Häradsnämnden – dess storlek och rösträtt

HÄRADSNÄMNDEN
DESS STORLEK OCH RÖSTRÄTT
Av jur. stud. JAN BERGENDAL
DEN svenska häradsnämnden har under århundraden haft en
utomordentlig betydelse för rättsskipningen i vårt land. Även i
det moderna samhället torde den väl fylla sin plats, och det är därför glädjande att den i nya rättegångsbalken fått behålla sin
ställning som en viktig del av vår domstolsorganisation. I två avseenden har den emellertid genom den nya lagens bestämmelser
undergått förändring: dels har det gamla tolvtalet uppgivits, så
att numera minst sju och högst nio sitta i nämnden, dels har man
slopat kravet på att nämnden måste vara enhällig för att kunna
överrösta domaren vid avkunnandet av häradsrättens dom. Bakom
dessa omgestaltningar ligger ett omfattande lagstiftningsarbete
och en ännu mera omfattande och långt tillbaka gående diskussion om nämndens ställning och befogenhet. Här nedan skall lämnas en kortfattad redogörelse för nämndens historia med hänsyn
till dessa frågor samt en översikt av det arbete, som legat till grund
för gällande rätts stadganden om nämndemännens antal och
rösträtt.
När nämnden först möter i historien under tidig medeltid är
den ett bevismedel vid sidan av andra, främst vittnen och edgärdsmän. I mål av den karaktär, att nämnd föreskrevs som bevismedel,
tillsattes för varje särskilt fall en nämnd bestående av tolv personer. Inför denna skulle parterna förebringa all den bevisning de
kunde, och nämndemännen hade sedan att inför domstolen framsäga och edligen bekräfta sin uppfattning av saken. I dessa mål
ägde alltså en verklig materiell bevisprövning rum. På grund av
fördelarna härmed kom nämnd så småningom att användas vid
ett alltstöre antal mål; nämndprocessen blev den viktigaste rättegångsformen.
Artikeln bygger på en uppsats vid Rättshistoriska seminariet vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet.
353
7
\ .
Jan Bergendal
I alla våra landskapslagar återfinnes nämnden. Den bestod av
tolv medlemmar förutom i vissa särskilda former av nämnd. Tolvtalet var säkerligen inte valt av en tillfällighet utan får ses i samband med den magiska innebörd, som »tolften» i fornsvenska rättsföreställningar ansågs besitta.
Ursprungligen måste nämnden vara enhällig. Om en nämndeman icke tillsammans med de övriga besvor dennas utlåtande ansågs detta icke hava någon rättskraft (äldre Västgötalagen). Senare infördes den regeln att om nämndemännen icke kunde enas.
verkställdes omröstning, och den mening blev gällande, som flertalet, dvs. minst sju av dem företrädde (redan i yngre Västgötalagen). Föllo rösterna lika, avgör östgötalagen detta fall på ett
sätt, som visar, att grundsaken »In dubio pro rem> redan var utbildad: »Om sex vilja fria och sex fälla, då äga de vitsord, som
vilja fria; så ock i alla nämnder» (KrB 16: 2). Principen synes ha
tillämpats även i civilmål. Varken landslagarna eller de övriga
landskapslagarna reglera emellertid detta fall.
Någon principiell förändring har nämnden knappast undergått
genom landslagarnas bestämmelser, men antalet nämndsmål har
utökats betydligt. Antalet nämndemän är tolv. Beträffande omröstningen kvarstå landskapslagarnas regler. TingmB 35 av
Kristoffers landslag säger härom: »Nu kan nämnd ej sämjas; den
sju av nämndemännen värja vare frikänd, den de ej värja vare
fälld.»
Sättet för nämndens tillsättande växlade något i de olika
landskapslagarna. I allmänhet »nämnde» parterna halva antalet
vardera, varefter domaren förklarade de så utsedda vara nämnd
i målet. Men då nämndsmålen blevo allt flera och församlingen
på tinget ej alltid var så stor, blev man ofta tvungen att anlita
samma nämnd i ett flertal mål. Så småningom blev det därför
praxis, att samma nämnd tjänstgjorde under hela tinget, och på
1600-talet återkom den oförändrad från ting till ting. I samband
med att nämnden på detta sätt blev permanent, fick frågan om
dess domföra antal förnyad aktualitet. Frågan uppstod, hur nå-
gon nämndemans förfall skulle inverka på nämndens kompetens
och möjlighet att tjänstgöra. Från början avgjordes väl saken på
så sätt, att någon av den på tinget närvarande menigheten fick
taga plats i nämnden, men med tiden började man anse den domför, även om det i landslagen föreskrivna antalet ej var iakttaget.
