centralstyrelse för läroverken av stor betydelse och med stort
inflytande. Till denna utveckling bidrog naturligtvis i hög grad, att
de män, vilka kom att representera denna post, var personligen
dugande och ägde förmåga att göra sig gällande. En av de tidigare
var Gunnar \Vennerberg, den siste var Emil Gustrin, som under en
lång period (1883-1904) under skiftande ecklesiastikministrar
styrde läroverken, ett regemente, som av dessas personalkårer otvivelaktigt erfors som en starkt kännbar realitet. Man får emellertid
inte förbise, att domkapitlen alltjämt hade den närmaste vården
om läroverkens angelägenheter och fungerade som mellanlänk mellan dessa och departementet.
Fastän genom den nu antydda utvecklingen de allmänna läroverkens centrala ledning i viss mån stabiliserats, hade frågan om
en fristående centralstyrelse inte bragts ur världen. Den upptogs
på allvar av 1882 års läroverkskommitte, som föreslog en överstyrelse, bestående av en överdirektör och chef samt två ledamöter.
Inte heller detta väl genomtänkta och grundligt motiverade förslag
ledde till resultat, men i de följande årens diskussion kom tanken
på en överstyrelse åter och åter tillbaka. Och den aktualiserades
snart. Sedan 1899 års riksdag yrkat på en utredning av frågan om
en fullständig omorganisation av de allmänna läroverken och angivit riktlinjerna för en sådan omorganisation, kom den tidigare i
förbigående nämnda 1899 års läroverkskommitte till stånd. Dess
förslag, som framlades i december 1902, ledde så till proposition
vid 1904 års riksdag och fick till slutligt resultat den stora läroverksreformen samma år. Kommittens ordförande var den berömde
botanikern, professor Thore Fries, dess vice ordförande och egentlige arbetsledare Carl von Friesen, som dock lämnade kommitten,
då han 1902 blev ecklesiastikminister. Bland lwmmittens ledamöter
må nämnas Ernst Carlson, som genom sin motion vid 1899 års riksdag kunde sägas vara hela skolreformens främste politiske tillskyndare.
Man kunde med skäl ha väntat sig, att den segslitna frågan om
en läroverksöverstyrelse nu skulle lösas utan större svårighet. Förslaget till en total omorganisation av läroverken borde väl som ett
alldeles självklart led innefatta också denna centralstyrelses förverkligande. Men så blev det ingalunda. När den dock äntligen i
samband med skolreformen kom till stånd, skedde det på sätt och
vis på en sidoväg, efter stora meningsbrytningar och ett utdraget
205
Einar Sprinchorn
debatterande. Redan inom själva kommitten tyckes meningarna om
en centralstyrelse ha brutits hårt mot varandra. Nordfelt har i sina
memoarer skildrat hur det gick till, när ärendet slutligen behandlades. Det låg spänning i luften, när denna ömtåliga fråga kom på
dagordningen; förslaget om en styrelses inrättande hade väckts av
Carlson. En livlig diskussion följde. »Mot förslaget», berättar Nordfelt, »yttrade sig i kommitten sparsamhetsvännerna och sådana,
som framförallt ville hålla skolan ren från allt slags byråkratisering. Bland de senare fanns det nog också en och annan, som gärna
begagnade tillfället att ge ett nyp åt den allt för ivrige förslagsställaren». Med ytterst ringa majoritet för avslag föll frågan, kommitten beslöt att inte föreslå någon överstyrelse. Den motivering för
beslutet, som återfinnes i betänkandet, ter sig emellertid rätt egendomlig. Först uppräknas med stor noggrannhet och objektivitet det
ena talande skälet efter det andra för en överstyrelse, och sedan
följer på några få rader en kort motivering för avslag av vissa rent
formella skäl. Det blev lätt för Carlson att i en reservation låta den
motsatta slutsatsen framgå ur premisserna.
Med tanke på att förslaget till centralstyrelse stödde sig endast
på en reservation till kommitfebetänkandet var ju dess öde ganska
ovisst, detta så mycket mer som en av dess motståndare inom kommitten varit själve von Friesen, den nye ecklesiastikministern. Det
var därför något av ödets ironi, när just han nu tog initiativet till
förslagets förverkligande. I propositionen i läroverksfrågan, som bär
hans signatur, upptogs också förslaget om en överstyrelse för de
allmänna läroverken, i stort sett enligt Carlsons intentioner. Det
skulle bli en ordförande med titeln överdirektör och fyra ledamöter,
som skulle kallas läroverksråd, samtliga förordnade för fem år i
sänder. De skulle ha kvar sina ordinarie tjänster och löner och därutöver få ett arvode, överdirektören 3 000, läroverksråden 2 000
kronor.
