I desperationens tecken
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
I DESPERATIONENS TECKEN
I FINANsPLANEN i årets statsverksproposition, avlämnad till kamrarna den 11 januari, gjordes som bekant med synnerlig styrka
gällande, att de allvarligaste riskerna för den samhällsekonomiska
balansen väntade från investeringssidan. Man lade upp sin försvarsplan från den utgångspunkten. Inom oppositionen, framför allt
från högerhåll, ifrågasattes riktigheten av denna bedömning. Man
menade inom dessa kretsar, att det mest besvärande hotet kunde
väntas från konsumtionssidan.
Det förhöll sig ju så att i finansplanen räknats med en stegring
av den privata konsumtionen på en halv miljard kronor. Denna
kalkyl var dock uppgjord under den föga realistiska förutsättningen, att lönenivån skulle bli oförändrad. I den ekonomiska debatten i första kammaren den 29 april nödgades statsministern –
med hänvisning till den s. k. kompletteringspropositionen av samma
dag- meddela, att »lönestegringar och andra inkomstökningar har
inneburit en ökning av den privata konsumtionsförmågan med 1,8
miljarder kr.» Skillnaden i förhållande till januarisiffran utgör
som synes 1,3 miljarder kr.
Det som skett visar, att oppositionens bedömning i vintras icke
var utan grund, milt talat. Det är alltså på konsumtionssidan och
icke på investeringssidan, som risken möter. Utifrån sin tidigare,
alltså nu av utvecklingen verifierade uppskattning av läget gjorde
oppositionen i januari gällande, att en återinförd investeringsavgift plus en återinförd bilaccis icke innebar det rätta vapnet. Man
rekommenderade en rörlig ränta plus stimulans av det frivilliga
sparandet plus nedskärning av statsutgifterna.
Den rörliga räntan ha vi nu fått, likaså en viss stimulans av det
frivilliga sparandct. I fråga om statsfinansernas ansvällning kan
konstateras någon uppbromsning av den starka expansionen men
ingalunda någon nedskärning.
Detta program har till allmän överraskning utökats med en höjning av beskattningen av aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. I förra fallet höjes skatten från 40 till 45 procent vid 1956 års
247
,,
I desperationens tecken
taxering och till 50 procent fr. o. m. 1957 års taxering. I det senare
fallet höjes skatten från 32 till resp. 36 och 40 procent. Höjningarna anges i den mycket knapphändiga propositionen vara betingade av »konjunkturpolitiska skäl». Förslaget hade icke varit ute
på remiss, innan det förelades riksdagen.
Genom höjningen beräknas statsskatten enligt 1956 års taxering
öka med ungefär 125 milj. kr. och enligt 1957 års taxering med omkring 250 milj. kr. Dessa miljoner äro jämte avkastningen av allmänna investeringsavgiften icke avsedda att ingå i budgeten utan
skola tills vidare steriliseras.
Nu fråga många människor sig: Om efterfrågeökningen på konsumtionssidan svällt så ansenligt som i kompletteringspropositionen
uppgives, varför tillgriper man då åtgärder som nästan exklusivt
rikta sig mot produktionssidan?
Frågan förefaller så mycket mera berättigad som finansministern
själv i den nämnda kompletteringspropositionen förklarat, att »en
neutralisering av en väsentlig del av efterfrågeöverskottet genom
konsumtionsbegränsande åtgärder av den art, jag här antytt, framstår som motiverad, då det aktuella överskottet främst riktar sig
mot konsumtionen och härrör från de genomförda höjningarna av
de personella inkomsterna».
Att dessa nya pålagor inom näringslivets kretsar mottagits med
känslor av bestörtning och harm är mer än begripligt. Att nu till
alla de andra bördorna på företagsamheten den allra senaste tiden
– investeringsavgift på 12 procent, skärpta avskrivnings- och lagervärderingsregler etc. -lägga ytterligare denna skattehöjning, måste
– såsom det framhålles i de tio näringsorganisationernas mycket
uppmärksammade framställning till bevillningsutskottet – framstå som »icke blott obilligt utan också som irrationellt från ekonomisk-politisk synpunkt». Härtill kan läggas, att en åtgärd som den
nu genomdrivna inte kan undgå att rubba näringslivets förtroende
till statsmakternas vilja att föra en skattepolitik och en ekonomisk
politik, som möjliggör en sund utveckling av vårt ekonomiska liv.
