Dagens frågor
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Experimentet Den omorientering av den franska politiken, som
Mendes-France. »experimentet Mendes-France» inneburit, måste otvivelaktigt betecknas som en av de märkligare händelserna i efterkrigstidens Europa. Oberoende av experimentets varaktighet har Mendes-France anvisat en ny väg, som hos många fransmän fött ett hopp
om att den franska stagnationen skall kunna hävas. Men också Frankrikes europeiska allierade ha anledning att känna tillfredsställelse,
och vad den till en början tämligen reserverade amerikanska inställningen beträffar, så kan den kanske förklaras med en lättförståelig
förvirring inför »den sjuke mannens» plötsliga tecken till tillfrisknande.
Pierre Mendes-France har i fjärde republikens Frankrike kreerat
rollen av den obekväme sanningssägaren. Såsom ekonomiminister åt
de Gaulle omedelbart efter befrielsen rekommenderade han ett hårdhänt ekonomiskt program för att komma till rätta med de enorma
problemen efter ockupationen. Motståndet från dåvarande finansministern Pleven och flera andra av de Gaulles medarbetare stjälpte
emellertid planen. Mendes-France demissionerade och avböjde sedan
under årens lopp upprepade anbud att inträda i skilda regeringar.
Såsom ekonomisk expert och ordförande i Nationalförsamlingens
»Commission des Finances» blev han en av församlingens mest uppmärksammade talare. Hans ständiga obehagliga påminnelser om att
den dag en gång skulle komma, då räkningarna måste betalas, då den
franska ekonomien måste saneras, resulterade dock i något som närmast kan kallas politisk isolering.
Mendes-Frances attityd förskaffade honom emellertid stora sympatier inom vida kretsar bland de intellektuella. Entusiasmen för honom
nådde sin toppunkt, då han under den svårartade franska regeringskrisen maj-juni 1953 i ett grandiost anförande gav sin syn på Frankrikes svårigheter och möjligheterna att återställa landets balans och
handlingsfrihet. Som bekant skiljde honom endast några få röster
från att redan då erhålla Nationalförsamlingens förtroende som regeringsbildare. Det blev ju till slut högermannen Laniel, som lyckades
prestera ett tillräckligt intetsägande program för att vinna den erforderliga majoriteten.
Det är säkerligen inte för mycket sagt, att Mendes-Frances förnyade
försök att bilda regering efter det fullständiga misslyckandet för
Lanielregeringens Indokinapolitik knappast hade kunnat komma till
stånd, om inte de intellektuella så helhjärtat stött honom och hållit
den tidigare entusiasmen levande. Av ett alldeles speciellt intresse
i detta sammanhang är den i Sverige föga kända veckotidskriften
L’Express. Denna knappt mer än årsgamla politiska veckotidning
har redan förvärvat sig en förgrundsställning. Den bärs upp av en
366
Dagens frågor
ungdomlig entusiasm och friskhet som är mycket tilltalande, särskilt mot bakgrunden av den snobbism, gnällighet och kommunistflirt, som utmärker organen på de politiska flyglarna. L’Express kan
nog närmast betecknas som den borgerliga vänsterns språkrör, men
den lyckas hålla en kultiverad ton och undvika den kulturradikala
självgodhet åt vilken motsvarande tidningar i Skandinavien och England ofta offra. Till dess många utomordentliga medarbetare hör
Nobelpristagaren Franc;ois Mauriac.
Det av Mendes-France sedan snart tio år och av L’Express sedan
dess tillkomst förfäktade programmet för en rekonstruktion av den
franska in- och utrikespolitiken kan karakteriseras med ordet koncentration. »Il faut choisir» har varit temat i varje anförande och i
varje tidningsartikel av Mendes-France, Frankrike lever över sina
tillgångar, har överansträngt sina resurser och måste välja inför ett
antingen-eller. Den förda politiken har strävat efter ett både-och och
vad har den uppnåtU Ett varken-eller svarar Mendes-France och
radar upp problemen: Indokina, Nord-Afrika, Europaarmen och det
ekonomiska läget.
