Förlorad rond
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
•
FÖRLORAD ROND
DE SISTA månadernas dominerande tilldragelse på det storpolitiska fältet har varit underhandlingarna i Geneve rörande Indokina, i senare delen av juli avslutade med ett stillestånd mellan de
stridande parterna.
Stilleståndet innebär som bekant, att den viktigaste av de tre
indokinesiska statsbildningarna, Vietnam, liksom tidigare Korea
klyves längs en godtyckligt vald breddgrad. Den norra, något
större och folkrikare halvan, med de stora städerna Hanoi och Haiphong, vilka vid vapenvilans avslutande alltjämt befinna sig i
fransk hand, tillfaller kommunisterna (Vietminh), medan den
södra och mindre hälften åtminstone t. v. stannar i den lagliga
regeringens händer. Däremot förbinda sig kommunisterna att utrymma de bägge andra staterna, Laos och Kambodja, med undantag av ett mindre område i den förstnämndas norra del. Inom hela
Vietnam förutsättas allmänna val äga rum inom ungefär två år.
Uppgörelsen har inom det röda blockets länder hälsats med jubel, i Förenta staterna med känslor varierande från bitterhet till
resignation, i Europa och särskilt i Frankrike med befrielse. Den
nye regeringschefen Mendes-France (jfr detta häfte s. 366 ff.) har
alldeles otvivelaktigt just tack vare denna uppgörelse för en tid
uppnått en ställning i franskt medvetande som ingen annan politisk personlighet sedan de Gaulle i befrielsens första dagar. En
jämförelse med Neville Chamberlain veckorna närmast efter Miinchen ligger onekligen mycket nära till hands.
Det råder intet tvivel, att de ryska och amerikanska reaktionerna äro långt mera verklighetsbetonade än de franska. Vad som
här inträffat, är en stor seger för kommunismen och ett motsvarande bakslag för det fria Västerlandet i allmänhet och för Frankrike i synnerhet. Ett med stora insatser av fransk levande kraft
och amerikanska materiella resurser fört krig har slutat med ett
ganska fullständigt nederlag. Mer än halva Vietnam har gått förlorat; de betydande, ej minst katolska folkgrupper där, som satt
sin lit till Frankrike, ha utan vidare uppoffrats. Den stora kommunistiska framgången och dess troliga psykologiska verkningar
311
·(.
••
.. ·.~-
Förlorad rond
öppna allvarliga möjligheter för att val i hela Vietnam- om de
verkligen en gång komma till stånd, varom ingen nu torde kunna
sia – skola sluta med en kommunistisk seger, som skulle överlämna hela det olyckliga landet åt de röda och innebära en mycket
allvarlig motgång på det psykologiska planet för den fria världen.
Laos’ och Gambodjas framtid ter sig under det kommunistiska
trycket minst sagt oviss. De kommunistiska rebellerna i Malaeka
och i Burma ha fått en stor dos uppmuntran och ökade möjligheter
till direkt understöd. Siam har kommit in i den direkta farozonen,
Indonesiens och Indiens redan förut osäkra hållning torde inte
påverkas gynnsamt av denna konkreta lektion i Västerns oförmåga att skydda dem, som anförtrott sitt öde i dess händer.
Åven inom andra delar av världen än Sydasien råder det väl
intet tvivel om att kolonialmakternas- inte endast Frankrikesprestige lidit en ny knäck till de många föregående. Tecknen tyda
redan på en fortsatt fransk reträtt, denna gång i Nordafrika.
England torde i sina afrikanska och västindiska kolonier likaledes få känna på följderna av den ytterligare nedgången i Europas anseende för kraft och beslutsamhet.
