Sovjets utrikespolitik i teori och praktik
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
r-,.;
SOVJETS UTRIKESPOLITIK
I TEORI OCH PRAKTIK
A.u kapten BENGT HORN
REVOLUTIONS.MÄNNEN i Sovjet, som genom revolutionen
bröto ut sitt land ur de konventionella staternas rad, sökte från
början skapa något nytt i förhållandet till andra stater. Man måste
se Sovjets utrikespolitik mot bakgrunden av dessa nya ideer och
man måste ta stor hänsyn till ledarna bakom ideerna liksom till
tiden, i vilken de levde.
För att få en klar uppfattning av Rysslands läge, då tsarregimen störtades, är det lämpligt att göra en återblick. Under hela
1800-talet hade Ryssland fört en klart expansiv politik. statsledningen sökte att med Ryssland införliva en rad ekonomiskt och
strategiskt viktiga gränsområden. Olika stötriktningar valdes:
Balkan, Främre och Centrala Asien, Fjärran östern. I alla riktningar hade denna politik lett till allvarliga slitningar med övriga
stormakter. Inrikespolitiskt var statsledningen hårt pressad. De revolutionära rörelserna leddes av främst Lenin och Trotski. Båda
levde i exil i Västerlandet och påverkades av Västerlandets framskridna utveckling, då de bedömde Rysslands roll i den planerade
världsrevolutionen. Båda voro världsrevolutionärer.
Stalin blev tidigt Lenins trogne vapendragare. Han var i motsats till de båda andra hemmaryss och förstod ej riktigt den överdrivna uppskattningen av Västerlandet. Han tillhörde den lägsta
samhällsklassen och var uppfödd på gränsen mellan Europa och
Asien. Stalin är ett typiskt exempel på politikern, som lyckades.
Hade han ej lyckats, hade han förblivit en politisk brottsling. Nu
lyckades han och blev en välmående regeringschef.
Tsarrysslands krigsmål i väster voro sammanfattningsvis: införlivande med Ryssland av de polska områden, som vid Polens
delningar kommit i tysk och österrikisk ägo, vissa turkiska områden i Kaukasien, Konstantinopel och Turkiets europeiska delar
samt vissa delar av Rumänien och Ungern.
24
Sovjets utrikespolitik
Under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier utvecklade Lenin sina grundläggande tankar. Dessa voro starkt ideologiska. Lenin skapade ideologien på grundval av Marx’ och Engels’
läror. Han uppsatte som sin grundtes motsättningen mellan kapitalism och socialism. De ekonomiska faktorerna ha enligt den kommunistiska ideologien en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen. Dessa faktorers förvandling åstadkommes genom klasskamp. Klasskampen åsyftar det kapitalistiska samhällets avlösning
med ett klasslöst samhälle. Lenin ansåg, att kapitalismens upplösnings- och avlösningsskede började omkring år 1900. Världsrevolutionen hade till uppgift att föra klasskampens ide vidare på
det internationella planet. Denna kamp måste föras till slutet,
fram till den borgerliga världens undergång. Lenin hävdade, att
Ryssland skulle påbörja revolutionen men att denna skulle föras
vidare under ledning av det framskridna Västerlandet. Beträffande statsmakten ansåg han, att den borgerliga staten måste
störtas och övergång påbörjas till proletariatets diktatur. Under
övergångstiden vore staten nödvändig dock icke i dess gamla form.
Engels är den socialistiske lärofader, som sannolikt haft det
största inflytandet på Sovjets strategi. Lenin ansåg, i likhet med
Engels, att verksamheten på strategins fyra fält – politik, ekonomi, psykologi, militära maktmedel – måste samordnas för att
erhålla ett gott resultat. Våld skulle tillgripas, då andra strategiska medel misslyckats. Lenin säger på ett ställe i sina skrifter:
»Kapitalet är intresserat av att slå fienden i enskilda styrkor. Vi
äro intresserade av att i det längsta uppskjuta den avgörande kampen.» Både Engels och Lenin ha påverkats av Clausewitz och hans
tes, att kriget är en fortsättning av politiken med andra medel.
Lenin skriver: »Varje krig är en fortsättning av den borgerliga
politiken och ingenting annat. Den klass, som härskar, bestämmer
politiken under kriget.»
Lenin ansåg, att den sociala jäsningen i alla länder snabbt skulle
förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Beträffande den kommande freden hävdade han, att den måste slutas
utan annektioner och skadestånd. I samband därmed framfördes
den synpunkten, att varje nation inom en statsbildning har självbestämmanderätt.
I slutet av 1916 var tsardömet fullständigt utmattat av kriget,
och i februari störtades tsaren. Den nya regeringen, som stöddes
av socialisternas högerflygel och ogillades av bolsjevikerna, fort- 25
”
Bengt Horn
satte kriget med oförändrade krigsmål. Stalin återvände från sin
förvisning till Sibirien och blev Pravdas förste redaktör. Han angrep regeringens krigsmål i enlighet med Lenins teser, men hans
uppträdande var försiktigt och trevande. Han skrev i Pravda: »Det
är vår fasta förvissning, att händelseutvecklingen i Ryssland kommer att avslöja bluffen i skriken om att friheten är i fara. Den
patriotiska rökridån kommer att skingras, och folket kommer tydligt att urskilja de ryska annexionisternas verkliga strävan mot
Dardanellerna … mot Persien.»
Lenin avbröt denna trevande politik vid sin återkomst från
Schweiz: »Endast det revolutionära proletariatet i Ryssland och i
hela Europa är i stånd att befria mänskligheten från det imperialistiska krigets fasor! Det ryska proletariatet kan inte enbart med
egna krafter segerrikt fullborda den socialistiska revolutionen. Den
kan göra det lättare för sin viktigaste, sin trognaste, sin pålitligaste bundsförvant, det europeiska och det amerikanska socialistiska proletariatet, att gå till avgörande strider.» Lenin utfärdade
vid ankomsten till Leningrad sina 17 teser, som innehöllo hans program: »I vår ställning till kriget är även den ringaste eftergift
åt det revolutionära fosterlandsförsvaret otillåtlig. Ett revolutionärt krig, som verkligen skulle rättfärdiga detta, kan det klassmedvetna proletariatet tillåta endast på följande villkor:
a) Makten övergår i händerna på proletariatet;
b) Uppgivande av alla annektioner, inte bara i ord utan i handling;
c) Fullständig brytning med alla kapitalets intressen»;
Lenin ansåg, att upplysning om socialismens ideer måste ges till
fiendens soldater genom propaganda vid fronterna.
Bolsjevikerna togo makten genom oktoberrevolutionen. De teser,
som uppställts, sattes genast på hårda prov. Tesen om nationernas
självbestämmanderätt ledde till, att nya statsbildningar sköto upp
inom gränsområdena. Finlands självständighet erkändes. Men då
även Ukraina hävdade sin självständighet, ändrades principen för
att ej väldet skulle upplösas. Självbestämmanderätten skulle ligga
hos arbetarna, och denna rätt fick ej lägga hinder i vägen för arbetarklassens diktatur. Självständighet blev territoriell autonomi
för vissa områden med nationell särprägel. De bundos med starka
federativa band till de centrala delarna.