I en undersökning av finländska domböcker har presidenten
Kaarlo Ignatius funnit, att under senare delen av 1600-talet an- 354
Häradsnämnden- dess storlek och rösträtt
talet vid tingen tjänstgörande nämndemän successivt minskades;
ofta tjänstgjorde nio eller elva, stundom blott sex eller sju.
I Sverige har praxis troligen gestaltat sig på samma sätt. Likväl synes man här i större utsträckning ha hållit fast vid det hävdvunna tolvtalet.
Som förut sagts, hade nämnden att avgöra sakfrågan i de fall
lagen föreskrev denna form av bevisning. Då med tiden alla mål
kommo att behandlas som sådana nämndsmål och då samma
nämnd återkom ting efter ting, blev den småningom en fast del
av domstolen. Dess uppgift bestod alltjämt i att pröva och avgöra
sakfrågan. Men dess befogenhet kom att utvidgas än vidare. Genom det på 1600-talet rådande vikariatsystemet – häradshövdingens ämbete uppehölls av en vikarie eller lagläsare- minskades domarens auktoritet, och följden blev, att nämnden började
deltaga i avgörandet även av rättsfrågan. Nämndemännen hade
alltså blivit meddomare med uppgift att tillsammans med häradshövdingen avgöra målet i dess helhet.
De förändringar i nämndens ställning som redogjorts för här
ovan ligga till grund för nämndens stora befogenheter under 1600-
talets förra hälft. Hur långt dess maktutövning sträckte sig och
hur förhållandet mellan domare och nämnd egentligen gestaltade
sig har blivit föremål för många forskares uppmärksamhet men
skall ej här beröras.
Genom hovrätternas tillkomst och framför allt genom Karl XI:s
reformer skapades en duglig och kunnig domarkår. Nämnden, som
under den föregående perioden så gott som ensam avgjort målen
i hela deras vidd, fick nu sitt inflytande betydligt minskat. Likväl behöllo nämndemännen sin ställning som meddomare; sammansmältningen av domarens och nämndens funktioner stod fast.
Det minskade inflytandet visade sig i stället på så sätt, att vid
meningsskiljaktigheter inom nämnden saken ej som förr avgjordes genom omrqstning. För att få sin mening gällande mot häradshövdingens måste nämnden vara enhällig om sin åsikt. Antagligen
hade detta blivit så gott som regel redan före tillkomsten av 1734
års lag, annars bör ett stadgande av denna innebörd ej ha kunnat
intagas i den nya lagen utan någon som helst debatt i riksdagen,
såsom nu skedde.
Det är anmärkningsvärt hur ringa uppmärksamhet frågorna om
nämnden och dess ställning tilldroga sig under förarbetena till
1734 års lag. I förslaget till rättegångsbalk 1717 nämnes blott, att
häradsrätt består av häradshövding och »tolv män av allmogen,
355
Jan Bergendal
som häradsnämnd kallas». Förslaget 1723 var ej mera utförligt.
I det slutgiltiga förslaget, som på 1734 års riksdag föredrogs till
antagande inför ständerna, samlade till gemensamma förhandlingar på riddarhuset, sattes nämndemännens antal till tolv, men
föreslogs, att häradsrätten skulle vara domför, även om blott sju
personer sutto i nämnden. Härtill har den framstående juristen
och kommentatorn till landslagen, häradshövdingen P. Abrahamsson fogat en anmärkning: nämnden hade alltid bestått av tolv personer, lagkommissionens förslag innebure i realiteten en sänkning
av antalet nämndemän från tolv till sju, vilken vore till skada för
rättsskipningen. Lagkommissionen tillbakavisade detta påstående
och framhöll, att det var brukligt att döma även om blott sex personer sutte i nämnden, och att förslagets mening vore, att nämnden borde behålla sin domförhet trots någon eller några nämndemäns förfall. Med detta svar läto ständerna sig nöja, och paragrafen antogs utan vidare debatt. I 23 kap. 2 § förslogs, att blott enhällig nämnd skulle kunna överrösta häradshövdingen, och som
ovan nämnts antogs även denna paragraf utan debatt av riksdagen.
