Litteratur

LITTERATUR
LÄRDOMAR FRÅN KOREA
Försvarsstabens livaktiga krigshistoriska avdelning har vid sidan
av sina planerade arbeten om Karl X Gustavs krig startat en nyttig
och rikt illustrerad skriftserie, kallad »Aktuellt och historiskt» (Hörsta
förlags a.-b., pris 7: 50). Avsikten är att här publicera kortare artiklar
om äldre och samtida krigshistoria av mera allmänt intresse. Av de
fyra bidragen i det nu föreliggande första häftet handla inte mindre
än tre om Korea.
Avdelningschefen, överstelöjtnant Börje Furtenbach, inleder med en
initierad och redig studie av Koreakrigets militära lärdomar. Han
är med rätta ytterst försiktig i sina kommentarer. Koreakriget var
olikt alla andra. Politiska synpunkter påverkade krigföringen i ovanligt hög grad. Man behöver endast erinra om att kommunisternas
stora operations- och underhållsbaser i Manchuriet voro fredade för
det amerikanska bombflygets anfall liksom också transporterna fram
till Jalufloden. Den amerikanske delegaten Austin karakteriserade en
gång läget på ett träffande sätt: »Spjutspetsen befinner sig i Korea,
men skaftet och de händer, som hålla i detta, äro i Manchuriet.»
Också de rent militära och geografiska förhållandena voro egenartade. De nordkoreanska trupperna voro oerhört överlägsna, när
spelet öppnades sommaren 1950. Om anledningen härtill berättar kapten Arne Stade i sin värdefulla uppsats om »En nation -två armeer».
Amerikanerna litade inte mer än jämnt på presidenten Syngman Rhee
och hans regering. För att hindra honom att göra en »befrielseaktion»
norrut ville man endast ge Sydkorea en arme, som hade karaktär av
polistrupp. På motsidan hade man inte sådana bekymmer. Med sovjetrysk hjälp uppsattes en modern stötarme i Nordkorea, som utrustades
med de av civilbefolkningen fruktade pansarförbanden och understöddes av stridsflygplan. De civila i Nordkorea utnyttjades hänsynslöst
som bärare i den besvärliga underhållsorganisationen.
De politiska och militära särförhållandena i Koreakriget äro så på-
fallande för alla iakttagare, att man enligt Furtenbach ständigt måste
fråga sig om inte krigserfarenheterna från detta frontavsnitt mer
eller mindre sakna allmänt bevisvärde. Det är skäl att lägga dessa
ord på minnet, när man går att studera kapten Stades andra artikel
i häftet, som handlar om FN-flygets insatser i Korea.
Stade konstaterar till en början att FN-flygets understöd till armestridskrafterna under det första krigsåret knappast blev så betydande
som man möjligen kunde ha förväntat. Det är svårt för en icke- 294
p;:s
Litteratur
fackman att yttra sig i denna fråga, men ingen mindre än chefen för
samma landstridskrafter har förklarat, att det bara var tack vare
hjälpen från flyget som det icke blev någon totalevakuering av Korea
under den första röda stormfloden.
Sitt huvudintresse ägnar Stade åt »Observation Strangle» – den
verksamhet FN-flyget bedrev under de båda sista krigsåren för att
isolera slagfältet och förhindra en ny storinvasion från kommunisternas sida. Flera kritiker ha hävdat, att flyget misslyckades i sin uppgift att leda krigföringen i Korea. Det visade sig omöjligt att strypa
förbindelserna till fronten, och den röda armen var efter ett års taktisk bombning bättre utrustad än den var, när operationen sattes i
gång. Visserligen kom ingen ny kommunistisk storoffensiv i gång,
men – förklarar författaren ’—– det är inte heller bevisat att det förelåg några planer härpå. Hans slutsats blir att systematisk förbindelsebekämpning från luften saknar självständig operativ betydelse. Avgörande roll kan de få bara som taktiskt led i en större operation,
där armen är stridshandlingens främste bärare.