Trots detta kan det givetvis sägas, att tillfredsställelsen i Paris
– och, om också i lägre grad, i London – över den indokinesiska
uppgörelsen inte e n b a r t är ett nytt exempel till de många föregående på nutida västeuropeisk opinions hart när obegränsade
förmåga att svälja vilka motgångar som helst, när de blott kunna
framställas såsom fredliga lösningar på konflikter, vilka eljest
hotat övergå i allmänt krig. Det är alldeles riktigt, att uppgörelsen i Geneve förmodligen var den bästa, som numera stod att få;
det är också tänkbart, att den undanröjde en överhängande risk
för en direkt katastrof för den franska armen i Tonking. Men när
man konstaterar detta sakernas läge, får man ej glömma de omständigheter, som skapat det: Frankrike har å ena sidan aldrig
bekvämat sig till att i tid och i tillräcklig utsträckning ge åt
Vietnam den fria ställning, som skulle skapat förutsättningar för
uppställandet av en tillräckligt stor och slagkraftig nationell vietnamesisk arme mot de röda, och å den andra aldrig velat sätta in
franska värnpliktiga i detta kolonialkrig utan fört det med otillräckliga styrkor av yrkesmilitärer, främlingslegionärer och kolonialtrupper. Den halvhjärtade insatsen har i längden visat sig
vara för liten till att lösa uppgiften men stor nog för att sätta
Frankrikes militära prestige på spel. Därtill ha, av åtskilligt att
döma, kommit felbedömningar av lägets möjligheter och risker
312
–
Förlorad rond
och i det längsta en idag hart när obegriplig optimism, som efter
de senaste månadernas svåra bakslag förbytts i nattsvart pessimism. Av verklig seg beslutsamhet att med alla krafter värja det
imperium, som man ändå inte ville frivilligt avveckla, har det
synts ganska litet.
Betänkligare än de direkta skadeverkningarna av det nu timade
äro emellertid på lång sikt måhända de sprickor, som visat sig i
den stora alliansen mellan de tre västliga huvudmakterna. Det kan
förvisso sägas, att den amerikanska Fjärran-östern-politiken under
de sista månaderna visat åtskillig oklarhet och osäkerhet liksom
att det rått mycken diskrepans mellan de skarpa yttranden mot
det röda Kina och dess skyddslingar, som fällts av statssekreteraren Dulles och i än högre grad av vissa senatskoryfeer, och
den klara obenägenhet till militär handling i Indokina, som i avgörandets stund kom till synes i Washington. Men trots detta kan
det väl knappast råda något tvivel om att den amerikanska synen
på den nuvarande Pekingregimens skaplynne och syften är vida
mera verklighetsbetonad än de ljusa förhoppningar, som man så
gärna vill göra sig i London och i Paris; det brutala nedskjutandet av ett brittiskt trafikplan utanför Hainan omedelbart efter
stilleståndet är ett nytt bevis härför. Framför allt är emellertid
Västeuropas- även Englands- fullständiga beroende av Förenta
staternas bistånd för att trygga sin egen tillvaro så uppenbart,
att man blott med djupaste bekymmer kan följa de allt talrikare
yttringarna av antiamerikanska tänkesätt och stämningar långt
utanför socialdemokratins vänsterflygel. Den röda splittringstaktiken har i denna omgång varit oroväckande framgångsrik. Fortsättningen av spelet om det röda Kinas internationella ställning
kommer av mycket att döma att skänka den nya goda tillfällen,
om inte en tillnyktring sätter in på västeuropeiskt håll och ett
större mått av politisk takt i umgänget med bundsförvanterna
kommer till användning på amerikanskt.
Ett viktigt men alltjämt synnerligen svårbedömbart problem blir
nu, i vad mån det skall visa sig möjligt för västmakterna att
skapa en betryggande säkerhetsorganisation för vad som alltjämt
finns kvar att rädda av Bortre Indien. Att Nehrus politiska idiosynkrasier och den hänsyn, som man i London anser sig böra visa
dem, därvidlag liksom tidigare komma att spela en hämmande och
försvårande roll, är blott alltför troligt.