1734 års lags stadganden i ämnet kommo sålunda att lyda:
l kap. l§: »Första domstol å landet är häradsrätt. Där dömer hä-
radshövding med tolv bönder, som i häradet bo, och därtill valda
äro. De tolv kallas häradsnämnd.» 23 kap. l§: »Å härads- och lagmansting så ock vid laga syn i jordatvist må ej dömas, där ej sju
i nämnden äro …» 23 kap. 2 §: »… Varder nämnd från häradshövding eller lagman skiljaktig; gälle den mening, som nämnden
faller på, och svare den för dom sin. Åro ej alla i nämnden ense;
stånde vid det, som häradshövding rättvist prövar.»
Det visade sig, att problemet om nämndens ställning blivit löst
på ett lyckligt sätt. Under lång tid framåt blevo dessa 1734 års
lags regler gällande utan att några olägenheter förspordes. I andra
delar gick dock utvecklingen lagen förbi. Under ipflytande av liberala tänkesätt, som i början av 1800-talet började vinna insteg,
framstod hela lagverket redan då såsom föråldrat. Under 1800-
talet arbetade också flera stora lagkommissioner med uppgift att
skapa en ny allmän lag. Ingen av dem lyckades dock vinna riksdagens godkännande för sitt förslag.
Den första av dem, den stora lagkommitten, bestämde i likhet
med 1734 års lag antalet nämndemän till minst sju och högst tolv.
I tvistemål skulle regeln om nämndens kollektiva rösträtt gälla.
I brottmål däremot föreslog man, att nämndemännen skulle ha
356
’
’
Häradsnämnden- dess storlek och rösträtt
lika rösträtt med domaren beträffande frågan om den tilltalade
skulle frias eller fällas. Detta förslag syftade till att förbereda en
juryinrättning, som man ansåg framdeles böra komma till stånd.
Den därpå följande gamla lagberedningens förslag till rättegångsbalk utkom 1849. Nämndemännens antal reducerades där, så
att minst tre och högst fem samtidigt skulle sitta i nämnden. Däremot behölls den kollektiva rösträtten. Även rådhusrätterna föreslog man skola bestå av en lagfaren ledamot med nämnd.
Efter gamla lagberedningens upplösning uppdrogs småningom
lagstiftningsarbetet åt en ny stor lagkommission, den nya lagberedningen. Denna avgav 1884 ett stort principbetänkande angå-
ende rättegångsväsendets ombildning, vari frågan om lekmäns
deltagande i rättsskipningen ingående undersöktes. I syfte att giva
lekmannaelementet »ökad lyftning» genom att anförtro nämndemännen större individuell del i besluten föreslogs antalet nämndemän nedsatt till minst tre och högst sex. Grundsatsen om nämndens kollektiva rösträtt bibehölls och motiverades utförligt. Den
lagfarne ordförandens uppfattning komme väl i regel att verka
övertygande på de icke lagfarna ledamöterna, menade lagberedningen. Men för det fall domarens mening för den folkliga uppfattningen frarostode såsom ensidig eller otillfredsställande, borde
en enhällig nämnds uppfattning, såsom uttryck för en verklig folkmening, bliva gällande framför domarens.
Med uppdrag att på grundval av det stora betänkandet föra processreformen vidare tillsattes år 1884 den förstärkta lagberedningen. I dess betänkande år 1887 angående huvudgrunderna för
en ny rättegångsordning föreslogs det domföra antalet nämndemän i häradsrätt minskat till fem. Skälen för bibehållande av
den kollektiva rösträtten fann förstärkta lagberedningen vara
övertygande.
Även de nya och förstärkta lagberedningarnas förslag till rättegångsbalk väckte motstånd och kommo ej att genomföras. Först
1909 återupptogs tanken på en reformering av rättegångsbalken
i dess helhet. Arbetet på att uppdraga riktlinjerna för den stora
reformen uppdrogs åt den s. k. processkommissionen, som efter vidlyftiga förarbeten framlade sitt stora principbetänkande år 1926.
