Kristendomens införande i Ryssland och rysk tradition

I(RISTENDOMENS INFÖRANDE
I RYSSLAND OCH RYSK TRADITION
Av f. d. byråchefen OSKAR ANGELUS
DET tar inte mycket tid att berätta om de yttre händelser, som
ägde rum i samband med kristendomens införande i Ryssland. storfursten Vladimir av Kiev (980-1015) kristnade sitt land och kanoniserades därför av den ortodoxa kyrkan. Han fick sedermera tillnamnet :.den Helige».
Det är betecknande, att man inte känner till den exakta tidpunkten för storfurstens dop (988 eller 989), inte heller orten, där detta
ägde rum (Korsun, Kiev eller Vassilev). Det var ju ingen särskilt
uppseendeväckande händelse, eftersom den hedniska religionen varken hade en längre utveckling bakom sig eller ägde någon bestämd
kult eller inre styrka. Dessutom hade många ryssar redan tidigare
antagit den kristna tron; Vladimirs farmor, storfurstinnan Olga
(945-964), hade redan gått över till kristendomen (955 eller 957).
Hennes son Svjatoslav förblev hedning, medan hennes sonson, Vladimir,- av hans fem hustrur voro fyra kristna- blev inte endast
själv kristen, utan införde den nya frälsningsläran till Ryssland och
bemödade sig allvarligt att utrota hedendomen. »Den som äter eller
dricker med odöpta», bestämde han, »skall för detta bestraffas av
metropoliten.» Sådan var den blygsamma början till en utveckling,
som snart berörde också andra troende kristna och som slutligen
ledde till avsöndringen av den ryska världen från västern. »Vem
har Gud älskat så som oss, vem har Han så hedrat, höljt i ära och
upphöjt som oss? Ingen!» utropade den förste ryske krönikeförfattaren ungefär ett hundra år efter kristendomens införande.
Av intresse är därvid det faktum, att storfurstinnan Olga, fastän
hon själv redan blivit ortodox kristen, sände en beskickning till
Otto I med vädjan om att skicka en biskop och några präster till
Kiev för att lära henne den katolska tron. Triermunken Adalbert,
som sändes dit under hösten 961, hade ingen framgång. Man får
väl antaga, att Olga, vilken, såsom ovan nämnts, redan hade bestämt
282
Kristendomens införande i Ryssland
sig för den ostromerska kristendomen, genom det nämnda steget
bara velat hålla dörren öppen till västern. öppnandet och stängandet av dörrar till västern är alltså ingen ny rysk uppfinning utan
ett sedan gammalt utprövat medel att på ett särskilt sätt umgås
med västern.
Den äldsta ryska krönikan berättar, att Vladimir 986, före sitt
dop, hade lyssnat till representanterna för den mohammedanska och
den judiska tron samt för den romerska och den grekiska kyrkan,
till en volgabulgar, en chasar, en tysk och en grek. Vid Vladimirs
slutgiltiga beslut spelade – om dessa meddelanden motsvara historiska fakta -· politiska hänsyn en utslagsgivande roll i förening
med de intryck, som ryska härskare och deras undersåtar hade fått
från Bysans.
Vilka följder hade det nu för Ryssland och Europa, att ryssarna
antogo den bysantinska tron?
Bolsjevikernas historieskrivare, prof. Mihail Pokrovski, påstår i
»Rysslands historia», att den ortodoxa kyrkan på alla möjliga sätt
överdrivit betydelsen av Rysslands kristnande. I verkligheten, säger
han, hade bara en ytlig ändring av seder och bruk inträtt, och den
religiösa tron bestod i animismen, i tron att hela världen är befolkad av goda och onda andar. Denna av en känd bolsjevikisk historiker framförda åsikt kan inte tagas på allvar, eftersom den, liksom alla bolsjevikiska lärdas åsikter, är underkastad överhetens
stränga censur och dessutom också dess befallningar. När prof.
Pokrovski skrev sin bok på 1920-talet, härskade i Sovjetunionen
en skarpt antireligiös ton och han måste anpassa sin musik efter
denna.
I verkligheten hade Rysslands dop, som nästan alla historiker
konstatera, betydelsefulla följder. Här kan närmare redogöras endast för de viktigaste. De ha spelat en viktig roll ända in i våra
dagar och grundlagt en politisk och messiansk tradition, vilken
Ryssland har blivit troget in i våra dagar. Av stor betydelse var det
faktum, att allt det nya, som uppkom i Ryssland i samband med
kristendomens införande, av naturliga skäl hade bysantinsk karaktär.
