Självsaneringen och de båda kartellagarna
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SJÄLVSANERINGEN
OCH DE BÅDA KARTELLAGARNA
Au direktören ARNE IRSTEN
1953 års kartellag har utformats under hänsynstagande till nä-
ringslivets från alla håll vitsordade förmåga att genom egna åtgärder medverka till friare konkurrensförhållanden på marknaden. De goda resultat som under de tre sistförflutna åren uppnåtts
genom denna självsanering på kartellområdet måste delvis ses mot
bakgrunden av ett på ömsesidigt förtroende uppbyggt samarbete
mellan den statliga monopolutredningsbyrån i kommerskollegium
och näringslivets självsaneringsorgan. Denna samverkan visar
möjligheten av att på detta utomordentligt ömtåliga och svårbedömbara område bemästra problemen utan att faktiska intresse”
motsättningar behöva uppstå mellan staten och de enskilda förec
tagarna.
Genom näringslivets egna åtgärder på kartellområdet har man
lyckats upphäva eller modifiera ett mycket stort antal kartellavtal och andra liknande konkurrensbegränsande överenskommelser. Samtidigt har man hos företagarna själva skapat större förståelse och intresse för konkurrens som förutsättning för en marknadsreglerande ekonomi. Verksamhetens resultat visa också tydligt, att de frihandelsvänliga och konkurrensvilliga krafterna
inom näringslivet alltjämt äro starka. Och detta- kan man tilllägga- trots att statsmakterna icke velat eller förmått skapa ett
för konkurrens och konkurrensvilja lämpligt ekonomiskt klimat.
Åtgärderna för en frivillig dekartellisering här i landet började
i viss utsträckning ta form redan omkring tiden för införandet
av 1946 års kartellag. Först i och med att Sveriges Industriförbund
år 1950 beslöt tillsätta en kartellkommitte och inrätta en särskild
kartellbyrå fick man emellertid en fastare plattform för strävan,
dena till självsanering.
Industriförbundets kartellbyrå har hand om det löpande arbetet.
Kartellkommitten utgör ett stödjande och rådgivande organ. Den
17
— — –_ ——~——..,.– – ~-~- ~~—-
Arne Irsten
består av nio framträdande industrimän med Förbundets nuvarande ordförande i spetsen. Vid ett av de första sammanträdena
med kartellkommitten på hösten 1950 beslöts att kommitt~ns och
byråns uppgift bl. a. skulle vara att i förekommande fall rekommendera avtalsparter att upphäva respektive modifiera sitt konkurrensbegränsande samarbete men icke i någon form godkänna
eller sanktionera sådant samarbete. Anledningen härtill var bl. a.
svårigheten att utforma några kriterier på vad som skulle anses
vara skadlig konkurrensbegränsning. Det ligger ju också i sakens
natur, att man icke ville, att företagarna skulle övervältra ansvaret för sitt konkurrensbegränsande samarbete på kartellkommitten
eller kartellbyrån.
Åven organisationer inom handel och hantverk ha bedrivit
sådan rådgivningsverksamhet i kartellfrågor som haft till syfte
att nedbringa antalet konkurrensbegränsande samarbetsavtal. På
hösten 1951 skapades också av de fyra stora riksorganisationerna
inom industri, grosshandel, detaljhandel och hantverk ett gemensamt organ, Näringslivets konkurrensnämnd. Den är sammansatt
av tre ledamöter från var och en av dessa organisationer. Som
verkställande ledamot och föredragande i nämnden har chefen för
Industriförbundets kartellbyrå fungerat. Arbetsuppgifterna mellan de olika dekartelliseringsorganen äro i huvudsak fördelade på
följande sätt. Kartellbyrån liksom motsvarande organ hos de
övriga organisationerna arbetar med de horisontella konkurrensbegränsningar, som angå endast respektive näringsgren. Konkurrensnämnden åter sysslar med de vertikala konkurrensbegränsningar, som beröra två eller flera led i produktion och distribution.