Det är av den största betydelse för Mendes-France, att han kan
räkna på ett aktivt stöd från den allmänna opinionen. Därigenom
uppkommer en välbehövlig motvikt till alla de faror som lura på
honom inom Nationalförsamlingens väggar. Såsom mannen som haft
rätt, och i viktiga hänseenden också fått rätt, är det knappast förvånande, att hans motståndare i Nationalförsamlingen betrakta honom med en blandning av fruktan och avund. Och många av hans
anhängare äro föga mer än tillfälliga understödjare, lyhörda för den
allmänna opinionens sympatier för den man som återställt freden i
Indokina. Inte ens från sitt eget parti, det radikalsocialistiska, vilket
för övrigt varken är speciellt radikalt eller socialistiskt, kan han
vänta sig ett helhjärtat stöd. Snarare förhåller det sig så att »konseljpresidenternas parti» under den tredje republiken är på god väg att
spela samma roll under den fjärde, och att det radikalsocialistiska
partiet följaktligen räknar ett aktningsvärt antal deputerade, som
intet högre önska än att experimentet Mendes-France skall bli episoden Mendes-France. Allt för att det parlamentariska spelet åter skall
löpa i de vanda banorna med köpslagan om ministerportföljer och
utskottsposter som ett stimulerande inslag i varje regeringskris.
De parlamentariska styrkeförhållandena måste givetvis spela en
grundläggande roll för Mendes-France, hur mycket han än önskar
föra en politik i nära anslutning till en majoritetsuppfattning ute
bland väljarna. Såsom det ledande oppositionspartiet framstå de
katolska folkrepublikanerna, som haft svårt att smälta, att deras
dominerande inflytande på den franska utrikespolitikens utformning
plötsligt upphört. Sedan befrielsen ha de bägge folkrepublikanerna
Bidault och Schumann alternerat som utrikesministrar, och i ett givet
läge förefaller folkrepublikanerna vara den av de fem s. k. nationella
parlamentsgrupperna som lättast skulle kunna formera en enig front
mot Mendes-France. Stödet från de övriga fyra är såsom nämnts vad
radikalsocialisterna beträffar stundom problematiskt, och gaullisterna,
367
– \
… ~·
Dagens frågor
högern och socialisterna kunna ju sällan väntas samtliga följa den
borgerliga vänstermannen Mendes-France. Vad slutligen den sjätte
av de praktiskt taget jämstarka parlamentsgrupperna angår, kommunisterna, dikteras det alltid enhälliga ställningstagandet givetvis i
alla lägen av signalerna från Moskva.
Mendes-Frances parlamentariska underlag är sålunda tämligen
svagt. Inom vida grupper, inte minst bland de intellektuella, kan han
räkna på stora sympatier och aktivt stöd. Vad många hoppas på är
en målmedveten men inte fullt så hastig fortsättning på det reformarbete som med en nästan revolutionär kraft påbörjades under folkfrontstiden.
L. B.
Balter i Nu i sommar ha baltiska flyktingar i Sverige redan för
slavläger. trettonde gången anordnat sorgegudstjänster och möten till
erinran om massdeportationernas början den fruktansvärda 14 juni
1941. Med anledning av sorgehögtidligheterna befann sig norskan
Randi Samuelsen som balternas gäst i Stockholm för att berätta om
balternas öden i Sibiriens slavläger. Då hon blev utsläppt från slavlägret, hade de olyckliga baltiska kvinnorna lagt henne på hjärtat att
för den fria världen berätta allt vad hon visste om de ryska slavlägren.
Fröken Randi Samuelsen befann sig 19 år gammal i Österrike vid
slutet av andra världskriget och häktades den 12 maj 1945 av ryska
soldater i Eisenstadt, emedan hon inte hade anmält sig för den sovjetryske kommendanten. Efter att ha vistats i olika fängelser och utan
att ha fått komma i kontakt med norska myndigheter dömdes hon i
Constanta utan rannsakning till 10 års tvångsarbete i Sovjetunionen
enligt 58 §, room. 6, 8, 9 och 12, i den sovjetryska strafflagen, dvs. för
spionage, terroristisk verksamhet och fientlig hållning.
Sedan dess har fröken Samuelsen kastats från det ena lägret till
det andra. Hon har varit bl. a. i Kiev, Molotovsk (vid Vita havet) och
Taisjet-området. Hon har sågat timmer, huggit ved, arbetat som
murare, byggt järnvägar och begravt döda. I Molotovskochi Taisjetområdet har hon överallt varit tillsammans med baltiska politiska
fångar. Och först på hösten 1953, när en del av de utländska fångarna
fick amnesti, frigavs fröken Samuelsen. Efter 8 år, 5 månader och
13 dagar, dvs. den 25 oktober 1953, överlämnades hon slutligen som en
fri människa till den norska militärmissionen i Berlin.