Liksom överallt annars hade kristendomens införande i Ryssland
till följd en genomgripande ändring av seder och bruk. I den förkristna tiden praktiserades blodshämnden, eftersom furstarna voro
jämförelsevis maktlösa och varje människa själv måste försvara
sig mot andras övergrepp. Rätten att tillgripa detta medel erkändes
även av den dåtida lagstiftningen. I och med kristendomens in- 283
– .”’… J’
,_. \.
Oskar Angelus
förande försvann blodshämnden som en laglig försvarsåtgärd ur
lagarna och så småningom också ur folkets liv. Under 1900-talet
har den återuppstått i form av den i Sovjetunionen i stor utsträckning använda metoden att häkta »förbrytares» anhöriga, med den
väldiga och för den enskilda människan katastrofala skillnaden,
att den numera utövas av staten l
Utan tvivel utövade kyrkan ett stort inflytande på familjeförhållandenas ändring. I synnerhet ändrades kvinnans ställning:
månggifte, bortförande eller köp av bruden, bortjagande av kvinnan genom mannen, grym bestraffning av hustru och barn o. dyl.
blevo av kyrkan förbjudna och bekämpade, och därmed uppnåddes
en förbättring av förhållandena i Ryssland. Kyrkan lyckades inte
avskaffa slaveriet, som hade gått den tidens folk alltför mycket i
blodet, men den försökte att mildra behandlingen av slavarna och
gav själv ett exempel- som emellertid sällan följdes- genom att
giva sina slavar fria människors rättigheter. Om det hände ännu
strax före Rysslands dop, att människor offrades åt hedniska gudar
i Kiev, så utvecklade sig detta samma Kiev efter Rysslands kristnande till ett betydelsefullt kulturellt centrum.
Dessutom må här påpekas, att kyrkan lade grunden till litteraturen i Ryssland, särskilt i kloster och genom deras hjälp. Måleriet,
mosaikkonsten och arkitekturen fingo sina första grunder först
under inflytande av kristendomen.
Kanske ingenstans i världen har strävan efter bildning varit så
stor som i Ryssland, men ingenstädes har man heller – bortsett
från tiden före kristendomens införande – satt så många hinder på
vägen till denna. I detta avseende utgöra bolsjevikerna inget undantag. Stalin lärde ryssarna att läsa – och tog böckerna från dem!
Även den katolska kyrkan skulle genom sin verksamhet ha åstadkommit de ovannämnda eller liknande verkningar (på rättsväsendets område osv.). Mycket viktiga- för Ryssland och för Europa
– voro de följder, som uppkommo av att Vladimir införde just den
ortodoxa tron, trosbekännelsen från Bysans. Frågan, om han skulle
haft samma framgångar, om han hade försökt att införa den romerska tron, kan inte närmare undersökas här.
En bysantinsk författare från 300-talet, Nasiansen, berättar för
oss rätt åskådligt om det intresse, som man i hans hemland på den
tiden visade för religiösa frågor. Han kan t. ex. berätta, att växlaren
på gatan, innan han började med sin affär, förklarade för kunden,
hur Fadern skiljer sig från Sonen i Trefaldigheten, att bagaren,
innan han besvarade frågan, hur mycket brödet kostade, förklarade,
284
Kristendomens införande i Ryssland
att Sonen står ett steg lägre än Fadern osv. Detta exempel visar
tydligt, vilket intresse bysantinarna hade för kristendomen. Den
var för dem en angelägenhet inte endast för söndagen, utan också
för vardagslivet. Denna kristendom infördes i Ryssland.
De munkar, som kommo från Bysans före, men särskilt efter
kristendomens införande, hade inte sådana mål, som många västeuropeiska präster, vilka ofta ville vinna land för sina härskare
eller skapa handelsförbindelser med sin egen stat. De bysantinska
munkarna kommo som fanatiska förkämpar för sin tro och ville
framför allt vinna själar och ville bringa till de i fjärran levande
hedningarna den kristna lycka, av vilken de själva voro genomträngda. Detta underlättades av att de inte behövde förkunna sin
tro på ett för dessa människor okänt och främmande språk, utan
på kyrkoslaviska, som var och en förstod. Greken Kyrill från Saloniki var skaparen av den slaviska skriften, vilken utgör grundvalen
till bl. a. den ryska, som senare, på Peter I: s tid, blev moderniserad.
