När Sveriges flagga blev svenskarnas
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄR SVERIGES FLAGGA
BLEV SVENSKARNAS
Av lektor SVEN ERIKSSON
»l pledge allegiance to the Flag of the United States
of America and to the Republic for which it stands:
one nation indivisible, with liberty and justice for
all.»
SA LYDER flaggeden i USA. Den avlägges varje dag under läsåret
i unionens skolor. Den nuvarande flagglagen (fastställd 1942) stadgar i detalj, hur händer och huvudbonader skola hållas vid flaggceremonierna.
Ritualen är tämligen ny. Stjärnbaneret vajade visserligen över en
skola så tidigt som 1812, men först under inbördeskriget på 1860-
talet blev flaggfäring påbjuden i vissa stater, och riktig fart fick
flaggpropagandan ej förrän mot århundradets slut. Härvid gick The
American Flag Association (av 1897) i spetsen, ivrande för bl. a.
ett högtidligare ceremoniell vid skolornas dagliga flaggparad.
Det är av allt att döma en populär uppfattning i vårt land, att
den blågula flaggan sedan en oviss – men under alla förhållanden
avlägsen – förtid varit en folklig symbol. En närmare undersökning visar, att utvecklingen förlöpt ungefär samtidigt i Sverige och
USA.
Edvard Thermamius har i en uppsats citerat en dansk resandes
förvåning 1871 över att »Mange af Alnmen ikke kjendte det svenske
Nationalflag». Kuststädernas invånare voro naturligtvis förtrogna
med de svenska färgerna, och detsamma gäller dem som bodde i
garnisonsorter eller i närheten av lägerplatserna, men många svenskar fingo nog blott en eller annan gång i livet en flagga för ögonen.
Bevarade stadsvyer visa att flaggstänger voro ytterligt sällsynta.
Vad Stockholm angår, kunde man se dylika vid ett eller annat sommarställe eller på något utvärdshus i stadens utkanter men inne i
staden blott på Södra Teatern, de militära etablissemangen, järnvägsstationerna samt Dagens Nyheters annonskontor vid Myntga- 270
När Sveriges flagga blev svenskarnas
tan. Tillfälligt restes flaggstänger i samband med lantbruksmöten
och dylikt, men det var sällan förekommande evenemang.
Varken på Stockholms slott eller på riksdagshuset förekomma
flaggstänger.
Då efter riksdagsreformens seger 1866 den bekante arkitekten
Johan Fredrik Åbom uppgjorde förslag till ombyggnad av »Rikets
ständers hus» på Riddarholmen, angav han ingen flaggstång; på
gaveln över huvudingången placerade han i stället en symbolisk
kvinnofigur – antagligen Svea. Denna ritning blev icke antagen.
I ett nytt förslag några månader senare, och godkänt av överintendenten Fritz von Dardel den 12 juni 1866, hade Åbomersatt kvinnofiguren med en flaggstång. Denna ritning fastställdes i konselj den
19 juni.
Det skulle dröja innan flaggstången restes. Den 12 september
1871 – således fem år efteråt förkunnade emellertid Nya Dagligt
Allehanda:
»Riksdagshuset prydes sedan början av den nu pågående riksdagen av en å byggnadens tak mitt över huvudingången hissad stor
tretungad nationalflagga.»
Det är en i all sin korthet historisk notis. Händelsen väckte av
allt att döma föga eller intet uppseende. Annat blev det två år senare då en flagga för första gången i historien hissades på Stockholms slott.
Den 3 november 1873, en mulen, blåsig och förmodligen nervpå-
frestande dag, stimulerades .4ftonbladets lösnummerförsäljning av
ett reportage under rubriken »En vanprydnad på kungl. slottet».
Man överraskades, berättade skribenten, av att över mitten av slottets huvudfasad åt Norrbro se en mycket stor, förgylld krona, uppsatt på en hög stång:
»Också framkallade åsynen därav uttryck av dels åtlöje, dels
harm, hos den stora mängd av människor, som under dagens lopp
passerade Norrbro och som oavvänt betraktade den underliga företeelsen. Från grupper, som bildade sig för att samspråka därom,
hörde man utrop av förundran och åtskilliga speglosor, t. ex. undran, huruvida det skulle vara en modern upplaga av Gesslers hatt,
för vilken de, som passerade Norrbro, borde blotta huvudet, osv.»
Det kunde väl gå an, menade skribenten, att hissa flaggan på
ett eller annat »mera med privatbyggnader jämförligt lustslott» men
absolut icke på Stockholms slott!
Dagen efter kunde tidningen ge närmare besked om meningen
med det hela:
271
’ .
Sven Eriksson
»I dag kl. 12 middagen har sedvanlig salut givits från batteriet å
Skeppsholmen med anledning av årsdagen av Sveriges och Norges
förening. Fartygen i hamnen ha flaggat och en kunglig flagg har
för första gången svajat å Stockholms slott.»
Aftonbladet hade nu fått klart för sig, att Oscar II blott infört en
sed, som länge varit rådande i andra monarkier, och tystnade, men
en och annan av de mera radikala bladen och framför allt den politiska skämtpressen fortsatte under mer än en vecka gycklet. I
Dagens Nyheter hette det:
»Oss synes att flaggan verkligen är till nytta, om icke för kungenamiralen, så för dem av hans trogna undersåtar, vilka därförutan,
när de passera Gustaf Adolfs torg och Norrbro, aldrig skulle veta åt
vad håll vinden blåser, och som, medan de gå uppför Lejonbacken,
känna sig behöva vända kappan efter vinden. Dessutom har flaggan
gjort ett annat gagn. Att hela Stockholm under en hel vecka icke
pratat om annat än den bör vara ett bevis på att huvudstaden icke
vet av någon ki”is.»
Varifrån hade kungen fått sin ide? Kasper vågade sig på några
gissningar:
»Dagens Nyheter påstod, att Hans Maj :t ville ’hissa flaggan i
topp’, för att riksdagsgubbarue göra på samma sätt, då de äro församlade här; han har tyckt, att ’en ann’ kan vara så god som ’en
ann’ … Men en glad själ framställde också den förmodan, att
kungen fått iden från Södra Teatern, varest det flaggas spektakeldagarue … eller möjligtvis från Dagens Nyheters annonskontor.
Där har visserligen flaggan blivit indragen, men kanske blott för
att förflyttas till högre ort?»
Någon vördnad för flaggan röjs för visso icke i detta gyckel.
Direkt plump verkar i vår tids öron en nidvisa i Söndags-Nisse
(kursiveringarna äro tidningens):
272
»Men kan väl den fanstången knipa till slut
den allmänna opinionen,
när flaggan därpå räcker tungan sin ut
åt hela den svenska nationen?
En mening man vet dock att fanstyget har
en sak kan man därav bestämma:
när flaggan är ute och flaxar och far,
är kungen åtminstone hemma.»
När Sveriges flagga blev svenskarnas
Det är värt att lägga märke till förknippningen av »flaggan som
räcker tungan sin ut åt hela den svenska nationen» och »kungen».
Den flagga, som åsyftas, är den tretungade. Innan skildringen av
flaggbrukets utveckling föres vidare, kan det vara skäl att något
dröja vid flaggans äldre historia.
Som Torsten Lenk – vår främste kännare härav – påpekat,
återgår den svenska flaggan på ett kungligt värdighetstecken i nära
släktskap med regalierna, nämligen ett blågult korsbaner, som
torde ha tillkommit vid mitten av 1400-talet och som även kunde
förlänas som ett synligt tecken på att mottagaren utövade en del
av härskarens makt. Liksom konungen ursprungligen var riksenhetens symbol, var alltså korsbaneret och flaggan symboler för
kungamakten, den första statsmakten.