De arbetsuppgifter, som tilldelades konkurrensnämnden, voro att
genom rekommendationer, uttalanden, utredningar eller på annat
lämpligt sätt inom näringslivet självt och icke minst gentemot
statsmakterna verka för friare konkurrensförhållanden. Nämnden
skulle vidare antingen på eget initiativ eller efter framställning
från offentlig myndighet, näringsorganisation eller enskild part
överväga, om avtalsparter borde rekommenderas att upphäva
respektive modifiera sitt konkurrensbegränsande samarbete. Nämnden skulle ej i någon form godkänna eller sanktionera konkurrensbegränsning.
Om man vill sammanfatta de arbetsuppgifter, som Industriförbundets kartellbyrå och Näringslivets konkurrensnämnd haft under tre års verksamhet, kan man göra det på följande sätt.
18
tliaÄ 1
:1io–”
’ ..
Självsaneringen och de båda kartellagarna
l. Man har inriktat sig på att rekommendera avtalsparter att
avveckla sitt samarbete,
a) då avtalen varit mer eller mindre »förpuppade» eller eljest av
mindre betydelse,
b) då det gällt avtal om anbudssamverkan, marknadsdelning
eller missgynnande av viss eller vissa företagare genom exempelvis nyetableringsreglering, förmånsrabatter och exklusivitet, i sistnänmda fall när på ena eller båda sidorna stått en organisation av
företagare,
c) då det gällt sådana bestämmelser i konkurrensbegränsande
avtal, som skulle kunna ge anledning att »befara skadlig verkan
av konkurrensbegränsning»,
d) då det gällt avtal om gemensam prissättning och konkurrensbegränsningen ansetts ha ett avgörande inflytande på marknadspriset.
2. Då det visat sig omöjligt att få kartellparter att i ett sammanhang avveckla sitt samarbete, har man inriktat sig på att rekommendera dem att modifiera samarbetet så långt som möjligt.
I vissa fall har det varit fråga om att avveckla bestämmelser med
konkurrensbegränsande verkningar, som bedömts vara olämpliga
med hänsyn till inom branschen ifråga rådande förhållanden. I
andra fall har det gällt avveckling av sådana bestämmelser, som
avsevärt begränsa den potentiella konkurrensen mellan avtalsparterna själva. Härmed åsyftas stadganden om böter, viten eller
skadestånd, kontroll av avtalens efterlevnad genom undersökningar av handelsböcker, korrespondens, kalkyler, offerter och kontrakt m.m.
3. Man har löst ett ej obetydligt antal tvister mellan å ena sidan enskilda företag och å andra sidan ett flertal företag, som
sammanslutit sig i konkurrensbegränsande överenskommelser, och
man har rekommenderat företagare att övergå från fasta bruttopriser till riktpriser eller maximipriser.
4. Man har bedrivit en omfattande serviceverksamhet på grundval av 1946 års kartellag i frågor som angå registreringsplikt för
kartellavtal, anteckningar i kartellregistret samt tillämpning av
bestämmelserna om hemlighållande av avtalsstadganden och avtalsmaterial.
5. Man har både utåt och inåt verkat för ökad förståelse för
konkurrens som förutsättning för en marknadsreglerande ekonomi. I olika sammanhang har offentligt understrukits vikten av
att statsmakterna genom lämpliga åtgärder skapa ett klimat, som
19
” ~~ ~~~- – – – – –
~l
Arne Irsten
stimulerar till konkurrens och uppmuntrar den som vill konkurrera. I olika föredrag och artiklar om kartellkontroll och frivillig
dekartellisering har bl. a. berörts de utvecklingshämmande verkningarna av det högskattesystem samt de kontroller och regleringar, som äro ett utmärkande drag i den nuvarande regeringens
ekonomiska politik.
Det kan måhända finnas anledning att här något närmare beröra de medel, som använts för att söka påverka företagarna att
avveckla eller modifiera sina konkurrensbegränsande avtal. Man
frågar sig nämligen, hur det över huvud taget varit möjligt att
få över en tredjedel av de i kartellregistret införda avtalen upphävda eller modifierade.