Vi äro i tillfälle att här publicera den redogörelse som Randi Samuelsen lämnade de estniska och lettiska flyktingarna i Stockholm. Varje
fri svensk borde ha intresse av den som ett vittnesbörd om slavarbetet
på 1900-talet av en som har personligen upplevat det. Fröken Samuelsen berättade:
»Det finns balter i så gott som varje slavläger i Sovjetunionen. I
Molotovsk vid Vita havet arbetade t. ex. många unga ester och ett
antal letter, alla ynglingar i 18-20 års ålder, vilka hade tvångsmobiliserats av tyskarna och sedan skickats till höga norden av ryssarna
368
Dagens frågor
– de arbetade vid varvsbygget tillsammans med de kvinnliga fångarna.
I Taisjet i Sibirien, som är ett enormt uppsamlingsområde för politiska fångar, dömda enligt 58 § i Sovjetrysslands strafflag, ligga
slavlägren tätt intill varandra, praktiskt taget inom synhåll. Det
sades att upp till 2 miljoner fångar avtjänade sitt straff i detta område. Dessa fångar arbetade med timmerhuggning, järnvägsbygge,
timmerstapling osv. osv. – utan någon som helst maskinell utrustning, dag som natt. I Taisjet-området flyttades fångarna från läger
till läger för att de inte skulle bli för goda vänner med varandra. I
dessa läger funnos österrikare, belgare, schweizare, holländare, danskar, finnar, tjecker, tyskar, fransmän, t. o. m. amerikaner, och naturligtvis alla Sovjetunionens folkslag representerade. överallt fanns det
också balter i stort antal.
I flera läger utgjorde balterna majoriteten. Det fanns många unga
kvinnor bland dem som hade häktats, när de voro 17-20 år. Alla voro
politiska brottslingar: somliga hade ’samarbetat med tyskarna’, andra
hade gjort någon anmärkning mot den kommunistiska regimen, ännu
andra hade varit i kontakt med partisaner, osv. Det minsta straff,
som hade ådömts dem, var 10 års tvångsarbete, men det fanns många
som hade dömts till 25 år.
Arbetsdagen i lägren varade 12 timmar, och dessutom ägde upprop
rum varje morgon och kväll, vilket innebar att fångarna fingo stå i
givakt ca 1-2 timmar. En politisk lektion på 1/2 timme ingick också i
dagsprogrammet. De dagliga arbetsnormerna voro mycket stora: åtta
fångar måste t. ex. såga 14 m3 timmer till 4 eller 6 112 m långa bjälkar
eller också stapla upp 200 m3 timmer. Fångarna arbetade i brigader
om 20 man, och varje brigad bevakades av fyra beväpnade vakter
och två blodhundar. Vakterna sköto skarpt, om någon råkade gå
utanför de fastställda gränserna för arbetsplatsen. Endast en dag var
ledig i varje månad, och under denna ’lediga’ dag fingo fångarna
städa lägret, reparera baracker m. rn. Fångarna voro även lediga, när
temperaturen sjönk under -42° C.
Nominellt fingo fångarna lön för sitt arbete, men i praktiken var
det bara några få som fingo litet pengar. Ingen begrep egentligen,
hur fångarnas löner beräknades; det var för komplicerat. 28 rubel per
dag drogos av för husrum och vivre, dessutom gjordes ännu ett avdrag för lägrets renhållning, ett annat ’frivilligt’ avdrag för det ’socialistiska uppbyggnadsarbetet’, osv. De bättre arbetarna fingo även
täcka de brister i de kollektiva arbetsnormerna som uppkornrna av
att de svaga inte orkade uppfylla sina normer. Ifall det blev något
över efter alla dessa avdrag, utbetalades detta till fångarna. För
dessa pengar kunde de handla i lägerbutiken och köpa bröd eller den
s. k. machorka-tobaken. Brödet var mycket dyrt – 7 a 8 rubel per kg.
Man fick dagligen 112 kg bröd, 1 1/2 l soppa ’- som serverades i tre
omgångar: morgon, middag och kväll – 200 gram polentagröt varje
kväll och dessutom 13 gram eller en liten tesked socker per dag. Soppan bestod av vatten med ett par kålblad, aldrig någon potatis eller
annan grönsak, och helt utan fettämnen. De svaga och orkeslösa
369
–
Dagens frågor
fångarna fingo per dag 300 gram bröd och ingenting mer. Fångarna
voro ständigt hungriga; de kunde inte sova av hunger trots att de
voro trötta och utpumpade. Långt före reveljen voro alla uppe och
väntade på maten.