På krigsfartygen hissades under 1500-talet och i början av nästföljande århundrade i allmänhet tvärskurna, i blått och gult horisontellt randade flaggor. I Danmark uppträdde vid 1600-talets början inom såväl örlogsflottan som på handelsfartyg vid sidan av de
tvärskurna tvåtungade flaggor, vilka i båda fallen betraktades som
rikssymboL Åren 1630 och 1635 förbjödos dock handelsfartygen att
hissa den tungade flaggan.
Senast vid 1620-talets slut hade man i vårt land följt den danska
förebilden att på alla toppar hissa korsflagga – tungad eller tvärskuren. Den svenska flaggan fick emellertid tre tungor, och därmed
– anser Lenk – uppstod begreppet den »svenska flaggan» i dess
nuvarande betydelse. I brist på offentligt fastställda regler var flaggföringen på svenska handelsfartyg länge varierande. Tvärskurna
korsflaggor äro belagda vid 1600-talets mitt, men man förde också
»egna» flaggor, ibland försedda med tungor, och dessutom hissade
man den tretungade korsflaggan. I syfte att råda bot på vad man
betraktade som ett missbruk utfärdades 1663 en förordning, enligt
vilken handelsfartygen förbjödos att hissa »kronones flaggor eller
eljest sine egna med tre spetsar». De fingo rättighet att hissa en
tvärskuren korsflagga – men behövde icke göra det. Denna bestämda skillnad mellan »kronones», dvs. statsmaktens, flagga och
den enskilda, tvärskurna, upprätthölls ända till 1897, då vi fingo
en »civil» statsflagga med två tungor (avskaffad 1906).
Efter 1663 kallades den tretungade flaggan i officiella handlingar
»svensk konungs flagga», »konungsflaggan», »Hans K. Maj:ts och
riksens flagga» eller »svensk örlogsflagg». Den sistnämnda benämningen är emellertid mycket ovanlig före 1800-talet.
273
Sven Eriksson
Det är emellertid naturligt, att den tretungade flaggan väckte krigiska associationer. Försvaret och vad därmed sammanhänger var
länge den förnämsta av statsmaktens uppgifter. Det är jämväl begripligt, att den tungade flaggan särskilt förknippades med flottan.
Allt eftersom statens verksamhetsområde vidgades, kom den emellertid att brukas även i »civila» sammanhang; på Carl XV:s tid användes den av tullen, lotsverket, statens järnvägar och postverket.
Den blev därigenom de facto symbol för statens makt över huvud.
Det är i sammanhanget intressant att se, att det var en tretungad
flagga, som 1871 hissades på riksdagshuset, säte för den »andra»
statsmakten. Där vajade den ända till 1906. I den räkning, som
flaggleverantören Fredr. Em. Cederberg 1871 presenterade Riksgäldsfullmäktige betecknades dukarna – det var tre stycken av
olika storlek- som »kronoflaggon. Hur stark den krigiska associationen var, framgår emellertid av ett och annat. Söndags-Nisse på-
stod sålunda 1871, att de »hundrasex» – försvarsreformens motståndare på riksdagen – vid åsynen av den nya prydnaden på folkrepresentationens hus skulle ha uppstämt den bekanta sången:
»Jag hälsar dig fredliga flagga!» Det är mer än möjligt att man på
militärt håll ondgjorde sig över att den tretungade hissades på riksdagshuset; i vilket fall påstod en talare under »flaggdebattem 1906,
att han på den tiden hört sägas: »Skola de där gubbarne ha den
tretungade flaggan också?»
Det är uppenbart att kombinationen av kungsflagga, örlogsflagga
och statsflagga gjorde den tretungade suspekt i många radikalers
ögon; det var väl sådan ovilja, som låg bakom Söndags-Nisses utbrott: »flaggan som räcker tungan sin ut åt hela den svenska nationen».
Republikanerna voro emellertid få. Aftonbladet tolkade bättre
den allmänna meningen, då den betecknade flaggan på riksdagshuset som en »tretungad nationalflagga». Här röjs en ny uppfattning av flaggan som symbol även för fäderneslandet och folket.
Efter franska revolutionen började kulten av nationen, symboliserad
av en flagga (i Frankrike trikoloren). Aftonbladet accepterade den
tretungade som nationens symbol. Sådan förblev den länge. Vid den
ovannämnda flaggdebatten vittnade en talare, att den tvärskurna
flaggan först på sista tiden »börjat betraktas» som en nationalflagga. Den tvärskurna hade föga anseende.
Det initiativ konung Oscar tog 1873 fick efterföljd. »Ja så där
skall Oscarsdagen firas!» utbrast Kasper hånfullt på hösten samma
274
” ’
När Sveriges flagga blev svenskarnas
år. »Flaggning lite’ varstans, där man vill stå väl på högre ort …»
I detta som i så många andra stycken angavs tonen uppifrån. Flaggbruket spred sig alltmer. Vid debatten 1906 yttrade en talare, att
man sedan »några tiotal av år» alltmer börjat flagga vid högtidliga
tillfällen: »Det är väl åtminstone 10 a 20 år sedan flaggan allmänt
började att svaja till och med på våra folkskolor.» Uttrycket »allmänt» får tas med en stor nypa salt – alltjämt voro flaggstängerna få.
Parallellen mellan utvecklingen i USA och Sverige sticker i ögonen: i bägge länderna blev flaggan en i vidare kretsar populär
symbol först i samband med storpolitiska händelser, som satte sinnena i svallning. I USA var det inbördeskriget, i Sverige grälet med
norrmännen på 1890-talet och i all synnerhet unionsupplösningen
år 1905.
»Året 1905 och dess händelser ha medfört ett behov av samling
även kring ett symboliserat Sverige (min kursiv.)», yttrade 1906 en
av riksdagstalarna. »Och åt denna symbol vill man nu för första
gången giva lagens fasta grund.» »Nationalflaggan skall ju således»,
undervisade en annan, »vara sinnebilden för det gemensamma fosterlandet, det vill säga den skall påminna svenska män och kvinnor
om allt, som innebäres i ordet fosterland, om vår tanke- och trosfrihet, om vår urgamla kultur, om våra gemensamma, ärorika minnen, om vårt gemensamma framtidshopp och mycket mera.»
Riksdagsprotokollen och den samtida pressen överflöda av vittnesbörd om hur yrvaket man famlade omkring sig i denna situation. Det tvistades om tygprover, proportioner, färger och först och
sist om vilken som skulle bli nationalsymbolen: den tretungade eller
den tvärskurna. Då på morgonen den l november 1905 för första
gången den rena, från unionsmärket befriade flaggan hissades runt
om i hela riket, i närvaro av väldiga åskådarmassor och under stor
nationell gripenhet, så mötte ögat ett virrvarr av färger och former.
»Man överdriver naturligtvis, om man påstår, att den ena flaggan
var den andra olik, men överdriften är inte stor», skrev Svenska
Dagbladet. »Fyra olika färggrupper skulle man möjligen kunna
urskilja – den ljust blågula, den mörkt blågula, den blekt grönvita och den svartgrå. Nyanserna voro otaliga.»
En flagglag var tydligen högst påkallad och den kom 1906. Förut
hade Kungl. Maj :t ensam beslutat om allt som hade med flaggan
att skaffa. Flaggförordningen av 1844 bar helt Oscar I:s signum.
Man vågar även säga, att 1897 års förordning, som införde en två-
tungad flagga för de civila verken och reserverade den tretungade
275
Sven Eriksson
för kungahuset, försvarsmakten och riksdagen, uttryckte Oscar II: s
personliga mening. Nu ville riksdagen vara med om att bestämma.