I rättvisans namn måste då först understrykas att det otvivelaktigt är svårt att skilja verkningarna av självsaneringen från
verkningarna i samma riktning av 1946 års lag och hotet om en
skärpt lagstiftning. Emellertid ha företagarna på få undantag när
visat stor beredvillighet, när det gällt att se över de egna avtalen.
I själva verket reagera företagare i allmänhet mycket starkt inför förmodanden, att de skulle deltaga i ett ur samhällssynpunkt
skadligt samarbete. Några företagsledare ha till och med förklarat,
att deras företag inte ens få misstänkas för att ha deltagit i skadlig konkurrensbegränsning och att de därför vore beredda att omedelbart avveckla sina engagemang i fråga om ekonomiskt samarbete.
Ett ofta begagnat argument i dekartelliseringsarbetet är nödvändigheten av att alla goda krafter inom näringslivet medverka
till att reducera den privata regleringen av konkurrens och marknadsförhållanden. Från olika håll har i skilda sammanhang utan
tvivel med rätta framhållits, att de enskilda företagarna genom
denna privata reglering i viss mån underminera grunden för systemet med fri företagsamhet.
Enligt 1946 års kartellag har kommerskollegium möjlighet att
besluta om specialundersökning bl. a. när anledning finns att befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Dessa undersökningar av i huvudsak ekonomisk-statistisk natur äro långtgå-
ende och för företagarna mycket besvärande för att inte säga obehagliga. Specialundersökningarna, som beröra pris-, produktions-,
marknads- och strukturutvecklingen samt räntabilitetsförhållanden under minst ett par konjunkturcyklar, bruka i praktiken gå
så långt tillbaka, att pris- och marknadsförhållandena redan före
samarbetets början kunna helt överblickas. 1\fan kan med en viss
20
l
i
——–~-
Självsaneringen och de båda kartellagarna
tillspetsning säga att dessa specialundersökningar i sin nuvarande
tillämpning medföra ett fullständigt avklädande av samarbetande
företagare i deras ekonomiska nakenhet.
Det är ett faktum att i sådana branscher, där omfattningen, utformningen och tillämpningen av konkurrensbegränsande bestämmelser är sådan, att man ej helt kan bortse från möjligheten att
bli föremål för en specialundersökning, ha företagarna visat stor
benägenhet att avveckla eller åtminstone modifiera sina avtal. Då
det gällt att överväga, om man inom en viss bransch haft anledning räkna med möjligheten av en specialundersökning, har man
givetvis måst se till hela avtalskomplexet och inte bara till ett enstaka avtal. Om det t. ex. inom en viss bransch funnits dels horisontella avtal mellan tillverkarna och dels vertikala avtal mellan
dessa och deras återförsäljare, ha samtliga avtal tillsammans
gjorts till föremål för övervägande.
I propositionen till den nya kartellagen sägs bl. a. att en lagstiftning, där ett reglerat värderings- och förhandlingsförfarande
utgör huvudmomentet, mer synes ägnad knyta an till det redan
pågående värdefulla arbetet mot skadlig konkurrensbegränsning
– särskilt näringslivets självsanering – än en lagstiftning, där
tvångsmässigbeten reellt överväger. Vidare uttalas den förhoppningen, att de krafter som nu stöda självsaneringsverksamheten
även i fortsättningen skola verka för friare konkurrens inom nä-
ringslivet. Föredragande departementschefen framhåller också, att
det med den av honom antydda lösningen tycks finnas goda utsikter för ett positivt samarbete mellan statsmakterna och det enskilda näringslivet för att undanröja skadliga konkurrensbegränsningar.