Den 4 maj 1904 blev den dag, då frågan om en överstyrelse för
de allmänna läroverken äntligen fick sin lösning. Debatten blev omfattande och livlig i båda kamrarna. Så var det också en imponerande rad av talare, som trädde upp; med stor pondus och auktoritet förde de sina argument, i magistrala tongångar ljuder deras ord
ur det förflutna. Avståndet i tiden kan inte helt förtaga verkan av
vad de tänkte och sade i det väsentliga, även om mycket måste förefalla främmande och overkligt.
I Första kammaren inleddes debatten av den kände politikern
206
•,
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
och skolmannen, Karlstad-lektorn Teofron Säve, som fann den föreslagna styrelsen inte endast obehövlig utan också »mindre nyttig».
Vad han befarade var centraliseringens följder, likriktningen, för
att använda ett modernt slagord. Förslaget om ett »consistorium
generale» hade ju måst skrinläggas just för att det avsåg en centralisering. Och hur hade det gått med Conseil de l’universite, den
av Napoleon skapade överstyrelsen för det franska undervisningsväsendet? Den hade fått en sådan makt att reglera allt i detalj så
att dess »grand måitre» kunde, pekande på sitt ur, säga sig veta
vad man just i det ögonblicket sysslade med i alla statens lyceer.
Det visade sig ödesdigert, menade Säve, och borde vara ett varnande
exempel.
Mot Säve vände sig en annan i denna epok mycket känd politiker
bland skolans män, lektorn Johan Nyström. Han fann Säves betänkligheter överdrivna. Det funnes, menade han, starka positiva
skäl för en överstyrelse. Man behövde en myndighet, som kunde ta
initiativ till förbättringar och reformer på skolans område, man
behövde en effektiv och kontinuerlig inspektion av läroverken. sedan grep han till andra vapen än de rent sakliga. Att stormaktstidens ideer om en central styrelse fått falla berodde kanske på,
antydde han, att det fanns kraftiga och maktlystna biskopar, som
inte ville lämna ifrån sig något av sin makt och myndighet. Det
kunde tänkas vara så även nu, tillade han. Möjligt var också, sade
han till sist, att man i förslaget såg ett stöd för strävandet att skilja
skolan frän kyrkan även på folkundervisningens område. Det behövde man emellertid inte oroa sig för. I över tvåhundrafemtio år
hade de högre skolorna subordinerat under kyrkan. Om nu folkskolans målsmän skulle kräva även dess emancipation, kunde man
lugnt svara dem: »kom igen om 250 år, så skola vi tänka på saken».
Kanske var det en tillfällighet, att näste talare blev biskop Gottfrid Billing, den som kyrkoman och politiker namnkunnige lundensiske prelaten. Hans anförande var väl inte egentligen märkligt,
men det förefaller på något sätt så tidstypiskt och karakteristiskt,
att man lockas att dröja vid det ett ögonblick, också med tanke på
att kammaren säkert med stort intresse lyssnade till den myndiga
och bullrande förkunnelsen av den väldige från Helgonabacken.
överstyrelsen som sådan hade Billing intet emot, men han fann dess
organisation och sammansättning olycklig. Det hade ju föreslagits,
att dess ledamöter skulle förordnas på fem år. Vad var nu detta,
menade Billing. Vilka lektorer skulle vilja antaga ett sådant förordnande? »l{anske Stockholmslektorer», svarade han, »men säkert
207
– – ~————————-
Einar Sprinchorn
är, att vi uti landsorten icke önska blifva styrda endast av Stockholmslärare, vi tro icke att det blefve vidare hälsosamt», fortsatte
han. Så framhöll han, att den tilltänkta överstyrelsen inte skulle
duga till den viktigaste av sina funktioner, nämligen inspektionen.
Läroverkens lärare borde inte inspekteras av sina likar, allraminst
om dessa vore ambulatoriska. »Vänta du min gubbe», skulle den
som blev inspekterad säga till den inspekterande, »Om fem år är
det jag som sitter i öfverstyrelsen och då är det jag som skall
inspektera dig». Mot Nyströms, som man kan tycka, tungt vägande
argument att överstyrelsen skulle ha som en viktig uppgift att ta
initiativ till reformer vänder sig Billing med stor skärpa. Alltför
många initiativ hade redan tagits i den vägen, man måste verkligen
hoppas, att det inte bleve några fler på de närmaste åren. Till sist
vänder han sig mot att överstyrelsen skulle ha inflytande över
tjänstetillsättningar. »Huru skall detta tillgå?», utbrister han.
»Skola dessa herrar resa omkring och höra på lärarna och sedan
viska till departementschefen om huru den ene eller andre skött
sig?» Och läroverkslärarna, vad skola de säga till allt detta? »De
skola nog en gång sätta in hela öfverstyrelsen i litanian», slutar han.
