En egendomsägande demokrati

~
•, -;- ~- ’ -~
EN EGENDOMSÄGANDE
DEMOKRATI
Av förbundssekreteraren, fil. kand. VERNER HELTE
DEN politiska debatten i vårt land tillfördes i hörjan av 1950-talet
ett nytt begrepp – den egendomsägande demokratin. Det dröjde
en tid, innan termen slog igenom, men nu tillhör uttrycket den allmänna politiska vokabulären. Det kan därför ha sitt intresse att
något se på »den egendomsägande demokratins» tillkomsthistoria
och analysera innebörden av denna samlingsformel för den moderna högeruppfattningen om syftet med den ekonomiska politiken.
Med uttrycket en egendomsägande demokrati avser man inom
högerpartiet ett demokratiskt samhällssystem, som huvudsakligen
vilar på privat äganderätt och enskild företagsamhet, och där alla
medborgare är eller har möjlighet att bli personliga ägare. Personlig
egendom – den må sedan utgöras av en sparslant på banken, ett
eget hus, ett i utbildning omsatt kapital, en bil eller tillgångar i
företag eller andra former av realkapital – ger människorna ekonomisk dispositionsrätt och handlingsfrihet. Rättsligt garanterad
äganderätt ger personlig trygghet.och självständighet. En utvecklad
demokrati med en mångfald personliga ägare utgör, enligt högerns
uppfattning, ett stabilt samhälle av självständiga medborgare med
personligt ansvar. Detta kan sägas vara ett koncentrat av innebörden av en egendomsägande demokrati.
Under slutet av det andra världskriget intensifierades det ideologiska arbetet inom de politiska partierna i vårt land. 1944 lade
socialdemokraterna fram sitt 27-punktsprogram – arbetarrörelsens
efterkrigsprogram – och ungefär vid samma tid utkom en uppsatssamling, kallad »Efterkrigstidens samhälle», vari en del framstående liberaler sammanfattade huvudlinjerna i det liberala programmet. Detta idepolitiska arbete inspirerade ett par yngre högermän att 1944 föreslå, att också- högern skulle skaffa sig ett handlingsprogram, vilket partiet tidigare saknat, och låta detta program
präglas av den progressiva anda, som behärskade stora grupper
262
– – . ~ >'”’. •. A
En egendomsägande demokrati
bland högerns sympatisörer. På grundval av en motion från stockholms-Högern beslöt också 1944 års partistämma att tillsätta en
programkommitte, vars ordförande blev Jarl Hjalmarson. Efter två
års intensivt arbete lade kommitten fram sitt förslag till ett högerns
handlingsprogram, vilket antogs av partiets representantskap i maj
1946 och fick namnet ~Högern vilb. Programmet kompletterades
en tid därefter av den fristående programkommentaren ~Frihet och
Framsteg~. Dessa programskrifter karakteriserades av en syntes mellan den individuella friheten och en av den sociala samhörigheten
betingad samhällelig reglering, en förening av personlig företag··
samhet med social säkerhet, fritt yrkesval med goda arbetsförhål-·
landen, nationell suveränitet med internationell gemenskap. Genom
dessa program vände sig högern öppet och frimodigt till alla samhällsgrupper och tecknade bilden av ett samhälle med utvecklingsmöjligheter för den duglige och en garanterad social minimistandard för alla medborgare. Här fanns fundamentet till en egendomsägande demokrati.
Parallellt med intensifieringen av den ideologiska debatten. i
Sverige pågick en livlig samhällsdebatt i England. Labour och libe.,.
raler lade fram sina efterkrigsprogram, och på den konservativa
sidan tog en reformgrupp i underhuset – Tory Reform Committee
-i den 1945 publicerade skriften ~Tools for the next job~ upp det
engelska näringslivets problem under efterkrigstiden. Detta självständiga debattinlägg torde få betraktas som den direkta inspirationskällan till en motion om ett konservativt näringslivsprogram,
som hösten 1946 väcktes vid engelska konservativa partiets stämma
i Brighton. Förslaget vann reservationslöst bifall, och en kommitte
tillsattes med nuvarande brittiske finansministern R. A. Butler som
ordförande. Redan året därefter lade kommitten fram sitt förslag
om det berömda näringslivsprogrammet ~The Industrial Charter».
