Den svenska lektoratsverksamheten i utlandet

–
DEN SVENSKA LEKTORATSVERKSAMHETEN I UTLANDET
Av direktören i Svenska institutet SVEN RYNELL
EN LEDANDE Paris-tidning publicerade några år efter krigets
slut en serie stort uppslagna Sverige-artiklar, i vilka vår förmenta materialism grundligt gisslades och tristessen i denna »välfernissade demokrati» framhävdes som den utsände medarbetarens
dominerande reseintryck. Artiklarna väckte en betydande uppmärksamhet, inte minst därför att andra reportage från vårt land
i fransk press vid tiden i fråga brukade andas en hart när reservationslös beundran för den sociala ordningen och den ekonomiska framåtandan i vårt samhälle. Endast en kort tid innan hade
exempelvis en av Frankrikes mest spridda kvällstidningar över
fyra spalter presenterat sina läsare den kategoriska rubriken:
»Sverige är ett Schlaraffenland.» Den besvikne reportern fick
också svar på tal i en rad insändare. Det finns ingen anledning
att här redogöra för hur de Sverige-vänner, som stodo upp till vårt
försvar, bemötte hans vidräkning med vår mentalitet och våra
levnadsförhållanden. Däremot kan det vara skäl att notera, att
samtliga de insändare, som publicerades i tidningen – med undantag av en, som författats av en svensk -, voro undertecknade av
elever eller f. d. elever till dåvarande svenske lektorn vid Sorbonne.
Ingen lär väl kunna betvivla, att deras spontana inlägg väckte
större tilltro än ett aldrig så sakligt genmäle från officiellt
svenskt håll skulle ha gjort. En artikel eller en bok om ett för lä-
saren främmande land får ju nämligen, som Kommitten för utredning om det psykologiska försvaret framhöll i sitt betänkande,
»vanligen större verkan, när den är skriven av en landsman till
läsaren». Det är därför också av utomordentlig betydelse för
kännedomen om vårt land, att vi få kontakt med och taga väl
hand om utlänningar, som kunna och vilja göra egna insatser för
att sprida saklig information om olika sidor av svenska förhållanden. Härvidlag kan lektoratsverksamheten spela en viktig roll.
318
-··–~~——”-”—’-””-~~,,___ #
Q2__
Den svenska lektoratsverksamheten i utlandet
Lektorernas primära uppgift är att meddela undervisning i vårt
språk och vår litteratur. Men intresset för ett främmande språk
är som bekant ofta förenat med en önskan att förvärva en djupare inblick i landets kulturella, ekonomiska eller sociala liv.
Framför allt gäller nog detta om åtskilliga av dem, som studera
ett språk med så begränsad internationell räckvidd som vårt eget.
Dylika specialintressen måste lektorerna, jämsides med den obligatoriska undervisningen, försöka stimulera och utveckla. Säkerligen är det inte heller någon tillfällighet, att man bland författarna till de böcker, i vilka Sverige och skilda aspekter av aktuellt
svenskt samhällsliv på senare år presenterats för utländsk publik,
återfinner flera namn, som tidigare förekommit på olika lektorers
närvarolistor. Detsamma är förhållandet med ett inte obetydligt
antal vetenskapsmän, tekniker, läkare och andra, som inom sina
respektive arbetsfält bidragit till att stärka förbindelserna mellan
sitt hemland och vårt land. Några av de bästa och mest anlitade
översättarna av svensk skönlitteratur ha också fått den grundläggande skolningen i vårt språk genom att under en längre tid följa
en lektors kurser. Flertalet av lektorernas elever är unga akademiker. Tack vare de regelbundna stipendieutbyten, som numera
etablerats med praktiskt taget samtliga länder, där svenska lektorat upprättats, kunna de mest förtjänta av dem efter avlagd tentamen beredas tillfälle till ett läsårs studievistelse vid någon av
våra högre läroanstalter. Det händer inte heller alltför sällan, att
de sedan under lektorns ledning gå vidare och utbilda sig till verkligt goda kännare av dagens Sverige. Därmed är också sagt, att
lektoratsverksamheten, om den bedrives på rätt sätt, har sin givna
betydelse för rekryteringen av främmande medarbetare i det
svensk-internationella kulturutbytets tjänst.