Fångarnas kläder voro under sommaren urblekta blå bomullsplagg
och under vintern vadderade byxor och rockar. Var och en fick ett plagg
av vardera sorten varje år. Av det tunga arbetet förvandlades alla
klädesplagg inom kort till smutsiga, kådiga och tjäriga trasor. Inga
strumpor förekommo i lägren; fångarna lindade trasor om sina fötter för att skydda dem. Under vintern användes filtstövlar. Varje
fånge tilldelades en omgång underkläder årligen.
Det var mycket plågsamt att man inte kunde tvätta sig ordentligt.
Var och en fick 100 gram tvål per månad. Varmbad förekom också en
gång per månad: varje fånge fick då 2 liter varmvatten för att tvätta
håret och kroppen. För den dagliga tvagningen fingo fångarna nöja
sig med mindre än ’/2 l vatten. Detta innebar att de kunde fukta sig
men inte tvätta sig rena, desto mindre som tvålen och vattnet även
måste räcka för att tvätta kläderna. Följden var att det fanns gott om
ohyra överallt. Ryssarna brydde sig inte om det; balter och utlänningar stulo fotogen från lägrets lampor och smorde in huvudet med
det, vilket hjälpte mot löss.
Läkarvården var inskränkt till ett minimum och förekom endast
vid benbrott och dylikt. För att bli befriad från arbetet måste man
ha brutit någon lem eller också ha över 39° C feber. Klåda och malaria
hemsökte alla läger, och magsjukdomarna voro mycket svårartade,
men de flesta offer skördades av lungsot och hjärtsjukdomar. Så gott
som alla fångar ledo av hjärtsjukdomar till följd av det tunga arbetet. Många avledo i hjärtsjukdomar, strax innan de hade avtjänat
sitt straff: de gladde sig så mycket åt den stundande friheten, att
hjärtat inte stod ut. Frigivningen betydde emellertid inte att de kunde
resa hem: alla frigivna fångar måste stanna kvar i Sibirien såsom
’frivilliga kolonister’. Somliga fångar miste förståndet av hunger och
sorg: några av dem började skrika hysteriskt; andra arbetade som
vettvillingar, tills de stupade, i tro att de på så sätt skulle förtjäna
friheten; några började plocka blommor åt sin mor, ty de visste att de
strax skulle få fara hem.
Balterna utgjorde i alla slavläger en särskild grupp. De voro alla
bildade människor, många av de yngre bland dem voro studerande,
alla hade en stark nationalkänsla. De höllo ihop och hjälpte varandra.
De flesta hade blivit häktade 1945 eller 1948. Ester, letter och litauer
höllo ihop varje grupp för sig, och dessutom höllo alla de tre grupperna samman, när så behövdes. En enda människa betyder ingenting
i ett slavläger, hon blir arkebuserad vid minsta försök till motstånd,
men även MVD tar hänsyn till en större enhällig grupp. Outsläcklig
var också balternas tro på befrielsen och vilja att hålla ut: om någon
av dem förlorade hoppet, kommo andra och uppmuntrade henne, tills
hon fattade mod igen.
Till 1949 fingo balterna ganska talrika matpaket hemifrån och delade dem troget med medfångar, som inte fingo någonting. 1949 för- 370
~ -”’—~··–~- —~—–…!’_~–
as LE 2 .. l- L ….-2
Dagens frågor
ändrade sig läget: detta år genomfördes en ny massdeportation samt
tvångskollektivisering i Estland, Lettland och Litauen, och de som
fingo stanna kvar i hemlandet, förlorade i varje fall allt vad de ägde.
Vid denna tid fingo många unga kvinnor från Balticum brev från sina
föräldrar, vilka hade blivit tvångsförflyttade till Novasibirisk-områ-
det i närheten.»
Samtidigt som Randi Samuelsen i Stockholm berättade om sina
upplevelser i Rysslands slavläger, besökte excellensen Unden Leningrads och Moskvas museer. Under sommaren har den ryska örlogsflottan besökt Stockholm och den svenska flottan avlagt svarsbesök i
Leningrad.
Förvisso kunna härför anföras politiska skäl – statsmoralen är ju
dubbelsidig. Vår tid har visserligen med rätta gisslat den oscarianska
epokens personliga dubbelmoral. Men bjälken i den egna tidens öga är
den statliga dubbelmoralen. Det är endast med dess hjälp som det
lyckas dagens Potemkinkulisser, trots alla skakande vittnesbörd, att
officiellt dölja, att Sovjetdiktaturen är seklets största slavägare.
Aleksander Kaelas.
371
·-
..·.)· .
• . . medan den ännu brinner lugn och klar
bör livförsäkringen ordnas.
LIV-SVEA,
GÖTEBORG
-.