Tesen om en fred utan annektioner blev en svårlöst konflikt.
Tyskarna stodo trots propagandan obrutna vid fronterna. Den
26
Sovjets utrikespolitik
ryska armen befann sig i upplösning. Lenin hade hoppats, att revolution skulle utbryta i de krigförande länderna och en gynnsam fred erhållas. Hans kommentar till freden var: »Vi underteckna nu freden, vi ta en andhämtningspaus. Denna komma vi att
utnyttja till att övertyga folket, att det måste sammansluta sig
och kämpa. Jag överlämnar åt er att svärma för världsrevolutionens fältslag, ty det är på väg. Allting har sin tid, nu gäller det
att ta itu med självdisciplinen.» Det var nu den Röda armen skapades. »En socialistisk röd arme kommer att skapas, en allmän
folkbeväpning. Och då det arbete vi påbörjat är fulländat, kommer ryska Sovjetrepubliken att vara oövervinnerlig.»
Sovjet har inte uppgivit tanken att föra kampen med alla medel,
politiska, ekonomiska, psykologiska och militära, men efter BrestLitovsk har man aldrig glömt de bittra erfarenheterna, att vapenmakt är nödvändig som grundval för andra metoder för krigföring.
Lenin ansåg dock, att propagandan ej varit helt förgäves. Revolutioner utbröto också i Österrike och Tyskland. De ledande revolutionsmännen ansågo, att nu då revolutionens gryning tycktes
utbreda sig över Västerlandet, var detta till följd av sin högre kultur predestinerat att leda östern.
Stalin hade som hemmaryss en avvikande mening. Han säger:
»Ex oriente lux. Västerlandet med sina imperialistiska kannibaler
har blivit slaveriets högborg. Uppgiften är att rasera denna borg
till glädje för slaverna i alla länder.»
De västerländska tongångarna voro vid denna tid de starkaste.
Men de österländska hade framtiden för sig. Västerlandets regeringar visade sig starka nog att undertrycka de revolutionära
strömningarna och att dessutom organisera interventioner i Ryssland. striden mellan vita och röda nådde sin klimax 1919-1920.
Av brist på samordning mellan interventions-styrkorna kunde
bolsjevikerna slå en i taget, och 1920 var Sovjetstaten ett faktum.
Under striderna stadfästes i ryska folkets medvetande uppfattningen om världens uppdelning i en socialistisk och en kapitalistisk del. Det är en naturlig reaktion med hänsyn till världens uppträdande: interventionsförsök, vägran att upprätta diplomatiska
förbindelser, allianser med syften att isolera den nya staten. Från
denna tid arbetade man i Sovjet medvetet på att stärka arme,
flotta och flyg samt skapa den industriella basen för dessa. För
att få nödvändiga maskiner måste isoleringen brytas. Då ingen
revolution utbröt i Västerlandet, måste man ta till andra medel.
27
·’ ’l
Bengt Horn
Sovjets utrikespolitik mellan de två världskrigen.
Lenin trodde, som framhållits, under åren av inbördeskrig och
interventioner fortfarande, att västerns arbetarmassor skulle gripas av världsrevolutionens ide. Det främsta redskapet att driva på
denna utveckling var Komintern. Den skulle slå en bro mot väster,
och genom världsrevolutionens fortskridande skulle den ryska isoleringen brytas. Lenin skrev programmet för Komintern, och det
innefattades i 21 teser. Kärnpunkten i dessa var, att det är kommunisternas plikt i alla länder, att då inbördeskrig utbryter skapa
illegala organisationer i respektive länder och att driva propaganda, speciellt inom armeerna.
Den svåra hungersnöden 1920 tvingade ryssarna att med alla medel komma över krisen. Främst behövdes pengar och redskap. Man
måste slå ett hål i den diplomatiska isoleringen. Lenin sade: »Vi
drar oss nu tillbaka, vi företar ett återtåg, men vi gör det i akt
och mening att sedan taga sats för ett kraftigare språng framåt.»
Genom samgående i Rapallo med det besegrade Tyskland lyckades man bryta isoleringen. De övriga staterna följde snart efter.
I samband härmed blev det nödvändigt att göra en förnyad avvägning mellan Sovjetdiplomatien och Komintern. Världsrevolution och normala vänskapliga förbindelser stodo i motsats till varandra. Diplomatien fick efter hand ökad betydelse, och Komintern
blev från att ha varit Sovjets viktigaste politiska organ beträffande utrikesförbindelserna ett lydigt instrument för sovjetdiplomatien speciellt efter tronskiftet Lenin-Stalin. Stalins syn på
Sovjets framtida politik framträder bäst i hans tal till studenterna vid Sverdlovinstitutet, där det heter: »Strategi är fastställande av riktningen för proletariatets huvudangrepp med utgångspunkt för revolutionens innevarande etapp, utarbetandet av en
därmed överensstämmande plan för fördelningen av de revolutionära styrkorna, kampen för genomförande av denna plan unde1
hela den givna revolutionsetappen. Målet är att konsolidera proletariatets diktatur i ett land och utnyttja den som stödjepunkt fö1
imperialismens störtande i alla länder. Revolutionen går ut över ra
men för ett enda land, världsrevolutionens epok har börjat. Huvud
angreppets riktlinje är att isolera den småborgerliga demokratien
isolera den andra internationalens partier, som utgöra stödje
punkter för samförståndspolitiken med imperialismen. Planer fö1
krafternas fördelning: Den proletära revolutionens förbund me(
frihetsrörelsen i kolonierna och de avhängiga länderna.
28
….
Sovjets utrikespolitik
strategien har att göra med revolutionens huvudkrafter och
deras reserver. Den förändras i samband med revolutionens övergång från en etapp till en annan men förblir i huvudsak oförändrad under hela den ifrågavarande etappen.
Taktiken har att göra med proletariatets kampformer och organisationsformer, deras avlösning av varandra och deras kombinering. På grundvalen av den givna revolutionsetappen kan taktiken
flera gånger ändras beroende av revolutionens ebb och flod, dess
uppgång eller nedgång.»
Detta var Stalins tolkning av Lenins teser och sammanfattningen av bolsjevikernas politik under kommande dagar. För att
konsolidera proletariatets diktatur i ett land räknade Stalin med
ungefär tjugo år.
Stalin önskade underordna Komintern under Sovjetdiplomatien.
Han lyckades därmed efter Kominterns misslyckande ifråga om
de viktigaste utrikespolitiska frågorna i mitten av tjugotalet: den
kinesiska revolutionen och den brittiska fackföreningskrisen.