I realiteten innebär skattehöjningen, om man samtidigt tar hänsyn tiJl kommunalskatten ävensom till den genomtrumfade åtstramningen av avskrivnings- och lagervärderingsreglerna, att den effektiva skattebelastningen för välkonsoliderade företag kan komma att
utgå med skattesatser mellan 61 och 77 procent av vinsten. Härtill
kommer ju att aktieutdelningarna också beskattas.
I detta sammanhang må desslikes erinras om att man genom
248
——~——————–~~,.~~—-~~~=——=———————-~~———-
I desperationens tecken
riksdagsbesluten icke erhållit något bestämt besked i den viktiga
frågan, huruvida denna skatteskärpning är avsedd att vara tillfällig
eller innebär en permanent anordning.
Finansministern förefaller – som ovan påpekats – själv övertygad om att risken hotar från konsumtionssidan men icke desto
mindre slår han till på produktionssidan. Varför? Ja, man fick ju
veta av statsministern i debatten den 29 april, att, »när det inte gick
att få tillräcklig anslutning till förslaget om obligatoriskt sparande,
är det följdriktigt, att man höjer vinstbeskattningen och på det
viset pressar ihop inflationsgapet». Ett onekligen ganska vidunderligt resonemang! Detta måste ju betyda, att, om åtstramande åtgärder av det ena eller andra skälet inte kunna sättas in mot en sida i
samhällsekonomien, kan man utan vidare flytta över dem, så att
de rikta sig mot en annan.
Nå, nu ligger naturligtvis icke den verkliga orsaken till denna
sällsamma »konjunkturdämpande» -den benämnes verkligen så i
propositionen – åtgärd på det ekonomiska eller finansiella planet.
Det är ledsamt att nödgas konstatera detta, men sanningen är att
motivet är att finna i rent politiska eller kanske bättre uttryckt
psykologiskt-politiska överväganden. Allbekant är numera att regeringens tvära omkastning i räntefrågan ställt till verklig förvirring
i vida arbetarkretsar, vilka ju sedan år tillbaka fått i sig inpräntade alla de gruvliga olyckor såsom arbetslöshet m. m., vilka skulle
gå ut över land och folk efter en räntehöjning. Det är nog icke så
lätt för dessa medborgare att följa med i svängarna. För att lugna
dem har man beslutit sig för att – låt vara med en halsbrytande
motivering- »klämma åt bolagen». »De skall minsann inte slippa
undan.»
Åtgärder av denna typ ha alltid varit populära. Varför? Ja, här
träder många människors ekonomiska okunnighet eller motvilja att
sätta sig in i de ekonomiska sammanhangen fram i blickfältet. Decenniers primitiva agitation om »kupongklippare» och »bolagsvälde»
har satt djupa spår i svensk folkmentalitet. Förståelsen för vår
företagsamhet, som ju oftast bedrives i bolagsform, och för dess
betydelse för vårt välstånd och vår oavlåtliga standardhöjning är
alltjämt på många håll nästan förskräckande låg.
Man behöver blott studera de resolutioner, som i dessa dagar
offentliggjorts såsom resultatet av överläggningar inom fackföreningar, verkstadsklubbar och liknande sammanslutningar. »Med
tillfredsställelse hälsar vi förslaget om en höjd bolagsbeskattning,
medan däremot förslaget om den höjda räntan fyller oss med oro
249
I desperationens tecken
och tveksamhet», heter det i ett dylikt uttalande från Göteborg.
Detta tema återkommer med rätt små variationer i nämnda aktstycken.
»Bolagsvinsterna» sticka i ögonen. Hur förhåller det sig då med
dessa bolagsvinster? Av de bolag, som ha sina aktier noterade på
Stockholms fondbörs’ A-lista och dessutom ha räkenskapsåret lika
med kalenderåret, ha, då detta skrives, i år 82 lämnat vinst- och
utdelningsbesked. Och av dessa 82 företag redovisa 51 högre nettovinst för 1954 än för 1953, 15 i stort sett oförändrat resultat och 16
lägre netto. Vad beträffar de totala belopp, som delats ut i år respektive komma att delas ut, kan ökning konstateras för 32 bolag, oförändrad utdelning för 49 och minskad utdelning för ett bolag. En
summering av de 82 bolagens nettovinster för 1954 ger siffran 599
milj. kr. mot 524,6 milj. kr. för 1953. Lägger man ihop de summor,
som bolagen i fråga dela ut till aktieägarna, får man ett totalbelopp
på 345 milj. kr. mot 321 milj. kr. i fjol. ökningen blir alltså 24 milj.
kr. Beloppet bör lämpligen kunna jämföras med de l 800 milj. kr.,
varmed- enligt statsministern i första kammaren den 29 april –
»lönestegringar och andra inkomstökningar» drivit upp den privata
konsumtionsförmågan. Den gamla slitna frasen »Kommentarer överflödiga» synes ovanligt väl på sin plats i det sammanhanget.