Det finns säkerligen mycket att anföra mot detta inlägg i den eviga
debatten vapenslagen emellan, och det hade varit motiverat om någon
representant för flygvapnet också fått tillfälle att yttra sig i frågan
i denna försvarets gemensamma tidskrift. Chefen för Fjärran östernflyget, general Weyland, lämnade förra året en givande rapport om
FN-flygets insatser i Korea och samtidigt ett svar på kritiken, som
författaren bort taga ställning till. Rapporten är återgiven i Air University Quarterly Review nr 3, 1953. Den ständiga bombningen av
fiendens förbindelselinjer, som W eyland åskådliggör med talande
siffror, gav FN-trupperna rörelsefrihet och höll den röda armen på
defensiven. Låt vara att politiska skäl höllo kommunisterna tillbaka.
Den avgörande frågan är ändå, om de över huvud taget voro i stånd
att föra fram sitt tunga artilleri till en ny storoffensiv. Om så inte
var fallet, kan man då påstå att FN-flyget misslyckades~
Något i skymundan för Koreadebatten kommer major Herman Miillerns högintressanta studie om Sveriges järnmalm och de krigförandes planer åren 1939-1940. Författaren anser på till synes goda grunder att man på allierat håll överdrev betydelsen för Tyskland av vår
järnmalm. För de krigförande makterna var Skandinavien i första
hand eftertraktat för sina flyg- och flottbaser. Frågan om järnmalmen
hade enligt honom ingen avgörande betydelse för händelseutvecklingen.
Alf Aberg.
OFFICIELLA KOMMUNIKEER
Talleyrands bekanta yttrande om att »orden äro till för att dölja
tankarna» synes åtminstone i fråga om det internationella diplomatspråket äga en allmängiltighet, som väl står sig genom tiderna. Det
innehär givetvis inte, att det politiska umgänget staterna emellan alltid skulle utesluta all uppriktighet eller att diplomaterna skulle hysa
295
Litteratur
någon allmän motvilja mot att tala sanning. Det endast uttrycker den
obestridliga sanningen, att mångtydiga, vilseledande eller t. o. m. rent
osanna uttalanden och kommunikf~er i alla tider varit hjälpmedel i
den politiska kampen staterna emellan, och att i denna kamp »les
raisons d’etat» måste väga tyngre än vederbörande statsmäns och
(eller) diplomaters personliga känslor. Under det senaste världskriget
ha ju särskilt Hitler och Ribbentrop, Stalin och Molotov visat prov
på den mest hänsynslösa användning av lögnen som rnlitiskt stridsmedel mot fiender och neutrala, vad de båda sistnämnda beträffa även
gentemot bundsförvanterna, USA och Storbritannien.
Men välformulerade kommunikeer och uttalanden av tvivelaktigt
sanningsvärde användas inte endast för att vilseleda yttre fiender,
neutrala och (ev.) bundsförvanter, de äro också ett viktigt hjälpmedel
för att påverka den egna befolkningen. Och detta är naturligtvis ännu
viktigare i de demokratiska än i de totalitära staterna. Där man inte
har en välorganiserad statspolis och en likriktad press till sitt förfogande för »folkviljans» dirigerande, måste man så mycket mera lita
till en välredigerad propaganda för att få folket med sig och få det
att villigt åtaga sig de offer, som krävas för det politiska målets uppnående. Det gäller också därvid att handskas varligt med ett så farligt
ting som sanningen och att endast i väl avvägda portioner och i
lämplig blandning servera denna till »folket». Att de västerländska
demokratiernas ledare även i detta hänseende väl hållit måttet är ju
icke ägnat att förvåna. Många exempel på deras höga standard även
härutinnan finnas att hämta från det senaste världskriget.
Ovanstående reflexioner ha föranletts av ett studium av den senast
utkomna delen av Churchills stora verk om det andra världskriget,
närmast av det kapitel som handlar om den misslyckade polska resningen i Warszawa sommaren 1944. Huvuddragen av denna tragiska
och ärofulla episod i det polska folkets kamp för sin frihet torde
redan vara läsarna av denna tidskrift väl bekanta. En rekapitulation
av händelseförloppet, sådant det tedde sig från London, är dock må-
hända på sin plats; den är hämtad ur Churchills egen skildring,
kapitlet >>The martyrdom of Warszawa>>.