Dessa yttre misslyckanden utlöste en inre maktkamp i Sovjet
mellan anhängarna av världsrevolutionen och den nationella ryska
kommunismen. Stalin var den senares representant. Han hade ju
som förut framhållits hävdat Rysslands självtillräcklighet. Han
ansåg, att Ryssland ensamt kunde gå mot socialismen och dessutom lägga tak på sitt eget hus. Ett starkt Ryssland skulle kunna
stödja revolutionen i andra länder. I samband härmed blev Komin·-
tern ett verktyg för Sovjets utrikespolitik – ett instrument, som
måste lyda signalerna från Moskva. Stalin behövde för att genomföra sin doktrin fred utåt. Den ryska diplomatien inriktades på att
skapa denna fred. Komintern biträdde. Stalin såg sina huvudfiender i de länder, som hade den bäst utvecklade kapitalismen.
Stalin ansåg ursprungligen ej nazismen som någon fara för
Sovjet. Genom Hitlers öppet visade aggressivitet mot Ryssland
upphörde den vänskap mellan de båda länderna, som grundlagts
i Rapallo, och politiken omlades radikalt. Ryssland gick in i NF
och företrädde den kollektiva säkerhetens och nedrustningens
ideer. Samverkan söktes med Västmakterna. Ett resultat var den
fransk-ryska pakten. Det var folkfrontens tid. Komintern beordrades samverka med socialdemokratien mot fascismen. För att
säkra freden skapades non-aggressionspakter med grannstaterna.
Västmakternas svaghet mot Hitler bl. a. under Miinchenkrisen
orsakade ytterligare en svängning. Av rädsla sökte Stalin samverkan med Tyskland. Detta land hade intresse av att undvika ett
29
Bengt Horn
två-frontskrig. Resultatet blev den tysk-ryska non-aggressionspakten av 1939. Där reglerades de båda ländernas intressesfärer i
Östeuropa.
Efter Polenkriget fick Ryssland sin del av Polen. Detta handlingssätt kan givetvis sägas vara att överge principen om världsrevolutionen och att återgå till tsartidens politik, men man kan
likaväl säga, att åtgärden stod i god samklang med Stalins ord,
att under angiven etapp av revolutionen kan taktiken ändras flera
gånger beroende på revolutionens upp- eller nedgång. Stalin sade
själv i ett radiotal den tredje juli 1941: »Vad vann vi med att avsluta en icke-angreppspakt med Tysklandt Vi tillförsäkrade vårt
land fred ett och ett halvt år samt möjlighet att förbereda våra
krafter till försvar.))
Det andra världskriget.
Stalin såg med oro Tysklands segrar och sökte skydda sin västgräns genom annektion av gränsstaterna. Detta förde till krig med
Finland och annektion av de Baltiska staterna. Samtidigt sonderade den ryska politiken stämningen på västsidan. I ett fall lyckades Stalin förekomma Hitler, nämligen då han slöt non-aggressionspakten med J apan. I alla andra avseenden avvisades Sovjets
krav, bl. a. på Balkanhalvön.
Tysklands angrepp medförde automatiskt förbund med västmakterna. Stalin betraktade dock sina bundsförvanter med stor misstänksamhet. Han ansåg dem mycket väl i stånd att sluta separatfred med Tyskland och inrikta hela dess styrka mot Ryssland. Det
militära läget var sådant, att Rysslands krav resulterade i eftergifter från västmakterna för att hålla Ryssland vid gott lynne.
Visserligen anslöt sig Ryssland till Atlantdeklarationen, men i
praktiken handlade Stalin tvärt emot dess anda. Stalin lyckades
redan i Teheran 1943 avvärja ett västallierat ingripande på Balkan, varigenom Rysslands inflytande där säkrades. Den nationalistiska anda, som uppväcktes under kriget, stärkte den inre fronten. Genom olika åtgärder underblåste Stalin denna anda. Han
förbättrade militärens ställning och mildrade sin politik mot kyrkan. Åven panslavismen ägnades uppmärksamhet.
Som en gest mot västmakterna upplöstes Komintern, vilken redan förut förlorat sin betydelse. Sovjetpolitiken förlorade ytligt
sett sin internationella prägel. Alla åtgärder, som vidtogos under
30
’+
Sovjets utrikespolitik
kriget, äro dock naturliga enligt Stalins grundteser. Taktiken kan
förändras. strategien förblir oförändrad.
Ryssarnas mål under krigets slutskede voro:
l. Att skapa ett säkerhetsbälte av satellitstater runt gränserna.
2. Att vinna största möjliga inflytande i Tyskland och Japan.
3. Att förhindra uppkomsten av fientliga koalitioner.
Under Jaltamötet genomdrev Stalin sina krav. Rysslands
ockupationszon i Tyskland flyttades längre västerut, genom att
Polen kompenserades för förlusten av de östra delarna till Ryssland. Därigenom framflyttades Sovjets gräns i praktiken till
Berlin.
Stalin yttrade under Jaltamötet: »Det är inte så svårt att komma
överens under kriget, eftersom vi då ha ett gemensamt mål nämligen att besegra fienden. Men svårigheterna kommer att infinna
sig efter kriget, då olika intressen kan komma att splittra de allierade. Det är vår plikt att se till att förhållandet oss emellan, när
freden kommer, blir lika gott som under kriget.» Fria val skulle
hållas i de befriade länderna. Stalin sade: »En regering grundad
på helt fria val i något av dessa länder skulle bli fientligt inställd
till Sovjetunionen och det kan vi ej tillåta.»
Moskvas efterkrigspolitik.
Sovjet blev medlem i FN-organisationen. Denna tedde sig för
Sovjet som ett centrum för de kapitalistiska staternas intriger. För
att möta dessa och genom sitt veto förhindra för Sovjet ofördelaktiga beslut deltog Sovjet i organisationen.
Stalin byggde sin politik på motsättningarna mellan västmakterna, och på tron att en allmän kris skulle uppstå i Västeuropa
och övergå till USA. Först vände sig Stalin mot England med
vittgående krav, medan hans politik mot USA var avvaktande.
Detta var i syfte att öka splittringen mellan USA och England.
Genom att USA hyste motvilja mot realpolitik, hade Stalin i början framgång. Den ryska politiken i Östeuropa, Grekland och Iran
åstadkom emellertid ett intimare samarbete mellan västmakterna.
Trumandoktrinen kom: »Totalitära regimer, som påtvingats fria
folk, underminera grundvalarna för internationell fred och därmed också USA:s säkerhet. Vi måste därför stödja de fria folk,
som göra motstånd mot försök till underkuvande genom beväpnade minoriteter eller tryck utifrån.» Ur Trumandoktrinen fram- 3- 543441 Svensk Tidskrift 1954 31
:t . !'”:, ,· . ’ ’··, ·. ~.•l’:.4::.r~.<.:·.,…-·~~~-…-.-,.
——–~—-~——~——~~~————-
Bengt Horn
växte Marshallplanen, som avsåg att hjälpa Europa över krisen.
Sovjet insåg att dess planer därigenom korsades. Motåtgärder vidtogos i form av Kominforms grundande och intensiv antiamerikansk propaganda. Kominforms uppgift var att leda motståndet
mot den amerikanska planen för »Europas förslavande». I Italien
och Frankrike misslyckades man, och Jugoslavienfrågan blev Kominforms stora nederlag. Den medförde intensifierade åtgärder
för likriktning av östblocket.