Det är givet, att man från näringslivets sida är beredd att medverka till en så lugn utveckling av tillämpningen av den nya lagen som möjligt, ävensom att sådana normer utbildas, som kunna
accepteras av samhället i dess helhet. Svårigheterna i detta hänseende äro visserligen påtagligt stora men då ett samarbete ju
förutsätter överläggningar mellan två likställda parter, synes erbjudandet om ett sådant samarbete kunna accepteras.
Den nya kartellagen måste leda till en utvidgad rådgivningsverksamhet inom näringslivet självt. Detta har utvecklingen under hösten 1953 givit tydliga belägg för. Om denna rådgivningsverksamhet även efter ikraftträdandet av den nya lagen skall
komma att huvudsakligen handhas av självsaneringsorganen,
kommer detta att åtminstone i någon mån innebära ändring av
21
f
Arne lrsten
inriktningen beträffande den frivilliga dekartelliseringen. I stort
sett torde arbetet komma att utvecklas efter följande huvudlinjer.
De i kartellregistret införda konkurrensbegränsande avtalen
kunna grovt räknat hänföras till tre olika grupper. Till »gruppen
till höger» höra sådana samarbetsavtal, som det icke synes föreligga någon anledning att vare sig ur självsanerings- eller rädgivningssynpunkt göra något åt. Hit kunna hänföras avtal, som
allmänt accepteras eller som i alla fall få anses förenliga med vedertagna affärsprinciper inom näringslivet. Här åsyftas rationaliseringssamverkan genom t. ex. avtal om specialisering eller
avtal, som avse att förhindra kostnadskrävande korstransporter
inom distributionen. Till denna grupp höra även rena rabattavtal,
där leverantörerna överenskommit att icke tävla om återförsäljarnas ynnest genom höga rabatter, som mången gång ej komma konsumenterna till godo. Avtal om ensamförsäljningsrätter och försäljningssamverkan räknas under vissa förutsättningar också till
denna grupp. Även om det beträffande avtalen inom »gruppen till
höger» saknas anledning att vidtaga några åtgärder, kan det likväl tänkas förekomma fall, då vissa initiativ kunna vara befogade,
t. ex. om vissa bestämmelser finnas antagna, som över huvud ej
äro nödvändiga för att upprätthålla en viss marlmadsordning.
Till »gruppen till vänster» hänföras sådana avtal och bestämmelser, som på grund av omfattningen av stadgandena eller utformningen och tillämpningen av dessa kunna antagas ligga i
den verkliga farozonen. Ett exempel på sådana avtal äro s. k. exklusivbestämmelser, där på ena eller båda sidorna står en sammanslutning av företagare. Många avtal inom »gruppen till vänster» äro redan bortsanerade men en del torde nog alltjämt finnas kvar. Beträffande sådana avtal kan självsaneringsverksamheten fullföljas med samma inriktning som hittills.
Slutligen ha vi avtalen, som kunna räknas till »gruppen i mitten». Det är här fråga om samarbetsavtal, till vilka man över huvud
taget har mycket svårt att på förhand taga någon mer deciderad
ställning. Beträffande denna grupp av avtal är det som utformningen av rättstillämpningen blir särskilt betydelsefull. Här gäller det ju att skilja mellan å ena sidan gagneliga, tolerabla eller
förhållandevis oskyldiga avtal samt å andra sidan skadliga avtal
av verklig betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt. Vad beträffar avtalen inom »gruppen i mitten» synes det vara nödvändigt
att överlägga med företagarna, huruvida samarbetet i det särskilda fallet eventuellt kan bibehållas eller i vilken form eller
22
Självsaneringen och de båda kartellagarna
utsträckning det över huvud kan tänkas få förekomma i fortsättningen.
Att man på detta sätt försöker differentiera de konkurrensbegränsande samarbetsavtalen bör ej utesluta möjligheten för nä-
ringslivets självsaneringsorgan att inom ramen för de båda lagarna på kartellområdet både utåt och inåt verka för ökad rörlighet inom näringslivet, för ökad förståelse och intresse för konkurrens som förutsättning för en fri marknadshushållning under
socialt ansvar samt främjande av ett mer konkurrensvänligt
klimat.