Utgångsläget för resningen var följande. I slutet av juli närmade
sig de ryska armeerna, tätt bakom de vikande tyskarna, på bred front
floden Weichsel. I Warszawa väntade den polska >>underjordiska garnisonen» under befäl av »hemarmens» chef, general Bor (- Komorowski), på det rätta ögonblicket att träda i dagen och befria huvudstaden från de tyska trupperna. General Bor hade av den polska
London-regeringen fått bemyndigande att själv bestämma tidpunkten
för resningens igångsättning. Den 22 juli hade polackerna uppsnappat
en armeorder vid den 4:e tyska pansararmen, vilken anbefallde tillbakagång bakom W eichsel. Samma dag gingo ryssarna söder om
Warszawa över floden, och patruller ur armen Rokossowsky stötte
österifrån fram mot Warszawas förstad Praga. Den 29 juli sände
radiostationen »Kosziuski» i Moskva ett budskap från den polska kommunistiska s. k. befrielsekommitten till Warszawas befolkning, som
uppmanades att utan dröjsmål aktivt träda in i kampen mot tyskarna.
296
uti
Litteratur
I radiobudskapet hette det bl. a.: »För Warszawa, som aldrig gav upp
kampen utan kämpade vidare, är tidpunkten för handling redan inne.»
Den l augusti på eftermiddagen igångsattes resningen.
Rörande läget under de närmast följande dagarna, sådant det uppfattades i London, skriver Churchill: »Nyheterna (om resningen)
nådde London följande dag, och vi väntade oroligt på vidare nyheter.
Sovjets radio var tyst och den ryska verksamheten i luften hade
upphört. Den 4 augusti igångsatte tyskarna motanfall från de stödjepunkter som de höllo överallt i staden och dess förstäder. Den polska
regeringen i London framhöll för oss det livsviktiga behovet av tillförsel per flyg. Insurgenterna hade nu emot sig fem i hast sammandragna tyska divisioner. ’Hermann Göring-divisionen’ hade transporterats upp från Italien, och ytterligare två SS-divisioner ankommo
snart därefter.» Vad som hänt var i själva verket att armen Rokossowsky, som under sin framryckning till utkanterna av förstaden
Praga mött ytterst svagt motstånd, plötsligt avbrutit sin framryckning, att de ryska flygplanen, som under föregåonde dagar flitigt
kretsat över Warszawa, fr. o. m. elen 2 augusti varit fullständigt försvunna och att den ryska artillerielden don 3 augusti plötsligt tystnat.
Bakom de då uppnådda linjerna skulle den ryska armen under ca
fem veckor stå tyst, overksam och orörlig i väntan på att den polska
hemarmen, som inne i staden kämpade för dess befrielse och sitt eget
liv, i enlighet med Stalins planer förintades av tyskarna. Först den
10 september, då armen Bors öde redan var praktiskt taget beseglat,
sattes anfallet mot Praga åter i gång, dock för att efter dess erövring
avbrytas vid Weichsels östra strand, m. a. o. utan att bringa polackerna i Warszawa någon hjälp. Den 3 september måste den starkt
decimerade polska armen, som då led brist både på ammunition och
livsmedel, ge sig åt tyskarna.
Det råder intet tvivel om att Churchill – liksom även president
Roosevelt- klart insåg, att tragedien i ”Warszawa var resultatet av
ett vidrigt svek från Sovjets sida, att Stalin med full avsikt, under
utlovande av snar hjälp, lockat den polska hemarmen till resning för
att sedan lämna den åt sitt öde. På detta sätt befriades han ju på
ett bekvämt och billigt sätt från den starkaste motståndaren mot sina
planer på Polens underkuvande. Det måste alltså också ha stått klart
för Churchill, att armen Rokossowskys långa overksamhet framför
Praga berodde på Stalins order, och att dennes vägran att låta Västmakternas flygplan efter sina hjälpflygningar till Warszawa landa
på sovjetska flygplatser ingick i hans planer på Polen, och slutligen
att den ryska offensiven under stridens slutskede endast var en skenmanöver. Att förutsätta något annat vore en orealistisk underskattning av hans intelligens. För övrigt ha vi hans egna ord på att han
genomskådat Stalins svek (i ovannämnda kapitel, »The martyrdom of
Warszawa»): »Följande dag (den 11/9) besatte ryssarna förstaden
Praga, men framryckte inte längre. De ville få de icke-kommunistiska
polackerna fullständigt förintade, men samtidigt hålla föreställningen,
att de avsågo att undsätta dem, vid liv.»