Beträffande domstolsorganisationen föreslogos stora och genomgripande förändringar. Sålunda skulle införas lika underrätter i
land och stad med benämningen lagmansrätter. Frågan om lekmäns deltagande i rättsskipningen undersöktes noggrant. Meddomarsystemet fann man vara den bästa formen för sådant del- 27- 543447 Svensk Tidskrift 1954 357
—-~—~~—~—— ~
J an Bergendal
tagande och konstruerade följaktligen lagmansrätterna på traditionellt sätt med domare och nämnd. Det domföra antalet nämndemän föreslog man emellertid sänkt till fem, dels för att minska
nämndemännens arbetsbörda, dels för att stärka deras känsla av
individuellt ansvar. De nya principerna om muntlighet och koncentration fann man tala för en utvidgning av nämndens befogenhet vid avgörandet av målen: med det nya förfarandet skulle
lekmännen lättare kunna följa handläggningen. Mot omröstning
inom nämnden talade dock en ofta framförd grundsats: att enhällig nämnds mening framstår som ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Denna grundsats kunde dock inte anses övergiven om en stark majoritet av nämndemännen gavs makt att
överrösta domaren. Genom dessa överväganden stannade man vid
förslaget, att fyra av de fem nämndemännen skulle, om de voro
ense, diktera häradsrättens dom.
Processkommissionens betänkande skickades av Kungl. Maj:t ut
på remiss, och yttranden infordrades av en mängd myndigheter
och sammanslutningar. Utlåtanden inkommo från hovrätterna,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges Advokatsamfund samt från juridiska fakulteten
i Lund, därvid professor Ernst Kallenberg avgav särskilt yttrande.
Beträffande nämndemännens antal och rösträtt framkommo olika
meningar.
Svea hovrätt framhöll inledningsvis nämndens urgamla historiska tradition och dess alltjämt stora betydelse; av historiska skäl
ville man göra ändringarna i dess organisation så små som möjligt. Nämndens största betydelse vore att den företrädde ortsbefolkningen. Men med en nedsättning av antalet nämndemän, så-
dan som processkommissionen föreslagit, kunde nämnden ej
längre allsidigt representera alla delar av domkretsen, och därmed
ginge det väsentliga i dess funktion förlorat. önskvärt vore enligt hovrättens mening om tolvtalet kunde bibehållas och göras
obligatoriskt. Av praktiska skäl ville man dock ej förorda en så-
dan lösning. I stället föreslog man ett antal av nio nämndemän,
vilket inte skulle kunna frångås åt någotdera hållet. Processkommissionens förslag, att fyra av fem nämndemän skulle kunna överrösta häradshövdingen, ansåg hovrätten bereda denne alltför ringa
inflytande; han skulle i realiteten blott få utslagsröst vid paria
vota. En lagom avvägning av nämndens och domarens inflytande
finge man däremot, om åtta av nio nämndemän gåvos makt att
överrösta domaren.
358
.·
Häradsnämnden- dess storlek och rösträtt
Göta hovrätt kom i sitt utlåtande till i huvudsak samma resultat.
På samma grunder som Svea hovrätt ansåg den, att nämnden
borde behålla sin karaktär. Däremot kunde den ej ansluta sig till
ett frångående av enhällighetsprincipen.
Hovrätten ö·ver Skåne och Blekinge instämde beträffande
nämndemännens antal och rösträtt i Häradshövdingföreningens
tidigare avgivna yttrande. För att nämndens ställning och uppgift skulle bevaras, borde det för domförhet föreskrivna antalet av
sju nämndemän bibehållas. Skulle detta förslag ej vinna genklang,
utan nämndemännens antal bestämmas till fem, finge enhällighetsprincipen ej övergivas. Nämndemännens individuella inflytande skulle annars bli för stort. Enades man om att övergiva
denna viktiga grundsats, borde man för att erhålla en riktig avvägning ej sätta det domföra antalet nämndemän lägre än sju,
varav sex överröstade domaren.