Den anda, som präglar ~The Industrial Charter», belyses bäst av
Butiers kommentar vid 1947 års partistämma, då han bl. a. yttrade att ~vårt mål är att humanisera hellre än nationalisera industrin~. Det förefaller mig, fortsatte Butler, som om vi har ett
utmärkt tillfälle att gå före och visa vägen genom att förena
individuellt ledarskap i industrin och förvaltningen, vilket är nödvändigt för effektiviteten, med ett förtroendefullt deltagande från
de anställdas sida genom rådplägning, delaktighet genom kompanjonskap och framför allt ett personligt intresse för det dagliga arbetet. Jag tror alltså, att vi kan leda landet inte bara i ekonomisk
teori med sloganen :.privat initiativ för det allmänna bästa~ utan
263
Verner Helte
också genom att bringa vårt ekonomiska liv i nivå med vår politiska
demokrati, sade Butler vidare.
I själva programskriften återfinns icke den engelska termen för
en egendomsägande demokrati, nämligen »The property-owning
democracy». Efter vad jag funnit förekommer termen första gången
i det förord till »The Industrial Charter», som underhusledamoten
David Eecles skrev 1948. Det kan tilläggas att Eecles var en av motionärerna bakom det engelska näringslivsprogrammet. I England
liksom sedermera i Sverige används begreppet en egendomsägande
demokrati som en sammanfattning för partiets strävanden på det
ekonomiska området.
Under senare år har det en eller annan gång ställts frågan, om
det verkligen är behövligt att lancera ett begrepp av typen en egendomsägande demokrati. Räcker det inte med att konstatera, att
högerpartiet liksom under tidigare decennier vill verka för ett enskilt näringsliv och privat äganderätt? Till detta är att säga, att
begreppet en egendomsägande demokrati visserligen innesluter dessa
element men att årtiondens kritik emot det kapitalistiska systemet
hos stora grupper av människor har skapat en känsloladdad och
starkt kritisk inställning, vilken är svår att rubba med sakskäl. Man
har också på sina håll bestritt, att ett privatägt näringsliv skulle
vara förenligt med demokratin. Dessa faktorer måste ett politiskt
parti ta hänsyn till, när det utformar sin samhällsåskådning. Därtill kommer – och det är den i sammanhanget kanske viktigaste
punkten – att det är nödvändigt för ett politiskt parti, som vill
vända sig till alla folkgrupper, att dess förkunnelse är lättbegriplig
och väcker resonans hos åhöraren. Strävan att skaffa sig ett drägligt
uppehälle och sörja för sin personliga trygghet och sin familjs välbefinnande är en naturlig drift hos människan. Att personligen bli
ägare är därför ett för henne lättfattligt mål. Vill man vinna människor för sin övertygelse, är det nödvändigt att vända sig till var
och en personligen och för honom eller henne klargöra, hur vederbörandes förhållanden kan påverkas av att ens egna ideer förverkligas. Talar man om att nationalinkomsten fyrdubblats under en
viss period, får man räkna med att orden går över huvudet på flertalet åhörare. Vill man tala begripligt, får man istället välja vägen
att översätta nationalinkomstsiffrorna i exempel på vad denna standardstegring betytt för en enskild löntagare. På samma sätt måste
man göra ägandebegreppet till något för var och en påtagligt och
överkomligt. Det är denna psykologiska tanke, som ligger bakom
användningen av begreppet en egendomsägande demokrati.