Så tar statsrådet von Friesen till orda för att försvara sin proposition och söka föra verket i hamn. Den lite hesa basrösten ljuder
över en uppmärksamt lyssnande kammare. De mot förslaget anförda argumenten bemötes vart för sig. överstyrelsen skulle bestå
av »ett urval af vår svenska lärarkårs bästa män», varför det inte
Yore någon risk för bristande respekt för de inspekterande. Något
»öfverdrifvet projektmakeri» skulle det inte bli fråga om, men initiativ till reformer behövdes alltid. Så får tonen plötsligt en patetisk
klang, sakligheten får vika för ett appellerande anslag. »Hvarför är
jag så ifrig på detta i dag? Jo, därför, mina herrar, att jag djupt
känner ansvaret af det förtroende, som Riksdagen i går gaf, visserligen i främsta rummet åt det kungl. förslaget och dess ide, men
äfven i viss mån åt den, som skall sköta ecklesiastikdepartementet,
både mig och den, som kanske snart nog följer efter mig. Det kännes tungt nog att veta, att så mycket ansvar hvilar på en man.
Man har nu fått igenom en organisation, för hvilken man har
sträfvat ganska länge. Nu gäller det också att förverkliga den väl.
Förverkligas den illa, ja, huru går det då med institutionen, och
huru går det med dess upphafsman? J a, lika godt med upphofsmannen, men huru går det med hans efterföljare, som skall fullborda
saken? Mine herrar! I hafven nu beviljat fartyget. Hvad jag ber er
om i dag, det är: gifven mig äfven besättningen på detsamma!»
208
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
Fartyget – det var alltså den nya skolan, den nya skolorganisationen sådan den skulle komma att gestaltas genom den reform,
som nyss förts i hamn. Och besättningen – därmed menade von
Friesen tydligen läroverksöverstyrelsen och dess ledamöter. Det var
en något pressad bild, skulle man kunna tycka, kanske egentligen
inte riktigt klar och logisk. Men ändå bildade väl dessa ord debattens höjdpunkt, den gyllene stund, då de blott alltför sakliga, alltför förnuftiga meningsbrytningarna för ett ögonblick belystes av
metaforens glimmande sken. »l hafven nu beviljat fartyget … gifven
mig äfven besättningen på detsamma!» Fartyget och besättningen,
ja, hur skulle det gå med dem på den farofyllda färden?
Men ännu återstod några inlägg i debatten. Professor Hugo Blomberg, den bekante statsrättsläraren från Uppsala, hade alls inte blivit övertygad om nödvändigheten av en överstyrelse. Ty vad innebär
i själva verket en sådan »tillställning», frågar han. Jo, något fruktansvärt, »ingenting annat, än att en bakport öppnas, genom hvilken man släpper in ministerstyrelsen i vårt lands författningssystem». Han slutar med en förkastelsedom över förslaget, vars förverkligande skulle innebära »ett tisslande och tasslande mellan
ecklesiastikministern och dessa hans för fem år utsedda förtroendemän». Till propositionens försvar yttrade sig slutligen riksbanksfullmäktigen Ragnar Törnebladh och universitetskanslern Gustaf
Gilljam, båda forna läroverksrektorer, nu betydande politiker. Och
den lundensiske statsvetenskapsmannen, professor Pontus Fahlbeck
framhöll till sist, att överstyrelsen vore själva slutstenen i den byggnad man nu uppfört, varför konsekvensen fordrade, att man accepterade den.
Med 70 röster mot 64- större var inte majoriteten – antog så
Första kammaren förslaget.
I Andra kammaren blev debatten mera koncentrerad men bjöd
också här på intressanta synpunkter och poänger, och det var
starka namn, som gav den sin prägel. Efter en förberedande skärmytsling uppträdde professor Harald Hjärne, och man får förmoda,
att hans tal åhördes med stort intresse. Hjärne hade ingenting emot
en överstyrelse även om han inte var riktigt nöjd med den föreslagna organisationen och hyste vissa betänkligheter mot centraliseringens vådor. Men han ansåg- och det är en särskilt intressant
punkt i hans inlägg liksom i hela debatten – att det vore inkonsekvent att inrätta en sådan överstyrelse utan att på samma gång
åtminstone tänka sig hur en motsvarande styrelse för folkskoleväsendet borde vara inrättad. Att inte göra detta vore, menade
209
…
Einar Sprinchorn
Hjärne, som att börja en byggnad med taket innan man riktigt
visste hur de övriga partierna av byggnaden skulle komma att se
ut. Det var en helt annan syn på saken än lektor Nyströms i medkammaren, han som tyckte, att man kunde uppskjuta folkskolans
krav på en överstyrelse i tvåhundrafemtio år. Efter att också ha
utvecklat några betänkligheter mot den blivande överstyrelsens
makt över befordringsväsendet kom Hjärne till sist med några synpunkter, som gick i annan tonart. Han sade sig bestämt veta, att
bland yngre lärare, och särskilt bland dem, som inom de filosofiska
fakulteterna beredde sig för lärarkallet, en »ganska stor bäfvan»
rådde för de blivande »skolgeneralerna». Man fruktade en »pedagogisk militarism», sade han, en »pedagogisk ortodoxi». Här förelåg
en allvarlig fara, om sådana tendenser med den nya överstyrelsen
skulle tränga in i skolans värld. Det låg nog en mycket allvarlig
oro bakom hans ord, och de bilder, i vilka denna oro sökte sig
uttryck, suggererade kanske samma känsla av olust inför den tilltänkta myndigheten som när man i medkammaren manade fram
bilden av den franske diktatorn, som såg på sitt ur.