För närvarande finns det sammanlagt ett 20-tal svenska utlandslektorat, fördelade på Danmark, Norge, Island, Storbritannien, Irland, Tyskland, Frankrike, Italien och Förenta staterna. Dessutom tjänstgöra två svenskar som professorer i vårt språk och
vår litteratur vid University of Chicago och University of California i Berkeley. Vid universitetet i Ziirich alternera lektorstjänster i svenska med motsvarande undervisning i holländska,
och i Groningen innehas lektoratet i nordiska språk omväxlande
av danskar, norrmän och svenskar. Antalet elever varierar naturligtvis något från år till år och ganska avsevärt från ett universitet till ett annat. Sedan slutet av 40-talet intar emellertid Parislektoratet tätplatsen med omkring 100 svenskstuderande varje
319
.· ·(·.· . •)i .. ·~·
Sven Rynell
läsår. Undervisningsskyldigheten är också av mycket olika omfattning: på några håll inskränker den sig till sex veckotimmar, medan den vid andra universitet uppgår till mer än det dubbla. I
detta sammanhang bör även nämnas, att elevmaterialet ofta är
ganska heterogent och inrymmer större eller mindre grupper av
icke-akademiker. Ytterligheterna utgöras därvid i regel av å ena
sidan avancerade filologer med solida kunskaper i de nordiska
språkens historia och å den andra tjänstemän vid svenska dotterföretag, ungdomar som stå i begrepp att gifta sig med svenska
medborgare, och personer med planer på att förlägga sin nästa
semesterresa till Sverige, vilka alla ha ett praktiskt intresse av
att kunna hyggligt tala och skriva vårt språk. De stora skiljaktigheterna i fråga om förkunskaper och studiesyfte medföra visserligen, att höga krav måste ställas på lektorernas förmåga att
anpassa sin undervisning efter olika elevkategorier, men ’kunna
inte anses vara till skada för arbetsresultatet. Tvärtom är det ju
ur allmän svensk synpunkt värdefullt, att lektorerna få en nära
kontakt också med andra befolkningsskikt än de akademiska kretsarna.
Det är emellertid ett stundom förbisett faktum, att andra lä-
rarkrafter än våra egna utlandslektorer ansvara för huvuddelen
av svenskundervisningen vid främmande universitet. Nästan alla
lektorat äro knutna till någon professur i nordiska språk eller
germanistik, och vanligtvis tar ämnesprofessorn själv i sina föreläsningsserier upp ämnen, som beröra svensk litteratur- eller
språkhistoria. Därtill kommer, att universiteten ofta hålla sig inte
med en svensk utan med en infödd lektor. Åven om man helt bortser från den ekonomiska faktorn – som dock i allmänhet torde
vara avgörande – har ett sådant arrangemang vissa påtagliga
fördelar. En infödd lärare har exempelvis en kännedom om de vid
landets universitet vedertagna arbetsformerna och om själva den
akademiska miljö, som en härifrån utsänd lektor knappast nå-
gonsin kan lyckas förvärva. Han har som student följt kurser liknande dem han nu leder som lärare. Han vet exakt, vilken litterär
och filologisk underbyggnad eleverna kunna förväntas ha, när de
börja sina svenskstudier. Han har lätt att bilda sig en uppfattning
om vad de i första hand behöva och önska lära sig. Och det faller
sig helt naturligt för honom att i sin undervisning draga paralleller mellan svenska förhållanden och förhållandena i det egna landet, som kunna bidra till att levandegöra kunskapsstoffet för
eleverna. Det försteg, som de infödda lärarna i dessa avseenden
320
p
Den svenska lektoratsverksamheten i utlandet
ha framför sina svenska kolleger, förbytes dock av naturliga skäl
i en underlägsenhet, så snart det gäller själva undervisningsämnet. Ytterligt få människor »behärska» ett främmande språk, om
man därmed menar förmåga att tala det utan brytning och att
uttrycka sig så, att ordvalet inte förefaller sökt eller säreget. Redan i de elementära kurserna återverka de infödda lärarnas egna
brister i behandlingen av svenska språket på arbetsresultatet. När
det blir fråga om mera kvalificerad undervisning eller handledning av studerande, som ämna specialisera sig på vår språk-, litteratur- eller kulturhistoria, framträder oundvikligen skillnaden
mellan deras och de svenska lektorernas naturliga förutsättningar
för uppgiften ännu tydligare. Detta är också utan tvivel den
främsta anledningen till att allt flera universitet på senare år blivit intresserade av att anställa svenska akademiker som lektorer.
Av de många nya lektorstjänster, som inrättats efter krigets slut,
ha knappast mera än två eller tre tillkommit på svenskt initiativ.