264
En egendomsägande demokrati
Låt oss därmed övergå till att syna, hur detta begrepp ter sig i
verkligheten. I sin näringspolitik utgår högern ifrån, att fri tävlan
skall råda i ett ekonomiskt system, där olika företagare och företagstyper arbetar för att vinna avsättning för sina produkter. Samhälleligt drivna företag kan visserligen tänkas på vissa områden,
men detta representerar i så fall rena undantag. Koncentration av
både politisk och ekonomisk makt i statens hand skulle rubba balansen i vårt nuvarande samhällssystem och ge staten en sådan särställning, att den skulle kunna diktera arbetsvillkor och ekonomiska
förhållanden. Enligt högerns principiella uppfattning är en uppdelning av den ekonomiska och politiska makten en förutsättning för
maktfördelning, tryggad arbetsfrihet och äganderätt. Den fria företagsamhet, som vi förordar, innefattar såväl enskild som kollektiv
företagsamhet, alltså såväl enmans- eller familjeföretag i handel,
hantverk och jordbruk som kollektiva företagsformer av typen handels- och aktiebolag och producent- och konsumentkooperativa sammanslutningar. För högern som politiskt parti bör uppgiften vara
att skapa lika konkurrensvillkor för all fri företagsamhet, icke att
diskriminera den ena eller andra företagsformen. Genom utvidgad
socialisering minskas människornas möjligheter att bilda företag
och förvärva personlig egendom. Som positivt alternativ härtill står
det fria ekonomiska systemet, som ger alla människor möjligheten
att bli egna företagare eller delägare i bestående företag, att självständigt skapa kapitaltillgångar och förvärva egendom. Den fria
ekonomin ger därigenom spelrum för skaparglädje och driftighet
och stimulerar initiativkraft och arbetsvilja.
I vulgärpropagandan brukar ju sägas, att det svenska näringslivet styrs av en liten klick, som representerar »storfinansen». I
själva verket är antalet företagare i vårt land drygt en halv miljon.
Den största gruppen är jordbrukarna, som utgör cirka 2/3. Därnäst
följer cirka 100 000 egna företagare i industri och hantverk och
något 10 000-tal färre i handelsbranschen. Ett antal storföretag intar
visserligen en ledande ställning inom näringslivet, men det är ett
anmärkningsvärt inslag i den moderna ekonomiska utvecklingen,
att antalet småföretag ökar undan för undan. Servicenäringarna ger
utkomst till allt flera driftiga och företagsamma personer, och vid
sidan därav pågår en industriell företagsbildning av intressant typ.
Det är i synnerhet mekaniskt kunniga och skickliga arbetare och
arbetsledare, som skaffar sig ett startkapital och bildar eget företag.
Denna företagsbildning i litet format kämpar dock för närvarande
med stora svårigheter, främst beroende på kapitalbristen, kredit- 265
Verner Helle
restriktionerna och skattepolitiken. För att underlätta kapitalbildningen har högern i riksdagen föreslagit, att bankerna skall ges rätt
att utställa s. k. förtroendekredit, varvid bankerna skulle få generösare möjligheter än nu att bevilja duktiga personer kredit, även
om de icke kan uppvisa sådana säkerheter, som tidigare fordrats.
Ett annat högerförslag avser att införa s. k. resultatutjämning, vilken skulle göra det möjligt för en företagare att balansera vinster
och förluster över ett antal år. Detta förslag tar framför allt sikte
på att hjälpa företagarna över de första, ofta brydsamma åren.
I högerpartiets strävan att ge människorna chansen att bli företagare ingår alltså lagreformer av den exemplifierade typen, men
lika viktigt är att skattepolitiken utformas på sådant sätt, att enskilda personer har rimlig möjlighet att lägga undan så mycket
sparmedel, att de kan skaffa ett eget kapital som grund för det
nya företaget, och att inkomstskatten inte förtar deras lust till extra
arbetsinsatser och utvidgning av rörelsen. I sammanhanget kan
nämnas, att Högerns Ungdomsförbund föreslagit ett skattefritt ungdomssparande, vilket skulle medge fondering av medel för att skaffa
bostad och yrkesutbildning och att bilda eget företag.
