40 år sedan mordet i Sarajevo

-(.
40 ÅR SEDAN MORDET
I SARAJEVO
Av Dr ERNST BENEDIKT
FASTÅN det hände för så länge sedan, fastän atmosfären från
dessa, den »tryggade tillvarons» sista dagar nästan glömts bort,
verkar det ändå som om det hade hänt i går. Dessa dagarvoro ljusa,
varma, molnfria. Dramatiker och epiker använda gärna vädret
för att illustrera händelser på scenen eller i själen hos sina hjältar. Den gången illustrerade vädret ingenting, förebådade inga
stormar och inga laviner som skulle begrava hela Europa.
Mordet på Franz Ferdinand och hans gemål, hertiginnan av
Hohenberg, väckte skräck och dystra föraningar. Endast till en
ringa del blandades mänskligt deltagande i intrycken. Ingen medlem av det ärevördiga kejsarhuset Habsburg hade varit mindre
omtyckt än den döde, ingen hade tett sig mera främmande för det
österrikiska kynnet. Franz Ferdinand, son till en mycket obetydlig fader och en siciliansk prinsessa, hade blivit tronföljare efter
Rudolfs död. Men liksom Franz Joseph hade förvägrat Rudolf allt
deltagande i regeringsärenden, ville han också tvinga Franz Ferdinand till passivitet. Med ständigt växande bitterhet betraktade
denne den gamle kejsaren, som inte ville dö, och de ministrar han,
Franz Ferdinand, liksom hade reserverat åt sig, men som inte ville
vänta på honom utan tjänade Franz Josf.lph.
Franz Ferdinand hade »sett sig själv dö», för att citera en diktares ord. Han var mycket svårt tb-sjuk och alla förhoppningar
vände sig mot hans bror, ärkehertig Otto, som var vacker och elegant, gladlynt och konstnärligt begåvad och som dessutom visade
tydliga liberala tendenser. Och så var det konflikten om Franz
Ferdinands morganatiska äktenskap med grevinnan Sophie Chotek. Hans motvilja mot alla som hade medverkat till att hans,
tronföljarens, maka förvägrats den henne tillkommande ställningen vid hovet, mot alla som spärrat vägen till den dynastiska
arvsrätten för hans barn, stegrades till dyster lidelse. Hur heroisk
den älskande mannens kamp i enlighet med hjärtats lagar och mot
traditionerna än var – österrikaren kunde aldrig förstå den ra- 286
40 år sedan mordet i Sarajevo
sande ihärdighet med vilken Franz Ferdinand förföljde motståndare till hans äktenskap och män som greve Ärenthal, ministerpresidenten friherre von Beck eller prelaten Marschall.
Franz Ferdinands karaktär förenade sällsamma kontraster. När
han lade an på det, kunde han förtrolla vem som helst, men enligt
hans egna ord ansåg han varje människa a priori vara en »gemen
individ». Samtidigt litade han emellertid på lojalitetsförsäkringar av personer som uppenbarligen strävade efter att påskynda
monarkins undergång. Ingenting kunde reta honom mera än illojalitet, men hans trogne adjutant, major von Brosch, förklarade
med stor öppenhet, att man av Franz Ferdinand inte kunde vänta
sig en pålitlighet av det slag som präglade förhållandet mellan
exempelvis kejsar Wilhelm I och Bismarck eller Moltke. Mellan
kejsar Wilhelm II och Franz Ferdinand rådde för övrigt en mycket
varm vänskap, vars upphov dåvarande svenske kronprinsen Gustaf
hade varit. Det var Gustaf, som hade gjort den tyske kejsaren
uppmärksam på att han för alltid kunde vinna Franz Ferdinands
tillgivenhet genom att visa en smula uppmärksamhet åt den tillbakasatta och av hela österrikiska hovet avskydda hertiginnan von
Hohenberg. När kejsaren vid sitt nästa sammanträffande med
Franz Ferdinand skämtsamt frågade: »Och när får jag bocka mig
för Din fru gemån», då rodnade den österrikiske tronföljaren av
glädje. Han glömde aldrig Wilhelms enkla och kloka mänsklighet
vid det tillfället.