»Med tillfredsställelse hälsar vi förslaget om en höjd bolagsbeskattning», heter det som sagt i dessa resolutioner, som rapporterats flerstädes från den fackliga fronten. Månne resolutionsförfattarna närmare undersökt grunden för denna tillfredsställelse?
Ha de tänkt på den press på vår handelsbalans, som de aktuella
inflationstendenserna utöva? För att förebygga ett kraftigt importöverskott och därav förorsakad avtappning av våra valutareserver
fordras naturligtvis framför allt att vårt näringsliv hävdar och stärker sin ställning i den internationella konkurrensen. Detta kräver
emellertid i nuvarande läge icke blott en obruten utan en intensifierad investeringsverksamhet, särskilt inom exportindustrien. En
ytterligare skärpning av företagsbeskattningen rimmar illa med
detta krav. Och om vi inte kunna hålla ut i kapplöpningen med utlandet? Hur går det då med oss alla, inklusive resolutionsförfattarna?
Kunna vi fortsätta med vår välståndsökning? Kunna vi upprätthålla
och ytterligare utveckla vår höga standard?
Till sist må avslutningsorden i den ovannämnda skrivelsen från
det samlade näringslivet till bevillningsutskottet här anföras: »En
dylik höjning (av företagsbeskattningen) tillgodoser icke något av
nuvarande ekonomiska läge aktualiserat konjunkturpolitiskt syfte,
250
l desperationens tecken
men måste befaras hämma en i detta läge högst angelägen produktionsutveckling.»
Någon mera märkbar inverkan på de avgöranden, som majoriteten i bevillningsutskottet och riksdagen träffade, hade inlagan
näppeligen lika litet som den argumentation, som knöts till densamma. Framtiden får utvisa vem som bedömde utvecklingen riktigast, näringslivets egna män eller de politiskt bestämmande instanserna. Om majoritetens beslut i riksdagen kan sägas, att de fattades i desperationens tecken.
251
I FINANsPLANEN i årets statsverksproposition, avlämnad till kamrarna den 11 januari, gjordes som bekant med synnerlig styrka
gällande, att de allvarligaste riskerna för den samhällsekonomiska
balansen väntade från investeringssidan. Man lade upp sin försvarsplan från den utgångspunkten. Inom oppositionen, framför allt
från högerhåll, ifrågasattes riktigheten av denna bedömning. Man
menade inom dessa kretsar, att det mest besvärande hotet kunde
väntas från konsumtionssidan.
Det förhöll sig ju så att i finansplanen räknats med en stegring
av den privata konsumtionen på en halv miljard kronor. Denna
kalkyl var dock uppgjord under den föga realistiska förutsättningen, att lönenivån skulle bli oförändrad. I den ekonomiska debatten i första kammaren den 29 april nödgades statsministern –
med hänvisning till den s. k. kompletteringspropositionen av samma
dag- meddela, att »lönestegringar och andra inkomstökningar har
inneburit en ökning av den privata konsumtionsförmågan med 1,8
miljarder kr.» Skillnaden i förhållande till januarisiffran utgör
som synes 1,3 miljarder kr.
Det som skett visar, att oppositionens bedömning i vintras icke
var utan grund, milt talat. Det är alltså på konsumtionssidan och
icke på investeringssidan, som risken möter. Utifrån sin tidigare,
alltså nu av utvecklingen verifierade uppskattning av läget gjorde
oppositionen i januari gällande, att en återinförd investeringsavgift plus en återinförd bilaccis icke innebar det rätta vapnet. Man
rekommenderade en rörlig ränta plus stimulans av det frivilliga
sparandet plus nedskärning av statsutgifterna.
Den rörliga räntan ha vi nu fått, likaså en viss stimulans av det
frivilliga sparandct. I fråga om statsfinansernas ansvällning kan
konstateras någon uppbromsning av den starka expansionen men
ingalunda någon nedskärning.
Detta program har till allmän överraskning utökats med en höjning av beskattningen av aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. I förra fallet höjes skatten från 40 till 45 procent vid 1956 års
247
,,
I desperationens tecken
taxering och till 50 procent fr. o. m. 1957 års taxering. I det senare
fallet höjes skatten från 32 till resp. 36 och 40 procent. Höjningarna anges i den mycket knapphändiga propositionen vara betingade av »konjunkturpolitiska skäl». Förslaget hade icke varit ute
på remiss, innan det förelades riksdagen.