De västliga slaverna, polackerna och tjeckerna, införde däremot
som katoliker de latinska tecknen för sin skrift. Kyrill hade tillsammans med greken Methodios vid slutet av 800-talet arbetat med
stor framgång bland balkanslaverna. Och kristendomens snabba
och varaktiga seger i Ryssland måste tillskrivas dessa två slavmissionärers verksamhet, som underlättades av att de kunde använda
ett slaviskt språk.
Också vid ett annat faktum måste uppmärksamheten fästas. Kiev
var vid den tid, då Ryssland kristnades, redan ett stort handelscentrum. Där möttes västeuropeer, araber, judar och greker. Alla
sökte vinna inflytande på något sätt. Lättast kunde detta göras med
hjälp av religionen. Detta förstodo de grekiska munkar, som kommit till Ryssland. De hade kanske med sig från sitt hemland också
instruktioner för den religiösa kampen. För att redan från början
undandra ryssarna andra religioners störande inflytande varnade
de ortodoxa munkarna storfurstar och furstar men även andra
ryssar för andra trosbekännelser, framförallt den romerska, som de
inte kunde framställa i tillräckligt dåligt ljus. Den ryska misstänksamheten mot västern kan se tillbaka på en mycket gammal tradition! Härvid får man inte glömma, att fjärmandet mellan östern
och västern redan hade fortskridit långt före den slutgiltiga brytningen mellan den romerska och ortodoxa kyrkan (1054); den uppnådde en fruktansvärd höjdpunkt i blodbadet i Konstantinopell182,
när grekerna överföllo och mördade de hatade latinarna, italienska
köpmän, korsfarare och normanner.
285
-.;…. j’·· \’ …
Oskar Angelus
De grekiska munkarna och prästerna i Ryssland angrepo i sina
predikningar inte endast den katolska kyrkan, utan de västerländska
kristna överhuvudtaget. De gjorde rättrogna ryssar med deras furstar i spetsen övertygade om att de som ortodoxa kristna voro någonting annat än människor från västern. De förstodo att förena tro,
religion, mänsklig längtan och föreställningar om frälsningen och
att bringa dem i överensstämmelse på ett sätt som gav ryssarnas
själsliga utveckling en riktning, som den har behållit till vår tid.
De inplantade vid den tiden i ryssarna den övertygelsen, att dessa
som ortodoxa kristna e n s a m m a kände den rätta vägen till den
lidande mänsklighetens frälsning, en övertygelse, som har följt ryssarna troget genom alla århundraden. Redan författaren av den
första ryska krönikan var en förkämpe för teorin om det nära
andliga sambandet mellan urkristet och urslaviskt och bemödade
sig därför att bevisa, att aposteln Paulus varit slavernas läromästare
i Illyrien.
Allt detta är alls inte någon överlägsenhetskänsla. Ryssen trodde
och tror sig inte vara något förmer än medlemmar av andra folk,
vilka han ofta håller för mera bildade, arbetsamma och kloka.
Den bolsjevikiska propagandan om ryssarnas uppfinnargåva och
-geni är ett företag av de makthavande och har ingenting med
folkets åsikter att göra; dess ledare vilja genom detta skryt bara
stärka den ryska människans självförtroende gentemot den tekniskt avsevärt mycket längre framskridna västern. Men ryssarna
ha haft och ha den övertygelsen, att de ensamma känna den väg,
som gör människan lycklig, och att d e d ä r f ö r m å s t e l e d a
d e ö v r i g a p å d e n n a v ä g. Detta är arvet från Bysans. Endast om vi hålla oss detta inför ögonen, kunna vi förstå sådana
tankar, som förkämpen för slavofilerna, K. A. Aksakov, har uttalat,
enligt vilken den ryska historien »har betydelsen av en världsbikt.
Man kan läsa i den som i livsskildringar om helgon.»