Sett mot denna bakgrund ger det hyllningsanförande, som han den
297
·(·
Litteratur
5 oktober, alltså två dagar efter W arszawas fall, höll i parlamentet,
en speciell belysning åt problemet officiella uttalanden och sanningen.
Det är inte återgivet i hans bok, men lyder enligt parlamentstrycket
sålunda.1
»Jag har ett meddelande att lämna. J ag är övertygad om att jag
uttrycker Underhusets känslor, liksom också H. Maj:ts regerings, när
jag bringar den polska hemarmen och den polska civilbefolkningen
min hyllning på grund av deras hjältemodiga kamp i Warszawa.
Deras motstånd mot en överväldigande övermakt under otroligt svåra
förhållanden nådde den 3 oktober sitt slut efter en strid, som varat i
63 dagar. Trots sovjetarmens alla ansträngningar kunde de starka
tyska ställningarna vid W eicksel inte erövras och undsättning inte
hinna fram i tid. Brittiska, amerikanska, polska och ryska flygare
gjorde vad de kunde för att bispringa polackerna i Warszawa, men
ehuru det polska motståndet därigenom förlängdes utöver vad man
ansett möjligt kunde stridens utgång icke ändras. – – –
Warszawas slutliga fall, som inträffat vid en tidpunkt då de allierade armeerna överallt äro segerrika och Tysklands slutliga nederlag
är i sikte, måste innebära ett mycket hårt slag för alla polacker. I
ett sådant ögonblick önskar jag uttrycka vår aktning för alla de
polacker som föllo, kämpade eller ledo i Warszawa och vår sympati
för den polska nationen vid denna smärtsamma förlust. Vår övertygelse att deras lidandes dagar snabbt närma sig sitt slut är orubblig.
När de allierades slutseger vunnits skall Warszawas hjältesaga icke
bli glömd. Den skall förbli ett odödligt minne för polackerna och för
frihetens vänner i hela världen.»
Till ytterligare belysning av det inledningsvis framlagda problemet
må ännu ett anförande av Churchill i parlamentet här återges i utdrag. Det hölls den 27 februari 1945, åtta dagar efter återkomsten från
konferensen i Jalta, vid vilken den polska nation som några månader
tidigare så vältaligt hyllats för den hjältemodiga kampen för sin frihet, slutgiltigt offrades av sina västerländska bundsförvanter för att
hålla »uncle J oe» god och rädda enigheten mellan de tre stora. I sin
strävan att försvara J alta-överenskommelsen och övertyga parlamentet om dess hållfasthet yttrade premiärministern bl. a. följande:
»Det intryck jag förde med mig tillbaka från Krim och från alla
mina andra personliga sammanträffanden är, att marskalk Stalin och
Sovjets ledare önska leva i hedersam vänskap och likställighet med
de västliga demokratierna. J ag har också den känslan att deras ord
är deras borgen. Jag känner inte till någon regering som, även till
sin egen skada, står säkrare fast vid sina åtaganden än Sovjetunionens. Jag avböjer bestämt att ge mig in på någon diskussion om
ryssarnas trovärdighet. Det är ju alldeles uppenbart att dessa frågor
beröra hela världens framtid. Dyster skulle i sanning mänsklighetens
framtid te sig om en förfärlig schism skulle uppstå mellan Västerns
demokratier och den ryska Sovjetunionen.»
Med tanke på Sovjets svekfulla underkuvande av Baltikum 1939-
1 Kursiveringarna av undertecknad.
298
— ·–~- ~- ···——-””””’-~—…..;;..-………,____~-
Litteratur
1940, och dess anfall på Polen och på Finland 1939\ med vilka samtliga länder det hade ingått de mest bindande nonaggressionspakter,
på Katyn-morden, vilkas verkliga karaktär vid denna tidpunkt måste
ha stått fullt klar även för den brittiska regeringen, samt slutligen på
Stalins förrädiska politik vid resningen i Warszawa 1944, måste man
nog anse att Churchills förtroendevotum för Stalin et consortes innebar en l>Overstatementl>. Men den förmodade eller verkliga statsnyttan
krävde väl då, som vid så många andra tillfällen, att den värnlösa
Sanningen offrades på Politikens altare.