Ånnu viktigare är emellertid frågan om Europaarmen och Tysklands återupprustning. Den franska regeringen har ställt i utsikt
313
-yr–~–~
Förlorad rond
ett avgörande före utgången av augusti. Tiden hastar onekligen,
ty det är allt tydligare, att svårigheterna växa för Adenauer att
i dagens Västtyskland tygla det växande självförtroendet, den
stegrade nationalismen och det naturliga missnöjet med den
franska förhalningstaktiken. En fortsatt fransk oefterrättlighet i
detta västerländska ödesspörsmål – den må sedan visa sig i det
fortsatta uppskovets eller i avslagets form – komme att ställa
amerikansk och engelsk statskonst på mycket svåra prov. Det
skulle då gälla att snabbt finna en form för det nödvändiga tyska
militära bidraget, som ej dreve Frankrike ur den västerländska
alliansen. Den stegrade oppositionen i England mot den tyska upprustningen gör förvisso inte saken lättare.
Västerlandet har emellertid på sista tiden att anteckna även ett
positivt inslag i skeendet. Uppgörelsen mellan England och Egypten om Suez frigör betydande brittiska stridskrafter, undanröjer
en besvärlig psykologisk belastning och öppnar äntligen utsikter
till en lösning av Mellersta österns försvarsproblem i anslutning
till den redan etablerade samverkan mellan Turkiet och Pakistan,
vartill även Iran synes tendera att ansluta sig. Det bör emellertid
ej förbises, att Englands uppgivande av Suez, liksom alla dylika
europeiska reträtter, även har en klart negativ sida. Den stimulerar nationalism och antiengelska stämningar och självständighetsförhoppningar på en rad andra ställen. Gibraltar, Malta,
Cypern, Kenya, Väst-Indien – listan kan göras rätt lång över
punkter på kartan, där en dylik kedjereaktion kan befaras. Och
den i amerikansk opinion gärna luftade tron, att en nykläckt självständig exotisk bundsförvant alltid skulle vara att föredraga
framför en europeisk koloni av hävdvunnen typ, håller långtifrån
alltid streck. Alltför många av dessa nya statsbildningar ha redan
hunnit visa en inre bräcklighet och en osäkerhet i den utrikespolitiska kursen, som högeligen underlättat spelet för Peking och
Moskva.
314
FÖRLORAD ROND
DE SISTA månadernas dominerande tilldragelse på det storpolitiska fältet har varit underhandlingarna i Geneve rörande Indokina, i senare delen av juli avslutade med ett stillestånd mellan de
stridande parterna.
Stilleståndet innebär som bekant, att den viktigaste av de tre
indokinesiska statsbildningarna, Vietnam, liksom tidigare Korea
klyves längs en godtyckligt vald breddgrad. Den norra, något
större och folkrikare halvan, med de stora städerna Hanoi och Haiphong, vilka vid vapenvilans avslutande alltjämt befinna sig i
fransk hand, tillfaller kommunisterna (Vietminh), medan den
södra och mindre hälften åtminstone t. v. stannar i den lagliga
regeringens händer. Däremot förbinda sig kommunisterna att utrymma de bägge andra staterna, Laos och Kambodja, med undantag av ett mindre område i den förstnämndas norra del. Inom hela
Vietnam förutsättas allmänna val äga rum inom ungefär två år.
Uppgörelsen har inom det röda blockets länder hälsats med jubel, i Förenta staterna med känslor varierande från bitterhet till
resignation, i Europa och särskilt i Frankrike med befrielse. Den
nye regeringschefen Mendes-France (jfr detta häfte s. 366 ff.) har
alldeles otvivelaktigt just tack vare denna uppgörelse för en tid
uppnått en ställning i franskt medvetande som ingen annan politisk personlighet sedan de Gaulle i befrielsens första dagar. En
jämförelse med Neville Chamberlain veckorna närmast efter Miinchen ligger onekligen mycket nära till hands.
Det råder intet tvivel, att de ryska och amerikanska reaktionerna äro långt mera verklighetsbetonade än de franska. Vad som
här inträffat, är en stor seger för kommunismen och ett motsvarande bakslag för det fria Västerlandet i allmänhet och för Frankrike i synnerhet. Ett med stora insatser av fransk levande kraft
och amerikanska materiella resurser fört krig har slutat med ett
ganska fullständigt nederlag. Mer än halva Vietnam har gått förlorat; de betydande, ej minst katolska folkgrupper där, som satt
sin lit till Frankrike, ha utan vidare uppoffrats. Den stora kommunistiska framgången och dess troliga psykologiska verkningar
311
·(.