Den ryska politiken hade lidit avsevärda nederlag. Brytningen
mellan öst och väst blev öppen 1947. Samarbetet mellan västmakterna resulterade i Atlantpakten. Kampen om Tyskland började.
Västmakterna inställde Tysklands skadeståndsleveranser och strä-
vade att reorganisera Tyskland som stat och medlem av Atlantblocket. Ryssland sökte vinna östtyskland och organiserade en östtysk motsvarighet till den västtyska staten. En sak, som påskyndade händelserna på västsidan, var den ryska atomexplosionen
1949.
Sovjets lyckosamma Fjärran-östern-politik medförde Kinas
uppslutning i kommuniststaternas rad 1950. Sovjets strävan att ytterligare förbättra sina positioner i Asien medförde Koreakriget.
USA:s motdrag i Asien var freden med Japan 1951, där Japan tillerkändes rätten att bygga upp ett eget försvar. Genom Stilla havspakten mellan USA, Australien och Nya Zeeland skapades en motsvarighet till Atlantblocket. Vid 1952 års utgång var läget i Asien
i stort sett följande: Kina utnyttjades som bas för Sovjets politik
i östasien, som avsågs att bli en åderlåtning av västmakternas
kraft genom krig i Korea och Indokina. Axeln Moskva-Peking
stärktes genom den fortskridande försämringen i förhållandet
mellan Kina och USA. Sovjet representerade Kina i FN och kunde
med framgång avvisa medlingsförslag. De eventuella motsättningar, som funnos mellan Kina och Sovjet, ställdes i bakgrunden
genom Kinas isolering och J apans återupprustning. stilleståndsförhandlingar påbörjades i Korea men kunde ej fullföljas.
I Iran fördrevos engelsmännen genom Mossadeq och Iran slog
in på en politisk bana, som man i London och Washington allmänt
befarade skulle sluta på den ryska sidan.
Titos avfall medförde en förändrad maktbalans i Sydösteuropa.
Jugoslavien orienterades åt väster, och avtal diskuterades mellan
Jugoslavien och Västmakterna. En Balkanfront började skymta
32
Sovjets utrikespolitik
innefattande: Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Marocko började
utbyggas till allierat basområde, och underhandlingar inleddes
med Spanien. För att förhindra västmakternas medelhavspolitik
bedrevs rysk propaganda i arabvärlden och Tunisien. Ett led i
denna var den anti-zionistiska propagandan i Östeuropa under intryck av läkarprocesserna i Moskva. Sovjet fortsatte sin strävan
att förhindra eller uppskjuta Västtysklands återupprustning. I
mars 1952 föreslog Sovjet, att en alltysk regering skulle upprättas
och fred slutas. Förslaget förkastades, och i maj 1952 slöts fred
mellan Västtyskland och västmakterna, och planer uppgjordes på
att intaga Tyskland i Atlantpakten. Det gällde nu för Sovjet att
inför tysk opinion göra motparten ansvarig för Tysklands delning.
Västmakterna vunno försteget genom att koncentrera frågan till
fria val i östzonen. Detta ville Sovjet ej, och en kraftig likriktningspolitik påbörjades i östtyskland. Samtidigt påbörjades en upprustning. År 1952 kännetecknades av denna samt av försök att sabotera Bonn- och Europaarmefördragen. Adenauer lyckades ej få
dessa ratificerade, och östtyskland hotade med en fullständig upprustning, om så skedde.
Det sista årets händelser.
Mot slutet av Stalins liv började västmakternas politik bära
frukt. Västtysklands anslutning till Atlantpakten syntes nära. För
att förhindra detta sände Stalin ut fredstoner för att splittra västmakterna. Dessa fredstoner blevo allt starkare under Stalins efterträdare. Politiken har så till vida burit frukt, att splittringstendenser uppstått mellan västmakterna.
I praktiken kan man spåra synnerligen små resultat av fredstonerna. Man får det intrycket, att den nya ryska statsledningen
är mest intresserad av relativt yttre lugn för att konsolidera sig
inåt. Läget är detsamma som vid Stalins makttillträde. Triumviratet Malenkov, Beria, Molotov togo makten efter Stalins död.
En maktkamp började, som nyligen resulterade i Berias fall. Stalin
förde samma kamp vid sitt maktövertagande. Malenkov sade 8 augusti: »Beträffande Beria är det kortsynt att tro att fallet blottar
en svaghet i Sovjetstaten. Att avslöja och oskadliggöra en mästeragent för imperialism är en demonstration av inre styrka.» Berias
fall har lett till kraftiga utrensningar inom hela Sovjet.
Enligt vad man kan utläsa av tidningsnotiser pågår f. n. en kampanj för en ökad produktion och bättre varor inom konsumtions- 33
Bengt Horn
industrierna. »Öka produktionen av starka och snygga skor, tillverka mer och bättre textilier» äro slagord hämtade från Malenkov.
Churchill har nu återupptagit sin verksamhet för avspänning,
men förutsättningarna torde ej vara så stora. Man måste komma
ihåg, att Sovjetmännen äro kommunister. Den kommunistiska
ideologien ligger till grund för deras handlande. En generation
har nu uppfostrats i dess anda. Tanken om världsrevolutionen är
ej död. Visserligen ha till synes många avsteg gjorts från de grundläggande teserna, men som Stalin skisserat i leninismens grundfrågor, taktiken kan växla, men strategien förblir oförändrad. Om
man anser, att Sovjet arbetar för världsrevolutionen eller att dess
politik är en fortsättning av Tsarrysslands, spelar ingen roll. Må-
let blir detsamma: att trygga Sovjets säkerhet, öka dess styrka och
vidga dess inflytande. Stalin ansåg ett krig oundvikligt, men man
borde fördröja det, tills gynnsamma konjunkturer uppstått. Sovjet
vill och kan vänta med den avgörande kraftmätningen, tills det
nått ekonomisk överlägsenhet eller tills Västerlandet råkat i ett
krisläge. Under väntetiden begagnas alla tillfällen till underminerings- och splittringsarbete. Vad som är farligast för Sovjet är
avfall inom »östblocket» i likhet med Jugoslaviens. Kina är där
ett frågetecken. Mao har tidigare framträtt som en självständig
ideolog. För tillfället tvingas han att hålla fast vid Sovjet. I framtiden, då Kina återhämtat sig efter krigen, kan man måhända
vänta sig en självständigare politik.
I Stalins ideologi ingick att undvika öppen konflikt, innan motståndssidan splittrats och försvagats. Det är en taktik, som
stundom kräver försonliga gester och medgivanden för att förvilla
motståndarsidan och försvåra dess försvarsansträngningar. En avspänning behövs sannolikt i dagens läge för inre rysk konsolidering, men efter denna är Sovjet berett att ta ett nytt språng framåt.
Stalin har yttrat: »Kampen mellan de socialistiska och kapitalistiska centra kommer att avgöra kapitalismens och kommunismens
välde i hela världen.» Något alternativ mellan kommunism och kapitalism finns ej. Dock böra Rysslands motspelare ta vara på
möjligheterna för en temporär avspänning. En frist ger tid även
för Västerlandets konsolidering.