Så skulle då von Friesen även i Andra kammaren försvara sitt
förslag. Hans anförande formade sig först något egendomligt. I sin
iver att belysa nödvändigheten av en överstyrelse, i vars hand en
effektiv inspektion av läroverken skulle kunna läggas, tecknade han
en nästan kuslig bild av den inspekterande verksamhet, som nu utövades genom chefen för läroverksbyrån i Ecklesiastikdepartementet. När denne kommer hem från sina inspektionsresor, yttrade
von Friesen, avlämnar han »i enrum med ministern sina rapporter.
Ingen får försvara sig, ingen förklara sig. Ministern hör på, hvad
han säger, men de omdömen han fäller, kunna endast kontrolleras,
när ministern begär en förklaring eller ett försvar från vederbörande.» Helt annorlunda skulle det bli, fortsatte han, med den
inspektion, som skulle läggas i den nu planerade överstyrelsens
hand. Den skulle ske öppet och offentligt, dess resultat skulle redovisas i skriftlig form, och var och en skulle få tillfälle att förklara
och försvara sig. En sådan inspektion skulle inte behöva bli av »så
förhatlig natur som den nuvarande genom själfva sin organisation
måste vara».
Var detta en realistisk bild av läroverkens situation under de
närmast förflutna decennierna, då kanslirådet Gustrin »i enrum
med ministern» utövat sin makt och fällt sina domar? Eller var
det ett något brådstörtat försök i demagogins konst, utfört i irritationens tecken av en man, för vilken all demagogi väl var främ- 210
,,
’ :
När skolöverstyrelsen blev till
mande? Kanske något av vartdera. Nog återgav väl von Friesen
något väsentligt i den stämning av misstro och förargelse mot det
gamla systemet, som fanns utbredd bland läroverkens män. Men
knappast skulle han väl vid närmare eftertanke ha velat stå för
den meningen, att den gamla ordningen tedde sig som en så förhatlig despotism som det kom att låta i hans ord. »Ministern», som
satt där inom slutna dörrar och tog emot de hemliga rapporterna,
det var ju sedan några år han själv! Och vad tänkte Gustrin, om
han denna vårdag befann sig bland åhörarna i kammaren?
Men den ivrige ecklesiastikministern måste också försvara den
anordningen att överstyrelsens ledamöter skulle tillsättas på förordnande, vilket ju väckt mycken gensaga. Det berodde väl på, förmodade han, att man vore rädd för att dessa herrar inte skulle få
tillräcklig respekt med sig. Ack, det var sannerligen lätt för honom
att bemöta en sådan invändning. Analogin låg nära till hands. Rektorerna var ju också förordnade endast på vissa år i sänder. Han
själv, Carl von Friesen, hade varit rektor och som sådan förordnad
på viss tid. Men han hade aldrig märkt, att den omständigheten
hade minskat respekten. »Man må om rektorerna säga hvad som
helst, men icke är det riktigt att säga, att de ha för liten respekt»,
utbrast han till sist, väl inte utan en glimt av självironi i ögat. Nej
sannerligen, tycktes kammarens ledamöter mena, och ingen avvikande mening anmäldes på denna punkt.
Liksom mera i förbigående berörde von Friesen till sist en synpunkt, som egendomligt nog knappast förut skymtat i debatten,
fastän man kunnat vänta det på grund av dess vikt. Han sade sig
tro, att överstyrelsens inrättande skulle bana väg för andra reformer i liknande syfte, ty förslaget innebar en början till sekularisuing av läroverkens styrelse, och det trodde han vara ett steg i rätt
riktning.
Någon mera högstämd appell av det slag, som ljudit i senaten,
bestod von Friesen inte den folkliga kammaren. Med 134 röster
mot 68 – här förelåg således en helt annan relation mellan röstsiffrorna – antog så Andra kammaren förslaget om en överstyrelse
för de allmänna läroverken.
Och så kunde under senare hälften av 1904 alla de formella åtgärderna för detta riksdagsbesluts förverkligande sättas i gång på
allvar så att allt var klart till morgonen den 2 januari 1905.
211
,··