8.12.1953.
23
OCH DE BÅDA KARTELLAGARNA
Au direktören ARNE IRSTEN
1953 års kartellag har utformats under hänsynstagande till nä-
ringslivets från alla håll vitsordade förmåga att genom egna åtgärder medverka till friare konkurrensförhållanden på marknaden. De goda resultat som under de tre sistförflutna åren uppnåtts
genom denna självsanering på kartellområdet måste delvis ses mot
bakgrunden av ett på ömsesidigt förtroende uppbyggt samarbete
mellan den statliga monopolutredningsbyrån i kommerskollegium
och näringslivets självsaneringsorgan. Denna samverkan visar
möjligheten av att på detta utomordentligt ömtåliga och svårbedömbara område bemästra problemen utan att faktiska intresse”
motsättningar behöva uppstå mellan staten och de enskilda förec
tagarna.
Genom näringslivets egna åtgärder på kartellområdet har man
lyckats upphäva eller modifiera ett mycket stort antal kartellavtal och andra liknande konkurrensbegränsande överenskommelser. Samtidigt har man hos företagarna själva skapat större förståelse och intresse för konkurrens som förutsättning för en marknadsreglerande ekonomi. Verksamhetens resultat visa också tydligt, att de frihandelsvänliga och konkurrensvilliga krafterna
inom näringslivet alltjämt äro starka. Och detta- kan man tilllägga- trots att statsmakterna icke velat eller förmått skapa ett
för konkurrens och konkurrensvilja lämpligt ekonomiskt klimat.
Åtgärderna för en frivillig dekartellisering här i landet började
i viss utsträckning ta form redan omkring tiden för införandet
av 1946 års kartellag. Först i och med att Sveriges Industriförbund
år 1950 beslöt tillsätta en kartellkommitte och inrätta en särskild
kartellbyrå fick man emellertid en fastare plattform för strävan,
dena till självsanering.
Industriförbundets kartellbyrå har hand om det löpande arbetet.
Kartellkommitten utgör ett stödjande och rådgivande organ. Den
17
— — –_ ——~——..,.– – ~-~- ~~—-
Arne Irsten
består av nio framträdande industrimän med Förbundets nuvarande ordförande i spetsen. Vid ett av de första sammanträdena
med kartellkommitten på hösten 1950 beslöts att kommitt~ns och
byråns uppgift bl. a. skulle vara att i förekommande fall rekommendera avtalsparter att upphäva respektive modifiera sitt konkurrensbegränsande samarbete men icke i någon form godkänna
eller sanktionera sådant samarbete. Anledningen härtill var bl. a.
svårigheten att utforma några kriterier på vad som skulle anses
vara skadlig konkurrensbegränsning. Det ligger ju också i sakens
natur, att man icke ville, att företagarna skulle övervältra ansvaret för sitt konkurrensbegränsande samarbete på kartellkommitten
eller kartellbyrån.
Åven organisationer inom handel och hantverk ha bedrivit
sådan rådgivningsverksamhet i kartellfrågor som haft till syfte
att nedbringa antalet konkurrensbegränsande samarbetsavtal. På
hösten 1951 skapades också av de fyra stora riksorganisationerna
inom industri, grosshandel, detaljhandel och hantverk ett gemensamt organ, Näringslivets konkurrensnämnd. Den är sammansatt
av tre ledamöter från var och en av dessa organisationer. Som
verkställande ledamot och föredragande i nämnden har chefen för
Industriförbundets kartellbyrå fungerat. Arbetsuppgifterna mellan de olika dekartelliseringsorganen äro i huvudsak fördelade på
följande sätt. Kartellbyrån liksom motsvarande organ hos de
övriga organisationerna arbetar med de horisontella konkurrensbegränsningar, som angå endast respektive näringsgren. Konkurrensnämnden åter sysslar med de vertikala konkurrensbegränsningar, som beröra två eller flera led i produktion och distribution.