34
SOVJETS UTRIKESPOLITIK
I TEORI OCH PRAKTIK
A.u kapten BENGT HORN
REVOLUTIONS.MÄNNEN i Sovjet, som genom revolutionen
bröto ut sitt land ur de konventionella staternas rad, sökte från
början skapa något nytt i förhållandet till andra stater. Man måste
se Sovjets utrikespolitik mot bakgrunden av dessa nya ideer och
man måste ta stor hänsyn till ledarna bakom ideerna liksom till
tiden, i vilken de levde.
För att få en klar uppfattning av Rysslands läge, då tsarregimen störtades, är det lämpligt att göra en återblick. Under hela
1800-talet hade Ryssland fört en klart expansiv politik. statsledningen sökte att med Ryssland införliva en rad ekonomiskt och
strategiskt viktiga gränsområden. Olika stötriktningar valdes:
Balkan, Främre och Centrala Asien, Fjärran östern. I alla riktningar hade denna politik lett till allvarliga slitningar med övriga
stormakter. Inrikespolitiskt var statsledningen hårt pressad. De revolutionära rörelserna leddes av främst Lenin och Trotski. Båda
levde i exil i Västerlandet och påverkades av Västerlandets framskridna utveckling, då de bedömde Rysslands roll i den planerade
världsrevolutionen. Båda voro världsrevolutionärer.
Stalin blev tidigt Lenins trogne vapendragare. Han var i motsats till de båda andra hemmaryss och förstod ej riktigt den överdrivna uppskattningen av Västerlandet. Han tillhörde den lägsta
samhällsklassen och var uppfödd på gränsen mellan Europa och
Asien. Stalin är ett typiskt exempel på politikern, som lyckades.
Hade han ej lyckats, hade han förblivit en politisk brottsling. Nu
lyckades han och blev en välmående regeringschef.
Tsarrysslands krigsmål i väster voro sammanfattningsvis: införlivande med Ryssland av de polska områden, som vid Polens
delningar kommit i tysk och österrikisk ägo, vissa turkiska områden i Kaukasien, Konstantinopel och Turkiets europeiska delar
samt vissa delar av Rumänien och Ungern.
24
Sovjets utrikespolitik
Under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier utvecklade Lenin sina grundläggande tankar. Dessa voro starkt ideologiska. Lenin skapade ideologien på grundval av Marx’ och Engels’
läror. Han uppsatte som sin grundtes motsättningen mellan kapitalism och socialism. De ekonomiska faktorerna ha enligt den kommunistiska ideologien en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen. Dessa faktorers förvandling åstadkommes genom klasskamp. Klasskampen åsyftar det kapitalistiska samhällets avlösning
med ett klasslöst samhälle. Lenin ansåg, att kapitalismens upplösnings- och avlösningsskede började omkring år 1900. Världsrevolutionen hade till uppgift att föra klasskampens ide vidare på
det internationella planet. Denna kamp måste föras till slutet,
fram till den borgerliga världens undergång. Lenin hävdade, att
Ryssland skulle påbörja revolutionen men att denna skulle föras
vidare under ledning av det framskridna Västerlandet. Beträffande statsmakten ansåg han, att den borgerliga staten måste
störtas och övergång påbörjas till proletariatets diktatur. Under
övergångstiden vore staten nödvändig dock icke i dess gamla form.
Engels är den socialistiske lärofader, som sannolikt haft det
största inflytandet på Sovjets strategi. Lenin ansåg, i likhet med
Engels, att verksamheten på strategins fyra fält – politik, ekonomi, psykologi, militära maktmedel – måste samordnas för att
erhålla ett gott resultat. Våld skulle tillgripas, då andra strategiska medel misslyckats. Lenin säger på ett ställe i sina skrifter:
»Kapitalet är intresserat av att slå fienden i enskilda styrkor. Vi
äro intresserade av att i det längsta uppskjuta den avgörande kampen.» Både Engels och Lenin ha påverkats av Clausewitz och hans
tes, att kriget är en fortsättning av politiken med andra medel.
Lenin skriver: »Varje krig är en fortsättning av den borgerliga
politiken och ingenting annat. Den klass, som härskar, bestämmer
politiken under kriget.»
Lenin ansåg, att den sociala jäsningen i alla länder snabbt skulle
förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Beträffande den kommande freden hävdade han, att den måste slutas
utan annektioner och skadestånd. I samband därmed framfördes
den synpunkten, att varje nation inom en statsbildning har självbestämmanderätt.
I slutet av 1916 var tsardömet fullständigt utmattat av kriget,
och i februari störtades tsaren. Den nya regeringen, som stöddes
av socialisternas högerflygel och ogillades av bolsjevikerna, fort- 25
”
Bengt Horn
satte kriget med oförändrade krigsmål. Stalin återvände från sin
förvisning till Sibirien och blev Pravdas förste redaktör. Han angrep regeringens krigsmål i enlighet med Lenins teser, men hans
uppträdande var försiktigt och trevande. Han skrev i Pravda: »Det
är vår fasta förvissning, att händelseutvecklingen i Ryssland kommer att avslöja bluffen i skriken om att friheten är i fara. Den
patriotiska rökridån kommer att skingras, och folket kommer tydligt att urskilja de ryska annexionisternas verkliga strävan mot
Dardanellerna … mot Persien.»
Lenin avbröt denna trevande politik vid sin återkomst från
Schweiz: »Endast det revolutionära proletariatet i Ryssland och i
hela Europa är i stånd att befria mänskligheten från det imperialistiska krigets fasor! Det ryska proletariatet kan inte enbart med
egna krafter segerrikt fullborda den socialistiska revolutionen. Den
kan göra det lättare för sin viktigaste, sin trognaste, sin pålitligaste bundsförvant, det europeiska och det amerikanska socialistiska proletariatet, att gå till avgörande strider.» Lenin utfärdade
vid ankomsten till Leningrad sina 17 teser, som innehöllo hans program: »I vår ställning till kriget är även den ringaste eftergift
åt det revolutionära fosterlandsförsvaret otillåtlig. Ett revolutionärt krig, som verkligen skulle rättfärdiga detta, kan det klassmedvetna proletariatet tillåta endast på följande villkor:
a) Makten övergår i händerna på proletariatet;
b) Uppgivande av alla annektioner, inte bara i ord utan i handling;
c) Fullständig brytning med alla kapitalets intressen»;
Lenin ansåg, att upplysning om socialismens ideer måste ges till
fiendens soldater genom propaganda vid fronterna.
Bolsjevikerna togo makten genom oktoberrevolutionen. De teser,
som uppställts, sattes genast på hårda prov. Tesen om nationernas
självbestämmanderätt ledde till, att nya statsbildningar sköto upp
inom gränsområdena. Finlands självständighet erkändes. Men då
även Ukraina hävdade sin självständighet, ändrades principen för
att ej väldet skulle upplösas. Självbestämmanderätten skulle ligga
hos arbetarna, och denna rätt fick ej lägga hinder i vägen för arbetarklassens diktatur. Självständighet blev territoriell autonomi
för vissa områden med nationell särprägel. De bundos med starka
federativa band till de centrala delarna.