Så skedde också.
Regeringen Staaf hade helst velat helt och hållet avskaffa den
tretungade flaggan – här spårar man en anknytning till det betraktelsesätt, varåt Söndags-Nisse på sin tid givit uttryck – men
den fick nöja sig med en kompromiss. Civilministern Schotte försäkrade, att den tvärskurna flaggan var »den egentliga svenska
flaggan», den tretungade blott en militär facksymboL En talesman
för lagutskottet menade, att »den flagga, som skall svaja över de
tusen hemmen i Sveriges land, också skall svaja över riksdagshuset». Förgäves hävdades från moderatliberalt håll, att den tretungade flaggan »i hela vårt folks föreställningsvärld» var den förnämare och att därför även de, som höllo kungatanken högt och
ville att den skulle vara likaberättigad med folkmakten, borde anse,
att kungamakt och riksdag skulle ha »lika och jämlika symboler».
De menade alltså, att det var militären, som för sin räkning önskade
monopolisera den tungade flaggan.
Något ligger måhända i detta. I vilket fall godkände första kammaren utan omröstning regeringens förslag. I andra kammaren segrade det med 122 röster mot 75. Därmed blev den tvärskurna
nationalflagga, och från riksdagshusets tak firades den tretungade
efter att ha vajat där i trettiofem år. Den blev nu blott och bart
örlogsflagga. At konungen gavs rätt att nyttja vilken han ville;
det blev den tungade flaggan med stora riksvapnet.
Den nationella begeistringen 1905-1906 gick fort över. Det skulle
ännu dröja länge, innan den blågula flaggan blev allmänt hyllad
som folklig symbol. Vid stockholmsstudenternas vårfest på Solliden
år 1906 yttrade Karlfeldt:
»Vi ha återtagit vår gamla svenska flagga, segerfanan från Liitzen
med de ljusa, glada färgerna, men erövringsdrömmarna ha vi stoppat i skrinet. – — – Det är den politiska idealismens fana vi vilja
höja. Varför kan den inte vara ljust blå och gul, segerglad, sommarglad, lika väl som hemskt blodröd? Rättvisa åt alla, utan blod!»
Varför icke? T. o. m. Social-Demokratens kåsör »Holger» – Gerhard Magnusson – tyckte, att »nog verkade det litet egendomligt»
att den l november 1905 flaggstängerna stodo tomma på såväl Folkets hus som på Goodtemplarnas: »Men det där har gunås Soc.-Dinte något att säga till om.» De radikalare socialdemokraterna knöto
sina framtidsförhoppningar vid den röda fanan, internationalis- 276
När Sveriges flagga blev svenskarnas
mens symbol, och de fingo överhand efter storstrejken 1909. Medan
bönderna 1914 marscherade under en skog av blågula dukar, lyste
blott en enda svensk flagga i arbetartåget, och det får väl närmast
betraktas som en taktisk eftergift.
Vid demonstrationstågen l maj lyste länge den blågula flaggan
med sin frånvaro, den röda fanan härskade suveränt. Detta betyder
visst icke att meningarna voro odelade; stort uppseende väckte det
1922, att Hjalmar Branting höll högtidstalet vid Svenska flaggans
dag på Stadion och därvid yttrade, att »den svenska andens oberoende och frihet, den ursprunglighet, varmed den kan på bästa
sätt bidraga till hela vårt släktes utveckling, den symboliseras i vår
svenska flagga». Även för de följande åren kan man finna ett och
annat vittnesbörd om känsla för den nationella symbolen. »Det finns
inga formella hinder för svensk arbetarklass att bli ett med den
övriga nationen», förklarade sålunda Folket 1923.
Föreningen Svenska Flaggans Dag, som bildades 1915, hade tungt
före. De våldsammaste angreppen på flaggan och flaggdagen komma
givetvis från kommunisterna, och så sent som 1934 klagade föreningens styrelse i sin verksamhetsberättelse över »hur svårt det
alltjämt är att bibringa det svenska folket övertygelsen om den
absoluta neutralitet, som utgör betingelsen för Svenska Flaggans
dags firande».
Då hade redan en ny inställning börjat arbeta sig fram på arbetarhålL De politiska framgångarna, de förbättrade arbets- och löneförhållandena, socialreformerna, »Saltsjöbadsandan» och åtskilligt
annat hade skapat en starkare känsla av delaktighet i samhället.
Slagordet »folkhemmet» tillkom. Mäktigt bidrog också oron över
den internationella utvecklingen. Socialdemokratins och fackföreningarnas öde i Tyskland väckte icke blott en nationell försvarsvilja tilllivs utan också ett behov av att manifestera den samhörighet med övriga folkgrupper, som nog innerst alltid funnits hos de
flesta.
Vid Socialdemokratiska Ungdomsförbundets kongress på hösten
1934 kom det till en första kraftmätning mellan de olika riktningarna. I spetsen för de oförsonliga stod Clarte och stockholmarna
-naturligtvis icke alla. Utgångspunkt för debatten var en motion
av ungdomsklubben på Kungsholmen, i vilken föreslagits,
»att förbundskongressen ger den nya styrelsen i uppdrag att göra
en framställning till regeringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen, att det till nästa riksdag utarbetas ett förslag till lag
som förbjuder den svenska fanan i de politiska striderna».
19- 553445 St·ensk Tidskrift 1955 277
-…. . ~— -~-. – …
Sven Eriksson
Motionen hade av förbundsstyrelsen avstyrkts med följande motivering:
»Den effektivaste vägen att komma tillrätta med högerns självtagna patent på fosterland och riksfana torde tvärtom vara, att vi
själva vid sidan av den röda använder den blågula fanan och bryter
udden av högerns monopolsträvan.»
Debatten blev i mer än ett avseende högintressant, och motionä-
rens meningsfränder visade sig vara i hopplös minoritet. Några av
inläggen förtjäna att återges.
Torsten Nilsson – alltså nuvarande försvarsministern yttrade:
»Någon gång i fjol höst läste jag en insändare i N. D. A. om en
ljuslockig yngling som uppkallat 4 000 socialdemokratiska ungdomsklubbister till att svära trohetseden mot den röda fanan. Den
ynglingen var jag. Trots detta kan jag inte finna någon motsättning
mellan den röda fanan och den svenska … Vi måste själva gå till
attack för att erövra symbolen så att den blir hela svenska folkets
tillhörighet.»
Fritz Svanström, Västerås:
»l landsorten hyser vi inte den förskräckelse för den svenska
fanan som man tycks göra i Stockholm. Vi skall också här försöka
utrota en ingrodd misstro mot arbetarrörelsen, och detta kan vi
genom att begagna den svenska fanan. Jag tror att stockholmarnas
s. k. radikalism på detta område har sin grund i Clarte, och vi kan
vara övertygade att framgångarna för stockholmsdistriktet skulle
komma i ökad utsträckning, om man gjorde sig fri från denna
gamla ’radikalism’.»
Einar Norrman, Stockholm:
»Rött och blågult måste bli vår paroll. – – – Principiella och
taktiska skäl tala för att vi acceptera den blågula fanan.»
Arnold Palm, Stockholm:
»Den borgerliga propagandan har gett den blågula tendensen av
partifana. – – — Den rödaste kommunist har dock den blågula
på sin kolonistuga. Kom ihåg att vår strid icke går mot fanan utan
mot det kapitalistiska samhället. Och det bör icke vara någon taktikfråga utan en principfråga att vi skall acceptera den svenska
fanan.»