Det synes för mig vara ett faktum – om vi nu hoppa över flera
århundraden för att komma till vårt eget – att det ryska folket,
sedan det blivit medvetet om sin nationella egenart, uppvisar en
stor nationell ambition, som har givit dess messianska tro den
aggressiva karaktär, som den äger sedan flera århundraden. Denna
ambition gynnades otvivelaktigt av icke-ryssar och deras felaktiga,
ofta överlägsna attityd gentemot ryssarna. Ingen utvecklad individ
och inget folk, som tror på framsteg, tolererar att ständigt bli ansett
som mindervärdigt, t. ex. som kulturellt efterblivet, likgiltigt om
detta motsvarar verkligheten eller inte. Ryssarnas mening, att de
286
Kristendomens införande i Ryssland
med den rätta världsåskådningen också äga sanningen om lyckan,
sammanhänger åtminstone delvis med strävan att framställa andra
folk, dvs. den västliga världen, som fel orienterade med avseende på
världsåskådningen. Och denna åsikt utnyttja bolsjevikerna.
Från Bysans övertog den ryska kyrkan också sin organisation.
I spetsen för kyrkan stod den av patriarken i Konstantinopel utnämnde metropoliten av Kiev. I regel var denne intill tiden för
tatarernas infall en grek, och den ryska kyrkan hade i början bland
sina överhuvuden bara två ryssar, metropoliterna Illarion på 1000-
talet och Kliment på 11 00-talet. Biskoparna i de övriga städerna
voro underordnade metropoliten; deras antal var först fem och höjdes småningom till femton. De voro delvis av grekisk härstamning,
men till största delen ryssar.
Betydelsefullt för det religiösa men framförallt politiska livets
vidareutveckling var det faktum, att kyrkan leddes av en enda
överhetsperson, medan inom det politiska livet flera furstar kämpade om den högsta makten i landet, på vilken de kunde göra
anspråk tack vare en meningslös och förvirrad tronföljdsordning.
Kyrkan blev bäraren av tanken om den nationella enheten.
Den ortodoxa kyrkan lärde redan från början – den hade ju
kommit från Bysans -, att furstens makt liksom varje annan
världslig makt var av gudomligt ursprung och sålunda borde genomföra Guds vilja på jorden. Eftersom sålunda varje makt var
given av Gud och fursten var Guds tjänare, måste alla lyda fursten
såsom Guds utvalde. Men å den andra sidan uppfostrade kyrkan
också furstarna och uppmanade dem att verkligen vara kristna
härskare. Fastän kyrkan tack vare dessa omständigheter hade i folkets medvetande blivit bäraren av tanken om landets enhet och i
stället för staten blivit förkämpen för Rysslands livsviktiga intressen, segrade slutligen den världsliga makten, inte minst tack vare
den bysantinska förebilden och de steg, som kyrkan själv hade tagit
i denna riktning.
Om den ortodoxa kyrkan ändå ibland motsatte sig tsarens maktsträvanden och anordningar – såsom det hände t. ex. under Peter
I:s regering -, så gjorde den detta inte för att förstora sin egen
makt utan för att göra ett stormanlopp mot västliga reformer och
skydda det gamla heliga Ryssland mot västlig otro och kätteri. Så
blev kyrkan reaktionens ryggrad.
Även en annan sak må här i korthet antydas. I östern levde utom
den slaviske ortodoxe bonden även den mohammedanske steppnomaden och den hedniske finske jägaren. Bonden hette på ryska,
287
” \..• 411.
Oskar Angelus
och heter ännu, såvida bolsjevikerna inte använda omskrivande
fraser, krestjanin, vilket är en språklig biform till christianin, kristen. Därmed betecknades praktiskt taget den största delen av ryska
folket helt enkelt som kristna. Det nästa steget var att beteckna dessa
kristna som ortodoxa (pravoslavny). Denna i alla samhällsskikt av
det ryska folket ständigt använda beteckning höll sig så länge som till
den bolsjevikiska revolutionen. Ryssarna fäste ingen vikt vid nationell tillhörighet utan endast vid tillhörigheten till den ortodoxa kyrkan. Om vi i den nyare ryska historien möta så många utländska
namn bland de höga och de högsta ryska dignitärerna, så anse
endast v i detta förhållande märkvärdigt, ryssarna själva gjorde
det inte, eftersom det ju var fråga om medlemmar av den ortodoxa
kyrkan. I dag har frågan om tillhörigheten till denna kyrka förlorat sin betydelse; men det har blivit viktigt att äga bolsjevikernas
partikort, endast detta gör sovjetborgaren till en likaberättigad människa i folket, såsom det en gång var fallet med tillhörigheten till
den ryska statskyrkan.