Experimentet Den omorientering av den franska politiken, som
Mendes-France. »experimentet Mendes-France» inneburit, måste otvivelaktigt betecknas som en av de märkligare händelserna i efterkrigstidens Europa. Oberoende av experimentets varaktighet har Mendes-France anvisat en ny väg, som hos många fransmän fött ett hopp
om att den franska stagnationen skall kunna hävas. Men också Frankrikes europeiska allierade ha anledning att känna tillfredsställelse,
och vad den till en början tämligen reserverade amerikanska inställningen beträffar, så kan den kanske förklaras med en lättförståelig
förvirring inför »den sjuke mannens» plötsliga tecken till tillfrisknande.
Pierre Mendes-France har i fjärde republikens Frankrike kreerat
rollen av den obekväme sanningssägaren. Såsom ekonomiminister åt
de Gaulle omedelbart efter befrielsen rekommenderade han ett hårdhänt ekonomiskt program för att komma till rätta med de enorma
problemen efter ockupationen. Motståndet från dåvarande finansministern Pleven och flera andra av de Gaulles medarbetare stjälpte
emellertid planen. Mendes-France demissionerade och avböjde sedan
under årens lopp upprepade anbud att inträda i skilda regeringar.
Såsom ekonomisk expert och ordförande i Nationalförsamlingens
»Commission des Finances» blev han en av församlingens mest uppmärksammade talare. Hans ständiga obehagliga påminnelser om att
den dag en gång skulle komma, då räkningarna måste betalas, då den
franska ekonomien måste saneras, resulterade dock i något som närmast kan kallas politisk isolering.
Mendes-Frances attityd förskaffade honom emellertid stora sympatier inom vida kretsar bland de intellektuella. Entusiasmen för honom
nådde sin toppunkt, då han under den svårartade franska regeringskrisen maj-juni 1953 i ett grandiost anförande gav sin syn på Frankrikes svårigheter och möjligheterna att återställa landets balans och
handlingsfrihet. Som bekant skiljde honom endast några få röster
från att redan då erhålla Nationalförsamlingens förtroende som regeringsbildare. Det blev ju till slut högermannen Laniel, som lyckades
prestera ett tillräckligt intetsägande program för att vinna den erforderliga majoriteten.
Det är säkerligen inte för mycket sagt, att Mendes-Frances förnyade
försök att bilda regering efter det fullständiga misslyckandet för
Lanielregeringens Indokinapolitik knappast hade kunnat komma till
stånd, om inte de intellektuella så helhjärtat stött honom och hållit
den tidigare entusiasmen levande. Av ett alldeles speciellt intresse
i detta sammanhang är den i Sverige föga kända veckotidskriften
L’Express. Denna knappt mer än årsgamla politiska veckotidning
har redan förvärvat sig en förgrundsställning. Den bärs upp av en
366
Dagens frågor
ungdomlig entusiasm och friskhet som är mycket tilltalande, särskilt mot bakgrunden av den snobbism, gnällighet och kommunistflirt, som utmärker organen på de politiska flyglarna. L’Express kan
nog närmast betecknas som den borgerliga vänsterns språkrör, men
den lyckas hålla en kultiverad ton och undvika den kulturradikala
självgodhet åt vilken motsvarande tidningar i Skandinavien och England ofta offra. Till dess många utomordentliga medarbetare hör
Nobelpristagaren Franc;ois Mauriac.
Det av Mendes-France sedan snart tio år och av L’Express sedan
dess tillkomst förfäktade programmet för en rekonstruktion av den
franska in- och utrikespolitiken kan karakteriseras med ordet koncentration. »Il faut choisir» har varit temat i varje anförande och i
varje tidningsartikel av Mendes-France, Frankrike lever över sina
tillgångar, har överansträngt sina resurser och måste välja inför ett
antingen-eller. Den förda politiken har strävat efter ett både-och och
vad har den uppnåtU Ett varken-eller svarar Mendes-France och
radar upp problemen: Indokina, Nord-Afrika, Europaarmen och det
ekonomiska läget.