Genom höjningen beräknas statsskatten enligt 1956 års taxering
öka med ungefär 125 milj. kr. och enligt 1957 års taxering med omkring 250 milj. kr. Dessa miljoner äro jämte avkastningen av allmänna investeringsavgiften icke avsedda att ingå i budgeten utan
skola tills vidare steriliseras.
Nu fråga många människor sig: Om efterfrågeökningen på konsumtionssidan svällt så ansenligt som i kompletteringspropositionen
uppgives, varför tillgriper man då åtgärder som nästan exklusivt
rikta sig mot produktionssidan?
Frågan förefaller så mycket mera berättigad som finansministern
själv i den nämnda kompletteringspropositionen förklarat, att »en
neutralisering av en väsentlig del av efterfrågeöverskottet genom
konsumtionsbegränsande åtgärder av den art, jag här antytt, framstår som motiverad, då det aktuella överskottet främst riktar sig
mot konsumtionen och härrör från de genomförda höjningarna av
de personella inkomsterna».
Att dessa nya pålagor inom näringslivets kretsar mottagits med
känslor av bestörtning och harm är mer än begripligt. Att nu till
alla de andra bördorna på företagsamheten den allra senaste tiden
– investeringsavgift på 12 procent, skärpta avskrivnings- och lagervärderingsregler etc. -lägga ytterligare denna skattehöjning, måste
– såsom det framhålles i de tio näringsorganisationernas mycket
uppmärksammade framställning till bevillningsutskottet – framstå som »icke blott obilligt utan också som irrationellt från ekonomisk-politisk synpunkt». Härtill kan läggas, att en åtgärd som den
nu genomdrivna inte kan undgå att rubba näringslivets förtroende
till statsmakternas vilja att föra en skattepolitik och en ekonomisk
politik, som möjliggör en sund utveckling av vårt ekonomiska liv.
I realiteten innebär skattehöjningen, om man samtidigt tar hänsyn tiJl kommunalskatten ävensom till den genomtrumfade åtstramningen av avskrivnings- och lagervärderingsreglerna, att den effektiva skattebelastningen för välkonsoliderade företag kan komma att
utgå med skattesatser mellan 61 och 77 procent av vinsten. Härtill
kommer ju att aktieutdelningarna också beskattas.
I detta sammanhang må desslikes erinras om att man genom
248
——~——————–~~,.~~—-~~~=——=———————-~~———-
I desperationens tecken
riksdagsbesluten icke erhållit något bestämt besked i den viktiga
frågan, huruvida denna skatteskärpning är avsedd att vara tillfällig
eller innebär en permanent anordning.
Finansministern förefaller – som ovan påpekats – själv övertygad om att risken hotar från konsumtionssidan men icke desto
mindre slår han till på produktionssidan. Varför? Ja, man fick ju
veta av statsministern i debatten den 29 april, att, »när det inte gick
att få tillräcklig anslutning till förslaget om obligatoriskt sparande,
är det följdriktigt, att man höjer vinstbeskattningen och på det
viset pressar ihop inflationsgapet». Ett onekligen ganska vidunderligt resonemang! Detta måste ju betyda, att, om åtstramande åtgärder av det ena eller andra skälet inte kunna sättas in mot en sida i
samhällsekonomien, kan man utan vidare flytta över dem, så att
de rikta sig mot en annan.
Nå, nu ligger naturligtvis icke den verkliga orsaken till denna
sällsamma »konjunkturdämpande» -den benämnes verkligen så i
propositionen – åtgärd på det ekonomiska eller finansiella planet.
Det är ledsamt att nödgas konstatera detta, men sanningen är att
motivet är att finna i rent politiska eller kanske bättre uttryckt
psykologiskt-politiska överväganden. Allbekant är numera att regeringens tvära omkastning i räntefrågan ställt till verklig förvirring
i vida arbetarkretsar, vilka ju sedan år tillbaka fått i sig inpräntade alla de gruvliga olyckor såsom arbetslöshet m. m., vilka skulle
gå ut över land och folk efter en räntehöjning. Det är nog icke så
lätt för dessa medborgare att följa med i svängarna. För att lugna
dem har man beslutit sig för att – låt vara med en halsbrytande
motivering- »klämma åt bolagen». »De skall minsann inte slippa
undan.»