Det personliga spararrdet har betydelse både för de personer, som
önskar investera sina sparmedel i någon form av företagsamhet,
och för dem, som vill lägga undan pengar för något näraliggande
sparmål eller för att skaffa sig trygghet på lång sikt. Generellt kan
statsmakterna främja det personliga spararrdet genom att sätta
gränsen för förmögenhetsbeskattning högt, genom att medge möjlighet att dra av förmögenhetsskatten vid statlig inkomstskatt (vilket tillhör de aktuella högerförslagen i riksdagen) och genom att
göra t. ex. vissa kapitalinkomster upp till särskilda belopp skattefria. För att främja aktieteckning på bred bas och därmed ett direkt
produktivt sparande har högern i år föreslagit, att utdelning på
aktier skall befrias från inkomstskatt intill ett belopp av 150 kronor
för ensamstående och 300 för äkta makar. Det personliga sparandel
uppskattas sällan till sitt rätta värde. Denna sparform tillför kapitalmarknaden och därmed näringslivet imponerande belopp per år
och bidrar därmed till att bibehålla och bygga ut välståndet. Sin
främsta uppgift har det emellertid för den enskilde spararen, inte
blott så att han har disponibla medel till hands för oförutsedda
större eller mindre utgifter, utan också så, att fonderingen av sparpengar på lång sikt kan förändra hans sociala status. Det personliga spararrdet främjar ståndscirkulationen genom att kapitalbildningen gör det möjligt för spararen, oavsett vilken samhällsställ- 266
———~–’–””’””-’..-…………””””–il.l··-lii=lll——————–··..—–
’!’.
En egendomsägande demokrati
ning han har, att ge sina barn en bättre utbildning, att förbättra sin
bostadsstandard, att öka avkastningen av det samlade kapitalet genom räntabla placeringar osv. Därtill kommer den samhällsekonomiska synpunkten, nämligen den att ett högt och vida spritt sparande motverkar inflation och medverkar därmed till att pengarna
kan behålla sitt värde.
Det är en uppenbar men ändock ofta bortglömd sanning, att produktionsresultatet inom näringslivet skapas i samverkan mellan arbete och kapital. Enligt den klassiska uppdelningen får kapitalet
belöning för sin insats i form av vinstutdelning och arbetet sin i
form av lön. På sina håll har man ivrigt verkat för att produktionsfaktorn »arbeteb skulle ges ytterligare möjligheter att göra sig gällande vid fördelningen av det ekonomiska resultatet genom att införa det så kallade vinstdelningssystemet. Med vinstdelning menar
man då en metod, som ger de anställda rätt att ritöver lönen erhålla
en på förhand fastställd andel av företagets vinst. Många synpunkter pro et contra har under årens lopp anförts i denna debatt. Vinstdelningssystemet skulle, menar förespråkarna, öka de anställdas
intresse för sina arbetsuppgifter, förbättra deras arbetsmoral och
ge dem en ökad känsla av solidaritet med företaget.
Vinstdelningstanken har haft svårt att slå rot i det svenska
näringslivet, bl. a. beroende på starkt motstånd ifrån de stora nä-
ringslivs- och arbetsmarknadsorganisationerna. Högerpartiet har
hittills icke officiellt tagit ställning vare sig för eller emot systemet.
Man torde icke betrakta vinstdelningen som en politisk fråga utan
som en angelägenhet, vilken lämpligen bör göras upp i samförstånd
mellan företagsledning och de anställda i varje särskilt fall. Vid sidan av vinstdelningssystemet har man på sina håll diskuterat värdet av att införa vad man kallar för delägarskap för de anställda.
Liksom i frågan om vinstdelningen avser man ett frivilligt tillämpat
system i syfte att väcka de anställdas intresse för företagets problem. En metod är att utdela eller låta de anställda köpa särskilda
personalaktier eller s. k. förlagsbevis. De anställda får därigenom
möjlighet att i sitt eget företag satsa in kapital. Erfarenheterna av
delägarskapet är hittills liksom beträffande vinstdelningen blandade.
En politisk riktning, som vill verka för ökad kapitalbildning, ett
förtroendefullt förhållande mellan företagsledning och anställda och
en bättre förståelse för vad såväl kapitalet som arbetet betyder för
varandra i produktionsprocessen, bör med välvilligt intresse ta del
av de experiment och erfarenheter, som görs på området. På ett
närliggande område har vid årets riksdag högerledamöter vackt ett
267
-(•.