Tesen om en fred utan annektioner blev en svårlöst konflikt.
Tyskarna stodo trots propagandan obrutna vid fronterna. Den
26
Sovjets utrikespolitik
ryska armen befann sig i upplösning. Lenin hade hoppats, att revolution skulle utbryta i de krigförande länderna och en gynnsam fred erhållas. Hans kommentar till freden var: »Vi underteckna nu freden, vi ta en andhämtningspaus. Denna komma vi att
utnyttja till att övertyga folket, att det måste sammansluta sig
och kämpa. Jag överlämnar åt er att svärma för världsrevolutionens fältslag, ty det är på väg. Allting har sin tid, nu gäller det
att ta itu med självdisciplinen.» Det var nu den Röda armen skapades. »En socialistisk röd arme kommer att skapas, en allmän
folkbeväpning. Och då det arbete vi påbörjat är fulländat, kommer ryska Sovjetrepubliken att vara oövervinnerlig.»
Sovjet har inte uppgivit tanken att föra kampen med alla medel,
politiska, ekonomiska, psykologiska och militära, men efter BrestLitovsk har man aldrig glömt de bittra erfarenheterna, att vapenmakt är nödvändig som grundval för andra metoder för krigföring.
Lenin ansåg dock, att propagandan ej varit helt förgäves. Revolutioner utbröto också i Österrike och Tyskland. De ledande revolutionsmännen ansågo, att nu då revolutionens gryning tycktes
utbreda sig över Västerlandet, var detta till följd av sin högre kultur predestinerat att leda östern.
Stalin hade som hemmaryss en avvikande mening. Han säger:
»Ex oriente lux. Västerlandet med sina imperialistiska kannibaler
har blivit slaveriets högborg. Uppgiften är att rasera denna borg
till glädje för slaverna i alla länder.»
De västerländska tongångarna voro vid denna tid de starkaste.
Men de österländska hade framtiden för sig. Västerlandets regeringar visade sig starka nog att undertrycka de revolutionära
strömningarna och att dessutom organisera interventioner i Ryssland. striden mellan vita och röda nådde sin klimax 1919-1920.
Av brist på samordning mellan interventions-styrkorna kunde
bolsjevikerna slå en i taget, och 1920 var Sovjetstaten ett faktum.
Under striderna stadfästes i ryska folkets medvetande uppfattningen om världens uppdelning i en socialistisk och en kapitalistisk del. Det är en naturlig reaktion med hänsyn till världens uppträdande: interventionsförsök, vägran att upprätta diplomatiska
förbindelser, allianser med syften att isolera den nya staten. Från
denna tid arbetade man i Sovjet medvetet på att stärka arme,
flotta och flyg samt skapa den industriella basen för dessa. För
att få nödvändiga maskiner måste isoleringen brytas. Då ingen
revolution utbröt i Västerlandet, måste man ta till andra medel.
27
·’ ’l
Bengt Horn
Sovjets utrikespolitik mellan de två världskrigen.
Lenin trodde, som framhållits, under åren av inbördeskrig och
interventioner fortfarande, att västerns arbetarmassor skulle gripas av världsrevolutionens ide. Det främsta redskapet att driva på
denna utveckling var Komintern. Den skulle slå en bro mot väster,
och genom världsrevolutionens fortskridande skulle den ryska isoleringen brytas. Lenin skrev programmet för Komintern, och det
innefattades i 21 teser. Kärnpunkten i dessa var, att det är kommunisternas plikt i alla länder, att då inbördeskrig utbryter skapa
illegala organisationer i respektive länder och att driva propaganda, speciellt inom armeerna.
Den svåra hungersnöden 1920 tvingade ryssarna att med alla medel komma över krisen. Främst behövdes pengar och redskap. Man
måste slå ett hål i den diplomatiska isoleringen. Lenin sade: »Vi
drar oss nu tillbaka, vi företar ett återtåg, men vi gör det i akt
och mening att sedan taga sats för ett kraftigare språng framåt.»
Genom samgående i Rapallo med det besegrade Tyskland lyckades man bryta isoleringen. De övriga staterna följde snart efter.
I samband härmed blev det nödvändigt att göra en förnyad avvägning mellan Sovjetdiplomatien och Komintern. Världsrevolution och normala vänskapliga förbindelser stodo i motsats till varandra. Diplomatien fick efter hand ökad betydelse, och Komintern
blev från att ha varit Sovjets viktigaste politiska organ beträffande utrikesförbindelserna ett lydigt instrument för sovjetdiplomatien speciellt efter tronskiftet Lenin-Stalin. Stalins syn på
Sovjets framtida politik framträder bäst i hans tal till studenterna vid Sverdlovinstitutet, där det heter: »Strategi är fastställande av riktningen för proletariatets huvudangrepp med utgångspunkt för revolutionens innevarande etapp, utarbetandet av en
därmed överensstämmande plan för fördelningen av de revolutionära styrkorna, kampen för genomförande av denna plan unde1
hela den givna revolutionsetappen. Målet är att konsolidera proletariatets diktatur i ett land och utnyttja den som stödjepunkt fö1
imperialismens störtande i alla länder. Revolutionen går ut över ra
men för ett enda land, världsrevolutionens epok har börjat. Huvud
angreppets riktlinje är att isolera den småborgerliga demokratien
isolera den andra internationalens partier, som utgöra stödje
punkter för samförståndspolitiken med imperialismen. Planer fö1
krafternas fördelning: Den proletära revolutionens förbund me(
frihetsrörelsen i kolonierna och de avhängiga länderna.
28
….
Sovjets utrikespolitik
strategien har att göra med revolutionens huvudkrafter och
deras reserver. Den förändras i samband med revolutionens övergång från en etapp till en annan men förblir i huvudsak oförändrad under hela den ifrågavarande etappen.
Taktiken har att göra med proletariatets kampformer och organisationsformer, deras avlösning av varandra och deras kombinering. På grundvalen av den givna revolutionsetappen kan taktiken
flera gånger ändras beroende av revolutionens ebb och flod, dess
uppgång eller nedgång.»
Detta var Stalins tolkning av Lenins teser och sammanfattningen av bolsjevikernas politik under kommande dagar. För att
konsolidera proletariatets diktatur i ett land räknade Stalin med
ungefär tjugo år.
Stalin önskade underordna Komintern under Sovjetdiplomatien.
Han lyckades därmed efter Kominterns misslyckande ifråga om
de viktigaste utrikespolitiska frågorna i mitten av tjugotalet: den
kinesiska revolutionen och den brittiska fackföreningskrisen.
Dessa yttre misslyckanden utlöste en inre maktkamp i Sovjet
mellan anhängarna av världsrevolutionen och den nationella ryska
kommunismen. Stalin var den senares representant. Han hade ju
som förut framhållits hävdat Rysslands självtillräcklighet. Han
ansåg, att Ryssland ensamt kunde gå mot socialismen och dessutom lägga tak på sitt eget hus. Ett starkt Ryssland skulle kunna
stödja revolutionen i andra länder. I samband härmed blev Komin·-
tern ett verktyg för Sovjets utrikespolitik – ett instrument, som
måste lyda signalerna från Moskva. Stalin behövde för att genomföra sin doktrin fred utåt. Den ryska diplomatien inriktades på att
skapa denna fred. Komintern biträdde. Stalin såg sina huvudfiender i de länder, som hade den bäst utvecklade kapitalismen.