Den ryska caesareopapismen gick under, när den siste tsaren
Nikolai II blev störtad, och den firade sin återuppståndelse i bolsjevismen. Det bolsjevikiska partiet förenade de rättrogna marxisterna
av bolsjevikisk typ och deras överhuvud – partiets generalsekreterare- var samtidigt ledare av Rysslands öden. Han, Jossif Stalin,
som en gång varit lärjunge i ett prästseminarium blev den mest
konsekvente och hätske fienden till varje slag av tro och har ingått
i Rysslands historia som »den gudlöse nr h. Det var han, som uppfann de nya helgonbilder för Sovjetunionen, som visades vid alla
gatudemonstrationer, som uppställdes i alla lokaler, där massmöten
agde rum, som pryda alla ämbetsrum och partilokaler, och som
hänga på väggen eller i hörnet hos varje rättrogen kommunist och
hos varje människa, som strävar efter ett tillfredsställande förhållande till överheten: bilder av Marx, Engels, Lenin, Stalin osv. Resande i det nutida Ryssland veta att berätta, att i många bondstugor
mitt emot dörren hänger en bild av något av de nya helgonen, i ett
hörn i sovrummet eller kammaren ha däremot bilderna av de gamla
helgonen blivit uppställda. Kristendom och hedendom fredligt bredvid varandra, såsom i Kiev på Vladimirs tid! På detta sätt förkroppsligade Stalin i varje avseende den ytterligare stegrade makten
hos de ryska påvekejsarna, vilket ju också hör till den totala staten.
Också detta är ett arv från Bysans som under århundradens lopp
väl har ändrat sin uppsyn ja t. o. m. gjort ansatser till förändringar,
men som i grund och botten har förblivit oförändrat.
288
1.
Kristendomens införande i Ryssland
Kristendomens införande till Ryssland under bysantinskt inflytande hade också en rad direkta utrikespolitiska följder. Hit hör
bl. a. förhållandet mellan Ryssland och Polen. Polen blev katolskt,
Ryssland ortodoxt, religionen skilde de båda slaviska grannfolken.
Nu är det ju emellertid en ganska allmän regel i världen, att grannfolk komma dåligt överens med varandra. Mot vem skulle man
annars föra krig? Schweiz, vars invånare bestå av släktingar till
alla grannfolken, utgör ett lyckligt undantag. Antagonismen mellan
Polen och Ryssland, som kämpade om herraväldet i Östeuropa flera
århundraden mot varandra, egentligen sedan Vladimirs tid, – Polen
hade tidvis ockuperat Kiev och senare Moskva – blev 1795 vid
Polens tredje delning definitivt avgjord till Rysslands förmån.
Under tiden för kristendomens införande i Ryssland var Bysans
inte främmande för ryssarna. Redan 860 lågo ryska krigsskepp
framför Konstantinopel och många ryska storfurstar (Oleg, Igor,
Svjatoslav, Vladimir) kämpade på Balkanhalvön och på Krim, mot
Bysans eller i förbund med denna makt. storfurstinnan Olga hade
med talrika följeslagare 957 företagit en resa till Konstantinopel
och personligen lärt känna detta kulturcentrum.
Man kan utan överdrift säga, att allt som de ryska krigarna och
köpmännen sågo i Bysans och dess huvudstad Konstantinopel,
gjorde ett starkt intryck på dem. Den världsliga och kyrkliga sidan
av det bysantinska livet, kyrkans och hovets glans, inflytandet av
deras makt och rikedom bländade och attraherade. Dessutom förstod sig Konstantinopel på ett perfekt sätt på det, som vi i dag kalla
för propaganda; t. o. m. sådana saker, som andra folk och länder
helst ville dölja, sökte Konstantinopel framställa i så fördelaktig
dager som möjligt. Tillägger man sedan, att de bysantinska dignitä-
rerna och de kvinnor, som omgåvo dem, voro skickliga diplomater,
så kan man förstå vilket varaktigt intryck allt detta måste göra på
barbarerna från den kulturlösa östern.