Erik de Laval.
OLAVUS PETRI
Robert Murray: Olavus Petri. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses bokförlag. Malung, 1952. 160 s.; kr. 9:-.
Teologie doktor Murray, som förut dokumenterat sig genom en akademisk avhandling om stockholros kyrkostyrelse intill 1630-talets
miW, har för en större allmänhet framlagt en bild av den svenska
reformationens portalfigur. Närmaste anledningen har varit 400-årsminnet av hans död den 19 april 1952. Litteraturen om Olavus Petri
är ju ganska rikhaltig, men hans verksamhet kräver i sin mångsidighet en sammanfattning, som bygger på nyare forskning.
Om hans personliga öden är föga nytt att berätta, men författarens
förtrogenhet med tidens kyrkliga liv har tillåtit honom att ställa reformatorns verksamhet i klarare belysning än förut varit möjligt.
Framställningen är i huvudsak kronologisk, men med talrika sidoblickar till samtida företeelser, och en välgjord avslutning skildrar
människan bakom verket. Ett brett utrymme har även givits den politiska bakgrunden, kanske alltför brett, då Olavus Petri synbarligen
följt sitt eget mål, tämligen obekymrad om politiska konjunkturer.
Rötterna till hans eget tankeliv ha mindre beaktats.
Hans läroår i ’l’yskland, så litet kända, ha av författaren tillmätts
en avgörande betydelse, ehuru man blott indirekt av hans litterära
produktion kan draga slutsatser därom. I Wittenberg kunde han ju
tillgodogöra sig lärdomar från en elit av samtidens banerförare. Själv
fann han dock snart sin egen väg.
I själva verket torde hans inhemska erfarenheter i än högre grad
1 Herr Molotova stora tal inför Högsta Sovjet den 31 oktober 1939 ang. Sovjetunionens utrikespolitik torde inte ha varit den brittiska regeringen obekant. Det
innehöll bl. a. följande satser. Ang. Baltikum: »Vi hålla på det samvetsgranna och
noggranna respekterandet av fördrag på den fullständiga ömsesidighetens grund, och
vi förklara att allt meningslöst prat om sovjetisering av de baltiska staterna tjänar
endast våra gemensamma fienders och alla antisovjetska provokatörers intressen.»
Aug. Finland: »Somliga påstå att Sovjetunionen kräver staden Viborg och den norra
delen av Ladoga. Låt oss fastställa att detta är rena påhitt och lögner.»
2 Se härom en recension av Sigurd Krook i Historisk Tidskrift 1950, h. l,
s. 103 o. ff.
299
·~.~————————–~——–._—-~-L–~—————-~r
Litteratur
än utländska förebilder ha bestämt hans utveckling både som tänkare
och personlighet. Och därvid ha två vändpunkter haft avgörande betydelse. Såsom trogen anhängare till Kristian II, den laglige konungen, fick han på nära håll uppleva Stockholms blodbad, en kris,
som märkte honom för livet. Och av den länge beundrade nationelle
konungen blev han skymfligen behandlad som landsförrädare, ett än
hårdare slag för honom personligen. I en biografi borde väl dessa två
episoder bli riktpunkter för framställningen.
Hans politiska åsikter hade med fördel kunnat utförligare återges
med citat – eller i nödfall – referat ur hans skrifter, ehuru de kommit till uttryck blott fragmentariskt i olika sammanhang och ingalunda av honom själv framställts systematiskt. En grundtanke hos
honom var menige mans rätt att deltaga i statslivet och hävda sin
frihet gent emot all godtycklig överhet. Ömsesidighet skulle råda i
rättigheter och plikter för furste och folk, och folket kunde taga sin
rätt i egna händer. Därutinnan skilde han sig principiellt från sin
store lärofader Luther, för vilken allt motstånd mot fursten var en
styggelse. Denna Olavus Petris politiska grunduppfattning kommer
sålunda knappast till fullt uttryck hos Murray, som dock ägnar stort
utrymme åt det politiska skeendet inom och utom landet på Gustaf
Vasas tid. Alltför stort kan man tycka, då exempelvis misshälligheterna mellan ärkediakonen Laurentius Andreae (s. 101) och Konrad
von Pyhy eller de protestantiska furstarnas i Tyskland stridigheter
(ss. 111 och 112) rätt utförligt omtalats utan att detta på något sätt
belyser den svenske reformatorns gärning. Ett rent misstag är det,
när författaren uppger, att den nya läran på några korta år dragit
segrande fram över hela Nordtyskland och att år 1526 blott Liibeck
höll fast vid den gamla tron (s. 45). I själva verket höll även det vidsträckta Pommern fast vid påvekyrkan principiellt till 1531 och bröt
definitivt med denna först 1534.