Vad som framför allt verkade frånstötande på det österrikiska
folket var Franz 11-.erdinands vilda jakter och personliga snålhet.
Han kunde låta spärra en hel dalgång i alperna och utan urskiljning döda tusentals djur. Han var de olika konsthandlarnas förfäran, ty han drog sig inte för att småaktigt försöka pruta ned
priserna. Friherre von Kupelwieser, ägaren av den vackra ön
Brioni vid Istriens kust, berättade själv för mig hur Franz Ferdinand på alla sätt försökte komma över hans egendom för en
spottstyver, och hur han hade låtit von Kupelwieser falla i onåd
när dessa ansträngningar misslyckades.
Han hade ett ovanligt utpräglat sinne för strategi och kunde
blixtsnabbt uppfatta en militär situation. Det talar också för honom att han lät andra åsikter än hans egna gälla, förutsatt att
man inte direkt motsade honom. Men ändå kunde hans förtrogne
vän, fältmarskalk Conrad skriva om honom: »Hade han varit överbefälhavare under världskriget, hade han låtit skjuta mig – senast efter slaget vid Lemberg …»
287
·, ·-f.
Ernst Benedikt
Franz Ferdinand ville veta allt om alla och om allting. Han
önskade att hans medarbetare skulle vara praktiskt taget allvetande. Men själv var han, enligt von Brosch, knappast 150 dagar
om året i Wien. Tronföljaren brydde sig knappast om att dölja sin
klerikalism och sin antisemitism. Det var emellertid hans allvarliga föresats att skapa en liberal(!) tidning som språkrör och kamouflage för sina framtidsplaner. Dessa planer ha senare publicerats
av major von Brosch och man behöver blott kasta en blick på dem
för att förstå, att de aldrig hade kunnat genomföras annat än med
vapenmakt. Ungrarna hade aldrig utan tvång gått med på att det
mångspråkiga rikets alla jugoslaver sammanlänkades och de hade
heller aldrig frivilligt gjort avkall på sin historiska och kulturella ställning inom monarkin. Franz Ferdinand ville lyckas med
cirkelns kvadratur inom politiken. Han ville rädda armens och
monarkins enhet, men samtidigt hyste han en utopisk plan att
förvandla Österrike till en federativ stat. Som ett lejon kämpade han
emot kejsarens och hans ministrars önskningar att tillmötesgå
Ungern med vissa koncessioner. Det kan naturligtvis inte förnekas, att kroaterna, rumärrarna och slovakerna hade tillfogats allvarliga orättvisor av Ungern. Men kunde Franz Ferdinand verkligen blunda för det faktum att blott ungrarna, eller i varje fall
majoriteten av det ungerska folket, stödde monarkin~ Kunde han
verkligen tro att rumänerna i Siebenburgen, slovakerna och serberna skulle tveka ens ett ögonblick att förena sig med sina stamfränder om möjligheter härtill erbjudits~ Han hade rätt i att motarbeta våldsregimen i Kroatien och i att kritisera den ungerska
nationalismens utsvävningar. Men hur kunde han försvara den
omständigheten att han aldrig tillbringade en enda natt på
ungerskt område, att han aldrig mottog, aldrig växlade ett ord
med en av monarkins främsta försvarare, greve Stefan Tisza,
Ungerns kanske mest framträdande personlighet? Det kan hända
att han hade något av denne »Re Bomba», kung Ferdinand av
Sicilien, sin morfar, som hade låtit bomber hagla över det revolutionära Neapel.
Säkert ville Franz Ferdinand inte något krig, i synnerhet inte
något krig med Ryssland. Men ändå var hans förtrogne, fältmarskalk Conrad, bland dem som ivrigast yrkade på ett preventivkrig. Och visserligen ville han förena alla jugoslaver inom ramen
för monarkin, men ändå begick han det fatala psykologiska felet
att besöka Sarajevo just på deras största nationaldag, firad till
åminnelse av slaget på Trastfältet den 28 juni.