De arbetsuppgifter, som tilldelades konkurrensnämnden, voro att
genom rekommendationer, uttalanden, utredningar eller på annat
lämpligt sätt inom näringslivet självt och icke minst gentemot
statsmakterna verka för friare konkurrensförhållanden. Nämnden
skulle vidare antingen på eget initiativ eller efter framställning
från offentlig myndighet, näringsorganisation eller enskild part
överväga, om avtalsparter borde rekommenderas att upphäva
respektive modifiera sitt konkurrensbegränsande samarbete. Nämnden skulle ej i någon form godkänna eller sanktionera konkurrensbegränsning.
Om man vill sammanfatta de arbetsuppgifter, som Industriförbundets kartellbyrå och Näringslivets konkurrensnämnd haft under tre års verksamhet, kan man göra det på följande sätt.
18
tliaÄ 1
:1io–”
’ ..
Självsaneringen och de båda kartellagarna
l. Man har inriktat sig på att rekommendera avtalsparter att
avveckla sitt samarbete,
a) då avtalen varit mer eller mindre »förpuppade» eller eljest av
mindre betydelse,
b) då det gällt avtal om anbudssamverkan, marknadsdelning
eller missgynnande av viss eller vissa företagare genom exempelvis nyetableringsreglering, förmånsrabatter och exklusivitet, i sistnänmda fall när på ena eller båda sidorna stått en organisation av
företagare,
c) då det gällt sådana bestämmelser i konkurrensbegränsande
avtal, som skulle kunna ge anledning att »befara skadlig verkan
av konkurrensbegränsning»,
d) då det gällt avtal om gemensam prissättning och konkurrensbegränsningen ansetts ha ett avgörande inflytande på marknadspriset.
2. Då det visat sig omöjligt att få kartellparter att i ett sammanhang avveckla sitt samarbete, har man inriktat sig på att rekommendera dem att modifiera samarbetet så långt som möjligt.
I vissa fall har det varit fråga om att avveckla bestämmelser med
konkurrensbegränsande verkningar, som bedömts vara olämpliga
med hänsyn till inom branschen ifråga rådande förhållanden. I
andra fall har det gällt avveckling av sådana bestämmelser, som
avsevärt begränsa den potentiella konkurrensen mellan avtalsparterna själva. Härmed åsyftas stadganden om böter, viten eller
skadestånd, kontroll av avtalens efterlevnad genom undersökningar av handelsböcker, korrespondens, kalkyler, offerter och kontrakt m.m.
3. Man har löst ett ej obetydligt antal tvister mellan å ena sidan enskilda företag och å andra sidan ett flertal företag, som
sammanslutit sig i konkurrensbegränsande överenskommelser, och
man har rekommenderat företagare att övergå från fasta bruttopriser till riktpriser eller maximipriser.
4. Man har bedrivit en omfattande serviceverksamhet på grundval av 1946 års kartellag i frågor som angå registreringsplikt för
kartellavtal, anteckningar i kartellregistret samt tillämpning av
bestämmelserna om hemlighållande av avtalsstadganden och avtalsmaterial.
5. Man har både utåt och inåt verkat för ökad förståelse för
konkurrens som förutsättning för en marknadsreglerande ekonomi. I olika sammanhang har offentligt understrukits vikten av
att statsmakterna genom lämpliga åtgärder skapa ett klimat, som
19
” ~~ ~~~- – – – – –
~l
Arne Irsten
stimulerar till konkurrens och uppmuntrar den som vill konkurrera. I olika föredrag och artiklar om kartellkontroll och frivillig
dekartellisering har bl. a. berörts de utvecklingshämmande verkningarna av det högskattesystem samt de kontroller och regleringar, som äro ett utmärkande drag i den nuvarande regeringens
ekonomiska politik.
Det kan måhända finnas anledning att här något närmare beröra de medel, som använts för att söka påverka företagarna att
avveckla eller modifiera sina konkurrensbegränsande avtal. Man
frågar sig nämligen, hur det över huvud taget varit möjligt att
få över en tredjedel av de i kartellregistret införda avtalen upphävda eller modifierade.