Gunnar Lundberg, Stockholm, erinrade om Erantings tal på
Svenska flaggans dag 1922, som visade vilken »linje den svenska
socialdemokratien följt i långliga tider». Ytterligare ett par stockholmare instämde.
IYar Berg, Sundsvall:
278
’·..
När Sveriges flagga blev svenskarnas
>Vi ha allt att vinna på att manifestera vår principiella ståndpunkt genom att föra svenska flaggan med i alla demonstrationer.»
Torsten Nilsson:
»Sverige har existerat i hundrade år och kommer säkert att göra
det i ännu hundrade år. Den blågula flaggan symboliserar detta
nationens bestånd genom tiderna. Vi ha ingen anledning att gå ifrån
vår uppfattning.»
Percy Franzen i Stockholm kom med en lam protest. »Tror ni»,
frågade han, »att. den slagna tyska arbetarklassen skall resa sig i
hakkorsets tecken. Den kommer att resa sig under den röda fanan.»
Hjalmar Mehr, som tagit illa åt sig av- förmodligen – Svanströms
inlägg, lovade att stockholmsklubbisterna skulle återkomma. Det
gjordes i en skrivelse, vari bl. a. underströks, att den röda fanan var
arbetarklassens symbol i dess kamp för mänsklighetens frigörelse
och att det ej fanns ringaste anledning att använda den blågula
fanan vid sidan av den röda:
»Alla försök att på den vägen ta vinden ur seglen på de borgerliga äro dömda att misslyckas. I nationalism kunna de ändå alltid
bjuda över oss. Följden kan endast bli att de sämst ställda stötas
bort från oss.»
Året efter kongressen gjorde stockholmsdistriktet ett nytt försök
att bjuda spjärn mot utvecklingen. Man föreslog en kampanj för
anskaffande av röda fanor. Motiveringen var följande:
»Från burgeoasiens chauvinistiska skräpkammare har man plockat fram alla de lögnparoller, som mötte arbetarklassens pionjärer.
Man talar nu om »det gamla kära Sverige» som hotas av undergång
från de »marxistiska mörkmännens sida», och man manar till uppbåd kring vår frihetssymbol, den svenska fanan.
Kamrater! Länge nog har burgeoasien tagit patent på Sveriges
fana. Därför måste arbetarklassen fordra sin rätt av denna symbol.
Och vi har all anledning, att tillvarataga denna rättighet. Men det
är inte under blågula fanor, vår uppmarsch skett, den sker inte och
får inte komma att ske under detta tecken heller. Vi skall uppbåda
vårt folk under de blodröda dukarna, internationalismens, socialismens, frihetens och broderskapets symbol.»
Det var en fanfar utan betydelse. Lika verkningslös blev en motion av föreningen i örtofta vid förbundskongressen 1937. I denna
föreslogs, att kongressen skulle besluta om att den blågula fanan
skulle förbjudas vid alla av socialdemokratiska ungdomsklubbar
anordnade arrangemang. Motionen hade avstyrkts av förbundsstyrelsen och i debatten fick initiativtagaren lyssna till hårda ord.
279
Sven Eriksson
Torsten Nilsson erinrade sålunda om att förbundets ställning redan 1934 avgjorts och betygade att motionen ingalunda representerade den allmänna meningen i örtofta. Häri stöddes han av klubbens egen representant, och Nils Holmberg i Lund gick så långt,
att han betecknade motionen som tillkommen under mystiska omständigheter. Blott en, en stockholmare, tog motionären i försvar,
och här finner man ett nytt eko av den gammalmarxistiska vulgäragitationen:
»Det är fortfarande så, att borgarklassen i kraft av sin äganderätt till produktionsmedlen utsuger landets befolkning, och på arbetsplatserna ha arbetarna i själva verket ingenting att säga till om
utom rörande avtalen. Fortfarande förekommer kriser, arbetslöshet
och fattigdom. Symbolen för detta samhälle är den blågula fanan.
Om vi hylla denna, hylla vi det bestående samhället.»
Han fick omedelbart mothugg från både skåningar och uppsvens·
kar. En talare från Ingelstad yttrade:
»Om den svenska fanan vore symbolen för kapitalismen, borde
den ha kommit till under den kapitalistiska epoken. Men den har
funnits i femhundra år. Vi ha ingen anledning att ställa den röda
fanan mot den blågula.»
Nils Holmberg försökte sig på begreppsanalys:
»Fosterlandet tillhör oss, och den rätta tolkningen av fosterlandets begrepp kan endast vara de människor, som bygga och bo på
vår jord. Vill man göra något för fosterlandet, vill man vara patriot
i verklig mening, måste man göra det för folket, vilket ju också är
socialdemokratiens enda strävan. Liksom våra spanska kamrater
i dag kämpa mot utländsk reaktion för sitt lands oberoende, äro
säkerligen även vi beredda att försvara vår frihet.»
En västmanlänning instämde:
»I mitt distrikt finns det ingen plats, där man inte tar med den
svenska fanan vid de olika arrangemangen. Den blågula fanan representerar den svenska kulturen, vad som vunnits under gångna
år, och detta tror jag vi skola betona starkare i fortsättningen. Jag
tycker, att den blågula fanan skulle ha passat bra också i den här
lokalen.»
En stockholmare menade att det internationella arbetet måste
bygga på nationell grund: nationalismen förhöll sig nämligen till
internationalismen som individen till kollektivet. Även en göteborgare yrkade bifall till styrelsens förslag men tillade med tydlig
skärpa:
»När man fäller socialistiska värdeomdömen, bör man nog inte
280
När Sveriges flagga blev svenskarnas
blott betrakta två eller tre års händelser. Det säges vidare i utlå-
tandet, att arbetarrörelsen lämnat sin tidigare oppositionella inställning..Jag vet inte om detta innebär ett försåtligt underkännande av tidigare ståndpunkter.»
Ett historiskt datum är förvisso den 6 juni 1938, då en arbetarorganisation för första gången mottog en svensk flagga av konungen. Det var Stockholms Arbetarekommun genom sin sekreterare Viktor Ek. Social-Demokraten, som konstaterade att »blågult
var dagens färg», antydde också bakgrunden till händelsen:
»Flaggdagen i Stadion har ju städse varit ett omtyckt folknöje,
och detta års samfällda känsla av fast och redoboget värnande av
vår svenska symbol samt naturligtvis majestätets snart stundande
födelsedag, förlänade högtidsdagen ytterligare några stänk av pompa
och festivitas.»
Det var mitt under det spanska inbördeskrigets dagar. Vad många
fruktade kom klarare till uttryck i Quelqu’unes reportage i Svenska
Dagbladet:
»Hur länge får detta fortgå, hur länge skall denna stadionfest
med sitt vackra, ljusa allvar få samla oss i okränkt ro år efter år
den 6 juni till samfälld medborgarhyllning kring Sveriges flagga
och Sveriges kung’? Ute i världen dränkas städer och länder i blod,
mullra kanonerna, smidas komplotterna, sucka tusenden i fängel·
ser och fångläger, regnar död och förintelse från luften över oskyldiga människor … Främst bland de sjutton kom – ett tidens tcc·
ken! — Stockholms arbetarkommun.»
Ett historiskt datum är också den l maj 1939: då medfördes nämligen för första gången i historien den blågula flaggan i demonstrationståget i Stockholm 1 maj. I sitt tal yttrade Zäta Höglund, att det
var symboliskt, att första maj blivit en nationell högtidsdag fr. o. m.
detta år: »Arbetarklassen och nationen ha blivit ett. Det är den
femtioåriga kampens facit.»
Så bröt det andra världskriget ut och vid det stora medborgartåget gingo de demokratiska partierna endräktigt samman i en
mäktig manifestation av nationell samkänsla.