288
40 år sedan mordet i Sarajevo
Den mordattentats historia, såsom den nu föreligger i akterna,
hör till de ödestragedier, som följdriktigt och obönhörligen, steg
för steg, såsom dirigerade av en osynlig hand, gå mot sitt bittra
slut. Det har fastslagits att det serbiska sändebudet Joavics varnade för besöket i Sarajevo på högre ort, nämligen hos minister
von Bilinski. Det står vidare fast att von Bilinski inte på något
sätt reagerade för denna varning. Förgäves yrkade Sarajevo-områdets militäre befälhavare, general Potiorek, på att soldaterna,
som just hade avslutat en manöver under Franz Ferdinands kommando, skulle bilda häck på de gator, där tronföljarens bil skulle
färdas fram. Men denne hävdade att soldaterna voro alldeles för
trötta, och också alldeles för smutsiga efter flera dagars fältövningar. Han avslog vidare ett förslag att låta polisen från Budapest förstärka de otillräckliga ordningsstyrkorna i Sarajevo.
Den ungerska polisen, förklarade Franz Ferdinand, skulle snarare
hjälpa till att mörda honom än att skydda hans liv!
Så måste alltså myndigheterna slopa alla särskilda säkerhetsåtgärder, och Franz Ferdinand höll sitt intåg i Bosniens huvudstad. Vid sin sida hade han den älskade hustrun, som denna gång
inte tvingades lämna företräde åt den yngsta av ärkehertiginnorna. Men redan på vägen till »konak», rådhuset, lurade döden.
En bomb kastades mot bilen och Franz Ferdinands adjutant, greve
Merizzi, sårades så svårt, att han måste föras till ett sjukhus.
Darrande av vrede stormar tronföljaren in i rådhuset, där han
välkomnas av borgmästaren och landshövdingen. Han överöser
dem med förebråelser för de otillräckliga skyddsanordningarna,
utan att tänka på att han själv i sitt egensinne hade gjort dem
omöjliga. Lika halsstarrigt avvisar han alla trängande böner, att
han måtte lämna staden så fort som möjligt. Först och främst,
förklarar han kategoriskt, måste han besöka sin sårade adjutant
på sjukhuset. Hertiginnan insisterar på att få följa sin make.
Greve Harrach, bilens ägare, kommer också med. Han ställer sig
på fotstegen vid hertiginnans sida, liksom för att med sin kropp
skydda hennes.
Nu följa de avgörande händelserna. Tronföljarens chaufför känner inte vägen till sjukhuset. Därför kommer man överens om att
Sarajevos borgmästare i sin bil skall köra före, för att dirigera
tronföljaren och för att förhindra dröjsmål. Färden börjar. Men
redan efter några minuter tappar Franz Ferdinands bil känningen
med borgmästarens vagn. Denne fortsätter emellertid – om med
avsikt eller ej, vet ingen.
22- 543446 Svensk Tidskrift 1954 289
~ :
Ernst Benedikt
Så stannar alltså tronföljaren vid ett gatuhörn för att fråga om
vägen. Och han stannar tre steg ifrån Gawrilo Princip, en medlem i det mördarband, som av de hemliga serbiska förbunden »Nationella Samlingem och »Svarta Handem utsetts att verkställa
mordet. Princip skjuter två gånger. På millimetern träffar han
Franz Ferdinands halspulsåder ovanför uniformskragen och hertiginnan Hohenbergs magpulsåder. På ett par minuter ha två
människoliv utsläckts och två ännu unga människor dra sista andetaget. »Sophie, Sophie, du måste leva, för våra barns skull …» Det
var Franz Ferdinands sista ord.
J ag såg deras dödsmasker hos skulptören professor Helmer.
Ansiktenavoro lugna, utslätade och ingenting tydde på att de hade
lidit smärta eller ångest. J a, på hertiginnans läppar tycktes det
officiella leende ännu sväva kvar som påbjöds vid offentliga framträdanden.
De politiska konsekvenserna av denna tragiska händelse, som
lämnade så många hjärtan kalla, voro ödesdigra. Det är inte riktigt vad flera historiker påstå, nämligen att Franz Joseph vid
underrättelsen av döden skulle ha sagt: »En högre makt har ordnat det som människorna bragt i förvirring.» Katharina Schratt,
kejsarens väninna, betecknade denna version som fullkomligt felaktig. Hon berättade mig att kejsaren givit helt vanliga mänskliga uttryck för sin fasa inför mordet.