I rättvisans namn måste då först understrykas att det otvivelaktigt är svårt att skilja verkningarna av självsaneringen från
verkningarna i samma riktning av 1946 års lag och hotet om en
skärpt lagstiftning. Emellertid ha företagarna på få undantag när
visat stor beredvillighet, när det gällt att se över de egna avtalen.
I själva verket reagera företagare i allmänhet mycket starkt inför förmodanden, att de skulle deltaga i ett ur samhällssynpunkt
skadligt samarbete. Några företagsledare ha till och med förklarat,
att deras företag inte ens få misstänkas för att ha deltagit i skadlig konkurrensbegränsning och att de därför vore beredda att omedelbart avveckla sina engagemang i fråga om ekonomiskt samarbete.
Ett ofta begagnat argument i dekartelliseringsarbetet är nödvändigheten av att alla goda krafter inom näringslivet medverka
till att reducera den privata regleringen av konkurrens och marknadsförhållanden. Från olika håll har i skilda sammanhang utan
tvivel med rätta framhållits, att de enskilda företagarna genom
denna privata reglering i viss mån underminera grunden för systemet med fri företagsamhet.
Enligt 1946 års kartellag har kommerskollegium möjlighet att
besluta om specialundersökning bl. a. när anledning finns att befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Dessa undersökningar av i huvudsak ekonomisk-statistisk natur äro långtgå-
ende och för företagarna mycket besvärande för att inte säga obehagliga. Specialundersökningarna, som beröra pris-, produktions-,
marknads- och strukturutvecklingen samt räntabilitetsförhållanden under minst ett par konjunkturcyklar, bruka i praktiken gå
så långt tillbaka, att pris- och marknadsförhållandena redan före
samarbetets början kunna helt överblickas. 1\fan kan med en viss
20
l
i
——–~-
Självsaneringen och de båda kartellagarna
tillspetsning säga att dessa specialundersökningar i sin nuvarande
tillämpning medföra ett fullständigt avklädande av samarbetande
företagare i deras ekonomiska nakenhet.
Det är ett faktum att i sådana branscher, där omfattningen, utformningen och tillämpningen av konkurrensbegränsande bestämmelser är sådan, att man ej helt kan bortse från möjligheten att
bli föremål för en specialundersökning, ha företagarna visat stor
benägenhet att avveckla eller åtminstone modifiera sina avtal. Då
det gällt att överväga, om man inom en viss bransch haft anledning räkna med möjligheten av en specialundersökning, har man
givetvis måst se till hela avtalskomplexet och inte bara till ett enstaka avtal. Om det t. ex. inom en viss bransch funnits dels horisontella avtal mellan tillverkarna och dels vertikala avtal mellan
dessa och deras återförsäljare, ha samtliga avtal tillsammans
gjorts till föremål för övervägande.
I propositionen till den nya kartellagen sägs bl. a. att en lagstiftning, där ett reglerat värderings- och förhandlingsförfarande
utgör huvudmomentet, mer synes ägnad knyta an till det redan
pågående värdefulla arbetet mot skadlig konkurrensbegränsning
– särskilt näringslivets självsanering – än en lagstiftning, där
tvångsmässigbeten reellt överväger. Vidare uttalas den förhoppningen, att de krafter som nu stöda självsaneringsverksamheten
även i fortsättningen skola verka för friare konkurrens inom nä-
ringslivet. Föredragande departementschefen framhåller också, att
det med den av honom antydda lösningen tycks finnas goda utsikter för ett positivt samarbete mellan statsmakterna och det enskilda näringslivet för att undanröja skadliga konkurrensbegränsningar.
Det är givet, att man från näringslivets sida är beredd att medverka till en så lugn utveckling av tillämpningen av den nya lagen som möjligt, ävensom att sådana normer utbildas, som kunna
accepteras av samhället i dess helhet. Svårigheterna i detta hänseende äro visserligen påtagligt stora men då ett samarbete ju
förutsätter överläggningar mellan två likställda parter, synes erbjudandet om ett sådant samarbete kunna accepteras.