281
~- \_
BLEV SVENSKARNAS
Av lektor SVEN ERIKSSON
»l pledge allegiance to the Flag of the United States
of America and to the Republic for which it stands:
one nation indivisible, with liberty and justice for
all.»
SA LYDER flaggeden i USA. Den avlägges varje dag under läsåret
i unionens skolor. Den nuvarande flagglagen (fastställd 1942) stadgar i detalj, hur händer och huvudbonader skola hållas vid flaggceremonierna.
Ritualen är tämligen ny. Stjärnbaneret vajade visserligen över en
skola så tidigt som 1812, men först under inbördeskriget på 1860-
talet blev flaggfäring påbjuden i vissa stater, och riktig fart fick
flaggpropagandan ej förrän mot århundradets slut. Härvid gick The
American Flag Association (av 1897) i spetsen, ivrande för bl. a.
ett högtidligare ceremoniell vid skolornas dagliga flaggparad.
Det är av allt att döma en populär uppfattning i vårt land, att
den blågula flaggan sedan en oviss – men under alla förhållanden
avlägsen – förtid varit en folklig symbol. En närmare undersökning visar, att utvecklingen förlöpt ungefär samtidigt i Sverige och
USA.
Edvard Thermamius har i en uppsats citerat en dansk resandes
förvåning 1871 över att »Mange af Alnmen ikke kjendte det svenske
Nationalflag». Kuststädernas invånare voro naturligtvis förtrogna
med de svenska färgerna, och detsamma gäller dem som bodde i
garnisonsorter eller i närheten av lägerplatserna, men många svenskar fingo nog blott en eller annan gång i livet en flagga för ögonen.
Bevarade stadsvyer visa att flaggstänger voro ytterligt sällsynta.
Vad Stockholm angår, kunde man se dylika vid ett eller annat sommarställe eller på något utvärdshus i stadens utkanter men inne i
staden blott på Södra Teatern, de militära etablissemangen, järnvägsstationerna samt Dagens Nyheters annonskontor vid Myntga- 270
När Sveriges flagga blev svenskarnas
tan. Tillfälligt restes flaggstänger i samband med lantbruksmöten
och dylikt, men det var sällan förekommande evenemang.
Varken på Stockholms slott eller på riksdagshuset förekomma
flaggstänger.
Då efter riksdagsreformens seger 1866 den bekante arkitekten
Johan Fredrik Åbom uppgjorde förslag till ombyggnad av »Rikets
ständers hus» på Riddarholmen, angav han ingen flaggstång; på
gaveln över huvudingången placerade han i stället en symbolisk
kvinnofigur – antagligen Svea. Denna ritning blev icke antagen.
I ett nytt förslag några månader senare, och godkänt av överintendenten Fritz von Dardel den 12 juni 1866, hade Åbomersatt kvinnofiguren med en flaggstång. Denna ritning fastställdes i konselj den
19 juni.
Det skulle dröja innan flaggstången restes. Den 12 september
1871 – således fem år efteråt förkunnade emellertid Nya Dagligt
Allehanda:
»Riksdagshuset prydes sedan början av den nu pågående riksdagen av en å byggnadens tak mitt över huvudingången hissad stor
tretungad nationalflagga.»
Det är en i all sin korthet historisk notis. Händelsen väckte av
allt att döma föga eller intet uppseende. Annat blev det två år senare då en flagga för första gången i historien hissades på Stockholms slott.
Den 3 november 1873, en mulen, blåsig och förmodligen nervpå-
frestande dag, stimulerades .4ftonbladets lösnummerförsäljning av
ett reportage under rubriken »En vanprydnad på kungl. slottet».
Man överraskades, berättade skribenten, av att över mitten av slottets huvudfasad åt Norrbro se en mycket stor, förgylld krona, uppsatt på en hög stång:
»Också framkallade åsynen därav uttryck av dels åtlöje, dels
harm, hos den stora mängd av människor, som under dagens lopp
passerade Norrbro och som oavvänt betraktade den underliga företeelsen. Från grupper, som bildade sig för att samspråka därom,
hörde man utrop av förundran och åtskilliga speglosor, t. ex. undran, huruvida det skulle vara en modern upplaga av Gesslers hatt,
för vilken de, som passerade Norrbro, borde blotta huvudet, osv.»
Det kunde väl gå an, menade skribenten, att hissa flaggan på
ett eller annat »mera med privatbyggnader jämförligt lustslott» men
absolut icke på Stockholms slott!
Dagen efter kunde tidningen ge närmare besked om meningen
med det hela:
271
’ .
Sven Eriksson
»I dag kl. 12 middagen har sedvanlig salut givits från batteriet å
Skeppsholmen med anledning av årsdagen av Sveriges och Norges
förening. Fartygen i hamnen ha flaggat och en kunglig flagg har
för första gången svajat å Stockholms slott.»
Aftonbladet hade nu fått klart för sig, att Oscar II blott infört en
sed, som länge varit rådande i andra monarkier, och tystnade, men
en och annan av de mera radikala bladen och framför allt den politiska skämtpressen fortsatte under mer än en vecka gycklet. I
Dagens Nyheter hette det:
»Oss synes att flaggan verkligen är till nytta, om icke för kungenamiralen, så för dem av hans trogna undersåtar, vilka därförutan,
när de passera Gustaf Adolfs torg och Norrbro, aldrig skulle veta åt
vad håll vinden blåser, och som, medan de gå uppför Lejonbacken,
känna sig behöva vända kappan efter vinden. Dessutom har flaggan
gjort ett annat gagn. Att hela Stockholm under en hel vecka icke
pratat om annat än den bör vara ett bevis på att huvudstaden icke
vet av någon ki”is.»
Varifrån hade kungen fått sin ide? Kasper vågade sig på några
gissningar:
»Dagens Nyheter påstod, att Hans Maj :t ville ’hissa flaggan i
topp’, för att riksdagsgubbarue göra på samma sätt, då de äro församlade här; han har tyckt, att ’en ann’ kan vara så god som ’en
ann’ … Men en glad själ framställde också den förmodan, att
kungen fått iden från Södra Teatern, varest det flaggas spektakeldagarue … eller möjligtvis från Dagens Nyheters annonskontor.
Där har visserligen flaggan blivit indragen, men kanske blott för
att förflyttas till högre ort?»
Någon vördnad för flaggan röjs för visso icke i detta gyckel.
Direkt plump verkar i vår tids öron en nidvisa i Söndags-Nisse
(kursiveringarna äro tidningens):
272
»Men kan väl den fanstången knipa till slut
den allmänna opinionen,
när flaggan därpå räcker tungan sin ut
åt hela den svenska nationen?
En mening man vet dock att fanstyget har
en sak kan man därav bestämma:
när flaggan är ute och flaxar och far,
är kungen åtminstone hemma.»
När Sveriges flagga blev svenskarnas
Det är värt att lägga märke till förknippningen av »flaggan som
räcker tungan sin ut åt hela den svenska nationen» och »kungen».
Den flagga, som åsyftas, är den tretungade. Innan skildringen av
flaggbrukets utveckling föres vidare, kan det vara skäl att något
dröja vid flaggans äldre historia.
Som Torsten Lenk – vår främste kännare härav – påpekat,
återgår den svenska flaggan på ett kungligt värdighetstecken i nära
släktskap med regalierna, nämligen ett blågult korsbaner, som
torde ha tillkommit vid mitten av 1400-talet och som även kunde
förlänas som ett synligt tecken på att mottagaren utövade en del
av härskarens makt. Liksom konungen ursprungligen var riksenhetens symbol, var alltså korsbaneret och flaggan symboler för
kungamakten, den första statsmakten.