Stalin ansåg ursprungligen ej nazismen som någon fara för
Sovjet. Genom Hitlers öppet visade aggressivitet mot Ryssland
upphörde den vänskap mellan de båda länderna, som grundlagts
i Rapallo, och politiken omlades radikalt. Ryssland gick in i NF
och företrädde den kollektiva säkerhetens och nedrustningens
ideer. Samverkan söktes med Västmakterna. Ett resultat var den
fransk-ryska pakten. Det var folkfrontens tid. Komintern beordrades samverka med socialdemokratien mot fascismen. För att
säkra freden skapades non-aggressionspakter med grannstaterna.
Västmakternas svaghet mot Hitler bl. a. under Miinchenkrisen
orsakade ytterligare en svängning. Av rädsla sökte Stalin samverkan med Tyskland. Detta land hade intresse av att undvika ett
29
Bengt Horn
två-frontskrig. Resultatet blev den tysk-ryska non-aggressionspakten av 1939. Där reglerades de båda ländernas intressesfärer i
Östeuropa.
Efter Polenkriget fick Ryssland sin del av Polen. Detta handlingssätt kan givetvis sägas vara att överge principen om världsrevolutionen och att återgå till tsartidens politik, men man kan
likaväl säga, att åtgärden stod i god samklang med Stalins ord,
att under angiven etapp av revolutionen kan taktiken ändras flera
gånger beroende på revolutionens upp- eller nedgång. Stalin sade
själv i ett radiotal den tredje juli 1941: »Vad vann vi med att avsluta en icke-angreppspakt med Tysklandt Vi tillförsäkrade vårt
land fred ett och ett halvt år samt möjlighet att förbereda våra
krafter till försvar.))
Det andra världskriget.
Stalin såg med oro Tysklands segrar och sökte skydda sin västgräns genom annektion av gränsstaterna. Detta förde till krig med
Finland och annektion av de Baltiska staterna. Samtidigt sonderade den ryska politiken stämningen på västsidan. I ett fall lyckades Stalin förekomma Hitler, nämligen då han slöt non-aggressionspakten med J apan. I alla andra avseenden avvisades Sovjets
krav, bl. a. på Balkanhalvön.
Tysklands angrepp medförde automatiskt förbund med västmakterna. Stalin betraktade dock sina bundsförvanter med stor misstänksamhet. Han ansåg dem mycket väl i stånd att sluta separatfred med Tyskland och inrikta hela dess styrka mot Ryssland. Det
militära läget var sådant, att Rysslands krav resulterade i eftergifter från västmakterna för att hålla Ryssland vid gott lynne.
Visserligen anslöt sig Ryssland till Atlantdeklarationen, men i
praktiken handlade Stalin tvärt emot dess anda. Stalin lyckades
redan i Teheran 1943 avvärja ett västallierat ingripande på Balkan, varigenom Rysslands inflytande där säkrades. Den nationalistiska anda, som uppväcktes under kriget, stärkte den inre fronten. Genom olika åtgärder underblåste Stalin denna anda. Han
förbättrade militärens ställning och mildrade sin politik mot kyrkan. Åven panslavismen ägnades uppmärksamhet.
Som en gest mot västmakterna upplöstes Komintern, vilken redan förut förlorat sin betydelse. Sovjetpolitiken förlorade ytligt
sett sin internationella prägel. Alla åtgärder, som vidtogos under
30
’+
Sovjets utrikespolitik
kriget, äro dock naturliga enligt Stalins grundteser. Taktiken kan
förändras. strategien förblir oförändrad.
Ryssarnas mål under krigets slutskede voro:
l. Att skapa ett säkerhetsbälte av satellitstater runt gränserna.
2. Att vinna största möjliga inflytande i Tyskland och Japan.
3. Att förhindra uppkomsten av fientliga koalitioner.
Under Jaltamötet genomdrev Stalin sina krav. Rysslands
ockupationszon i Tyskland flyttades längre västerut, genom att
Polen kompenserades för förlusten av de östra delarna till Ryssland. Därigenom framflyttades Sovjets gräns i praktiken till
Berlin.
Stalin yttrade under Jaltamötet: »Det är inte så svårt att komma
överens under kriget, eftersom vi då ha ett gemensamt mål nämligen att besegra fienden. Men svårigheterna kommer att infinna
sig efter kriget, då olika intressen kan komma att splittra de allierade. Det är vår plikt att se till att förhållandet oss emellan, när
freden kommer, blir lika gott som under kriget.» Fria val skulle
hållas i de befriade länderna. Stalin sade: »En regering grundad
på helt fria val i något av dessa länder skulle bli fientligt inställd
till Sovjetunionen och det kan vi ej tillåta.»
Moskvas efterkrigspolitik.
Sovjet blev medlem i FN-organisationen. Denna tedde sig för
Sovjet som ett centrum för de kapitalistiska staternas intriger. För
att möta dessa och genom sitt veto förhindra för Sovjet ofördelaktiga beslut deltog Sovjet i organisationen.
Stalin byggde sin politik på motsättningarna mellan västmakterna, och på tron att en allmän kris skulle uppstå i Västeuropa
och övergå till USA. Först vände sig Stalin mot England med
vittgående krav, medan hans politik mot USA var avvaktande.
Detta var i syfte att öka splittringen mellan USA och England.
Genom att USA hyste motvilja mot realpolitik, hade Stalin i början framgång. Den ryska politiken i Östeuropa, Grekland och Iran
åstadkom emellertid ett intimare samarbete mellan västmakterna.
Trumandoktrinen kom: »Totalitära regimer, som påtvingats fria
folk, underminera grundvalarna för internationell fred och därmed också USA:s säkerhet. Vi måste därför stödja de fria folk,
som göra motstånd mot försök till underkuvande genom beväpnade minoriteter eller tryck utifrån.» Ur Trumandoktrinen fram- 3- 543441 Svensk Tidskrift 1954 31
:t . !'”:, ,· . ’ ’··, ·. ~.•l’:.4::.r~.<.:·.,…-·~~~-…-.-,.
——–~—-~——~——~~~————-
Bengt Horn
växte Marshallplanen, som avsåg att hjälpa Europa över krisen.
Sovjet insåg att dess planer därigenom korsades. Motåtgärder vidtogos i form av Kominforms grundande och intensiv antiamerikansk propaganda. Kominforms uppgift var att leda motståndet
mot den amerikanska planen för »Europas förslavande». I Italien
och Frankrike misslyckades man, och Jugoslavienfrågan blev Kominforms stora nederlag. Den medförde intensifierade åtgärder
för likriktning av östblocket.