Bysans blev för ryssarna ett föredöme och ideal. Historiens lopp
hjälpte till att upprätthålla detta tillstånd. När Bysans var den
främsta världsmakten och stod på höjden av makt och inflytande,
då var Ryssland endast ett avsides beläget, barbariskt och politiskt
betydelselöst land, en provins av den östliga kyrkan. Men just denna
stat skulle komma att fortsätta denna kyrkas tradition, Med tatarernas infall började för Ryssland en 250-årig passionstid (1240-
1480), vilken detta tappert genomled. Därigenom räddade Ryssland
Europa och dessutom- detta var för Ryssland självt ännu mycket
289
~ . . i.
Oskar Angelus
viktigare – försvarade och bevarade det också sin bysantinska tro.
Ett ideal, för vilket man dagligen måste kämpa, består.
När Ryssland hade befriat sig från det tatariska oket, hade Konstantinopeljust fallit i turkarnas händer, och det en gång segerrika
Bysans hade gått under. Bysans hade försvunnit, men Ryssland var
återigen fritt, och inte endast de mäktiga i Vinterpalatset – och
Kreml – utan också otaliga ryssar längtade efter att förvärva
Bysans-Konstantinopel, den ryska religionens vagga.
Detta mål hade också den största turkfienden på den ryska tronen, Katharina Il, en tysk prinsessa, som blev inte endast ortodox,
utan också en ryska, och som omtänksamt lät döpa ett av sina
barnbarn till Konstantin. Med denna målsättning var också ett av
Rysslands viktigaste intresseområden i Europa bestämt. På den
beror det under tsartiden gällande bruket att alltid utnämna någon
medlem av den ortodoxa kyrkan till Rysslands minister i Turkiet.
Vilka uppgifter han hade i Turkiets huvudstad – vid den tiden
Konstantinopel- framgår av de instruktioner, som en av de mest
bekanta ryska diplomaterna vid Bosporen, greve Ignatjev, hade fått.
Dessa kunde mutatis mutandis ha blivit uppsatta i dag, ty det heter
i dem bl. a.: Den ryska beskickningens uppgift är att :&underblåsa
efter förmåga missnöjet bland de kristna undersåtarna i Turkiet,
att sörja för skapandet av … nära förbindelser med besläktade nationaliteter, att förödmjuka den turkiska förvaltningen överallt, där
det överhuvud taget är möjligt …, att med alla medel bibringa dess
undersåtar en lämplig uppfattning om den ryska maktens väldiga
storlek» osv.
Furst Trubetzkoi, författaren bland den sista tsartidens diplomater, påstod inte av en slump, att Rysslands ställning i Europa bestämmes genom dess intressen i Främre orienten. Två grundmotiv inom
den flera århundraden gamla ryska politiken gentemot Turkiet
löpte, menade han, som en röd tråd genom historien: omsorgen om
den kristna befolkningens öde och problemet om Bosporen och
Dardanellerna. Lösningen av dessa problem hade emellertid alltid
mött motstånd från de flesta europeiska stormakter. Konstantinopel
är enligt furst Trubetzkoi en av världshistoriens knutar, vilken
Ryssland varken har kunnat hugga av eller lösa efter sin önskan
på grund av att det inte haft tillräckligt kraft till detta.
Detta ha bolsjevikerna i vår tid upprepade gånger försökt. Redan
1922 uppmanade Sovjetunionens röda armestab, som vid den tiden
strävade efter ett intimt samarbete med den tyska generalstaben,
den tyske generalöversten v. Seeckt att utarbeta en översikt över
290
Kristendomens införande i Ryssland
den militära situationen vid Dardanellerna. Utrikesminister Molotov
tillkännagav hösten 1940 hos Hitler i Berlin och efter det andra
världskrigets slut hos Västmakterna flera gånger det ryska ansprå-
ket på Dardanellerna. Det urgamla målet för Rysslands Balkanpolitik har inte ändrat sig ett enda dugg, och för Turkiet smaka de
ryska aspirationerna inte bättre, därför att de numera komma från
folkdemokratiskt håll och inte längre från tsardemokratiskt håll.
Så mycket om kristendomens införande i Ryssland och följderna
därav. På vilka vägar det ryska folket i framtiden kommer att gå,
kan i dag ingen förutse. Kanske ha ”de människor rätt, som påstå,
att Kristus, såsom en rysk skald en gång så vackert uttryckte det,
återigen »Vandrar genom det ryska riket i en slavs skepnad».
291