Utvidgningen av lektoratsverksamheten är inte en frukt av en offensiv från vår egen sida utan en följd av framställningar från
utländska universitetsmyndigheter.
Första gången en svensk utsågs till lektor var år 1913, då den
tyske läraren i vårt språk vid universitetet i Jena vände sig till
Svenska Akademien och Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet för att få hjälp att finna en efterträdare till sig
själv. Sedan dröjde det bara tre år, innan en liknande tjänst kom
till stånd i Köpenhamn, och därpå följde i rask takt de ledande
nordtyska universiteten, Kiel, Rostock och Greifswald. Mellankrigstiden blev en period av snabb och kraftig expansion. I Tyskland, där intresset för svenskundervisningen var större än på nå-
got annat håll utanför Norden, engagerades svenskar som lärare
vid det ena universitetet efter det andra. Samtidigt började man
inom filologkretsar i övriga kontinentaleuropeiska stater och i
England uppmärksamma det nordiska språkområdet. Tämligen
snart efter det första världskrigets slut fingo sålunda Paris, Wien,
Budapest och Dorpat svenska lektorat, Cambridge följde exemplet,
och inom kort fanns det motsvarande befattningar med svenska
innehavare också i Warszawa, Rom, Riga och Prag. När det andra
världskriget bröt ut, hade antalet vid olika universitet anställda
lektorer hunnit stiga till omkring trettio – en siffra, som i nuvarande läge ter sig ouppnåelig redan av det skälet, att all verksamhet av detta slag öster om järnridån är utesluten. Det mest
anmärkningsvärda med de svenska insatserna under mellankrigs- 321
·’·
Sven Rynell
perioden är emellertid, att de i så hög grad bära e n mans signatur. Under en lång följd av år svarade Riksföreningens initiativtagare och ledande kraft, professor Vilhelm Lundström, praktiskt taget ensam för all viktigare korrespondens med främmande
universitetsmyndigheter och svenska utlandslektorer, för urvalet
av lämpliga kandidater till de olika posterna och för de lektorskonferenser, som med jämna mellanrum anordnades för att bereda
lektorerna tillfälle att diskutera gemensamma problem. Även sedan Riksföreningen år 1930 upprättat en särskild lektoratsavdelning, var det också han, som utövade det dominerande inflytandet
över verksamheten.
Vid det andra världskrigets slut förekom svensk lektorsundervisning endast vid universiteten i Paris, Rom, Reykjavik och
Chicago samt vid Harvard och Columbia. Tyskland var helt borta
ur bilden. I gengäld hade man på andra håll – och framför allt
i England och Frankrike- blivit mera intresserad än tidigare av
att stärka kontakterna med Sverige. När Svenska institutet kort
efter sin tillkomst i januari 1945 fick Kungl. Maj:ts uppdrag att
ta hand om lektoratsverksamheten, gällde det också främst att
komma till klarhet om hur situationen i olika länder gestaltade
sig och var det skulle vara motiverat att från svensk sida ekonomiskt medverka till att återupprätta gamla eller inrätta nya lektorat. De viktigaste bedömningsgrunderna i varje särskilt fall
blevo naturligt nog, dels vilken ställning undervisningen i vårt
språk kunde beräknas få, dels vilken grad av beredvillighet vederbörande universitetsmyndigheter själva visade att göra en insats för att säkerställa lektoratets finansiering och fortbestånd. I
synnerhet efter den första, med nödvändighet expansiva perioden
fann man det med andra ord mindre angeläget att försöka få till
stånd lektorsbefattningar vid så många läroanstalter som möjligt
än att uppnå kontinuitet i verksamheten och att bereda lektorerna
tillfredsställande arbets- och lönevillkor. För att utiandslektoraten
skulle fylla sin uppgift måste man kunna besätta dem med kompetenta lärarkrafter, och dessa måste få arbeta under sådana förhållanden, att de blevo villiga att kvarstanna i sina tjänster under en tid av åtminstone tre läsår. Utan en ökning av de svenska
bidragen var en dylik förbättring icke genomförbar. Till huvudsaklig del täckas dock utgifterna för lektorernas löner nu liksom
tidigare av utländska medel. Lägger man därtill, att alla de lärartjänster i vårt språk och vår litteratur, som innehas av främmande akademiker, givetvis helt finansieras av respektive univer- 322
p
Den svenska lektoratsverksamheten i utlandet
sitet, blir vårt eget bidrag till svenskundervisningen endast en
ganska ringa procent av de totala kostnaderna.