De två säkert klokaste experterna på den sydsiaviska frågan,
Josef Redlich – två gånger österrikisk finansminister och senare
hedersprofessor i statsrätt vid Harvard – och Josef M. Baernreither, vars dagböcker nyligen publicerades, visa skrämmande
klart, hur lättfärdigt monarkin kastades in i en övermäktig kamp,
av rent tvivel på sina existensmöjligheter. General von Auffenberg, före detta krigsminister och som armens överbefälhavare segerherre vid Komarow, försäkrade mig efter sammanbrottet- och
jag har ingen anledning att betvivla hans ord – att varken Tysklands eller Österrike-Ungerns generalstaber hade förberett några
planer i händelse av ett tvåfrontskrig. Man hade räknat med blott
en förutsättning. Den gick ut på att Tyskland skulle klara av
Frankrike på omkring sex veckor för att sedan undsätta sin bundsförvant, vilken under tiden ensam skulle motstå den ryska övermakten. Auffenberg berättade vidare, att militärledningen hade
fått besked från utrikesministeriet att blott »fallet B» skulle tas i
betraktande. Detta betydde »fallet Balkam, utan rysk inbland- 290
40 år sedan mordet i Sarajevo
ning. Följden av alla dessa förbiseenden var fatal. Armen Frank,
bestående av två armekårer, sändes mot Serbien. Den fick dock
inte ingripa för att undsätta general Patioreks hårt trängda trupper, ty Ryssland gick omedelbart till anfall och Franks soldater
beordrades till den ryska fronten. Emellertid saknades transportmedel, och Franks kårer måste passivt bevittna Patioreks sammanbrott. Inom loppet av några få månader förblödde eliten av Österrike-Ungerns trupper på grund av gammalmodig taktik, odugliga
generaler och upprepat förräderi.
Måste man fördöma österrike-Ungern~ Tvivelsutan. Ty ingenting hade gjorts för att låta Serbien ta del av de »avantages economiques», vilka greve Ährenthal utlovade efter den fredliga lösningen av Bosniens och Herzegovinas annexion (1908). Tvärtom,
det fanns diplomater och militärer som sedan Serbiens motstånd
mot denna annexion längtat efter en »avräkningens dag». Försöket
att skapa ett operettfurstendöme i Albanien utan att ta hänsyn
till de italienska intrigerna och utan att ha försäkrat sig om tillgång till de behövliga ekonomiska medlen, måste anses som barnsligt. Monarkin hade vidare felat genom att ge sitt ultimatum till
Serbien en efter dåtida förhållanden otillbörligt skarp formulering; genom att förtiga Greys kompromissförslag, enligt vilket tm
och med Belgrad hade kunnat besättas som pant och genom komedien att låta generalstabschefen ta semester just de mest avgörande
veckorna. Jag skall aldrig glömma hur en högst elegant herre i
oklanderlig grå jackett, med hög grå hatt och kikare, uppenbarade sig på en kapplöpningsbana i närheten av Wien samma dag
detta ultimatum överlämnades. Det var greve Leopold Berchtold,
hans excellens utrikesministern, som på detta sätt ville ådagalägga
sin suveräna likgiltighet inför världshändelserna.
Om också österrike-Ungern sålunda har varje skäl till botgö-
ring, kunna emellertid inte heller de andra europeiska staterna helt
frikännas. Tyskland, och i synnerhet den tyske kejsaren, formligen jagade monarkin in i kriget. »Nu eller aldrig», skrev vVilhelm II, då han fick kännedom om Österrikes avsikter. Med en
nästan ofattbar förmåga att hänge sig åt illusioner, trodde man i
Berlin att Ryssland inte skulle kunna och att England inte skulle
vilja delta i kriget. Men helt plötsligt tyckte Wilhelm, att kriget
hade blivit onödigt genom det serbiska svaret, vilket i många
punkter var tillmötesgående. Först när det redan blivit för sent,
gavs order om »full fart back».