Verner Helle
par intressanta förslag. Motionen om skattefrihet intill vissa belopp
på utdelningen av aktier har redan berörts. I en annan motion föreslogs en utredning om hur man skall kunna underlätta för företagen
att ge sina anställda möjligheter till delägarskap; hinder föreligger
t. ex. för närvarande för aktiebolag att förvärva egna aktier, vilka
skulle kunna överlåtas till de anställda. Dessa framstötar i riksdagen för lagändringar, som skulle stimulera ett aktieägande på
bredare bas, är förtjänta av mera allmän diskussion. Man kan
efterlysa positiva åtgärder ifrån kreditinstituten för att göra folk
mera »aktiemedvetna». Enligt uppgifter i pressen har börsen i New
York introducerat ett nytt system med sparplan för aktieköp. Planen går ut på att börsmäklarna skall kunna göra upp avtal med
enskilda personer om överlåtelse av aktier mot regelbundna inbetalningar i flera omgångar. Man har också diskuterat möjligheten att
ordna avbetalningsköp av större aktieposter, och vissa företag kommer eventuellt att sälja aktier direkt till de anställda genom avdrag
vid löneutbetalningarna. Aktiebolagen borde för sin del kunna stimulera till bredare aktieteckning genom att utge aktier i lägre valörer än som nu ibland förekommer. Aktieägandet i små poster kan
givetvis icke medföra något omedelbart reellt inflytande över skötseln i det företag, vars aktier man köpt. En mycket kraftig breddning av aktieägandet torde dock ha förmånlig psykologisk verkan,
då det kan tänkas skapa ökat intresse för företagen och leda till
bättre ekonomiska insikter hos allt flera medborgare.
Också andra vägar än de här nämnda kan föra fram till olika
former av vidgat personligt ägande. Man kan exempelvis nämna
högerpartiets under ett par år framförda förslag om särskilda skattefria bostadssparkonton i syfte att främja egnahemsbildningen. Vad
som är väsentligt är att man lägger ner ett systematiskt arbete på
att utarbeta väl genomtänkta förslag om hur man rent praktiskt
skall främja det personliga ägandet. Produktionsutvecklingen och
välståndshöjningen i vårt land går, trots de hinder som statsmakterna reser på olika områden i form av ekonomiska regleringar och
en skattepolitik, som är föga ägnad att främja ökad arbetsflit och
nyföretagsamhet, i den riktningen, att den omedelbara kampen för
existensminimum kan avlösas av en strävan mot rikare materiella
villkor. Allt flera människor kommer att få ökade ekonomiska valmöjligheter. Högern är därför i pakt med tiden, när den verkar för
en egendomsägande demokrati.
Det ligger i högerpartiets ideologi att främja näringsfriheten, arbetsmarknadens frihet och konsumtionsfriheten. Alla dessa frihetsvär- 268
En egendomsägande demokrati
den ligger i linje med utvecklingen emot en egendomsägande demokrati. En central princip i vår samhällssyn är att man så långt det
är möjligt skall lita till och stimulera insatser från enskilda individer. I samhällslivet liksom i näringslivet syftar högern till att få
till stånd en maktfördelning, att sprida ansvarstagandet och beslutförheten och att ge allt flera människor ett reellt inflytande över
sina arbetsuppgifter, sin personliga inkomst och sin konsumtion.
Ett system, som bygger på decentraliseringens princip, ger spelrum
för initiativ och insatser och skapar därmed självständiga medborgare. När allt flera människor självständigt engagerar sig i produktions- och samhällslivet, ökas kraven på deras kunnande och omdömesförmåga, vidsyn och handlingskraft. Det kan därför med fog
sägas, att en egendomsägande demokrati är en upplyst demokrati.
Det personliga ägandet är förbundet med omtanke och ansvar. En
demokrati blir därför tryggare och stabilare ju flera självständiga
och ansvarsmedvetna medborgare den rymmer.
269