Professor Kallenbergs yttrande utmärktes i motsats till de föregående ej av någon större hänsyn till traditionen. Betänkandet
analyserandes uteslutande ur praktiska synpunkter. Nämnden
borde bibehållas men endast av ett skäl: rättsskipningens förtroende hos allmänheten. Mot förslaget att nedsätta antalet nämndemän till fem hade professor Kallenberg intet att erinra, den nya
omröstningsregeln fann han också kunna godkännas. Nämndens
ökade inflytande vore motiverat av att nämndemännen ju skulle
vara meddomare och ej blott rättsvittnen. Invändningen, att nämnden borde vara enhällig för att överrösta domaren för att därigenom framstå såsom bärare av ett allmänt rättsmedvetande, vore
föga mer än en vacker fras.
Sedan de refererade utlåtandena inkommit, lät Kungl. Maj:t inhämta lagrådets yttrande över den föreslagna reformen. Dess utlåtande synes beträffande nämndens organisation ha tagit intryck
av professor Kallenbergs synpunkter, vilka på det hela taget erkändes såsom riktiga. Mot detta lagrådets tillstyrkande av processkommissionens förslag reserverade sig emellertid tvenne av dess
ledamöter, nämligen regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och
justitierådet Wedberg, vilka ansågo, att gällande föreskrifter om
antalet nämndemän i domför rätt och om utövande av nämndens
rösträtt fortfarande borde komma till tillämpning.
Förutom de förut refererade, av myndigheter och sammanslutningar avgivna yttrandena inkommo särskilda yttranden av ett
stort antal häradshövdingar, vilka ej anslöto sig till det av hä-
359
,).
Jan Bergendal
radshövdingföreningen avgivna utlåtandet. Dessa äro av stort intresse på grund av de personliga erfarenheter, som häradshövdingarna redovisade från respektive domsagor. Åtskilliga yrkade
på bibehållande av det domföra antalet av tolv till sju medlemmar i nämnden, t. ex. domhavanden i Uppsala läns norra domsaga, N. Edling, med förklaringen, att där alltid tjänstgjorde tolv
nämndemän. En orsak, som ofta anfördes, var kravet på allsidig
person- och lokalkännedom. Tvenne domare, nämligen t. f. domhavanden i Askims m. fl. härads domsaga, H. Wullt, samt häradshövdingen i Oxie och Skytts härads domsaga, L. öhman, uttalade
sig likväl för minskning av det domföra antalet nämndemän. Så
gott som samtliga häradshövdingar höllo fast vid enhällighetsprincipen. Som grund härför åberopade häradshövdingen i Södertörns domsaga, B. Bergelmer, att han under sin tid som häradshövding aldrig någonsin från nämndens eller enskilda nämndemäns sida hört något önskemål om någon utökning av nämndens
befogenhet. Andra häradshövdingar redovisade liknande erfarenheter. Många uttryckte farhågor för att en individuell rösträtt,
sådan som processkommissionen föreslagit, skulle bereda väg för
en politisering av nämnden, vilket vore en stor fara för rättsskipningens säkerhet.
Vid planläggningen av det stora reformarbetet hade förutsatts,
att principbetänkandet även skulle underställas riksdagen, innan
man gick till utarbetandet av lagtexten. Genom proposition den
6 februari 1931 lämnade Kungl. Maj :t riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform. Denna proposition hade utarbetats av dåvarande justitieministern justitierådet N. Gärde på
grundval av processkommissionens betänkande och de yttranden
som inkommit däröver. I fråga om organisatoriska förändringar
gick den mindre långt än betänkandet, sålunda uppgavs tanken
på enhetliga underrätter. Såsom domfört antal nämndemän i hä-
radsrätterna föreslog departementschefen åtta, av dem måste sex
vara ense för att överrösta domaren. En sådan omröstningsregel
skulle ge ett riktigare uttryck åt nämndens ställning inom häradsrätten, menade han.
Propositionen och de motioner, som väckts med anledning härav,
hänvisades av riksdagen till ett särskilt utskott, som hade att
avgiva yttrande däröver. Utskottet fann ingen anledning att
frångå gällande lags regel om sju nämndemän såsom domfört antal. Den övre gränsen borde sättas så, att även vid tillfälligt för- 360
Häradsnämnden- dess storlek och rösträtt
fall rätten vore domför. Enhällighetsprincipen ansåg man borde
bibehållas.