Serbien hade också haft möjlighet att efter attentatet – det
291
-.. ·f •.-
Ernst Benedikt
femte som hade riktats mot en officiell österrikisk-ungersk representant – framföra sitt beklagande och att kväsa »Narodna
Odbrana», denna organisation som inte skydde mord. slutligenkom
det ändå så långt, då den beryktade översten Dimitriewitj (Apis),
chefen för Serbiens hemliga underrättelseväsende under kriget
avrättades, när han hade blivit för farlig till och med för de sammansvurna. Men Serbien hade redan i januari 1914 genom tsaren
själv fått fria händer i avseende på ett angrepp på Österrike. Till
och med Sassonow, den ryske utrikesministern, anklagar i sina
memoarer Hartwig, det ryska sändebudet i Belgrad, för panslavistisk hets, vilken emellertid Sassonow själv hade understött. I varje
fall tyder varje ord i hans minnen på att han var övertygad om
att kejsar Franz Josephs monarki var vigd åt undergången.
Men England, som utan verklig anledning retades och hotades
av Wilhelms flottpolitik, England, som genom Joseph Chamberlain hade föreslagit Tyskland en allians och genom Lord Haldane
en billig överenskommelse i flottfrågan – detta England gjorde
sig skyldigt till det kanske svåraste av alla fel. Sassonow själv
skrev ned sin övertygelse: hade London i rätta ögonblicket avgivit
en klar och beslutsam försäkran om sin solidaritet med Frankrike och Ryssland, då hade Tyskland – och Österrike – säkert
skyggat tillbaka för ett krig.
Som i Orestien vällde hämndgudinnorna, erynnierna, fram ur
attentatet i Sarajevo. Ur tvivel på den inre ordningen, ur fruktan
för den fantastiska upprustning som Serbien och Ryssland planerade, ur känslan att riket undergrävdes, att läget blott kunde förvärras för var dag i synnerhet med tanke på Italiens och Rumä-
niens förestående anfall – ur allt detta växte krigsviljan fram i
Wien. Ingen stat- med undantag kanske för tsarens Rysslandkunde mindre påta sig följderna för ett krig än Österrike. Det var
helt enkelt ett självmord, begånget av rädslan för döden.
Slumpen hjälpte detta självmord på traven, för vilket inte blott
österrike-Ungern, utan även hela den »tryggade tillvarom föll offer. Först var den dossier, i vilken utrikesministeriet i Wien hade
låtit sammanfatta resultatet av undersökningarna kring mordet
på Franz Ferdinand, överallt försenad. De österrikiska sändebuden utomlands kunde därför inte omedelbart använda sig av den
för att styrka sina argument. Detta kändes särskilt hårt i synnerhet för ministern i S:t Petersburg, greve Szapary. Vidare försenades den i telefon avgivna dementin till ryska sändebudet i
Berlin beträffande en tysk mobilisering vid framförandet i den
292
•·~, ..
40 år sedan mordet i Sarajevo
ryska huvudstaden. Den ryska mobiliseringen hemlighölls en lång
tid för England och Frankrike uppenbarligen i avsikt att vältra
skulden för kriget på Tyskland. Ändå kan man säga att det kanske
ännu hade funnits hopp om en fredlig utväg, om denna mobilisering aldrig hade verkställts. Ty det österrikiska sändebudet hade
redan återupptagit kontakten med Sassonow, troligen på Berlins
uttryckliga önskan. österrike-Ungern bröt förbindelserna med
Ryssland först sex dagar efter den tyska krigsförklaringen …
Franz Ferdinand och hans maka begravdes inte i Kapuzinergruft, Habsburgarnas ståtliga gravkapell. Ärkehertigen bevarade
gemenskapen med sin icke ståndsmässiga maka även utöver livets
gränser. Men när sorgetåget skulle passera bron över Donau för
att föra kistorna till Arstetten, utbröt ett fruktansvärt oväder.
Blixtar och åska ledsagade parets sista färd. Hästarna bländades
av blixtarna och skenade. Det var nära att likvagnen och kistorna
hade störtat ned i Donau. Den gången gjorde vädret sin plikt som
kuslig bakgrund till ett dystert slut på ett tragiskt liv. Och detta
livs tragedi har blivit vår …
293