••
.. ·.~-
Förlorad rond
öppna allvarliga möjligheter för att val i hela Vietnam- om de
verkligen en gång komma till stånd, varom ingen nu torde kunna
sia – skola sluta med en kommunistisk seger, som skulle överlämna hela det olyckliga landet åt de röda och innebära en mycket
allvarlig motgång på det psykologiska planet för den fria världen.
Laos’ och Gambodjas framtid ter sig under det kommunistiska
trycket minst sagt oviss. De kommunistiska rebellerna i Malaeka
och i Burma ha fått en stor dos uppmuntran och ökade möjligheter
till direkt understöd. Siam har kommit in i den direkta farozonen,
Indonesiens och Indiens redan förut osäkra hållning torde inte
påverkas gynnsamt av denna konkreta lektion i Västerns oförmåga att skydda dem, som anförtrott sitt öde i dess händer.
Åven inom andra delar av världen än Sydasien råder det väl
intet tvivel om att kolonialmakternas- inte endast Frankrikesprestige lidit en ny knäck till de många föregående. Tecknen tyda
redan på en fortsatt fransk reträtt, denna gång i Nordafrika.
England torde i sina afrikanska och västindiska kolonier likaledes få känna på följderna av den ytterligare nedgången i Europas anseende för kraft och beslutsamhet.
Trots detta kan det givetvis sägas, att tillfredsställelsen i Paris
– och, om också i lägre grad, i London – över den indokinesiska
uppgörelsen inte e n b a r t är ett nytt exempel till de många föregående på nutida västeuropeisk opinions hart när obegränsade
förmåga att svälja vilka motgångar som helst, när de blott kunna
framställas såsom fredliga lösningar på konflikter, vilka eljest
hotat övergå i allmänt krig. Det är alldeles riktigt, att uppgörelsen i Geneve förmodligen var den bästa, som numera stod att få;
det är också tänkbart, att den undanröjde en överhängande risk
för en direkt katastrof för den franska armen i Tonking. Men när
man konstaterar detta sakernas läge, får man ej glömma de omständigheter, som skapat det: Frankrike har å ena sidan aldrig
bekvämat sig till att i tid och i tillräcklig utsträckning ge åt
Vietnam den fria ställning, som skulle skapat förutsättningar för
uppställandet av en tillräckligt stor och slagkraftig nationell vietnamesisk arme mot de röda, och å den andra aldrig velat sätta in
franska värnpliktiga i detta kolonialkrig utan fört det med otillräckliga styrkor av yrkesmilitärer, främlingslegionärer och kolonialtrupper. Den halvhjärtade insatsen har i längden visat sig
vara för liten till att lösa uppgiften men stor nog för att sätta
Frankrikes militära prestige på spel. Därtill ha, av åtskilligt att
döma, kommit felbedömningar av lägets möjligheter och risker
312
–
Förlorad rond
och i det längsta en idag hart när obegriplig optimism, som efter
de senaste månadernas svåra bakslag förbytts i nattsvart pessimism. Av verklig seg beslutsamhet att med alla krafter värja det
imperium, som man ändå inte ville frivilligt avveckla, har det
synts ganska litet.