År då ens denna förhållandevis blygsamma procent nödvändigT
Finns det något bärkraftigt skäl, varför vi skola behöva anslå medel för löneförstärkningar till våra utlandslektorer, när vi själva
bekosta lektorat i olika främmande språk vid våra egna universitet och högskolor7 – Om man anser, att lektoratsverksamheten
utgör ett nyttigt led i våra strävanden att sprida ökad kännedom
om svenska förhållanden, kan det nog knappast råda någon tvekan om svaret. En lektor måste i regel ha lägst ämbetsexamen
med höga betyg i nordiska språk och litteraturhistoria och måste
dessutom ha goda kunskaper i det lands språk, där han skall undervisa. Hans uppgift är krävande och ger sällan möjlighet till
något inkomstbringande extra-arbete. Som bekant medför en
placering i utlandet därtill nästan alltid ökade levnadsomkostnader. De löner främmande universitet utbetala till sina språklektorer äro emellertid vanligtvis lägre än den lön, som en tillräckligt kvalificerad svensk akademiker skulle få, om han i stället tog
ett vikariat vid ett läroverk här hemma. Eftersom vårt modersmål inte är något av de stora språken, kan man inte heller rimligtvis begära, att de utländska universitetsmyndigheterna skola
ge våra lektorer en bättre ställning i lönehänseende än deras kolleger från andra länder. En förutsättning för att man skall kunna
få välmeriterade sökande till dessa befattningar är därför, att
man från svensk sida tillskjuter det belopp, som erfordras för att
de ekonomiska villkoren skola bli jämförbara åtminstone med
extralärartjänsterna vid våra läroverk. Likaså är det naturligtvis
av vikt, att lektorerna få tillgodoräkna sig sina år i utlandet efter samma normer, som gälla inom vårt eget skolväsen. Tack vare
Ecklesiastikdepartementets och skolöverstyrelsens förståelse för
lektoratsverksamhetens betydelse har man också efter krigets slut
i båda dessa avseenden kunnat inregistrera icke oväsentliga framsteg: tjänsterna äro i genomsnitt betydligt bättre avlönade än tidigare och betraktas, utom när det gäller statlig pensionering, som
helt likställda med lärarbefattningar inom landet. Efter den inflationsvåg, som följde på Korea-krigets utbrott, ha emellertid lektorslönerna endast i mycket ringa utsträckning kunnat justeras
uppåt, och skillnaden mellan dem och de svenska extralärarlö-
nerna är följaktligen i regel större nu än den var under 40-talets
sista år. Så länge medel saknas att återställa lönernas realvärde,
kan någon ekonomisk medverkan till upprättande av nya lektorat
323
Sven Rynell
knappast ifrågakomma annat än i rena undantagsfall. Under en
begränsad tidsperiod skulle detta kanske ha varit mindre allvarligt, om inte genom Bonn-republikens snabba frammarsch ett akut
behov just nu hade anmält sig att ånyo få svenskundervisningen
vid de ledande tyska universiteten ordnad på ett tillfredsställande
sätt.
Formellt utnämnas lektorerna alltid av myndigheterna i det
land, där de skola tjänstgöra. Veterligen har det emellertid bara
inträffat någon enstaka gång, att man frångått det förslag, som
framlagts av Svenska institutets lektoratsnämnd. I denna nämnd
ingå representanter för skolöverstyrelsen, de akademiska lärarna,
läroverkslärarna, Riksföreningen och institutet. Hälften av dess
sex ledamöter är själva f. d. lektorer med långvarig erfarenhet
av svenskundervisning i utlandet. Nämndens uppgift skulle förvisso vara mindre komplicerad, om den endast behövde taga hänsyn till de sökandes akademiska och pedagogiska meriter. Av flera
skäl måste emellertid de ur dessa synpunkter kompetenta kandidaternas personliga egenskaper och förtrogenhet med aktuella
svenska samhällsförhållanden därjämte tillmätas en särskild betydelse. En lektors möjligheter att stimulera intresset för svenskundervisningen och varaktigt samla en större elevkrets omkring
sig äro nämligen i hög grad beroende av hans förmåga att umgås
med utländska studenter och att på ett lämpligt sätt ge dem en
inblick i olika sidor av svenskt liv och svensk kultur. Å ven frånsett den tid han måste ägna åt privat samvaro med eleverna, utgör hans verksamhet som kursledare och föreläsare dessutom blott
en del av hans arbete. Framför allt på de platser, där vi inte ha
någon beskickning eller något konsulat, får han alltid vara beredd
att söka tillmötesgå önskemål från olika håll om upplysningar
eller dokumentationsmaterial rörande skilda företeelser i Sverige
samt att ge råd och anvisningar till grupper och enskilda, som i
studiesyfte ämna besöka vårt land. På senare år ha också de flesta
lektoraten alltmera fått karaktären av centraler för allmän Sverige-information. Lektorerna framträda som föredragshållare, anordna filmaftnar och smärre utställningar och medverka ofta aktivt i föreningar och sällskap, som äro intresserade av att stärka
de kulturella förbindelserna med de nordiska länderna.