Åtgärder av denna typ ha alltid varit populära. Varför? Ja, här
träder många människors ekonomiska okunnighet eller motvilja att
sätta sig in i de ekonomiska sammanhangen fram i blickfältet. Decenniers primitiva agitation om »kupongklippare» och »bolagsvälde»
har satt djupa spår i svensk folkmentalitet. Förståelsen för vår
företagsamhet, som ju oftast bedrives i bolagsform, och för dess
betydelse för vårt välstånd och vår oavlåtliga standardhöjning är
alltjämt på många håll nästan förskräckande låg.
Man behöver blott studera de resolutioner, som i dessa dagar
offentliggjorts såsom resultatet av överläggningar inom fackföreningar, verkstadsklubbar och liknande sammanslutningar. »Med
tillfredsställelse hälsar vi förslaget om en höjd bolagsbeskattning,
medan däremot förslaget om den höjda räntan fyller oss med oro
249
I desperationens tecken
och tveksamhet», heter det i ett dylikt uttalande från Göteborg.
Detta tema återkommer med rätt små variationer i nämnda aktstycken.
»Bolagsvinsterna» sticka i ögonen. Hur förhåller det sig då med
dessa bolagsvinster? Av de bolag, som ha sina aktier noterade på
Stockholms fondbörs’ A-lista och dessutom ha räkenskapsåret lika
med kalenderåret, ha, då detta skrives, i år 82 lämnat vinst- och
utdelningsbesked. Och av dessa 82 företag redovisa 51 högre nettovinst för 1954 än för 1953, 15 i stort sett oförändrat resultat och 16
lägre netto. Vad beträffar de totala belopp, som delats ut i år respektive komma att delas ut, kan ökning konstateras för 32 bolag, oförändrad utdelning för 49 och minskad utdelning för ett bolag. En
summering av de 82 bolagens nettovinster för 1954 ger siffran 599
milj. kr. mot 524,6 milj. kr. för 1953. Lägger man ihop de summor,
som bolagen i fråga dela ut till aktieägarna, får man ett totalbelopp
på 345 milj. kr. mot 321 milj. kr. i fjol. ökningen blir alltså 24 milj.
kr. Beloppet bör lämpligen kunna jämföras med de l 800 milj. kr.,
varmed- enligt statsministern i första kammaren den 29 april –
»lönestegringar och andra inkomstökningar» drivit upp den privata
konsumtionsförmågan. Den gamla slitna frasen »Kommentarer överflödiga» synes ovanligt väl på sin plats i det sammanhanget.
»Med tillfredsställelse hälsar vi förslaget om en höjd bolagsbeskattning», heter det som sagt i dessa resolutioner, som rapporterats flerstädes från den fackliga fronten. Månne resolutionsförfattarna närmare undersökt grunden för denna tillfredsställelse?
Ha de tänkt på den press på vår handelsbalans, som de aktuella
inflationstendenserna utöva? För att förebygga ett kraftigt importöverskott och därav förorsakad avtappning av våra valutareserver
fordras naturligtvis framför allt att vårt näringsliv hävdar och stärker sin ställning i den internationella konkurrensen. Detta kräver
emellertid i nuvarande läge icke blott en obruten utan en intensifierad investeringsverksamhet, särskilt inom exportindustrien. En
ytterligare skärpning av företagsbeskattningen rimmar illa med
detta krav. Och om vi inte kunna hålla ut i kapplöpningen med utlandet? Hur går det då med oss alla, inklusive resolutionsförfattarna?
Kunna vi fortsätta med vår välståndsökning? Kunna vi upprätthålla
och ytterligare utveckla vår höga standard?
Till sist må avslutningsorden i den ovannämnda skrivelsen från
det samlade näringslivet till bevillningsutskottet här anföras: »En
dylik höjning (av företagsbeskattningen) tillgodoser icke något av
nuvarande ekonomiska läge aktualiserat konjunkturpolitiskt syfte,
250
l desperationens tecken
men måste befaras hämma en i detta läge högst angelägen produktionsutveckling.»
Någon mera märkbar inverkan på de avgöranden, som majoriteten i bevillningsutskottet och riksdagen träffade, hade inlagan
näppeligen lika litet som den argumentation, som knöts till densamma. Framtiden får utvisa vem som bedömde utvecklingen riktigast, näringslivets egna män eller de politiskt bestämmande instanserna. Om majoritetens beslut i riksdagen kan sägas, att de fattades i desperationens tecken.
251