Det är av den största betydelse för Mendes-France, att han kan
räkna på ett aktivt stöd från den allmänna opinionen. Därigenom
uppkommer en välbehövlig motvikt till alla de faror som lura på
honom inom Nationalförsamlingens väggar. Såsom mannen som haft
rätt, och i viktiga hänseenden också fått rätt, är det knappast förvånande, att hans motståndare i Nationalförsamlingen betrakta honom med en blandning av fruktan och avund. Och många av hans
anhängare äro föga mer än tillfälliga understödjare, lyhörda för den
allmänna opinionens sympatier för den man som återställt freden i
Indokina. Inte ens från sitt eget parti, det radikalsocialistiska, vilket
för övrigt varken är speciellt radikalt eller socialistiskt, kan han
vänta sig ett helhjärtat stöd. Snarare förhåller det sig så att »konseljpresidenternas parti» under den tredje republiken är på god väg att
spela samma roll under den fjärde, och att det radikalsocialistiska
partiet följaktligen räknar ett aktningsvärt antal deputerade, som
intet högre önska än att experimentet Mendes-France skall bli episoden Mendes-France. Allt för att det parlamentariska spelet åter skall
löpa i de vanda banorna med köpslagan om ministerportföljer och
utskottsposter som ett stimulerande inslag i varje regeringskris.
De parlamentariska styrkeförhållandena måste givetvis spela en
grundläggande roll för Mendes-France, hur mycket han än önskar
föra en politik i nära anslutning till en majoritetsuppfattning ute
bland väljarna. Såsom det ledande oppositionspartiet framstå de
katolska folkrepublikanerna, som haft svårt att smälta, att deras
dominerande inflytande på den franska utrikespolitikens utformning
plötsligt upphört. Sedan befrielsen ha de bägge folkrepublikanerna
Bidault och Schumann alternerat som utrikesministrar, och i ett givet
läge förefaller folkrepublikanerna vara den av de fem s. k. nationella
parlamentsgrupperna som lättast skulle kunna formera en enig front
mot Mendes-France. Stödet från de övriga fyra är såsom nämnts vad
radikalsocialisterna beträffar stundom problematiskt, och gaullisterna,
367
– \
… ~·
Dagens frågor
högern och socialisterna kunna ju sällan väntas samtliga följa den
borgerliga vänstermannen Mendes-France. Vad slutligen den sjätte
av de praktiskt taget jämstarka parlamentsgrupperna angår, kommunisterna, dikteras det alltid enhälliga ställningstagandet givetvis i
alla lägen av signalerna från Moskva.
Mendes-Frances parlamentariska underlag är sålunda tämligen
svagt. Inom vida grupper, inte minst bland de intellektuella, kan han
räkna på stora sympatier och aktivt stöd. Vad många hoppas på är
en målmedveten men inte fullt så hastig fortsättning på det reformarbete som med en nästan revolutionär kraft påbörjades under folkfrontstiden.
L. B.
Balter i Nu i sommar ha baltiska flyktingar i Sverige redan för
slavläger. trettonde gången anordnat sorgegudstjänster och möten till
erinran om massdeportationernas början den fruktansvärda 14 juni
1941. Med anledning av sorgehögtidligheterna befann sig norskan
Randi Samuelsen som balternas gäst i Stockholm för att berätta om
balternas öden i Sibiriens slavläger. Då hon blev utsläppt från slavlägret, hade de olyckliga baltiska kvinnorna lagt henne på hjärtat att
för den fria världen berätta allt vad hon visste om de ryska slavlägren.
Fröken Randi Samuelsen befann sig 19 år gammal i Österrike vid
slutet av andra världskriget och häktades den 12 maj 1945 av ryska
soldater i Eisenstadt, emedan hon inte hade anmält sig för den sovjetryske kommendanten. Efter att ha vistats i olika fängelser och utan
att ha fått komma i kontakt med norska myndigheter dömdes hon i
Constanta utan rannsakning till 10 års tvångsarbete i Sovjetunionen
enligt 58 §, room. 6, 8, 9 och 12, i den sovjetryska strafflagen, dvs. för
spionage, terroristisk verksamhet och fientlig hållning.
Sedan dess har fröken Samuelsen kastats från det ena lägret till
det andra. Hon har varit bl. a. i Kiev, Molotovsk (vid Vita havet) och
Taisjet-området. Hon har sågat timmer, huggit ved, arbetat som
murare, byggt järnvägar och begravt döda. I Molotovskochi Taisjetområdet har hon överallt varit tillsammans med baltiska politiska
fångar. Och först på hösten 1953, när en del av de utländska fångarna
fick amnesti, frigavs fröken Samuelsen. Efter 8 år, 5 månader och
13 dagar, dvs. den 25 oktober 1953, överlämnades hon slutligen som en
fri människa till den norska militärmissionen i Berlin.