Betänkligare än de direkta skadeverkningarna av det nu timade
äro emellertid på lång sikt måhända de sprickor, som visat sig i
den stora alliansen mellan de tre västliga huvudmakterna. Det kan
förvisso sägas, att den amerikanska Fjärran-östern-politiken under
de sista månaderna visat åtskillig oklarhet och osäkerhet liksom
att det rått mycken diskrepans mellan de skarpa yttranden mot
det röda Kina och dess skyddslingar, som fällts av statssekreteraren Dulles och i än högre grad av vissa senatskoryfeer, och
den klara obenägenhet till militär handling i Indokina, som i avgörandets stund kom till synes i Washington. Men trots detta kan
det väl knappast råda något tvivel om att den amerikanska synen
på den nuvarande Pekingregimens skaplynne och syften är vida
mera verklighetsbetonad än de ljusa förhoppningar, som man så
gärna vill göra sig i London och i Paris; det brutala nedskjutandet av ett brittiskt trafikplan utanför Hainan omedelbart efter
stilleståndet är ett nytt bevis härför. Framför allt är emellertid
Västeuropas- även Englands- fullständiga beroende av Förenta
staternas bistånd för att trygga sin egen tillvaro så uppenbart,
att man blott med djupaste bekymmer kan följa de allt talrikare
yttringarna av antiamerikanska tänkesätt och stämningar långt
utanför socialdemokratins vänsterflygel. Den röda splittringstaktiken har i denna omgång varit oroväckande framgångsrik. Fortsättningen av spelet om det röda Kinas internationella ställning
kommer av mycket att döma att skänka den nya goda tillfällen,
om inte en tillnyktring sätter in på västeuropeiskt håll och ett
större mått av politisk takt i umgänget med bundsförvanterna
kommer till användning på amerikanskt.
Ett viktigt men alltjämt synnerligen svårbedömbart problem blir
nu, i vad mån det skall visa sig möjligt för västmakterna att
skapa en betryggande säkerhetsorganisation för vad som alltjämt
finns kvar att rädda av Bortre Indien. Att Nehrus politiska idiosynkrasier och den hänsyn, som man i London anser sig böra visa
dem, därvidlag liksom tidigare komma att spela en hämmande och
försvårande roll, är blott alltför troligt.
Ånnu viktigare är emellertid frågan om Europaarmen och Tysklands återupprustning. Den franska regeringen har ställt i utsikt
313
-yr–~–~
Förlorad rond
ett avgörande före utgången av augusti. Tiden hastar onekligen,
ty det är allt tydligare, att svårigheterna växa för Adenauer att
i dagens Västtyskland tygla det växande självförtroendet, den
stegrade nationalismen och det naturliga missnöjet med den
franska förhalningstaktiken. En fortsatt fransk oefterrättlighet i
detta västerländska ödesspörsmål – den må sedan visa sig i det
fortsatta uppskovets eller i avslagets form – komme att ställa
amerikansk och engelsk statskonst på mycket svåra prov. Det
skulle då gälla att snabbt finna en form för det nödvändiga tyska
militära bidraget, som ej dreve Frankrike ur den västerländska
alliansen. Den stegrade oppositionen i England mot den tyska upprustningen gör förvisso inte saken lättare.
Västerlandet har emellertid på sista tiden att anteckna även ett
positivt inslag i skeendet. Uppgörelsen mellan England och Egypten om Suez frigör betydande brittiska stridskrafter, undanröjer
en besvärlig psykologisk belastning och öppnar äntligen utsikter
till en lösning av Mellersta österns försvarsproblem i anslutning
till den redan etablerade samverkan mellan Turkiet och Pakistan,
vartill även Iran synes tendera att ansluta sig. Det bör emellertid
ej förbises, att Englands uppgivande av Suez, liksom alla dylika
europeiska reträtter, även har en klart negativ sida. Den stimulerar nationalism och antiengelska stämningar och självständighetsförhoppningar på en rad andra ställen. Gibraltar, Malta,
Cypern, Kenya, Väst-Indien – listan kan göras rätt lång över
punkter på kartan, där en dylik kedjereaktion kan befaras. Och
den i amerikansk opinion gärna luftade tron, att en nykläckt självständig exotisk bundsförvant alltid skulle vara att föredraga
framför en europeisk koloni av hävdvunnen typ, håller långtifrån
alltid streck. Alltför många av dessa nya statsbildningar ha redan
hunnit visa en inre bräcklighet och en osäkerhet i den utrikespolitiska kursen, som högeligen underlättat spelet för Peking och
Moskva.
314