Till utskottets förslag i denna punkt hade fogats flera reservationer, av vilka en, avgiven av dåvarande presidenten i Skånska
hovrätten, sedermera justitieministern Karl Schlyter m. fl. är av
intresse för ärendets fortsatta behandling i riksdagen. Reservanterna ansågo, att enhällighetsprincipen utan fara kunde övergivas.
och utformade sitt förslag i nära överensstämmelse med propositionen: åtta nämndemän varav sex skulle kunna överrösta domaren. För den händelse någon nämndeman skulle få förfall efter
uppskov i ett mål, borde nämnden vara domför med de återstå-
ende sju.
Sålunda förelågo två olika och var för sig väl motiverade förslag till riksdagens yttrande i den segslitna frågan om nämndemännens antal och rösträtt. Inte oväntat blev enhällighetsprincipens vara eller inte vara föremål för en hård och långdragen
debatt i båda kamrarna. Många riksdagsmän kommo med inlägg
av intresse, därför att de redogjorde för erfarenheter från sina
hemorter och därigenom berikade debatten.
I första kammaren omtalade hemmansägaren A.. O. Fränden, att
han suttit som nämndeman i trettio år, och att han under denna
tid varit med om att överrösta domaren sex gånger. Aldrig någonsin hade han märkt något behov av utvidgad befogenhet. Den
framstående juristen och politikern, f. d. statsministern och justitierådet Ernst Trygger befarade, att enhällighetsprincipens övergivande skulle ge upphov till ett stort antal felaktiga domar, vilka
ju av den andra parten skulle komma att överklagas och ändras
i hovrätten. En sådan utveckling kunde inte annat än skada hä-
radsrätternas anseende. Borgmästaren i Malmö William Linder
förklarade däremot, att han som domare haft att göra med inte
mindre än fjorton häradsnämnder och fått så stort förtroende för
dem, att han visst inte skulle tveka att möta en nämnd med helt
och hållet individuell rösträtt. Ett ökat inflytande åt nämnden
kunde absolut inte innebära någon risk för rättssäkerheten. F. d.
justitieministern, borgmästaren Georg Eissmark menade sig ha
funnit, huru de krav, som fordom framställts på ökat inflytande
åt nämnden, nu tystnat. Orsaken ansåg han vara, att nämnden
förr bestått uteslutande av bönder i ungefär samma sociala ställning och med i stort sett samma uppfattning, men att den nu inrymde skiftande element, ofta företrädande starkt skilda meningar. Under sådana omständigheter måste individuell omröst- 361
i..,. •
–
J an Bergendal
ning leda till en farlig splittring: ovidkommande synpunkter
kunde komma att spela in. Herr Bissmark menade sig ha observerat, att kraven på utvidgning av nämndens befogenhet framfördes just från de håll, där den homogena sammansättningen av
nämnden fanns kvar, medan man, där den saknades, ryggade tillbaka för att giva nämnden ökad eller individuell rösträtt. Herr
Schlyter tillbakavisade herr Eissmarks åsikter; enligt hans erfarenhet läte nämndemännen aldrig politiska eller andra synpunkter påverka sig. Då omröstning företogs mellan utskottets
förslag och herr Schlyters reservation föllo rösterna: för utskottet
61, för reservationen 59.
I andra kammaren yrkade lantbrukaren Sven Hollertz, som under många år tjänstgjort som nämndeman, bifall till utskottets
förslag. Han hade alltid funnit, att domaren noga beaktat nämndens synpunkter, och menade, att ingen anledning funnes ändra
på en institution som befunnits arbeta oklanderligt. F. d. L. 0.-ordföranden Herman Lindquist sade sig vara förvånad över, att så
många lekmän uppträdde mot förslaget om nämndens utvidgade
befogenhet, särskilt som många jurister med intresse verkade härför. Detta måste ju tyda på, att juristerna ansägo lekmännens medverkan vara av verkligt värde. Tal. åberopade och citerade professor Kallenbergs uttalande över processkommissionens betänkande som stöd för sitt bifall till reservationen. Häradsdomaren
Nils Johansson i Brånalt biträdde däremot utskottets förslag. Han
yttrade, att han som nämndeman i trettio år aldrig varit med om
att överrösta domaren, men att han och hans kolleger likväl aldrig
känt behov av någon omröstningsregel för att kunna göra detta.