På krigsfartygen hissades under 1500-talet och i början av nästföljande århundrade i allmänhet tvärskurna, i blått och gult horisontellt randade flaggor. I Danmark uppträdde vid 1600-talets början inom såväl örlogsflottan som på handelsfartyg vid sidan av de
tvärskurna tvåtungade flaggor, vilka i båda fallen betraktades som
rikssymboL Åren 1630 och 1635 förbjödos dock handelsfartygen att
hissa den tungade flaggan.
Senast vid 1620-talets slut hade man i vårt land följt den danska
förebilden att på alla toppar hissa korsflagga – tungad eller tvärskuren. Den svenska flaggan fick emellertid tre tungor, och därmed
– anser Lenk – uppstod begreppet den »svenska flaggan» i dess
nuvarande betydelse. I brist på offentligt fastställda regler var flaggföringen på svenska handelsfartyg länge varierande. Tvärskurna
korsflaggor äro belagda vid 1600-talets mitt, men man förde också
»egna» flaggor, ibland försedda med tungor, och dessutom hissade
man den tretungade korsflaggan. I syfte att råda bot på vad man
betraktade som ett missbruk utfärdades 1663 en förordning, enligt
vilken handelsfartygen förbjödos att hissa »kronones flaggor eller
eljest sine egna med tre spetsar». De fingo rättighet att hissa en
tvärskuren korsflagga – men behövde icke göra det. Denna bestämda skillnad mellan »kronones», dvs. statsmaktens, flagga och
den enskilda, tvärskurna, upprätthölls ända till 1897, då vi fingo
en »civil» statsflagga med två tungor (avskaffad 1906).
Efter 1663 kallades den tretungade flaggan i officiella handlingar
»svensk konungs flagga», »konungsflaggan», »Hans K. Maj:ts och
riksens flagga» eller »svensk örlogsflagg». Den sistnämnda benämningen är emellertid mycket ovanlig före 1800-talet.
273
Sven Eriksson
Det är emellertid naturligt, att den tretungade flaggan väckte krigiska associationer. Försvaret och vad därmed sammanhänger var
länge den förnämsta av statsmaktens uppgifter. Det är jämväl begripligt, att den tungade flaggan särskilt förknippades med flottan.
Allt eftersom statens verksamhetsområde vidgades, kom den emellertid att brukas även i »civila» sammanhang; på Carl XV:s tid användes den av tullen, lotsverket, statens järnvägar och postverket.
Den blev därigenom de facto symbol för statens makt över huvud.
Det är i sammanhanget intressant att se, att det var en tretungad
flagga, som 1871 hissades på riksdagshuset, säte för den »andra»
statsmakten. Där vajade den ända till 1906. I den räkning, som
flaggleverantören Fredr. Em. Cederberg 1871 presenterade Riksgäldsfullmäktige betecknades dukarna – det var tre stycken av
olika storlek- som »kronoflaggon. Hur stark den krigiska associationen var, framgår emellertid av ett och annat. Söndags-Nisse på-
stod sålunda 1871, att de »hundrasex» – försvarsreformens motståndare på riksdagen – vid åsynen av den nya prydnaden på folkrepresentationens hus skulle ha uppstämt den bekanta sången:
»Jag hälsar dig fredliga flagga!» Det är mer än möjligt att man på
militärt håll ondgjorde sig över att den tretungade hissades på riksdagshuset; i vilket fall påstod en talare under »flaggdebattem 1906,
att han på den tiden hört sägas: »Skola de där gubbarne ha den
tretungade flaggan också?»
Det är uppenbart att kombinationen av kungsflagga, örlogsflagga
och statsflagga gjorde den tretungade suspekt i många radikalers
ögon; det var väl sådan ovilja, som låg bakom Söndags-Nisses utbrott: »flaggan som räcker tungan sin ut åt hela den svenska nationen».
Republikanerna voro emellertid få. Aftonbladet tolkade bättre
den allmänna meningen, då den betecknade flaggan på riksdagshuset som en »tretungad nationalflagga». Här röjs en ny uppfattning av flaggan som symbol även för fäderneslandet och folket.
Efter franska revolutionen började kulten av nationen, symboliserad
av en flagga (i Frankrike trikoloren). Aftonbladet accepterade den
tretungade som nationens symbol. Sådan förblev den länge. Vid den
ovannämnda flaggdebatten vittnade en talare, att den tvärskurna
flaggan först på sista tiden »börjat betraktas» som en nationalflagga. Den tvärskurna hade föga anseende.
Det initiativ konung Oscar tog 1873 fick efterföljd. »Ja så där
skall Oscarsdagen firas!» utbrast Kasper hånfullt på hösten samma
274
” ’
När Sveriges flagga blev svenskarnas
år. »Flaggning lite’ varstans, där man vill stå väl på högre ort …»
I detta som i så många andra stycken angavs tonen uppifrån. Flaggbruket spred sig alltmer. Vid debatten 1906 yttrade en talare, att
man sedan »några tiotal av år» alltmer börjat flagga vid högtidliga
tillfällen: »Det är väl åtminstone 10 a 20 år sedan flaggan allmänt
började att svaja till och med på våra folkskolor.» Uttrycket »allmänt» får tas med en stor nypa salt – alltjämt voro flaggstängerna få.
Parallellen mellan utvecklingen i USA och Sverige sticker i ögonen: i bägge länderna blev flaggan en i vidare kretsar populär
symbol först i samband med storpolitiska händelser, som satte sinnena i svallning. I USA var det inbördeskriget, i Sverige grälet med
norrmännen på 1890-talet och i all synnerhet unionsupplösningen
år 1905.
»Året 1905 och dess händelser ha medfört ett behov av samling
även kring ett symboliserat Sverige (min kursiv.)», yttrade 1906 en
av riksdagstalarna. »Och åt denna symbol vill man nu för första
gången giva lagens fasta grund.» »Nationalflaggan skall ju således»,
undervisade en annan, »vara sinnebilden för det gemensamma fosterlandet, det vill säga den skall påminna svenska män och kvinnor
om allt, som innebäres i ordet fosterland, om vår tanke- och trosfrihet, om vår urgamla kultur, om våra gemensamma, ärorika minnen, om vårt gemensamma framtidshopp och mycket mera.»
Riksdagsprotokollen och den samtida pressen överflöda av vittnesbörd om hur yrvaket man famlade omkring sig i denna situation. Det tvistades om tygprover, proportioner, färger och först och
sist om vilken som skulle bli nationalsymbolen: den tretungade eller
den tvärskurna. Då på morgonen den l november 1905 för första
gången den rena, från unionsmärket befriade flaggan hissades runt
om i hela riket, i närvaro av väldiga åskådarmassor och under stor
nationell gripenhet, så mötte ögat ett virrvarr av färger och former.
»Man överdriver naturligtvis, om man påstår, att den ena flaggan
var den andra olik, men överdriften är inte stor», skrev Svenska
Dagbladet. »Fyra olika färggrupper skulle man möjligen kunna
urskilja – den ljust blågula, den mörkt blågula, den blekt grönvita och den svartgrå. Nyanserna voro otaliga.»
En flagglag var tydligen högst påkallad och den kom 1906. Förut
hade Kungl. Maj :t ensam beslutat om allt som hade med flaggan
att skaffa. Flaggförordningen av 1844 bar helt Oscar I:s signum.
Man vågar även säga, att 1897 års förordning, som införde en två-
tungad flagga för de civila verken och reserverade den tretungade
275
Sven Eriksson
för kungahuset, försvarsmakten och riksdagen, uttryckte Oscar II: s
personliga mening. Nu ville riksdagen vara med om att bestämma.