Denna utveckling skulle inte gärna ha varit möjlig utan det
nära samarbete, som äger rum mellan utlandslektorerna och
Svenska institutet. Från institutet få lektorerna försändelser av
böcker, broschyrer och stencilerade uppsatser på de ledande främ- 324
….
Den svenska lektoratsverksamheten i utlandet
mande språken, som behandla olika sidor av de kulturella, sociala
och ekonomiska förhållandena i vårt land, svenska dokumentärfilmer i utländska versioner, grammofonskivor, ljusbilder och annat informationsmaterial. För att bereda dem tillfälle att följa
med vad som händer i Sverige håller institutet också var och en
av dem med en daglig tidning och med ett representativt urval
av tidskrifter. Varje nytt lektorat utrustas dessutom med ett referensbibliotek, som sedan i mån av behov fortlöpande kompletteras.
På liknande sätt erhålla lektorerna flertalet av de läroböcker, som
de behöva för sin undervisning. Härvidlag är det dock i eminent
grad deras egen förtjänst, att det erforderliga underlaget för deras arbete numera finns tillgängligt. När lektoratsverksamheten
återupptogs efter det andra världskrigets slut, voro nästan alla de
läroböcker i svenska för utlänningar, som tidigare lektorer och
andra lärare i vårt språk utarbetat under 20- och 30-talen, föråldrade eller av olika skäl försvunna ur marknaden; ett av de få
-och kanske det viktigaste – undantaget utgjordes av läroverksadjunkt Nils-Herman Lindbergs »Lehrbuch der schwedischen
Sprache», som publicerats genom Riksföreningens försorg. De nya
lektorerna visade sig emellertid i detta som i andra avseenden vara
värdiga efterträdare till mellankrigstidens pionjärer på området,
och det dröjde inte länge, förrän man hade en ny uppsättning goda
läroböcker. Paris-lektorn under åren 1946-50, fil. lic. Olle Åström
inledde raden med sin »Le suedois en vingt lec;ons», det spanska
språkområdet blev tillgodosett genom den av författarparet Börje
Cederhoim-Börje Söderlund utgivna »Doce lecciones de sueco»,
och den förre lektorn i London, fil. lic. Paul Brandberg utarbetade tillsammans med sin kollega Mr. R. J. Mc Clean »A Swedish
Reader» – för att nu endast nämna några exempel. I andra fall
färdigställde lektorerna stencilerade häften för sina elever. Så-
lunda finns det nu både en kurs i svenska för islänningar av f. d.
Reykjavik-lektorn, fil. lic. Gun Nilsson och en »Corso elementare
della lingua svedese» av Rom-lektorn, fil. lic. Eva WennerströmHartmann. Vad dessa läroböcker betytt för undervisningen ligger
i öppen dag. Att flera av dem redan hunnit försäljas i ett ganska
stort antal exemplar utgör ett vittnesbörd bland många om utländska studenters växande intresse för vårt språk.
I det »lettre d’introduction», som ingår i den franska upplagan
av Pär Lagerkvists »Barabbas», skriver Andre Gide: »La langue
suedoise nous a donne, nous donne encore des oeuvres si remarquables que bientöt il va devenir indispensable, a l’homme qui se
25- 543447 Svensk Tidskrift 1954 325
we·””” ..! ··
…….. .. ·-~-
Sven Rynell
veut cultive, de la savoir pour pouvoir bien appremer le röle
important que la Suede s’apprete a jouer dans le concert europeen.» Det finns säkerligen all anledning att inte betrakta detta
uttalande som stort mera än en vänskaplig gest. Men det är samtidigt motiverat att påstå, att svenskundervisningen genom vårt
lands insatser på olika områden numera har bättre förutsättningar än någonsin tidigare att vinna ett säkert fotfäste vid utländska universitet. I vilken utsträckning den kommer att göra
det, beror främst på det intresse vi själva visa för vår lektoratsverksamhet.
326