Nämndens inflytande gjorde sig i stället gällande i själva överläggningen, då domaren alltid noga beaktade nämndens berättigade anmärkningar och avfattade utslaget därefter. Härefter företogs omröstning genom uppresning, varvid befanns, att flertalet
röstat för den av herr Schlyter m. fl. avgivna reservationen. Då
kamrarna alltså stannat i olika beslut, kunde riksdagen ej avgiva något yttrande i denna punkt. Majoriteten inom riksdagen
hade dock företrätt reservationen.
Riksdagens skrivelse angående processreformen anmäldes i
statsrådet den 12 juni 1931. Man kunde nu äntligen skrida till utarbetandet av lagtexten. Detta arbete uppdrogs åt en processlagberedning, vars ordförande blev förutvarande justitieministern
Gärde. År 1938 var dess förslag till rättegångsbalk färdigt och utkom av trycket. Beträffande nämndemännens antal och rösträtt
362
Häradsnämnden- dess storlek och rösträtt
föreslogs, att minst sju och högst nio skulle sitta i nämnden, samt
att om sju medlemmar förenade sig om samma mening, den skulle
gälla mot ordförandens. Såsom motiv anförde lagberedningen, att
man ej velat ändra på de gamla reglerna om minst sju i nämnden, samt att det högre talet tillkommit, för att rätten ej till följd
av en eller annan nämndemans förfall skulle förlora sin domförhet. Beträffande nämndens rösträtt ansåg sig lagberedningen böra
bibehålla kravet på enhällighet för det fall, att i nämnden ej sutto
flera än sju. Om däremot detta antal överskridits, syntes denna
omständighet ej böra leda till att enhällighet fordrades av samtliga.
Lagberedningens förslag sändes ej ut på remiss. Dock inkommo
vissa utlåtanden av vilka särskilt föreningen Sveriges häradshövdingars är av intresse. Kritik riktades här mot begränsningen av antalet nämndemän till nio och framhölls, att för en
rationell representation behov i vissa fall kunde föreligga av tolv
nämndemän. Vidare kritiserades uppgivandet av enhällighetsprincipen.
Sedan forslaget granskats av lagrådet och inom justitiedepartementet samt omarbetats på vissa punkter, framlades det för 1942
års riksdag. I propositionen uttalade justitieministern, professor
K. G. Westman, sin anslutning till lagberedningens förslag om
nämndens sammansättning och rösträtt, då det utgjorde en väl avvägd sammanjämkning av de uppfattningar, som framträtt i riksdagen.
I första kammaren antogos de ifrågavarande paragraferna utan
debatt. I andra kammaren gjorde den socialdemokratiske redaktören Rolf Edberg ett sista försök att rädda tolvtalet. Han åberopade Svea hovrätts remissyttrande 1927, att nämnden borde så
representera sin hemort »att i varje trakt inom tingslaget befolkningen känner sig hava personlig anknytning till någon av
nämndens ledamöter», samt häradshövdingföreningen, »att för en
rationell representation behov i många fall föreligger av tolv
nämndemän». Någon debatt föranledde dock icke herrEdbergs yttrande, utan paragrafen antogs av kammaren. Detsamma gällde
förslaget om nämndens rösträtt.
Det av riksdagen sålunda antagna förslaget remitterades till
lagrådet för yttrande och utfärdades därefter av Kungl. l\Iaj:t
som rättegångsbalk den 18 juli 1942. Sedan arbetena på dess infogande i vår rättsordning slutförts, trädde den i kraft den l janu- 363
\ ·….·
Jan Bergendal
ari 1948. Beträffande de här behandlade frågorna stadgar vår gällande rätt: l kap. 5 § 2 stycket: »I nämnd skola sitta minst sju
och högst nio.» 16 kap. 3 §: »Yppas i häradsrätt annan mening än
ordförandens och äro alla i nämnden ense om skälen och slutet
eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst sju därom,
gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.» 16 kap.