Vi äro i tillfälle att här publicera den redogörelse som Randi Samuelsen lämnade de estniska och lettiska flyktingarna i Stockholm. Varje
fri svensk borde ha intresse av den som ett vittnesbörd om slavarbetet
på 1900-talet av en som har personligen upplevat det. Fröken Samuelsen berättade:
»Det finns balter i så gott som varje slavläger i Sovjetunionen. I
Molotovsk vid Vita havet arbetade t. ex. många unga ester och ett
antal letter, alla ynglingar i 18-20 års ålder, vilka hade tvångsmobiliserats av tyskarna och sedan skickats till höga norden av ryssarna
368
Dagens frågor
– de arbetade vid varvsbygget tillsammans med de kvinnliga fångarna.
I Taisjet i Sibirien, som är ett enormt uppsamlingsområde för politiska fångar, dömda enligt 58 § i Sovjetrysslands strafflag, ligga
slavlägren tätt intill varandra, praktiskt taget inom synhåll. Det
sades att upp till 2 miljoner fångar avtjänade sitt straff i detta område. Dessa fångar arbetade med timmerhuggning, järnvägsbygge,
timmerstapling osv. osv. – utan någon som helst maskinell utrustning, dag som natt. I Taisjet-området flyttades fångarna från läger
till läger för att de inte skulle bli för goda vänner med varandra. I
dessa läger funnos österrikare, belgare, schweizare, holländare, danskar, finnar, tjecker, tyskar, fransmän, t. o. m. amerikaner, och naturligtvis alla Sovjetunionens folkslag representerade. överallt fanns det
också balter i stort antal.
I flera läger utgjorde balterna majoriteten. Det fanns många unga
kvinnor bland dem som hade häktats, när de voro 17-20 år. Alla voro
politiska brottslingar: somliga hade ’samarbetat med tyskarna’, andra
hade gjort någon anmärkning mot den kommunistiska regimen, ännu
andra hade varit i kontakt med partisaner, osv. Det minsta straff,
som hade ådömts dem, var 10 års tvångsarbete, men det fanns många
som hade dömts till 25 år.
Arbetsdagen i lägren varade 12 timmar, och dessutom ägde upprop
rum varje morgon och kväll, vilket innebar att fångarna fingo stå i
givakt ca 1-2 timmar. En politisk lektion på 1/2 timme ingick också i
dagsprogrammet. De dagliga arbetsnormerna voro mycket stora: åtta
fångar måste t. ex. såga 14 m3 timmer till 4 eller 6 112 m långa bjälkar
eller också stapla upp 200 m3 timmer. Fångarna arbetade i brigader
om 20 man, och varje brigad bevakades av fyra beväpnade vakter
och två blodhundar. Vakterna sköto skarpt, om någon råkade gå
utanför de fastställda gränserna för arbetsplatsen. Endast en dag var
ledig i varje månad, och under denna ’lediga’ dag fingo fångarna
städa lägret, reparera baracker m. rn. Fångarna voro även lediga, när
temperaturen sjönk under -42° C.
Nominellt fingo fångarna lön för sitt arbete, men i praktiken var
det bara några få som fingo litet pengar. Ingen begrep egentligen,
hur fångarnas löner beräknades; det var för komplicerat. 28 rubel per
dag drogos av för husrum och vivre, dessutom gjordes ännu ett avdrag för lägrets renhållning, ett annat ’frivilligt’ avdrag för det ’socialistiska uppbyggnadsarbetet’, osv. De bättre arbetarna fingo även
täcka de brister i de kollektiva arbetsnormerna som uppkornrna av
att de svaga inte orkade uppfylla sina normer. Ifall det blev något
över efter alla dessa avdrag, utbetalades detta till fångarna. För
dessa pengar kunde de handla i lägerbutiken och köpa bröd eller den
s. k. machorka-tobaken. Brödet var mycket dyrt – 7 a 8 rubel per kg.
Man fick dagligen 112 kg bröd, 1 1/2 l soppa ’- som serverades i tre
omgångar: morgon, middag och kväll – 200 gram polentagröt varje
kväll och dessutom 13 gram eller en liten tesked socker per dag. Soppan bestod av vatten med ett par kålblad, aldrig någon potatis eller
annan grönsak, och helt utan fettämnen. De svaga och orkeslösa
369
–
Dagens frågor
fångarna fingo per dag 300 gram bröd och ingenting mer. Fångarna
voro ständigt hungriga; de kunde inte sova av hunger trots att de
voro trötta och utpumpade. Långt före reveljen voro alla uppe och
väntade på maten.