Så skedde också.
Regeringen Staaf hade helst velat helt och hållet avskaffa den
tretungade flaggan – här spårar man en anknytning till det betraktelsesätt, varåt Söndags-Nisse på sin tid givit uttryck – men
den fick nöja sig med en kompromiss. Civilministern Schotte försäkrade, att den tvärskurna flaggan var »den egentliga svenska
flaggan», den tretungade blott en militär facksymboL En talesman
för lagutskottet menade, att »den flagga, som skall svaja över de
tusen hemmen i Sveriges land, också skall svaja över riksdagshuset». Förgäves hävdades från moderatliberalt håll, att den tretungade flaggan »i hela vårt folks föreställningsvärld» var den förnämare och att därför även de, som höllo kungatanken högt och
ville att den skulle vara likaberättigad med folkmakten, borde anse,
att kungamakt och riksdag skulle ha »lika och jämlika symboler».
De menade alltså, att det var militären, som för sin räkning önskade
monopolisera den tungade flaggan.
Något ligger måhända i detta. I vilket fall godkände första kammaren utan omröstning regeringens förslag. I andra kammaren segrade det med 122 röster mot 75. Därmed blev den tvärskurna
nationalflagga, och från riksdagshusets tak firades den tretungade
efter att ha vajat där i trettiofem år. Den blev nu blott och bart
örlogsflagga. At konungen gavs rätt att nyttja vilken han ville;
det blev den tungade flaggan med stora riksvapnet.
Den nationella begeistringen 1905-1906 gick fort över. Det skulle
ännu dröja länge, innan den blågula flaggan blev allmänt hyllad
som folklig symbol. Vid stockholmsstudenternas vårfest på Solliden
år 1906 yttrade Karlfeldt:
»Vi ha återtagit vår gamla svenska flagga, segerfanan från Liitzen
med de ljusa, glada färgerna, men erövringsdrömmarna ha vi stoppat i skrinet. – — – Det är den politiska idealismens fana vi vilja
höja. Varför kan den inte vara ljust blå och gul, segerglad, sommarglad, lika väl som hemskt blodröd? Rättvisa åt alla, utan blod!»
Varför icke? T. o. m. Social-Demokratens kåsör »Holger» – Gerhard Magnusson – tyckte, att »nog verkade det litet egendomligt»
att den l november 1905 flaggstängerna stodo tomma på såväl Folkets hus som på Goodtemplarnas: »Men det där har gunås Soc.-Dinte något att säga till om.» De radikalare socialdemokraterna knöto
sina framtidsförhoppningar vid den röda fanan, internationalis- 276
När Sveriges flagga blev svenskarnas
mens symbol, och de fingo överhand efter storstrejken 1909. Medan
bönderna 1914 marscherade under en skog av blågula dukar, lyste
blott en enda svensk flagga i arbetartåget, och det får väl närmast
betraktas som en taktisk eftergift.
Vid demonstrationstågen l maj lyste länge den blågula flaggan
med sin frånvaro, den röda fanan härskade suveränt. Detta betyder
visst icke att meningarna voro odelade; stort uppseende väckte det
1922, att Hjalmar Branting höll högtidstalet vid Svenska flaggans
dag på Stadion och därvid yttrade, att »den svenska andens oberoende och frihet, den ursprunglighet, varmed den kan på bästa
sätt bidraga till hela vårt släktes utveckling, den symboliseras i vår
svenska flagga». Även för de följande åren kan man finna ett och
annat vittnesbörd om känsla för den nationella symbolen. »Det finns
inga formella hinder för svensk arbetarklass att bli ett med den
övriga nationen», förklarade sålunda Folket 1923.
Föreningen Svenska Flaggans Dag, som bildades 1915, hade tungt
före. De våldsammaste angreppen på flaggan och flaggdagen komma
givetvis från kommunisterna, och så sent som 1934 klagade föreningens styrelse i sin verksamhetsberättelse över »hur svårt det
alltjämt är att bibringa det svenska folket övertygelsen om den
absoluta neutralitet, som utgör betingelsen för Svenska Flaggans
dags firande».
Då hade redan en ny inställning börjat arbeta sig fram på arbetarhålL De politiska framgångarna, de förbättrade arbets- och löneförhållandena, socialreformerna, »Saltsjöbadsandan» och åtskilligt
annat hade skapat en starkare känsla av delaktighet i samhället.
Slagordet »folkhemmet» tillkom. Mäktigt bidrog också oron över
den internationella utvecklingen. Socialdemokratins och fackföreningarnas öde i Tyskland väckte icke blott en nationell försvarsvilja tilllivs utan också ett behov av att manifestera den samhörighet med övriga folkgrupper, som nog innerst alltid funnits hos de
flesta.
Vid Socialdemokratiska Ungdomsförbundets kongress på hösten
1934 kom det till en första kraftmätning mellan de olika riktningarna. I spetsen för de oförsonliga stod Clarte och stockholmarna
-naturligtvis icke alla. Utgångspunkt för debatten var en motion
av ungdomsklubben på Kungsholmen, i vilken föreslagits,
»att förbundskongressen ger den nya styrelsen i uppdrag att göra
en framställning till regeringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen, att det till nästa riksdag utarbetas ett förslag till lag
som förbjuder den svenska fanan i de politiska striderna».
19- 553445 St·ensk Tidskrift 1955 277
-…. . ~— -~-. – …
Sven Eriksson
Motionen hade av förbundsstyrelsen avstyrkts med följande motivering:
»Den effektivaste vägen att komma tillrätta med högerns självtagna patent på fosterland och riksfana torde tvärtom vara, att vi
själva vid sidan av den röda använder den blågula fanan och bryter
udden av högerns monopolsträvan.»
Debatten blev i mer än ett avseende högintressant, och motionä-
rens meningsfränder visade sig vara i hopplös minoritet. Några av
inläggen förtjäna att återges.
Torsten Nilsson – alltså nuvarande försvarsministern yttrade:
»Någon gång i fjol höst läste jag en insändare i N. D. A. om en
ljuslockig yngling som uppkallat 4 000 socialdemokratiska ungdomsklubbister till att svära trohetseden mot den röda fanan. Den
ynglingen var jag. Trots detta kan jag inte finna någon motsättning
mellan den röda fanan och den svenska … Vi måste själva gå till
attack för att erövra symbolen så att den blir hela svenska folkets
tillhörighet.»
Fritz Svanström, Västerås:
»l landsorten hyser vi inte den förskräckelse för den svenska
fanan som man tycks göra i Stockholm. Vi skall också här försöka
utrota en ingrodd misstro mot arbetarrörelsen, och detta kan vi
genom att begagna den svenska fanan. Jag tror att stockholmarnas
s. k. radikalism på detta område har sin grund i Clarte, och vi kan
vara övertygade att framgångarna för stockholmsdistriktet skulle
komma i ökad utsträckning, om man gjorde sig fri från denna
gamla ’radikalism’.»
Einar Norrman, Stockholm:
»Rött och blågult måste bli vår paroll. – – – Principiella och
taktiska skäl tala för att vi acceptera den blågula fanan.»
Arnold Palm, Stockholm:
»Den borgerliga propagandan har gett den blågula tendensen av
partifana. – – — Den rödaste kommunist har dock den blågula
på sin kolonistuga. Kom ihåg att vår strid icke går mot fanan utan
mot det kapitalistiska samhället. Och det bör icke vara någon taktikfråga utan en principfråga att vi skall acceptera den svenska
fanan.»
Gunnar Lundberg, Stockholm, erinrade om Erantings tal på
Svenska flaggans dag 1922, som visade vilken »linje den svenska
socialdemokratien följt i långliga tider». Ytterligare ett par stockholmare instämde.