Som källa åberopas flerstädes Messenius’ krönika »Scondia illustrata», som dock just ifråga om reformationen ingalunda är pålitlig. Olavus Petris egna verk belysa hans levnadsöden långt säkrare.
Så t. ex. röja många av de lidelsefulla utbrotten i hans bekanta predikan mot ederna en förändring och utveckling av hans politiska ståndpunkt, samtidigt som hans statsrättsliga grundtanke just där framträder klart. En jämförelse mellan hans kröningspredikan och denna
senare filippik kunde ha givit en åskådlig bild av både tidens och
hans egen utveckling. Den hänförde beundraren hade förvandlats till
en bitter kritiker av kungens hänsynslösa politik, och den inkvisitoriska innebörden av denna omvälvning har ett allmänpolitiskt intresse vid studiet av svensk odlingshistoria.
Med arbetets populära syfte överensstämmer väl den åskådliga och
fängslande berättartonen. För att göra gestalten levande tillägger författaren honom tankar och avsikter, som grunda sig mera på antaganden än historiska källor. Författaren antager sålunda, att Olavus
Petri på väg från Tyskland till Strängnäs passerade hemstaden Örebro (s. 17), att han haft verksam del i det motbjudande uppträde, som
1526 på schavotten föregick mäster Knuts och biskop Peder Sunnan- 300
.’ .
Litteratur
väders avrättning (s. 42), att borgerskapets svar vid Västerås riksdag 1527 formulerats av Olavus Petri (s. 52), att denne även varit författare till en kort därefter utgiven ordinantia, som man alls ej har i
behåll, rörande vissa kyrkliga inrättningar, samt att denna ordinantia
byggt på någon tysk »Kastenordnung».
Huru vet man allt detta~ Även uppgiften (s. 107) att Olavus Petri
under rättegången för högförräderi den 2 jan. 1540 klart och tydligt
»utan pina och nöd» bekänt sig skyldig, vilar på lösa grunder och är
föga trolig.
Den synbaraste yttringen av hans nationella sinne är ju hans insats för svenskt språk, särskilt svensk gudstjänst. Författaren, själv
teolog, ser däri hans främsta förtjänst. Reformatorns politiska kamp
kommer därigenom något i skymundan.
Att reformatorns kyrkliga gärning fyllt huvuddelen av arbetet, är
ju helt naturligt, och man får en rikt facetterad men likväl översiktlig och lättillgänglig bild härav. Hans lutherska rättrogenhet hindrade honom dock ej att utforma en nationell rätts- och statsuppfattning på vad vi skulle kalla demokratisk grund och vida skild från
den tyska lutherdomens servila furstedyrkan. Motsatsen mot lärofadern Luther röjes i hans gärning både som historiker och folkuppfostrare samt är i själva verket betecknande för Olavus Petris egenart som svensk. Han var framför allt en tolk för inhemsk rättstradition under en tid, då utländska ideer om en absolut furstemakt hotade att taga överhand. Hans förblivande förtjänst såsom politisk tänkare, till arten skild från de vid kanonisk rätt fasthållande tyska
teologerna och med större verklighetssinne, är i föreliggande arbete
mindre väl belyst. Skildringen av det politiska spelet kring det nationella kungadömet, även där Olavus Petri ej direkt medverkade, visar
dock författarens förtrogenhet med tidens liv. Mångsidigheten och
självständigheten hos Olavus Petri har författaren inom arbetets
trånga ram förtjänstfullt belyst, ehuru vissa sidor blivit något snävt
behandlade.
Allmänheten har mycket att hämta här.
Curt Rohtlieb.
301