Fångarnas kläder voro under sommaren urblekta blå bomullsplagg
och under vintern vadderade byxor och rockar. Var och en fick ett plagg
av vardera sorten varje år. Av det tunga arbetet förvandlades alla
klädesplagg inom kort till smutsiga, kådiga och tjäriga trasor. Inga
strumpor förekommo i lägren; fångarna lindade trasor om sina fötter för att skydda dem. Under vintern användes filtstövlar. Varje
fånge tilldelades en omgång underkläder årligen.
Det var mycket plågsamt att man inte kunde tvätta sig ordentligt.
Var och en fick 100 gram tvål per månad. Varmbad förekom också en
gång per månad: varje fånge fick då 2 liter varmvatten för att tvätta
håret och kroppen. För den dagliga tvagningen fingo fångarna nöja
sig med mindre än ’/2 l vatten. Detta innebar att de kunde fukta sig
men inte tvätta sig rena, desto mindre som tvålen och vattnet även
måste räcka för att tvätta kläderna. Följden var att det fanns gott om
ohyra överallt. Ryssarna brydde sig inte om det; balter och utlänningar stulo fotogen från lägrets lampor och smorde in huvudet med
det, vilket hjälpte mot löss.
Läkarvården var inskränkt till ett minimum och förekom endast
vid benbrott och dylikt. För att bli befriad från arbetet måste man
ha brutit någon lem eller också ha över 39° C feber. Klåda och malaria
hemsökte alla läger, och magsjukdomarna voro mycket svårartade,
men de flesta offer skördades av lungsot och hjärtsjukdomar. Så gott
som alla fångar ledo av hjärtsjukdomar till följd av det tunga arbetet. Många avledo i hjärtsjukdomar, strax innan de hade avtjänat
sitt straff: de gladde sig så mycket åt den stundande friheten, att
hjärtat inte stod ut. Frigivningen betydde emellertid inte att de kunde
resa hem: alla frigivna fångar måste stanna kvar i Sibirien såsom
’frivilliga kolonister’. Somliga fångar miste förståndet av hunger och
sorg: några av dem började skrika hysteriskt; andra arbetade som
vettvillingar, tills de stupade, i tro att de på så sätt skulle förtjäna
friheten; några började plocka blommor åt sin mor, ty de visste att de
strax skulle få fara hem.
Balterna utgjorde i alla slavläger en särskild grupp. De voro alla
bildade människor, många av de yngre bland dem voro studerande,
alla hade en stark nationalkänsla. De höllo ihop och hjälpte varandra.
De flesta hade blivit häktade 1945 eller 1948. Ester, letter och litauer
höllo ihop varje grupp för sig, och dessutom höllo alla de tre grupperna samman, när så behövdes. En enda människa betyder ingenting
i ett slavläger, hon blir arkebuserad vid minsta försök till motstånd,
men även MVD tar hänsyn till en större enhällig grupp. Outsläcklig
var också balternas tro på befrielsen och vilja att hålla ut: om någon
av dem förlorade hoppet, kommo andra och uppmuntrade henne, tills
hon fattade mod igen.
Till 1949 fingo balterna ganska talrika matpaket hemifrån och delade dem troget med medfångar, som inte fingo någonting. 1949 för- 370
~ -”’—~··–~- —~—–…!’_~–
as LE 2 .. l- L ….-2
Dagens frågor
ändrade sig läget: detta år genomfördes en ny massdeportation samt
tvångskollektivisering i Estland, Lettland och Litauen, och de som
fingo stanna kvar i hemlandet, förlorade i varje fall allt vad de ägde.
Vid denna tid fingo många unga kvinnor från Balticum brev från sina
föräldrar, vilka hade blivit tvångsförflyttade till Novasibirisk-områ-
det i närheten.»
Samtidigt som Randi Samuelsen i Stockholm berättade om sina
upplevelser i Rysslands slavläger, besökte excellensen Unden Leningrads och Moskvas museer. Under sommaren har den ryska örlogsflottan besökt Stockholm och den svenska flottan avlagt svarsbesök i
Leningrad.
Förvisso kunna härför anföras politiska skäl – statsmoralen är ju
dubbelsidig. Vår tid har visserligen med rätta gisslat den oscarianska
epokens personliga dubbelmoral. Men bjälken i den egna tidens öga är
den statliga dubbelmoralen. Det är endast med dess hjälp som det
lyckas dagens Potemkinkulisser, trots alla skakande vittnesbörd, att
officiellt dölja, att Sovjetdiktaturen är seklets största slavägare.
Aleksander Kaelas.
371
·-
..·.)· .
• . . medan den ännu brinner lugn och klar
bör livförsäkringen ordnas.
LIV-SVEA,
GÖTEBORG
-.