IYar Berg, Sundsvall:
278
’·..
När Sveriges flagga blev svenskarnas
>Vi ha allt att vinna på att manifestera vår principiella ståndpunkt genom att föra svenska flaggan med i alla demonstrationer.»
Torsten Nilsson:
»Sverige har existerat i hundrade år och kommer säkert att göra
det i ännu hundrade år. Den blågula flaggan symboliserar detta
nationens bestånd genom tiderna. Vi ha ingen anledning att gå ifrån
vår uppfattning.»
Percy Franzen i Stockholm kom med en lam protest. »Tror ni»,
frågade han, »att. den slagna tyska arbetarklassen skall resa sig i
hakkorsets tecken. Den kommer att resa sig under den röda fanan.»
Hjalmar Mehr, som tagit illa åt sig av- förmodligen – Svanströms
inlägg, lovade att stockholmsklubbisterna skulle återkomma. Det
gjordes i en skrivelse, vari bl. a. underströks, att den röda fanan var
arbetarklassens symbol i dess kamp för mänsklighetens frigörelse
och att det ej fanns ringaste anledning att använda den blågula
fanan vid sidan av den röda:
»Alla försök att på den vägen ta vinden ur seglen på de borgerliga äro dömda att misslyckas. I nationalism kunna de ändå alltid
bjuda över oss. Följden kan endast bli att de sämst ställda stötas
bort från oss.»
Året efter kongressen gjorde stockholmsdistriktet ett nytt försök
att bjuda spjärn mot utvecklingen. Man föreslog en kampanj för
anskaffande av röda fanor. Motiveringen var följande:
»Från burgeoasiens chauvinistiska skräpkammare har man plockat fram alla de lögnparoller, som mötte arbetarklassens pionjärer.
Man talar nu om »det gamla kära Sverige» som hotas av undergång
från de »marxistiska mörkmännens sida», och man manar till uppbåd kring vår frihetssymbol, den svenska fanan.
Kamrater! Länge nog har burgeoasien tagit patent på Sveriges
fana. Därför måste arbetarklassen fordra sin rätt av denna symbol.
Och vi har all anledning, att tillvarataga denna rättighet. Men det
är inte under blågula fanor, vår uppmarsch skett, den sker inte och
får inte komma att ske under detta tecken heller. Vi skall uppbåda
vårt folk under de blodröda dukarna, internationalismens, socialismens, frihetens och broderskapets symbol.»
Det var en fanfar utan betydelse. Lika verkningslös blev en motion av föreningen i örtofta vid förbundskongressen 1937. I denna
föreslogs, att kongressen skulle besluta om att den blågula fanan
skulle förbjudas vid alla av socialdemokratiska ungdomsklubbar
anordnade arrangemang. Motionen hade avstyrkts av förbundsstyrelsen och i debatten fick initiativtagaren lyssna till hårda ord.
279
Sven Eriksson
Torsten Nilsson erinrade sålunda om att förbundets ställning redan 1934 avgjorts och betygade att motionen ingalunda representerade den allmänna meningen i örtofta. Häri stöddes han av klubbens egen representant, och Nils Holmberg i Lund gick så långt,
att han betecknade motionen som tillkommen under mystiska omständigheter. Blott en, en stockholmare, tog motionären i försvar,
och här finner man ett nytt eko av den gammalmarxistiska vulgäragitationen:
»Det är fortfarande så, att borgarklassen i kraft av sin äganderätt till produktionsmedlen utsuger landets befolkning, och på arbetsplatserna ha arbetarna i själva verket ingenting att säga till om
utom rörande avtalen. Fortfarande förekommer kriser, arbetslöshet
och fattigdom. Symbolen för detta samhälle är den blågula fanan.
Om vi hylla denna, hylla vi det bestående samhället.»
Han fick omedelbart mothugg från både skåningar och uppsvens·
kar. En talare från Ingelstad yttrade:
»Om den svenska fanan vore symbolen för kapitalismen, borde
den ha kommit till under den kapitalistiska epoken. Men den har
funnits i femhundra år. Vi ha ingen anledning att ställa den röda
fanan mot den blågula.»
Nils Holmberg försökte sig på begreppsanalys:
»Fosterlandet tillhör oss, och den rätta tolkningen av fosterlandets begrepp kan endast vara de människor, som bygga och bo på
vår jord. Vill man göra något för fosterlandet, vill man vara patriot
i verklig mening, måste man göra det för folket, vilket ju också är
socialdemokratiens enda strävan. Liksom våra spanska kamrater
i dag kämpa mot utländsk reaktion för sitt lands oberoende, äro
säkerligen även vi beredda att försvara vår frihet.»
En västmanlänning instämde:
»I mitt distrikt finns det ingen plats, där man inte tar med den
svenska fanan vid de olika arrangemangen. Den blågula fanan representerar den svenska kulturen, vad som vunnits under gångna
år, och detta tror jag vi skola betona starkare i fortsättningen. Jag
tycker, att den blågula fanan skulle ha passat bra också i den här
lokalen.»
En stockholmare menade att det internationella arbetet måste
bygga på nationell grund: nationalismen förhöll sig nämligen till
internationalismen som individen till kollektivet. Även en göteborgare yrkade bifall till styrelsens förslag men tillade med tydlig
skärpa:
»När man fäller socialistiska värdeomdömen, bör man nog inte
280
När Sveriges flagga blev svenskarnas
blott betrakta två eller tre års händelser. Det säges vidare i utlå-
tandet, att arbetarrörelsen lämnat sin tidigare oppositionella inställning..Jag vet inte om detta innebär ett försåtligt underkännande av tidigare ståndpunkter.»
Ett historiskt datum är förvisso den 6 juni 1938, då en arbetarorganisation för första gången mottog en svensk flagga av konungen. Det var Stockholms Arbetarekommun genom sin sekreterare Viktor Ek. Social-Demokraten, som konstaterade att »blågult
var dagens färg», antydde också bakgrunden till händelsen:
»Flaggdagen i Stadion har ju städse varit ett omtyckt folknöje,
och detta års samfällda känsla av fast och redoboget värnande av
vår svenska symbol samt naturligtvis majestätets snart stundande
födelsedag, förlänade högtidsdagen ytterligare några stänk av pompa
och festivitas.»
Det var mitt under det spanska inbördeskrigets dagar. Vad många
fruktade kom klarare till uttryck i Quelqu’unes reportage i Svenska
Dagbladet:
»Hur länge får detta fortgå, hur länge skall denna stadionfest
med sitt vackra, ljusa allvar få samla oss i okränkt ro år efter år
den 6 juni till samfälld medborgarhyllning kring Sveriges flagga
och Sveriges kung’? Ute i världen dränkas städer och länder i blod,
mullra kanonerna, smidas komplotterna, sucka tusenden i fängel·
ser och fångläger, regnar död och förintelse från luften över oskyldiga människor … Främst bland de sjutton kom – ett tidens tcc·
ken! — Stockholms arbetarkommun.»
Ett historiskt datum är också den l maj 1939: då medfördes nämligen för första gången i historien den blågula flaggan i demonstrationståget i Stockholm 1 maj. I sitt tal yttrade Zäta Höglund, att det
var symboliskt, att första maj blivit en nationell högtidsdag fr. o. m.
detta år: »Arbetarklassen och nationen ha blivit ett. Det är den
femtioåriga kampens facit.»
Så bröt det andra världskriget ut och vid det stora medborgartåget gingo de demokratiska partierna endräktigt samman i en
mäktig manifestation av nationell samkänsla.
281
~- \_