7 §: »Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare
för detta envar nämndeman, som med sin röst bidragit därtilL»
Vi ha sett, hur frågan om nämndens organisation fått sin lösning i nya rättegångsbalken som en syntes av den mångfald teorier, synpunkter och förslag, som framkommit under mer än
hundra års lagstiftningsarbete. De båda frågorna – om nämndemännens domföra antal samt om deras rösträtt – ha förts fram
sida vid sida, än har den ena, än den andra stått i förgrunden för
intresset. Man kan urskilja i huvudsak två riktningar. Den ena,
mera doktrinär och utgående från allmänna spekulationer om lekmäns deltagande i rättsskipningen, uppbars i huvudsak av lagberedningarna under 1800-talet. Den äldsta av dem, lagkommitten,
bibehöll visserligen pietetsfullt nämndens organisation i tvistemål,
men konstruerade den på ett för svensk rätt främmande sätt som
jury i brottmål. De senare lagberedningarna liksom processkommissionen föreslogo ett litet antal nämndemän med förhållandevis
stort individuellt inflytande. De doktrinära synpunkterna uppburo även processkommissionens betänkande samt professor Kallenbergs remissyttrande, vars inflytande kan spåras i den följande
diskussionen. Den andra riktningen, den historiska, betonade framför allt nämndens nationella egenart, detta att den varken är jury
eller egentlig meddomarinstitution. I nämndens anknytning till
tingslagets alla delar samt i dess allsidiga person- och sakkännedom såg man själva grunden till det förtroende, varmed häradsrätterna sedan urminnes tider omfattats. En stor nämnd erfordrades för att den skulle kunna fullgöra denna ortsrepresentativa
uppgift. Nämndemännens individuella inflytande behandlades
ganska restriktivt; man framhöll att nämndens betydelse ligger i
det förtroendefulla samarbetet med domaren, inte i dess möjlighet
att överrösta denne. Inte oväntat återfunnos företrädarna för
denna historiska uppfattning bland de praktiskt verksamma domarna. Den kom till uttryck i hovrätternas, häradshövdingföreningens och åtskilliga enskilda häradshövdingars remissyttranden, och i riksdagen företräddes den av flera nämndemän. Som
reglerna om nämndens domförhet och rösträtt utformats i nya
364
Häradsnämnden- dess storlek och rösträtt
rättegångsbalken framstår resultatet närmast som en kompromiss
mellan de båda uppfattningarna.
Särskilt intressant är att iakttaga den utomordentliga seghet
med vilken tanken på tolvtalet lever kvar. Trots regeln i 1734 års
lag, att rätten var domför med sju i nämnden, ha tydligen vid de
flesta av våra häradsrätter tolv nämndemän alltfort villigt kommit till tinget. Opinionen för bevarandet av det gamla tolvtalet
har också varit stark. Inte ens vid antagandet av nya rättegångsbalken uppgavs tanken härpå såsom framgår av herr Edbergs
motion.
Skulle då inte den gamla tolvmannanämnden ha kunnat bevarasf Obestridligt är, att åtskilliga vägande skäl tala härför, förutom den obrutna historiska traditionen främst nämndens ortsrepresentativa uppgift. Som Svea hovrätt och häradshövdingföreningen framhållit, kunna mål förekomma, då tolv nämndemän
behövas för att tillfredsställande representera tingslaget. Att detta
icke blott är teoretisk spekulation visas t. ex. av, att ytterområ-
dena i Stockholms skärgård nu i viss utsträckning förlorat sina
representanter i domsagorna omkring Stockholm. I mål om fiske
och sjöfågelsjakt måste sakkunskapen hos en nämndeman från orten vara av mycket stort värde. Emellertid torde det ha funnits
ett sätt att lösa problemet utan att inkräkta på förhållandet mellan domarens och nämndens inflytande. Antalet nämndemän
kunde bestämmas till tolv (eller, där så erfordrades, två eller tre
alternerande tolfter), men endast nio skulle på en gång sitta i
nämnden. De tre återstående skulle kunna intaga någon eller
några av de övriga nio nämndemännens platser. På detta sätt
kunde tjänstgöringen fördelas så, att erforderlig lokal- och personkännedom alltid vore företrädd inom nämnden. Man skulle
också kunna tänka sig att höja det domföra antalet till nio och
kräva enhällighet av detta antal. Proportionen mellan domarens
och nämndens inflytande
7-
9
28 … f” d d 9 27
36 Jam or me 12 = 36
skulle då ej rubbas. Nämnden skulle måhända ha blivit onödigt
stor för flertalet mål, men den traditionella tolvmannanämnden
skulle ha bevarats i den svenska rätten.
365
.• i·