Den nya kartellagen måste leda till en utvidgad rådgivningsverksamhet inom näringslivet självt. Detta har utvecklingen under hösten 1953 givit tydliga belägg för. Om denna rådgivningsverksamhet även efter ikraftträdandet av den nya lagen skall
komma att huvudsakligen handhas av självsaneringsorganen,
kommer detta att åtminstone i någon mån innebära ändring av
21
f
Arne lrsten
inriktningen beträffande den frivilliga dekartelliseringen. I stort
sett torde arbetet komma att utvecklas efter följande huvudlinjer.
De i kartellregistret införda konkurrensbegränsande avtalen
kunna grovt räknat hänföras till tre olika grupper. Till »gruppen
till höger» höra sådana samarbetsavtal, som det icke synes föreligga någon anledning att vare sig ur självsanerings- eller rädgivningssynpunkt göra något åt. Hit kunna hänföras avtal, som
allmänt accepteras eller som i alla fall få anses förenliga med vedertagna affärsprinciper inom näringslivet. Här åsyftas rationaliseringssamverkan genom t. ex. avtal om specialisering eller
avtal, som avse att förhindra kostnadskrävande korstransporter
inom distributionen. Till denna grupp höra även rena rabattavtal,
där leverantörerna överenskommit att icke tävla om återförsäljarnas ynnest genom höga rabatter, som mången gång ej komma konsumenterna till godo. Avtal om ensamförsäljningsrätter och försäljningssamverkan räknas under vissa förutsättningar också till
denna grupp. Även om det beträffande avtalen inom »gruppen till
höger» saknas anledning att vidtaga några åtgärder, kan det likväl tänkas förekomma fall, då vissa initiativ kunna vara befogade,
t. ex. om vissa bestämmelser finnas antagna, som över huvud ej
äro nödvändiga för att upprätthålla en viss marlmadsordning.
Till »gruppen till vänster» hänföras sådana avtal och bestämmelser, som på grund av omfattningen av stadgandena eller utformningen och tillämpningen av dessa kunna antagas ligga i
den verkliga farozonen. Ett exempel på sådana avtal äro s. k. exklusivbestämmelser, där på ena eller båda sidorna står en sammanslutning av företagare. Många avtal inom »gruppen till vänster» äro redan bortsanerade men en del torde nog alltjämt finnas kvar. Beträffande sådana avtal kan självsaneringsverksamheten fullföljas med samma inriktning som hittills.
Slutligen ha vi avtalen, som kunna räknas till »gruppen i mitten». Det är här fråga om samarbetsavtal, till vilka man över huvud
taget har mycket svårt att på förhand taga någon mer deciderad
ställning. Beträffande denna grupp av avtal är det som utformningen av rättstillämpningen blir särskilt betydelsefull. Här gäller det ju att skilja mellan å ena sidan gagneliga, tolerabla eller
förhållandevis oskyldiga avtal samt å andra sidan skadliga avtal
av verklig betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt. Vad beträffar avtalen inom »gruppen i mitten» synes det vara nödvändigt
att överlägga med företagarna, huruvida samarbetet i det särskilda fallet eventuellt kan bibehållas eller i vilken form eller
22
Självsaneringen och de båda kartellagarna
utsträckning det över huvud kan tänkas få förekomma i fortsättningen.
Att man på detta sätt försöker differentiera de konkurrensbegränsande samarbetsavtalen bör ej utesluta möjligheten för nä-
ringslivets självsaneringsorgan att inom ramen för de båda lagarna på kartellområdet både utåt och inåt verka för ökad rörlighet inom näringslivet, för ökad förståelse och intresse för konkurrens som förutsättning för en fri marknadshushållning under
socialt ansvar samt främjande av ett mer konkurrensvänligt
klimat.
8.12.1953.
23