Den ryska politiken hade lidit avsevärda nederlag. Brytningen
mellan öst och väst blev öppen 1947. Samarbetet mellan västmakterna resulterade i Atlantpakten. Kampen om Tyskland började.
Västmakterna inställde Tysklands skadeståndsleveranser och strä-
vade att reorganisera Tyskland som stat och medlem av Atlantblocket. Ryssland sökte vinna östtyskland och organiserade en östtysk motsvarighet till den västtyska staten. En sak, som påskyndade händelserna på västsidan, var den ryska atomexplosionen
1949.
Sovjets lyckosamma Fjärran-östern-politik medförde Kinas
uppslutning i kommuniststaternas rad 1950. Sovjets strävan att ytterligare förbättra sina positioner i Asien medförde Koreakriget.
USA:s motdrag i Asien var freden med Japan 1951, där Japan tillerkändes rätten att bygga upp ett eget försvar. Genom Stilla havspakten mellan USA, Australien och Nya Zeeland skapades en motsvarighet till Atlantblocket. Vid 1952 års utgång var läget i Asien
i stort sett följande: Kina utnyttjades som bas för Sovjets politik
i östasien, som avsågs att bli en åderlåtning av västmakternas
kraft genom krig i Korea och Indokina. Axeln Moskva-Peking
stärktes genom den fortskridande försämringen i förhållandet
mellan Kina och USA. Sovjet representerade Kina i FN och kunde
med framgång avvisa medlingsförslag. De eventuella motsättningar, som funnos mellan Kina och Sovjet, ställdes i bakgrunden
genom Kinas isolering och J apans återupprustning. stilleståndsförhandlingar påbörjades i Korea men kunde ej fullföljas.
I Iran fördrevos engelsmännen genom Mossadeq och Iran slog
in på en politisk bana, som man i London och Washington allmänt
befarade skulle sluta på den ryska sidan.
Titos avfall medförde en förändrad maktbalans i Sydösteuropa.
Jugoslavien orienterades åt väster, och avtal diskuterades mellan
Jugoslavien och Västmakterna. En Balkanfront började skymta
32
Sovjets utrikespolitik
innefattande: Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Marocko började
utbyggas till allierat basområde, och underhandlingar inleddes
med Spanien. För att förhindra västmakternas medelhavspolitik
bedrevs rysk propaganda i arabvärlden och Tunisien. Ett led i
denna var den anti-zionistiska propagandan i Östeuropa under intryck av läkarprocesserna i Moskva. Sovjet fortsatte sin strävan
att förhindra eller uppskjuta Västtysklands återupprustning. I
mars 1952 föreslog Sovjet, att en alltysk regering skulle upprättas
och fred slutas. Förslaget förkastades, och i maj 1952 slöts fred
mellan Västtyskland och västmakterna, och planer uppgjordes på
att intaga Tyskland i Atlantpakten. Det gällde nu för Sovjet att
inför tysk opinion göra motparten ansvarig för Tysklands delning.
Västmakterna vunno försteget genom att koncentrera frågan till
fria val i östzonen. Detta ville Sovjet ej, och en kraftig likriktningspolitik påbörjades i östtyskland. Samtidigt påbörjades en upprustning. År 1952 kännetecknades av denna samt av försök att sabotera Bonn- och Europaarmefördragen. Adenauer lyckades ej få
dessa ratificerade, och östtyskland hotade med en fullständig upprustning, om så skedde.
Det sista årets händelser.
Mot slutet av Stalins liv började västmakternas politik bära
frukt. Västtysklands anslutning till Atlantpakten syntes nära. För
att förhindra detta sände Stalin ut fredstoner för att splittra västmakterna. Dessa fredstoner blevo allt starkare under Stalins efterträdare. Politiken har så till vida burit frukt, att splittringstendenser uppstått mellan västmakterna.
I praktiken kan man spåra synnerligen små resultat av fredstonerna. Man får det intrycket, att den nya ryska statsledningen
är mest intresserad av relativt yttre lugn för att konsolidera sig
inåt. Läget är detsamma som vid Stalins makttillträde. Triumviratet Malenkov, Beria, Molotov togo makten efter Stalins död.
En maktkamp började, som nyligen resulterade i Berias fall. Stalin
förde samma kamp vid sitt maktövertagande. Malenkov sade 8 augusti: »Beträffande Beria är det kortsynt att tro att fallet blottar
en svaghet i Sovjetstaten. Att avslöja och oskadliggöra en mästeragent för imperialism är en demonstration av inre styrka.» Berias
fall har lett till kraftiga utrensningar inom hela Sovjet.
Enligt vad man kan utläsa av tidningsnotiser pågår f. n. en kampanj för en ökad produktion och bättre varor inom konsumtions- 33
Bengt Horn
industrierna. »Öka produktionen av starka och snygga skor, tillverka mer och bättre textilier» äro slagord hämtade från Malenkov.
Churchill har nu återupptagit sin verksamhet för avspänning,
men förutsättningarna torde ej vara så stora. Man måste komma
ihåg, att Sovjetmännen äro kommunister. Den kommunistiska
ideologien ligger till grund för deras handlande. En generation
har nu uppfostrats i dess anda. Tanken om världsrevolutionen är
ej död. Visserligen ha till synes många avsteg gjorts från de grundläggande teserna, men som Stalin skisserat i leninismens grundfrågor, taktiken kan växla, men strategien förblir oförändrad. Om
man anser, att Sovjet arbetar för världsrevolutionen eller att dess
politik är en fortsättning av Tsarrysslands, spelar ingen roll. Må-
let blir detsamma: att trygga Sovjets säkerhet, öka dess styrka och
vidga dess inflytande. Stalin ansåg ett krig oundvikligt, men man
borde fördröja det, tills gynnsamma konjunkturer uppstått. Sovjet
vill och kan vänta med den avgörande kraftmätningen, tills det
nått ekonomisk överlägsenhet eller tills Västerlandet råkat i ett
krisläge. Under väntetiden begagnas alla tillfällen till underminerings- och splittringsarbete. Vad som är farligast för Sovjet är
avfall inom »östblocket» i likhet med Jugoslaviens. Kina är där
ett frågetecken. Mao har tidigare framträtt som en självständig
ideolog. För tillfället tvingas han att hålla fast vid Sovjet. I framtiden, då Kina återhämtat sig efter krigen, kan man måhända
vänta sig en självständigare politik.
I Stalins ideologi ingick att undvika öppen konflikt, innan motståndssidan splittrats och försvagats. Det är en taktik, som
stundom kräver försonliga gester och medgivanden för att förvilla
motståndarsidan och försvåra dess försvarsansträngningar. En avspänning behövs sannolikt i dagens läge för inre rysk konsolidering, men efter denna är Sovjet berett att ta ett nytt språng framåt.
Stalin har yttrat: »Kampen mellan de socialistiska och kapitalistiska centra kommer att avgöra kapitalismens och kommunismens
välde i hela världen.» Något alternativ mellan kommunism och kapitalism finns ej. Dock böra Rysslands motspelare ta vara på
möjligheterna för en temporär avspänning. En frist ger tid även
för Västerlandets konsolidering.
34